Månadsarkiv: december 2024

Årskrönikan 2024 

Publicerad den av

Det blev ett år av parenteser, mellanrum, axelryckningar och fullkomlig förödelse. Efter att den stora Hollywood-strejken inleddes ifjol då både skådespelare och manusförfattare inledde ett av de mest ödesdigra arbetsstoppen i nöjesindustrins historia fanns det få – om några, som inte kunde se att 2024 skulle komma att drabbas. Hösten och vintern vad gäller filmpremiärer har förvisso inte varit helt utan meriter eller storfilmer, både Ridley Scotts uppföljare till Gladiator och Berry Jenkins Mufasa. Men det är sannerligen inte titlar som kan stå jämte mer klassiska vinterfilmer som Star Wars: The Force Awakens, Spider-Man No Way Home eller andra supersuccéer vars framgångar skapar mer hysteri och eufori än de bästa av julkappar. 

2024 är förutom att vara ett förlorat filmår också ett år av mörker, detta i och med det apokalyptiska presidentvalet i USA, politisk kris i Europa och flera mediala institutioner som misslyckats kapitalt. Vad har egentligen något av detta att göra med saker som film, musik, spel och nörderier ? Mer än flera skribenter i det stora landet i väst vill erkänna. 

Sedan Trumps valseger har flera alarmerande trender manifesterat sig som få velat tala om. Kanske för att det är just mediala institutioner som varit först med att böja knäet och försöka intala sig själva samt läsare och tittare att det som väntar inte alls är särskilt allvarligt. Den – påstått, liberala nyhetskanalen MSNBC flaggskepp Morning Joe blev – med all rätt, kritiserat då de två ankarna, Joe Scarborough och Mika Brzezinski efter månader av att ha gått hårt åt Trump, med påståenden om att denne hade flera likheter med Adolf Hitler, bestämde sig för att kapitulera och snällt komma krypande till den stora ledaren i hans Florida komplex. Ett första tecken på vad som väntar kulturellt, liknande mycket obehagliga erkännanden har sedan framträtt där flera ledare för diverse Fortune 500-bolag börjat anpassa sig till verkligheten som kommer inträda den 20 januari då Trump svärs in. Disney och Pixar har också börjat ställa om genom att annonsera att den kommande TV-serien Win Or Lose kommer att eliminera ett narrativt sidospår där en transperson/relation skulle förekomma. 

Detta är tecken på en alarmerade framtid för hela nöjesindustrin, som alltid tar det tid – år, att ställa om produktionen, men vad som väntar borde få alla som värderar kreativt, fritt och obehindrat kreativt arbeta att rysa.  

Men innan mörkret faller är det också värt att se till de ljusglimtar som vid fick ta del av 2024. Deadpool & Wolverine lyckades äntligen återskapa lite av den magiska Marvel hysteri som inte varit närvarande sedan No Way Home 2021. Sean Bakers Anora var i sin tur den sortens kritikerfavorit som inte valde det högdragna framför det öppenhjärtliga, med kaotisk humor, solitt skådespel och en ett förvånansvärt högt tempo. Även Dune 2 lyckades förbättra det mesta från föregångaren och bjuda på storslagna science fiction drömmar. George Millers geniala Furiosa: A Mad Max Saga må har kraschat ekonomiskt men var ett stycke adrenalinstint briljans som äntligen gav substans till det makalösa hantverket från Fury Road. 

Och musikaliskt kom två av världens största artister till huvudstaden och Europas tveklöst sämsta arena – Friends/Strawberry Arena, och bjöd på magiska konserter. Först Taylor Swift med sin numera legendariska Eras Tour, en turné som redan nu kan skrivas in i historieböckerna och ett av få tillfallen då Sverige – och hela världen, kunde samlas kring en enda sak, något som blir alltmer svårt i ett samhälle som rör sig ifrån kollektiva nöjen. Swift bjöd på tre och en halv timme briljant popshow och bevisade en gång för alla varför hon numera är världens kändaste människa. Bruce Springsteen skulle efter sina tre briljanta konserter på Ullevi förra året komma tillbaka, nu utan magsår och i än mer energisk form, något som resulterade i två obegripligt bra kvällar som tillskillnad mot turnén 2023 påminde om de mer spontana E Street Bad konserter som fick folk på knän under 2010-talet. Den fullkomliga hysterin och allsången som förekom under Twist And Shout kväll två är svår att inte längta tillbaka till nu. 

Löftet från förra årets årskrönika om mer ofiltrerade och mindre hårfina analyser kring saker inom det mediala har tyvärr inte uppfyllts. Antalet recensioner här på Tiger Film har också minskat. Förhoppningen är i alla fall att mer texter som faktiskt kommenterar diverse händelser i nöjesvärlden skall figurera 2025, för om inte nu så när ? 

Det är mörkt på horisonten men låt oss i alla fall se fram emot saker som Tom Cruise påstått sista Mission Impossible, Marvel Studios tolkning av Fantastic Four, Yorgos Lanthimos och Emma Stones nästa samarbete Bugonia samt mer nyheter om Grand Theft Auto 6. Ett fåtal lyktor i en tid då hoppet kapitulerat in i de mörkaste hörn. 

Årets bästa film 

Furiosa: A Mad Max Saga       

Årets bästa konsert 

Delat pris till Bruce Springsteen och Taylor Swift på Strawberry/Friends Arena 

Årets bästa Anime 

Dandadan 

Årets bästa TV-serie 

Fallout 

Vaiana 2 Recension 

Publicerad den av

All images courtesy and copyright of Walt Disney 2024

Summering: Visuellt fulländad men långtifrån detsamma vad gäller det berättarmässiga. 

Vaiana, eller Moana som den egentligen heter, fick aldrig samma sagolika status i Europa som i hemlandet USA. Där är filmens hjältinna en genuint klassisk karaktär som står sida vid sig med Disneys andra älskade prinsessor eller kvinnliga huvudfigurer. Väntan på en uppföljare har däremot tagit sin goda tid, hela åtta år sedan ursprungspremiären. Trots höjda röster om Disneys oheliga aptit efter vinst och maximala inkomster har bolaget varit oväntat återhållsamma med att basunera ut uppföljare till sina jättesuccéer. 

Det massiva mellanrummet borde lett till en uppföljare som påminner om varför så många håller Vaiana som det bästa Disney, ta berättelsen till nya svindlande höjder och expandera filmens unika universum. Tyvärr händer inget av dessa, istället är Vaiana 2  en massiv parentes som åstadkommer väldigt lite vad gäller att expandera och förbättra. 

Området som däremot genomgått en markant förbättring är det visuella. Inte för att den föregående filmen var visuellt undermålig, tvärtom, Vaiana erbjöd makalös animation och en underbar färgpalett. Denna gång har precis allt förbättrats, färgerna är än mer sprakande, miljöerna renderade med en otäck hängivenhet till detaljer. Karaktärernas mimik och rörelser är häpnadsväckande följsamma, uttrycksfulla och levande. Men att Disney kan animera likt inga andra är knappast en överraskning, tvärtom, det är snarare en kutym och det måste tillkomma något mer än en bländade yta. 

Och på detta område faller Vaiana 2 platt. Att filmen genomgått både en och annan bearbetning för att gå från tänkt tv-serie till långfilm är märkbart. Händelseförlopp och skeenden är grovhuggna och känns många gånger ofärdiga. Den älskade Maui och dennes spelrum känns närmast som en eftertanke. Där relationen mellan Moana och den bullrige halvguden var första filmen hjärta och själ är den här bara en efterkonstruktion. Överlag saknas någon vettig riktning och vision för den narrativa biten. Att det hela har börjat som tv-serie är föga förvånande, vissa sekvenser känns obetydliga och triviala, andra är så pass sprängfyllda med dramatik och händelser att det är svårt att ta in.  

Även om det bjuds på sporadisk underhållning samt ett och annat gott skratt, känns filmen förvånansvärt ihålig och fantasilös. Där tekniken är revolutionerande är manuskriptet och berättartekniken fast i stenåldern, med en stel berättelse och inga försök till att utveckla konceptet. Att vi har att göra med trio regissörer som inte heller har den behövliga vanan för en film av denna magnitud är också märkbart. David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller som tar över stafettpinnen från John Musker och Ron Clements är långtifrån varma i kläderna. Överlag känns regin trevande, försiktig och alltför lågmäld för sitt eget bästa. 

Vi får inte ens ett kraftfullt patos eller några stunder av klassisk Disney-dramatik som kan vrida om tårkanalen. Finalen är istället ytterst ordinär och känns snarare som en mellanakt kontra ett faktiskt slut. Faktum att filmen tydligt indikerar att en uppföljare är oundviklig gör att det hela känns som en simpel plattform för något större som komma skall. Dock är det inte sunt filmskaparen att helt och hållet konstruera en film likt ett enda långt mellanspel, utan effektiv dramatik eller ett klimax av rang. 

Vaiana 2 må vara visuellt fulländad men är allt annat på det narrativa planet. Det går inte att undkomma en känsla av besvikelse, framförallt med tanke på väntetiden och den makalösa tekniken som nyttjas.  

Betyg 5/10