All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2025

Summering: Syrefattig och intensiv spänning i ett oväntat lyckat kapitel för Captain America.  

Då denna recension författas har åsikterna och ett flertal andra recensioner redan publicerats rörande Captain America: Brave New World. Och vid en kort genomläsning av de allmänna åsikterna är det uppenbart att den magi och kollektiva extas som kom rusande varje gång en ny Marvel Studios-produktion hade premiär under den så kallade Infinity-sagan inte lär komma tillbaka. Allt har sin tid och den närmast absurda amerikanska traditionen om att höja något till stratosfären och sedan hoppas på ett fall av episka proportioner har nu även drabbat Marvel. Skadeglädje och förakt mot allt som nått bergets topp känns numera oundvikligt. Se bara till NFL-laget Kansas City Chiefs som för gått från att vara en favorit till att nu förvandlades till ett av de mest hatade lagen som en följd av år av framgång och rekord. 

Jag anklagas många gånger om för att att vara en apologet för Marvel, en sorts fanatiker som till varje pris är beredd att inställa mig i vilken intellektuell kringla som helst för att försvara filmerna. Att jag hyser stor förkärlek för materialet råder det inget tvivel om. Sam Raimis Spider-Man är fortfarande en av de mest avgörande och viktigaste filmupplevelserna i mitt liv. Och det finns självfallet en större tolerans vad gäller Marvel Studios men absolut inget mer, det har aldrig satts ett betyg eller utryckts en åsikt som inte är genuin eller som kan backas upp efterhand. Exempelvis så står jag åtta år senare fast vid maxbetyget för The Last Jedi och håller den som den bästa Star Wars-filmen någonsin, ett påståenden som inte är populärt någonstans och som jag – trots påtryckningar, vägrar att revidera.    

I en tid då faktum och verkligheten inte spelar någon större roll är det inte heller någon större poäng i att försöka diskutera att de sensate MCU-filmerna, i kontrast till andra actionfilmer, som förra årets Twisters eller valfri Fast And Furious-film, faktiskt håller oerhört hög kvalité. Det pågående nät-narrativet om att Marvel Studios var fläckfritt under hela perioden med Infinity-sagan är också en osanning. Turbulens och rena misslyckande fanns det gott om, ingen verkar minnas kritikstormen kring Iron Man 2, en film så pass misslyckad att det knorrades om det en skulle bli av med en Avengers-film. Thor samt uppföljaren The Dark World försatte inte heller världen i eld och lågor, detsamma med Captain America: The First Avenger som endast var ett solitt matiné äventyr.      

Brave New World har inte heller haft en lätt resa. Förutom ohygglig skepsis – som brukligt har kanaliserats i överlöd och högljutt på internet, har filmens re-shoots också fått oändliga rubriker och artiklar om att något hemskt är i görningen. 

Och med detta motstånd är det imponerande hur pass solid Brave New World faktiskt är och att den i mångt och mycket uppfyller löftet dess titel utlovar. Det vore dock en lögn att påstå att det inte funnits en personlig oro, trots att re-shoots inte är något nytt för massiva filmproduktioner, har det framställts som att dessa varit av helt andra proportioner. Bland annat påstås rollfiguren Sidewinder som spelas av den eviga banditen – på film, Giancarlo Esposito, adderats i och med dessa tillägg, något som indikerade att visionen kan ha ändrats radikalt. 

Men precis som Rogue One: A Star Wars Story är uppenbaras inga märkbara eller plågsamma skarvar under filmen. Istället är Brave New World i mångt och mycket ett nytt spännande kapitel som gör oväntat många små men i längden betydelsefulla förändringar. Den mest märkbara och positiva av dessa är det visuella, där tidigare MCU-filmer haft ett modernt, rent och skarpt utseende väljer regissören Julius Onah att introducera stora mängder filmgryn samt en mer dämpad färgpalett. Detta gör att Brave New World framstår mer jordnära och naturtrogen än tidigare MCU-projekt. 

Men det är hur filmen bygger spänning som framförallt imponerar, även om det är gott av klassisk explosiv och bombastisk action är filmens sanna motor sättet intriger och avslöjanden som verkligen engagerar kontra storslagna spektakel. Det finns en påtaglig puls och intensitet som helt är förlagd till det politiska spelet och de internationella förhandlingarna, något som ger filmen en känsla av mognad. 

Därför är det också oundvikligt att det uppstår ett antal allegorier, frivilliga som ofrivilliga. I en era då världens mäktigaste militära makt leds av en tyrann samt dennes försupna försvarsminister, blir flera utspel och händelser i Brave New World otäckt aktuella. Filmens centrala budskap om svårigheterna för en svart man att anta sig en roll som associerats med en vit man är likaså relevanta och essentiella i tider som dessa. 

Det finns ett avsevärt större allvar än på länge, något som gör att de klassiska Marvel skämt som förekommer känns malplacerade och inte det minst passande denna gång. Samtidigt är filmens mognad också en fördel vad gäller de två stora actionscenerna som serveras. Den mest imponerande är en Top Gun Maverick inspirerad historia som är fullkomligt lysande. Den stora finalen innehållandes ’’en stor röd figur’’, är mer traditionell och innehåller den massförstörelse som vanligtvis associeras med de slutsekvenser MCU har serverat under åren. Men även här verkar Onah vilja dra åt svångremmen, för finalen är förhållandevis kort och blir inte tröttsam. 

Harrison Ford som anländer med pompa och ståt, och sitt sedvanliga fantastiska humör vad gäller allt som haft med marknadsföring att göra, visar sig faktiskt vara oväntat vital och kraftfull i rollen som Thaddeus Ross som han tar över från den avlidne William Hurt. Ford kanaliserar en oväntad känslosamhet i rollen och hans vansinnesutbrott är precis så mullrande som kunde tänkas då han annonserades i rollen. Anthony Mackie får i sin tur ta fram tvivlet och ångesten från The Hurt Locker och göra en Sam Wilson som är mer bevakad och kritiserad än hans föregångare någonsin var. Filmens stora antagonist som spelas av Tim Blake Nelson är också en av Marvels bättre, både vad gäller att revidera förmågor och manér från serieförlagan samt att vara ett intressant hot. Tillskillnad mot det stora röda hotet är Nelsons Samuel Sterns en manipulativ och hög intelligent strateg som spelar tredimensionellt schack. Sättet karaktären använder psykisk manipulation drar snart tankarna till The Manchurian Candidate men också dagens händelser där världsledare tycks kunna manipuleras och köpas av sydafrikanska nazister eller Silicon Valley oligarker. 

Brave New World har dock fel och brister som gör att den inte kan tituleras som en glödande triumf. Filmen underskattar sina styrkor, framförallt vad gäller sin fallenhet för att skapa spänning genom politiskt spel och intriger. Något som gärna hade fått figurera ännu mer. Flertalet av de traditionella slagsmålen, som var oförglömliga i The Winter Soldier, är här endast funktionella och inte i närheten lika gastkramande. 

Det må kanske inte vara fläckfritt men likaså en otroligt underhållande och förvånansvärt medryckande film som fortfarande visar att det finns gott om potential kvar i Kevin Feiges mastodontprojekt.   

Betyg 8/10            

All images courtesy and copyright of TriArt Film 2025

Summering: Flamsig och utan den essentiella kemin från huvudrollsinnehavarna skapar en pina genom ett osedvanligt fult Europa.

Tågsemester genom Europa är en dröm för flertalet, men på film och i händerna på  långfilmsdebutanten Fanny Ovesen blir det snarare den sortens mardröms semester som Kjell Sundvall iscensatte tillsammans med Rolf Skoglund. 

Det finns kritiska röster mot det som kallas för en europudding, en sorts likblek Frankenstein-produkt som samproduceras av diverse olika europeiska länder och som dessutom tar olika ikoniska signum från diverse filmländer och fasar ihop dem i en hopplös kompott. Leva Lite ger en ny innebörd för begreppet, ambitionerna är att skapa en lågmäld och intim historia som utforskar en rad olika europeiska huvudstäder. Resultatet blir en håglös och förvirrad gröt som kan inneha historiskt usel självdisciplin vad gäller berättarteknik. 

Tanken att centrera berättelsen kring ung kvinnlig vänskap, är konceptuellt inte fel. Det ger utrymme till dramatisk friktion och potentiellt god dialog, ja i det fallet att utförandet kan kategoriseras som någotsånär kompetent. Att Fanny Ovesen inlett med att göra kortfilmer är inget som omöjliggör förmågan att göra god långfilm, problemet är bara att Ovesen strukturerar filmen med samma kortsiktiga omfång som en rumphuggen kortfilm menad att visas på en nischad filmfestival.

Leva Lite känns som bäst episodisk och i värsta fall fullkomligt fragmenterad, Ovesen kastar sig mellan olika emotionella kval och europeiska huvudstäder, det finns inget utrymme för någon vidare intimitet eller vilja att föra karaktärerna närmare publiken. Berättandet är diffust, rörigt och rent förvirrat, där vi får hutlöst tråkiga sekvenser som vältrar sig i festande, skräckinjagande alkohol konsumtion, för att inte tala om ytterst tveksamt skådespel. Embla Ingelman-Sundberg och Aviva Wrede saknar någon genuin kemi och den dialog som de sadlats vill mer än något annat att framstå naturlig och vardaglig, men resultatet blir istället krampaktigt med stela sekvenser där svordomar, könsord och pubertal naivitet dominerar. 

Leva Lite vill också röra sig mellan en rad olika stämningslägen, detta i hoppet om att fånga ungdomens dualism, där extas och ansvarslöshet varvas med djup förtvivlan. Dessa skiften blir dock så pass tvära att filmen framstår fullkomligt ryggradslös. Det är också infernaliskt fantasilöst att låta majoriteten av filmens diverse diskussioner betingas i det mest patetiska sprit och sexmetaforer. 

Endast i en sekvens mellan Ingelman-Sundberg och Odin Romanus lyckas Ovesen tygla filmen och skapa en scen som känns genuin och trovärdig. Tyvärr varar det inte länge, snart är det ut på vägarna igen och speltiden fylls ut av mer spritångor, vanvettigt usel popmusik och ett slut som omdefinierar ordet patetiskt.    

Betyg 2/10