All images courtesy and copyright of Disney 2025

Summering: Disney gör med ’’små’’ medel sin bästa och mest välgjorda spelfilms-adaption hittills. 

Ibland kan det vara en fördel att slå från ett underläge. Efter hysterin kring den senaste versionen av Snövit, som drogs med skrattretande många onödiga samt löjeväckande kontroverser, är det ett sant nöje att kunna se en Disney film som – ännu, inte nedsablats av nättroll och hysteriska höger-influencers i deras jakt på vredesfiske.    

Den initiala tricket är att välja rätt material för att undkomma vansinnet som är dagens internet. Lilo & Stitch må vara omtyckta av den generation som växte upp med originalfilmen från 2002 men har inte samma sakrala status som exempelvis Lejonkungen eller Den Lilla Sjöjungfrun. Istället har vi att göra med en genuint problematisk film, framförallt vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Där de mest klassiska Disney-filmer alltid ämnar att kulminera i ett klimax med kraftfullt patos är detta något som uteblev i filmen från 2002, som aldrig var intresserad av att skapa någon större emotionell vikt. Även huvudpersonen Lilo var djupt problematisk genom ett beteende som var destruktivt, själviskt och långt ifrån sympatiskt. 

Alla dessa skavanker och småfel blir dock en möjlighet till förbättring. Dean Fleischer Camp är den sortens regissör som bär med sig en djup förståelse för sitt material. Då det kommer till att göra nyversioner, uppföljare eller för den delen prequels krävs en genuin förståelse för materialet. Fleischer Camp kan sin Lilo & Stitch lika bra som baksidan av sin hand, detta gör att de mest älskade momenten – stora som små, återkommer här med små modifikationer som gör dem än mer potenta.   

Samtidigt som det finns en respekt för källmaterialet, som framförallt är märkbart i filmens introduktion som i mångt och mycket är en exakt kopia av originalfilmen, vågar Fleischer Camp också göra flera nödvändiga justeringar. Den viktigaste sker genom relationen mellan Lilo och hennes syster Nani. Från att bara ha varit ett tunt skelett i animerad form blir det nu en central bärpelare för hela filmen. Skådespelet mellan Maia Kealoha och Sydney Agudong är också av oerhört hög klass och säljer in den brokiga men kärleksfulla syskondynamiken. Detta stärker även filmens patos kring idén att relationer utanför den biologiska familjen kan vara minst lika betydelsefulla. Lilo & Stitch har också en fantastisk lekfullhet som passar som handen i handsken, tillskillnad mot exempelvis spelfilms-versionen av Skönheten Och Odjuret som kändes tung och klumpig, finns här en lättfotad energi som leker – positivt menat, med sitt material och som njuter av att iscensätta både dramatiken men också det obligatoriska Stitch-kaoset. 

Och den stökige och kaotiske krabaten animeras här fullkomligt briljant, trots en ’’begränsad’’ budget på påstådda 100 miljoner dollar springer Lilo & Stitch cirklar kring  Aladdin och Maleficent vad gäller produktionsvärden. Genom att filma på plats i Hawaii och vara ytterst sparsamma med digitala effekter skapas en film som känns genuint lyxig. Även specialeffekterna är av oväntad hög kaliber och bjuder på några av de mest realistiska figurerna vi sett. 

Lilo & Stitch är en av få filmer som överträffar sitt original och som lyckas att skapa magi trots uppförsbacken att vara en adaption. Det är så pass charmerande, varmt och underhållande att det till och med går att ursäkta det faktum att versionen av Elvis Burning Love som spelas i eftertexterna är bedrövlig.      

Betyg 8/10