Månadsarkiv: juni 2025

Iron Maiden 3 Arena 13-06-25 Recension 

Publicerad den av

Summering: En makalös uppvisning för ett band som vägrar ge sig eller låta sig styras av konventioner och trender.  

Iron Maidens femtioårskalas är en sanslöst energirik hyllning till en karriär som saknar motstycke inom Heavy Metal genren. Förvisso har Metallica nått än större kommersiella framgångar, deras sångkatalog är avsevärt mer känd hos de breda massorna och flertalet av deras största hits är dessutom radiovänliga. Iron Maidens nuvarande skivproducent Kevin Shirley menade i en intervju att bandet är relevant genom att inte bry sig om att vara relevanta. Detta genom att hålla kvar vid en sorts klassisk musikalisk grundformel, där långsamma intron, långa solon och den legendariska galoppen förekommer på samtliga av bandets albumspår. 

Det vi får se den andra kvällen – på en av Europas sämsta arenor, är en sorts summering av vad som gjort att bandet skapat extas, hysteri och vunnit slaviskt hängivna fans under sina femtio aktiva år. Maiden har under de senaste åren mestadels följt en mycket simpel turnéstruktur, antingen är det en fråga om att bjuda fansen på det förflutna med turnéer som Somewhere Back In Time, eller att helt bryta mallen – samt många fans önskningar, genom att uteslutande fokusera på nytt material med turnéer som A Matter Of Life And Death. Den nuvarande Run For Your Lives är den förstnämnda och känns – vad gäller låtvalen, som en sorts sammanslagning av samtliga retrospektiva turnéer. 

Från den explosiva öppningen med den fantastiska Murders In The Rue Morgue som snabbt går in i favoriten Wrathchild och sedan den undanstoppade juvelen Killers påminner om bandets Early Days turné från tjugo år tillbaka. Men allt ramas nu in av en makalös skärm, de eleganta draperierna med motiv har nu fått pensioneras för dramatiska och imponerade videofilmer som ger låtar som Rime Of The Ancient Mariner en helt annan laddning. Detsamma kan sägas om Aces High som bländar både musikaliskt och med en tokig monster Eddie som flyger stridsplan i bästa Tom Cruise Top Gun-anda. 

Men trots det visuella fyrverkerit är det fortfarande musiken som är mest central och väsentlig för Iron Maiden. De långa, komplexa och djupt musikaliska styckena må kanske inte spelas i samma hysterika fart som på åttiotalet – då Bruce Dickinson knappt förmådde att sjunga med på grund av hastigheten, men tyngden, precisionen och kraften är fortfarande like potent som då bandet fick taket på det mest småskaliga London pubar att lyfta. Det är imponerande hur spår med mer än fyrtio år på nacken fortfarande kan engagera, flera stunder leder till samma tonårsextas som då epos som Hallowed By Thy Name först upplevdes. I en obeskrivligt bra version av Powerslave verkar hela Iron Maiden åkt tillbaka till 80-talet då de erövrade världen med sin World Slavery turné, samma makalösa extas infinner sig i mästerverket Phantom Of The Opera och Seventh Son Of A Seventh Son vars evighetslånga gitarrsolon fängslar likt en thriller. 

Bandets energi tycks också vara gränslös, från Steve Harris legendariska rusher till Janick Gers konstans jonglerande med gitarren ställer flertalet yngre akter i genuint dålig dager vad gäller den fysiska kapaciteten. Och trots att Iron Maiden fortfarande gör konserter som snarare kan beskrivas som välregisserad teater än organiska tillställningar där varje kväll formas efter publik och förutsättningar, har gruppen fortfarande en unik scennärvaro och intimitet som gör att det känns avsevärt mer personligt än det har någon rätt till att vara. 

Bruce Dickinson talade i en intervju att drömmen var att göra Iron Maiden till något som folk kan lita och tro på i evigheter. Att gruppen skulle bli en sorts konstant som alltid levererar och går att lita på. Detta har dock negativa aspekter vad gäller konsertens struktur, för även om vi får guldklimpar finns det utrymme att justera vissa låtval. Att Wasted Years ännu en gång avslutar konserten känns ointressant och varför mästerverk från Somewhere In Time som Sea Of Madness eller Deja Vu fortfarande ligger undanstoppade förblir obegripligt. Nicko McBrains frånvaro går inte heller att bortse från, Simon Dawson gör ett tappert jobb och har modet – samt självförtroendet, att inte försöka emulera legenden, men finessen från McBrains magiska trumspel saknas alltför ofta. 

Men invändningarna slutar då även den sönderspelade Fear Of The Dark lyckas framkalla en hysteri som får den – vanligtvis, stela Stockholmspubliken att likna de religösa fansen från Sydamerika. Då publiken går in i det långa allsångspartiet och då gitarrsolona klyver sönder den vedervärdiga 3Arena är det bara att – som Dickinson en gång sade ’’ let’s get jumping !’’     

Betyg 8/10 

Bäst: Phantom Of The Opera, Fear Of The Dark, Powerslave, Rime Of The Ancient Mariner, Aces High, Seventh Son Of A Seventh Son, Hallowed Be Thy Name. 

Sämst: Som vanligt visar Stockholm att staden lyckats bygga Europas två sämsta arenor i Strawberry och 3Arena där insläppet och ventilationen är under all kritik. 2 Minutes To Midnight har också framförts med mer inlevelse förut. 

Ballerina Recension 

Publicerad den av

All images courtesy and copyright of Lionsgate 2025

Summering: Trots att Ana De Armas greppat tag om taktpinnen är allt som inte är våldsam action mer eller mindre omöjligt att titta på. 

Efter att ha misslyckats att ådra sig några större jubel för exkursionen The Continental görs nu ett nytt försök att expandera det vi kan kalla för ett Wick-Verse. Med andra ord ett sammankopplat universum där filmer och serier går hand i hand, där en sorts övergripande mytologi skapas. I rätt händer finns det få saker som kan vara så potent som ett semi-mytologiskt universum på film. Star Wars närmast odödliga attribut kan i stor utsträckning tillskrivas till att serien bygger på klassisk mytbildning och välbeprövade arketyper, både vad gäller karaktärerna men också berättelserna. 

Med Ballerina vill seriens nuvarande kreativa huvudman Chad Stahelski cementera John Wick som ett permanent uttryck. En sorts omedelbart identifierbar stämpel som utlovar allt serien blivit känt för, i huvudsak besinningslös action. 

Och nog levererar Ballerina allt som John Wick gjort sig känt för. Publiken får actionscener som imponerar djupt men också ett generellt filmskapande som endast kan kategoriseras som amatörmässigt vad gäller berättande och skådespel. 

För bytet av protagonist, från den stela och okarismatiska Keanu Reeves till Ana De Armas, har måttlig effekt vad gäller att höja karisma eller uttrycksfullhet. De Armas är stel, charmlös vilket gör att de – få, emotionella scenernaliknar något från en sjaskig såpa som göms undan på dagtid. Keanu Reeves – som gör ett par korta inhopp, har inte heller gjort mycket för att förbättra sitt agerande. Tvärtom gör Reeves sin tveklöst sämsta insats här sedan den legendariskt usla clownshowen i Bram Stokers Dracula. 

Utöver det är allt som inte är fullskaligt krig också rena transportsträckor. Det görs flera försök att skapa häfta och pondus i otaliga referenser och vinkningar tillbaka till tidigare ögonblick och händelser. Dock så förstår inte regissören Len Wiseman att dessa måste förtjänas genom att engagera och fängsla publiken, något som givetvis inte är fallet. Därför faller alla gästinhopp och vinkningar till det gångna platt. 

Och trots att huvudpersonen nu bytts ut mot en kvinna görs det alltför lite med denna möjlighet. Förutom en bortkastad kommentar kring könsskillnaderna i strid är detta definitionen av en kvinna i en manlig kropp, en klyscha som varit omdiskuterad i skräckfilmer. Dessutom är filmen alltför osäker vad gäller att foga en ny väg, därför lutar den sig på samma trötta klyschor med onödigt ödesmättad och humorlös dialog, filmen tror fortfarande att dess klumpiga dramatik faktiskt intresserar, utöver det har vi ett utseende som alltför många gånger påminner om en ren musikvideo. 

Men det är nog ingen som löste biljett till Ballerina för något engagerande berättande. För vad gäller actionscenerna hettar det till, bokstavligen. Där John Wick-filmerna förlitade sig på en mer elegant form av våldsutövning där allt skedde i vidvinkel, är Ballerina  närgången och – utan tvekan, mer brutal. Tillsammans med en helt snillrik ljuddesign skapas fysiska och intensiva actionscener som inte har några eftertankar vad gäller att lemlästa allt som rör sig. Den faktiska finalen är också genuint imponerade med en jättelik scen som känns som om Rammstein låten Feuer Frei! blivit till en hel actionfilm.  

Därmed finns det utrymme och potential till utveckling. Något som gärna får framträda i en uppföljare som förhoppningsvis innebär en film som faktiskt kan klassas som en film och inte bara transportsträckor med action. 

Betyg 4/10