All images courtesy and copyright of Scanbox 2025

Summering: Skräckinjagande död och menlös soppa utan skarp dialog eller underfundig humor. 

Nej, varken Weapons eller Bring Her Back tar pris som sommarens mest omskakande skräckupplevelse. Den äran – eller i detta fallet skammen, går till långfilmsdebutanten Laura Pianis och hennes senaste film. Fasan, obehaget eller ängsligheten kommer dock inte från makabra scener eller kvävande tät spänning, istället är det den närmast sjukliga hållningen som filmen ständigt demonstrerar. 

Debutanter tenderar ibland att luta sig aningen för mycket på idoler och förebilder, för Piani har en Manhattan besatt och numera cancellerad regissör varit ledstjärnan, det är tydligt redan i filmens förtexter som hade kunnat varit inledningen till valfri Woody Allen-film. Men när denna desperata imitation är slut börjar filmen – rättare sagt skräckupplevelsen. För där Allens bästa stunder är energiska, verbalt geniala och oemotståndliga är Pianis filmskapande monstruöst klumpigt men också lika intellektuellt och levande som en hungrande zombie.   

Jane Austen Förstörde Mitt Liv rör sig i ett provocerande långsamt tempo där den slarvigt och nonchalant introducerar sina karaktärer, vars substans är densamma som valfri deltagare i Paradise Hotel. Även om det finns förhoppningar – mer exakt desperata drömmar, om att blända publiken med snabb dialog och neurotiska relationer blir resultatet fullkomligt frånstötande då Piani inte förmår att lyfta ett finger eller ens demonstrera vilja till att ge sin film liv. Hela filmen rosslar, hostar och flåsar till den grad att jag blir mån att snabbt desinficera händerna och sätta på munskydd då en ny horribel COVID variant verkar vara i görningen. Detta är så pass livlöst att de mest fåniga parfymreklam ter sig som en djupt filosofisk och omskakande upplevelse. 

Och då filmen tar färjan över till England går det hela från att vara patetiskt till en ren – oavsiktlig, parodi. Den brittiska skådespelaren Charlie Anson, som är tänkt att fungera som filmens Mr Darcy-figur, verkar dock ha fått fel manuskript – eller instruktioner för sin roll, genom hela filmen agerar Anson som om han förbereder sig för att ta över Monty Python medlemmen Eric Idles roll från den ökända Nudge Nudge-sketchen. Som om inte det vore illavarslande nog så fortsätter eländet utan någon som helst sund humor, charmig romans eller ens någorlunda vettiga funderingar kring värdet av litteratur eller eskapism. 

Vad vi får är istället två lamor, överkonsumtion av alkohol och lite erbarmliga drömsekvenser som är så pass suspekta vad gäller kvalitet att de kan misstas för att komma från en porrfilm. Över allt det här ligger också bisarrt bombastisk och påträngande musik som tror sig vara arvtagare till Gioacchino Rossini, vilket går helt i polemik med filmens fula gryniga foto. 

De få gånger någon som helst komisk framgång nås är i de mest basala och simpla moment av lite klassiska nakenchocker, någon som bara belyser hur fullkomligt patetisk och menlös denna totala tomhylsa till film är.  

Betyg 2/10