Månadsarkiv: december 2025

Årskrönikan 2025

Publicerad den av

 

Frekvensen av aktivitet här på Tiger Film har tyvärr varit alltför låg och i mer tydliga termer oacceptabla. Tanken att skriva mer ingående och – än mer, personliga texter gällande de områden inom nöjesvärlden som ligger närmast mitt personliga intresse har tyvärr misslyckats. I och med min övergång till att publicera mitt skrivande för Kulturbloggen nyttjas mycket av min tillgängliga tid där. Ett beslut som jag delvis är nöjd med då texterna har större spridning och jag inte behöver stå i administrativa sysslor. 

Ett par milstenar framträdde dock under året vad gäller Tiger Film. Efter tio verksamma år fick vi äntligen ett betyg publicerat på en digitalaffisch, mer exakt för Captain America Brave New World, en liten bedrift som i det stora hela inte spelar någon roll men också ett litet tecken på marginell framgång efter så många år. 

Jag brukar vanligtvis summera, diskutera händelser och förändringar som hänt under det gångna året, oftast med uppenbar skepsis. Det gångna året och de oerhört brutala och svåra förändringarna som filmindustrin men givetvis världen behövt genomgå tillföljd av Trump regimen i USA är bortom det skrämmande och livsfarliga. Vi ser bolag kapitulera för hotfulla repressalier från myndigheter som korrumperats och numera används som politiska vapen. Uppköp där människor som David Ellison och fadern Larry Ellison ämnar att bygga om kulturyttringar men också nyhetsrapporteringar till vanställd propaganda där endast personer som Jon Voight, Sylvester Stallone och den ständigt ’’eminente’’ Mel Gibson dikterar villkoren. Det brukar sägas att ålen innebär ett mått av illusionslöshet, att förhoppningarna, idealismen som kan associeras med saker och ting skata men säkert bryts ned. Att filmbranschen knappast är den glamourösa, vänster liberala och artistiskt drivna plats som så många drömmer – samt hoppas på, är knappast någon överraskning. 

Men förutom ett par modiga aktörer som Mark Ruffalo, Pedro Pascal – som alltid vågat nyttja sina plattformar och aldrig inställt sig och vänt kappan efter vinden, är det genuint förkrossande att se andra tiga och vägra ta ställning för grundläggande demokratiska värderingar. Inte ens i en tid då artistisk frihet är under än mer granskning och direkt censur genom skrämda storbolag är det tragikomiskt att se vanligtvis gapande kåsörer som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola eller den som alltid groteskt pompösa och självgoda chefkritikern Owen Gleiberman knipa mun. Personer som målade ut superhjältar och trikåer som det största hotet för filmen och bions fortlevnad. Nu är samma röster knäpptysta då en hel administration direkt hotar med att ta kreativ kontroll över filmer och där Trumps absurda dröm om en ’’icke woke’’ Rush Hour besannas inom loppet av några timmar. En plats där nämnda trion med Voight, Stallone och Gibson utnämnts till ambassadörer och som gärna instämmer i den absurda och det helt ogenomförbara hotet om att applicera strafftullar på filmer som inte spelats in i USA.

2025 och framtiden blir istället en sorts horribel och svårmodig prognos kring vad som väntar, en tid av kapitulation, normalisering och acceptans av det absurda och moraliskt felaktiga. Givetvis var detta ett år som också innehöll ljuspunkter, däribland Yorgos Lanthimos återkomst med Bugonia som kanske inte briljerade till den grad Poor Things gjorde men som ändå står sig som årets bästa film. Bruce Springsteens 2025 turné må ha nyttjat flera bekanta strukturer från 2023 och 2024, men modet att bygga om konsertens narrativ till att nu handla om ett USA i fritt fall och hans direkt attack mot regimens förkastliga överträdelser mot mänskliga rättigheter gav låtar som Youngstown och Murder Incorporated än mer svarta och kraft. Avslutningen med den legendariska covern på Bob Dylans Chimes Of Freedom känns fortfarande overklig att ha fått uppleva live. 

Japansk anime och dess fortsatta framgångar som en förkrossande populärt massmedium slutar inte heller att värma eller inspirera. De sanslösa framgångarna för Demon Slayer Infinity Castle går inte att värja sig för. Att filmer som Chainsaw Man samt Jujutsu Kaisen Execution, där den sista endast var en glorifierad summering, kunde fylla en hel hel IMAX salong i huvudstaden var tillräckligt för att bekräfta att fenomenet kring anime nu står inför möjligheten att gå förbi flera amerikanska popkulturella kolosser, framförallt om avsmaken för land i väst blir alltmer väckande.     

Men även amerikansk popkultur hade sina ljusa stunder, däribland den underbara Thunderbolts, James Gunns starka nylansering av Stålmannen eller den aningen förbisedda Fantastic Four. 

Att 2026 lär bli prövande råder det inget tvivel om, jag vill inte heller – på samma sätt som förr, lova ökad aktivitet eller grandiosa förändringar här på Tiger Film, men förhoppningen om de där långa, ofiltrerade och – förhoppningsvis, noga genomtänka texterna och funderingarna kring det jag håller som viktigast för mina olika passioner förblir i alla fall en brinnande förhoppning om fröbättring. Det enda som vi idag kan och måste hålla fast vid. 

Årets bästa film 

Bugonia 

Årets plats 

Tokyo 

Årets anime 

Demon Slayer 

No Other Choice Recension 

Publicerad den av

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2025 

Sydkorea må idag vara en glödande och pulserande plats för popmusik, mer exakt k-pop, en musikgenre som haft så osannolika framgångar att det östasiatiska landet nästintill blivit lika synonymt med fenomenet som Japan blivit vad gäller anime och manga. Men innan Gangnam Style och BTS förändrade musikscenen var Sydkoreansk film det som troddes vara nästa ledande stjärna på filmhimmelen. En av de ledande regissörerna var just Park Chan-wook med sin omskakande hämndtrilogi där mittenfilmen Old Boy än idag fortsätter fascinera och förföra med sitt hänsynslösa våld, sin nihilistiska berättelse och gränslöst vackra utseende. Park hade dock svårt att bibehålla samma relevans efteråt. Än skakigare blev det med en temporär och misslyckad utflykt till USA med Stoker med den – som alltid, uttråkade Mia Wasikowska i huvudrollen. Med No Other Choice lyckas Park äntligen befästa sin position som en filmmakare av högsta klass, detta genom att visa på mognad, utveckling men också en total vägran vad gäller att repetera sig. 

Nog för att filmer som I’m a Cyborg, But That’s OK rört sig nära det komiska och absurda, men dessa inslag tas till sin yppersta spets i No Other Choice. Park har alltid haft nära till morbid humor lika svart som tjära, men den har ibland kunnat te sig aningen för långsökt och bångstyrig, som den helt förvridna finalen i Lady Vengeance. Med No Other Choice finns en mer naturlig och behaglig självklarhet i den nattsvarta humorn som här är både underhållande och effektiv för att understyrka den oerhört argsinta samhällskritiken i filmen. På samma sätt som Squid Game gav aktiva jabbar åt det moderna samhällets tendens att förminska individen finns här en lika ilsken inställning till automatisering, karriärism och rigida och föråldrade samhällsstrukturer. Samhällets grymma verklighet leder till ett osannolikt men djupt underhållande och tänkvärt scenario som är lika absurt som skrämmande. 

För det är då filmen går från desperation till mordisk mani som den når sin absoluta topp. Här kombineras hopplöshet, superbt skådespel samt otroligt vass mörk humor till en oemotståndlig kompott som kan höra till årets mest underhållande. Då är det som att Park skapar ett genialt svar på Jordan Peeles bästa moment från Us och Get Out, scener där trams och kaos flyter samman till total briljans. Det hela är också fantastiskt underhållande och rör sig ständigt snabbt framåt och undviker helt det sentimentala och onödigt emotionella. 

Förutom underhållningsvärdet är det hela också oförskämt stiligt och snyggt ur en stilistisk synpunkt. Med ett fantastiskt foto som är rått men också vackert fångas stress, galenskap och sorg med en enorm känsla för stil. Kompositionen och miljöerna är minst lika imponerade där fabriker och trädgårdar blir såväl sköna som skrämmande. Addera också vågade och komplexa kameravinklar så blir No Other Choice också en av årets mest unika filmer från ett visuellt perspektiv. Huvudrollsinnehavaren Lee Byung-hun, som blivit något av en sydkoreansk ikon i omvärlden, är strålande med ett varierat och oerhört levande skådespel som är övertygande och inte det minsta överdrivet. Skiftena mellan ångest, självdestruktivitet och desperation sköts helt ypperligt, den familjedynamik som  byggs upp framstår också autentisk trots att flera av familjemedlemmarna – på pappret, tangerar att likna karikatyrer. Park undviker dock fällan att låta det hela bli en radda av klyschor då han aldrig utsätter sina karaktär för situationer som tar dem alltför nära farozonen vad gäller det förutsägbara. 

Filmens mittparti är den enda svaga länken, där försvinner alltför mycket momentum och filmen framstår för första gången aningen vilsen då det introduceras onödiga exkursioner som inte bidrar med alltför mycket. Slutet är också aningen simpelt och hade gärna fått haft samma diaboliska sinne för vansinne som filmens intrig. 

Även om det inte är fulländat är No Other Choice en fullkomligt fantastisk filmupplevelse som redan nu kommer kunna leta sig långt upp på listan över det bästa som 2025 bjudit på.