All images courtesy and copyright of TriArt Film 2025
Summering: Flamsig och utan den essentiella kemin från huvudrollsinnehavarna skapar en pina genom ett osedvanligt fult Europa.
Tågsemester genom Europa är en dröm för flertalet, men på film och i händerna på långfilmsdebutanten Fanny Ovesen blir det snarare den sortens mardröms semester som Kjell Sundvall iscensatte tillsammans med Rolf Skoglund.
Det finns kritiska röster mot det som kallas för en europudding, en sorts likblek Frankenstein-produkt som samproduceras av diverse olika europeiska länder och som dessutom tar olika ikoniska signum från diverse filmländer och fasar ihop dem i en hopplös kompott. Leva Lite ger en ny innebörd för begreppet, ambitionerna är att skapa en lågmäld och intim historia som utforskar en rad olika europeiska huvudstäder. Resultatet blir en håglös och förvirrad gröt som kan inneha historiskt usel självdisciplin vad gäller berättarteknik.
Tanken att centrera berättelsen kring ung kvinnlig vänskap, är konceptuellt inte fel. Det ger utrymme till dramatisk friktion och potentiellt god dialog, ja i det fallet att utförandet kan kategoriseras som någotsånär kompetent. Att Fanny Ovesen inlett med att göra kortfilmer är inget som omöjliggör förmågan att göra god långfilm, problemet är bara att Ovesen strukturerar filmen med samma kortsiktiga omfång som en rumphuggen kortfilm menad att visas på en nischad filmfestival.
Leva Lite känns som bäst episodisk och i värsta fall fullkomligt fragmenterad, Ovesen kastar sig mellan olika emotionella kval och europeiska huvudstäder, det finns inget utrymme för någon vidare intimitet eller vilja att föra karaktärerna närmare publiken. Berättandet är diffust, rörigt och rent förvirrat, där vi får hutlöst tråkiga sekvenser som vältrar sig i festande, skräckinjagande alkohol konsumtion, för att inte tala om ytterst tveksamt skådespel. Embla Ingelman-Sundberg och Aviva Wrede saknar någon genuin kemi och den dialog som de sadlats vill mer än något annat att framstå naturlig och vardaglig, men resultatet blir istället krampaktigt med stela sekvenser där svordomar, könsord och pubertal naivitet dominerar.
Leva Lite vill också röra sig mellan en rad olika stämningslägen, detta i hoppet om att fånga ungdomens dualism, där extas och ansvarslöshet varvas med djup förtvivlan. Dessa skiften blir dock så pass tvära att filmen framstår fullkomligt ryggradslös. Det är också infernaliskt fantasilöst att låta majoriteten av filmens diverse diskussioner betingas i det mest patetiska sprit och sexmetaforer.
Endast i en sekvens mellan Ingelman-Sundberg och Odin Romanus lyckas Ovesen tygla filmen och skapa en scen som känns genuin och trovärdig. Tyvärr varar det inte länge, snart är det ut på vägarna igen och speltiden fylls ut av mer spritångor, vanvettigt usel popmusik och ett slut som omdefinierar ordet patetiskt.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2025
Summering: Ytterligare ett magplask från av tidernas mest självgoda och okunniga regissörer.
Lås alla fönster och dörrar ! Regissören Pablo Larraín är tillbaka i stan med ännu ett åbäke till film vars enda mål är att illvilligt roffa åt sig maximalt antal guldstatyetter och ihåliga utmärkelser. Resultatet är måhända inte fullt så gräsligt som då Larraín aktivt torterade publiken med sina vedervärdiga filmer om Jackie Kennedy eller Diana Spencer, men det är en klen tröst då Larraín alltmer cementerar sig som en av nutidens mest egoistiska, fartblinda och fullkomligt okunniga regissörer.
Det gamla uttrycket om att den som luras andra gången bör skämmas har aldrig varit mer korrekt då Pablo Larraín diskuteras. Sedan den engelskspråkiga debuten med Jackie har Larraín bjudit på filmer som endast kan beskrivas som apokalyptiska. Att ens börja dissikera och analysera felen skapar en kraftig känsla av olust. Förutom ett frånstötande fult utseende och ett skräckinjagande lojt engagemang är Jackie och Spencer också självgott dravel som vältrar sig i outhärdliga pretentioner, genomuselt berättandet samt musik som kan kategoriseras som fysisk tortyr. Detta nådde sin kulmen i Spencer, något som borde varit väntat i och med det filmiska helvete som var Jackie.
Larrain saknar alla kunskaper vad gäller personregi, insikt för sina karaktärer eller ens konsten att förmedla de mest simplistiska berättelser.
Maria är dock inte fullt lika förödande usel, i alla fall initialt. Larraín har äntligen förstått att det finns ett värde i att presentera en film som inte ser ut som en fruktansvärd bilolycka. Fotot är denna gång fullt funktionellt utan kopiösa mängder frånstötande gryn eller dränerade färger. Vi slipper också den öronbedövande usla musiken som fick mig att överväga att ringa akuten då Spencer inledde ett soniskt övergrepp på tittaren.
Men där är det slut med all form av nåd, vett eller ens rudimentära kunskaper i konsten att göra film. Trots att det finns en tematisk tanke med att fokusera sina filmer på historiska kvinnor i rampljuset har Larraín fortfarande inte utvecklat – eller brytt sig om, konsten att skapa en film som faktiskt lägger sitt fokus på personen i fråga. Istället är det nu uppenbart att Larraín ego är större än världens alla operadivor ihop. Istället för att skapa ett genuint, omsorgsfullt och intimt porträtt av Maria Callas blir det istället en pervers utflykt i än mer navelskådande tjafs. Larraín gör allt för att addera skrattretande surrealistiska element och sanningsjusteringar så pass extrema att ett inhopp från jultomten med samtliga renar hade framstått mer trovärdigt.
Angelina Jolie gör vad hon kan för att komma levande ut detta inferno av inkompetens. Hennes Callas bär med sig ett par ynka spår som kan kopplas till den äkta varan men eftersom manuskriptet hon tvingas jobba med är slarvigt och försett med barnslig och teatral dialog som gör att ingenting ter sig det minsta uppriktigt. Tanken att skapa en koncentrerad och tät film om operasångerskans sista dagar fallerar också totalt då Larrain förälskat sig i hiskeligt fåniga tillbakablickar menade att fånga relationen mellan Callas och Aristoteles Onassis, sekvenser som är lika banala som de är löjeväckande.
Ännu en gång lyckas Pablo Larraín välja en historiskt intressant och ytterst relevant person och förvandla denne till ett kolossalt skämt på film. Det är en fortsatt frontalattack på potential utan hänsyn till något annat än fullkomlig egoism och självgodhet.
Det blev ett år av parenteser, mellanrum, axelryckningar och fullkomlig förödelse. Efter att den stora Hollywood-strejken inleddes ifjol då både skådespelare och manusförfattare inledde ett av de mest ödesdigra arbetsstoppen i nöjesindustrins historia fanns det få – om några, som inte kunde se att 2024 skulle komma att drabbas. Hösten och vintern vad gäller filmpremiärer har förvisso inte varit helt utan meriter eller storfilmer, både Ridley Scotts uppföljare till Gladiator och Berry Jenkins Mufasa. Men det är sannerligen inte titlar som kan stå jämte mer klassiska vinterfilmer som Star Wars: The Force Awakens, Spider-Man No Way Home eller andra supersuccéer vars framgångar skapar mer hysteri och eufori än de bästa av julkappar.
2024 är förutom att vara ett förlorat filmår också ett år av mörker, detta i och med det apokalyptiska presidentvalet i USA, politisk kris i Europa och flera mediala institutioner som misslyckats kapitalt. Vad har egentligen något av detta att göra med saker som film, musik, spel och nörderier ? Mer än flera skribenter i det stora landet i väst vill erkänna.
Sedan Trumps valseger har flera alarmerande trender manifesterat sig som få velat tala om. Kanske för att det är just mediala institutioner som varit först med att böja knäet och försöka intala sig själva samt läsare och tittare att det som väntar inte alls är särskilt allvarligt. Den – påstått, liberala nyhetskanalen MSNBC flaggskepp Morning Joe blev – med all rätt, kritiserat då de två ankarna, Joe Scarborough och Mika Brzezinski efter månader av att ha gått hårt åt Trump, med påståenden om att denne hade flera likheter med Adolf Hitler, bestämde sig för att kapitulera och snällt komma krypande till den stora ledaren i hans Florida komplex. Ett första tecken på vad som väntar kulturellt, liknande mycket obehagliga erkännanden har sedan framträtt där flera ledare för diverse Fortune 500-bolag börjat anpassa sig till verkligheten som kommer inträda den 20 januari då Trump svärs in. Disney och Pixar har också börjat ställa om genom att annonsera att den kommande TV-serien Win Or Lose kommer att eliminera ett narrativt sidospår där en transperson/relation skulle förekomma.
Detta är tecken på en alarmerade framtid för hela nöjesindustrin, som alltid tar det tid – år, att ställa om produktionen, men vad som väntar borde få alla som värderar kreativt, fritt och obehindrat kreativt arbeta att rysa.
Men innan mörkret faller är det också värt att se till de ljusglimtar som vid fick ta del av 2024. Deadpool & Wolverine lyckades äntligen återskapa lite av den magiska Marvel hysteri som inte varit närvarande sedan No Way Home 2021. Sean Bakers Anora var i sin tur den sortens kritikerfavorit som inte valde det högdragna framför det öppenhjärtliga, med kaotisk humor, solitt skådespel och en ett förvånansvärt högt tempo. Även Dune 2 lyckades förbättra det mesta från föregångaren och bjuda på storslagna science fiction drömmar. George Millers geniala Furiosa: A Mad Max Saga må har kraschat ekonomiskt men var ett stycke adrenalinstint briljans som äntligen gav substans till det makalösa hantverket från Fury Road.
Och musikaliskt kom två av världens största artister till huvudstaden och Europas tveklöst sämsta arena – Friends/Strawberry Arena, och bjöd på magiska konserter. Först Taylor Swift med sin numera legendariska Eras Tour, en turné som redan nu kan skrivas in i historieböckerna och ett av få tillfallen då Sverige – och hela världen, kunde samlas kring en enda sak, något som blir alltmer svårt i ett samhälle som rör sig ifrån kollektiva nöjen. Swift bjöd på tre och en halv timme briljant popshow och bevisade en gång för alla varför hon numera är världens kändaste människa. Bruce Springsteen skulle efter sina tre briljanta konserter på Ullevi förra året komma tillbaka, nu utan magsår och i än mer energisk form, något som resulterade i två obegripligt bra kvällar som tillskillnad mot turnén 2023 påminde om de mer spontana E Street Bad konserter som fick folk på knän under 2010-talet. Den fullkomliga hysterin och allsången som förekom under Twist And Shout kväll två är svår att inte längta tillbaka till nu.
Löftet från förra årets årskrönika om mer ofiltrerade och mindre hårfina analyser kring saker inom det mediala har tyvärr inte uppfyllts. Antalet recensioner här på Tiger Film har också minskat. Förhoppningen är i alla fall att mer texter som faktiskt kommenterar diverse händelser i nöjesvärlden skall figurera 2025, för om inte nu så när ?
Det är mörkt på horisonten men låt oss i alla fall se fram emot saker som Tom Cruise påstått sista Mission Impossible, Marvel Studios tolkning av Fantastic Four, Yorgos Lanthimos och Emma Stones nästa samarbete Bugonia samt mer nyheter om Grand Theft Auto 6. Ett fåtal lyktor i en tid då hoppet kapitulerat in i de mörkaste hörn.
Årets bästa film
Furiosa: A Mad Max Saga
Årets bästa konsert
Delat pris till Bruce Springsteen och Taylor Swift på Strawberry/Friends Arena
All images courtesy and copyright of Walt Disney 2024
Summering: Visuellt fulländad men långtifrån detsamma vad gäller det berättarmässiga.
Vaiana, eller Moana som den egentligen heter, fick aldrig samma sagolika status i Europa som i hemlandet USA. Där är filmens hjältinna en genuint klassisk karaktär som står sida vid sig med Disneys andra älskade prinsessor eller kvinnliga huvudfigurer. Väntan på en uppföljare har däremot tagit sin goda tid, hela åtta år sedan ursprungspremiären. Trots höjda röster om Disneys oheliga aptit efter vinst och maximala inkomster har bolaget varit oväntat återhållsamma med att basunera ut uppföljare till sina jättesuccéer.
Det massiva mellanrummet borde lett till en uppföljare som påminner om varför så många håller Vaiana som det bästa Disney, ta berättelsen till nya svindlande höjder och expandera filmens unika universum. Tyvärr händer inget av dessa, istället är Vaiana 2 en massiv parentes som åstadkommer väldigt lite vad gäller att expandera och förbättra.
Området som däremot genomgått en markant förbättring är det visuella. Inte för att den föregående filmen var visuellt undermålig, tvärtom, Vaiana erbjöd makalös animation och en underbar färgpalett. Denna gång har precis allt förbättrats, färgerna är än mer sprakande, miljöerna renderade med en otäck hängivenhet till detaljer. Karaktärernas mimik och rörelser är häpnadsväckande följsamma, uttrycksfulla och levande. Men att Disney kan animera likt inga andra är knappast en överraskning, tvärtom, det är snarare en kutym och det måste tillkomma något mer än en bländade yta.
Och på detta område faller Vaiana 2 platt. Att filmen genomgått både en och annan bearbetning för att gå från tänkt tv-serie till långfilm är märkbart. Händelseförlopp och skeenden är grovhuggna och känns många gånger ofärdiga. Den älskade Maui och dennes spelrum känns närmast som en eftertanke. Där relationen mellan Moana och den bullrige halvguden var första filmen hjärta och själ är den här bara en efterkonstruktion. Överlag saknas någon vettig riktning och vision för den narrativa biten. Att det hela har börjat som tv-serie är föga förvånande, vissa sekvenser känns obetydliga och triviala, andra är så pass sprängfyllda med dramatik och händelser att det är svårt att ta in.
Även om det bjuds på sporadisk underhållning samt ett och annat gott skratt, känns filmen förvånansvärt ihålig och fantasilös. Där tekniken är revolutionerande är manuskriptet och berättartekniken fast i stenåldern, med en stel berättelse och inga försök till att utveckla konceptet. Att vi har att göra med trio regissörer som inte heller har den behövliga vanan för en film av denna magnitud är också märkbart. David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller som tar över stafettpinnen från John Musker och Ron Clements är långtifrån varma i kläderna. Överlag känns regin trevande, försiktig och alltför lågmäld för sitt eget bästa.
Vi får inte ens ett kraftfullt patos eller några stunder av klassisk Disney-dramatik som kan vrida om tårkanalen. Finalen är istället ytterst ordinär och känns snarare som en mellanakt kontra ett faktiskt slut. Faktum att filmen tydligt indikerar att en uppföljare är oundviklig gör att det hela känns som en simpel plattform för något större som komma skall. Dock är det inte sunt filmskaparen att helt och hållet konstruera en film likt ett enda långt mellanspel, utan effektiv dramatik eller ett klimax av rang.
Vaiana 2 må vara visuellt fulländad men är allt annat på det narrativa planet. Det går inte att undkomma en känsla av besvikelse, framförallt med tanke på väntetiden och den makalösa tekniken som nyttjas.
All images courtesy and copyright of Warner Bros. 2024
Summering: Skynket har fallit och humbugen är avslöjad. Uppföljaren till en av 2019 års mest bejublade filmer är inget annat än hopplöst skräp.
Det är fem år sedan Todd Phillips bestämde sig för att söka, ära, prestige och Oscarsstatyetter med sin tolkning av Joker. Ändamålet för Phillips var att försöka övertyga om att det fanns mer än det trams och flams som tidigare hade uppvisats, och Joker resulterade i två vinster på Oscarsgalan följande år, varav en för bästa skådespelare för Joaquin Phoenix. Allting var frid och fröjd förutom på denna sida, som delade ut lägsta betyg till filmen. Ett halvt halvårtionden senare vidhåller jag att det var en miserabel plåga, även om man bortsåg från att filmen ignorerade – samt förvred, stora delar av etablerad serietidnings-mytologi, något som nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men som blev ytterligare extra salt i såren då Phillips uppvisade ett rent förakt mot grundmaterialet. Pretentionerna, egot och den totala bristen på vettig utformning, vad gäller berättelsen, cementerade min uppfattning att filmen var ett luftslott, ett ihåligt skrytbygge utan hjärta, funktion eller själ.
När uppföljaren – som Phillips stöddigt menade aldrig skulle bli av, nu slår ned som ett ovälkommet brev på posten är det uppenbart att bedömningen vad gällde föregångaren inte bara står sig för personlig räkning, den rentav bekräftas genom en fullkomligt bottenlöst usel film som liknar ett enda stort skämt.
Initialt finns dock molekylärt små tecken att det kan vara en aningen bättre film som väntar. Det gräsliga analoga fotot har nu ersatts mot en mer attraktiv digital motpart som inte får filmen att likna ett tekniskt misstag där negativet misshandlats bortom beskrivning. Lady Gaga inger också hopp om en genuint intressant tolkning av Harley Quinn, ett mer laddat, intensivt och mörkt porträtt än det överdrivna och fåniga som Margot Robbie gjort världen bekant med. Men allt visar sig bara vara en grym, elak och otäckt cynisk fernissa som lovar något som aldrig kommer tillskott. Istället demonstrerar Folie à Deux vilken rödridå Joker faktiskt var, framförallt vad gäller Todd Phillips oerhört begränsade förmåga att regissera.
Phillips som tidigare regisserat nonsens som Baksmällan, bestämde sig då han regisserade Joker att utnämna sig själv till kung och härskare över vad kvalitativ film är. I tonvis av intervjuer bredde regissören ut sig och spädde på med magstarka uttalande om vad som kan kategoriseras som rätt och fel vad gäller filmkonsten. Det var lika makabert som att lyssna till en naiv tioåring försöka förklara det periodiska systemet för Stephen Hawking. Och trots sina stora ord har Phillips ingen förmåga att backa upp dem, i alla fall inte med något vi får se prov på här. Folie à Deux är inget annat än ett kreativt kaos vars substans snart avslöjas vara erbarmlig. Att stöpa filmen som en musikal, där ett antal abstrakta och surrealistiska dansnummer förekommer, kunde ha varit en intressant infallsvinkel för att demonstrera den mentala ohälsan som filmen – tror sig, vilja beröra. Musikens eskapistiska attribut har goda förutsättningar att funka som stark kontrastverkning till det kala, kalla och brutala fängelse majoriteten av filmen utspelar sig i. Men Todd Phillips vägrar att ta konceptet så långt, istället blir samtliga musikaliska inslag bara forcerade, fåniga och extremt fåfänga.
Överlag framtår inga inslag genomtänka eller meningsfulla. Phillips verkar känna på sig att skynket snart faller och att humbug stämpeln lär följa, detta leder till att han i desperation kastar in precis allt. Det blir smörsång, förkastlig dans, lite patetiskt våld och horribel kemi mellan Phoenix och Gaga.
Berättelsen är nästintill lika utsvulten och mager som Phoenixs skräckinjagande magra kropp. Här finns absolut noll av kreativt eller nyskapande värde, istället blir alla abstrakta och udda inslag mest en löjeväckande distraktion från det faktum att detta är en uppföljare som aldrig borde ha gjorts. Än värre blir det av att Phillips fortsätter visa upp ett unikt förakt för källmaterialet. Tillskillnad mot alltför militanta och aggressiva fanatiker, som kräver att källmaterialet efterföljs likt en helig text, är jag öppen för radikala förändringar. Dock måste justeringarna bidra till något av värde, Christopher Nolan tog sig både en och annan frihet med sin Batman-trilogi och resultatet var häpnadsväckande. Phillips tolkning kunde ha gått hem om de inte hade presenteras bortom det amatörmässiga. Med tanke på att värdet att vara autentisk till källmaterialet värderas lika mycket som vatten för en drunknande man, är det också absurt varför det används klassiska karaktärer – exempelvis Harvey Dent, utan engagemang eller någon tydlig vision. Flertalet kända figurer kunde lika gärna ha haft slumpmässiga namn då de är antitesten till minnesvärda.
Joaquin Phoenix fortsätter sina clownkonster – inte positivt menat, det är ett kopiöst mumlande, märkliga miner och ett allmänt bisarrt beteende som han nyttjat i sitt skådespel sedan sin roll i The Master 2012. Denna gång är agerandet närmast mekaniskt, repetitivt och inte det minsta inspirerat. Än värre är sånginsatsen som är så pass gräslig att Pierce Brosnans öronbedövande usla stämma i Mamma Mia framstår som en arvtagare till både Pavarotti och Caruso.
Men tro det eller ej, pinan tar inte slut här, för bortom den värdelösa storyn, ointressanta skådespelet och Todd Phillips stirriga och kreativt bankrutta regi är det hela närmast illegalt tråkigt. Där föregående film i alla fall försökt introducera ett och annat chockmoment är den kvoten på livshotande låg nivå här. Att speltiden på nästan 140 minuter känns längre än att sitta fast i en trång hiss med akut toalettbehov, gör detta till ett anskrämligt skämt som förhoppningsvis innebär slutet för denna hiskeliga tolkning av en av popkulturens mest ikoniska karaktärer.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2024
Summering: En osannolik fest som påminner om hur magiskt kollektivt nörderi kan vara i en biosalong
I en tid då allt har vänt sig mot Marvel Studios, då många ’’experter’’ skriver långa och ointressanta parentationer för hela MCU-projektet. Men i denna kaotiska era har en film lyckas fånga allmänhetens intresse, likt Marvel-filmer från en svunnen era.
Trots Hugh Jackmans bejublade återkomst som Wolverine är det ändå osannolikt att Deadpool blivit det många kallat för Marvels sista hopp. Karaktären är en typisk 90-tals skapelse, en ponny med ett enda ynkligt trick och två – förvisso underhållande filmer, men som knappast kan kallas för det bästa genren har att erbjuda. Tanken att sammanföra nytt och gammalt har dock visat sig leda till några av de mest extatiska och euforiska stunderna Marvel erbjudit. Spider-Man: No Way Home står sig fortfarande som ett av de mest magiska ögonblicken någonsin i en biosalong.
Deadpool & Wolverine försöker inte att överraska med samma oerhörda sprängkraft som då Andrew Garfield och Tobey Maguire återvände till sina respektive Peter Parker-versioner. Istället är det en hyllning till en gången era av Marvel-filmer som producerades under 20th Century Fox, innan Disney köpte bolaget. En era som endast kan klassas som ytterst turbulent trots flera framgångsrika och hyllade filmer som X-Men 2, Logan och Days of Future Past.
I och med att denna era mottagits med så blandad respons passar det dock utmärkt att låta det vansinne – som är Deadpool, sätta punkt för denna unika men ojämna period av filmer. Att bara förlita sig på nostalgi och påskägg räcker bara så långt, för även om Hugh Jackmans återkomst är precis så fantastisk som förväntat då Reynolds – stöddigt, annonserade det, behövs något mer, det hemliga vapnet visar sig vara Shawn Levy som tar över rollen som regissör. Levy har tidigare arbetat med Jackman men också gjort sig känd för sitt arbete med Stranger Things. Och efter två filmer – där uppföljaren endast kan klassa som en karbonkopia av den första filmen, behövs något nytt och inspirerat för att göra det hela till en händelse av rang, inte bara en uppföljare där siffran tre gömts undan.
Shawn Levy visar sig vara den perfekta regissören för jobbet, från att bara ha varit en kavalkad av roliga – men aningen tjatiga, orgier i ovårdat språk, där Ryan Reynolds lider av akut mundiarré, lyckas nu Levy kontrollera det yviga och röriga till sin fördel. I och med att hela Marvel-skafferiet står öppet kan Levy gotta sig med en rad nya leksaker som varken Tim Miller eller David Leitch hade tillgång till. Deadpool har aldrig varit rädd för multum av referenser och vassa gliringar vad gäller klyschor inom serietidningsfilmer.
Men med det kolossala Marvel-maskineriet på plats har det funnits en oro från vissa att moderbolaget Disney skulle försöka mildra de värsta upptågen. Inget kunde vara mindre sant, istället är allting uppskruvat bortom Spinal Tap gränsen på maxvolym elva. Att äntligen fusionera ihop de två världarna visar sig vara lysande då Deadpool och dennes skruvade upptåg är det enklaste sättet att skapa en brygga mellan det som idag kallas X-Men Fox-verse och MCU. I den rödklädda antihjältens barnsliga upptåg krävs inga vidare förklaringar eller ingående presentationer för att förklara det ena och det andra.
Men att nu ha en arsenal av karaktärer, en budget som är större än de tidigare två filmerna ihop, ger nya möjligheter för total hysteri, både vad gäller att skapa ett extravagant Marvel spektakel – som gräver djupt och får inbitna fans på knän, men som också lär en gammal hund en rad nya tricks. För första gången sedan den första filmen känns konceptet livskraftigt och potent, det finns en uppenbar ådra av energi och skaparglädje, inte bara hos Shawn Levy utan Ryan Reynolds som verkar ha druckit ett trettiotal glas Red Bull till frukost innan sitt dagliga morgonkaffe. Allt detta leder till en euforisk, grotesk och chockerande skojfrisk åktur och ger publiken allt de vill ha. Detta är så kallad fan service på högsta nivå och mestadels genomfört med samma framgång som i No Way Home.
Det görs också flera innovationer som leder till ett behövligt ansiktslyft, även om tidigare Deadpool-filmer varit ytterst kompetenta visuellt och koreografiskt har de aldrig framstått unika eller säregna vad action beträffar. Levy tillför en behövlig dos kreativitet till den osannolika massakern som utspelas på bioduken. Scenerna må fortfarande vara hårt koreograferade men mycket av den tuktade John Wick-koreografi som infördes av David Leitch är nu utbytt mot något betydligt lekfullare. Levy leker med kameraåkningar vilket skapar ett lekfullt utseende som passar utmärkt för den galenskap som utspelas framför publiken. Många gånger om känns Deadpool & Wolverine som en ren vansinnesfärd, den ena överraskningen efter den andra avlöser, det regnar referenser och makalösa smådetaljer som endast kalenderbitare kommer förstå.
Shawn Levy visar sig vara en av få regissörer som förstår begreppet nörd. Detta innebär att de gästspel och avgrundsdjupa hyllningarna till klassiska serietidningar känns genuina och inte som cyniska försök att ytligt appellera till fans, något som förra årets The Flash alltför många gånger tangerade att göra.
Mer än något annat framstår Deadpool & Wolverine som en sann biohändelse, en film som får publiken på fötter och där alla är inbjudna, trots det oerhört barnförbjudna innehållet. Detta är mer än något annat en hyllning till den tid då Marvel filmer fick biografer att fyllas, där den delade kontinuiteten och avslöjanden ledde till jubel som bara kunde hittas på livekonserter.
Som kronan på verket har vi Hugh Jackman. Det kunde varit en såsig och oinspirerad återkomst som i slutändan bara gav ett tillskott i kassan och inte något av värde vad gäller att addera till karaktären. Men Jackman visar – mot alla tänkbara odds, att han har mer att ge denna älskade karaktär. Detta är – likt filmen, en summering och hyllning till det som varit, samtidigt som man bygger en ny väg framåt. Denna version av Logan/Wolverine bevarar många av de kvalitéer vi vant oss vid samtidigt som Jackman adderar en oerhörd sårbarhet som i mångt och mycket är lika drabbande som den var i Logan för sju år sedan. Det är omöjligt att inte önska sig ett par filmer till med Jackman, framförallt när nu karaktären – äntligen, kommit hem till Marvel Studios.
Dock finns det påtagliga brister och rena misstag. För en film som verkar fullt medveten om de strukturella problem som ett antal MCU-filmer dras med, något den gärna förlöjligar och hånar med sin traditionellt spydiga humor, faller den själv för den mest klassiska av fällor, nämligen en makalöst färglös och ointressant skurk. Emma Corrin i rollen som Cassandra Nova är i början på något storslaget och minnesvärt, men det kulminerar i överspel och en genuint otillfredsställande final som delegerar henne till samma hörn som Christopher Eccleston eller Lee Pace. Filmens berättelse kommer inte heller vinna några priser, den fungerar istället som en plattform för diverse upptåg mellan Reynolds och Jackman, något som inte går att klaga på då dessa scener är då filmen är självlysande.
Men det behöver inte vara fläckfritt för att resultera i en patenterad eufori som en film signerad Marvel kan erbjuda. Det konstanta glädjeruset, det hämningslösa våldet och en sporrad Shawn Levy tillsammans med Reynolds och Jackman skapar magi många gånger. Detta är en sommarfilm i dess renaste, mest förädlade och bästa form.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2024
Summering: Det må inte vara en komisk fullträff men likaväl ett solitt stycke underhållande film med en imponerande Glen Powell
Richard Linklater börjar allt mer likna landsmannen Steven Soderbergh i sitt filmskapande. Även om Linklater inte blivit ett levande skämt, med en rad osanna uttalande – som en definitiv pension från filmmediet skulle påbörjas för mer än tio år sedan, är hans karriär – med ett multum vitt skilda filmer och projekt, snarlik Soderberghs kaotiska katalog. Linklater har – trots en rad hyllade projekt, aldrig uppnått samma status som andra bejublade regissörer som har nära till dramatiken. Linklaters karriär har också varit lite av en berg och dalbana, alltifrån den minnesvärda Before-trilogi till dravel som A Scanner Darkly.
Med Hit Man fortsätter Linklater pröva på genrer, nu med något så udda som en syrlig och fräck romantisk komedi. Och denna gång finns inga monstruösa ambitioner att skapa ett epos i Boyhood-anda, istället känns det som en återgång till den sortens lättsamma och bagatellartade film som var den lysande School Of Rock, där alla inblandande verkar ha oförskämt roligt.
För Hit Man väljer – likt School Of Rock, att helt och hållet förlita sig på sin huvudrollsinnehavare. Där Jack Black fick leva ut och fullkomligt briljera fungerar Hit Man som en liknande plattform för den alltmer populära Glen Powell. Powell, som fram tills nu blivit delegerad till biroller i filmer med – mestadels, ytterst tveksam kvalité, får nu möjlighet att visa på sin verkliga kapacitet.
Powell gör här en lysande rolltolkning, han visar på stor känsla för komik men också att han besitter allmän karisma. Att berättelsen – till stor del, kan ses som en saga om en makaber lögn glöms bort då Powell ständigt charmerar publiken med sitt ytterst välkomnande manér. Bredvid sig har han också en stabil Adria Arjona som har god kemi med Powell vilket skapar ett av de mer minnesvärda filmparen på senare tid.
Att ingenting är på särskilt stort allvar är också tydligt. Linklater har – som nämnt, rört sig mellan högt och lågt likt få andra regissörer, inte bara vad gäller kvalitet utan också tematik och innehåll. Denna gång är det hela bara menat att vara ett enda långt skämt, det innebär en uppsjö karikatyrer, otroliga sammanträffanden och sekvenser som tänjer på de flesta logiska gränser. Inget av det här spelar någon större roll då Linklater är väl införstådd med filmens inneboende oseriösa natur.
Dock har detta allmänna tramsande också sina baksidor. Flera gånger om serveras scener med onödigt långa dialog där utläggningar – som önskar vara komiskt guld, mest blir hopplöst tjattrande. Flera sekvenser saknar den självklara och härligt avslappnade attityden från School Of Rock, något som gör att ett antal segment känns som rent navelskådande. Filmen är istället i sitt komiska esse då Linklater bygger upp vansinnesscenarion som är så pass absurda att det är omöjligt att inte skaka på huvudet. Flera gånger om förekommer den mest fantastiska kalabalik som inte går att värja sig ifrån. Utöver det lyckas Linklater också skapa lysande humor genom att presentera otäckt roliga amerikanska stereotyper som rört sig från det osannolika till det – olyckligtvis, alltmer trovärdiga i och med det vi fått se prov på från landet i väst de senaste åren.
Hit Man må inte vara en lika solklar komisk klassiker som då Jack Black bestämde sig för att wallraffa som musiklärare. Men det går inte att undkomma att Linklater bjuder på en både rolig och fartfylld romantisk bagatell som utan tvekan hör till det mer inspirerade han erbjudit under de senaste åren.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Animation 2024
Summering: Det tog trettio år, men X-Men i animerat utförande är fullkomligt genialiskt och precis så magiskt som alla minns den.
I en tid då Marvel-hatet blivit lika potent som den omotiverade avskyn mot Star Wars årgång 2015 och framåt, är X-Men 97 är en explosiv påminnelse varför förlagets karaktärer och berättelser lyckats bibehålla sin relevans i nästan sjuttio år.
Marvel Studios har sakteliga börjat inse storheten i presentera sina berättelser i ett animerat format först med What If och nu X-Men 97. Där studion dominerat biograferna under det senaste årtiondet har tv-animation, arenan – som introducerade en hel generation till fenomenet, fått stå i skuggan, förutom ett par gräsliga serier som Avengers Assemble.
X-Men 97 blir en explosiv lansering som får alla att hungra efter mer. Tre animerade serier definierar 90-talet mer än något annat, den tidlösa och legendariska Batman The Animated Series, Spider-Man The Animated Series och slutligen X-Men. Dessa tre fungerade som introduktioner till dessa komplexa fantasivärldar, men också som originella och oerhört potenta tolkningar av klassiska berättelser från serievärlden. Och det var sannerligen inte bara nyhetens behag som gjorde dem uppmärksammade för sin tid, nästan trettio år senare bibehåller de en trogen skara fans och förblir otroligt inflytelserika för samtida adaptioner.
X-Men hade – tillskillnad från de andra två serierna, ett någotsånär substantiellt avslut där ett tydligt klimax uppnåddes. Detta stoppar dock inte seriens kreativa huvudpersoner från att hitta ett nytt och otroligt medryckande berättande, framförallt så sätts serien i en ny kontext, både bekant men också modern. Ursprungsserien från 1994 var endast menad att vara lördagsunderhållning för barn, denna iteration är vuxnare, våldsammare och emotionellt mer komplex. De överdrivna gesterna och barnvänliga budskapen har här förvandlats till det X-Men alltid var menat att vara, en sylvass allegori över det nutida samhället. Detta mixas ihop med ett klassiskt och varmt patos som drar oss tillbaka till den allra mest klassiska av Marvels livsläror ’’ med stora krafter följer stort ansvar’’. Kombinationen av en klassisk moralsaga samt episk action är essensen av de bästa och med legendariska Marvel sagor, allt detta presenteras här med oerhörd briljans och skaparglädje.
Utan att vara kedjad till censur eller en specifik målgrupp kan X-Men 97 gå loss, det märks inte bara i betydligt våldsammare scenarion och en mer hårdför berättelse, här finns en komplexitet som hade varit alltför mycket för unga tittare. Precis som i de bästa anime-serier blir de animerade karaktärerna mer levande än då de gestaltas av skådespelare gjorda av kött och blod. Samtidigt som berättelsen och utförandet är mognare har mycket av charmen och den något platta humorn behållits, vilket inkluderar tonvis av ordvitsar och ironi, inslag som kunde ha stjälpt hela serien men som blir oväntat passande och härligt nostalgiska, kontra malplacerade.
Men mer än något annat är detta ett kärleksbrev till allt som är Marvel, mängden referenser och gästinhopp från legendariska karaktärer är obeskrivligt tillfredställande. Det är en ren fest att bevittna hur klassiska ting från serietidningarna implementeras, refereras, känslan för detaljer är sinnessjuk. De sista avsnitten bjuder på några makalöst extatiska och sanslösa stunder och besitter ett pärlband av gästspel som får fansen att tala i tungor.
X-Men 97 är också fantastiskt engagerande, trots att vi har att göra med animerade människor, med förmågor att flyga och skjuta laserstrålar ur sina ögon, är detta en gastkramande upplevelse som konstant hänför och engagerar. Tempot är lika hektiskt, detsamma för mängden information, andra serier låter varje avslöjande ta sin goda tid, oavsett storlek. X-Men 97 tar istället elefantkliv och avpolletterar episka händelser på ett par avsnitt. Istället för att kännas förhastat bidrar detta till en episk kvalité där gigantiska skeenden bara är ett en transportsträcka till något än mer storslaget.
Den uppdaterade animationen är också värd ett och annat superlativ. Förvisso har detaljnivån sänkts från förlagan från 1994, men i utbyte får vi en silkeslen animation med förmågan att skapa löjligt följsam action med lika mycket potens och begeistrande kvalitéer som de bästa av Marvel-filmer. Slutligen är röstskådespelet närmast perfekt, flera aktörer återvänder som Cal Dodd, George Buza och Lenore Zan, alla lika naturliga och självklara som för trettio år sedan.
X-Men 97 lyckas vara nostalgisk utan att vara åldrad, intelligent utan att vara förmäten samt fullkomligt hänförande. Detta är ett nördutopi som springer cirklar kring de flesta actionfilmer som visas på bio.
Den fenomenala höstupplagan av Comic Con Stockholm innebar en ny standard för hela mässan. Genom att byta lokal till Älvsjömässan gavs allting ett ansiktslyft. Borta var de överbelastade gångarna på gamla Kistamässan, där trängseln når klaustrofobiska nivåer. Antalet utställare och utbudet var eminent, för första gången någonsin kändes den svenska upplagan av Comic Con som ett evenemang som kunde stå sida vid sida med de internationella motparterna.
Att arrangören Easyfairs ville ha en repris så tidigt som möjligt är därför förståeligt. Mässan har också visat sig stå pall i tuffa tider, som den nuvarande svåra svenska lågkonjunkturen eller pandemi-åren. Men denna vår/sommar-upplaga är inte helt ny, förra året gav man sig i kast med att arrangera Made In Asia, ett event som var tänkt att sätta asiatisk populärkultur i framsätet. En sannerligen god tanke med tanke på den exponentiella ökningen av anime-fantaster – undertecknad inkluderad. Resultatet var dock något av en soppa, en sorts stympad och undernärd Comic Con som helt sakande identitet eller någon tydlig inriktning. Istället var det hela som ett kaotiskt lapptäcke där utställare från Comic Con deltog som om det vore en traditionell upplaga medan storgrossister som Costco försökte sälja hushållsapparater. Att kalla det hela förvirrat vore en grov underdrift.
Det hela har resulterat i att Made In Asia nu integrerats in i Comic Con, något som är mest märkbart i mängden taiwanesiskt mjölk-te som säljs samt Made In Asias enda vettiga tillskott, ett dussin food trucks som erbjuder mat som inte smakar kartong och plast, något kafeterior på samtliga svenska mässanläggningar verkar ha gjort till en – ovälkommen, standard.
Resultatet är dock en betydligt bättre tillställning än Made In Asia, framförallt eftersom det blir uppenbart att det hela alltid var menat att vara ett Comic Con i lite mindre skala. Och det hela känns närmast nostalgiskt för oss som besökt mässan mer än en gång, för då mässan brukade utspela sig på Kistamässan var det hela just bra men med ett aningen begränsat utbud samt en vindtunnel utanför mässan som får cosplay hattar att flyga ända vägen ned till Älvsjö.
Men ett par saker utmärker denna omgång, detta i och med gästerna, där stjärnglansen var förhållandevis återhållsam denna gång, förutom Nolan North som måste ses som en legend vad gäller röstskådespel, var den sanna magneten istället Kalle Anka-tecknaren Don Rosa. Den ’’professionella’’ Artist Alley brukar vanligtvis bara vara till för de mest inbitna serietidningsälskarna, ofta får flera av artisterna spendera tid att lära känna varandra och spendera tid på sina telefoner eftersom alltför få väljer att göra ett besök. Rosas gästspel visar sig dock bli till mässans verkliga centrum, de köer som ringlar till det privata båset har sällan skådats för en artist på någon av tidigare mässor. Och för första gången någonsin kan man ställa sig frågan om det är bra att vara alltför trevlig i ett sammanhang då hundratals väntar ? Don Rosa tar sig nämligen oerhörd tid med varje individ och ber dem sätta sig ned på en stol framför honom medan han signerar upp till två medhavda objekt – gratis, och obegränsat med affischer som kan köpas i hans bås. Detta leder till en kö som rör sig i historiskt långsam takt.
Exakt samma symptom uppstår med de två japanska gästerna, Miho Shimogasa och Akihiko Yamashita som varit involverade med Sailor Moon respektive Studio Ghibli. Båda tar sig en oerhörd tid med varje person och lägger stor möda på att noggrant fullfölja de många önskemål om diverse favoritkaraktärer. Där Don Rosa åtminstone inte tog emot önskemål vad gäller specifika teckningar skapar detta den mest dysfunktionella kön i mässans historia. Något som gör att den utlovade på tiden på två timmars signering inte räcker till och att ett antal köande tvingas vända och återkomma till nästa signering om ett par timmar, något som måste ses som ett logistiskt fiasko.
Dock är det oerhörda intresset för icke traditionella kändisar oerhört uppmuntrade på så sätt att det ger förhoppningar om att Easyfairs kanske kan ställa om vårupplagan till ett event som fokuserar mer på just serietecknare och artister. Något som skulle skänka en mer distinkt profil till evenemanget och tydligt differentiera det från höstversionen.
I sådana fall skulle det något tunnare utbudet och det betydligt mindre lokalen framstå mer förståeligt. Comic Con Stockholm verkar dock vilja bibehålla sin profil som ett evenemang med möjligheten att erbjuda något för alla, även om resultatet blir aningen urvattnat. Men evenemang av denna sorten växer sannerligen inte på träd här i Sverige och att vi får ett tillfälle till att samlas och mötas som nördar måste ändå applåderas trots de uppenbara skavankerna.
Summering: Då Taylor Swift och den extraordinära publiken är som bäst spelar det ingen roll att konserten har brister eller att den utspelar sig på en av Europas värsta arenor, det som då utspelar sig ett samspel mellan publik och artist som sällan kan beskådas.
Det må vara en av Europas sämsta arenor, det är en publik som vanligtvis inte visar någon som helst entusiasm och en artist som – trots sina enorma framgångar, har en sångkatalog som relativt få på gatan skulle kunna recitera. Trots det är Taylor Swifts uppvisning på Friends Arena en fullkomligt episk föreställning som bryter mot flera naturlagar och som en gång för alla slår fast att så kallade Swifties kan vara den bästa konsertpubliken på jordens yta.
Då John Lennon fällde – det misstolkade, citatet om att The Beatles var större än Jesus uppstod ett ramaskri. Men frågan är om inte denna liknelse skulle kunna återupplivas i och med Taylor Swift och dennes Eras Tour. En turné som lyckats bli ett globalt fenomen, inte bara för de mest inbitna följarna som otåligt räknat ned med dagar till datumen 17,18 och 19 maj. Frågan är snarare vart Swift inte förekommer idag, förutom att ha utsetts till Time Magazines ’’Person Of The Year’’ har turnén slagit alla tänkbara rekord och haft sådan stark ekonomisk effekt på de städer den besökt att den amerikanska centralbanken Federal Reserve noterade att amerikansk BNP var märkbart påverkad av det som nu kallas för Taylornomics.
Man kan ibland fråga sig om något är för stort för sitt eget bästa, men i fallet med Taylor Swift är storlek inget som helst problem. För Swifts sanna storhet ligger inte i hennes kompetenta musicerande eller det absurda kändisskap som hon uppnått. Istället lyckas Swift bibehålla en otrolig intimitet och vänlighet på scen, det känns inte som om världens kändaste person står på scenen i Stockholm, utan en ambitiös, välkomnande och ytterst ödmjuk artist från Pennsylvania som endast vill framföra sin musik för en publik på lite över sextiotusen personer. Trots det lyckas hon sätta den enkla musiken i en genuint häpnadsväckande kontext, scenbygget som The Eras Tour erbjuder är bortom adjektiv och superlativ. Den massiva skärmen som elegant ramar in skådespelet är bara början, mängden attiraljer och funktioner som scenen bär med sig får hela utbudet på teknikmässan CES i Las Vegas att bli högröd i ansiktet. Den show som presenters är inget annat än spektakulär, sättet den faktiskt förstärker musiken och den allmänna upplevelsen är påtagligt, det lyckas vara storslaget utan att någonsin tangera till att bli ett uppblåst Broadway spektakel.
En storslagen show är dock menlös om inte innehållet har någon substans. Och trots att Swifts musik är den mest enkelspåriga sortens pop är den makalöst effektiv i den här kontexten. Framförallt eftersom den framförs med en otrolig professionalism, entusiasm och ett strålande glatt humör. Starten är så pass explosiv att man endast kan gnugga ögonen, den korta snutten av Miss Americana And The Heartbreak Prince som går in i en bombastisk Cruel Summer är genuint emotionell, framförallt då den framförs av sextiotusen helt makalösa fans.
För mer än något annat är konserten det ultimata beviset på att en konsert bara är så bra som sin publik. Bruce Springsteen talade för ett antal år sedan om att en konsert inte handlar om att artisten framför sitt material, utan att det är ett evenemang där publiken och artisten blir ett, att allsången, jublet och samspelet blir en symbios större än något annat. Och ikväll är publiken lika episk som det oerhörda senbygget eller Swifts outtömliga energi. Jag har sett både det ena och det andra på diverse konserter, men aldrig en svensk publik – framförallt en Stockholmspublik, som beter sig på det här sättet. Allsången är öronbedövande i vartenda nummer, oavsett om det är de största hitsen eller de nya materialet från The Tortured Poets Department förekommer en häpnadsväckande respons. Framförallt från en Stockholmspublik, som vanligtvis deltar på konserten för att dokumentera det för sociala medier och inte mycket mer. Men ikväll är varenda besökare här för en enda sak, och resultatet är bortom ord, stämningen är hysterisk från början till slut, entusiasmen och kärleken till kvinnan på scen är hjärtskärande. Varenda stavelse sjungs som om det vore den sista som någonsin skulle yppas.
Till och med Swift själv häpnar efter att ha spelat den underbara Champagne Problems. Då sker något oerhört, hela arenan börjar stampa i golvet och jublet passerar alla rimliga nivåer. Taylor Swift ser genuint chockerad ut, hon gapar bara och tar ur sina öronsnäckor för att verkligen bekräfta vad som sker framför henne. Hon ser tagen ut av responsen och kan bara säga ’’oh my god’…
Och med en sådan publik spelar det ingen roll att konserten har brister, som att hela Reputations partiet är den värsta sortens Epadunk eller att konserten är aningen för lång. I sina bästa stunder kvittar allt det där, för då den underbara Fearless eller You Belong To Me orsakar ett jordskred på plan, eller då det vedervärdiga fuskbygget till arena är på väg att rämna under Shake It Off, eller psalmen som uppstår i Anti Hero, då spelar nästan ingenting någon roll. Just då är Taylor Swift och hennes publik det mesta otroliga, medmänskliga och sympatiska som finns att beskåda på denna planet.
Tiger Film 