Soul Recension

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2021

Summering: En ojämn men underhållande färd genom förtvivlan och dagdrömmande 

Pixar har inte haft det lätt i år. Onward som utgjorde femtio procent av studions utbud  anlände samtidigt som de mest allvarliga Corona utbrotten. Filmen blev således en ekonomisk katastrof som snabbt fick skickas till streaming och Blu Ray. Med Soul så hoppades Pixar att kunna göra en triumferande återkomst till biograferna. Men denna förhoppning grusades då pandemin inte visar några tecken på att avta tills vaccination kunnat ske i större utsträckning. Soul har istället fått åka raka vägen till Disney +. 

Och nog är det glädjande att ha en Pixar film att avnjuta under dess besynnerliga juletider då familj, vänner och släkt inte kan sluta samman. Soul är precis som Onward inte det mest helgjutna eller eminenta som Pixar skapat, men den innehåller ändå flera moment som understryker varför studion har dominerat animerad film i nästan trettio år. 

Soul kan mycket vara Pixars mest vuxna och allvarsamma film hittills. Istället för att vara hoppfullt melankolisk som Toy Story 4 eller Upp så är detta det närmaste Pixar kommit att göra animerad diskbänksrealism. Soul är också tydligt influerad av Damian Chazelles två mest kända filmer, Whiplash och La La Land. Där huvudpersonen drömmer och hoppas på något bättre, och där perfektion endast kan uppnås genom uppoffring. Trots denna sammanbitna tematik så är Pixar experter på att förvandla det tunga och allvarliga  till något varmt och komiskt. Och de mer alldagliga scenerna som utspelar sig i ett fantastisk återgivet New York är också det som verkligen briljerar ut. Pixar visar upp en otrolig förmåga att göra det ordinära och alldagliga till något vackert. Det behövs inte storslagna vyer bestående utav barriärrev. Istället så har regissörerna Pete Docter och Kemp Powers hittat ett sätt att återge vår egen vardag – med alla fel och brister, och få den att kännas drömlik och exotisk. 

Och när filmen skiftar till en mer abstrakt form så blir det närmast antiklimaktisk då dessa sekvenser saknar energin och uppfinningsrikedomen från scenerna i New York. Flertalet av dessa abstrakta scener känns som halvdana efterkonstruktioner. I dessa stunder känns endast  Soul som en ofärdig avstickare till Inside Out. Flera inslag och händelser känns igen med två vitt skilda personligheter som tvingas genomgå en rad olika strapatser.        

Det enda riktigt märkvärdiga i ’’drömsekvenserna’’ scenerna är Pixars oerhörda visuella förmåga och precision. För första gången så väljer man att gå ifrån sin traditonella estetik, med otroliga animationer och fantastisk detaljrikedom. Soul tar inspiration av modern och abstrakt konst från konstnärer som Salvador Dali eller Picasso. Ett par scener är slående i all sin enkelhet då Pixar jobbar med en svartvit palett som får filmen att likna en massiv grafitmålning. Men trots denna uppfriskande visuella uppvisning i modern formgivning så räcker det inte till för att väga upp att faktum att flera segment känns onödiga och  på inspirationsfattiga. Det är som att Docter och Powers inte vågar lita på att en Pixar film kan vara vardaglig och befriad från de mer färgstarka inslagen. Filmen kommer först på banan igen då man återvänder till  New York. Något som förstärker känslan av att en stor del av berättelsen är överflödig. 

Men Soul är också skamlöst rolig, vilket uppväger många av problemen. Pixar är briljanta vad gäller igenkänningshumor. Och även om filmen utspelar sig på andra sidan atlanten –  i storstädernas storstad, så går det att relatera mycket som huvudpersonen Joe genomgår i sitt äventyr. Därför är det så ledsamt att filmen känner sig manad att ständigt röra sig ifrån den grå – men fantastiska vardagen och skjuta in onödiga tillägg, i tron om att det skall göra filmen mer tillgänglig.

I vanlig ordning så har Pixar tillgång till skådespelare i toppklass. Denna gång har man anlitat både Jaime Foxx och Tina Fey, varav båda gör utmärkta prestationer. Gång på gång så lyckas Pixar skapa en kreativ miljö för sina aktörer där de känns avslappnade och entusiatiska. Samspelet mellan Fey och Foxx är genomgående strålande, och deras rollprestationer förstärks av Pixars fantastiska animation som gör karaktärerna otroligt uttrycksfulla.

Även om Soul många gånger är splittrad och behövt en mer sammanhållen berättelse, så är det väldigt svårt att inte ha väldigt roligt under hela resans gång.

Betyg 7/10 

Årskrönikan 2020 – Ett år som inte går att beskriva

Vem hade trott att de skulle bli såhär ? Det är fem år sedan Tiger Film publicerade sina första recension. Sedan dess har vi haft ett förhållandevis stabilt flöde av texter – men framförallt recensioner. Allt detta har upphört i och med 2020. Vi har i en majoritet av våra texter under det gångna året börjat med att nämna pandemin och hur den slagit sönder samhället, det må ha varigt tjatigt men detta år saknat motstycke. De mest elementära saker som fysisk kontakt, kollektiva upplevelser eller mathandel, har blivit omöjligt eller fyllt av oro och ångest. 

Att vi tvingats att dra ned på vår egen produktivitet till följd av pandemin är i det närmaste en välsignelse då vi jämför med de förskräckliga utmaningar som så många ute i samhället behövt ta sig igenom. Det har i allmänhet varit svårt att vara lika entusiastisk över triviala ting som film, musik, spel eller statyetter då det mänskliga lidandet har sprungit förbi alla tänkbara gränser. 

Pearl Jams återkomst till Waldbühne i Berlin, Black Widows första solofilm eller Rammstein på Ullevi har alla behövt försenas, antagligen till 2022 vad gäller konserter. Det har varit en viss omställning att inte kunna recensera biofilm. Även om streaminglandskapet är fyllt till breddgraden med saker att se, så är det så pass massivt utbud att det kan vara svårt att göra upp en normal arbetsrutin kring det. Men genom generösa samarbetspartners har vi fått möjlighet att recensera ett antal filmer under årets gång via screeners. 

Men trots att både film och musikåret har blivit åsidosatt i mångt och mycket så har vi ändå fått motta ett par kulturella upplevelser av rang. Bruce Springsteens Letter To You kom som en räddare nöden. Med sina romantiska texter och mogna reflektioner kring sina tidigaste år som artist så är detta en minst lika genial uppvisning som förra årets Western Stars. Singeln ’’Ghosts’’ har redan utsätts till en av årets absolut bäst låtar utav Barack Obama och på mycket goda grunder. Detta energiknippe är en summering av vad som gör Springsteens musicerade så unikt. Genialiska melodier, dubbelbottnade texter och drömmen om något bättre i en alldaglig vardag. 

Pearl Jam må inte ha kunnat ge sig ut på vägarna, men albumet Gigaton kunde ändå agera som ställföreträdare tills den gång vi kan få se Mike McCready få spel och explodera i ett evighetssolo, eller en Eddie Vedder som börjar klättra på väggarna. Spår som ’’Retrograde’’, ’’Seven O’Clock’’ och ’’Quick Escape’’ får det att vattnas i munnen då man drömmer om deras utförande i ett liveformat. 

Spelbranschen har också kunnat visa framfötterna under ett år då vi alla varit tvungna att stanna inomhus. Cyberpunk 2077 blev inte den triumf världen hade hoppas på med sina otaliga buggar och bedrövliga optimering för äldre konsolerna. Vår egen recension dröjer tills läget lugnat sig en aning både vad gäller raseriet och den tekniska stabiliteten. Men trots de många problemen så är spelvärlden och spelmekaniken CD Projekt Red skapat  inget annat än makalös. 

Men det är i Naughty Dogs grandiosa hämndresa The Last Of Us Part II som årets största och allra bästa upplevelse kan hittas i alla kategorier. Oavsett näthatet så är uppföljaren – till ett av historiens mest hyllade spel, en upplevelse som fullkomligt golvar spelaren. Ett halvår senare så är sekvensen då Ellie tvingas bevittna sin surrogatfar Joels död något av det mest kraftfulla och emotionella jag någonsin upplevt. Spelets slut, med en trött och utsliten Ellie – utan förmågan att spela gitarr, placerar dynamit och nitroglycerin i hjärtat och spränger det. 

Där många andra industrier har behövt skära ned på omkostnader och produkter, så har statyproducenter och framförallt XM Studios gjort raka motsatsen. Trots en massiv uppförsbacke så har Singapore studion överträffat sig själva med mästerverk som Thanos & Lady Death och Hulk Transformation. I en tid då vi inte kunde resa så gav dessa representationer av fantasifigurer ett behövligt hopp om bättre tider. 

Förvisso uteblev nästan alla storfilmer för året, men tack och lov så lyckades Jon Favreau och Dave Filoni rädda strandsatta nördar med den andra säsongen av The Mandalorian. Disney har genom denna snillrika tolkning av Star Wars gjort sin streamingtjänst Disney Plus oumbärlig. Och den andra omgången av denna supersuccé höjer ribban ytterligare. Med otrolig action, fantastisk produktion och sagolika gästinhopp så är The Mandalorian en resa i ren och skär extas.

Det ser inte ut att bli mycket lättare den närmaste tiden, pandemin fortsätter att skörda offer och samhällets sämsta sidor har ställts i rampljuset under det gångna året. Många gånger kan det ha verkat hopplöst. Världen är enormt mycket fattigare på hoppfullhet, glädje och gemenskap. Det faktum att Chadwick Boseman lämnade oss alltför tidigt summerar 2020 väl, ett år där allt som kunde gå fel gick fel. 

Men det är sagovärldar som Wakanda eller i en galax långt, långt borta som vi kan finna någons sorts tröst. Där världen utanför våra fönster rämnar och där vänner och familj måste hålla sig på avstånd, så finns i alla fall en spirituell gemenskap i konst. Vi kan bara be och hoppas om att något ljusare är på väg…            

Fem favoriter från 2020

För första gången sedan lanseringen 2015 så kommer vi inte att publicera några individuella listor för de saker vi ansåg vara bäst under det gångna året. Av förklarliga skäl – som knappast behöver uppmärksammas ytterligare, så har året som passerat gjort det omöjligt att göra någonting normalt. Därför har vi valt att göra en kompilerad lista över de fem saker vi hade som allra störst utbyte utav. Vi har också valt att ignorera att göra den ökända sammanställningen av det som varit absolut sämst under året. Det känns inte särskilt behövligt att återbesöka misären som var Se Upp För Jönssonligan eller Birds Of Prey med tanke på vilken pina 2020 varit för allt och alla. 

All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Naughty Dog 2020

The Last Of Us Part II 

Förutom av vara ett av de mest kontroversiella spelen under de senaste åren, så är det – mer än någonting annat, ett av de bästa. The Last Of Us Part II blev spelvärldens motsvarighet till The Last Jedi. Sedan release så har mobbning, avsky och vulgaritet haglat över spelet, skådespelarna och skaparna. Men då man lyckats komma igenom snåret av hatisk fanatism så återstår ett spel som är i det närmaste perfekt. Naughty Dog vågade att göra något mer än en traditionell uppföljare. Istället för att ta några myrsteg framåt så plockade studion istället fram en gigantisk kanon och sköt sig igenom stratosfären. Framförallt så lyckades Naughty Dog att hitta helt en superb balans i sitt gameplay. Där tidigare spel från utvecklaren – inklusive det första The Last Of Us, kunde kännas alltför linjära, så har man i Part II hittat perfekt jämnvikt. Spelaren får möjlighet att improvisera och lösa flera scenarion på egen hand, men alla handlingar som utförs är fortfarande filmiska och regisserade. Detta gör att skiftena mellan filmsekvenser och gameplay blir mer eller mindre oskiljaktiga. 

Men det är berättelsen i The Last Of Us Part II som verkligen stannar kvar. Med Ashley Johnson och Laura Baileys otroliga rolltolkningar, ett helt eminent manus och karaktärer som är lika självlysande som stjärnor på en vinterhimmel, så är Part II det mest dramatiska och känslomässiga spel som någonsin skapats. Då allt är sagt och gjort så definierar The Last Of Us Part II det absolut bästa av modernt berättande, teknisk briljans och gastkramande skådespel.

All images courtesy and copyright of XM Studios 2020

XM Studios 

De är ständigt återkommande. Men studion från Singapore slutar inte att förundra och briljera. För varje år som gått så har XM fortsatt att höja ribban för vad som är möjligt. Projekt efter projekt har blivit allt mer ambitiöst, komplext och imponerande. Trots pandemin så valde XM att accelerera sin produktion. I en intervju med en utav studions grundare – Ben Ang, så menar denne att studion planerar att expandera aggressivt och släppa minst 100 produkter det kommande året. 

Och det finns egentligen inte mycket att säga om monstruösa mästerverk som Batman Shogun och Sanity, Hulk Transformation eller Thanos & Lady Death. Statyhobbyn fortsätter att vara en av de mest intressanta sektorerna inom den exponentiellt växande industrin för fanatiska nördar. Och för den som varit med sedan allt började för ett par decennium sedan. En tid då McFarlene Toys var det enda alternativet – om man önskade äga något som var aningen mer detaljerat än de man kunde finna i en leksaksbutik, så är det ett nöje att se hur hobbyn utvecklats och växt som aldrig förr.    

Bruce Springsteen Letter To You 

Efter sitt geniala soloalbum Western Stars så återvänder Springsteen till sitt E Street Band och skapar en summering över sin egen rock ’’n’’ roll historia. Letter To You känns som en enda lång studie i vad som varit, de tidiga åren på nattklubbar i Asbury Park och adrenalinruschen som följer då man ställer sig på scen. Att Springsteen inkluderar också en handfull äldre spår som tidigare inte har släppts officiellt – Songs For Orphans och If I Was The Priest, vilket albumets känsla att vara som en underbar vandring nedför memory lane i New Jersey. 

All images courtesy and copyright of Stuff.tv

Xbox Series X och Playstation 5 

Vi hade ovanlig tur och blev välsignade med möjligheten att införskaffa båda dessa hett eftertraktade konsoler. Lanseringen kommer gå till historien som ett fiasko utan dess like. En månad efter release så har flera beställningar – som placerats mer än ett år innan release, fortfarande inte kommit fram. Inte blir det bättre utav att Playstation 5 blivit det nya toalettpappret – under början av pandemin, kapat utav den svarta marknaden där enheter säljs för mer än det dubbla inköpspriset. 

Men till alla som tålmodigt väntar så kan vi garantera att detta är det tekniska kliv vi väntat på. Även om den föregående generationen erbjöd spel som trumfade allt, se bara exempel som The Witcher 3 och Red Dead Redemption 2, så står jag fast vid att Xbox One och Playstation 4 var aningen för svaga vad gäller processorkraft. Bara det faktum att Sony och Microsoft tvingades till att göra en mellangenerations-uppgradering med Playstation 4 Pro och Xbox One X, underströk basenheternas tekniska begränsningar. Men med Series X och Playstation 5 så tas äntligen ett rejält kliv framåt. Detta innebär att vi – äntligen, kan räkna med 60 bildrutor i sekunden och en bildupplösning som håller sig över 1080P. 

Än så länge så har vi inte blivit serverade tillräckligt många genuina nästa generationsspel som kan exemplifiera vad den nya hårdvaran kan åstadkomma. Men de drastiskt reducerade laddningstiderna som möjliggörs via SSD lagringen är något av en revolution. Att bli dräpt i Demon’s Souls känns aningen mer lättsmält då väntetiden för nästa försök bara är några få sekunder bort. Att båda tillverkarna har lagt stor möda på bakåtkompatibilitet kan inte berömmas tillräckligt. Att äldre spel nu kan få nytt liv – med högre bilduppdatering och upplösning , gör det till ett nöje att besöka titlar som man missat under de gångna åren. 

Microsoft och Sony har levererat två fenomenala konsoler som redan nu känns redo för stordåd de kommande åren.       

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

The Mandalorian Säsong 2 

Vi fick mer eller mindre inte enda enda storfilm i år. Förutom Christopher Nolans Tenet så har filmåret 2020 blivit demolerat av pandemin. Men The Mandalorian och dess andra säsong tog oss tillbaka till en tid då vi kunde häpna och njuta i biomörkret. Allt det vi älskade från den första säsongen har uppdaterats och raffinerats. Det finns så otaligt många höjdpunkter under säsongens gång att de skulle krävas ett par sprängfyllda pärmar för att räkna upp alla.

Se Upp För Jönssonligan Recension

All images courtesy and copyright of SF Studios 2020

Summering: Uselt Sickan ! 

Egentligen behövs det ingen recension. Titelns tre första ord summerar det hela väldigt väl… Undvik det här som om livet hängde på det. Jönssonligan är en svensk filmklenod. Det må inte vara de bästa filmerna som någonsin gjorts, eller ens det bästa svensk film haft att erbjuda. Men Sickan, Dynamit Harry och Vanheden har blivit en del av den svenska folksjälen. 

Till och med våra allra yngsta har växt upp med Gösta Ekmans hysteriska upptåg eller Ulf Brunnbergs ständigt återkommande ’’lysande’’ repliker . Till och med då serien sadlade om och tvingades fortsätta utan Ekman lyckades man ändå skapa ett par väldigt roliga episoder med hjälp av Peter Haber och Stellan Skarsgård. Men sedan Brunnberg och Björn Gustafson begravde serien med Jönssonligan Spelar Högt så har serien varit dödförklarad. Försöket att återuppliva den med 2015 års Den Perfekta Stöten var inget annat än en katastrof. Idén att göra om Jönssonligan till någon hårdkokt och genial gangsterfilm hör till det mest absurda jag sett sedan filmatiseringen av Yogi Björn. 

Nu har Tomas Alfredsson tagit på sig uppgiften att återuppliva den legendariska ligan. Förvisso så har Alfredsson insett att Jönssonligan gör sig bäst i ett något mer lättsmält format , men därefter så är detta precis lika desillusionerat och felbedömt som Den Perfekta Stöten. Att ta över efter Ekman och kompani är sannerligen ingen lätt uppgift. Att därefter modelera om karaktärerna är således inte fel. Problemet är bara den att Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar – som stått för manus, helt har ignorerat det faktum att man kanske borde introducera dessa karaktärsiterationer till publiken. 

Publiken förväntas istället att motta den nya ensemblen med öppna armar, trots att vi inte har någon som helst relation till någon av dem Det blir inte bättre av att varenda person är lika intressant som tuggummi på skosulan. Oavsett om det är Charles Ingvar eller Doris så är dessa tolkningar och representationer än tråkigare och intetsägande än de vi behövde se i Den Perfekta Stöten. Framförallt så verkar Alfredsson ha bestämt sig för att eliminera ett inslag – humor. 

Ja, ni läser rätt, denna versionen av Jönssonligan innehåller inte ett enda fungerade skämt. Man gör inte ens en ansats att försöka dra på smilbanden hos publiken.  I jämförelse med detta så är Steven Spielbergs Schindler’s List en skrattfest. Istället så har Alfredsson övertalar sig själv att Jönssonligans stryka ligger i dess story. Om det nu funnits något meningsfullt i berättelsen så hade det varit en sak. Men denna kupp, som påstås vara spektakulär – enligt filmen synopsis, får Cornflakes kuppen i Lilla Jönssonligan att framstå som det stora tågrånet. Ja, till och med lådbilsjakten från den bagatellen till film är storslagen filmkonst då då vi jämför med detta elände som pågår i två outhärdliga timmar.  

De klassiska kupperna – med tillbehör och attiraljer mellan himmel och jord, har nu bytts ut mot så pass långsökta och obegripliga inslag att ett besök utav rymdvarelser inte är långt borta. Och trots att Se Upp För Jönssonligan gör allt för att komplicera och ställa till saker och ting, så lyckas man endast vara chockerande tafatt i precis allt. Trots att Tomas Alfredson tidigare har visat på god förmåga till hantverk så verkar den ha fastnat i en snödriva från mega kalkonen The Snowman. Det här är en chockerade platt och eländig film att se på. Med förfasande fult foto, usla kulisser och groteska specialeffekter så är detta inte en film, snarare ett tarvligt klassarbete från grundskolan.   

Men denna tortyr räcker inte. Istället så lägger Alfredsson, Dorsin och kompani ut en bombmatta av fullkomlig galenskap. Vem har inte drömt om att se Reine Brynolfsson i clownperuk eller Hedda Stiernstedt och David Sundin sökandes efter en ledig bostad ? Mer än så behövs och kan inte sägas. Se Upp För Jönssonligan är dock perfekt för nyårsafton, som en kalkon utan dess like… 

Betyg 1/10 

The Mandalorian Säsong 2 Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Summering: Genialisk fortsättning på en serie som saknar motstycke vad gäller produktion och ambition 

Jon Favreau och Dave Filoni har skapat något mirakulöst… Även om TV-produktioner har uppnått en osannolikt hög produktionsnivå de senaste åren, så är de eskapader och visioner som vi får se i The Mandalorians andra säsong helt utan motstycke, både vad gäller TV och majoriteten av de filmer som visas på en biograf. För ett decennium sedan så hade tanken på en Star Wars-produktion – som inte var avsedd för biografer, varit skrattretande och lika långsökt som en bostad i Dödsstjärnan.

Men i och med det eskalerande kriget gällande abonnenter via streamingtjänster så har hela spelplanen byggts över vad vi kan förvänta oss att uppleva i TV-soffan. The Mandalorian är – trots mördande konkurrens och vedervärdigt näthat gentemot Disneys förvaltande Star Wars, en helt enastående skapelse som hänför och begeistrar genom genialisk produktion, minnesvärda karaktärer och en massiv förkärlek till källmaterialet. 

Star Wars är tyvärr inte lika gladlynt som för fem år sedan. J.J Abrams fick uppgiften att rädda serien från total undergång – orsakat av bla George Lucas, producenten Rick McCallum och många andra. Förväntningarna var på topp, stämningen innan och efter premiären av The Force Awakens var inget annat än magisk. Men i och med The Last Jedi så förändrades allt. Producenten Kathleen Kennedy, Abrams, Disney… Ja, till och med någon avhängd Ewok kostym, blev överrösta med hat, verbala övergrepp och allmän ärekränkning. Sedan dess har Star Wars blivit ett hatiskt inferno som inte går att närma sig utan att bära asbetskläder.          

Men The Mandalorian verkar ha lugnat ned detta vansinne. Påhoppen, hånen och den allmänna mobbningen har – för tillfället, upphört. Istället så dissekeras och hyllas varenda scen med internetfenomenet Baby Yoda. Uttrycket ’’ This is way’’ har blivit lika påtagligt som ’’May the force be with you’’. Det finns en uppståndelse, entusiasm och hoppfullhet kring The Mandalorian som tar en tillbaka till de svurna tider då Star Wars var gemytligt, spännande och fullt av möjligheter.  

I praktiken så avviker The Mandalorian inte mot det nya paradigm som Disney har infört  för Star Wars under 00-talet. Det är mognare, mer sansat och lustfyllt än då George Lucas ägnade scen efter sen med att förklara intergalaktiska handelsavtal.I och med sitt episodiska format så kan The Mandalorian vara mer återhållsam och detaljerad i sitt berättande. Flera stunder och moment i säsong två är svåra att förställa sig i en traditionell biofilm. Serien tillåts vara ingående, långsam och noggrann. I en spelfilm så hade flertalet av dessa stunder kunnat ställa till problem för tempot. Men uppdelat i åtta – relativt korta, avsnitt så kan Filoni och Favreau arbeta noggrant med karaktärsutvecklingen och erbjuda stillsamma – men minnesvärda, scener som djupdyker i den gedigna Star Wars historiken. Flera av seriens gästinhopp och påskägg får de mest inbitna fanatikerna att krevera när överraskning på överraskning hoppar fram som gubben ur lådan.    

Säsong 1 kritiserades för att vara aningen för osammanhängande. Istället för att nyttja en fem till sex timmar lång kontinuitet så valde man att fokusera på ett avsnitt i taget, med olika strapatser och äventyr som inte alltid var sammanlänkade. Detta är förpassat i och  med Säsong 2. Även om det finns ett och annat avsnitt som avviker så finns det inga som helt stoppklossar som – på ett provocerande sätt, förlänger säsongen, något som flertalet TV-serier dras med. Framförallt så märks det hur pass bekväma skaparna har blivit med serien. Det återfinns en självsäker attityd genom hela Säsong 2. Ingenting trevar eller tassar fram, oavsett vad som presenteras så läggs det fram med en oerhörd övertygelse.  

Berättelsen tillåts expandera och växa då man för första gången vågar koppla ihop allt som har med Star Wars att göra, oavsett medialt format. Lucasfilm har länge försökt skapa en massiv kontinuitet, inte bara genom filmerna, utan böcker, spel och serietidningar. Detta har många gånger känns som en övermäktig vision. Berättelserna och karaktärerna känns ofta isolerade från varandra. Kontinuitet från animerade serier – som Star Wars Rebels, tilläts endast figurera som knapphändiga påskägg i de fem filmerna som haft premiär sedan 2015. Om man jämför med hur Marvel Studios har integrerat sina berättelser så har – framförallt, den nya Star Wars-trilogin – vad gäller referenser, varit feg. Något som utan tvekan kan ses som en bortkastad möjlighet med tanke på hur kraftfull kontinuitet över de mediala gränserna kan vara.  

Detta misstag görs inte om i The Mandalorians andra säsong. Även om ett par inslag riskerar att gå över huvudet på dem som inte dedikerat sitt liv åt galaxen långt, långt borta, så är övertygelsen i berättelserna så pass stark att tittaren magnetiseras. De allra minsta hänvisningar, referenser och förklaringar får en helt annan betydelse då allt som tidigare skett – oavsett format, kan komma att ha en enorm betydelse för framtida händelser. Framförallt så är det slående hur lekande lätt allt verkar vara för Filoni, Favreau och den mycket kompetenta grupp av regissörer som anställts. Lucasfilm har länge arbetat efter en modell där filmskaparna själva skall ha så mycket utrymme och flexibilitet som möjligt. Oavsett vad man kan tycka om iden att inte planera den moderna trilogin på förhand, så kan ingen påstå att Lucasfilm styr sina regissörer och författare med järnhand. Trots att säsong 2 är klart mer sammanhängande i sin berättelse än säsong 1, så tillåts regissörer som Peyton Reed och Robert Rodriguez sätta sin egen prägel på sina respektive avsnitt, utan att någonsin avvika alltför mycket från helheten. Det här leder till en variation som gör varje avsnitt till en plattform där inprincip vad som helst kan hända. 

Och vad det gäller action så erbjuds ett veritabelt julbord av godsaker. Stunder som fansen väntat på i årtionden uppfylls äntligen. Återigen kan man bara häpna över vad Lucasfilm erbjuder tittarna. Säsong 2 innehåller några av de mest pulserande, intensiva och storslagna scener som Star Wars någonsin har visat upp. Då Säsong 2 är som bäst så är den nästan oskiljaktig mot Rogue One – som fortfarande kan ses som guldstandarden för action i en Star Wars-film. 

The Mandalorian Säsong 2 fortsätter också att briljera i sin produktion. Med den revolutionerade tekniken som döpts till ’’the volume’’ – som bygger upp digitala landskap genom monitorer och spelmotorn Unreal Engine, så skapas en serie vars visuella kvalitéer lamslår tittaren. Landskapen, världarna och vyerna som erbjuds saknar motstycke. Genom denna imponerande teknik så skapar man en vision av Star Wars som placerar sig precis rätt vad gäller nostalgi och nyskapande. Ralph McQuarries odödliga design förvaltas med en religös vördnad. Varenda mutter och landningsplattform hedrar den bortgångne visionärens briljans. Och i ett av seriens mest imponerande avsnitt så dras tankarna genast till de bilder som Annie Leibovitz tog under inspelningarna av Episode VII-IX. Att en serie avsedd för TV-apparater kan se såhär bra ut är inget annat än häpnadsväckande. Inte ens HBO har någon gång nått samma höjder – vad gäller produktion, som The Mandalorian. 

Det är endast i en och annan actionscen som man kan skymta brister. Framförallt Dave Filoni  – som fortfarande är oerfaren med ’’live action’’, kämpar med actionkoreografin. Men dessa felsteg vägs upp utav gastkramande sekvenser som skakar om och framkallar tårar av lycka. Då The Mandalorian är som bäst så förvandlar den publiken till små barn som för första gången fick se en ljussabel, höra Darth Vader andas eller John Williams musik. Man har hittat en kärna som påminner allt och alla om hur magisk äventyrs – och actiongenren kan vara. Det spelar ingen roll att det inte är lika djuplodande som då Ingmar Bergman eller Mike Leigh regisserar. Den upphetsning, glädje och energi som Säsong 2 erbjuder är minst lika meningsfull som ett intensivt relationsdrama. The Mandalorian för oss samman i vår entusiasm, passion och kärlek för den moderna mytbildningen. Och i tider som dessa, då vi alla är splittrade och långt ifrån varandra, så kan jag inte tänka mig något mer essentiellt.  

Med sin briljanta presentation och generösa berättelse så är The Mandalorian fortfarande helt ensam om att erbjuda äventyr och action i världsklass direkt in i folkhemmet. Faktumet att Disney lovat en uppsjö av serier som – förhoppningsvis, håller samma klass, får det makabra år som varit 2020 att framstå lite mer uthärdligt då vi verkar ha bättre tider att vänta i en galax långt, långt borta. 

Betyg 9/10 

Mank Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Briljant Gary Oldman och strålande dialog räddar en vilsen och förvirrad film. 

David Fincher ankagas ofta för att ha ett otillgängligt och kyligt sätt att regissera. Hans arbetsprocess – med oändliga tagningar och fullkomlig kompromisslöshet, har gjort honom ökänd hos många medarbetare. Men då Fincher lyckas med att iscensätta sina stora ambitioner så kan slutresultatet vara helt genialiskt. 

Fincher har en unik förmåga att bygga upp stämning och atmosfär som är så pass tät att den kväver tittaren. Detta är ett av skälen till att ett enkelt drama som The Social Network blir till en gastkramande thriller, trots att det i mångt och mycket händer väldigt lite i de konferensrum och studentbostäder som filmen utspelar sig i. Det finns en infernalisk intensitet i de sekvenser då Jesse Eisenberg och Andrew Garfield drabbar samman verbalt som kan ses om och om igen. 

Men för varje triumf som Fincher har bjudit på så har de följts upp med trevande och bortkomna projekt som Gone Girl eller The Curious Case Of Benjamin Button. Två filmer som är hantverksmässigt fläckfria, men vars narrativa innehåll och emotionella resonans är grumligt. Det är nu hela sex år sedan Gone Girl. Under den tiden så har Fincher hoppat mellan ett flertal projekt som antingen skjutits upp eller lagts ned. Med tanke på Finchers oerhörda förkärlek för saker som digitalfoto och spjutspetsteknik så är det aningen förvånande att hans återkomst till långfilmen är en djupdykning i nostalgi och naivt dagdrömmande om en svunnen era då Hollywood befann sig i en så kallad guldålder. 

Fincher är inte den regissör som man associerar med romanticism. Oftast är det osentimentalt, komprimerat och direkt, både vad gäller det emotionella och tekniska. Men det finns tillfällen då Fincher erkänt att han släppt garden och tillåtit sig bli ovanligt känslosam. I och med Benjamin Button så vittnade Fincher om att manuset drivit honom till tårar. Mank borde således vara ett minst lika personligt och emotionellt manuskript för Fincher. Författat av hans egen far Jack, så är detta det närmaste Fincher kommit ett familjeprojekt. 

Och det finns scener i Mank som utan tvekan hör till några av Finchers bästa och mest eldfängda. Framförallt så kan dialogen vara minst lika slagfärdig, syrlig och humoristisk som då Aaron Sorkin stod för manus i The Social Network. Detta ackompanjeras av en helt lysande Gary Oldman som på ett lekande lätt vis gör den burduse men välmenande Herman Mankiewicz till en ögonmagnet som inte går att slita sig ifrån. Oldmans skådespel är i riskzonen för att kunna uppfattas som överdrivet, men Fincher nyanserar Mankiewicz genom att skänka honom ett strakt rättspatos som gör det enkelt att spendera tid med karaktären, även om vissa personlighetsdrag kan ifrågasättas mellan varven. 

Men där Oldmans monologer och yvigt geniala agerande är skärpt så är filmens struktur raka motsatsen. Fincher verkar närmast oroad för att gå alltför hårt gentemot sin fars manuskript vad gäller nödvändiga förändringar och justeringar. I ett försök att spegla Orson Wells – för sin tid, revolutionerande klippning från Citizen Kane, så använder också Mank ett uppbrutet narrativ som många gånger motarbetar och förtar de stunder som verkligen sticker ut. För varje scen där Gary Oldman får stå på en imaginär sockerlåda och förföra publiken med ypperligt skriven dialog och briljant skådespel, så måste publiken genomlida scener som saknar relevans. Framförallt så är de moment som fokuserar på själva författandet av manuskriptet till Citizen Kane en flamsig lekstuga. Där verkar Fincher endast vara intresserad av att pröva sin toppmoderna teknik för att återskapa en så autentisk 30-tals estetik som möjligt. 

Och med sitt svartvita och sotiga foto så råder det inget tvivel om att Mank är formad med en vansinnig känsla för detaljrikedom. Fincher verkar närmast håna rabiata och inösande fotografer som Wally Pfister, vars tirader om analogt foto kontra digitalt blivit ökända, genom att visa att digitaltekniken kan åstadkomma vad som helst med rätt personer bakom spakarna. Med hjälp av sin trogna RED-kamera och fotografen Erik Messerschmidt så skapar Fincher en film som är skrämmande trovärdig och tidstrogen vad gäller det visuella. Alltifrån komposition, ljussättning och perspektiv är oskiljaktiga mot verk utav Billy Wilder eller Fritz Lang. Ljudspåret är dessutom mixat i mono och är fullt av – medvetna, fel som brus och distortion. Om man jämför med Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse, som också försökte återskapa känslan av slitage och ålderdomlighet, så framstår det försöket som ett smärre skämt. Vad gäller det visuella och Finchers ambition att återskapa 30-talet på film så är Mank fullkomligt fläckfri.   

Men även om Finchers tekniska bedrifter är bländande, så kompenserar det inte för  de gånger som filmen förlorar sig i helt menlösa sekvenser som endast förhalar och drar ut på händelserna, utan att för den delen ge något mervärde. I de stunder då manuset och dess välskrivna prosa inte får skina så tappar Fincher bort sig och förlitar sig endast på att blända tittaren med sin tekniska kompetens. 

Även om det är ett medvetet stilval att skildra författarskapet – utav en av filmhistoriens mest inflytelserika filmer, som ångestladdat, så är inte det en ursäkt för att skildringen av Mankiewicz kreativitet är utan någon som helst puls. Istället blir dessa ögonblick till jättelika farthinder som påminner om den sämsta sortens fogmassa. Och det är sannerligen på gott och ont hur Fincher bortser från alla i ensemblen förutom Oldman. Mankiewicz är den enda individ i persongalleriet som kan anses vara utvecklad och minnesvärd. Förvisso så verkar detta vara ett medvetet val. Alla runtom Mankiewicz framstår som skuggor – för att på så sätt lägga allt fokus på filmens protagonist. Men detta gör att de verbala konflikterna blir utan en värdig sparringpartner. Och varför Amanda Seyfried och Lilly Collins – med sitt livlösa och ointresserade skådespel, tillåts bre ut sig framför giganter som Charles Dance är fullkomligt barockt.         

Mank är visuellt briljant och bjuder på en Gary Oldman som utrustats med gensvar och replikskiften som orsakar extas. Men för varje instans av briljans så plågas filmen av ett förvirrat berättade, menlös utfyllnad och en Fincher som inte verkar helt säker på vad han vill åstadkomma. 

Betyg 6/10 

The Midnight Sky Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Stark insats från Clooney lyckas inte lyfta en förvirrad och tafatt film

Trots att George Clooney är ett av jordklotets mest igenkännbara ansikten, så har han hållit en ovanligt låg profil de senaste åren. Clooney har allt mer dedikerat sig åt regiarbeten och åsidosatt sin karriär som skådespelare. I och med den snillrika – och aningen bortglömda, Good Night And Good Luck, så positionerade sig Clooney som en regissör i toppklass. Den vassa och koncisa berättelsen om Edward R. Murrow och TV-kanalen CBS är fortfarande lysande vad gäller att fånga ett sargat USA under 50-talet. 

Tyvärr så har Clooney aldrig riktigt lyckats återskapa succén med Good Night An Good Luck. Filmer som Leatherheads, The Ides Of March och Suburbicon har alla placerat sig långt – långt, ned på listan vad gäller minnesvärda filmer. The Midnight Sky vänder tyvärr inte på denna negativa trend för Clooney i rollen som regissör. Det är återigen anonymt och blekt, helt berövat någon sorts engagemang eller meningsfullhet. Det enda riktigt förmildrande inslaget är Clooney själv som återvänder som aktör efter fyra år. 

Där alltför många Hollywoodprofiler vägrar att överge sina gamla knep och knop genom att spela snarlika roller gång på gång. Så är George Clooney i rollen som nedstämd forskare uppfriskande att se. Clooney agerar i tystlåtenhet och med stor ödmjukhet. Med sitt sparsamma agerande så skapar Clooney en karaktär med värme och stark empati. Trots att många av sekvenserna är utan dialog eller dramatiska skeenden, så är det ett rent nöje att spendera tid med Clooney då han interagerar med den unga debutanten Caoilinn Springall och hur deras unika – men intima, relation blir till filmens hjärta. 

Men bortsett från Clooneys utmärkta skådespel så återstår en ytterst håglös och tafatt upplevelse. The Midnight Sky må vara baserad på en roman – därmed måste någon sorts utstakad väg följas. Men det blir plågsamt uppenbart att delarna som utspelas på vår egen planet är betydligt mer säregna och intressanta än något som utspelar sig ovanför jordens atmosfär. 

Trots ett antal mycket duktiga aktörer som David Oyelowo och Felicity Jones, så är scenerna ute i rymden totalt ointressanta. Förutom en poetiskt vacker och stilfull rymdvandring så är det mer eller mindre helt stillastående då vi spenderar tid med de fem astronauterna. Det blir inte mycket bättre utav att Felicity Jones delegeras till att trycka på knappar och att se bekymrad ut. Med tanke på Jones enorma kapacitet, utstrålning och pondus så känns det som bortkastat att delegera en sådan kvalitetsaktör till att göra nästintill noll. Hela sektionen på den jättelika rymdfarkosten känns som ett desperat sätt att sälja in filmen som något mer extraordinärt än George Clooney vandrades genom minusgrader och snöstormar. Hela The Midnight Sky dras med att kännas som en enda stor parentes, där det sakans en tydlig vision. Mot slutet så verkar Clooney själv inte veta veta vad poängen med hela resan är. Dramatiken är stympad i och med det uppbrutna berättandet, skådespelet är ojämnt och den lilla vändningen på slutet är inget annat än en gäspning.    

Det är omöjligt att tycka illa om George Clooney som person eller som filmmakare. Tillskillnad mot så många andra kollegor – som gett sig i kast med att byta arbetsroll från aktör till regissör, så har Clooney lyckats avsevärt mycket bättre än de flesta. Därför är The Midnight Sky en både nedslående och bitter upplevelse. Det finns potential i  Clooneys skådespel, men detta förtas av en en håglöshet som hämmar från början till slut.          

Betyg 4/10 

The Prom Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Isande kall och cynisk film som överfaller publiken med gräslig musik och regi. 

Det tåls att sägas igen… Musikaler och mina personliga preferenser är inte kompatibla… Förutom ett fåtal undantag med Singing In The Rain och La La Land så är musikalen en vit kontinent som jag aldrig besöker. Men i kristider som dessa så måste drastiska metoder tas till vad gäller att recensera film. Den namnkunniga ensemblen som The Prom huserar kan knappast ifrågasättas. Meryl Streep och Nicole Kidman borde tillföra någon sorts substans med tanke på deras kompetens och erfarenhet. 

Men hela The Prom är raka motsatsen från kompetent. Regissören Ryan Murphy för med sig ett CV som skulle få synden själv att skämmas. Med fasansfulla projekt som TV-serien Glee och Julia Roberts fiaskot Eat Pray Love, så borde Netflix och alla inblandade vetat bättre än att släppa lös Murphy som en ilsken tjur i en porslinsbutik. Där Glee bombarderade tittaren med artificiella och zombie-lika coverversioner av älskade rock och – popklassiker, så är The Prom en kavalkad i bedrövlig smak och brist på någon som helst självdistans. För alla dem som haft missnöjet att behöva höra Glee utsätta Bruce Springsteen, U2 och Coldplay för tortyr, kan i alla fall trösta sig med att dessa övergrepp på kvalitetsmusik är triviala då man jämför med det vi behöver lyssna till i The Prom. 

En musikal utan bra musik är detsamma som ett fordon utan motor, ett flygplan utan vingar eller en lagsport utan spelare. Det tittaren tvingas se och höra i två anskrämliga timmar, är – påstådd, musik som får själen att vilja ta en enkelbiljett ned till floden Styx. Det är svårt att avgöra om det är lyriken eller musikaliteten som är den stora boven i dramat. Kritiken mot Mamma Mia, med dess tveksamma sånginsatser hos ’’musikaliska superförmågor’’ som Pierce Brosnan, känns helt irrelevanta då vi fått ta del av den mardröm som är James Corden sjungandes smörballader. Nog för att även de bästa musikaler kan kännas banala i många stunder, men The Prom har varken skam eller förstånd nog att inse vart man skall dra gränsen. Det finns inte ett sångnummer som inte orsakar rodnad och svettningar utav helt fel anledningar. Om det nu bara var gudlös musik som publiken behövde genomlida så hade det varit en sak. Men kanske än mer stötande är hur hela The Prom försöker kamouflera sig bakom flera viktiga samhällsdebatter rörande diskriminering mot homosexuella. Om The Prom och Ryan Murphy hade uppvisat något som helst genuint intresse för dessa frågor så hade detta tillägg inte varit något att höja på ögonbrynen för. Men hela filmen kläs in i en genomfalsk fernissa som förtydligar vilket hyckleri hela filmen är stöpt i. The Prom genomsyras av iskall cynism och förespråkar med näsan i vädret om rätt och fel utan något som helst eftertryck eller ärlighet. Den ursprungliga produktionen sägs ha inkluderat en stor dos satir riktat mot Broadway musikaler och dess kultur. Men alla försök att skapa komisk satir kollapsar då Murphy regisserar med en otäckt beräknade kyla.  

Och trots sin dugliga ensemble så är skådespelet i The Prom mediokert som bäst. Meryl Streep och Nicole Kidman agerar som barnkalas clowner som ansträngt och desperat försöker framkalla skratt. James Corden ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen. Och nykomlingen Jo Ellen Pellman behöver inte ens diskuteras då detta skulle resultera i ett alltför grymt omdömde.   

För att kompensera för denna ihålighet och brist på kompetens så får tittaren smaka på sockerbomber i form av ett skrattretande etos som innehåller så mycket kolesterol och kalorier att blodomloppet slutar fungera. Det är svårt att veta vad exakt The Prom är; ett urspårat desillusionerat vansinnesprojekt eller en misslyckad parodi över hela musikalgenren ? Svaret går inte att utreda. 

Betyg 1/10 

The Queen’s Gambit Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Stundtals lysande serie med en superb Anya-Taylor Joy i huvudrollen.

Berättelsen om boxaren Rocky är definitionen av den amerikanska drömmen. Hur mannen från gatan lyckas göra karriär och bli till en levande legend. Denna klassiska och igenkännbara dramaturgi genomsyrar mycket av The Queen’s Gambit. Trots den intellektuella fasaden, med snillrika beräkningar, strategier och förberedelser, så är detta i grund och botten en – något oväntat, upplyftande serie om möjligheterna att lyckas trots odrägliga förutsättningar. 

Schack anses vara en av de mest krävande och intellektuella företeelserna vi har. Mattematiken, planeringen och genomförandet kan jämställas med vilken lagsport som helst. Man kan också associera spelet med en viss kylig målmedvetenhet. Och det vilar något kallt och hårdhudat över The Queens Gambit, något som går hand i hand med huvudpersonen Elizabeths Harmons reserverade personlighet. Många gånger så känns det som att vi upplever allt genom hennes pragmatiska, återhållsamma och observerande ögon. Där exempelvis Mad Men ramade in sitt 60-tal i rosig nostalgi och glamorösa kläder, så är denna denna vision sparsmakad vad gäller att omvälva tittaren i någon form utav nostalgi. Det urvattnade fotot, de symmetriska och perfekt inredda miljöerna drar snarare tankarna åt David Finchers sterila och modernistiska stil från The Social Network. Och det finns också flera paralleller till Finchers modern klassiker. Som hur man lyckas göra stillsamheten till pulserande spänning. 

The Queen’s Gambit sänker sitt huvud och avvisar möjligheterna att ta några fångar, så är det en gastkramande och otäckt intensiv upplevelse. Precis som då Martin Campbell skapade nagelbitande spänning i Casino Royales pokersekvenser så gör seriens regissör Scott Frank sammandrabbningarna på det svartvita brädet till storslagen filmkonst. En mer eller mindre makalös bedrift med tanke på att allt som äger rum är handrörelser och intensiva blickar mellan motståndarna. Frank använder sig av en blixtsnabb klippning som får serien – och publikens, puls att skena. Tillsammans med ett suggestivt och elegant soundtrack från Carlos Rafael Rivera så finns det inte död sekund då de polariserade spelpjäserna marscherar fram. 

Anya Taylor Joys karriär har inte varit någon dans på rosor. Med ohyra som Morgan och The Witch på sitt CV så har det varit svårt att bedöma Joys förmåga som aktör. Men i och med sin insats här så har Joy skapat sig en språngbräda av rang. Uppgiften att porträttera en tystlåten, mystisk och ibland outgrundlig karaktär är både svårt och riskfyllt. Om det inte hanteras korrekt utav regissör och skådespelare så kan det bli en omöjligt för publiken att finna tycke eller ens intresse för protagonisten. Men Joy lyckas skapa en fascination för Harmon genom ett helt utsökt mimspel som förmedlar självsäkerhet, rädsla och förtvivlan. Trots att Harmon inte är något charmtroll så finns det en ständig empati som gör den sju timmar långa resan till ett nöje. Netflix och Frank har dessutom omgett Joy med ett antal karaktärsskådespelare som ackompanjerar sin huvudrollsinnehavare på bästa sätt. 

Harmons drogmissbruk och psykiska svårigheter blir kanske den mest centrala knutpunkten genom serien bortsett från schack spelandet. Piller och alkohol blir till seriens prisma antagonist. Och tyvärr så är det i dessa segment som The Queen’s Gambit blir aningen formell och förutsägbar. Där seriens inledning är en frontalattack med sina intensiva schackmatcher och hemlighetsfulla protagonist, så blir de senare avsnitten allt mer långsamma och passiva. Ju längre berättelsen löper, desto mer försöker manusförfattarna och Scott Frank öppna upp Harmon för publiken. Problemet är att den mer pratsamme versionen av Elizabeth är klart mer ointressant än den tysta och pragmatiska. Taylor Joy är i sitt esse i det reserverade, och det är beklagligt att man inte vågat bevara det återhållsamma och intensiva som återfinns i seriens första avsnitt. Finalen trampar runt i förutsägbara sumpmarker med tveksamma dramatiska inslag och stor brist på finess i berättandet. Hela avslutet blir snarare remi än ett schackmatt. 

Men The Queen’s Gambit är trots denna formsvacka omöjlig att inte rekommendera. Den lyckas sammanföra underhållning med detaljerat och blygsamt skådespel i en kombination som många gånger är oemotståndlig. 

Betyg 7/10      

Cyberpunk 2077 – Den enda gången orimliga förväntningar är acceptabla

All images courtesy and copyright of CD Projekt Red 2020

Det tåls att upprepas, 2020 har varit en skräpår utan dess like. Den humanitära katastrofen som drabbat så många av oss, förlusten utav Chadwick Boseman och Sean Connery, en krisande film – och bioindustri….  Fasan över katastrofen som varit 2020 kan fortsätta i all oändlighet. 

Om vi tillåts vara aningen själviska och se till totalt triviala – i jämförelse med pandemin, saker, så finns det bara ett kulturellt och konstnärligt hopp kvar för året… Cyberpunk 2077. Det har försenats, det har förekommit ’’kontroverser’’, som grundat sig i att CD Projekt Red tagit bort ett par gameplay inslag. Men inget av detta spelar någon roll för  mina förväntningar. Vi fick aldrig möjligheten att skriva någon recension för The Witcher 3: Wild Hunt. Det är mer än ett halv decennium sedan monsterjägaren Geralt avslutade sitt episka äventyr i Andrzej Sapkowskis fantasivärld. Trots mästerverk och moderna klassiker som God Of War och Red Dead Redemption 2, så står sig The Witcher 3 som mitt absoluta favoritspel någonsin tillsammans med The Last Of Us Part: II

Fem år senare är det fortfarande en makalös upplevelse som briljerar i speldesign, djup och detaljrikedom. I denna skrivande stund så huserar Ubisofts Watch Dogs: Legion på TV-apparten. Då man jämför den öppna värld som Ubisoft erbjuder mot CD Projekt Reds, så bleknar stora delar av genren som kallas för ’’open world games’’. The Witcher 3 är inte – geografiskt, det största spelet som sett dagens ljus. Men den oerhörda omsorg som omger den saknar motstycke. Varenda kvadratcentimeter känns skräddarsydd, något som är närmast ofattbart med tanke på spelets djup.

Hyllningarna kan pågå i all evighet, men denna eufori gällande The Witcher 3 är det som  tillåter mig att – för ovanlighetens skull, i detalj skriva en sorts romantisk förhoppning. Det finns ett skäl till att Tiger Film inte skriver alltför många texter som siar om framtiden… Jag gillar inte att ha fel… Eller att basera mina åsikter på rykten eller spekulationer. Det är såklart en självgod och egoistisk position, men tillåt mig att förklara varför. Vi har skrivit en hel del hoppfulla profetior om Marvel, DC etc. Oftast har de varit felaktiga. Då det nalkas trailers eller förhandstittar så undviker vi också att analysera och bedöma. Skälet är att PR material ofta skapar orättvisa uppfattningar långt innan själva produkten har kommit ut. Våra recensioner är långa, oftast obscent långa. Men genom att förlänga och expandera våra bedömningar, så tilltås vi att göra en analys som spänner över hela ’’produktens’’ livscykel.

Men då det kommer till Cyberpunk 2077, så har jag låtit garden falla och ställer mig likt en troende och stirrar upp mot skyn. I just det här fallet så måste drömmarna och önsketänkandet få ta överhanden. Jag har undvikit att se majoriteten av de trailers och förhandstittar som CD Projekt Red bjudit på under de gångna månaderna. Allt i förhoppningen om att det skall kunna dämpa min extas. Men enbart några få blickar på den första trailern som visades upp för två år sedan, samt demonstrationen som döpts till ’’tools of destruction’’ får mig på knä. Att CD Projekt Red har valt att basera sitt spel på Talsorian Games bordsrollspel, är i sig ett snillrikt drag. De får därmed tillgång till ett universum vars ramverk och historik är väletablerat. Men i och med att ingen specifik berättelse eller karaktär måste ställas i centrum, så öppnas spelutrymmet upp för studions egna kreativitet och uppfinningsrikedom. 

Med sina neon indränkta färger, blankpolerade flygande bilar och kompromisslösa våld, så dras tankarna genast till Blade Runner. Vi har sett många försök att ge oss en interaktiv upplevelse som placerar oss i något som påminner om Ridley Scotts odödliga vision av framtiden. Ingen har blivit definitiv eller odödlig. I och med Cyberpunk 2077 så verkar drömmen om en spirituell efterföljare till Blade Runner inte vara omöjlig. Tanken på den enorma flexibilitet som CD Projekt Red ger sina spelare tillsammans med det makalösa speldjupet från The Witcher 3 skapar en svindelkänsla. 

Studions detaljarbete, viljan att briljera utan att skryta och den hejdlösa dedikationen till spelarna räcker för att släppa alla fördämningar. Utöver detta så är CD Projekts Reds integritet, vad gäller transparens och generositet till sina användare, hisnande. Med tanke på hur väl The Witcher 3 hanterades efter release, så vågar jag knappt föreställa mig vilka expansioner som väntar i Cyberpunk 2077

Listan gällande allt mirakulöst som Cyberpunk 2077 kan tänkas åstadkomma känns irrelevant då den skulle ta upp flera pärmar. Istället så tillåter jag mig själv att släppa alla tyglar och säga följande: om Cyberpunk 2077 inte är världens bästa spel så är det en besvikelse. Det är absurda förväntningar, men i det här fallet så är det tillåtet, och det står jag fast vid….