Ur Spår Recension 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2022

Titeln signalerar om något som gått snett, men inte ens en blinkande varningsskylt med radioaktiva symboler skulle vara demonstrativt nog vad anbelangar att beskriva den mardröm som är Ur Spår. Ambitionen är att skapa en känslosam komedi som kan liknas med Maria Bloms Masjävlar – som också utspelade sig i Dalarna. I den filmen så lyckades Blom att blanda ångest och gapskratt med stor framgång, något Ur Spår också aspirerar till. Men resultatet är en filmmardröm som får biopubliken att desperat söka efter närmsta nödutgång. 

Vi har aldrig fått någon kvalitativ filmadaption av Lennart Hellsings Krakel Spektakel, men Ur Spår regissören Mårten Klingberg har omedvetet – och ofrivilligt, skapat en variant av staden Annorlunda. I denna märkliga plats så säljs varm glas, hundarna går ut med matte och tjuven jagar polisen. Klingbergs film är identisk på så sätt att precis allt är upp och ned. Det finns inga naturlagar i denna chockerande soppa, alla barriär vad uselhet beträffar sprängs på nolltid. Hela filmen är så genomgående falsk att det tär på sinnet, inte en enda mikrosekund förmår sig att kännas genuin eller uppriktig. Det är som att se en ståuppkomiker som är övertygad av sin egen briljans men där publikens gensvar är iskall tystnad. Frågan om man skall skratta eller gråta går inte att svara på.

Filmens berättelse är så pass simpel att det är svårt att tolka det som något annat än en parodi. Det finns dock ett par moment där Klingberg hade kunnat utmana ödet och bjudit på ett par fräcka och oväntade inslag, men dessa förvanskas då allting måste resultera i klyschor och schabloner. När allt ändå är kaos, varför inte anamma det totala vansinnet och skapa en film som i alla fall kunde haft ett chockvärde ? 

På konststycket så kan Ur Spår inte ens förmå sig att skapa en förståelig struktur. Publiken kastas fram och tillbaka mellan karaktärer, platser och händelser. Flera personer försvinner stundtals för att sedan återkomma sporadiskt. Jean-Luc Godard talade om hur hans filmer alltid har en början, en mitt och ett slut, men inte alltid i den ordningen. Ur Spår är snarare en mitt, en mitt och inget mer. Skådespelarensemblen – som tvingas skämma ut sig själv, går inte ens att kommentera utan att ta till ytterst olämpliga och magstarka ord. Det finns en gräns för hur pass kritisk man kan vara och jag känner mig inte benägen att spraka på någon som redan ligger ned.

Filmens emotionella kärna – det legendariska Vasaloppet, porträtteras utan någon som helst entusiasm eller visuell flärd. Inte för att det spelar någon roll, Ur Spår är inte en film om Vasaloppet eller individerna som offrar oändligt med tid för att klara av bragden, det är ett historiskt misslyckande som vägrar att inse att loppet är kört – ordvits avsedd. Till råga på allt så sker visningen i en salong som har problem med ventilationen, vilket leder till att cigarettrök och – doft letar sig in mellan varven. Men det är svårt att avgöra vad som är mest hälsofarligt, tjära och nikotin eller det som utspelar sig på duken framför publiken ?  

Betyg 1/10

Årets Bästa TV-serie 2021

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Hawkeye, Loki och Falcon And The Winter Soldier är alla fenomenala, men det är WandaVision som drar det längsta strået. Efter ett år utan en enda Marvel produktion så var upplevelsen att återse den ikoniska studiologgan ackompanjerad av Michael Giachinnos musik obeskrivligt. Vad som sedan följde var en exakt och listig serie som tog inspiration från både Mad Men och David Lynch för att skapa något extraordinärt.

Tiger Film utser WandaVision till 2021 års bästa TV-serie       

Årets Bästa Spel 2021

Ibland är det enkla det allra bästa. Med fantastisk grafik, minnesvärda karaktärer och en helt oklanderlig spelkontroll så är Rift Apart helt oemotståndligt. Det är en perfekt kombination av spjutspets-teknik och beprövad spelmekanik. Att skjuta sig igenom ett massivt landskapp med jetstövlar är ett lyckorus som knappt går att beskriva.   

Tiger Film utser Ratchet And Clank: Rift Apart till 2021 års bästa spel      

Årets Bästa Musik 2021

Adele tar i från tårna och levererar ett album som är så pass känslosamt och vackert att det får den mest hårdhudade och förbittrade människa att bryta ihop. Gospeln i I Drink Wine eller explosionen i Easy On Me är som en tatuering i själen. Samtidigt som 30 är en publikfriande och helt kompromisslös vision så är den också smärtsamt personlig. Att höra Adele tala om sitt krossade äktenskap och hennes desperation i sviterna av skilsmässan är genuint svårt att lyssna till. I en tidsera då auto-tune och plastiga ljudpålägg dominerar så är det en ren ynnest att får höra ett album som känns lika genuint och oskyldigt som ett nyfött barn.  

Tiger Film utser Adele och hennes album 30 till till 2021 års bästa musik      

Årets Bästa Film 2021

All images courtesy and copyright of SF Studios 2021

Behövs det ens en förklaring ? Spider-Man: No Way Home är en hyllning till filmmediet och ett bevis på att en kollektiv upplevelse slår det mesta. Den helt hysteriska stämningen i biosalonger runtom är utan dess like. Minnet av att sitta kvar i salongen långt efter eftertexterna med tårar i ögonen kommer aldrig att glömmas bort. 

Tiger Film utser Spider-Man: No Way Home till 2021 års bästa film       

Årskrönikan 2021 

Det gångna året kan summeras på följande vis; ett steg fram, två steg bakåt. Om situationen vore ideal så skulle verkliga problem inte behöva beröras i en årskrönika som publiceras på en sida som hyllar eskapism, fantasi och barnasinne. Men COVID-19 är numera en permanent del av vår vardag. Förhoppningarna om att pandemin skulle vara temporär känns idag som en opium dröm. Det är fortfarande svår att obehindrat diskutera och djupdyka i underhållningsformer som film, spel och musik då världen genomgår ett trauma som kommer – och har, satt djupa spår i hela mänskligheten. Samtidigt som vardagen är mörk och hopplös så blir fiktivt berättande också mer essentiellt i en tid då vi tvingats till självisolering och oupphörlig vaksamhet. 

Under 2021 har vi fått en rad kulturupplevelser som fungerat som en livsviktig ventil som tillåtit oss att fly undan den mörka verkligheten. Tillskillnad mot det radioaktiva ödelandskapet som var 2020 så har vi fått en rad serier, filmer och spel som hjälpt oss igenom ytterligare ett svårt år. Marvel Studios sjösatte sin streaming satsning med WandaVision så tidigt som i januari. Att få återbesöka Marvel-universumet sittandes hemma i en TV-soffa kändes många gånger surrealistiskt. WandaVision var en kraftmätning som helt bortsåg från tidigare strukturer och kutymer som etablerats av MCU, det var en långsammare och mer obehaglig upplevelse som kändes som en avkomma från David Lynch. Denna explosiva start på året var också något av en lättnad, det indikerade att 2021 skulle innebära ett aningen mer humant år då vi tilläts att ta betäckning i Marvels oemotståndliga fantasivärld. 

De nya spelkonsolerna Xbox Series X/S och Playstation 5 tuffade också på med en rad starka upplevelser. Insomniac och deras Ratchet And Clank: Rift Apart var en färgexplosion som självsäkert statuerade ett exempel gällande plattforms-genren fantastiska förmåga att fängsla med enkla medel. Att hoppa, skjuta och ta sig fram med jetstövlar har aldrig varit så rafflande som i Rift Apart. Jennifer Hale och henens underbara tolkning av den kvinnliga protagonisten Rivet klargjorde att Insomniac inte bara bemästrar den tekniska sidan av spelutveckling utan också effektivt berättade. Microsoft börjar också ta sig ur domedagsgropen som bolaget själva grävde i och med den katastrofala lanseringen av Xbox One. Game Pass förblir en av de mest förbluffande och prisvärda tjänsterna på jorden, att spel som Halo: Infinite och Forza Horizon 5 kan laddas ned på releasedagen är fortfarande en surrealistisk känsla efter årtionden av dyra utlägg varje gång ett storspel kommer ut. Tyvärr så innebär bristen på halvledare att allt för många inte har haft möjligheten att införskaffa någon av dessa spelkonsoler, ytterligare en sorgsen påminnelse om att världen är långtifrån normal. 

Det är snart tre år sedan Tiger Film genomförde en utställning i samband med en filmpremiär hos Filmstaden Täby. Även om XM Studios och andra premium tillverkare fortsätter att leverera statyer och samlingsobjekt i världsklass så känns det aningen bitterljuvt då dessa fantastiska pjäser inte kan få visas upp för fler människor. Drömmen om en utställning för Matt Reeves The Batman i mars ser ut att bli alltmer orimlig tillföljd av viruset och dess konstanta mutationer. Men XM Studios har lyckats att öka sina produktionstakt, väntetider som kunde vara i åratal har nu reducerats till månader, något som innebär omställning för konsumenten. Att det Singapore baserade bolaget har lyckats med detta under rådande omständigheter måste ses som ett mirakel. 2021 bjöd inte på några uppenbara klassiker som 2020 års Batman Shogun eller Hulk Transformation, däremot så har standarden höjts för samtliga produkter, XM Studios har med åren börjat reducera fotavtrycket för sina statyer. Trots det så har detaljnivån och artisteriet höjts avsevärt, återigen så har framtiden för premium statyer aldrig varit ljusare, trots ökande priser. 

2021 blev inte någon triumferande återkomst för livekonserter. Rammstein, Iron Maiden och Pearl Jam tvingades att flytta sina spelning till 2022 och jag är fortfarande skeptisk till om evenemang – där tusentals främlingar samlas, från värdens alla hörn, är genomförbart det kommande året. Men om nu inte konserter kan genomföras så mottog vi i alla fall flera nya album från en rad artister. Dock så bleknar alla skivsläpp då vi ser till Adele och hennes historiska 30. Jag har fortfarande inte förmått mig att recensera albumet i sin helhet. Det är en storslagen, öm, exakt och oförglömlig upplevelse som berör så pass djupt att lyssnaren lämnas emotionellt ärrad för resten av livet. Spår som Easy On Me och My Little Love är så pass fagra och medryckande att de måste doseras korrekt för att inte orsaka ett känslomässigt sammanbrott hos den som lyssnar. Och har någon artist de senaste tjugo åren kunnat skapa en liknande hysteri inför ett skivsläpp ? I en tid då musik är som mest relevant i en live kontext så är det en bragd utan dess like att lyckas engagera hela planeten för ett albumsläpp. Adele förblir en ikon som inte kan jämföras med någon annan än sig själv. 

Tiger Film, som namnet indikerar är fortfarande en sida som i huvudsak fokuserar på film. Men under årets gång har de skett förändringar för oss. Sedan det tredje kvartalet så är jag numera skribent för Kulturbloggen vilket har lett till att en rad recensioner har publicerats i två versioner. Det har varit en fantastisk upplevelse som både varit lärorik och utmanande. I framtiden så kommer inlägg med länkar till våra recensioner hos Kulturbloggen att förekomma. Tiger Film kommer ALDRIG att sluta publicera filmrecensioner, men frekvensen kommer att bli annorlunda. Dock så finns det filmer som gärna får recenseras och analyseras i all oändlighet. Shang Chi And The Legends Of The Ten Rings var en storartad upplevelse. Något så klyschigt som kampsort på film blev till en gastkramande actionfilm med en helt magisk Tony Leung i rollen som antagonist. Under ett antal månader så var Shang Chi den mest uppenbara kandidaten för årets film, men Spider-Man: No Way Home förändrade den saken. I skrivande stund så har den tredje filmen med Tom Holland i huvudrollen som den vänlige kvartersklättraren spelat in ohyggliga 1,1 miljarder dollar. Trots pandemin så är intresset och entusiasmen helt oförändrad. Efter Avengers Endgame kändes det som att Marvel hade nått en topp som aldrig skulle uppnås igen, producenten Kevin Feige har tydliggjort att studion inte aspirerar att upprepa sig, och genom 2021 så har det varit uppenbart att MCU rör sig i en helt annan riktning. Spider-Man: No Way Home lyckas passera Endgame genom att obekymrat åta sig ett mastodont arbete som står sig som den mest ambitiösa och vågade serietidningsfilmen någonsin. Reaktionerna runtom världen säger det mesta, feststämningen och hysterin vet inga gränser, att se filmen i en fullsatt salong där varenda referens till det förflutna mottas med dånande applåder förblir ett av de starkaste filmminnena någonsin. 

Och det är i stunder då applåderna får bilsalongen att vibrera som jag påminns varför jag älskar filmmediet, hur den individuella upplevelsen blir kollektiv och hur en samlad trupp skapar en helt unik upplevelse genom sitt gemensamma intresse. I den stunden så tillåter vi oss själva föras bort till andra världar och gå in i en parallell verklighet där hjältemod och fiktiva figurer både läker och enar oss. Vi står inför en rad prövningar det kommande året, men att kulturen och dess uttryck följer med oss som ledsagare och stöttepelare gör att mörkret som väntar blir aningen mindre hotfullt. 

Tack för i år och på återseende 

The Kingsman Recension  

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2021

Summering: Avsevärt bättre då Matthew Vaughn stramar upp sig och låter Ralph Fiennes få skina. 

Matthew Vaughns karriär som regissör framstår lite som ett pussel. Från den kluriga debuten Layer Cake med Daniel Craig i huvudrollen till kultklassikern Kick-Ass så har Vaughns karriär och registil aldrig varit lätt att placera. Han har rört sig mellan genrer, ämnen och skådespelare utan problem. Många gånge så har mottagandet varit diametralt. Kick-Ass är fortfarande Vaughns bästa film, mer än tio år senare så är det en fruktansvärt rolig, fräck och vågad film som banade vägen för regissörer som James Gunn vad gäller att skapa en serietidningsfilm med postmoderna inslag. 

Kingsman: The Secret Service var definitionen av en spirituell uppföljare, om det inte vore för miljön och skådespelarbytet så är det i det närmaste ett biologiskt syskon till Kick-Ass.  Med tanke på den miserabla Kick-Ass 2 – som Vaughn inte regisserade, så fanns det goda skäl till att känna sig optimistisk då Vaughn gjorde uppföljaren Kingsman: The Golden Circle. Tyvärr så var The Golden Circle en anskrämlig film, helt befriad från det härliga buset från den första filmen, berättelsen och det allmänna genomförandet var också under all kritik. Då eftertexterna rullade till The Golden Circle så kändes Kingsman-serien och dess framtida potential lika död som en dinosaurie. Vaughn har dock valt att retirera och slicka sin sår, fyra år senare så har han nu återkommit med en omstart som utspelar sig under det första världskriget. Colin Firth och Taron Egerton är utbytta mot Ralph Fiennes och Harris Dickinson i rollerna som brittiska adelsmän som värderar heder och civilkurage över allt annat. 

Prequels har en tendens att kännas irrelevanta då publiken är medveten om vad som väntar. Men eftersom tidsperioden är så avsevärt frånskild tidigare Kingsman-filmer så kan berättelsen vara mer liberal och frikostig, utan att behöva oroa sig för kontinuitet. Överlag så känns det som en nystart och inte ett skralt sidotillägg. Även om The Kingsman inte är utan stora actionscener och absurda karikatyrer så är detta Vaughns mest allvarsamma film sedan X-Men: First Class. Det helt galna och okontrollerbara har ersatts med en stram och reserverad hållning som funkar utmärkt vad gäller att närma sig ett så deprimerande och brutalt ämne som det första världskriget. Vaughns omtyckta X-Men-film informerar också The Kingsman vad gäller hanteringen av historiska händelser. Flera nyckelsekvenser och skeenden skruvas till och justeras för att passa berättelsen som Vaughn formar. Många gånger blir det en oväntad potent historiebeskrivning med frikostig nyansering. 

Allvaret skapar också ett emotionellt ankare där Ralph Fiennes och Harris Dickinson skapar en både trovärdig och intressant familjedynamik. Det är utan tvekan den mest känslomässiga och rörande filmen Vaughn någonsin gjort. Ralph Fiennes är – som alltid, fantastisk, han förmedlar både kraft och enorm empati, tillskillnad mot Colin Firths Harry Hart/Galahad, så har Fiennes en tilltalande värme, dessutom visar sig Fiennes vara superb i rollen som actionstjärna. 

Allting ramas in med en ursnygg estetik som vältrar sig i den engelska aristokratin. Med sina jättelika herrgårdar, Chesterfield-fåtöljer och perfekta kostymer så är The Kingsman en ren njutning att se på. I sina bästa stunder känns det som att vara tillbaka i Downton Abbey, pudrat med ett par rejäla doser krut. Denna mer uppriktiga och återhållsamma stil innebär dock vissa problem, flera actionscener är så pass avskalade att de känns olustigt ordinära och utan den flärd och energi som var så påtaglig i den första filmen. Här finns ingenting som ens kommer nära den första filmens brutala och hänsynslösa kyrkosekvens   där Colin Firth går bärsärkagång. The Kingsman förlitar sig på alltför mycket slow motion och kraftiga explosioner för att någonsin kännas vass. Filmens antagonister är också högst ointressanta, det är ett regemente av ihåliga och närmast löjliga karikatyrer, trots duktiga skådespelare så är de lika minnesvärda som en snöregnig måndag i januari. Jag kan också sakna Vaughns galghumor, i sin vilja att vara strikt och mer exakt så har mycket av komiken behövt skjutas undan. Ett och annat skratt hade verkligen inte satt fel. Och den vändning som presenteras i sluttampen kan inte beskrivas som något annat än menlös. 

The Kingsman är inte utan sina problem, men med en lysande Ralph Fiennes så finns det potential för serien att återigen bli relevant.        

Betyg 6/10 

Spider Man: No Way Home Recension 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2021

Summering: Avengers Endgame får vänligt maka på sig. Spider-Man: No Way Home kan numera titulera sig som världens bästa serietidningsfilm. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Att försöka vara systematisk och objektiv då det kommer till att recensera Spider-Man: No Way Home är omöjligt, vad som utspelar sig på duken är en upplevelse av bibliska proportioner. Och i tillfällen som dessa så finns inte orken kvar att ens försöka att förklara briljansen gällande film-adaptioner av serietidningar. Ja, genren har serverat flera hemska skapelser som Green Lantern och Joel Schumachers två Batman-filmer. Dock är det absurt att fördöma en hel genre för ett fåtal snedsteg, den som känner sig manad kan undersöka antalet misslyckade drama-komedier, dokumentärer eller musikaler får nog förbereda sig på en brutal upplevelse. Alla genrer kan oscillera mellan briljans och elände. 

Sagan om min egen relation till Spider-Man tåls att berättas igen då jag tror – och hoppas, att den är universell. När Sam Raimi släppte loss sin version av (en av) världens mest välkända och älskade seriefigurer så gjorde han så mycket mer än att bara leverera en ypperlig actionfilm. 

Det var en mogen, genuin och seriös film som tog sitt källmaterial på fullaste allvar, utan att vara det minsta pretentiös eller högmodig. Raimi hittade en dramatisk nerv som blev fundamentet för filmens puls, hjärta och själ. Spider-Man förblir startpunkten för mitt eget filmintresse, filmens tematik och dramatik följer mig som min egen skugga tjugo år senare. 

Jon Watts har fullkomligt briljerat med sina två tidigare Spider-Man filmer. De har varit perfekta pusselbitar i det massiva filmiska universumet som Marvel byggt upp i över ett decennium. Watts två filmer om Spider-Man har också haft en helt egen identitet. De har alltid varit mer ungdomliga, naiva och uppriktiga i sina berättelser, karaktärer som Ned och Peter Parker är oerfarna och långt ifrån lika härdade och cyniska som Tony Stark eller Doctor Strange. Den ungdomliga naiviteten och den ständiga viljan att vara altruistisk fångar ungdomens många sidor där man kastas mellan det optimistiska och det helt förödande från stund till stund. 

Med No Way Home så skapar Jon Watts sitt magnum opus, allt som passerat och upplevts vad Spider-Man och andra MCU-filmer anbelangar, har banat vägen för detta. För den som trodde att Avengers Endgame var toppen på detta berg av genialitet måste tyvärr tänka om. Det är så pass enormt att det är svårt att fånga i ord, energin och skärpan tar mig tillbaka till premiärdagen då vi fick uppleva Raimis vision av Stan Lee och Steve Ditkos kreation. Varenda sekvens känns lika välarbetad som en toppmodell från Mercedes-Benz där varje beståndsdel; skådespelet, filmtekniken och manuskriptet är trimmat och förfinat till perfektion. Den magiska trion med Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon har precis som den välkända trion från Harry Potter växt upp – och ihop under åren som gått. Det har utvecklat en kemi som är lika genuin och underbar som en vacker solnedgång. Interaktionen, replikskiftena och alla små miner och gester är ett under att bevittna, de finns en sådan fallenhet för det humoristiska och det emotionella att en simpel konversation över en telefon blir hjärtevärmande. 

Hjärtat som driver No Way Home är så starkt att det kan återuppliva mumier. Här finns en charm och helt o-genant livsglädje för filmkonsten. Det leks, skojas och busas konstant, mängden skratt är exponentiellt fler än majoriteten av de komedier som utkommit de senaste tjugo åren. Vi har förvisso sett de här ingredienserna förut i Watts tidigare Spider-Man-filmer, söt tonårsdramatik, action och en moralsaga om rätt och fel. Men så här pass vass och kraftfullt har det aldrig varit tidigare. Vad som utspelas är essensen av det bästa actionfilmen har att erbjuda. Makalösa scener, karaktärer som förblir fast i minnet för all framtid och oväntat starka sekvenser som gör det omöjligt att inte fälla tårar. 

Actionscenerna är Marvels hittills mest ambitiösa, de tar flera välkända element från tidigare filmer och uppgraderar, förbättrar och förfinar allting. Många gånger är det så pass storslaget att det knappt går att ta in vid en första anblick. Mängden detaljer och vinkningar och påskägg är hysteriska. För alla oss som slaviskt går igenom varenda ruta för att hitta ledspår om framtiden kommer ha ofantligt mycket att bita i den närmaste tiden. 

No Way Home definierar begreppet gastkramande, efter tusentals filmer och hundratals recensioner så bygger man upp en viss distans till allt man ser. Upplevelsen måste gå att beskriva och destilleras i en text, oavsett längd. Men för första gången på mycket länge så sänker jag garden helt. Att behålla ett sakligt lugn är omöjligt då hela ens barndom valideras och återskapas framför ens ögon. Den där premiärdagen för nästan tjugo år sedan återuppstår framför mig, spänningen och adrenalinrushen vet inga gränser. Alla tidiga lördagsmornar då jag klistrade mig framför teven för att se nästa avsnitt av Spider-Man The Animated Series och uppslukas av den moderna mytbildningen som gav mig respit – från en hektisk och inte alltför spännande vardag, flammar upp inombords då spektaklet når sin peak. 

Ambitionsnivån är så pass hög att det skapar svindel känsla. Att Jon Watts klarar av att jonglera alla dessa bollar likt en cirkusmästare paralyserar tittaren. Jag har aldrig sett en film så är så pass vågad, komplex och orädd. Det finns inte ett enda felsteg och allting framförs med en sådan självsäkerhet och ödmjukhet att man enbart kan kapitulera. Om det skulle framföras någon form av kritik så är det att No Way Home tar god tid på sig innan den lägger in femmans växel, men jag kan uppskatta att Watts inte stressar fram någonting. Vardagslivet och skolarbete är en essentiell del för Peter Parker, Watts skapar en trovärdig miljö där vardagen är minst lika intressant som då det blir dags att swinga sig mellan skyskrapor. För efter intrigen så är det slut med hastighetsbegränsningar No Way Home har hittat någon filmisk motsvarighet till tyska autobahn, det är frihastighet och några lagar och bestämmelser gällande fart behöver inte tillgodoses. När bollen väl är i rullning så blir den till en ångvält som kör över allt. Logiska luckor blir helt irrelevanta då intensiteten och tempot skjuter i taket. 

Att detta är en film som är bäst sedd utan alltför mycket vetskap om innehållet behöver inte sägas. Överraskningarna och sättet de levereras lämnar tittaren mållös. Jon Watts verkar ha uppslukats av allt som relaterar till Spider-Man och hyllar karaktären på bästa sätt. För oss som växt upp med karaktären – som en självklar del av populärkulturen, så väntar stunder som kommer leva kvar tills mitt sista andetag. 

Spider Man: No Way Home är en grandios och helt fläckfri filmupplevelse som hör till det mest emotionella och kraftfulla jag upplevt på en bio. Jag önskar se mig själv som en vuxen man, men då allt är över och eftertexterna rullar har jag blivit ett barn igen som vågar tro på framtiden och fantasins oemotståndliga förmåga att fånga barn och vuxna. Ensam i salongen sitter jag kvar med tårar i ögonen och en fast tro på att film faktiskt kan läka alla sår för en kort tid. Det är bland det allra vackraste och mest rörande jag någonsin sett. 

Betyg 10/10

Don’t Look Up Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2021

Summering: Trots en brinnande satir och en vass Leonardo DiCaprio så faller det platt till följd av slarvig regi och en hopplös Jennifer Lawrence. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Hur Adam McKay uppnått sin status som en regissör av rang är sannerligen inte lätt att förstå då vi ser tillbaka på hans historik. Karriären inleddes med att regissera ett antal avsnitt av Saturday Night Live. Efter det så kom långfilmsdebuten Anchorman – som inte föll mig i smaken, men som uppnådde kultstatus. 

Efter det följde ’’en rad klassiska mästerverk’’ som Talladega Nights, Step Brothers och The Other Guys. Det fanns nog ingen som överhuvdtaget kunde föreställa sig att McKay skulle försöka slå in sig på en mer seriös bana. Men The Big Short – i ursprungsform  en ingående och genuint chockerande berättelse om finansvärldens girighet, blev i McKays händer ett katastrofalt spektakel som placerade en naken Margot Robbie i ett badkar och Christian Bale på trummor. 

McKay har en registil som kan jämföras med TV-Shop. Ordet måttfull existerar inte i ordboken, istället så är det en veritabel bombmatta av impulser, hopp-klippning och icke-diegetisk text som hamrar in budskapen. 

Denna oerhört aggressiva och framfusiga stil är både ensidig och tröttsam, men när McKay valde att filmatisera den före detta vicepresidenten Dick Cheney dramatiska – och inte helt okontroversiella, liv, så var denna sträva och direkta registil mycket passande. Trots att halten trams och flams var densamma som i The Big Short så var Vice i slutändan en fullt acceptabel film med en oerhört kraftfull rollprestation från Christian Bale. Allt som allt är McKays karriär som en mer seriös filmskapare svår att ta på allvar. Tyvärr så innebär Don’t Look Up en kraftig försämring av den redan tveksamma snittkvalitén som McKay bjudit på. Denna gång överges verkligheten för en originell berättelse med starka surrealistiska inslag som genast drar tankarna åt Spike Jonze  minnesvärda Adaptation. Händelserna och karaktärerna befinner sig i en sorts hyperaktiv verklighet där munhugg, svordomar och känsloutbrott är betydligt vanligare än alldagligt beteende. 

Trots den oerhört artificiella presentationen så är Don’t Look Up i mångt och mycket en samhällssatir som tar sig an alltifrån Donald Trump, fake news, Silicon Valley-bolag, rasism, korruption… En väl genomförd satir kan vara en utmärkt ventil för publik och filmskapare, framförallt då vi ser till de oerhört mörka och deprimerande tider vi lever i. Problemet är att alla dessa ämnen hanteras slarvigt och utan någon vidare eftertanke. Meryl Streep som får ’’äran’’ att skapa en kvinnlig Trump-kopia har flera sekvenser som kunde varit både roliga och träffsäkra. Men Adam McKay regisserar allting så pass slarvigt att dessa referenser och igenkännings-moment endast blir irriterande i sin övertydlighet. 

Ämnena som berörs må vara högaktuella och därmed utmärkta att förlöjliga, men det måste ske med en stark vision och ett fläckfritt genomförande, något som helt saknas här. Alla ämnen trycks det in i ansiktet på publiken, efter ett tag känns det som att bli tvångsmatad. För att dölja avsaknaden av någon som helst elegans så utökar McKay sina mest enerverande tendenser där hela det sedvanliga artilleriet av textmeddelande, abrupt musik och tafatt cynism fullkomligt sköljer över publiken. Filmens oerhört pessimistiska och nästan nihilistiska attityd känns också helt felplacerad. Humorn rör sig mellan barnsligt kiss – och bajs humor till grova sexskämt, det finns ingen harmoni mellan dessa extremer och i slutändan blir allting endast till nonsens.                

Det blir inte bättre av att Jennifer Lawrence är tillbaka med sitt standardiserade och hysteriska agerande som är precis lika ointressant som alltid. Trots en tvåårig paus från skådespeleriet så känns Lawrence utbränd och framförallt slarvig. Ännu en gång så måste publiken stå ut med en bunt grimaser, gallskrikande och allmän neuros. Men i skådespelarensemblen så finns också den strimma ljus som lyckas avvärja en total katastrof. Leonardo DiCaprio inleder stillsamt och nästan avslaget, men hans prestation vissa sig vara  både kraftfull, rolig och oväntad. Framförallt så är det fantastiskt att DiCaprio inte har några problem med att ta sig an en roll som inte är heroisk eller det minsta prestigefylld. 

Don’t Look Up må ha flera intressanta ideér, att McKay vill utmana vårt moderna och alltmer skrämmande samhälle måste applåderas. Men då allt är genomfört med en sådan uppenbar brist på kunskap eller måttlighet så blir slutresultatet genomgående ointressant. 

Betyg 4/10        

West Side Story Recension 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2021

Summering: Ännu en gång så exemplifierar Steven Spielberg hur ett brett och tillgängligt filmskapande kan vara både underhållande och oemotståndligt. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Det var nog inte bara jag som höjde ett ögonbryn då Spielberg annonserade att ett – av  många, uppkommande regiprojekt var en nyversion av West Side Story. Filmversionen från 1961 är närmast sakral då det talas om de mest klassiska och älskade musikalerna på film. Som teateruppsättning har West Side Story spelats tusentals gånger runtom i världen. Vad Spielberg egentligen kan tillföra efter så många tolkningar var sannerligen en stor gåta… Fram tills nu. Spielberg visar sig nämligen förvalta och förädla källmaterialet. Även för en icke frälst musikalälskare – bland annat jag, så är detta en explosion i sublimat hantverk och häpnadsväckande entusiasm. 

West Side Story årgång 1961 är känd för sin unika estetik som blandar bilder från New York och en studioscen i Los Angeles. Detta skänkte filmen en surrealistisk och teatral form som än idag är attraktiv men knappast tidlös. Även om mycket kan applåderas med denna filmklassiker så finns det ett antal mindre smickrande attribut. Natalie Wood och George Chakiris förvandling till Puertoricaner med hjälp av mörkt smink är genuint beklämmande och påminner om filmindustrin och dess många problem med representation 

Den här gången så har dessa etniska frågor rättats ut. Att Spielberg valt att rollbesätta stora delar av filmen med debutanter och en mängd okända ansikten är både vågat och lyckat. I och med att Wood och Richard Beymer är så pass ikoniska och älskade i rollerna som Tony och Maria så är det oerhört respektfullt av Spielberg att inte försöka att överträffa eller byta ut denna duo med nutida superstjärnor. Rachel Zegler, som gör sin filmdebut, är både karismatisk och minnesvärd i rollen som Maria. Hon har en spontan och självsäker utstrålning som ger karaktären en aningen mörkare nyans än Woods porträtt. Ansel Elgort klarar sig dock inte lika bra som Zegler. Trots en sympatisk framtoning så är Elgort aningen för stel, kemin med Zegler är inte heller så pass utsökt eller självklar som den borde vara. Men något som huvudrollsinnehavarna lyckas genomföra med fenomenalt slutresultat är sina sånginsatser. Där Wood och Beymer båda var dubbade så framförs alla sångnummer av skådespelarna. Sånginsatserna är helt klanderfria och att få höra flera nummer i nya tappningar är genuint spännande.  

Detta för oss vidare till filmens huvudrätt, sången och dansen. Spielberg har – enligt uppgift, länge varit intresserad av att regissera en musikal, denna entusiasm och uppdämda upphetsning kanaliseras med fullkomlig briljans i West Side Story. Redan från första början så demonstrerar Spielberg en helt makalös känsla för danskoreografi. Han tar i från tårna och serverar dansnummer som är så pass energiska och sprudlande att publiken kippar efter andan. Många gånger känns det också som att Spielberg begravt sig i allt som heter Fred Astaire och Gene Kelly och vägrat lämna sitt studierum tills varenda partikel har analyserats och förståtts. Trots att Spielberg inte gjort en musikal förrän nu så känns hela filmen lika självklar och naturligt som om den hade gjorts av en Broadway-veteran. 

I och med sin ikoniska status så fanns det alltid en risk för att en nyversion av West Side Story skulle bli alltför behållen till Robert Wise och Jerome Robbins version. Men Spielbergs oerhörda erfarenhet och kompetens har gett honom en förmåga att dissikera och förstå vilka element som måste bibehållas spirituellt eller rent fysiskt. Själen och essensen från både pjäsen och filmadaptionen är så pass närvarande att man kan fråga sig om Spielberg har kontakt med Wise och Robbins bortom graven ? Det är fantastiskt att se hur Spielberg statuerar ett exempel för hur en nyversion bör utföras. Mötet mellan det gamla och det nya är inte motståndare, som försöker dra filmen åt motsatt håll, de är två danspartners som uppfyller viktiga roller. 

Och för en formalist som jag själv som är svag för hantverk – och hur det samverkar med berättelsen, så är West Side Story en Technicolor-explosion som kan misstas för regnbågen själv. Visuellt så är detta en av årets mest häpnadsväckande upplevelser, med ett atmosfärsikt foto som både är teatralt men samtidigt naturligt. Spielberg växlar mellan stämnings – och känslolägen och får det att verka lika enkelt som att sätta på en nattlampa. Surrealismen – som många musikaler frodas i går, hand i hand med en mer realistisk och brutal ton som känns autentisk vad gäller att porträttera New York under slutet av 50-talet. Framförallt är filmens energi förbluffande, i sina mest euforiska och energiska stunder så springer Spielberg cirklar runt yngre förmågor som hyllas som filmkonstens räddare. 

Det enda problemet är filmens längd som löper aningen för länge. Likt många kraftfulla urladdningar så når man en punkt där bränslet och orken är borta. Filmens final – som borde vara den emotionella höjdpunkten, känns forcerad och kraftlös. Att mjölksyran tar överhanden är uppenbart och om Spielberg hade vågat ta ut svängarna genom att redigera ett par sångnummer så hade West Side Story varit formmässigt fulländad. Dock är det svårt att känna sig missnöjd trots den haltande finalen, detta är klassiskt filmskapande då det är som allra starkast. Att en musikalskeptiker som jag själv är såhär pass tagen säger något om den briljans som just demonstrerats.  

Betyg 8/10