Summering: Repetition och en bedrövlig berättelse vägs upp av en makalös final som kör över publiken. 

För regissören Chad Stahelski finns det ingen gräns för hur mycket action som kan implementeras på bioduken. John Wick har sedan debuten varit en uppvisning i konsten att ignorera måttlighet och hastighetsbegränsningar. Det är som en berg och dalbana där hela åkturen är en enda lång loop. Att sinnet, kroppen och själen är mörbultat efter upplevelsen spelar ingen roll för några av de inblandade. 

Inför omgång fyra har man låtit släppa de sista spärrarna. Där John Wick: Chapter 3  Parabellum kändes något återhållsam har alla tvivel och eventuella reservationer förts – eller senare sprängts, bort. Genom tre timmar serverar Stahelski en actionkavalkad som avför termer som måttfullhet och balans. Berättelsen och det övergripande mytologin, som involverar hotell och ett strikt kodex, är precis lika ointressant och löjeväckande som förr. Men att se John Wick i hopp om en gastkramande berättelse är i paritet med att förställa sig att en diet på ister är detsamma som en hälsosam kost. 

Därför är det aningen chockartat att Chapter 4 ägnar en ansenlig tid åt en utdragen och  ointressant intrig. En del av filmen som varken erbjuder spektakulära skottlossningar eller  spänning. Med tanke på den hiskeliga speltiden på tre timmar kan man bara ställa sig frågande om denna tafatta öppning ens var nödvändig. För Stahelski verkar inte heller särskilt intresserad att iscensätta någon vettig dramatik. De sekvenser som inte innehåller kulregn och ett överflöd kampsport är rena stoppklossar. För hur mycket Stahelski än försöker övertyga oss är det flagrant att ingen av karaktärerna är intressanta. Trots fenomenala förmågor som Ian McShane och – nyligen bortgångne, Lance Reddick är dramaturgin lika full av kulhål som något av filmens många stridsarenor. 

Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska personer men hans skådespelarförmåga är dessvärre inte av samma kaliber. Det är ännu en gång stela replikskiften och ett skådespel som mest består av grymtningar och stela ’’yeah’’. 

Än värre är det för Bill Skarsgård som fått den otacksamma uppgiften att agera filmens stora antagonist. Förutom ett lövtunt underlag har Skarsgård också utrustats med en förkastlig fransk accent som inte ens hade godkänts i den svenska dubben av Hergés två ’’mästerdetektiver’’ Dupont och Dupond.  

Men det här är oväsentligt, John Wick Chapter 4 har bara ett mål… Att bjuda på action utan dess like. Och även om mycket känns igen från de tre tidigare filmerna råder det inget tvivel om att kvoten vad gäller slagsmål och så kallad ’’pang pang’’ fylls kvickt. Det här är en dödsbuffé där alla tänkbara skjutvapen, kvinnor och tillhyggen kommer till användning. Precis som förut är allting över-koreograferat, utdraget och fruktansvärt hedonistiskt vad gäller att vältra sig i stiliserat våld. Stahelski använder sig fortfarande av en stiliserad och aggressiv estetik som dränker bilderna i kraftfulla färger, med ett foto som är lika vasst som Wicks diverse huggvapen. 

Även om allting fortfarande är funktionellt – och utan tvekan underhållande, går det inte att undvika en påtaglig känsla av repetition. Avrättningar och handslagsmål har en kreativ gräns, flera gånger om känns den blodiga dödsbaletten som en stilfull men ihålig repris. Serien har också fått konkurrens av Nobody, som dessutom skrevs av John Wick-författaren Derek Kolstad. En film som i mångt och mycket förädlade formulan genom att erbjuda samma brutala action men med ett gladlynt förhållningssätt som inte var blyg att smyga in stora doser mörk humor. John Wick är fortfarande en makabert humorlös produktion, ibland går det så pass långt att man kan undra om det är vansinnes action som iscensätts och inte en Norén pjäs. 

Nu för en mer makaber analys, våldet är fortfarande distanserat och alltför lättsamt, även om det förekommer sekvenser som får publiken att gnissla tänder av obehag, finns det ändå ingenting som kan mäta sig med den brutalitet som vi fick se i den ökända buss-scenen från Nobody. Det blir inte bättre av att det fortfarande finns en aversion för närbilder. En majoritet av actionscenerna utspelar sig i vidvinkel, något som gör det lätt att följa det hektiska händelseförloppet men som också berövar dem på behövligt intimitet.  

Något som dock har justerats från Parabellum är strukturen. Där brändes de mest imponerande actionscenerna av för tidigt och vad som följde lyckades inte att imponera. Chapter 4 har en betydligt mer sund fördelning där actionscenerna gradvis eskalerar. Och det är i finalen som filmen kommer till liv. I en hysterisk sekvens som utspelar sig på Paris gator bjuder Stahelski  på den bästa actionscenen som serien någonsin producerat. Det påminner om en inspirerad Paul Greengrass och dennes fantastiska biljakt genom Moskva i The Bourne Ultimatum där intensiteten inte förstod att publiken kan behöva andas. Som de bästa av actionsekvenser lyckas man att hitta gnistan om och om igen. Det är som att allting har sparats för detta ögonblick och vi får en kakofoni av död, krut och eld som på egen hand motiverar biljettpriset.       

John Wick Chapter 4 är sannerligen inte nyskapande. Men genom en förbättrad struktur och en sanslös final lyckas Chad Stahelski faktiskt skapa ett mycket tillfredsställande stycke action som trots flagranta britser är värt ett biobesök.  

Betyg 6/10 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2023

Summering: Kraftfull dramatik och starkt skådespel överskuggar en relativt ordinär berättelse.   

Darren Aronofsky förblir en av filmbranschens mest frustrerande regissörer. Inte som ett resultat av bristande förmåga, tvärtom. Aronofsky är en skicklig dramatiker, han är i sitt absoluta esse då samhällets minst privilegierade studeras. I den avskalade The Wrestler valde Aronofsky att göra en gripande karaktärsstudie utan några som helst pretentioner eller märkvärdiga visuella inslag. Med Mickey Rourke i huvudrollen skapades ett gripande, sorgset och sotsvart drama som står sig som Aronofskys absolut bästa film. Men vad som följde var inte bara sämre utan rena fiaskon. 

Förutom den hyllade Black Swan – som jag inte hyser någon större entusiasm inför, har Aronofsky gått på grund. Mega fiaskot Noah var lika imponerande som våt cement. Det magplasket kan dock ursäktas i jämförelse med Mother med en odrägligt överspelande Jennifer Lawrence i huvudrollen, en film som mycket väl kan vara en av de förra årtiondets absolut sämsta.

The Whale visar sig – tack och lov, vara en vändpunkt för Aronofsky. Istället för att irra bort sig i självgoda och uppblåsta visioner går regissören tillbaka till samma formula som gjorde The Wrestler minnesvärd. Många gånger känns det rentav som en spirituell uppföljare. Stämningen och presentationen är lika svart som natten, vi får även denna gång besöka ett USA där människor glömts bort och tillåts ruttna i sin egen misär. 

Det hela presenteras som ett intensivt kammardrama som snart blir till en dramatisk tryckkokare. Aronofsky har alltid var fascinerade av de motbjudande och svårsmälta. Den instängda och vanskötta lägenheten – som majoriteten av filmen utspelas i, förvandlas till ett mardrömslikt fängelse där ångest, sorg och desperation känns lika naturligt som fallna löv på hösten. Även om det inte är frågan om någon hallucinatorisk skräck finns det flera sekvenser i The Whale som skapar djupa mentala ärr. Fetma och övervikt på film har mestadels använts som ett komiskt element medan konsekvenserna och lidandet sällan uppmärksammats. Aronofsky porträtterar istället hetsätningen och de kroppsliga förhindren utan någon ironi, istället blir det till en lika stor börda som drogmissbruket i Requiem For A Dream. 

De yttre smärtorna och krämporna visar sig dock vara obetydliga då filmen börjar studera de emotionella och psykologiska aspekterna av Brendan Frasers karaktär. Här fortsätter resan in mot totalt mörkret, det skapas allegorier till det det moderna USA där empati  inte längre existerar. Detta förtydligas genom nyhetssändningar som tydliggör Donald Trumps framgångar i den amerikanska valrörelsen 2015-2016. Allting ramas in av ett mycket dystert foto och ett obehagligt soundtrack förstärker filmens klaustrofobiska natur. 

Det kan tyckas cyniskt att rollbesätta skådespelare som Mickey Rourke och Brendan Fraser i roller som – till viss del, återspeglar deras turbulenta karriärer. Fraser visserligen inte, tillskillnad mot Rourke, gjort sig till åtlöje som boxare eller klätt sig i tröjor med Vladimir Putin motiv. Men Fraser bär med sig en svår karriär som numera domineras av den mycket otäcka incidenten där han sägs ha blivit sexuellt överfallen av den tidigare – och numera utkastade, chefen för Hollywood Foreign Press Association Philip Berk. 

Och det är inte heller svårt att se vissa paralleller mellan turbulenta Frasers karriär och det som utspelar sig i The Whale. Fraser – som aldrig varit någon spektakulär förmåga, lyckas – likt Rourke, kanalisera sin personliga frustration och sorg in i rollen. Det är aldrig tal om något överspel utan en omsorgsfull och kraftfull rolltolkning som känns ärlig och inte det minsta manipulativ. 

Flera sekvenser blir till psykologisk tortyr då Fraser förmedlar känslan att vara fånge i sin egen kropp. De mest vardagliga handlingarna blir omöjliga och en majoritet av normal fysisk kontakt likaså. Fraser får också stöd genom en stark insats från Hong Chau, som efter sitt katastrofala inhopp i Alexander Paynes Downsizing, äntligen får möjlighet till återupprättelse. Chau skapar en stark och orubblig person, som trots flera emotionella ärr, vägrar att ge upp. Kemin mellan Chau och Fraser är påtaglig och filmen hade gärna fått ägna än mer tid åt att djupdyka i deras mycket unika förhållande. 

Olyckligtvis lyckas Sadie Sink inte leva upp till samma höga nivå som Chau och Fraser. Sink, som spelar Frasers stökiga och nihilistiska tonårsdotter, ger inte karaktären några som helst nyanser, detta leder till en monoton och onödigt tvådimensionell karaktär som känns lika omänsklig som en konversation med iPhone assistenten Siri. När filmen väl ber oss hysa sympati för Sink är det försent då karaktären är så pass krass att inte går att finna ett uns empati för henne. 

Ett annat problem som dock inte är lika tydligt är berättelsen. Bristerna må ligga i den pjäs som filmen baseras på, men trots stark dramatik och en rad scener som bränner sig fast är detta högst ordinärt vad det berättarmässiga anbelangar. Slutet är också alltför sockrat och onödigt övertydligt, något som inte alls passar den glåmiga och uppgivna tonen.  

Dessa brister är dock inte tillräckliga för att förta helhetsintrycket. Aronofsky har genom sin karriär envisats med att krångla till sitt filmskapande. Men det är med ett projekt som The Whale som det tydliggörs att Aronofsky är en superb dramatiker som borde ägna sig åt jordnära, små och kompromisslösa livsöden. Det är som att se Björn Borg envisas med att spela fotboll istället för tennis. Vi får hoppas att Aronofsky – som filmskapare, väljer att stanna i diskbänksrealismens misär och hopplöshet. 

Betyg 7/10