All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2024

Summering: Det må vara Alex Garlands bästa film, men brist på mod hindrar det från att bli minnesvärt. 

Det känns som en perfekt film för vår tid. Civil War lyckas vara aktuell på ett antal plan. Först och främst som en påminnelse om att det idag pågår två brutala krig, ett i Ukraina, det andra i Gaza. Men det finns också en oerhört beklämmande aspekt som rör det amerikanska samhället och dess förfall, där radikalisering och ett alltmer auktoritärt republikanskt parti har lett till ett scenario där flertal amerikaner inte ser det som en omöjlighet att ta upp vapen mot staten och sina medmänniskor. 

Utgångspunkten är således oerhört fascinerande och brännande aktuell. Dock har det faktum att Alex Garland står som regissör inte lett till någon större upphetsning för personlig räkning. Garland har sedan sin regi debut med Ex Machina värpt fram filmer som varit så högdragna och pretentiösa att hela den mest absurda konstinstallation framstår avslappnad och alldaglig. Som manusförfattare hade dock Garland inte ens i närheten samma pretentioner och förhoppningar om att smyga sig in i förnäma finrum, detta med filmer som Danny Boys 28 Dagar Senare eller då han bidrog att skriva manus till nyversionen av actionspelet Devil May Cry från 2013. 

Civil War har också varit medialt omtalad, inte bara för att Garland står som regissör. Temat med ett modernt amerikanskt inbördeskrig har fått de så alltid ”intelligenta” kommentatorerna på diverse alternativa nyhetssajter – med högerinriktning, att skrika högt. En annan viktig ackompanjerande nyhet har varit Garlands uttalande att detta blir hans sista film som regissör under förutsebar tid. Och trots multum av smällar och kopiösa mängder eldstrider är Civli War inget explosivt avskedsbrev. Det är istället en ojämn men i många fall intensiv upplevelse som i alla fall kan kallas för Garlands bästa film som regissör. 

Garland har alltid haft problem med att förmedla värme och empati i sina diverse projekt. Framförallt då han suttit i regissörsstolen har filmerna utstrålat en oerhörd kyla och närmast steril hantering av saker som personregi och medkänsla för sina karaktärer. 

Flera av dessa problem förekommer även i Civil War. Garland känns fortfarande som en teknokrat, där filmskapandet bara är en maskin som kan tyglas med iskall ingenjörskonst. Civil War är inte frigjord från denna arktiska kyla, det vilar fortfarande något distanserat, hårdfört och o-välkomnande över hela filmen. Framförallt är Garlands personregi närmast skandalöst undermålig, saken blir inte bättre av att Kirsten Dunst har fått ansvaret att axla filmens huvudroll. Dunst har sedan sin insats i Lars Von Triers Melancholia utvecklat ett skådespel som är så pass platt att spelkort kan uppfattas att ha multipla dimensioner i jämförelse. Dunst låste mer eller mindre detta miserabla agerande i Sofia Coppola filmen The Beguiled där hon såg ut att ha ätit rostig spik till frukost. Att spela sammanbitna och luttrade karaktärer är ingen lätt uppgift då det kan bli utmattande att beskåda, men aktörer som tar sig an uppgiften med passion, inlevelse och kreativitet lyckas göra bufflar och surpuppor till makalösa karaktärer. Exemplen är många, men nu senast gjorde Paul Giamatti en fantastisk roll i den underbara The Holdovers där karaktären var långt ifrån sympatisk. 

Men Dunst agerar utan den minsta ansträngning eller engagemang, det är så slappt och monotont att karaktären snart blir till en av de mest osympatiska jag haft missnöjet att spendera två timmar med på mycket länge. Inte mycket bättre går det för Wagner Moura som utför rena pajaskonster med en karaktär som överhuvudtaget inte går att tycka om eller finna det minsta underhållande. Varken Dunst eller Moura får någon större hjälp från Garlands iskalla handlag. Men det finns en ljuspunkt i ensemblen, Cailee Spaeny är ett fantastiskt motgift mot dessa två rent bedrövliga insatser. Spaeny har karisma, utstrålning men lyckas också tillföra nyanser och göra sin karaktär till något mer än att bara vara en vidögd och naiv nybörjare. 

Berättelsen och dess utgångspunkt må verka aktuell och perfekt för att dela ut både en och annan smocka mot de MÅNGA fel och brister i det moderna USA. Men Garland är istället oväntat feg och vågar inte göra några vidare allegorier som provocerar. Konflikten är oväntat tandlös och kunde lika gärna ha utspelat sig i det tidiga stadiet av det Somaliaska inbördeskriget. Garland använder aldrig de nuvarande motsättningarna inom USA för att skapa en dramatisk krutdurk, allting är passivt och svagt. 

Men allt är inte hopplöst, det finns scener som måste applåderas. Garland lyckas många gånger om bygga upp en oerhört tät spänning som är genuint nervkittlande. Filmens stridsscener är inte särskilt innovativa vad gäller visualisering men ljuddesignen är rent genialisk. Sättet publiken överfalls av öronbedövande skott, explosioner och rop på hjälp är fruktansvärt effektivt och intensivt.       

Civil War är en blandad kompott, flera tillfällen hör till bland det bästa Alex Garland producerat för en film. Dock är flera av de forna bristerna fortfarande kvar och i slutänden känns det hela som en något förlorad möjlighet till något riktigt minnesvärt. 

Betyg 6/10 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2024

Summering: Skräcklöst och utan någon som helst relevans för någon.  

I en tid då folk bönar och ber om att superhjältar skall begravas och aldrig komma tillbaka har nästa trend anlänt som ett brev på posten. Nu är det klassiska skräckfilmer som skall göras om – eller få uppföljare, avsedda att nollställa en kaotisk kronologi. Halloween, Hellraiser och nu senast Exorcisten är bara ett fåtal exempel. Dock har dessa projekt en sak gemensamt, slutresultatet har mestadels varit katastrofalt. Den senaste Exorcisten kallad Believer var ett smärre skämt och lyckades varken återställa serien efter förkastliga filmer som The Beginning eller The Exorcist II: The Heretic. 

The Omen är inte i närheten lika bejublad, älskad eller skräckinjagande som William Friedkins klassiska film. Däremot har den inslag som gjort den närmast kultförklarad, med korta moment av ohyggligt brutalt våld. Men precis som andra skräckklassiker belönandes – eller rättare sagt förbannades, filmen med en rad horribla uppföljare som knappt går att recensera utan att riskera hälsa och välbefinnande. Dessutom bjöds vi för på en totalt menlös remake år 2006 som endast lyckades med att få publiken att sucka djupt. 

Istället för att spinna vidare på remaken väljer man att gå tillbaka till källan med en prequel som utspelar sig i den kontinuitet som etablerades av Richard Donners första film. Mängden skräckfilmer i prequel format har dock visat sig lika pålitliga som svenska motorvägar under rasande snöstorm. Det primära problemet med The First Omen är att syftet och konceptet är fullkomligt ruttet. En prequel bör fördjupa och ge originalfilmen mer styrka. Det bör också finnas en vördnad och kärlek till filmens vars axlar man väljer att stå på. Men vad gäller någon mätbar kvantitet av passion är den närmast obefintlig. Förutom ett par snarlika kameraåkningar och bildkomposition från några av de mest klassiska scenerna från originalet så osar The First Omen av slentrian och ointresse. Berättelsen är befriad från någon som helst spänning eller relevans då publiken är alltför medveten om slutdestinationen. De bästa prequels lyckas skapa nya karaktärer och situationer som engagerar och åkallar kraftfull nostalgi, se bara till den geniala Rogue One A Star Wars Story. 

The First Omen har karaktärer som är lika intressanta som stinkande kompost. Det är en samling av klyschor och schabloner som fått mänsklig gestalt. Skådespelet är minst lika krystat och artificiellt, inte ens ett fullblodsproffs som Bill Nighy kan göra något annat än att håglöst se sig om efter nödutgången. 

Och sedan kommer vi till kardinalsynden, filmens berättarteknik och faktiska story förtjänar att gå ett dussin golgatavandringar. Regissören Arkasha Stevenson har ytterst begränsad erfarenhet och ovanan är plågsamt uppenbar. Stevenson har ett ypperligt uselt sätt att presentera berättelsen, vändningar som är avsedda att chockera blir till skrattretande platta fall, detta eftersom skeendena är uppenbara även för en fladdermus i strålkastarljus. Skräcken i The Omen har alltid varit tillfällig och explosiv, chockmomenten är koncentrerade till ett fåtal kota moment som ärrat otaliga. Med tanke på att ribban höjts för brutalitet på film sedan originalet från 1976 borde det inte vara några problem att spränga alla gränser vad gäller chockvärde. Men inte ens här kan The First Omen göra något annat än att leverera en djup suck. De få moment då blodutgjutning sker är bedrövliga, framförallt eftersom specialeffekterna som används är undermåliga.         

The First Omen är ett praktfiasko som har noll substans, noll relevans och absolut noll existensberättigande. Det är så pass överflödigt och förkastligt att man kan sakna tiden då Rob Zombie gjorde sin fasansfulla version av Halloween, där fanns det i alla fall en tanke, även om den var usel, ett stadium The First Omen lyckas att passera gång på gång. 

Betyg 1/10