Författararkiv: bosstime55

Wonder Woman 1984 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: En fullkomlig härdsmälta till film som önskar vara nostalgisk men som endast framstår föråldrad och unken. 

Det var upp till Patty Jenkins att rädda filmåret 2020. Med en helt utblåst, raserad och förstörd filmkalender – utan en enda storfilm under de gångna 12 månaderna, så låg det ett stort ansvar på Jenkins och Wonder Womans axlar. Efter flera förseningar och misslyckade lanseringar så tog Warner Brothers de ödesdigra beslutet att – i USA, släppa filmen simultant på biografer och streamingstjänsten HBO Max.

Även om jag själv inte var överdrivet förtjust i Wonder Woman, så är det utan tvekan den DCEU film som gjort störst avtryck inom den moderna popkulturen. Wonder Woman figurerar i flera diskussioner rörande genusstudier och har hjälpt till att förändra debatten för hur kvinnliga hjältar kan porträtteras i actionfilmer. Regissören Patty Jenkins har inte precis hållit sig i skymundan vad gäller att förespråka för behövliga förändringar inom filmindustrin. De goda aspirationerna går givetvis inte att ifrågasätta, filmindustrin – precis som många andra sektorer inom nöjesindustrin, plågas av klyftor mellan män och kvinnor. Övertrampen, orättvisorna och fördomarna, för vem som kan göra film, är fortfarande inte eliminerade. 

Men även om Jenkins hade haft ambitioner och visioner som överträffade Martin Luther King, Ghandi och Nelson Mandela så hade det spelat väldigt lite roll då hon paketerar dem i en film som tidigt går på ett bananskal som placerats ovanpå en oljefläck. Wonder Woman 1984 är en hopplöst kaotisk film film som mer eller mindre motarbetar de agendor Jenkins önskar lyfta fram. 

Trots otroliga framgångar för Black Panther och The Dark Knight, så är genren som hånfullt benämns som ’’superhjältefilm’’ fortfarande lika uppskattad som en avbildning av djävulen själv under högmässan av filmkritiker. Men Wonder Woman och Patty Jenkins har överlag skonats från de glåpord och surmulna artiklar som kastas längs med vägen då Spider-Man eller Iron Man äntrar biograferna. Jenkins film har fått en seriös aura omkring sig och lyfts ofta fram som ett föredömligt exempel över vad genren borde vara. Därför är det med stor förvåning som jag konstaterar att Wonder Woman 1984 går rakt in i varenda klyschig fälla vad gäller ’’superhjältefilmen’’.

Mycket av fördomarna – och hatet, mot filmer om män och kvinnor i trikåer begåvade med superstyrka ligger i en förutfattad mening gällande berättelsernas komplexitet. De allra tidigaste verken om Stålmannen eller Läderlappen har – precis som mycket annan popkultur från samma tipsperiod – exempelvis Tom Carter-novellerna, enkla narrativa uppbyggnader, bristfälligt djup och väldigt lite nyanseringar. Berättelserna är oftast konstruerade med ett hot som snabbt neutraliseras av protagonisten vilket får staden och dess invånare att jubla. Men där exempelvis deckarromaner har fått florera och existera ostört jämte litterära kolosser som August Strindberg så har serietidningar och dess filmadaptioner aldrig fått samma respekt eller utrymme. Serietidningar – och filmer baserade på dem, har idag gått förbi alla schabloner gällande avsaknad på avancerat berättande och välskrivna karaktärer. Black Panther, The Dark Knight och Hellboy (2004) är bara ett fåtal exempel där filmskapare i världsklass har gjort fantastiska adaptioner och minst lika häpnadsväckande filmer. 

Genren har utvecklats och är ständigt på jakt efter nya sätt att förbättra och förnya sig. Patty Jenkins har således blivit tilldelad en unik möjlighet med en uppföljare till en så pass omtalad och älskad film som Wonder Woman. Det mest logiska steget borde vara att följa i den tradition som ofta innebär att uppföljaren är bättre. Spider-Man 2 och X-Men 2 är är båda uppföljare som gjorde allt rätt. Men Patty Jenkins har gjort det absurda beslutet att inte följa denna redan beprövade modell. Istället så har man hoppat över den stabila tvåan och gått rakt in i den livsfarliga trean vad gället kvalitet. Och på den sidan staketet väntar överfyllda, kaotiska och avskydda filmer som Spider-Man 3, X-Men The Last Stand och Batman Forever. Och tyvärr så får Wonder Woman 1984 placera sig i denna samling av totalt urspårade uppföljare. 

Jenkins verkar nämligen ha tappat kontrollen över sin film. Wonder Woman 1984 är en fullkomlig härdsmälta vad gäller att presentera en sammanhängande och engagerande berättelse. Problemen börjar redan i filmens introduktion som känns utdragen och meningslös för vad som komma skall . I Monster så visade Jenkins att hon har en otrolig förmåga att tränga ner under skinnet på sina karaktärer. Därefter skapar hon hjärtskärande scener där de faller samman emotionellt. Tyvärr så har denna finkänslighet försvunnit någon gång på vägen. Wonder Woman 1984 är istället fånigt sentimental, många gånger så känns det som att titta på Oprah Winfrey då hon skänker gåvor till utsatta familjer och publiken gråter floder av tårar. Detta överdrivna och påträngande känsloläge genomsyrar filmen från början till slut. 

Wonder Woman var ingen djupdykning i krigarprinsessan Dianas psyke, Jenkins valde att göra henne stoisk och rakryggad. Men trots det så fanns det en nerv i filmen som gjorde det möjligt att engagera sig för en karaktär som i grund och botten är lika fläckfri som Stålmannen. Det personliga och intima engagemanget är helt och hållet bortblåst här. Istället så irrar Jenkins ned sig i ett uselt berättande där man försöker pracka på publiken  ofärdiga idéer som förklaras hastigt för att på så vis försöka maskera deras ihålighet. Själva berättelsen är förvånansvärt simpel och verkar vilja emulera den era då superhjältar inte behövde bekymra sig om samhällets mer vardagliga problem, istället så är det lastgamla koncept som global förstöring och världsherravälde som står i centrum. Det är inget fel att nostalgiskt titta tillbaka på den tiden då serietidningen endast var i sin linda. Men med tanke på hur Jenkins länge pratat om att föra genren vidare så känns det vansinnigt att man har valt att stöpa filmen i en så platt mall. Det är inte fråga om härlig nostalgi utan irriterande ålderdomlighet som känns malplacerad, hela filmen borde ha klätts i malkulor med tanke på dess fixering vid det förgångna. 

Wonder Woman 1984 försöker dessutom förlita sig på en rad skämt som faller platt. Humor i filmer med fantastiska inslag är i det närmaste ett måste. Det är sätt att släppa in tittaren i en fantasivärld, samtidigt som man skapar en behövlig distans så att vissa ingående koncept inte upplevs alltför överdrivna eller pretentiösa. Men Wonder Woman 1984 misslyckas totalt med att hitta en balans i sin humor. De något lättsammare sekvenserna med Gal Gadot och Kristen Wiig är inget annat än totala fiaskon vad gäller att framkalla skratt eller igenkänningshumor. Resten av skämten ägnas helt och hållet till att flina åt åttiotalets diverse excesser vad gäller mode och materialsim. Tyvärr så är dessa moment lika hopplösa som resten av filmen och dess usla sinne för humor. 

Jenkins verkar frustrerad och bitter över att hon inte kan få ihop en film som fungerar på något plan. Den här irritationen är märkbar vad gäller de nytillkomna karaktärer som introduceras. Kristen Wiig åsidosätts helt och hållet, hennes karaktär Barbara Minerva är i serietidningen en av de mest essentiella karaktärerna i Wonder Woman-mytologin. Här så har hon endast blivit till en bedrövlig eftertanke som tvingats in i en berättelse där hon har väldigt lite att tillföra. Till och med Diana själv åsidosätts, hennes personliga resa känns komprimerad och korthuggen. De kval hon ställs inför känns artificiella och överflödiga då de berörts tidigare. För att vara en film som hänger sig åt ideér om önsketänkande och förhoppningar, så är Jenkins vision subatmoiskt liten. Trots en större budget och flertal möjligheter att expandera sin berättelse, så siktar Wonder Woman 1984 skrattretande lågt. Det känns aldrig som en fullfjädrad uppföljare, snarare ett menlöst interlude.   

Överlag är hela filmen ansträngd och sättet Jenkins har korvstoppat hela berättelsen med vaga referenser och karaktärer från serietidningens långa historik känns lika ihåligt som en fågelholk. Filmen drar tankarna åt Sam Raimis helt makabert usla Spider-Man 3 där hela filmen tycktes vara byggd på varmluft, där samtliga antagonister och händelser trycktes ihop i en enda röra som inte lämnade något som helst avtryck förutom att provocera tittaren. 

Inte heller actionfantasterna får mycket att bli glada över. På sin höjd så är Wonder Woman 1984 acceptabel som actionfilm, men här finns inget som kan mäta sig med den redan ikoniska scenen ute på slagfältet från den första filmen. Den stora finalen är tyvärr en Zack Snyder-inspirerad mardröm som utspelar sig i totalt mörker. Detta ackompanjeras av grötig koreografi med en frenetisk och kaotisk klippning.  

Mitt i detta så blir det också glasklart att Gal Gadot inte är någon aktör som är redo att ta sig an Shakespeare eller Ibsen. Trots ett antal år att förbättra sitt agerande så verkar Gadot ha genomgått en regression. Hon är helt utan någon passion, intensitet eller värme. De få komiska stunder som Diana hamlar i blir smärtsamt obekväma att titta på i och med det döda skådespelet. Inte blir det bättre av en Chris Pine som ger ordet sparlåga en ny betydelse. Men det är faktiskt i denna överlag mediokra skådespelarensemble som vi finner en ljusglimt. Pedro Pascal får förvisso spela en monstruös karikatyr, men han lyckas hitta en balans mellan det rent absurda och mänskliga. Trots att Pascal flera gånger spelar över och tuggar sönder rekvisita så tilldelas han ett antal scener som faktiskt fungerar emotionellt, även om Jenkins valt att ackompanjera dem med tårgas. Man måste också berömma Patty Jenkins för att ha förbättrat sitt bildspråk. Wonder Woman 1984 är – bortsett från den gräsliga finalen, den mest stiliga DCEU-filmen hittills, med god bildkomposition och lagom mättade färger som skapar en klart attraktivare visuell upplevelse än sist. Hans Zimmers pulserande och intensiva temamusik är också en fröjd att lyssna till i sin nya iteration som framhäver en helt ny aggressivitet.  

Men med tanke på förväntningarna och den långa väntetiden så är Wonder Woman 1984 ett kapitalt misslyckande. Med sin förvirrade story, usla karaktärsarbete och överdrivna  sentimentalitet så är det ett antiklimax utan dess like.

Betyg 2/10   

Monster Hunter Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Sony Pictures 2021

Summering: Förkastligt skräp som bör undvikas till varje pris 

Myten om att TV-spel inte kan berätta medryckande historier är lika falsk som att jorden är platt eller att en diktatur är bättre än en demokrati. Spelbranschen kan mycket väl vara det mest spännande mediet som vi idag har tillgång till. Det är en ständigt växande bransch som utvecklas i rasande fart och begeistrar om och om igen med mer avancerad grafik och raffinerade berättarmetoder. Det känns helt överflödigt att nämna exempel som The Last Of Us eller Red Dead Redemeption 2. Där berättas historier i världsklass som  slår stora filmmästare på fingrarna vad gäller sitt utförande. 

Men där TV-spel frodas och växer så är de olika filmadaptionerna av dem något helt annat. Det har pratats om att det bara är en tidsfråga innan filmer som baseras på spel kan bli kvalitativa. Att det krävs en rosettesten som gör att en film baserat på ett spel kan komma att engagera lika mycket som spelupplevelsen hemma i soffan. 

Att påstå att en speladaption aldrig kan – eller kommer, att kunna vara bra vore fullkomligt befängt. Med de rätta kreativa själarna så kan vad som helst bli bra film. Men tyvärr så är  Paul W.S. Anderson inte rätt man för jobbet. Efter en kavalkad av plågsamt mög som Resident Evil-serien, Death Race och The Three Musketeers så borde det stått klart sedan länge att Anderson inte är rätt karl av förvalta någonting som man önskar associera med begrepp som bra – eller ens drägligt. 

Återigen så kastar sig Anderson över ytterligare en omtyckt japansk spelserie. Jag har tyvärr inte spelat något av Monster Hunter spelen men är i alla fall bekant med konceptet. Det är ett actionbetonat och djupt spel – vad gäller dess system och mekanik, där spelaren ständigt uppgraderar sin utrustning och sina förmågor för att kunna dräpa än större monster. Denna loop är oerhört beroendeframkallande, men vad gäller det berättarmässiga lämnar det en del att önska. Därför hade det varit önskvärt att Anderson fyllde ut storyn en aning, tog sig friheter och byggde upp en lättsam actionfilm med bra effekter och stora bataljer med ruskiga kreatur. 

Men trots att Anderson varit verksam som regissör i mer än tjugo år så verkar han   genomgå en regression för varje ny film som tillkommer i repertoaren. En del regissörer inser sina begränsningar presenterar sina alster med ett mått av ödmjukhet, Roger Corman och hans radda utav högst tveksamma produktioner är ett bra exempel på skräp med hjärta. 

Paul W.S. Anderson har varken charm, ödmjukhet eller humor i sitt filmskapande. Trots att Monster Hunter inte lämpar sig för en särskilt seriös presentation så är filmen lika torr som den mördande tråkiga öken som majoriteten av filmen utspelar sig i. Då fåtal försök som är menade att producera ett minimalt leende på läpparna är genuint tragiska.  Även om Resident Evil (2002) knappast är ämnad för historieböckerna, så kunde Anderson i det fallet åtminstone bjuda på lite brutalt våld som fick folk på skolgården att entusiastiskt tala om det blodiga lasernätet. Men Monster Hunter är så pass gräslig att valfritt moment ur Resident Evil-filmerna är i klass med den actionkavalkad som George Miller bjöd på i den moderna klassikern Mad Max Fury Road. Trots ett galleri av stora och skräckinjagande monster från spelserien så har Anderson valt att försöka iscensätta någon nyversion av Tremors, minus budget. Det blir inte bättre av att varenda actionscen genomförs med identisk koreografi och kameravinklar. Många gånger kan man fråga sig om filmkopian har gått sönder då stora delar av filmen repeterar sig som ett jättelikt hack i en vinylskiva.    

Som med majoriteten av Andersons filmer så får hustrun Milla Jovovich axla ansvaret som huvudrollsinnehavare. Olyckligtvis nog så är Jovovich precis lika oförmögen att utvecklas som sin ’’sämre hälft’’. Med ett stenansikte och utan någon som helst utstrålning så vankar Jovovich igenom filmen och stirrar in i kameran som om den förolämpat henne grovt. Men där Milla gör en väntad – och kass, repris så är det fysiska undret Tony Jaa den kanske mest provocerande aspekten av Monster Hunter. Jaa har förvisso aldrig gjort en film som kan anses vara bra, men de otroliga fysiska bragderna han bjudit biopubliken på saknar motstycke. Valfri actionscen ur Jaas internationella genombrott Ong-Bak får mig fortfarande att häpna. 

Om Monster Hunter i alla fall hade kunnat bjuda på ett par moment med Tony Jaa i toppform så hade det kunnat väga upp de förkastliga specialeffekterna, den helt obefintliga storyn och de dödstrista actionscenerna. Men allt vi får se av Jaa är en volt, lite jogging och en herrans massa bisarra gester. 

När det väl står kvar att allt filmenhar att erbjuda är ett par bedrövliga monster som är mindre trovärdiga än valfritt monster från King Kong – årgång 1933, så börjar hopplöshetens mörker sluka en. Monster Hunter är en ohygglig upplevelse som fullkomligt besudlar spel och – filmmediet. Det faktum att jag lyckades somna hela två gånger under filmens korta speltid kan mycket väl vara det enda skälet till att jag fortfarande har förståndet kvar i behåll. 

Betyg 1/10 

Gällande Cyberpunk 2077

Publicerad den av

För några månader sedan så publicerade vi en upprymd och hänförd artikel/krönika om Cyberpunk 2077. Där klargjorde vi varför Tiger Film sällan skriver artiklar som baserar sig i rena drömscenarion. Det blir oftast fel, obekvämt och placerar recensionsskrivandet i en omöjlig position då man kan ses som jävig och partisk mot subjektet som skall recenseras. För Cyberpunk 2077 så gjorde vi ett undantag och släppte fördämningarna och kastade ur oss obehindrade förhoppningar om spelet. Självfallet så skulle vår hämningslösa optimism beröra det spel som skulle följas av en av spelvärldens mest kontroversiella lanseringar.  

Cyberpunk 2077 var menat att vara en triumf, ett ögonblick som enade en splittrad, argsint och polariserad värld. Istället så har CD Projekt Reds superprojekt fått uppmärksamhet av helt fel anledningar. I och med en – minst sagt, problematisk lansering, med tekniska problem och undermåliga versioner till Playstation 4 och Xbox One så har allt och alla tagit värvning i ett drev utan dess like. CD Projekt Red har gått från att vara bejublade till att nu vara samhällets fiende nummer ett. Till och med ett antal mycket välkända tidningar och webbsidor – som aldrig brukar intressera sig för spelmediet, har åtagit sig rollen som åklagare, domare och avrättade vad gäller att fördöma Cyberpunk 2077.  

Vi hoppades att det hetsiga tonläget skulle dämpas. Att spelet med hjälp av fixar och patchar skulle kunna vara i pass gott skick att en recension skulle kunna skrivas snarast. Men så har inte blivit fallet. Då kusten tyckts vara klar så har situationen snabbt förvärrats. Nu senast har CD Projekt Red drabbats av ett dataintrång där känslig information och företagshemligheter har sålts på svarta marknaden. Vi har väntat och förhalat att recensera Cyberpunk 2077 – tills dess spelet och debattklimatet varit sådant att det går att föra en resonlig diskussion kring spelet. 

Vi har därför beslutat att avvakta med en recension av Cyberpunk 2077 på obestämd tid, tills dess att känslorna, uppståndelsen och kontroverserna har lagt sig en aning. Det är ingen ide att försöka tillföra något produktivt eller sansat i ett klimat som blivit radioaktivt tillföljd av näthat, mobbning, hot etc. Först då CD Projekt Red väljer att släppa de utlovade och kostnadsfria uppdateringarna till Xbox Series X/S och Playstation 5, och spelet kan anses stabilt, så kommer vi publicera en recension. De kan tyckas vara fegt från vår sida, men i ett läge som detta så finns det ingen poäng i att försöka uttala sig om något som blivit så pass giftigt som Cyberpunk 2077. Om detta har varit en rigid produkt – säg en film, så hade saken varit annorlunda. Men att recensera Cyberpunk 2077 i nuläget är som att göra ett test av bilprototyp som saknar vindruta, blinkers eller stötdämpare. Med andra ord så går det inte att bedöma i sitt nuvarande skick.

Assassin’s Creed: Valhalla Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Ubisoft 2021

Summering: Stiligt men överfullt och segt då Ubisoft utforskar vikingar och brittiska regenter. 

OBS ! Recensionen är utav Xbox Series X versionen

Det är över ett årtionde sedan det första Assassin’s Creed (AC) släpptes till Xbox 360 och Playstation 3. Det är svårt att tänka sig idag – i och med att AC har blivit så pass återkommande och vardagligt, att förväntningarna 2007 var astronomiska. Jag minns själv presentationen med producenten Jade Raymond. Det vi fick se var ett spel med makalös grafik och ett gameplay som tycktes vara svindlande innovativt och öppet. 

Det tillfälle då huvudpersonen Altaïr helt sonika klättrade upp för valfri husvägg förblir ett av de mest förbluffande och imponerande ögonblicken jag sett. Väntan var olidlig och när väl spelet kom så följde en rekyl utan dess like. Även om Assassin’s Creed var imponerande tekniskt och infriade löftet om parkour över hustak, så var det en ihålig och tjatig upplevelse som står sig som en historisk besvikelse. Även om Ubisoft har nått stora framgångar med sina otaliga uppföljare så har serien blivit till äventyrsspelens motsvarighet till Electronic Arts Madden eller FIFA. En återkommande release som endast innehåller marginella förbättringar. 

Assassin’s Creed Origins – och Odyssey lyckades ta död på den slentrian som serien förföljdes av. Tricket låg i att bli en imitatör i världsklass. Ubisoft har sedan länge slutat med att komma på interna sätt att förnya sina spel. Istället så samlar de stoff från mer hyllade och originella skapelser. Origins var tydligt inspirerat av CD Projekt Red och The Witcher 3. Och Ubisoft verkar numera vara helt bekväma med att ’’låna’’ inslag från konkurrenter och kollegor. Valhalla önskar att fortsätta spinna vidare på grundreceptet från Origins och Odyssey, med en oerhört detaljerad spelvärld innehållandes än mer aktiviteter. Tyvärr så har Ubisoft fallit tillbaka i många av de negativa tendenser som kvävde spelserien innan omstarten 2017. 

Huvudrätten ligger – som alltid, i tidsresan som denna gång tar oss till Storbritannien och Norge. Ubisoft har i vanlig ordning lagt ned ett enormt arbete vad gäller detaljrika och tidsenliga miljöer. Varje plats som spelaren besöker känns gedigen, och den uppsjö av aktiviteter som erbjuds är svindlande. Med hjälp av Playstation 5 och Series X så skapar Ubisoft ett strålande vackert spel. Framförallt hudtexturer är otäckt realistiska och ögon renderas med en makalös detaljrikedom. 

Men som alltid så räcker det visuella bara så långt. Även om Ubisoft har tagit med sig mycket av fundamentet från Odyssey så har man tyvärr gjort ett stort misstag. Valhalla är  fyllt med så pass många onödiga – och irrelevanta, tillägg, att det många gånger känns övermäktigt. Även om jag är tacksam för att vi slipper genomföra ’’underbara’’ sysslor som att sitta på en bänk och lyssna – eller leka ficktjuv, om och om igen, så verkar  Ubisoft ha haft kvantitet över kvalitet som ledord under utvecklingen. Kartan må vara sprängfylld med ikoner och händelser, men efter ett tag så raseras den ståtliga fasaden. De flesta sidouppdrag är endast korta vinjetter som varierar mellan att vara marginellt humoristiska till rena axelryckningar. En majoritet av dessa sidospår är dessutom mördande tråkiga minispel där man – bland annat, tvingas att kämpa med en katastrofal dålig kontroll för att stapla stenar på varandra, en aktivitet som är precis lika spännande som den låter.  

Dessutom är spelvärlden så gigantisk att den är nästintill ohanterlig. Att åka genom de engelska kanalerna i ett vackert renderat vikingaskepp är slående de första gångerna. Men då det sker för femtonde gången så börjar en bedövande känsla infinna sig. Och denna problematiska utmattning lägger sig som en dimma över Valhalla. Ubisoft har fortfarande problem med att på ett intuitivt och naturligt sätt avskärma specifika områden som spelaren inte är menad att nå. Samtidigt uppmanar spelet till nyfikenhet och att utforska så mycket som möjligt av kartan. Men flera gånger om så snubblar man in på diverse områden som är menade för kampanjen – inte det fria utforskandet. Hur klumpigt en varningsnotifikation än må ha varit, så hade det varit att föredra mot att springa in i artificiell vägg som inte på något sätt signalerar att spelaren bör se sig om på annat håll.              

Och för varje spännande och medryckande moment som uppenbarar sig så följer repetition, fogmassa och utbrändhet. Ubisoft faller återigen tillbaka i ett beteendemönster där ambitionerna att leverera en innehållsrik produkt blir så pass överdriven och ansträngd att det tynger ner hela spelet. Ta bara berättelsen som ett exempel, även om huvudpersonen Eivor (vår genomspelning skedde men den kvinnliga versionen) är välskriven, så åsidosätts dennes personliga konflikter och inre slitningar med oändligt många uppdrag som tvingar spelaren att resa land och rike runt för att utföra snarlika och ointressanta uppgifter. Bara det faktum att spelets primära uppdrag är uppradade som aktiviteter på ett protokoll gör att tristessens träda börjar kännas av flera timmar innan spelet ens har nått halvvägs. 

Ubisoft verkar vara livrädda för att reducera det innehåll som inte alls är givande. Och det är inte heller en fråga om att skapa en intimitet med spelvärlden. Red Dead Redemption 2 (RDR2) kritiserades för att spelaren tvingades genomgå rigorösa processer. Detta innebar att alla interaktioner var långsamma och noggranna. Trots att Valhalla är betydligt mer actionfylld än RDR2, så saknas Rockstars fingertoppskänsla och mästerliga berättande. Varenda minut på prärien kändes som ett mikroäventyr där vyerna och de slumpmässiga händelserna skapade en illusion om en helt levande spelvärld. Huvudpersonen Arthur Morgan var endast en liten del i så mycket större maskineri. 

Valhalla känns varken levande eller medryckande. Det blir istället en uppsjö av sega transportuppdrag, snarlika belägringar och en berättelse som löper amok och tappar bort sig ju längre det lider. Denna mycket segdragna känsla präglar även de underliggande systemen. Den omtalade funktionen som ger spelaren möjlighet till att utforma sin egen vikingaby är på sin höjd ett modifierat skyltfönster. Det handlar mestadels om passiva bonusar och estetiska förändringar. Byn som sådan känns precis lika livlös i sitt slutskede som i sitt embryonala stadium. Till och med de förmågor Eivor lär sig på vägen är mestadels triviala då de till stor del består av passiva förbättringar som enbart förändrar attackstyrka och antal hälsopoäng. 

Assassin’s Creed Valhalla må varit ambitiöst men tyvärr så saknar Ubisoft uthålligheten att raffinera och utveckla sin egen formula. Tricket att göra ett bättre spel ligger inte i att öka dess yta, utan att göra innehållet med avgörande och betydelsefullt. Varken den superba grafiken eller den solida protagonisten kan göra något åt detta då de mest uppenbara  problemen ligger i fundamentet inte ytan. 

Betyg 6/10 

Demon’s Souls Remake Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Sony Interactive Entertainment & Bluepoint Games 2021

Summering: Fantastisk nyversion av en kultklassiker som hindras att uppnå briljans  via ett fåtal föråldrade designbeslut. 

När Demon’s Souls släpptes för över tio år sedan så var dess svårighetsgrad den mest omdiskuterade aspekten. Kritiker och hardcore-spelare runtom hyllade utvecklaren FromSoftware för sin kompromisslösa vision där spelaren hade ett val; bli bättre eller dö. 

Min intala upplevelse med Demon’s Souls fick mig att långsamt krypa backa ifrån handkontrollen i ren och skär terror. Att ägna tiotals timmar åt en enda nivå kändes så långt ifrån attraktivt som tänkbart möjligt. Det tog år innan jag vågade mig på att närma  ett FromSoftware-spel. Men efter flera co-op sessioner med det gotiska Bloodborne så trillade poletten ned. Sedan dess har hela Dark Souls-trilogin och Sekiro: Shadows Die Twice spelats igenom, där ett antal av dem har körts om i New Game Plus. 

Hur frustrerande och provocerande upplevelsen kan vara så är momentet – då allting slutligen klickar, i det närmaste obeskrivligt. Och då man har bemästrat spelet och kan navigera och slå sig igenom motståndet utan större problem så är utdelningen närmast meditativ. 

Att återvända till startpunkten för hela spelserien och den allt mer växande genren – som namngetts efter FromSoftwares spel – ’’Soulsborne’’, är en fascinerande upplevelse. Fundamentet som skulle bygga hela FromSoftware är tydligt, flera bossar och nivåer känns som tidiga prototyper för områden som Blighttown eller motståndare som Lady Maria. Men när spelet nu använder sig av splitterny hårdvara så blir den – i grunden retromässiga upplevelsen, något mer än bara en tur nedför minnesallén.  

FromSoftware har alltid kännetecknats av sin otroliga design. Bossar och miljöer går att känna igen på milslångt avstånd. Men trots den snillrika utformningen så har studion aldrig varit i framkanten vad gäller teknik. Det är mestadels lågupplösta texturer, tveksam bilduppdatering och alldeles för långa laddningstider. Allt detta har åtgärdats i nyversionen. Demon’s Souls är ett av få genuina nästa-generationsspel, detta innebär att Bluepoint Games har kunnat ignorera den gamla hårdvaran och kunnat optimera efter revolutionära tillägg som SSD minne och en klart kraftfullare grafikprocessor. Resultatet är magiskt från en visuell synpunkt. Med fantastisk ljussättning, otrolig detaljrikedom och avsevärt bättre animationer så skapar man det absolut stiligaste Soulsborne-spelet någonsin. Nexus, som fungerar som spelets hubb, där man kan nå de olika världarna/nivåerna, är ett underverk av spjutspetsteknik och makalös design. Att se på de kolossala statyerna och det stämningsfulla ljuset är lika imponerande varje gång man återvänder till platsen. 

Men det är inte bara grafiken som har genomgått en förstklassig renovering. Originalversionen drogs med en stel spelkontroll som gjorde spelupplevelsen krånglig och onödigt komplicerad. Flera så kallade ’’quality of life’’ uppdateringar har tillkommit. Menyerna ger exempelvis inte längre migrän tillföljd av sin usla layout och design. Spelarkarkatären rör sig i linje med det vi vant oss från i och med Dark Souls 1. Detta resulterar i en smidig och mer intuitiv spelupplevelse som behåller essensen och moderniserar Demon’s Souls. 

Den patenterade adrenalinrushen som uppstår då man överkommer ett hinder som inledningsvis troddes vara omöjligt, är också intakt. Det finns fortfarande få saker inom gaming som är så pass tillfredställande och belönande som den stund då Goliat dräps. FromSoftwares design kan liknas med en skidbacke, väggen uppåt är tuff, frustrerande och många gånger hopplös. Men då spelaren har lärt sig grunderna och spelreglerna så åker man nedför backen i högsta fart med ett leende på läpparna. Spelet belönar en också med nya vapen och erfarenhetspoäng, vilket skapar en sorts cirkel där framgång föder framgång. Då allting slutligen klickar så har Demon’s Souls absorberat spelaren och gör det omöjligt att slita sig. Endorfinrushen som oftast ackompanjerar gör helvetet – som man behövt genomgå tidigare, acceptabelt.     

Men även om det grafiken och delar av spelsystemet har justerats så kvarstår ett antal oerhört frustrerande moment. Bluepoint Games har närmat sig projektet med en närmast sakral vördnad inför originalversionen. Varenda nivå med alla dess fel och brister har bevarats som i en tidskapsel. Bluepoint har valt att inte göra några som helst förändringar vad gäller förvaring av föremål eller uppdragsstruktur. Detta skapar tyvärr flera obekväma och onödigt frustrerande moment.Demon’s Souls är fortfarande löjligt strikt, det finns ingen som helst logik i att tvinga spelaren till att ständigt justera sin inventory eller att låsa flera sidouppdrag tillföljd av usel intern logik. Om vissa procedurer inte följs till punkt och pricka så kommer spelaren bli utestängd ifrån ett antal kritiska moment. Flera bedrövliga designbeslut – som framförallt framkommer i spelets klimax, är obeskrivligt frustrerande. Och inslag som ’’world tendency’’ som påverkar fiendestyrka och svårighetsgrad är lika abstrakt och luddigt som för tio år sedan. Den artificiella intelligensen kan också vara skrattretande imbecill. Fiender tenderar fortfarande att fastna i märkliga mönster eller agera utan någon som helst självbevarelsedrift. Vissa spelstilar är också betydligt mer effektiva än andra. Senare FromSoftware spel har blivit alltmer aggressiva i sin design och tvingar spelaren till snabbt tänkande. Demon’s Souls belönar istället passivitet, det är inga som helst problem att ta sig igenom nivåer med patetiskt fega metoder som kan jämföras med att campa i en buske med ett prickskyttegevär i Call Of Duty.   

Men allra värst är beslutet att inte förändra – eller åtminstone justera, den diaboliska   sektionen kallad Valley Of Defilement. Denna hädelse till nivå har tyvärr bevarats som en mumie, och då bandagen tas av så väntar en ohygglig syn. Valley Of Defilement får den nedsläckta och hopplöst förvirrande hålan Blighttown – som alla lärt sig att hata, att framstå som ett paradis. Med gräslig bandesign, vulgär logik och överdrivet många fiender på provocerande liten yta, så är Valley Of Defilement så pass bedrövlig att det gör varje ny spelomgång till en ångest – i samma härad som att tvingas till att titta på Ingmar Bergmans ångestorige Viskningar Och Rop på evig loop. 

Det finns inga som helst meriter i att låta genuint dålig speldesign bevaras, att vissa inslag kan ses som föråldrade är en sak. Men detta är som att släppa en nyversion av en klassisk bilmodell med en välkänd defekt som inte har rättas till, trots vetskapen om trafikfaran. Beslutet om att bevara allt blir också besynnerligt då Bluepoint faktiskt har gjort vissa förändringar som påverkar ett flertal uppdrag och hur de löper.

Trots dessa missar så är Demon’s Souls en fantastisk upplevelse på Playstation 5. Med sin fantastiska grafik och beroendeframkallande gameplay så visar Demon’s Souls att de utan problem kan stoltseras jämte sina yngre och än mer raffinerade syskon. 

Betyg 8/10  

Spider-Man: Miles Morales Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Marvel/Sony Entertainment/Insomniac Studios 2021

Full Disclosure: Allt spelades igenom på Playstation 5 i performance RT-läget

Summering: Underbart men kort. 

Att behöva agera lanseringsspel är långt ifrån avundsvärt. Genom de åtta generationerna av spelkonsoler så har endast ett fåtal premiärspel varit minnesvärda. De krävs nog en rejäl reflektion för att erinra sig ’’underverk’’ som Ryse Son Of Rome till Xbox One eller Motorstorm till Playstation 3. Och den rådande pandemin har försvårat utvecklingen ytterligare. Men Insomniac har gjort det bästa av situationen och gett oss Miles Morales, en brygga mellan det hyllade Spider-Man (2018) och dess icke annonserade – men oundvikliga, uppföljare. 

En viss förvirring uppstod då Insomniac annonserade Miles Morales förra sommaren. Det tog tid innan man tydliggjorde att spelet inte var en renodlad uppföljare. Istället var det frågan om ett spel i samma härad som Uncharted: The Lost Legacy. Spelbranschen dras fortfarande med ett stigma vad anbelangar speltimmar i relation till priset på spelet. Den omedelbara frågan blir givetvis om Miles Morales är värt ett inköp med tanke på den begränsade speltiden ? Svaret är enkelt… Miles Morales må vara kort men är precis lika bra och fartfyllt som det spel vi hade nöjet att uppelva för snart tre år sedan.      

Marvel har dominerat filmindustrin under det gångna årtiondet. Men vad gäller spel så har man varit försiktig, reserverad och observant. Efter multum av licensfiaskon, som spelversionerna av Thor och Iron Man, så valde Marvel att helt ändra strategi. Inspirerat av Rocksteadys succé med Batman: Arkham Asylum så bröt man mot traditionen att para ihop spel och bioaktuell film. Istället gavs utvecklarna och flexibilitet. Därmed fick utvecklarna en anständig chans att kunna producera något mer än ett inspirationslöst hafsverk.

Spider-Man (2018) var det första spelet med väggklättraren som överhuvudtaget kunde kallas helgjutet. Även om Spider-Man 2 har byggt upp ett stort följe som förälskat sig i den öppna världen och härliga swingmekaniken, så var spelet – både då och nu, skralt och aningen ihåligt. Insomniac raffinerade den formulan och skänkte även spelet kopiösa mängder entusiasm och förkärlek för källmaterialet. Självfallet tog man också inspiration från Arkham Asylum i stridssystemet som har tydliga spår från Rocksteadys monolit med undan – och kontramanövrar. Resultatet var en supersuccé som på ett mycket kraftfullt sätt etablerade en självständig vision av Peter Parker, hans vänner och familj. Estetiskt blandade man från både serietidningar och film. Även om de akrobatiska hoppen mellan New Yorks skyskrapor fick de flesta på knän så var det berättelsen – med sina många finstämda stunder, som lever kvar och som på goda grunder anses vara en av de absolut bästa vad gäller Spider-Man. 

I och med sin starka grund så behöver inte Miles Morales gör några större förändringar i sitt gameplay eller berättande. Insomniac fortsätter att hantera karaktärer med silkesvantar och religös vördnad. Berättelsen är – lämpligt nog, långt ifrån lika komplex eller storslagen som sist. Istället för att utspela sig över hela Manhattan så centrar man Miles Morales i den norra delen av New York – Harlem. Scenerna som utspelar sig i det luggslitna Harlem känns betydligt intimare än senast. Framförallt så skapar Insomniac en genuin värme mellan invånarna i Harlem. Denna version av Spider-Man definierar begreppet ’’vänlig spindelgranne’’ ännu bättre än Peter Parker. En stor del av berättelsens patos ligger i värdet av ett sammanhållet ch solidariskt samhälle, där vänner, grannar och familj sluter sig samman och tar hand om varandra, oavsett om man har superkrafter eller inte. 

Även om berättelsen i sig är relativt enkel så är Insomniac suveräna då det kommer till engagera spelaren i karaktärerna. Även om det är ett sant nöje att rädda dagen från maktgalna skurkar eller rämnande broar så finns kärnan i det klara och det enkla. De scener som endast fokuserar på Miles och hans outtröttliga mor Rio Morales är inget annat än superba. Skådespelet och det varma manuskriptet gör det vardagliga och  ordinära till något fantastiskt. Något som måste ses som en bedrift i ett rättframt actionspel. 

Det begränsade omfånget och intima berättandet gör det acceptabelt att berättelsen denna gång är långt ifrån lika ödesmättad som då Doctor Octopus och hans Sinister Six hotade hela New York. Det solida fundamentet – med swingmekanik och närstrider, är precis lika tillfredsställande och eleganta som sist. Miles rör sig aningen mer lekfullt och trevande än Peter Parker. Insomniac har tillfört ett gäng nya animationer som differentierar Miles. Denna nyansering gör att spelet känns som något mer än en glorifierad ommålning.  

Miles bär också på ett antal unika förmågor som Peter Parker inte har tillgång till. Bioelektriciteten fungerar som en temporär turbo för att snabbare slå ut flera fiender på en gång. Detta är behövligt då Insomniac har ökat svårighetsgraden. Detta är ett betydligt  intensivare spel vad gäller striderna. Fienderna är mer pricksäkra och fler i antalet. Men för att väga upp detta så nyttjas Miles förmåga att göra sig osynlig – via ett biologiskt kamouflage, frekvent. Detta gör flera segment till spända stunder med taktiskt smygande. Denna funktion var minst sagt ofärdig i Spider-Man (2018). Att smyga och spela återhållsamt var inte möjligt då Insomniac – förr eller senare, tvingade spelaren till att engagera i tumultartat bråk. Här så uppmuntras istället spelaren att systematiskt slå ut de största hoten först, för att senare engagera i närstrider som blir mer hanterliga då man har tunnat ut motståndet. Denna mer flexibla spelstruktur har även letat sig in i sidouppdragen – som senast var skrala och ensidiga. Även om de slumpmässiga brotten kvarstår och är repetitiva, så har man lagt till ett antal substantiella sidoaktiviteter som känns konkreta och meningsfulla genom bra berättade och ett antal strålande gästinhopp som får Marvel fanatiker – som jag själv, att salivera. 

Dessutom paketeras Miles Morales i ett visuellt fyrverkeri. Med hjälp av Playstation 5 så har Insomniac skapat ett lamslående vackert spel som springer cirklar runt sin föregångare. Ljussättning, hudtexturer och animationer är fantastiska. Och med en silkeslen bilduppdatering och variabel upplösning så blir vartenda ögonblick ett studie i spelextas. Skådespelet förtjänar också att belysas, vare sig det gäller Nadji Jeter i huvudrollen eller Jacqueline Pinol som Miles mor Rio, så är detta skådespel av hög kaliber. Ett flertal hyllade serier och filmer kommer inte i närheten av att skapa samma empati för sitt karaktärsgalleri som Miles Morales.  

Den enda invändningen mot Miles Morales är att äventyret är aningen för kort, något som Insomniac förvarnade om. Men det är verkligen på gott och ont att vi lämnas med ett avslut som ber om en fortsättning, något som kan – och lär, dröja. Men faktumet att spelaren lämnas hungrandes efter så mycket mer kan knappast ses som ett alltför stort problem. Miles Morales är en ypperlig fortsättning som cementerar Spider-Man och hans vänner som galjonsfigurer i både film – och spelvärlden.   

Betyg 8/10 

Equinox Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Netflix 2021

Summering: God inledning kulminerar i en bedrövlig rappakalja med en hysterisk huvudrollsinnehavare   

Det danska filmundret har undersökts, analyserats och dissikerats i årtionden. Att en relativt liten nation som Danmark nått sådana framgångar inom film är i det närmaste ofattbart. När vi jämför med vår egen inhemska filmindustri så tvingas man till att be en stilla bön till filmgudarna om förlåtelse för vad vi utsatt filmmediet för under de gångna åren. Men det finns inget felfritt i världen. Till och med en eminent filmnation som Danmark gör felsteg. Och tyvärr så är Equinox mer än bara ett snedsteg, det är en fullkomlig katastrof som många gånger om svärtar ned Danmarks fläckfria filmrenommé. 

En skräckserie i danskt utförande verkar på pappret inte fel. Även om Nicolas Winding Refn har spårat ur i sin internationella karriär, så visade han ändå att dansk film kan uttrycka sig på fler sätt än genom den välkända familjedramatiken som Susanne Bier byggt sin karriär på. Men Equinox är tyvärr inte skräckversionen av Pusher, istället är det en heffaklump som trampar i klaveret upprepade gånger. 

Men seriens första avsnitt lovar gott. Framförallt så lyckas man bygga upp oerhört obehaglig atmosfär som drar tankarna åt William Friedkins klassiska Exorcisten eller Polanskis Repulsion. Med ett likblekt foto och påträngande musik så blir introduktionsavsnittet både otäckt och fascinerande – trots att berättelsen är tillkrånglad och klumpig. Men ett solitt hantverk räcker bara så långt. Efter denna potenta inledning så åker hela serien raka vägen ned i helvetet med expressfart. Obehaget byts istället ut mot ett genomuselt berättande som kastar sig mellan tidsperioder och gör allting för att röra till det. 

Det finns en klassisk regel inom skräckfilmen som åberopar att mysteriet – eller monstret, bör hållas på långt avstånd för publikens blick, för att genom det okända skapa ett obehag. Men Equinox är helt ointresserad av att skapa någon mystik eller undran. Inledningsvis så håller serien sina spelkort nära bröstet och portionerar sparsamt ut förklaringar och avslöjanden. Men snart så är detta hemlighetsmakeri spolierat då man förgör sitt centrala mysterium genom att kasta ur sig flera tillbakablickar som helt förtar mysteriet. Det finns inget mer frustrerande än att behöva uppleva en berättelse där publiken är ett par steg före huvudpersonen. Equinox lägger dessutom enorm tid på att utreda det mysteriösa, men detta är lika effektivt som att skjuta varmluft på en stridsvagn då publiken redan är medvetna om svaren. 

Denna bedövande tristess blir inte bättre av att huvudrollsinnehavaren Danica Curcic mestadels ägnar sig åt överdrivan känsloutbrott. Equinox misslyckas med att skapa någon som helst empati för sin huvudperson. Det är inte en lätt uppgift att porträttera en skör och plågad karaktär. Men det finns sätt att göra kontinuerliga utbrott och ständig ångest intressant. Men Curcic och seriens skapare lyckas aldrig komma över denna besvärliga puckel. Istället så fastnar man i en gyttja där utbrott och hysteriskt skrikande haglar över tittaren. Efter ett tag så finns det inget annat alternativ än att skruva ned volymen för att bevara sinnesfriden. 

Trots en speltid på nästan 6 timmar så lyckas Equinox överhuvudtaget inte åstadkomma någonting. Det enda som inte totalförstörs i den klumpiga regin och anskrämliga berättelsen är Lars Brygmann i rollen som oerhört beklämd familjefar. Tillskillnad mot Curcic och resten av ensemblen så lyckas Brygmann skapa en djupt bekymrad och plågad person – som ändå bibehåller fler dimensioner än ren förtvivlan. Framförallt så skiner Brygmann i scenerna då han tvingas till att försöka hålla samman en familj som sakta men säkert håller på att implodera. Men självfallet så lyckas Equinox även lägga krokben för sig själv även här. Brygmanns relevans reduceras successivt med seriens gång.

Equinox kunde blivit en skräcktriumf, men istället så blir det en utdragen rappakalja som ingen borde ägna en minut åt. 

Betyg 2/10       

Soul Recension

Publicerad den av
Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2021

Summering: En ojämn men underhållande färd genom förtvivlan och dagdrömmande 

Pixar har inte haft det lätt i år. Onward som utgjorde femtio procent av studions utbud  anlände samtidigt som de mest allvarliga Corona utbrotten. Filmen blev således en ekonomisk katastrof som snabbt fick skickas till streaming och Blu Ray. Med Soul så hoppades Pixar att kunna göra en triumferande återkomst till biograferna. Men denna förhoppning grusades då pandemin inte visar några tecken på att avta tills vaccination kunnat ske i större utsträckning. Soul har istället fått åka raka vägen till Disney +. 

Och nog är det glädjande att ha en Pixar film att avnjuta under dess besynnerliga juletider då familj, vänner och släkt inte kan sluta samman. Soul är precis som Onward inte det mest helgjutna eller eminenta som Pixar skapat, men den innehåller ändå flera moment som understryker varför studion har dominerat animerad film i nästan trettio år. 

Soul kan mycket vara Pixars mest vuxna och allvarsamma film hittills. Istället för att vara hoppfullt melankolisk som Toy Story 4 eller Upp så är detta det närmaste Pixar kommit att göra animerad diskbänksrealism. Soul är också tydligt influerad av Damian Chazelles två mest kända filmer, Whiplash och La La Land. Där huvudpersonen drömmer och hoppas på något bättre, och där perfektion endast kan uppnås genom uppoffring. Trots denna sammanbitna tematik så är Pixar experter på att förvandla det tunga och allvarliga  till något varmt och komiskt. Och de mer alldagliga scenerna som utspelar sig i ett fantastisk återgivet New York är också det som verkligen briljerar ut. Pixar visar upp en otrolig förmåga att göra det ordinära och alldagliga till något vackert. Det behövs inte storslagna vyer bestående utav barriärrev. Istället så har regissörerna Pete Docter och Kemp Powers hittat ett sätt att återge vår egen vardag – med alla fel och brister, och få den att kännas drömlik och exotisk. 

Och när filmen skiftar till en mer abstrakt form så blir det närmast antiklimaktisk då dessa sekvenser saknar energin och uppfinningsrikedomen från scenerna i New York. Flertalet av dessa abstrakta scener känns som halvdana efterkonstruktioner. I dessa stunder känns endast  Soul som en ofärdig avstickare till Inside Out. Flera inslag och händelser känns igen med två vitt skilda personligheter som tvingas genomgå en rad olika strapatser.        

Det enda riktigt märkvärdiga i ’’drömsekvenserna’’ scenerna är Pixars oerhörda visuella förmåga och precision. För första gången så väljer man att gå ifrån sin traditonella estetik, med otroliga animationer och fantastisk detaljrikedom. Soul tar inspiration av modern och abstrakt konst från konstnärer som Salvador Dali eller Picasso. Ett par scener är slående i all sin enkelhet då Pixar jobbar med en svartvit palett som får filmen att likna en massiv grafitmålning. Men trots denna uppfriskande visuella uppvisning i modern formgivning så räcker det inte till för att väga upp att faktum att flera segment känns onödiga och  på inspirationsfattiga. Det är som att Docter och Powers inte vågar lita på att en Pixar film kan vara vardaglig och befriad från de mer färgstarka inslagen. Filmen kommer först på banan igen då man återvänder till  New York. Något som förstärker känslan av att en stor del av berättelsen är överflödig. 

Men Soul är också skamlöst rolig, vilket uppväger många av problemen. Pixar är briljanta vad gäller igenkänningshumor. Och även om filmen utspelar sig på andra sidan atlanten –  i storstädernas storstad, så går det att relatera mycket som huvudpersonen Joe genomgår i sitt äventyr. Därför är det så ledsamt att filmen känner sig manad att ständigt röra sig ifrån den grå – men fantastiska vardagen och skjuta in onödiga tillägg, i tron om att det skall göra filmen mer tillgänglig.

I vanlig ordning så har Pixar tillgång till skådespelare i toppklass. Denna gång har man anlitat både Jaime Foxx och Tina Fey, varav båda gör utmärkta prestationer. Gång på gång så lyckas Pixar skapa en kreativ miljö för sina aktörer där de känns avslappnade och entusiatiska. Samspelet mellan Fey och Foxx är genomgående strålande, och deras rollprestationer förstärks av Pixars fantastiska animation som gör karaktärerna otroligt uttrycksfulla.

Även om Soul många gånger är splittrad och behövt en mer sammanhållen berättelse, så är det väldigt svårt att inte ha väldigt roligt under hela resans gång.

Betyg 7/10 

Årskrönikan 2020 – Ett år som inte går att beskriva

Publicerad den av

Vem hade trott att de skulle bli såhär ? Det är fem år sedan Tiger Film publicerade sina första recension. Sedan dess har vi haft ett förhållandevis stabilt flöde av texter – men framförallt recensioner. Allt detta har upphört i och med 2020. Vi har i en majoritet av våra texter under det gångna året börjat med att nämna pandemin och hur den slagit sönder samhället, det må ha varigt tjatigt men detta år saknat motstycke. De mest elementära saker som fysisk kontakt, kollektiva upplevelser eller mathandel, har blivit omöjligt eller fyllt av oro och ångest. 

Att vi tvingats att dra ned på vår egen produktivitet till följd av pandemin är i det närmaste en välsignelse då vi jämför med de förskräckliga utmaningar som så många ute i samhället behövt ta sig igenom. Det har i allmänhet varit svårt att vara lika entusiastisk över triviala ting som film, musik, spel eller statyetter då det mänskliga lidandet har sprungit förbi alla tänkbara gränser. 

Pearl Jams återkomst till Waldbühne i Berlin, Black Widows första solofilm eller Rammstein på Ullevi har alla behövt försenas, antagligen till 2022 vad gäller konserter. Det har varit en viss omställning att inte kunna recensera biofilm. Även om streaminglandskapet är fyllt till breddgraden med saker att se, så är det så pass massivt utbud att det kan vara svårt att göra upp en normal arbetsrutin kring det. Men genom generösa samarbetspartners har vi fått möjlighet att recensera ett antal filmer under årets gång via screeners. 

Men trots att både film och musikåret har blivit åsidosatt i mångt och mycket så har vi ändå fått motta ett par kulturella upplevelser av rang. Bruce Springsteens Letter To You kom som en räddare nöden. Med sina romantiska texter och mogna reflektioner kring sina tidigaste år som artist så är detta en minst lika genial uppvisning som förra årets Western Stars. Singeln ’’Ghosts’’ har redan utsätts till en av årets absolut bäst låtar utav Barack Obama och på mycket goda grunder. Detta energiknippe är en summering av vad som gör Springsteens musicerade så unikt. Genialiska melodier, dubbelbottnade texter och drömmen om något bättre i en alldaglig vardag. 

Pearl Jam må inte ha kunnat ge sig ut på vägarna, men albumet Gigaton kunde ändå agera som ställföreträdare tills den gång vi kan få se Mike McCready få spel och explodera i ett evighetssolo, eller en Eddie Vedder som börjar klättra på väggarna. Spår som ’’Retrograde’’, ’’Seven O’Clock’’ och ’’Quick Escape’’ får det att vattnas i munnen då man drömmer om deras utförande i ett liveformat. 

Spelbranschen har också kunnat visa framfötterna under ett år då vi alla varit tvungna att stanna inomhus. Cyberpunk 2077 blev inte den triumf världen hade hoppas på med sina otaliga buggar och bedrövliga optimering för äldre konsolerna. Vår egen recension dröjer tills läget lugnat sig en aning både vad gäller raseriet och den tekniska stabiliteten. Men trots de många problemen så är spelvärlden och spelmekaniken CD Projekt Red skapat  inget annat än makalös. 

Men det är i Naughty Dogs grandiosa hämndresa The Last Of Us Part II som årets största och allra bästa upplevelse kan hittas i alla kategorier. Oavsett näthatet så är uppföljaren – till ett av historiens mest hyllade spel, en upplevelse som fullkomligt golvar spelaren. Ett halvår senare så är sekvensen då Ellie tvingas bevittna sin surrogatfar Joels död något av det mest kraftfulla och emotionella jag någonsin upplevt. Spelets slut, med en trött och utsliten Ellie – utan förmågan att spela gitarr, placerar dynamit och nitroglycerin i hjärtat och spränger det. 

Där många andra industrier har behövt skära ned på omkostnader och produkter, så har statyproducenter och framförallt XM Studios gjort raka motsatsen. Trots en massiv uppförsbacke så har Singapore studion överträffat sig själva med mästerverk som Thanos & Lady Death och Hulk Transformation. I en tid då vi inte kunde resa så gav dessa representationer av fantasifigurer ett behövligt hopp om bättre tider. 

Förvisso uteblev nästan alla storfilmer för året, men tack och lov så lyckades Jon Favreau och Dave Filoni rädda strandsatta nördar med den andra säsongen av The Mandalorian. Disney har genom denna snillrika tolkning av Star Wars gjort sin streamingtjänst Disney Plus oumbärlig. Och den andra omgången av denna supersuccé höjer ribban ytterligare. Med otrolig action, fantastisk produktion och sagolika gästinhopp så är The Mandalorian en resa i ren och skär extas.

Det ser inte ut att bli mycket lättare den närmaste tiden, pandemin fortsätter att skörda offer och samhällets sämsta sidor har ställts i rampljuset under det gångna året. Många gånger kan det ha verkat hopplöst. Världen är enormt mycket fattigare på hoppfullhet, glädje och gemenskap. Det faktum att Chadwick Boseman lämnade oss alltför tidigt summerar 2020 väl, ett år där allt som kunde gå fel gick fel. 

Men det är sagovärldar som Wakanda eller i en galax långt, långt borta som vi kan finna någons sorts tröst. Där världen utanför våra fönster rämnar och där vänner och familj måste hålla sig på avstånd, så finns i alla fall en spirituell gemenskap i konst. Vi kan bara be och hoppas om att något ljusare är på väg…            

Fem favoriter från 2020

Publicerad den av

För första gången sedan lanseringen 2015 så kommer vi inte att publicera några individuella listor för de saker vi ansåg vara bäst under det gångna året. Av förklarliga skäl – som knappast behöver uppmärksammas ytterligare, så har året som passerat gjort det omöjligt att göra någonting normalt. Därför har vi valt att göra en kompilerad lista över de fem saker vi hade som allra störst utbyte utav. Vi har också valt att ignorera att göra den ökända sammanställningen av det som varit absolut sämst under året. Det känns inte särskilt behövligt att återbesöka misären som var Se Upp För Jönssonligan eller Birds Of Prey med tanke på vilken pina 2020 varit för allt och alla. 

All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Naughty Dog 2020

The Last Of Us Part II 

Förutom av vara ett av de mest kontroversiella spelen under de senaste åren, så är det – mer än någonting annat, ett av de bästa. The Last Of Us Part II blev spelvärldens motsvarighet till The Last Jedi. Sedan release så har mobbning, avsky och vulgaritet haglat över spelet, skådespelarna och skaparna. Men då man lyckats komma igenom snåret av hatisk fanatism så återstår ett spel som är i det närmaste perfekt. Naughty Dog vågade att göra något mer än en traditionell uppföljare. Istället för att ta några myrsteg framåt så plockade studion istället fram en gigantisk kanon och sköt sig igenom stratosfären. Framförallt så lyckades Naughty Dog att hitta helt en superb balans i sitt gameplay. Där tidigare spel från utvecklaren – inklusive det första The Last Of Us, kunde kännas alltför linjära, så har man i Part II hittat perfekt jämnvikt. Spelaren får möjlighet att improvisera och lösa flera scenarion på egen hand, men alla handlingar som utförs är fortfarande filmiska och regisserade. Detta gör att skiftena mellan filmsekvenser och gameplay blir mer eller mindre oskiljaktiga. 

Men det är berättelsen i The Last Of Us Part II som verkligen stannar kvar. Med Ashley Johnson och Laura Baileys otroliga rolltolkningar, ett helt eminent manus och karaktärer som är lika självlysande som stjärnor på en vinterhimmel, så är Part II det mest dramatiska och känslomässiga spel som någonsin skapats. Då allt är sagt och gjort så definierar The Last Of Us Part II det absolut bästa av modernt berättande, teknisk briljans och gastkramande skådespel.

All images courtesy and copyright of XM Studios 2020

XM Studios 

De är ständigt återkommande. Men studion från Singapore slutar inte att förundra och briljera. För varje år som gått så har XM fortsatt att höja ribban för vad som är möjligt. Projekt efter projekt har blivit allt mer ambitiöst, komplext och imponerande. Trots pandemin så valde XM att accelerera sin produktion. I en intervju med en utav studions grundare – Ben Ang, så menar denne att studion planerar att expandera aggressivt och släppa minst 100 produkter det kommande året. 

Och det finns egentligen inte mycket att säga om monstruösa mästerverk som Batman Shogun och Sanity, Hulk Transformation eller Thanos & Lady Death. Statyhobbyn fortsätter att vara en av de mest intressanta sektorerna inom den exponentiellt växande industrin för fanatiska nördar. Och för den som varit med sedan allt började för ett par decennium sedan. En tid då McFarlene Toys var det enda alternativet – om man önskade äga något som var aningen mer detaljerat än de man kunde finna i en leksaksbutik, så är det ett nöje att se hur hobbyn utvecklats och växt som aldrig förr.    

Bruce Springsteen Letter To You 

Efter sitt geniala soloalbum Western Stars så återvänder Springsteen till sitt E Street Band och skapar en summering över sin egen rock ’’n’’ roll historia. Letter To You känns som en enda lång studie i vad som varit, de tidiga åren på nattklubbar i Asbury Park och adrenalinruschen som följer då man ställer sig på scen. Att Springsteen inkluderar också en handfull äldre spår som tidigare inte har släppts officiellt – Songs For Orphans och If I Was The Priest, vilket albumets känsla att vara som en underbar vandring nedför memory lane i New Jersey. 

All images courtesy and copyright of Stuff.tv

Xbox Series X och Playstation 5 

Vi hade ovanlig tur och blev välsignade med möjligheten att införskaffa båda dessa hett eftertraktade konsoler. Lanseringen kommer gå till historien som ett fiasko utan dess like. En månad efter release så har flera beställningar – som placerats mer än ett år innan release, fortfarande inte kommit fram. Inte blir det bättre utav att Playstation 5 blivit det nya toalettpappret – under början av pandemin, kapat utav den svarta marknaden där enheter säljs för mer än det dubbla inköpspriset. 

Men till alla som tålmodigt väntar så kan vi garantera att detta är det tekniska kliv vi väntat på. Även om den föregående generationen erbjöd spel som trumfade allt, se bara exempel som The Witcher 3 och Red Dead Redemption 2, så står jag fast vid att Xbox One och Playstation 4 var aningen för svaga vad gäller processorkraft. Bara det faktum att Sony och Microsoft tvingades till att göra en mellangenerations-uppgradering med Playstation 4 Pro och Xbox One X, underströk basenheternas tekniska begränsningar. Men med Series X och Playstation 5 så tas äntligen ett rejält kliv framåt. Detta innebär att vi – äntligen, kan räkna med 60 bildrutor i sekunden och en bildupplösning som håller sig över 1080P. 

Än så länge så har vi inte blivit serverade tillräckligt många genuina nästa generationsspel som kan exemplifiera vad den nya hårdvaran kan åstadkomma. Men de drastiskt reducerade laddningstiderna som möjliggörs via SSD lagringen är något av en revolution. Att bli dräpt i Demon’s Souls känns aningen mer lättsmält då väntetiden för nästa försök bara är några få sekunder bort. Att båda tillverkarna har lagt stor möda på bakåtkompatibilitet kan inte berömmas tillräckligt. Att äldre spel nu kan få nytt liv – med högre bilduppdatering och upplösning , gör det till ett nöje att besöka titlar som man missat under de gångna åren. 

Microsoft och Sony har levererat två fenomenala konsoler som redan nu känns redo för stordåd de kommande åren.       

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

The Mandalorian Säsong 2 

Vi fick mer eller mindre inte enda enda storfilm i år. Förutom Christopher Nolans Tenet så har filmåret 2020 blivit demolerat av pandemin. Men The Mandalorian och dess andra säsong tog oss tillbaka till en tid då vi kunde häpna och njuta i biomörkret. Allt det vi älskade från den första säsongen har uppdaterats och raffinerats. Det finns så otaligt många höjdpunkter under säsongens gång att de skulle krävas ett par sprängfyllda pärmar för att räkna upp alla.