Årskrönikan 2021 

Det gångna året kan summeras på följande vis; ett steg fram, två steg bakåt. Om situationen vore ideal så skulle verkliga problem inte behöva beröras i en årskrönika som publiceras på en sida som hyllar eskapism, fantasi och barnasinne. Men COVID-19 är numera en permanent del av vår vardag. Förhoppningarna om att pandemin skulle vara temporär känns idag som en opium dröm. Det är fortfarande svår att obehindrat diskutera och djupdyka i underhållningsformer som film, spel och musik då världen genomgår ett trauma som kommer – och har, satt djupa spår i hela mänskligheten. Samtidigt som vardagen är mörk och hopplös så blir fiktivt berättande också mer essentiellt i en tid då vi tvingats till självisolering och oupphörlig vaksamhet. 

Under 2021 har vi fått en rad kulturupplevelser som fungerat som en livsviktig ventil som tillåtit oss att fly undan den mörka verkligheten. Tillskillnad mot det radioaktiva ödelandskapet som var 2020 så har vi fått en rad serier, filmer och spel som hjälpt oss igenom ytterligare ett svårt år. Marvel Studios sjösatte sin streaming satsning med WandaVision så tidigt som i januari. Att få återbesöka Marvel-universumet sittandes hemma i en TV-soffa kändes många gånger surrealistiskt. WandaVision var en kraftmätning som helt bortsåg från tidigare strukturer och kutymer som etablerats av MCU, det var en långsammare och mer obehaglig upplevelse som kändes som en avkomma från David Lynch. Denna explosiva start på året var också något av en lättnad, det indikerade att 2021 skulle innebära ett aningen mer humant år då vi tilläts att ta betäckning i Marvels oemotståndliga fantasivärld. 

De nya spelkonsolerna Xbox Series X/S och Playstation 5 tuffade också på med en rad starka upplevelser. Insomniac och deras Ratchet And Clank: Rift Apart var en färgexplosion som självsäkert statuerade ett exempel gällande plattforms-genren fantastiska förmåga att fängsla med enkla medel. Att hoppa, skjuta och ta sig fram med jetstövlar har aldrig varit så rafflande som i Rift Apart. Jennifer Hale och henens underbara tolkning av den kvinnliga protagonisten Rivet klargjorde att Insomniac inte bara bemästrar den tekniska sidan av spelutveckling utan också effektivt berättade. Microsoft börjar också ta sig ur domedagsgropen som bolaget själva grävde i och med den katastrofala lanseringen av Xbox One. Game Pass förblir en av de mest förbluffande och prisvärda tjänsterna på jorden, att spel som Halo: Infinite och Forza Horizon 5 kan laddas ned på releasedagen är fortfarande en surrealistisk känsla efter årtionden av dyra utlägg varje gång ett storspel kommer ut. Tyvärr så innebär bristen på halvledare att allt för många inte har haft möjligheten att införskaffa någon av dessa spelkonsoler, ytterligare en sorgsen påminnelse om att världen är långtifrån normal. 

Det är snart tre år sedan Tiger Film genomförde en utställning i samband med en filmpremiär hos Filmstaden Täby. Även om XM Studios och andra premium tillverkare fortsätter att leverera statyer och samlingsobjekt i världsklass så känns det aningen bitterljuvt då dessa fantastiska pjäser inte kan få visas upp för fler människor. Drömmen om en utställning för Matt Reeves The Batman i mars ser ut att bli alltmer orimlig tillföljd av viruset och dess konstanta mutationer. Men XM Studios har lyckats att öka sina produktionstakt, väntetider som kunde vara i åratal har nu reducerats till månader, något som innebär omställning för konsumenten. Att det Singapore baserade bolaget har lyckats med detta under rådande omständigheter måste ses som ett mirakel. 2021 bjöd inte på några uppenbara klassiker som 2020 års Batman Shogun eller Hulk Transformation, däremot så har standarden höjts för samtliga produkter, XM Studios har med åren börjat reducera fotavtrycket för sina statyer. Trots det så har detaljnivån och artisteriet höjts avsevärt, återigen så har framtiden för premium statyer aldrig varit ljusare, trots ökande priser. 

2021 blev inte någon triumferande återkomst för livekonserter. Rammstein, Iron Maiden och Pearl Jam tvingades att flytta sina spelning till 2022 och jag är fortfarande skeptisk till om evenemang – där tusentals främlingar samlas, från värdens alla hörn, är genomförbart det kommande året. Men om nu inte konserter kan genomföras så mottog vi i alla fall flera nya album från en rad artister. Dock så bleknar alla skivsläpp då vi ser till Adele och hennes historiska 30. Jag har fortfarande inte förmått mig att recensera albumet i sin helhet. Det är en storslagen, öm, exakt och oförglömlig upplevelse som berör så pass djupt att lyssnaren lämnas emotionellt ärrad för resten av livet. Spår som Easy On Me och My Little Love är så pass fagra och medryckande att de måste doseras korrekt för att inte orsaka ett känslomässigt sammanbrott hos den som lyssnar. Och har någon artist de senaste tjugo åren kunnat skapa en liknande hysteri inför ett skivsläpp ? I en tid då musik är som mest relevant i en live kontext så är det en bragd utan dess like att lyckas engagera hela planeten för ett albumsläpp. Adele förblir en ikon som inte kan jämföras med någon annan än sig själv. 

Tiger Film, som namnet indikerar är fortfarande en sida som i huvudsak fokuserar på film. Men under årets gång har de skett förändringar för oss. Sedan det tredje kvartalet så är jag numera skribent för Kulturbloggen vilket har lett till att en rad recensioner har publicerats i två versioner. Det har varit en fantastisk upplevelse som både varit lärorik och utmanande. I framtiden så kommer inlägg med länkar till våra recensioner hos Kulturbloggen att förekomma. Tiger Film kommer ALDRIG att sluta publicera filmrecensioner, men frekvensen kommer att bli annorlunda. Dock så finns det filmer som gärna får recenseras och analyseras i all oändlighet. Shang Chi And The Legends Of The Ten Rings var en storartad upplevelse. Något så klyschigt som kampsort på film blev till en gastkramande actionfilm med en helt magisk Tony Leung i rollen som antagonist. Under ett antal månader så var Shang Chi den mest uppenbara kandidaten för årets film, men Spider-Man: No Way Home förändrade den saken. I skrivande stund så har den tredje filmen med Tom Holland i huvudrollen som den vänlige kvartersklättraren spelat in ohyggliga 1,1 miljarder dollar. Trots pandemin så är intresset och entusiasmen helt oförändrad. Efter Avengers Endgame kändes det som att Marvel hade nått en topp som aldrig skulle uppnås igen, producenten Kevin Feige har tydliggjort att studion inte aspirerar att upprepa sig, och genom 2021 så har det varit uppenbart att MCU rör sig i en helt annan riktning. Spider-Man: No Way Home lyckas passera Endgame genom att obekymrat åta sig ett mastodont arbete som står sig som den mest ambitiösa och vågade serietidningsfilmen någonsin. Reaktionerna runtom världen säger det mesta, feststämningen och hysterin vet inga gränser, att se filmen i en fullsatt salong där varenda referens till det förflutna mottas med dånande applåder förblir ett av de starkaste filmminnena någonsin. 

Och det är i stunder då applåderna får bilsalongen att vibrera som jag påminns varför jag älskar filmmediet, hur den individuella upplevelsen blir kollektiv och hur en samlad trupp skapar en helt unik upplevelse genom sitt gemensamma intresse. I den stunden så tillåter vi oss själva föras bort till andra världar och gå in i en parallell verklighet där hjältemod och fiktiva figurer både läker och enar oss. Vi står inför en rad prövningar det kommande året, men att kulturen och dess uttryck följer med oss som ledsagare och stöttepelare gör att mörkret som väntar blir aningen mindre hotfullt. 

Tack för i år och på återseende 

The Kingsman Recension  

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2021

Summering: Avsevärt bättre då Matthew Vaughn stramar upp sig och låter Ralph Fiennes få skina. 

Matthew Vaughns karriär som regissör framstår lite som ett pussel. Från den kluriga debuten Layer Cake med Daniel Craig i huvudrollen till kultklassikern Kick-Ass så har Vaughns karriär och registil aldrig varit lätt att placera. Han har rört sig mellan genrer, ämnen och skådespelare utan problem. Många gånge så har mottagandet varit diametralt. Kick-Ass är fortfarande Vaughns bästa film, mer än tio år senare så är det en fruktansvärt rolig, fräck och vågad film som banade vägen för regissörer som James Gunn vad gäller att skapa en serietidningsfilm med postmoderna inslag. 

Kingsman: The Secret Service var definitionen av en spirituell uppföljare, om det inte vore för miljön och skådespelarbytet så är det i det närmaste ett biologiskt syskon till Kick-Ass.  Med tanke på den miserabla Kick-Ass 2 – som Vaughn inte regisserade, så fanns det goda skäl till att känna sig optimistisk då Vaughn gjorde uppföljaren Kingsman: The Golden Circle. Tyvärr så var The Golden Circle en anskrämlig film, helt befriad från det härliga buset från den första filmen, berättelsen och det allmänna genomförandet var också under all kritik. Då eftertexterna rullade till The Golden Circle så kändes Kingsman-serien och dess framtida potential lika död som en dinosaurie. Vaughn har dock valt att retirera och slicka sin sår, fyra år senare så har han nu återkommit med en omstart som utspelar sig under det första världskriget. Colin Firth och Taron Egerton är utbytta mot Ralph Fiennes och Harris Dickinson i rollerna som brittiska adelsmän som värderar heder och civilkurage över allt annat. 

Prequels har en tendens att kännas irrelevanta då publiken är medveten om vad som väntar. Men eftersom tidsperioden är så avsevärt frånskild tidigare Kingsman-filmer så kan berättelsen vara mer liberal och frikostig, utan att behöva oroa sig för kontinuitet. Överlag så känns det som en nystart och inte ett skralt sidotillägg. Även om The Kingsman inte är utan stora actionscener och absurda karikatyrer så är detta Vaughns mest allvarsamma film sedan X-Men: First Class. Det helt galna och okontrollerbara har ersatts med en stram och reserverad hållning som funkar utmärkt vad gäller att närma sig ett så deprimerande och brutalt ämne som det första världskriget. Vaughns omtyckta X-Men-film informerar också The Kingsman vad gäller hanteringen av historiska händelser. Flera nyckelsekvenser och skeenden skruvas till och justeras för att passa berättelsen som Vaughn formar. Många gånger blir det en oväntad potent historiebeskrivning med frikostig nyansering. 

Allvaret skapar också ett emotionellt ankare där Ralph Fiennes och Harris Dickinson skapar en både trovärdig och intressant familjedynamik. Det är utan tvekan den mest känslomässiga och rörande filmen Vaughn någonsin gjort. Ralph Fiennes är – som alltid, fantastisk, han förmedlar både kraft och enorm empati, tillskillnad mot Colin Firths Harry Hart/Galahad, så har Fiennes en tilltalande värme, dessutom visar sig Fiennes vara superb i rollen som actionstjärna. 

Allting ramas in med en ursnygg estetik som vältrar sig i den engelska aristokratin. Med sina jättelika herrgårdar, Chesterfield-fåtöljer och perfekta kostymer så är The Kingsman en ren njutning att se på. I sina bästa stunder känns det som att vara tillbaka i Downton Abbey, pudrat med ett par rejäla doser krut. Denna mer uppriktiga och återhållsamma stil innebär dock vissa problem, flera actionscener är så pass avskalade att de känns olustigt ordinära och utan den flärd och energi som var så påtaglig i den första filmen. Här finns ingenting som ens kommer nära den första filmens brutala och hänsynslösa kyrkosekvens   där Colin Firth går bärsärkagång. The Kingsman förlitar sig på alltför mycket slow motion och kraftiga explosioner för att någonsin kännas vass. Filmens antagonister är också högst ointressanta, det är ett regemente av ihåliga och närmast löjliga karikatyrer, trots duktiga skådespelare så är de lika minnesvärda som en snöregnig måndag i januari. Jag kan också sakna Vaughns galghumor, i sin vilja att vara strikt och mer exakt så har mycket av komiken behövt skjutas undan. Ett och annat skratt hade verkligen inte satt fel. Och den vändning som presenteras i sluttampen kan inte beskrivas som något annat än menlös. 

The Kingsman är inte utan sina problem, men med en lysande Ralph Fiennes så finns det potential för serien att återigen bli relevant.        

Betyg 6/10 

Spider Man: No Way Home Recension 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2021

Summering: Avengers Endgame får vänligt maka på sig. Spider-Man: No Way Home kan numera titulera sig som världens bästa serietidningsfilm. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Att försöka vara systematisk och objektiv då det kommer till att recensera Spider-Man: No Way Home är omöjligt, vad som utspelar sig på duken är en upplevelse av bibliska proportioner. Och i tillfällen som dessa så finns inte orken kvar att ens försöka att förklara briljansen gällande film-adaptioner av serietidningar. Ja, genren har serverat flera hemska skapelser som Green Lantern och Joel Schumachers två Batman-filmer. Dock är det absurt att fördöma en hel genre för ett fåtal snedsteg, den som känner sig manad kan undersöka antalet misslyckade drama-komedier, dokumentärer eller musikaler får nog förbereda sig på en brutal upplevelse. Alla genrer kan oscillera mellan briljans och elände. 

Sagan om min egen relation till Spider-Man tåls att berättas igen då jag tror – och hoppas, att den är universell. När Sam Raimi släppte loss sin version av (en av) världens mest välkända och älskade seriefigurer så gjorde han så mycket mer än att bara leverera en ypperlig actionfilm. 

Det var en mogen, genuin och seriös film som tog sitt källmaterial på fullaste allvar, utan att vara det minsta pretentiös eller högmodig. Raimi hittade en dramatisk nerv som blev fundamentet för filmens puls, hjärta och själ. Spider-Man förblir startpunkten för mitt eget filmintresse, filmens tematik och dramatik följer mig som min egen skugga tjugo år senare. 

Jon Watts har fullkomligt briljerat med sina två tidigare Spider-Man filmer. De har varit perfekta pusselbitar i det massiva filmiska universumet som Marvel byggt upp i över ett decennium. Watts två filmer om Spider-Man har också haft en helt egen identitet. De har alltid varit mer ungdomliga, naiva och uppriktiga i sina berättelser, karaktärer som Ned och Peter Parker är oerfarna och långt ifrån lika härdade och cyniska som Tony Stark eller Doctor Strange. Den ungdomliga naiviteten och den ständiga viljan att vara altruistisk fångar ungdomens många sidor där man kastas mellan det optimistiska och det helt förödande från stund till stund. 

Med No Way Home så skapar Jon Watts sitt magnum opus, allt som passerat och upplevts vad Spider-Man och andra MCU-filmer anbelangar, har banat vägen för detta. För den som trodde att Avengers Endgame var toppen på detta berg av genialitet måste tyvärr tänka om. Det är så pass enormt att det är svårt att fånga i ord, energin och skärpan tar mig tillbaka till premiärdagen då vi fick uppleva Raimis vision av Stan Lee och Steve Ditkos kreation. Varenda sekvens känns lika välarbetad som en toppmodell från Mercedes-Benz där varje beståndsdel; skådespelet, filmtekniken och manuskriptet är trimmat och förfinat till perfektion. Den magiska trion med Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon har precis som den välkända trion från Harry Potter växt upp – och ihop under åren som gått. Det har utvecklat en kemi som är lika genuin och underbar som en vacker solnedgång. Interaktionen, replikskiftena och alla små miner och gester är ett under att bevittna, de finns en sådan fallenhet för det humoristiska och det emotionella att en simpel konversation över en telefon blir hjärtevärmande. 

Hjärtat som driver No Way Home är så starkt att det kan återuppliva mumier. Här finns en charm och helt o-genant livsglädje för filmkonsten. Det leks, skojas och busas konstant, mängden skratt är exponentiellt fler än majoriteten av de komedier som utkommit de senaste tjugo åren. Vi har förvisso sett de här ingredienserna förut i Watts tidigare Spider-Man-filmer, söt tonårsdramatik, action och en moralsaga om rätt och fel. Men så här pass vass och kraftfullt har det aldrig varit tidigare. Vad som utspelas är essensen av det bästa actionfilmen har att erbjuda. Makalösa scener, karaktärer som förblir fast i minnet för all framtid och oväntat starka sekvenser som gör det omöjligt att inte fälla tårar. 

Actionscenerna är Marvels hittills mest ambitiösa, de tar flera välkända element från tidigare filmer och uppgraderar, förbättrar och förfinar allting. Många gånger är det så pass storslaget att det knappt går att ta in vid en första anblick. Mängden detaljer och vinkningar och påskägg är hysteriska. För alla oss som slaviskt går igenom varenda ruta för att hitta ledspår om framtiden kommer ha ofantligt mycket att bita i den närmaste tiden. 

No Way Home definierar begreppet gastkramande, efter tusentals filmer och hundratals recensioner så bygger man upp en viss distans till allt man ser. Upplevelsen måste gå att beskriva och destilleras i en text, oavsett längd. Men för första gången på mycket länge så sänker jag garden helt. Att behålla ett sakligt lugn är omöjligt då hela ens barndom valideras och återskapas framför ens ögon. Den där premiärdagen för nästan tjugo år sedan återuppstår framför mig, spänningen och adrenalinrushen vet inga gränser. Alla tidiga lördagsmornar då jag klistrade mig framför teven för att se nästa avsnitt av Spider-Man The Animated Series och uppslukas av den moderna mytbildningen som gav mig respit – från en hektisk och inte alltför spännande vardag, flammar upp inombords då spektaklet når sin peak. 

Ambitionsnivån är så pass hög att det skapar svindel känsla. Att Jon Watts klarar av att jonglera alla dessa bollar likt en cirkusmästare paralyserar tittaren. Jag har aldrig sett en film så är så pass vågad, komplex och orädd. Det finns inte ett enda felsteg och allting framförs med en sådan självsäkerhet och ödmjukhet att man enbart kan kapitulera. Om det skulle framföras någon form av kritik så är det att No Way Home tar god tid på sig innan den lägger in femmans växel, men jag kan uppskatta att Watts inte stressar fram någonting. Vardagslivet och skolarbete är en essentiell del för Peter Parker, Watts skapar en trovärdig miljö där vardagen är minst lika intressant som då det blir dags att swinga sig mellan skyskrapor. För efter intrigen så är det slut med hastighetsbegränsningar No Way Home har hittat någon filmisk motsvarighet till tyska autobahn, det är frihastighet och några lagar och bestämmelser gällande fart behöver inte tillgodoses. När bollen väl är i rullning så blir den till en ångvält som kör över allt. Logiska luckor blir helt irrelevanta då intensiteten och tempot skjuter i taket. 

Att detta är en film som är bäst sedd utan alltför mycket vetskap om innehållet behöver inte sägas. Överraskningarna och sättet de levereras lämnar tittaren mållös. Jon Watts verkar ha uppslukats av allt som relaterar till Spider-Man och hyllar karaktären på bästa sätt. För oss som växt upp med karaktären – som en självklar del av populärkulturen, så väntar stunder som kommer leva kvar tills mitt sista andetag. 

Spider Man: No Way Home är en grandios och helt fläckfri filmupplevelse som hör till det mest emotionella och kraftfulla jag upplevt på en bio. Jag önskar se mig själv som en vuxen man, men då allt är över och eftertexterna rullar har jag blivit ett barn igen som vågar tro på framtiden och fantasins oemotståndliga förmåga att fånga barn och vuxna. Ensam i salongen sitter jag kvar med tårar i ögonen och en fast tro på att film faktiskt kan läka alla sår för en kort tid. Det är bland det allra vackraste och mest rörande jag någonsin sett. 

Betyg 10/10

Don’t Look Up Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2021

Summering: Trots en brinnande satir och en vass Leonardo DiCaprio så faller det platt till följd av slarvig regi och en hopplös Jennifer Lawrence. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Hur Adam McKay uppnått sin status som en regissör av rang är sannerligen inte lätt att förstå då vi ser tillbaka på hans historik. Karriären inleddes med att regissera ett antal avsnitt av Saturday Night Live. Efter det så kom långfilmsdebuten Anchorman – som inte föll mig i smaken, men som uppnådde kultstatus. 

Efter det följde ’’en rad klassiska mästerverk’’ som Talladega Nights, Step Brothers och The Other Guys. Det fanns nog ingen som överhuvdtaget kunde föreställa sig att McKay skulle försöka slå in sig på en mer seriös bana. Men The Big Short – i ursprungsform  en ingående och genuint chockerande berättelse om finansvärldens girighet, blev i McKays händer ett katastrofalt spektakel som placerade en naken Margot Robbie i ett badkar och Christian Bale på trummor. 

McKay har en registil som kan jämföras med TV-Shop. Ordet måttfull existerar inte i ordboken, istället så är det en veritabel bombmatta av impulser, hopp-klippning och icke-diegetisk text som hamrar in budskapen. 

Denna oerhört aggressiva och framfusiga stil är både ensidig och tröttsam, men när McKay valde att filmatisera den före detta vicepresidenten Dick Cheney dramatiska – och inte helt okontroversiella, liv, så var denna sträva och direkta registil mycket passande. Trots att halten trams och flams var densamma som i The Big Short så var Vice i slutändan en fullt acceptabel film med en oerhört kraftfull rollprestation från Christian Bale. Allt som allt är McKays karriär som en mer seriös filmskapare svår att ta på allvar. Tyvärr så innebär Don’t Look Up en kraftig försämring av den redan tveksamma snittkvalitén som McKay bjudit på. Denna gång överges verkligheten för en originell berättelse med starka surrealistiska inslag som genast drar tankarna åt Spike Jonze  minnesvärda Adaptation. Händelserna och karaktärerna befinner sig i en sorts hyperaktiv verklighet där munhugg, svordomar och känsloutbrott är betydligt vanligare än alldagligt beteende. 

Trots den oerhört artificiella presentationen så är Don’t Look Up i mångt och mycket en samhällssatir som tar sig an alltifrån Donald Trump, fake news, Silicon Valley-bolag, rasism, korruption… En väl genomförd satir kan vara en utmärkt ventil för publik och filmskapare, framförallt då vi ser till de oerhört mörka och deprimerande tider vi lever i. Problemet är att alla dessa ämnen hanteras slarvigt och utan någon vidare eftertanke. Meryl Streep som får ’’äran’’ att skapa en kvinnlig Trump-kopia har flera sekvenser som kunde varit både roliga och träffsäkra. Men Adam McKay regisserar allting så pass slarvigt att dessa referenser och igenkännings-moment endast blir irriterande i sin övertydlighet. 

Ämnena som berörs må vara högaktuella och därmed utmärkta att förlöjliga, men det måste ske med en stark vision och ett fläckfritt genomförande, något som helt saknas här. Alla ämnen trycks det in i ansiktet på publiken, efter ett tag känns det som att bli tvångsmatad. För att dölja avsaknaden av någon som helst elegans så utökar McKay sina mest enerverande tendenser där hela det sedvanliga artilleriet av textmeddelande, abrupt musik och tafatt cynism fullkomligt sköljer över publiken. Filmens oerhört pessimistiska och nästan nihilistiska attityd känns också helt felplacerad. Humorn rör sig mellan barnsligt kiss – och bajs humor till grova sexskämt, det finns ingen harmoni mellan dessa extremer och i slutändan blir allting endast till nonsens.                

Det blir inte bättre av att Jennifer Lawrence är tillbaka med sitt standardiserade och hysteriska agerande som är precis lika ointressant som alltid. Trots en tvåårig paus från skådespeleriet så känns Lawrence utbränd och framförallt slarvig. Ännu en gång så måste publiken stå ut med en bunt grimaser, gallskrikande och allmän neuros. Men i skådespelarensemblen så finns också den strimma ljus som lyckas avvärja en total katastrof. Leonardo DiCaprio inleder stillsamt och nästan avslaget, men hans prestation vissa sig vara  både kraftfull, rolig och oväntad. Framförallt så är det fantastiskt att DiCaprio inte har några problem med att ta sig an en roll som inte är heroisk eller det minsta prestigefylld. 

Don’t Look Up må ha flera intressanta ideér, att McKay vill utmana vårt moderna och alltmer skrämmande samhälle måste applåderas. Men då allt är genomfört med en sådan uppenbar brist på kunskap eller måttlighet så blir slutresultatet genomgående ointressant. 

Betyg 4/10        

West Side Story Recension 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2021

Summering: Ännu en gång så exemplifierar Steven Spielberg hur ett brett och tillgängligt filmskapande kan vara både underhållande och oemotståndligt. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Det var nog inte bara jag som höjde ett ögonbryn då Spielberg annonserade att ett – av  många, uppkommande regiprojekt var en nyversion av West Side Story. Filmversionen från 1961 är närmast sakral då det talas om de mest klassiska och älskade musikalerna på film. Som teateruppsättning har West Side Story spelats tusentals gånger runtom i världen. Vad Spielberg egentligen kan tillföra efter så många tolkningar var sannerligen en stor gåta… Fram tills nu. Spielberg visar sig nämligen förvalta och förädla källmaterialet. Även för en icke frälst musikalälskare – bland annat jag, så är detta en explosion i sublimat hantverk och häpnadsväckande entusiasm. 

West Side Story årgång 1961 är känd för sin unika estetik som blandar bilder från New York och en studioscen i Los Angeles. Detta skänkte filmen en surrealistisk och teatral form som än idag är attraktiv men knappast tidlös. Även om mycket kan applåderas med denna filmklassiker så finns det ett antal mindre smickrande attribut. Natalie Wood och George Chakiris förvandling till Puertoricaner med hjälp av mörkt smink är genuint beklämmande och påminner om filmindustrin och dess många problem med representation 

Den här gången så har dessa etniska frågor rättats ut. Att Spielberg valt att rollbesätta stora delar av filmen med debutanter och en mängd okända ansikten är både vågat och lyckat. I och med att Wood och Richard Beymer är så pass ikoniska och älskade i rollerna som Tony och Maria så är det oerhört respektfullt av Spielberg att inte försöka att överträffa eller byta ut denna duo med nutida superstjärnor. Rachel Zegler, som gör sin filmdebut, är både karismatisk och minnesvärd i rollen som Maria. Hon har en spontan och självsäker utstrålning som ger karaktären en aningen mörkare nyans än Woods porträtt. Ansel Elgort klarar sig dock inte lika bra som Zegler. Trots en sympatisk framtoning så är Elgort aningen för stel, kemin med Zegler är inte heller så pass utsökt eller självklar som den borde vara. Men något som huvudrollsinnehavarna lyckas genomföra med fenomenalt slutresultat är sina sånginsatser. Där Wood och Beymer båda var dubbade så framförs alla sångnummer av skådespelarna. Sånginsatserna är helt klanderfria och att få höra flera nummer i nya tappningar är genuint spännande.  

Detta för oss vidare till filmens huvudrätt, sången och dansen. Spielberg har – enligt uppgift, länge varit intresserad av att regissera en musikal, denna entusiasm och uppdämda upphetsning kanaliseras med fullkomlig briljans i West Side Story. Redan från första början så demonstrerar Spielberg en helt makalös känsla för danskoreografi. Han tar i från tårna och serverar dansnummer som är så pass energiska och sprudlande att publiken kippar efter andan. Många gånger känns det också som att Spielberg begravt sig i allt som heter Fred Astaire och Gene Kelly och vägrat lämna sitt studierum tills varenda partikel har analyserats och förståtts. Trots att Spielberg inte gjort en musikal förrän nu så känns hela filmen lika självklar och naturligt som om den hade gjorts av en Broadway-veteran. 

I och med sin ikoniska status så fanns det alltid en risk för att en nyversion av West Side Story skulle bli alltför behållen till Robert Wise och Jerome Robbins version. Men Spielbergs oerhörda erfarenhet och kompetens har gett honom en förmåga att dissikera och förstå vilka element som måste bibehållas spirituellt eller rent fysiskt. Själen och essensen från både pjäsen och filmadaptionen är så pass närvarande att man kan fråga sig om Spielberg har kontakt med Wise och Robbins bortom graven ? Det är fantastiskt att se hur Spielberg statuerar ett exempel för hur en nyversion bör utföras. Mötet mellan det gamla och det nya är inte motståndare, som försöker dra filmen åt motsatt håll, de är två danspartners som uppfyller viktiga roller. 

Och för en formalist som jag själv som är svag för hantverk – och hur det samverkar med berättelsen, så är West Side Story en Technicolor-explosion som kan misstas för regnbågen själv. Visuellt så är detta en av årets mest häpnadsväckande upplevelser, med ett atmosfärsikt foto som både är teatralt men samtidigt naturligt. Spielberg växlar mellan stämnings – och känslolägen och får det att verka lika enkelt som att sätta på en nattlampa. Surrealismen – som många musikaler frodas i går, hand i hand med en mer realistisk och brutal ton som känns autentisk vad gäller att porträttera New York under slutet av 50-talet. Framförallt är filmens energi förbluffande, i sina mest euforiska och energiska stunder så springer Spielberg cirklar runt yngre förmågor som hyllas som filmkonstens räddare. 

Det enda problemet är filmens längd som löper aningen för länge. Likt många kraftfulla urladdningar så når man en punkt där bränslet och orken är borta. Filmens final – som borde vara den emotionella höjdpunkten, känns forcerad och kraftlös. Att mjölksyran tar överhanden är uppenbart och om Spielberg hade vågat ta ut svängarna genom att redigera ett par sångnummer så hade West Side Story varit formmässigt fulländad. Dock är det svårt att känna sig missnöjd trots den haltande finalen, detta är klassiskt filmskapande då det är som allra starkast. Att en musikalskeptiker som jag själv är såhär pass tagen säger något om den briljans som just demonstrerats.  

Betyg 8/10                     

Spencer Recension 

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2021

Summering: Hitta närmsta skyddsrum, ladda med med konserver och barrikadera dörren med så mycket sandsäckar som möjligt. Kristen Stewart är på jakt efter en Oscarsstatyett och medlen för att nå dit besudlar både den goda smaken och det allmänna förnuftet. 

Efter att grekerna smugglade sig in i staden Troja – med hjälp av en trähäst, så borde hela  världen kunna se igenom detta trick på mils avstånd. Men i filmvärlden så är den trojanska hästen fortfarande i liv och fullt fungerande. Istället för en häst så är Hollywood versionen maskerad som ett genant och självlysande exempel på lockbete för Oscarsgalan. Inne i hästen, med spända bågar och blankslipade svärd, så väntar aktörer med ett uselt renommé. Anne Hathaway, Mira Sorvino, Sandra Bullock, Cuba Gooding Jr och Matthew McConaughey är ett fåtal exempel på mediokra förmågor som gömt sig i kamouflerade monster som The Blind Side och Les Miserables  vars enda syfte varit att ge dem en oförtjänt guldstatyett.  

Men när hejarklacken och hallucinationerna tagit slut och allting återgått till det normala så har dessa skådespelar-trojaner förpestat biorepertoaren. McConaughey befinner sig nu i en situation där han man lätthet kan öppna en försäljningskedja för ägg med tanke på hur många han lagt sedan Dallas Buyers Club. Bortsett från True Detective, Interstellar och Kubo and the Two Strings så har Mr ’’ all right all right all right’’ återgått till att förödmjuka publiken med kategoriskt skärp. Idag så är McConaughey mest känd för sina skrattretande reklamfilmer för biltillverkaren Lincoln och nu senast var det tal om ett försök att bli guvernör i Texas… Nästa destination för Oscarsvinnaren är antagligen en ståuppkomik klubb i Säffle. Andra osmickrande exempel från samma trojanska fack – som Helen Hunt och Mira Sorvino, har inte varit relevanta sedan luftkonditioneringen uppfanns.  

Jag har bävat inför den dagen Kristen Stewart bestämde sig för att stuva in sig i denna trojanska häst. Att en sådan grymhet kan släppas lös i en värld som är i upplösningstillstånd tillföljd av vansinnes poltik och en evighetslång pandemi drar tankarna åt Sodom och Gomorra. Men någon nåd finns uppenbarligen inte i denna värld. 

Tillsammans med regissören Pablo Larraín så har Stewart kokat ihop en skapelse som går bortom det groteska och motbjudande.  

Det har gjorts ett par försök att filmatisera Diana Spencers liv. Det är ett livsöde som kantades av sorg, svek och tragedi. Sedan den tragiska dödsolyckan i Paris så har hela världen vänt upp och ned på Dianas liv i dokumentärer, böcker och spelfilmer.

Hade det varit för mycket att önska att Pablo Larraín skulle respektera ämnet och personen ? Efter det miserabla försöket med Jackie så kunde det väl ändå inte bli sämre ? Men bönerna och vädjan om någon som helst nåd har inte nått fram. Spencer är en fortsättning på den mardröm vi behövde uppleva för 5 år sedan, den enda skillnaden är att huvudpersonen i fråga besudlas och exploateras till obegripliga proportioner. Men vad är egentligen skillnaden mellan Spencer och Netflix succén The Crown ? Även där höjdes kritiska röster vad gällde att visa upp Diana och hennes många personliga och privata problem. Skillnaden ligger i förmågan att iscensätta berättelsen. The Crown är minutiöst genomarbetad som dessutom är rollbesatt till perfektion. Om Spencer hade genomförts med samma kompetens och omsorg så hade flera tveksamma inslag kunnat förbises. Men när hela syftet med projektet är ett groteskt försök att förskaffa sig ihåliga utmärkelser så blir slutresultatet mer frånstötande än de värsta exploateringsfilmer, vars uppsåt känns betydligt mer genuint än något som går att finna här. 

Detta är inte en berättelse om Diana Spencer och hennes tragiska liv. Det är en lista… En lista där Larraín och Stewart satt upp en rad gräsliga idéer som kan komma att leda till en hög med Oscarsnomineringar. Stewart är inte någon arvtagerska till Meryl Streep eller Emma Thompson vad gäller skådespelarförmåga, detta gör att alla försök att visa upp bräcklighet, skräck och hopplöshet känns lika genuint som en currygryta i någon av Biltemas snabbrestauranger. Stewart bjuder på den vanliga sviten av exhibitionistiskt överspel, det skriks och gråts så fort det finns tillfälle, helt utan någon som helst passion eller autenticitet. Inte blir det bättre av att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana eller är av korrekt nationalitet. 

Kanske hade det hela kunnat överleva om berättelsen och utförandet hade varit i toppklass. Tyvärr så är Spencer gräslig vad hantverket anbelangar. Samma urvattnade och likbleka foto – som fick Jackie att se ut som en naturkatastrof, är tillbaka. Visserligen slipper vi den tortyrliknande musiken av Mica Levi – som fortfarande hemsöker mig i mina värsta mardrömmar. Dock så är Larraín inte beredd att helt överge läten och ’’musik’’ som kan jämställas med att behöva lyssna till en stor motor utan ljuddämpare. Jonny Greenwood från Radiohead har begåvat hela Spencer med ett ensidigt och totalt missanpassat soundtrack som är identiskt med Hans Zimmers sylvassa och hotfulla Batman-musik då Heath Ledger mördar hela sitt entourage i början på The Dark Knight. Intensiv och obehaglig musik har sin plats, men då den används i varenda sekvens skapas situationer som liknar en urspårad komedi. Då det ställs fram bakverk eller då Diana äntrar ett rum så ackompanjeras det av stråkar som får mig att tro att Anthony Perkins väntar bakom gardinen med en kökskniv. Pablo Larraín är inte bara tondöv vad gäller musik utan också förmågan att skapa någon som helst variation i sina stämningslägen. Hela manuskriptet är så pass repetitivt att man kan undra om manusskrivandet har genomförts med följande arbetsprincip – ’’klipp ut-klistra in’’, det enda som visas upp är psykotiska sammanbrott, galenskap och förvirring. Något försöka att göra Diana – eller persongalleriet, tillgängligt eller ens empatiska är helt irrelevant i Larraíns ögon.   

Spencer må vara ett vidunder vad gäller det tekniska, men det är i sitt ’’berättande’’ som den begår ett grovt brott mot filmkonsten. Från första början vill Larraín förtydliga Dianas utsatta situation, han kallar det ’’en saga från en sann tragedi’’. Det är svårt att veta om Larraín driver med tittaren eller inte. Spencer vältrar sig i Dianas ohälsa, men istället för att porträttera den med ett allvarsamt lugn så väljer Larraín och manusförfattaren Steven Knight att förvrida och förvränga berättelsen med helt vansinniga stilistiska grepp som framställer Diana som spritt språngande galen. Dessutom så blandar man in en rad surrealistiska inslag som är så uselt implementerade att det känns som ett hån. 

Spencer är en iskall, cynisk och kalkylerande film som inte kunde bry sig mindre om sitt subjekt. Det är en grotesk och makaber reklamkampanj vars enda syfte är att överleva fram tills den 27 mars 2022, då Oscarsgalan går av stapeln. Om Spencer tar hem ett enda pris den kvällen så kommer jag behöva göra allt i min makt för att få vara en av de första att bli en del Elon Musks drömprojekt att kolonisera mars, uppenbarligen finns ingen skam kvar på vår moderjord i sådana fall. 

Betyg 1/10   

Parallella Mödrar Recension 

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2021

Summering: Även om Parallella Mödrar inte är ett misslyckande så är den inte ens i  närheten så bra som tidigare projekt med Pedro Almodóvar och Penelope Cruz. 

Pedro Almodóvar är i en klass för sig vad gäller att engagera och fängsla publiken med snåriga familjerelationer. Där många regissörer får slåss för allt de är värda för att hitta en balans mellan det sentimentala och det överdrivet emotionella så får Almodóvar denna balansgång att framstå som en barnlek. 

När den spanska mästaren är som bäst så kan hans filmer liknas med jättelika köttkrokar som hakar tag i publiken och vägrar släppa taget. Det mest triviala och ointressanta – som matlagning eller ett gräl om Canal Plus, förvandlas till en dramatisk drog som publiken inte kan få nog av. För två år sedan så fick Almodóvar fysisk smärta och depression att bli en gastkramande upplevelse i den fantastiska Ära Och Smärta

Parallella Mödrar har stunder av denna patenterade och igenkännbara genialitet. När Penelope Cruz får stå i centrum och agera som om livet hängde på det så är det omöjligt att inte häpna. Men dessa stunder av kompromisslös briljans förekommer endast sporadiskt. Trots ett starkt skådespel från hela ensemblen samt en mörk och passionerad berättelse så är Parallella Mödrar Almodóvars mest spretiga film på länge. 

Den bubblande och kaotiska humorn som befolkat majoriteten av Almodóvars filmer – även i de mest mörka och tragiska stunderna, har övergetts denna gång. Från första början så vilar det ett grått och sammanbitet allvar över hela filmen. De vanligtvis varma färgerna från filmer som Volver och Tala Med Henne är utbytta mot ett sylvasst och kyligt foto som mellan varven kan misstas för att vara dokumentärt. 

Sällan har Almodóvar varit såhär sammanbiten och reserverad. Mycket tidigt så försöker han distansera sig ifrån sina mest älskade signum. Istället för att använda ett personligt trauma så får ett nationellt trauma stå som katalysator för en stor del av dramatiken. Inledningsvis så känns detta grepp både nytt och vågat och för en kort stund så verkar det som om Almodóvar vill fortsätta att utveckla det obehag som återfanns i The Skin I Live In tillsammans med en dos detektivarbete. 

Tyvärr så är det distinkta introt bara en tafatt språngbräda. Almodóvar är snart tillbaka i  bekanta territorium, där vardagsproblem och trassliga relationer står i centrum. Men med tanke på hur Almodóvar har brukat bemästra den dramatiska vardagen så känns händelserna och livsödena i Parallella Mödrar avslagna. 

Berättelsen tar evigheter att komma igång och den förföriska och helt oemotståndliga dramatiken infinner sig aldrig. Filmens manuskript känns många gånger ofärdigt, ihåligt och improviserat. Något slutmål verkar aldrig ha funnits, den röda tråden klipps av och skarvas minst en gång för mycket. Hela slutklämmen känns dessutom som en ren axelryckning. Finalen kan vara det mest förenklade jag någonsin sett Almodóvar göra. De möjligheter som sticker upp huvudet mellan varven ignoreras helt och hållet. När eftertexterna rullar så lämnas man med en olustig och tom känsla som grundar sig i att det finns så mycket kvar att utforska och studera, något som aldrig inträffar. 

Trots att Parallella Mödrar råkar ut för motorstopp så lyckas Almodóvar – med ren råstyrka, att ta sig ur denna kniviga situationen med livet i behåll. För trots den förvirrade berättelsen och den akuta bristen på någon som helst inspiration så finns det stunder  som helt och hållet suddar bort missnöjet. Det sätt som Almodóvar skapar spänning och intensitet i sin dialog är fortfarande oemotståndligt och Penelope Cruz är många gånger lysande. Att en Almodóvar på sparlåga klarar av att fascinera och tittaren understryker faktumet att han är en av de största regissörerna genom filmhistorien. 

Betyg 6/10 

Ghostbusters Afterlife Recension 

All images courtesy and copyright of Sony Pictures 2021

Summering: Det tog nästan fyrtio år av hopplös väntan och krossade drömmar. Men Ghostbusters: Afterlife lyckas infria förhoppningarna om en modern, varm och autentisk fortsättning som både hyllar och tar konceptet in i nutiden. 

Ghostbusters är lite av ett udda fenomen i dagens filmklimat. Serien har aldrig nått samma framgångar som exempelvis Star Wars eller Indiana Jones. Trots det så finns det miljontals fans som är närmast religösa i sin vördnad för Ghostbusters. Mer än trettio år senare så är Ghostbusters fortfarande en lysande komedi som briljerar i både sitt manus och utförande.  

Men uppföljaren som utkom 1989 var en fantasilös och energilös soppa. Nådastöten kom 2016 då serien startades om. Trots en helt lysande ensemble med fantastiska SNL förmågor som Kristen Wiig, Kate McKinnon och Leslie Jones så var filmen en vanställd katastrof som fick Ghostbusters II att se ut som Rymdimperiet Slår Tillbaka

Sony valde dock att inte begrava serien efter denna självförvållade katastrof. Istället har man laddat om och gått tillbaka till rötterna – både framför och bakom kameran. Jason Reitman – som mestadels sysslat med små och säregna filmer som Juno och Up In The Air, träder nu in i rollen som regissör efter sin far Ivan. Och från första sekunden så är det tydligt att detta är lika mycket en hyllning till kultklassikern som en fortsättning. Elmer Bernsteins musik används flitigt och Reitman är inte rädd för att kasta in referenser på löpande band. 

Det hela kunde ha känts pliktskyldigt och mekaniskt, men Ghostbusters: Afterlife lyckas med samma imponerande balansgång som J.J Abrams Star Wars: The Force Awakens där det nya och gamla flätas ihop med stor finess. Reitman tar stark inspiration från Steven Spielbergs 80-tal och Abrams Super 8. Och med en rad imponerande skådespelarinsatser från filmens yngsta aktörer så känns det många gånger som att vara tillbaka med The Goonies. Ingen av karaktärerna är särskilt originella, men ensemblen agerar med stor inlevelse och humor. Ta den som alltid geniala Carrie Coon, materialet hon tilldelas kommer inte vinna några finpriser, men Coons fantastiska och helt opretentiösa skådespel gör en simpel karaktär både intressant och sympatisk. Paul Rudd är – som alltid, charmerande och får hela publiken att flina av välbehag. Det enda felet i ensemblen är Finn Wolfhard vars rollfigur känns som en eftertanke. Tillskillnad mot Mckenna Grace som är strålande i rollen som Wolfhards syster, så verkar Reitman och manusförfattaren Gil Kenan inte ha något större intresse för karaktären. Flera av scenerna då Wolfhard måste klara sig på egen hand är irrelevanta och gör filmen utdragen. 

Men Afterlife har inga aspirationer att vara någon djupt karaktärsstudie eller ett noggrant iscensatt familjedrama. Allting är avsiktligen gjort för att vara så brett, stort och tydligt som möjligt. Jason Reitmans förkunskaper om underfundig humor kommer väl till användning här. Ghostbusters: Afterlife fullkomligt överöser publiken med diverse skämt, stora som små. Mestadels fungerar det men ett område som inte kan mäta sig med originalet är den oerhörda udd som Harold Ramis, Rick Moranis och Dan Aykroyd tillförde som manusförfattare. Det märks av i en rad skämt som grundar sig i ordvitsar som är alltför repetitiva. Filmen kompenserar dock för denna brist på udd genom en rad strålande actionscener, ett område som Jason Reitman visar sig vara oväntat vass inom. Den klassiska Cadillacen Ecto-1 – som fram tills nu endast varit en glorifierad kuliss, blir här plattformen för en rad strålande jaktsekvenser som både är energiska och väldigt roliga.  

Kanske mest imponerande av allt är hur Reitman identifierar essensen av Ghostbusters. De referenser och vinkningar som förekommer är valda med stor omsorg, många nyversioner och uppföljare missförstår kärnan och själen i ursprungsfilmen men Reitman gör det motsatta. Referenserna till det förflutna må vara många, men inte en enda av dem känns ansträngd.     

Ghostbusters Afterlife är den film som entusiasterna och fansen har väntat på sedan Bill Murray och Sigourney Weaver kysstes utanför Shandor Building på Manhattan för mer än trettio år sedan. Det är en fartfylld, rolig och fantastiskt charmerande film som får tittaren att vilja spänna på sig en stor ryggsäck, dra på sig en beige overall och lyssna till Ray Parkers legendariska titellåt.  

Betyg 8/10 

Stockholm Comic Con 2021

Att kräva att årets upplaga av Stockholm Comic Con skulle vara i klass med den fantastiska omgången från 2019 vore vansinne. Den mässan går till historien som   helt oförglömlig, både utställare och gäster var i absolut toppklass. Då vi lämnade mässan på söndagen så kändes det som Stockholm Comic Con var redo att ta nästa steg och utmana större europeiska länder vad gäller kvalitetsmässor. Men en fasansfull pandemi och två år senare så ser den tidigare publiksuccén mycket annorlunda. För två år sedan var eventet så fullpackat att det knappt gick att ta fram en mobiltelefon ur en innerficka. Denna upplaga är luftigare, mer organiserad och framförallt… Striktare. Det geniala beslutet att kräva vaccinintyg skänker hela tillställningen en aura av omsorg och noggrannhet. Någon trängsel eller trafikstockning är det inte tal om på fredagen. Hallen är välfylld men inte till den graden att eventet blir omöjligt att uppskatta. 

Entusiasmen samt lättnaden att mässan kan anordnas är påtaglig. Att ännu en gång få se kostymklädda entusiaster och aspirerande artister i Artist Alley är nästan rörande efter två år av isolering och ensamhet. Jag blir ständigt påmind om vikten av populärkultur och att den är som bäst då den delas mellan människor. Att få insupa den fantastiska atmosfären, upphetsningen att se få sina intressen manifesteras fysiskt i kostymer eller statyer är omåttligt upplyftande. 

Givetvis kan mycket ifrågasättas. Att mässan fortfarande lägger stor möda på att marknadsföra celebriteter som aldrig dyker upp – David Harbour, börjar kännas cyniskt och hopplöst. Att Harbours avhopp annonserades några dagar innan mässan och att möjligheten till återköp av entrébiljetten nekades är oacceptabelt. Min egen naiva förhoppning om att mässan skulle kunna ta hit namn som exempelvis Stanley Lau eller J. Scott Campbell känns allt mer avlägsen. Självfallet så är Lau eller Campbell inte ens jämförbart med ett namn som Sean Astin eller ens Evanna Lynch för allmänheten, men med undantag för Cobie Smulders och Matt Mercer så har utbudet av celebra gäster varit tveksamt under årens gång. 

Den gamla käpphästen om bristen på kvalitetsvaror fortsätter också. Att GHeroes – den europeiska distributören av XM Studios, medverkade 2019 känns fortfarande som något ur en feberdröm. Aldrig tidigare har Sverige fått se maken till utställare, minnena från båset, där studions nya Green Goblin staty avtäcktes – där vi fick assistera med att dra bort det svarta skynket, är oförglömligt. Men antalet kvalitetsstatyer och andra mer substantiella produkter lyser med sin frånvaro. Det är fortfarande en uppsjö av dyra plastleksaker och serieproducerade attiraljer som går att hitta i matvarubutiker. Balansen mellan det kvalitativa och det prisvärda är fortfarande inte acceptabel och det är en genuin tragedi att besökarna inte kan exponeras för tillverkare som just XM Studios eller Sideshow Collectibles. 

House Of Heroes måste dock applåderas för att ha medtagit det legendariska numret av Amazing Fantasy # 15 där Spider-Man gjorde sitt första framträdande. Den helt otroliga prislappen på en kvartsmiljon svenska kronor kan vara det dyraste och mest historiska som någonsin visats på en svensk mässa. Artist Alley måste också belysas och berömmas, visserligen är hörnan mindre än tidigare, men kreativiteten och entusiasmen är densamma. Att bläddra i aspirerande artisters portföljer och ha meningsfulla konversationer med dem är svårslaget då det kommer till att få en värdefull inblick i ett kreativt sinne. 

På andra sidan hallen hittar vi årets samling av etablerade serieskapare, tecknare och författare i den så kallade Comic Village. Yanick Paquette, mest känd för sina Wonder Woman-illustrationer, visar sig vara en pratglad, trevlig och generös individ. Ett återkommande inslag för Paquette är att bjuda in barn och ungdomar att teckna med honom. Paqeutte efterfrågar ett valfritt monster och i utbyte så får den unga konstnären en valfri karaktär tecknad av Paquette. Tursamt nog får vi bevittna ett sådant utbyte och det hör till ett av mässans allra mesta värmande. David Baldeón som tecknat bland annat tecknat X-Men är på skojfriskt humör och menar att ett svar på min fråga – om Rogue någonsin kommer återvända till sin klassiska Jim Lee-outfit, kräver minst fem Infinity Stones i utbyte. Scott Koblish som ritat oräkneligt många Deadpool-omslag är – likt Paquette och Baldeón, fantastiskt generös. Han bjuder också på en underbar teckning då han får höra att en i vårat fantastiska team inte kunnat ta sig till mässan.

Även om Comic Con årgång 2021 varken är det största eller bästa som organiserats i världen – eller ens Sverige, så är det kanske den mest förlösande upplagan någonsin. Hela tillställningen känns som ett kraftfullt vrål om vikten av gemenskap och den helt ostoppbara kraften i uttryck som serietidningar, anime och interaktiva spel. Efter mer än ett år av ensamhet och isolering så kunde vi inte begära mycket mer. 

Eternals Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Summering: Ojämnt och inte alltid engagerande. Men trots flera problem så är det svårt att inte bli imponerad av Chloe Zhao och Marvel Studios helt kompromisslösa vision. 

Trots 2020 utan Marvels filmiska universum – Marvel Cinematic Universe, så har hungern och upphetsningen efter fler berättelser från det stora fiktiva universumet vägrat att avta. Efter Black Widow, den mästerliga Shang Chi och tre helt strålande serier på streamingtjänsten Disney Plus, så har Marvel återigen cementerat sig som popkulturens mest intressanta, underhållande och beroendeframkallande varumärke. Studions senaste år har känts som evighetslånga segertåg där varenda satsning – udda som säker, har slagit ned som en vätebomb. Fansen har ätit ur studions händer och repliker, scener och enkla rörelser har blivit ikoniska på rekordtid. 

Vanföreställningen att Marvel Studios gör samma film om och om igen har motbevisats med kraft de senaste åren. Istället för att återanvända karaktärer, regissörer och berättelser så väljer studion att ta risker, utforska nya och annorlunda områden som hämtas från deras det outtömliga arkivet av serietidningar. Variationen mellan filmerna har varit superb och faktumet att en mindre känd karaktär som Shang-Chi skulle innebära ren och skär filmmagi visar på Marvels oerhörda skicklighet samt vilja att inte fastna i mallar eller formler.   

Eternals är studions mest vågade produktion hittills. Det påståendet återkommer alltför ofta i diverse recensioner och artiklar, men i det här fallet så är det ett faktum. Det är udda och ofta bortglömd kreation av den legendariske Jack Kirby och dennes fascination för mytologiska gudar och deras olika gestalter. Men förutom de ursprungliga berättelserna av Kirby samt stark följetong av den eminente Neil Gaiman, så har Eternals blivit förbisedda av både författare och läsare. 

Marvel har tidigare gjort djupdykningar i sitt arkiv och lyckats fiska upp oslipade diamanter, exempelvis Guardians Of The Galaxy, en serie som var närmast okänd för allmänheten innan den omåttligt populära filmversionen av James Gunn. Eternals ger sig ut på outforskad mark, det känns i det närmaste som en blankt papper där författare och skapare kan ta sig stora kreativa friheter utan att behöva oroa sig för ett bombardemang av hatbrev. Adaptionen blir extra intressant i och med Chloé Zhao som regissör. Efter framgångarna med Oscarsvinnaren Nomadland så har förväntningarna för Eternals ökat dramatiskt under årets gång. Kombinationen Zhao och Marvel borde kunna vara lika eminent som Ryan Coogler och Black Panther. Marvel Studios har alltid låtit regissörer med läggning för det subtila och dramatiska att fokusera på sina styrkor och överlåta actionscener till ett rutinerat team inom studion. 

På senare tid har allt fler regissörer krävt autonomi över actionscenerna. Cate Shortland och hennes avskalade regi genomsyrade den sekvens då Florence Pugh och Scarlett Johansson drabbade samman i lägenhet, en scen som fick valfri episod ur serien om CIA-agenten Jason Bourne att blekna. Flera regissörer som tagit sig an Marvel-produktioner har visat sig klara av det spektakulära och explosiva utan problem. Destin Daniel Cretton integrerade actionscenerna i Shang-Chi med en närmast omänsklig skicklighet, något som gav oss den episka buss-scenen som står sig som en av filmhistoriens bästa vad gäller action. Chloé Zhao menar i en intervju att hon – precis som Shortland, inte har överlämnat ansvaret för actionscenerna till specialavdelningen hos Marvel. Det råder inget tvivel om att detta är ett produktivt möte mellan Marvel och Zhao, där deras båda egenskaper kombineras men där Zhaos vision får maximalt med utrymme. Detta sker på både gott och ont då Zhao inte är helt redo för en film av denna storleken. 

Det råder inget tvivel om att Zhao är en magnifik dramatiker som älskar att utforska mänskliga relationer, livsöden och ångestfyllda kval. Nomadland kombinerar det vemodiga och det euforiska i en sällsynt mix som gör att misären och kampen om överlevnad blir oväntat upplyftande. Det säger sig självt att det inte är lika lätt att identifiera sig med Eternals odödliga gudar som för Frances McDormands hårt arbetande nomad. Zhao gör dock ett mycket bra jobb vad gäller att humanisera och skapa karaktärer vars interaktioner och handlingar – utanför superkrafterna och explosionerna, är minst – om inte mer, intressanta än när hela världen står på spel. Aldrig tidigare har en MCU-produktion varit såhär subtil och lugn, ensemblen är återhållsam, exakt och mycket försiktig. Mestadels så är individerna i Eternals oerhört mänskliga vad gäller aspirationer och motivation, det finns inga tankar om världsherravälde, istället så är problemen och kvalen jordnära och ibland riktigt rörande. Det är framförallt fascinerande att se hur Chloé  Zhao eliminerar överspel eller överdrifter, Salma Hayek har nog aldrig varit såhär empatisk och varm i en roll, det finns ett självförtroende hos Zhao och ensemblen om att det mest grundläggande och simpla kan fascinera publiken. 

Men där dramatiken och tematiken är genomtänkt så är själva genomförandet som bäst haltande. Zhaos tidigare arbete har oftast koncentrerat sig på ett fåtal karaktärer, men här så måste hon kämpa med en massiv ensemble vilket skapar problem. Precis som de första X-Men-filmerna så finns det inte tillräckligt med tid för att lära komma de individer vi möter. En av Marvels mest framträdande styrkor har varit deras karaktärer som tåls att omfamnas, dyrkas och beundras årtionden efter att vi fått stifta bekantskap med dem. Men Eternals kan vara den första gången som karaktärerna inte tilltalar till den grad som de skulle behöva. Se till Richard Madden – som levererar en mycket stark och nyanserad rolltolkning, men vars brist på utrymme och relevanta sekvenser berövar hans karaktär Ikaris från att kännas komplett. Gemma Chan hamlar i en liknande sits, hennes karaktär Sersi är ibland svår att nå emotionellt, trots ett mycket fint agerande ifrån Chan.  

De karaktärer och aktörer som faktiskt lyckas med att avlämna ett djupare avtryck drabbas av filmens enorma storlek och de oundvikliga kompromisserna vad gäller spelrum. Detta är närmast tragiskt då Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff är fantastiska i sina roller. Tyree Henry i synnerhet bjuder på filmens mest hjärtevärmande scen och Zhao frodas i en miljö där hon kan porträttera genuina och hjärtevärmande relationer. McHugh demonstrerar enorm självsäkerhet och karisma – trots sin unga ålder.  Ridloff – i rollen som Marvels första döva karaktär, har ett magiskt kroppsspråk och en oerhörd intensitet i sin blick.

Tyvärr så är problemen inte isolerade till ensemblen. Zhao har stora svårigheter med den numera ikoniska och patenterade humorn som blivit en grundpelare för så många Marvel- filmer. Ett antal kommentarer och slutklämmar – som hade kunnat bli underbara gapskratt, förtas av dålig tajming.

Att Chloé Zhao – precis som Cate Shortland, önskar att sätta sin egen prägel på de storslagna sammandrabbningarna är beundransvärt, men genomförandet är – likt personregin, ojämn. Genuint risiga digitala specialeffekter förföljer och hämmar mycket i Eternals och dränerar actionscenerna på någon som helst häfta eller kraft. Det blir en livslång cykel där karaktärer står och bankar på plastiga CGI-kreationer, vilket transporter tittaren till tillbaka ett antal decennium till något primitivt fighting-spel där slag och sparkar inte har någon fysisk effekt på motståndaren. För att göra saker och ting än värre så utspelar sig många av dessa scener i totalt mörker vilket ger otäcka associationer till Zack Snyders makabra tolkning av Stålmannen, Batman och Wonder Woman. I värsta fall känns det som en aningen mer påkostad version av Marvels största misslyckande, TV-serien Inhumans. Det tar också ett bra tag innan berättelsen får fotfäste, inledningen är en utdragen och förvirrad historia som inte fängslar tittaren. 

Felen och bristerna är många och uppenbara. Eternals står ibland lika stadigt som ett korthus på en stökig byggarbetsplats, det självklara och elementära som Marvel alltid lyckas med att erbjuda förekommer bara sporadiskt. Men Chloé Zhao vägrar att lägga sig platt…  Hon vägrar att släppa filmen trots turbulensen. 

Hennes ihärdiga kamp – där slutmålet är att bli bättre, är märkbar under resans gång. Någonstans i filmens mitt så börjar saker och ting -äntligen, rulla på utan större friktion. Zhao har då en tydligare idé om vilken film hon vill göra. Inledningen och dess förvirrade karaktär försvinner, insatserna blir plötsligt intressanta och karaktärerna enklare att sympatisera med. 

Eftersom actionscenerna inte fungerar som önskat så väljer Zhao en alternativ väg. Precis som Denis Villeneuves Dune så vill Zhao imponera på publiken med hjälp av vyer istället för action. Eternals har ett antal sekvenser som briljerar visuellt, omfånget och skalan är emellanåt gastkramande. Producenten och hjärnan bakom Marvel Studios – Kevin Feige, har länge talat om Zhao och hennes förkärlek för naturligt ljus och känsla för att skapa vackra scener utan efterbehandling. Många gånger så känns foto och komposition lika opretentiöst och vackert som i Nomadland. Zhao verkar fortfarande vara kvar i det ensamma USA som hon porträtterade i Oscarsbelönade film. När Eternals är dramatiskt starkast så är det en studie i ensamhet, relationer och vikten av att tillhöra ett community. Dessutom så serveras vi en fantastisk vändning som ställer om förväntningarna helt och hållet inför filmens klimax, något som skänker allting en välbehövlig intensitet. 

Eternals är sannerligen inte någon dans på rosor. Felen är närmast oräkneliga, alltifrån den sega berättelsen till de aningen anonyma karaktärerna gör det omöjligt att helt och hållet uppslukas. Men då de filosofiska undertonerna får ta överhanden och publiken tvingas till eftertanke så är det svårt att inte beundra Zhao och Marvel, trots att slutresultatet är ojämnt. Om de bästa av MCU-filmer kan liknas med ett japanskt snabbtåg –  utan fel eller förseningar, så är Eternals en resa signerat SJ där förseningarna är otaliga, resan är turbulent och inte alltid trevlig, men resenären kommer i alla fall fram trots komplikationerna, och resans slutmål är inte alls särskilt dumt. 

Betyg 7/10