Mank Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Briljant Gary Oldman och strålande dialog räddar en vilsen och förvirrad film. 

David Fincher ankagas ofta för att ha ett otillgängligt och kyligt sätt att regissera. Hans arbetsprocess – med oändliga tagningar och fullkomlig kompromisslöshet, har gjort honom ökänd hos många medarbetare. Men då Fincher lyckas med att iscensätta sina stora ambitioner så kan slutresultatet vara helt genialiskt. 

Fincher har en unik förmåga att bygga upp stämning och atmosfär som är så pass tät att den kväver tittaren. Detta är ett av skälen till att ett enkelt drama som The Social Network blir till en gastkramande thriller, trots att det i mångt och mycket händer väldigt lite i de konferensrum och studentbostäder som filmen utspelar sig i. Det finns en infernalisk intensitet i de sekvenser då Jesse Eisenberg och Andrew Garfield drabbar samman verbalt som kan ses om och om igen. 

Men för varje triumf som Fincher har bjudit på så har de följts upp med trevande och bortkomna projekt som Gone Girl eller The Curious Case Of Benjamin Button. Två filmer som är hantverksmässigt fläckfria, men vars narrativa innehåll och emotionella resonans är grumligt. Det är nu hela sex år sedan Gone Girl. Under den tiden så har Fincher hoppat mellan ett flertal projekt som antingen skjutits upp eller lagts ned. Med tanke på Finchers oerhörda förkärlek för saker som digitalfoto och spjutspetsteknik så är det aningen förvånande att hans återkomst till långfilmen är en djupdykning i nostalgi och naivt dagdrömmande om en svunnen era då Hollywood befann sig i en så kallad guldålder. 

Fincher är inte den regissör som man associerar med romanticism. Oftast är det osentimentalt, komprimerat och direkt, både vad gäller det emotionella och tekniska. Men det finns tillfällen då Fincher erkänt att han släppt garden och tillåtit sig bli ovanligt känslosam. I och med Benjamin Button så vittnade Fincher om att manuset drivit honom till tårar. Mank borde således vara ett minst lika personligt och emotionellt manuskript för Fincher. Författat av hans egen far Jack, så är detta det närmaste Fincher kommit ett familjeprojekt. 

Och det finns scener i Mank som utan tvekan hör till några av Finchers bästa och mest eldfängda. Framförallt så kan dialogen vara minst lika slagfärdig, syrlig och humoristisk som då Aaron Sorkin stod för manus i The Social Network. Detta ackompanjeras av en helt lysande Gary Oldman som på ett lekande lätt vis gör den burduse men välmenande Herman Mankiewicz till en ögonmagnet som inte går att slita sig ifrån. Oldmans skådespel är i riskzonen för att kunna uppfattas som överdrivet, men Fincher nyanserar Mankiewicz genom att skänka honom ett strakt rättspatos som gör det enkelt att spendera tid med karaktären, även om vissa personlighetsdrag kan ifrågasättas mellan varven. 

Men där Oldmans monologer och yvigt geniala agerande är skärpt så är filmens struktur raka motsatsen. Fincher verkar närmast oroad för att gå alltför hårt gentemot sin fars manuskript vad gäller nödvändiga förändringar och justeringar. I ett försök att spegla Orson Wells – för sin tid, revolutionerande klippning från Citizen Kane, så använder också Mank ett uppbrutet narrativ som många gånger motarbetar och förtar de stunder som verkligen sticker ut. För varje scen där Gary Oldman får stå på en imaginär sockerlåda och förföra publiken med ypperligt skriven dialog och briljant skådespel, så måste publiken genomlida scener som saknar relevans. Framförallt så är de moment som fokuserar på själva författandet av manuskriptet till Citizen Kane en flamsig lekstuga. Där verkar Fincher endast vara intresserad av att pröva sin toppmoderna teknik för att återskapa en så autentisk 30-tals estetik som möjligt. 

Och med sitt svartvita och sotiga foto så råder det inget tvivel om att Mank är formad med en vansinnig känsla för detaljrikedom. Fincher verkar närmast håna rabiata och inösande fotografer som Wally Pfister, vars tirader om analogt foto kontra digitalt blivit ökända, genom att visa att digitaltekniken kan åstadkomma vad som helst med rätt personer bakom spakarna. Med hjälp av sin trogna RED-kamera och fotografen Erik Messerschmidt så skapar Fincher en film som är skrämmande trovärdig och tidstrogen vad gäller det visuella. Alltifrån komposition, ljussättning och perspektiv är oskiljaktiga mot verk utav Billy Wilder eller Fritz Lang. Ljudspåret är dessutom mixat i mono och är fullt av – medvetna, fel som brus och distortion. Om man jämför med Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse, som också försökte återskapa känslan av slitage och ålderdomlighet, så framstår det försöket som ett smärre skämt. Vad gäller det visuella och Finchers ambition att återskapa 30-talet på film så är Mank fullkomligt fläckfri.   

Men även om Finchers tekniska bedrifter är bländande, så kompenserar det inte för  de gånger som filmen förlorar sig i helt menlösa sekvenser som endast förhalar och drar ut på händelserna, utan att för den delen ge något mervärde. I de stunder då manuset och dess välskrivna prosa inte får skina så tappar Fincher bort sig och förlitar sig endast på att blända tittaren med sin tekniska kompetens. 

Även om det är ett medvetet stilval att skildra författarskapet – utav en av filmhistoriens mest inflytelserika filmer, som ångestladdat, så är inte det en ursäkt för att skildringen av Mankiewicz kreativitet är utan någon som helst puls. Istället blir dessa ögonblick till jättelika farthinder som påminner om den sämsta sortens fogmassa. Och det är sannerligen på gott och ont hur Fincher bortser från alla i ensemblen förutom Oldman. Mankiewicz är den enda individ i persongalleriet som kan anses vara utvecklad och minnesvärd. Förvisso så verkar detta vara ett medvetet val. Alla runtom Mankiewicz framstår som skuggor – för att på så sätt lägga allt fokus på filmens protagonist. Men detta gör att de verbala konflikterna blir utan en värdig sparringpartner. Och varför Amanda Seyfried och Lilly Collins – med sitt livlösa och ointresserade skådespel, tillåts bre ut sig framför giganter som Charles Dance är fullkomligt barockt.         

Mank är visuellt briljant och bjuder på en Gary Oldman som utrustats med gensvar och replikskiften som orsakar extas. Men för varje instans av briljans så plågas filmen av ett förvirrat berättade, menlös utfyllnad och en Fincher som inte verkar helt säker på vad han vill åstadkomma. 

Betyg 6/10 

The Midnight Sky Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Stark insats från Clooney lyckas inte lyfta en förvirrad och tafatt film

Trots att George Clooney är ett av jordklotets mest igenkännbara ansikten, så har han hållit en ovanligt låg profil de senaste åren. Clooney har allt mer dedikerat sig åt regiarbeten och åsidosatt sin karriär som skådespelare. I och med den snillrika – och aningen bortglömda, Good Night And Good Luck, så positionerade sig Clooney som en regissör i toppklass. Den vassa och koncisa berättelsen om Edward R. Murrow och TV-kanalen CBS är fortfarande lysande vad gäller att fånga ett sargat USA under 50-talet. 

Tyvärr så har Clooney aldrig riktigt lyckats återskapa succén med Good Night An Good Luck. Filmer som Leatherheads, The Ides Of March och Suburbicon har alla placerat sig långt – långt, ned på listan vad gäller minnesvärda filmer. The Midnight Sky vänder tyvärr inte på denna negativa trend för Clooney i rollen som regissör. Det är återigen anonymt och blekt, helt berövat någon sorts engagemang eller meningsfullhet. Det enda riktigt förmildrande inslaget är Clooney själv som återvänder som aktör efter fyra år. 

Där alltför många Hollywoodprofiler vägrar att överge sina gamla knep och knop genom att spela snarlika roller gång på gång. Så är George Clooney i rollen som nedstämd forskare uppfriskande att se. Clooney agerar i tystlåtenhet och med stor ödmjukhet. Med sitt sparsamma agerande så skapar Clooney en karaktär med värme och stark empati. Trots att många av sekvenserna är utan dialog eller dramatiska skeenden, så är det ett rent nöje att spendera tid med Clooney då han interagerar med den unga debutanten Caoilinn Springall och hur deras unika – men intima, relation blir till filmens hjärta. 

Men bortsett från Clooneys utmärkta skådespel så återstår en ytterst håglös och tafatt upplevelse. The Midnight Sky må vara baserad på en roman – därmed måste någon sorts utstakad väg följas. Men det blir plågsamt uppenbart att delarna som utspelas på vår egen planet är betydligt mer säregna och intressanta än något som utspelar sig ovanför jordens atmosfär. 

Trots ett antal mycket duktiga aktörer som David Oyelowo och Felicity Jones, så är scenerna ute i rymden totalt ointressanta. Förutom en poetiskt vacker och stilfull rymdvandring så är det mer eller mindre helt stillastående då vi spenderar tid med de fem astronauterna. Det blir inte mycket bättre utav att Felicity Jones delegeras till att trycka på knappar och att se bekymrad ut. Med tanke på Jones enorma kapacitet, utstrålning och pondus så känns det som bortkastat att delegera en sådan kvalitetsaktör till att göra nästintill noll. Hela sektionen på den jättelika rymdfarkosten känns som ett desperat sätt att sälja in filmen som något mer extraordinärt än George Clooney vandrades genom minusgrader och snöstormar. Hela The Midnight Sky dras med att kännas som en enda stor parentes, där det sakans en tydlig vision. Mot slutet så verkar Clooney själv inte veta veta vad poängen med hela resan är. Dramatiken är stympad i och med det uppbrutna berättandet, skådespelet är ojämnt och den lilla vändningen på slutet är inget annat än en gäspning.    

Det är omöjligt att tycka illa om George Clooney som person eller som filmmakare. Tillskillnad mot så många andra kollegor – som gett sig i kast med att byta arbetsroll från aktör till regissör, så har Clooney lyckats avsevärt mycket bättre än de flesta. Därför är The Midnight Sky en både nedslående och bitter upplevelse. Det finns potential i  Clooneys skådespel, men detta förtas av en en håglöshet som hämmar från början till slut.          

Betyg 4/10 

The Prom Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Isande kall och cynisk film som överfaller publiken med gräslig musik och regi. 

Det tåls att sägas igen… Musikaler och mina personliga preferenser är inte kompatibla… Förutom ett fåtal undantag med Singing In The Rain och La La Land så är musikalen en vit kontinent som jag aldrig besöker. Men i kristider som dessa så måste drastiska metoder tas till vad gäller att recensera film. Den namnkunniga ensemblen som The Prom huserar kan knappast ifrågasättas. Meryl Streep och Nicole Kidman borde tillföra någon sorts substans med tanke på deras kompetens och erfarenhet. 

Men hela The Prom är raka motsatsen från kompetent. Regissören Ryan Murphy för med sig ett CV som skulle få synden själv att skämmas. Med fasansfulla projekt som TV-serien Glee och Julia Roberts fiaskot Eat Pray Love, så borde Netflix och alla inblandade vetat bättre än att släppa lös Murphy som en ilsken tjur i en porslinsbutik. Där Glee bombarderade tittaren med artificiella och zombie-lika coverversioner av älskade rock och – popklassiker, så är The Prom en kavalkad i bedrövlig smak och brist på någon som helst självdistans. För alla dem som haft missnöjet att behöva höra Glee utsätta Bruce Springsteen, U2 och Coldplay för tortyr, kan i alla fall trösta sig med att dessa övergrepp på kvalitetsmusik är triviala då man jämför med det vi behöver lyssna till i The Prom. 

En musikal utan bra musik är detsamma som ett fordon utan motor, ett flygplan utan vingar eller en lagsport utan spelare. Det tittaren tvingas se och höra i två anskrämliga timmar, är – påstådd, musik som får själen att vilja ta en enkelbiljett ned till floden Styx. Det är svårt att avgöra om det är lyriken eller musikaliteten som är den stora boven i dramat. Kritiken mot Mamma Mia, med dess tveksamma sånginsatser hos ’’musikaliska superförmågor’’ som Pierce Brosnan, känns helt irrelevanta då vi fått ta del av den mardröm som är James Corden sjungandes smörballader. Nog för att även de bästa musikaler kan kännas banala i många stunder, men The Prom har varken skam eller förstånd nog att inse vart man skall dra gränsen. Det finns inte ett sångnummer som inte orsakar rodnad och svettningar utav helt fel anledningar. Om det nu bara var gudlös musik som publiken behövde genomlida så hade det varit en sak. Men kanske än mer stötande är hur hela The Prom försöker kamouflera sig bakom flera viktiga samhällsdebatter rörande diskriminering mot homosexuella. Om The Prom och Ryan Murphy hade uppvisat något som helst genuint intresse för dessa frågor så hade detta tillägg inte varit något att höja på ögonbrynen för. Men hela filmen kläs in i en genomfalsk fernissa som förtydligar vilket hyckleri hela filmen är stöpt i. The Prom genomsyras av iskall cynism och förespråkar med näsan i vädret om rätt och fel utan något som helst eftertryck eller ärlighet. Den ursprungliga produktionen sägs ha inkluderat en stor dos satir riktat mot Broadway musikaler och dess kultur. Men alla försök att skapa komisk satir kollapsar då Murphy regisserar med en otäckt beräknade kyla.  

Och trots sin dugliga ensemble så är skådespelet i The Prom mediokert som bäst. Meryl Streep och Nicole Kidman agerar som barnkalas clowner som ansträngt och desperat försöker framkalla skratt. James Corden ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen. Och nykomlingen Jo Ellen Pellman behöver inte ens diskuteras då detta skulle resultera i ett alltför grymt omdömde.   

För att kompensera för denna ihålighet och brist på kompetens så får tittaren smaka på sockerbomber i form av ett skrattretande etos som innehåller så mycket kolesterol och kalorier att blodomloppet slutar fungera. Det är svårt att veta vad exakt The Prom är; ett urspårat desillusionerat vansinnesprojekt eller en misslyckad parodi över hela musikalgenren ? Svaret går inte att utreda. 

Betyg 1/10 

The Queen’s Gambit Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Stundtals lysande serie med en superb Anya-Taylor Joy i huvudrollen.

Berättelsen om boxaren Rocky är definitionen av den amerikanska drömmen. Hur mannen från gatan lyckas göra karriär och bli till en levande legend. Denna klassiska och igenkännbara dramaturgi genomsyrar mycket av The Queen’s Gambit. Trots den intellektuella fasaden, med snillrika beräkningar, strategier och förberedelser, så är detta i grund och botten en – något oväntat, upplyftande serie om möjligheterna att lyckas trots odrägliga förutsättningar. 

Schack anses vara en av de mest krävande och intellektuella företeelserna vi har. Mattematiken, planeringen och genomförandet kan jämställas med vilken lagsport som helst. Man kan också associera spelet med en viss kylig målmedvetenhet. Och det vilar något kallt och hårdhudat över The Queens Gambit, något som går hand i hand med huvudpersonen Elizabeths Harmons reserverade personlighet. Många gånger så känns det som att vi upplever allt genom hennes pragmatiska, återhållsamma och observerande ögon. Där exempelvis Mad Men ramade in sitt 60-tal i rosig nostalgi och glamorösa kläder, så är denna denna vision sparsmakad vad gäller att omvälva tittaren i någon form utav nostalgi. Det urvattnade fotot, de symmetriska och perfekt inredda miljöerna drar snarare tankarna åt David Finchers sterila och modernistiska stil från The Social Network. Och det finns också flera paralleller till Finchers modern klassiker. Som hur man lyckas göra stillsamheten till pulserande spänning. 

The Queen’s Gambit sänker sitt huvud och avvisar möjligheterna att ta några fångar, så är det en gastkramande och otäckt intensiv upplevelse. Precis som då Martin Campbell skapade nagelbitande spänning i Casino Royales pokersekvenser så gör seriens regissör Scott Frank sammandrabbningarna på det svartvita brädet till storslagen filmkonst. En mer eller mindre makalös bedrift med tanke på att allt som äger rum är handrörelser och intensiva blickar mellan motståndarna. Frank använder sig av en blixtsnabb klippning som får serien – och publikens, puls att skena. Tillsammans med ett suggestivt och elegant soundtrack från Carlos Rafael Rivera så finns det inte död sekund då de polariserade spelpjäserna marscherar fram. 

Anya Taylor Joys karriär har inte varit någon dans på rosor. Med ohyra som Morgan och The Witch på sitt CV så har det varit svårt att bedöma Joys förmåga som aktör. Men i och med sin insats här så har Joy skapat sig en språngbräda av rang. Uppgiften att porträttera en tystlåten, mystisk och ibland outgrundlig karaktär är både svårt och riskfyllt. Om det inte hanteras korrekt utav regissör och skådespelare så kan det bli en omöjligt för publiken att finna tycke eller ens intresse för protagonisten. Men Joy lyckas skapa en fascination för Harmon genom ett helt utsökt mimspel som förmedlar självsäkerhet, rädsla och förtvivlan. Trots att Harmon inte är något charmtroll så finns det en ständig empati som gör den sju timmar långa resan till ett nöje. Netflix och Frank har dessutom omgett Joy med ett antal karaktärsskådespelare som ackompanjerar sin huvudrollsinnehavare på bästa sätt. 

Harmons drogmissbruk och psykiska svårigheter blir kanske den mest centrala knutpunkten genom serien bortsett från schack spelandet. Piller och alkohol blir till seriens prisma antagonist. Och tyvärr så är det i dessa segment som The Queen’s Gambit blir aningen formell och förutsägbar. Där seriens inledning är en frontalattack med sina intensiva schackmatcher och hemlighetsfulla protagonist, så blir de senare avsnitten allt mer långsamma och passiva. Ju längre berättelsen löper, desto mer försöker manusförfattarna och Scott Frank öppna upp Harmon för publiken. Problemet är att den mer pratsamme versionen av Elizabeth är klart mer ointressant än den tysta och pragmatiska. Taylor Joy är i sitt esse i det reserverade, och det är beklagligt att man inte vågat bevara det återhållsamma och intensiva som återfinns i seriens första avsnitt. Finalen trampar runt i förutsägbara sumpmarker med tveksamma dramatiska inslag och stor brist på finess i berättandet. Hela avslutet blir snarare remi än ett schackmatt. 

Men The Queen’s Gambit är trots denna formsvacka omöjlig att inte rekommendera. Den lyckas sammanföra underhållning med detaljerat och blygsamt skådespel i en kombination som många gånger är oemotståndlig. 

Betyg 7/10      

Cyberpunk 2077 – Den enda gången orimliga förväntningar är acceptabla

All images courtesy and copyright of CD Projekt Red 2020

Det tåls att upprepas, 2020 har varit en skräpår utan dess like. Den humanitära katastrofen som drabbat så många av oss, förlusten utav Chadwick Boseman och Sean Connery, en krisande film – och bioindustri….  Fasan över katastrofen som varit 2020 kan fortsätta i all oändlighet. 

Om vi tillåts vara aningen själviska och se till totalt triviala – i jämförelse med pandemin, saker, så finns det bara ett kulturellt och konstnärligt hopp kvar för året… Cyberpunk 2077. Det har försenats, det har förekommit ’’kontroverser’’, som grundat sig i att CD Projekt Red tagit bort ett par gameplay inslag. Men inget av detta spelar någon roll för  mina förväntningar. Vi fick aldrig möjligheten att skriva någon recension för The Witcher 3: Wild Hunt. Det är mer än ett halv decennium sedan monsterjägaren Geralt avslutade sitt episka äventyr i Andrzej Sapkowskis fantasivärld. Trots mästerverk och moderna klassiker som God Of War och Red Dead Redemption 2, så står sig The Witcher 3 som mitt absoluta favoritspel någonsin tillsammans med The Last Of Us Part: II

Fem år senare är det fortfarande en makalös upplevelse som briljerar i speldesign, djup och detaljrikedom. I denna skrivande stund så huserar Ubisofts Watch Dogs: Legion på TV-apparten. Då man jämför den öppna värld som Ubisoft erbjuder mot CD Projekt Reds, så bleknar stora delar av genren som kallas för ’’open world games’’. The Witcher 3 är inte – geografiskt, det största spelet som sett dagens ljus. Men den oerhörda omsorg som omger den saknar motstycke. Varenda kvadratcentimeter känns skräddarsydd, något som är närmast ofattbart med tanke på spelets djup.

Hyllningarna kan pågå i all evighet, men denna eufori gällande The Witcher 3 är det som  tillåter mig att – för ovanlighetens skull, i detalj skriva en sorts romantisk förhoppning. Det finns ett skäl till att Tiger Film inte skriver alltför många texter som siar om framtiden… Jag gillar inte att ha fel… Eller att basera mina åsikter på rykten eller spekulationer. Det är såklart en självgod och egoistisk position, men tillåt mig att förklara varför. Vi har skrivit en hel del hoppfulla profetior om Marvel, DC etc. Oftast har de varit felaktiga. Då det nalkas trailers eller förhandstittar så undviker vi också att analysera och bedöma. Skälet är att PR material ofta skapar orättvisa uppfattningar långt innan själva produkten har kommit ut. Våra recensioner är långa, oftast obscent långa. Men genom att förlänga och expandera våra bedömningar, så tilltås vi att göra en analys som spänner över hela ’’produktens’’ livscykel.

Men då det kommer till Cyberpunk 2077, så har jag låtit garden falla och ställer mig likt en troende och stirrar upp mot skyn. I just det här fallet så måste drömmarna och önsketänkandet få ta överhanden. Jag har undvikit att se majoriteten av de trailers och förhandstittar som CD Projekt Red bjudit på under de gångna månaderna. Allt i förhoppningen om att det skall kunna dämpa min extas. Men enbart några få blickar på den första trailern som visades upp för två år sedan, samt demonstrationen som döpts till ’’tools of destruction’’ får mig på knä. Att CD Projekt Red har valt att basera sitt spel på Talsorian Games bordsrollspel, är i sig ett snillrikt drag. De får därmed tillgång till ett universum vars ramverk och historik är väletablerat. Men i och med att ingen specifik berättelse eller karaktär måste ställas i centrum, så öppnas spelutrymmet upp för studions egna kreativitet och uppfinningsrikedom. 

Med sina neon indränkta färger, blankpolerade flygande bilar och kompromisslösa våld, så dras tankarna genast till Blade Runner. Vi har sett många försök att ge oss en interaktiv upplevelse som placerar oss i något som påminner om Ridley Scotts odödliga vision av framtiden. Ingen har blivit definitiv eller odödlig. I och med Cyberpunk 2077 så verkar drömmen om en spirituell efterföljare till Blade Runner inte vara omöjlig. Tanken på den enorma flexibilitet som CD Projekt Red ger sina spelare tillsammans med det makalösa speldjupet från The Witcher 3 skapar en svindelkänsla. 

Studions detaljarbete, viljan att briljera utan att skryta och den hejdlösa dedikationen till spelarna räcker för att släppa alla fördämningar. Utöver detta så är CD Projekts Reds integritet, vad gäller transparens och generositet till sina användare, hisnande. Med tanke på hur väl The Witcher 3 hanterades efter release, så vågar jag knappt föreställa mig vilka expansioner som väntar i Cyberpunk 2077

Listan gällande allt mirakulöst som Cyberpunk 2077 kan tänkas åstadkomma känns irrelevant då den skulle ta upp flera pärmar. Istället så tillåter jag mig själv att släppa alla tyglar och säga följande: om Cyberpunk 2077 inte är världens bästa spel så är det en besvikelse. Det är absurda förväntningar, men i det här fallet så är det tillåtet, och det står jag fast vid….  

Watch Dogs: Legion Recension

All images courtesy and copyright of Ubisoft 2020

Summering: Det blir snarare Assassin’s Creed Brotherhood än det storslagna Odyssey. En duglig men för det mesta en marginal förbättring mot Watch Dogs 2.  

Under en lång tid så var Assassin’s Creed lika återkommande som julafton och dans runt midsommarstången. Denna trend har med åren blivit mindre förekommande. Ubisoft valde istället att ge sina studios mer utvecklingstid. Med Assassin’s Creed Odyssey så var resultatet dramatiskt. För första gången på länge så kändes Assassin’s Creed inte som ett paket Corn Flakes vid frukostbordet – trist och förutsägbart.  

Odyssey var välarbetat, detaljerat och distinkt. Med tanke på denna triumf så var givetvis förhoppningarna att Watch Dogs också skulle få se samma hängivna uppfräschning. Watch Dogs 2 utnämndes av oss till 2016 års bästa spel. Visserligen var detta ett spelår som inte var överfyllt av minnesvärda titlar – tom Naughty Dog stapplade en aning med Uncharted 4

Men det är fyra år sedan. Och med en sådan lång utvecklingstid så borde något superbt har framträtt. Men Watch Dogs: Legion känns snarare som ett experiment än en självklar tronföljare till Watch Dogs 2. Istället för att vidareutveckla spelets kärna – möjligheten att göra dataintrång och ta kontrollen över i stort sett allt som har ett kretskort i sig. Så har Ubisoft valt att lägga fokus på ett nytt system som i praktiken enbart ställer till problem.   

I bästa Shadow Of Mordor-anda så har Ubisoft implementerat en avancerad slumpgenerator som tillåter spelaren att rekrytera vem som helst från Londons gator till att bli en del av hackergruppen DedSec. Där denna idé är ambitiös och intressant i teorin så är den i realiteten allt annat än. Ubisoft förtjänar tveklöst en guldstjärna för att de implementerat ett gäng olika attribut i de karaktärer som kan rekryteras. Flera av dem har en distinkt personlighet och alla har tilldelats röstskådespelare. Tyvärr så raseras illusionen om ett helt individuellt London då man snart springer på enäggstvillingar med samma utseende. Detta inträffar även om man är reserverad i antalet rekryter. Den jättelika uppgiften att ge röster och liv åt så många protagonister kommer också med en brasklapp. 

Watch Dogs: Legion har ett rent katastrofalt röstskådespel. Idén med att växla mellan olika rekryter – för att utnyttja deras respektive förmågor, känns knappast attraktivt då majoriteten av dem låter som parodiska versioner av de mest patetiska Guy Ritchie karaktärer. Detta blir inte bättre av ett manus som bäst kan beskrivas som löjeväckande. Nog för att Ubisoft inte haft några skrupler – eller betänkligheter, med att överfalla spelaren med långsökta inslag, se bara till X-Files slutet i Assassin’s Creed 2. Men i Watch Dogs: Legion så verkar manusförfattarna har stämplat in långt innan avslutad arbetsdag. En berättelse som utspelar sig i London, med flera allegorier till stadens – redan, extrema övervakningssamhälle och motståndstrupper borde åtminstone kunna bjuda på någon sorts standardiserad spänning. Men istället så tvångsmatas spelaren med trötta klyschor, usla skurkar och vändningar som är lika förutsägbara som dåligt väder i januari. Att dialogen mestadels består av perversa mängder svordomar får det hela att kännas som en grovhuggen parodi av Little Britain, inte en smart tolkning av George Orwells 1984

Inslaget med de multipla spelbara karaktärerna är också det enda riktigt substantiella spelmässiga tillägget. Ubisoft har gjort väldigt lite – mer eller mindre inget, för att uppdatera gameplay eller förfina mekaniken. Det är samma ensidiga pussel – där spelaren tvingas att vrida och vända på digitala avloppsrör för att bryta sig in i diverse system. Tveksam bilfysik, halvdant skjutande och allt för många triviala sidoaktiviteter. Med andra ord är det mest som det brukar vara i Ubisoftland. 

Representationen av London är duglig, men långt ifrån så levande och beundransvärd som de grekiska öarna i Odyssey eller San Francisco i Watch Dogs 2. Londons arkitektur är många gånger ensidig och klaustrofobisk. Och stadens obönhörligt trånga gator gör bilkörning till en plåga under hektiska biljakter. Dessutom så är stadens invånare lika mekaniska som klockor, det saknas något som helst liv eller rörelse i staden. Där exempelvis Rockstar kan skapa världar som förundrar i sin realism och dynamik, så är detta London enbart en glorifierad fasad med stela robotar som invånare.  

Och precis som så många andra spel som behövt genomlida en utveckling under pandemin, så är Watch Dogs: Legion en buggfest utan dess like. Vi har i dagsläget fortfarande problem med att få dialogen att fungera korrekt. Många gånger så hakar den upp sig som en vinylskiva som fått smaka på grovkornigt sandpapper. Ett par uppdrag har kraschat och gjort det omöjligt att avsluta dem. Spelets AI är mer eller mindre värdelös. Dessutom presterar Legion bedrövligt på en standard Playstation 4. Även om Ubisoft utlovat förbättring till nästa generations konsoler, så finns det ingen ursäkt för att   Legion blir till en diabildsvisning då man far genom staden i hög fart .   

Men trots dessa fel och brister så kvarstår ett fundament som många gånger gör spelet underhållande. Att kunna infiltrera platser på olika sätt drar tankarna åt Deus Ex och Dishonored. Och även om uppdragsstrukturen snart blir igenkännbar så är möjligheterna att skapa oreda med hjälp av verktyg som exempelvis drönare alltid tillfredsställande. 

Watch Dogs Legion är knappast det massiva steget som man hade kunde önskat efter så många års väntan. Detta är snarare en spirituell släkting till Assassin’s Creed Brotherhood, det vill säga en marginell förbättring som snarare påminner om en expansion än ett fullvärdigt spel. Skillnaden är bara den att Brotherhood kom ut ett år efter sitt Assassin’s Creed 2 medan Legion anländer nästan ett halv decennium efteråt… 

Betyg 6/10 

Marvel’s Avengers Recension

All images courtesy and copyright of Square Enix and Marvel Games 2020

Summering: Det finns potential, men ett segt slutspel och repetitiva miljöer gör att världens mäktigaste hjältar stapplar in som interaktiv media. 

Vilket år… Det är svårt att formulera exakt hur bedrövligt och chockerande 2020 varit. Från den makabra pandemin som härjar runtom i världen och skördar mänskligt liv, till det politiska kaos som råder i öst och väst. Som jag skrev i vår eloge till Chadwick Boseman så är konsten en stor beståndsdel i mitt och så många andras liv. De drömvärldar som Marvel Studios bjudit in oss till de senaste åren, har varit som en hemkomst till en kär gammal vän. I ett par timmar så kan eskapismen ta över och alla problem – vardagliga, ekonomiska och sociala, kan ställa sig i skuggan medan striden mellan gott och ont utspelar sig på bioduken. 

Marvel Studios schema har varit huggit i sten. Antalet premiärer och produktioner har ökat lavinartat de senaste åren. Det fiktiva universumet har byggts ut som en amerikansk storstad under tidigt 1900-tal. Men 2020 innebar slutet för det ostoppbara lokomotivet. För ett tag sedan (då denna recension skrevs) så annonserade Walt Disney att Black Widow försenas till 2021. Detta resulterar i det första året på 11 år som Marvel Studios inte har släppt en biofilm. Inte för att bio och nöje är särskilt relevant då världen runtom oss rämnar, men flykten in till fantasin och tryggheten i en bekant drömvärld, har påtaglig effekt för vår gemenskap och våra mänskliga relationer. 

Istället får Marvel fans nöja sig med den ytterst intressanta WandaVision. Som – förhoppningsvis, släpps på Disney + senare i år, och Crystal Dynamics version av ’’the world’s mightiest heroes’’. Och att samla ihop denna trupp av superhjältar och placera dem i ett interaktivt paket har visat sig mer komplicerat än vanligt. Sedan annonseringen av spelet 2017, så har Square Enix och Crystal Dynamics häftat ihop sina läppar och vägrat att tala om spelet. 

När det stora presentationen skedde sommaren 2019, så var reaktionerna minst sagt ljumma. Den övervägande kritiken kring spelets design, och att ingen av karaktärerna är modellerade efter sina motsvarigheter på film är dock ett argument som har föga betydelse. Marvel Games och Crystal Dynamics har varit tydliga i att detta är en adaption som inte förhåller sig till någon tidigare etablerad version. Att således mala ned Crystal Dynamics för att Tony Stark inte ser ut som Robert Downey Jr. är lika befängt som att kritisera en ny Volvo-modell för att den inte kan flyga eller konverteras . 

Med den lilla fadäsen ur vägen så har det dock funnits andra alarmerande frågetecken kring spelet. Beslutet att stöpa Avengers i samma mall som Destiny eller The Division, även kallat ’’games as a service’’, var minst sagt oroväckande. Modellen har visat sig vara rent hopplös för att skapa ett fungerande narrativ som engagerar, och den eviga kampen för att hitta ny utrustning etc, är sällan intressant efter ett par veckor. Spelets utseende – tekniskt, har inte heller inspirerat särskilt mycket. Platt ljussättning och en allmän brist på detaljer har plågat Marvel’s Avengers hela vägen fram till release. 

Och Marvel’s Avengers är långtifrån guds gåva till spelmediet, med sina tekniska problem, repetitiva design och morbida buggar. Men trots det så finns det en kärna i spelet vars hjärta och ambition gör det väldigt underhållande och trivsamt. Framförallt så är det i kampanjläget som Marvel’s Avengers verkligen skiner. Med ett dugligt manus, och suverän personregi, så skapar man ett traditionellt men medryckande narrativ som roar och engagerar. Den verkliga stjärnan är Kamala Kahn – suveränt agerad av Sandra Saad. Förutom att vara en av Marvels bästa moderna karaktärer, så är denna version av den skojfriske och energiska tonåringen från New Jersey, fullkomligt utsökt. Kamalas entusiasm, naiva altruism och kämparglöd är genuint inspirerande. Det hade kunnat känns alltför sockrat och tillgjort, men det team av manusförfattare som Crystal Dynamics har samlat, har skapat en fantastisk version av en lika fantastisk karaktär, som utan tvekan uppfyller sin potential i att vara en aktuell och relevant person. 

Kampanjen är mestadels linjär och flera segment känns som hämtade ur Crystal Dynamics moderna Tomb Raider-trilogi. Med regisserade och bombastiska actionscener, som kombineras med ingående mellansekvenser. Då spelet presterar som bäst så är det svårt att inte dra på smilbanden, detta då man befinner sig mitt i en actionsekvens som kunde vara som hämtad ur valfri MCU-film, med spektakulära superkrafter och snabba replikskiften. 

Spelmässigt så är det långt ifrån avgrundsdjupt men inte heller ensidigt. Strider med robotar och hejdukar från A.I.M utgör det mesta av spelets gameplay. Stridssystemet är en något lättviktigare version av det klassiska ’’parera och slå’’-systemet från Batman Arkham-serien. Det består i lätta ’’kombos’’ och väl timade undanmanövrar. Den största behållningen är den visuella feedback som Crystal Dynamic skapat. Att se Kamala Kahn göra sig till en jätte och slå runt fiendesoldater som ett par bowlingkäglor är osannolikt tillfredsställande. Detsamma gäller att plöja stridsfältet med hjälp av Hulken som är precis så burdus och brutal som man kunnat föreställa sig. Black Widow är i sin tur full av finess och elegans, med en änterhake som tillåter henne att kasta sig från fiende til fiende i en rasande fart. 

Men där animationerna är genomgående bra – vad gäller striderna, så är ljudet rentav det motsatta. Både Thor och Captain America har begåvats med några av de värsta ljudeffekterna jag hört på länge. Den legendariska hammaren Mjolnir slår inte ned som ett hammarstäd från himlen då den träffar fiender, utan låter som en plåthammare som slår på en plastbalja. Detsamma gäller för Captain Americas ikoniska vibranium sköld som låter som ett lock till en soptunna. Där striderna är visuellt spännande så kan man inte berömma spelets teknik alltför mycket. Det ganska platta utseendet och bristen på rejäla texturer, plågar Marvel’s Avengers från början till slut. Det faktum att Thor’s mantel är lika slät som en barnrumpa orsakar sveda i ögonen.   

Det bristfälliga tekniska utseendet är dock ingenting då vi ser till vilket skick spelet befinner sig i. Trots att vi väntat i nästan två månader med en recension, för att ge Crystal Dynamics möjligheten att utfärda fixar och patchar, så befinner sig Marvel’s Avengers fortfarande i ett otroligt risigt skick. Innan den massiva patchen som anlände i slutet av september, så var flera segment rent ospelbara. Från groteska animationer, till rent katastrofala problem som tvingat spelare att radera sina sparfiler, så är Marvel’s Avengers ett av de mest trasiga spelen jag någonsin upplevt. Även om flera av de värsta problemen har rättats till så hämmas hela spelet av instabilitet. Det faktum att matchmaking fungerar lika bra som den amerikanska kongressen, är inget annat än en katastrof. 

Och som med tidigare ’’games as a service’’-produkter, så finns det problem i slutspelet. Efter att kampanjen är klar, så väntar ett antal repetitiva uppdrag som aldrig verkar vilja ta slut. Än värre blir det då spelet saknar någon som helst variation vad gäller miljö. De flesta uppdrag kulminerar i att vi får springa genom identiska laboratorium och korridorer som snabbt tar ut sin rätt. Och precis som med Borderlands 3 så finns det – för närvarande, ett klent incitament att fortsätta spela då man nått maxnivån för sina karaktärer. 

Med allt detta sagt så är stridssystemet och Crystal Dynamics uppenbara entusiasm och glädje för projektet det som får skutan att gå i land. Genom den minst sagt kaotiska lanseringen har utvecklaren haft god kommunikation med spelarbasen. Man har tagit till sig av kritiken och jobbar aktivt för att göra upplevelsen bättre, även om man kunde önska att saker och ting gick snabbare. Att man dessutom lovat en uppsjö av kostnadsfria expansioner och  karaktärer, gör mig hoppfull att detta blir det ’’evighetsspel’’ jag sökt efter så länge, där jag kan återkomma till en värld som jag sedan länge är helt förlorad i. Om så blir fallet återstår dock att se…  

Betyg 7/10 

Honest Thief Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020

Summering: Trots stängda biografer och ett upprivet samhälle, så måste världen uthärda ännu en Liam Neeson-film som på det mest desperata sätt försöker återskapa ’’glansdagarna’’ med Taken. Resultatet är inget annat än gräsligt.       

Medan hela världen ställer om till en vardag som inte liknar något annat, så har Liam Neeson placerat sig i någon sorts tidsbubbla. En bubbla som gjort både honom och hans filmer immuna mot aktualitet och relevans. Förutom sin medverkan i A Monster Calls och Silence, så har Neesons filmografi de senaste tio åren varit filmvärldens motsvarighet till den värsta sortens snabbmat, där film efter film ser, luktar, och smakar identiskt – vilket i detta fallet är uselt. 

Det är genuint svårt att avgöra om Neeson bryr sig om skådespelarkonsten eller sin egen – allt mer destruerade, karriär. Vare sig det gällt Run All Night eller The Commuter, så har Neesons filmer blivit så repetitiva och identiska att det krävs ett mikroskop och DNA-prov för att avgöra skillnaden. 

Honest Thief verkar inledningsvis inte vara lika fanatisk, vad gäller att iscensätta ännu en pseudoversion av Taken. Isstället så ramas filmen in som en ’’heist’’-film, i bästa Oceans 11-anda. Men så då intrigen väl är över så står det klart att Liam Neeson och regissören Mark Williams är den värsta sortens återfallsförbrytare. På rekordtid så behöver publiken – ännu en gång, genomlida mördande tråkiga actionscener, biljakter som inte ens skulle hålla måttet i den sämsta av Beck-filmer, samt skådespeleri som får hjärnhalvorna separera med ett antal kvadratmeter. 

Just skådespelet och skådespelarensemblen sticker ut som ett grishuvud på en vegan-middag. Neeson maler – som alltid, på med samma gamla skrovliga röst och ihåliga hot. Sedan blir det oinspirerat skjutande och skrattretande förutsägbart. Men där Neesons karriär – och filmen, inte kan bryta sig loss från slentrian eller repetition, så är Kate Walsh och Jai Courtneys insatser rent allmänfarliga. Kemin mellan Walsh och Neeson är lika falsk som en Gucci kostym för fyrtio kronor. Romansen som skall driva filmen framåt är lika gemytlig att beskåda som den gång Ben Affleck och Jennifer Lopez torterade biopubliken i Gigli

Men detta är i närheten så horribelt som Jai Courtney och hans ’’påstådda’’ skådespel. Trots historiska misslyckanden med kalkonklassiker som A Good Day To Die Hard och Terminator Genisys, så har Courtney – på konststycket, lyckats med att bli än sämre vad gäller konsten att agera. Stel som lyktstolpe och utan ett uns karisma, så steglar Courtney tittarna med ett fullkomligt makabert skådespel som redan nu garanterar honom ett pris för årets sämsta skådespel. 

Mycket mer än så finns inte att säga… Honest Thief stapplar fram som en zombie ur valfri George A Romero-produktion. Försöken till skapa spänning eller oanade vändningar faller platt som en följd av apatisk regi och pinsamt låga produktionsvärden. Det mest hederliga Honest Thief skulle kunna göra är att utfärda en gigantisk varning för alla eventuella tittare, det vore i alla fall en marginell tröst… 

Betyg 1/10  

The New Mutants Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2020

Summering: Hundraprocentigt skräp som återigen förnedrar fansen och de få hoppfulla som drömde om ett värdigt avslut på X-Men’s Fox era. 

Att förvänta sig stordåd ifrån en film som utsatts för mer förseningar än valfri SL – eller SJ-avgång, vore minst sagt dåraktigt. The New Mutants har befunnit sig i filmvärldens motsvarighet till limbo i åratal. Datum har kommit, datum har gått. Diskussionerna om filmen ens skulle gå upp på bio har varit ständiga, framförallt då hela filmindustrin befinner sig i en historiskt kris i och med COVID-19. För ett tag sedan, så klargjorde Disney (som numera kontrollerar 20th Century Studios – tidigare Fox) att deras live-action adaption av Mulan, skulle göras tillgänglig via deras streamingstjänst Disney +. Ett beslut som skakade hela filmindustrin. 

Regissören Josh Boone, producenten Simon Kinberg – eller annan inblandad i The New Mutants, måste ha haft graverande bilder, eller andra hållhakar på studioledningen, för att ha tilldelats en traditionell biodistribution framför Mulan. Skälet till denna paranoida och konspiratoriska tes grundas helt och hållet på den hädelse till film som The New Mutants faktiskt är. Vi lever i oroliga och otrygga tider, och varför biopubliken tvingas genomlida filmvärldens motsvarighet till en Golgatavandring, mitt i en humanitär kris, kommer bli den största gåtan sedan hönan eller ägget. Bortsett från James Mangold och Hugh Jackmans storstilade sorti med Logan, så har populärkulturens mest berömda mutanter fått en enkelbiljett raka vägen ned i filmhelvetet under de gångna åren. Sedan X-Men: Apocalypse så har X-Men-serien destruerat sig själv. Förra årets mega kalkon Dark Phoenix var så pass inkompetent och slarvig att den provocerar den mest timida och medgörliga av människor. 

Eländet och tortyren borde ha fått ett slut där. Den filmserie som delvis står till grund för Marvel Studios, Sam Raimis Spider-Man filmer etc, har förvandlats till ett tragiskt monster som svärtar när arvet från fantastiska filmer som X2 eller – redan nämnda, Logan. Den enda trösten är att The New Mutants innebär ett slut på dessa övergrepp på fantastiskt källmaterial. Och att vi – förhoppningsvis, kan få återse en reslig, relevant och påkostad X-Men adaption då Marvel Studios tar över – och startar om serien på nytt. 

Men innan den kommande pånyttfödelsen så måste vi uthärda en film – som på konststycket, lyckas placera sig före Dark Phoenix, vad gäller att vara skandalöst usel.

Omöjlig att titta på  

Deadpool öppnade upp för en serietidningsfilm som var aningen mer budgetvänlig, våldsammare och mer ’’vågad’’. Trots den restriktiva budgeten, så är Tim Millers film både välgjord och visuellt attraktiv. The New Mutants ryktas ha en budget som överskridit Deadpool. Om detta är ett räknefel eller ett försenat aprilskämt återstår att se, men The New Mutants verkar ha en budget i samma klass som en femårings veckopeng. Att det skett ekonomiska besparingar råder det inget tvivel på. Mest uppenbart blir det i filmens ljussättning som är obefintlig. Jag har ALDRIG sett något värre vad gäller brist på fotografisk kompetens. Förutom ett foto som är grumligt, fult och komponerat utan någon som helst baktanke. Så verkar Josh Boone ha gett fotografen Peter Deming direktiv om att helt utesluta ljussättning, lampor eller något som kan förtydliga vad som sker på duken. 

Hela The New Mutants är mer eller mindre omöjlig att titta på – i fler meningar än en. Det är som att befinna sig i en bunker, på ett par hundra kvadratmeter, som enbart lyses upp av en mikroskopisk diod. Hela filmens introduktion är ett virrvarr av siluetter som gapar och skriker, vad som faktiskt sker får publikens fantasi avgöra. Och kanske vore det att föredra att fantisera i ett mörkt rum, än att faktiskt behöva bevittna skräcken som följer efter inledningen. Den groteska ljussättningen – eller bristen på, gör att man knappt kan se vad någon utav karaktärerna försöker uttrycka eller säga. Inte för att det spelar någon roll då skådespeleriet från alla inblandade – minus Anya Taylor-Joy, skulle få The Room’s Tommy Wiseau att rodna. Detta är den mest hopplösa samling pappfigurer – som skall föreställa karaktärer, som jag sett på åratal. Trots karaktärernas fantastiska förmågor så är denna grupp mutanter lika roliga att titta på som torkande väggfärg. 

Ett monster till film

Manuskriptet är lika livligt som en zombie som maler på som en kaffekvarn hos en högt trafikerad Starbucks. Genom hela filmen så får vi ’’nöjet’’ att titta livslånga terapisessioner (något som publiken kommer behöva efter filmen), andningsövningar och lite pubertala lekar från filmens huvudpersoner. Filmens puls och tempo är så lågt att det bästa vore att ringa ambulansen och köra åbäket raka vägen till bårhuset. Trots en speltid på ynka 90 minuter, så känns The New Mutants längre än en resa runt vår egen galax. De få ledtrådar och referenser till det bredare X-Men-universumet, är så futtiga och menlösa att man kan fråga sig varför man ens gör sig besväret. De otaliga förseningarna, och justeringarna är  märkbara genom hela filmen. 

Det finns ingen som helst inspiration eller glädje i något som presenteras. Det här är ett monster till film som har satts ihop med hjälp av motorsåg, fogmassa och brutalt våld. Resultatet är lika beklämmande som att titta på en hemsk olycka. Och som avskedspresent så får vi en actionscen som är så skrattretande usel att det enda sättet – att rädda sitt förstånd, är att springa skrikande från salongen. The New Mutants är en vulgärt usel film som aldrig borde släppts loss på en ont anande biopublik. I ett redan bedrövligt år, så var detta det sista mänskligheten behövde. 

Betyg 1/10 

Ghost Of Tsushima Recension

All images courtesy and copyright of Sony Entertainment & Sucker Punch 2020

Summering: Stark estetik och solida strider kompenserar inte för en repetitiv struktur. 

Det är en minst sagt otacksam uppgift. Att behöva ställa sig på scen efter Naughty Dogs grandiosa mästerverk The Last Of Us Part II, är som att behöva följa upp Bruce Springsteen eller The Beatles. Det är en omöjlig uppgift, inte långt ifrån att försöka trotsa tyngdlagen. Det blir än mer beklämmande då Ghost Of Tsushima blir det sista Sony exklusiva spelet för denna generation. Men även då vi jämför med andra exklusiva Playstation 4 titlar, så är Ghost Of Tsushima långt ifrån oförglömligt.  

För ett tag sedan så valde Sony att skapa ett paraply namn för alla sina förstaparts studios – Playstation Studios. Många var snabba med att dra paralleller med Disneys kolossalt framgångsrika Marvel Studios. Men det finns en god anledning till varför Sony har valt att understryka – och så tydligt markera, sina förstaparts studios. Från att ha kämpat med en mycket komplicerad och krånglig konsol i Playstation 3, så har Sony rest sig ur askan. Där Microsoft hade ett järngrepp kring förra konsolgenerationen, så har det nu blivit ombytta roller. Sony Santa Monica, Naughty Dog och Guerilla Games, är bara några av aktörerna som skänkt Playstation 4 en helt unik identitet. Ett Sony exklusivt spel är numera förknippat med en oerhört hög lägsta nivå. 

Men i en generation där karaktärer som Kratos, Aloy och en äldre Ellie, har förtrollat spelare. Så har Sucker Punch inte lyckats med nå samma höjder som sina studiokollegor. Infamous: Second Son var förvisso inte dåligt, men det sakande karaktär och kändes inte helt genomarbetat, framförallt då vi nådde slutet. Det har gått 6 år sedan dess, och istället för att fortsätta med Infamous-serien så har Sucker Punch valt att påbörja en ny resa. En resa som tagit dem till det feodala japan. I ett spel som bär med sig tydliga influenser från Akira Kurosawa. Och det är ingen som helst debatt kring att Ghost Of Tsushima har en stark läggning för stil. Ur en teknisk synpunkt så är det långt ifrån samma visuella under som The Last Of Us Part II. Men designen, stilismen och färgvalen är många gånger spektakulära att betrakta. Första gången spelaren släpps fri, ridandes på en häst och då höstlöven blåser över protagonisten Jin, så kan man inte låta bli att häpna. 

I de stunderna så glömmer man nästan bort att vissa animationer är stela som lyktstolpar, eller att vissa texturer är förvånansvärt lågupplösta. Den öppna spelvärlden som Sucker Punch målar upp är många gånger lika inkonsekvent som grafiken. Ytan må vara enorm och det finns gott om saker och ting att upptäcka och se. Men då man jämför med valfritt Rockstar spel eller tom Horizon Zero Dawn, så är spelvärlden i Ghost of Tsushima förankrad i en stel Ubisoft-modell. Detta innebär att det finns ett överflöd av saker att samla, flertalet system som samverkar och oändliga fiendeläger som måste elimineras. 

Ubisoft lyckades överkomma sin egen förutsägbarhet i Assassin’s Creed Odessey, genom att korvstoppa spelet med olika funktioner och attiraljer. Detta ledde till att man kunde ha ett visst överseende med den rigida och alltför stelbenta designen som drev spelet. Ghost Of Tsushima saknar detta ’’djup’’/överfyllnad, något som gör att de många olika sidoaktiviteterna snabbt blir outhärdligt repetitiva och tråkiga. Det här förvärras utav att de belöningar man tilldelas för småaktiviteter – som att leta reda på rävgryt eller klyva bambu med sitt svärd, efter ett tag slutar att ge relevanta belöningar. Det enda incitamentet att fortsätta blir en artificiell checklista, som inte ger någon som helst utdelning. Men mer substantiella sidouppdrag dras också ned av repetitiv design. 

De mest talangfulla utvecklare hittar sätt att kamouflera sin ensidighet. Antingen i ett bra narrativ eller intressanta belöningar. Ghost Of Tsushima har dock valt att presentera majoriteten av sina sidouppdrag med en distanserad och iskall kamera som inte placerar sina subjekt i närbild. Istället så visas allt i vidvinkel. Detta gör att det är helt omöjligt att få någon som helst relation till många av de karaktärer som man möter genom sin resa. Själva inramningen är också malande och identisk från uppdrag till uppdrag, vilket gör att spelet känns mekaniskt och dött.

Men det blir bättre då man endast håller sig till spelets kampanj. Förvisso är den berättelse som Ghost Of Tsushima berättar inte den mest omtumlande, men presentationen och mellansekvenserna antar i alla fall en aningen mer kvalitativ form än de vi tvingas genomlida i sidouppdragen. De scenarion som spelaren placeras i känns också mer öppna och genomtänkta i kampanjen. Genom spelet så erbjuds spelaren att antingen smyga sig igenom uppdragen eller att slå upp dörren till ett bokstavlig slakteri. Det mer våldsamma och direkta sättet är dock att föredra, då fiendernas artificiella intelligens lämnar en hel del att önska. Självbevarelsedriften oscillerar mellan måttlig till obefintlig, det är en AI som kan vilseledas med löjeväckande enkla metoder. Men då man drar blankpolerat stål och ger sig i kast med att besegra mängder av fiender så försvinner dessa problem. Det är ganska långt ifrån FromSoftwares kompromisslöst svåra Sekiro: Shadows Die Twice, men det finns ett djup och behag i det sätt som Ghost Of Tsushimas strider fortlöper. Spelaren uppmanas att ständigt byta taktiker, använda kastvapen, rökbomber och våldsamma komboattacker för att uppnå seger. Även om striderna också hade varit i behov av aningen mer variation, så är detta den mest polerade och kompletta delen av spelet. Däremot så är spelets boss-strider en återgång till stela och inrutade 3D-fighting spel. Här fråntas spelaren valmöjligheter och flexibilitet, endast för att skapa artificiell spänning och dramatik. 

Tyvärr så blir detta enbart frustrerande då ännu en spelmässig brist blir uppenbar – nämligen kameran. Då man rör sig över de stora vidderna eller duellerar på öppna ytor, så är kameran mestadels duglig. Men det finns stunder då den är alltför närgången och gör det mer eller mindre omöjligt att se inkommande attacker. Detta är fullkomligt förödande i bossbataljer, detta då svårighetsgraden skruvas upp avsevärt. Det finns inget mer frustrerande än att misslyckas med att parera eller göra en undanmanöver för att kameran inte lyckas visa vad som händer. Det skall också nämnas att spelets repetitiva tendenser löper amok dessa stunder. Boss-striderna ramas in med en identisk filmsekvens – med oföränderlig musik, något som snart blir oerhört prövande för tålamodet. 

Den här recensionen har inte varit nådig gentemot Sucker Punch och deras senaste alster. Men det vore inte heller rättvist att helt och hållet bedöma spelet i ett vakuum. Nivån för öppna spelvärldar har höjts markant sedan Infamous: Second Son kom ut. Det räcker inte längre att presentera stelbenta system som samverkar utan någon som helst individualism eller trovärdighet. Ghost Of Tsushima är ambitiöst och det råder inget tvivel om att en uppföljare kan råda bot på många av spelets problem. Det solida stridssystemet och vackra estetiken gör att betyget kan höjas ett snäpp över godkänt, men på det hela är det förvånansvärt tamt och tjatigt. 

Betyg 7/10