All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2025

Summering: Ytterligare ett magplask från av tidernas mest självgoda och okunniga regissörer. 

Lås alla fönster och dörrar ! Regissören Pablo Larraín är tillbaka i stan med ännu ett åbäke till film vars enda mål är att illvilligt roffa åt sig maximalt antal guldstatyetter och ihåliga utmärkelser. Resultatet är måhända inte fullt så gräsligt som då Larraín aktivt torterade publiken med sina vedervärdiga filmer om Jackie Kennedy eller Diana Spencer, men det är en klen tröst då Larraín alltmer cementerar sig som en av nutidens mest egoistiska, fartblinda och fullkomligt okunniga regissörer. 

Det gamla uttrycket om att den som luras andra gången bör skämmas har aldrig varit mer korrekt då Pablo Larraín diskuteras. Sedan den engelskspråkiga debuten med Jackie har Larraín bjudit på filmer som endast kan beskrivas som apokalyptiska. Att ens börja dissikera och analysera felen skapar en kraftig känsla av olust. Förutom ett frånstötande fult utseende och ett skräckinjagande lojt engagemang är Jackie och Spencer också självgott dravel som vältrar sig i outhärdliga pretentioner, genomuselt berättandet samt musik som kan kategoriseras som fysisk tortyr. Detta nådde sin kulmen i Spencer, något som borde varit väntat i och med det filmiska helvete som var Jackie. 

Larrain saknar alla kunskaper vad gäller personregi, insikt för sina karaktärer eller ens konsten att förmedla de mest simplistiska berättelser. 

Maria är dock inte fullt lika förödande usel, i alla fall initialt. Larraín har äntligen förstått att det finns ett värde i att presentera en film som inte ser ut som en fruktansvärd bilolycka. Fotot är denna gång fullt funktionellt utan kopiösa mängder frånstötande gryn eller dränerade färger. Vi slipper också den öronbedövande usla musiken som fick mig att överväga att ringa akuten då Spencer inledde ett soniskt övergrepp på tittaren. 

Men där är det slut med all form av nåd, vett eller ens rudimentära kunskaper i konsten att göra film. Trots att det finns en tematisk tanke med att fokusera sina filmer på historiska kvinnor i rampljuset har Larraín fortfarande inte utvecklat – eller brytt sig om,  konsten att skapa en film som faktiskt lägger sitt fokus på personen i fråga. Istället är det nu uppenbart att Larraín ego är större än världens alla operadivor ihop. Istället för att skapa ett genuint, omsorgsfullt och intimt porträtt av Maria Callas blir det istället en pervers utflykt i än mer navelskådande tjafs. Larraín gör allt för att addera skrattretande surrealistiska element och sanningsjusteringar så pass extrema att ett inhopp från jultomten med samtliga renar hade framstått mer trovärdigt. 

Angelina Jolie gör vad hon kan för att komma levande ut detta inferno av inkompetens. Hennes Callas bär med sig ett par ynka spår som kan kopplas till den äkta varan men eftersom manuskriptet hon tvingas jobba med är slarvigt och försett med barnslig och teatral dialog som gör att ingenting ter sig det minsta uppriktigt. Tanken att skapa en koncentrerad och tät film om operasångerskans sista dagar fallerar också totalt då Larrain förälskat sig i hiskeligt fåniga tillbakablickar menade att fånga relationen mellan Callas och Aristoteles Onassis, sekvenser som är lika banala som de är löjeväckande. 

Ännu en gång lyckas Pablo Larraín välja en historiskt intressant och ytterst relevant person och förvandla denne till ett kolossalt skämt på film. Det är en fortsatt frontalattack  på potential utan hänsyn till något annat än fullkomlig egoism och självgodhet. 

Betyg 2/10 

All images courtesy and copyright of Walt Disney 2024

Summering: Visuellt fulländad men långtifrån detsamma vad gäller det berättarmässiga. 

Vaiana, eller Moana som den egentligen heter, fick aldrig samma sagolika status i Europa som i hemlandet USA. Där är filmens hjältinna en genuint klassisk karaktär som står sida vid sig med Disneys andra älskade prinsessor eller kvinnliga huvudfigurer. Väntan på en uppföljare har däremot tagit sin goda tid, hela åtta år sedan ursprungspremiären. Trots höjda röster om Disneys oheliga aptit efter vinst och maximala inkomster har bolaget varit oväntat återhållsamma med att basunera ut uppföljare till sina jättesuccéer. 

Det massiva mellanrummet borde lett till en uppföljare som påminner om varför så många håller Vaiana som det bästa Disney, ta berättelsen till nya svindlande höjder och expandera filmens unika universum. Tyvärr händer inget av dessa, istället är Vaiana 2  en massiv parentes som åstadkommer väldigt lite vad gäller att expandera och förbättra. 

Området som däremot genomgått en markant förbättring är det visuella. Inte för att den föregående filmen var visuellt undermålig, tvärtom, Vaiana erbjöd makalös animation och en underbar färgpalett. Denna gång har precis allt förbättrats, färgerna är än mer sprakande, miljöerna renderade med en otäck hängivenhet till detaljer. Karaktärernas mimik och rörelser är häpnadsväckande följsamma, uttrycksfulla och levande. Men att Disney kan animera likt inga andra är knappast en överraskning, tvärtom, det är snarare en kutym och det måste tillkomma något mer än en bländade yta. 

Och på detta område faller Vaiana 2 platt. Att filmen genomgått både en och annan bearbetning för att gå från tänkt tv-serie till långfilm är märkbart. Händelseförlopp och skeenden är grovhuggna och känns många gånger ofärdiga. Den älskade Maui och dennes spelrum känns närmast som en eftertanke. Där relationen mellan Moana och den bullrige halvguden var första filmen hjärta och själ är den här bara en efterkonstruktion. Överlag saknas någon vettig riktning och vision för den narrativa biten. Att det hela har börjat som tv-serie är föga förvånande, vissa sekvenser känns obetydliga och triviala, andra är så pass sprängfyllda med dramatik och händelser att det är svårt att ta in.  

Även om det bjuds på sporadisk underhållning samt ett och annat gott skratt, känns filmen förvånansvärt ihålig och fantasilös. Där tekniken är revolutionerande är manuskriptet och berättartekniken fast i stenåldern, med en stel berättelse och inga försök till att utveckla konceptet. Att vi har att göra med trio regissörer som inte heller har den behövliga vanan för en film av denna magnitud är också märkbart. David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller som tar över stafettpinnen från John Musker och Ron Clements är långtifrån varma i kläderna. Överlag känns regin trevande, försiktig och alltför lågmäld för sitt eget bästa. 

Vi får inte ens ett kraftfullt patos eller några stunder av klassisk Disney-dramatik som kan vrida om tårkanalen. Finalen är istället ytterst ordinär och känns snarare som en mellanakt kontra ett faktiskt slut. Faktum att filmen tydligt indikerar att en uppföljare är oundviklig gör att det hela känns som en simpel plattform för något större som komma skall. Dock är det inte sunt filmskaparen att helt och hållet konstruera en film likt ett enda långt mellanspel, utan effektiv dramatik eller ett klimax av rang. 

Vaiana 2 må vara visuellt fulländad men är allt annat på det narrativa planet. Det går inte att undkomma en känsla av besvikelse, framförallt med tanke på väntetiden och den makalösa tekniken som nyttjas.  

Betyg 5/10 

All images courtesy and copyright of Warner Bros. 2024

Summering: Skynket har fallit och humbugen är avslöjad. Uppföljaren till en av 2019 års mest bejublade filmer är inget annat än hopplöst skräp.  

Det är fem år sedan Todd Phillips bestämde sig för att söka, ära, prestige och Oscarsstatyetter med sin tolkning av Joker. Ändamålet för Phillips var att försöka övertyga om att det fanns mer än det trams och flams som tidigare hade uppvisats, och Joker resulterade i två vinster på Oscarsgalan följande år, varav en för bästa skådespelare för Joaquin Phoenix. Allting var frid och fröjd förutom på denna sida, som delade ut lägsta betyg till filmen. Ett halvt halvårtionden senare vidhåller jag att det var en miserabel plåga, även om man bortsåg från att filmen ignorerade – samt förvred, stora delar av etablerad serietidnings-mytologi, något som nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men som blev ytterligare extra salt i såren då Phillips uppvisade ett rent förakt mot grundmaterialet. Pretentionerna, egot och den totala bristen på vettig utformning, vad gäller berättelsen, cementerade min uppfattning att filmen var ett luftslott, ett ihåligt skrytbygge utan hjärta, funktion eller själ. 

När uppföljaren – som Phillips stöddigt menade aldrig skulle bli av, nu slår ned som ett ovälkommet brev på posten är det uppenbart att bedömningen vad gällde föregångaren inte bara står sig för personlig räkning, den rentav bekräftas genom en fullkomligt bottenlöst usel film som liknar ett enda stort skämt. 

Initialt finns dock molekylärt små tecken att det kan vara en aningen bättre film som väntar. Det gräsliga analoga fotot har nu ersatts mot en mer attraktiv digital motpart som inte får filmen att likna ett tekniskt misstag där negativet misshandlats bortom beskrivning. Lady Gaga inger också hopp om en genuint intressant tolkning av Harley Quinn, ett mer laddat, intensivt och mörkt porträtt än det överdrivna och fåniga som Margot Robbie gjort världen bekant med. Men allt visar sig bara vara en grym, elak och otäckt cynisk fernissa som lovar något som aldrig kommer tillskott. Istället demonstrerar Folie à Deux vilken rödridå Joker faktiskt var, framförallt vad gäller Todd Phillips oerhört begränsade förmåga att regissera. 

Phillips som tidigare regisserat nonsens som Baksmällan, bestämde sig då han regisserade Joker att utnämna sig själv till kung och härskare över vad kvalitativ film är. I tonvis av intervjuer bredde regissören ut sig och spädde på med magstarka uttalande om vad som kan kategoriseras som rätt och fel vad gäller filmkonsten. Det var lika makabert som att lyssna till en naiv tioåring försöka förklara det periodiska systemet för Stephen Hawking. Och trots sina stora ord har Phillips ingen förmåga att backa upp dem, i alla fall inte med något vi får se prov på här. Folie à Deux är inget annat än ett kreativt kaos vars substans snart avslöjas vara erbarmlig. Att stöpa filmen som en musikal, där ett antal abstrakta och surrealistiska dansnummer förekommer, kunde ha varit en intressant infallsvinkel för att demonstrera den mentala ohälsan som filmen – tror sig, vilja beröra. Musikens eskapistiska attribut har goda förutsättningar att funka som stark kontrastverkning till det kala, kalla och brutala fängelse majoriteten av filmen utspelar sig i. Men Todd Phillips vägrar att ta konceptet så långt, istället blir samtliga musikaliska inslag bara forcerade, fåniga och extremt fåfänga. 

Överlag framtår inga inslag genomtänka eller meningsfulla. Phillips verkar känna på sig att skynket snart faller och att humbug stämpeln lär följa, detta leder till att han i desperation kastar in precis allt. Det blir smörsång, förkastlig dans, lite patetiskt våld och horribel kemi mellan Phoenix och Gaga. 

Berättelsen är nästintill lika utsvulten och mager som Phoenixs skräckinjagande magra kropp. Här finns absolut noll av kreativt eller nyskapande värde, istället blir alla abstrakta och udda inslag mest en löjeväckande distraktion från det faktum att detta är en uppföljare som aldrig borde ha gjorts. Än värre blir det av att Phillips fortsätter visa upp ett unikt förakt för källmaterialet. Tillskillnad mot alltför militanta och aggressiva fanatiker, som kräver att källmaterialet efterföljs likt en helig text, är jag öppen för radikala förändringar. Dock måste justeringarna bidra till något av värde, Christopher Nolan tog sig både en och annan frihet med sin Batman-trilogi och resultatet var häpnadsväckande.  Phillips tolkning kunde ha gått hem om de inte hade presenteras bortom det amatörmässiga. Med tanke på att värdet att vara autentisk till källmaterialet värderas lika mycket som vatten för en drunknande man, är det också absurt varför det används klassiska karaktärer – exempelvis Harvey Dent, utan engagemang eller någon tydlig vision. Flertalet kända figurer kunde lika gärna ha haft slumpmässiga namn då de är antitesten till minnesvärda. 

Joaquin Phoenix fortsätter sina clownkonster – inte positivt menat, det är ett kopiöst mumlande, märkliga miner och ett allmänt bisarrt beteende som han nyttjat i sitt skådespel sedan sin roll i The Master 2012. Denna gång är agerandet närmast mekaniskt, repetitivt och inte det minsta inspirerat. Än värre är sånginsatsen som är så pass gräslig att Pierce Brosnans öronbedövande usla stämma i Mamma Mia framstår som en arvtagare till både Pavarotti och Caruso. 

Men tro det eller ej, pinan tar inte slut här, för bortom den värdelösa storyn, ointressanta skådespelet och Todd Phillips stirriga och kreativt bankrutta regi är det hela närmast illegalt tråkigt. Där föregående film i alla fall försökt introducera ett och annat chockmoment är den kvoten på livshotande låg nivå här. Att speltiden på nästan 140 minuter känns längre än att sitta fast i en trång hiss med akut toalettbehov, gör detta till ett anskrämligt skämt som förhoppningsvis innebär slutet för denna hiskeliga tolkning av en av popkulturens mest ikoniska karaktärer. 

Betyg 1/10 

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2024

Summering: Det må inte vara en komisk fullträff men likaväl ett solitt stycke underhållande film med en imponerande Glen Powell 

Richard Linklater börjar allt mer likna landsmannen Steven Soderbergh i sitt filmskapande. Även om Linklater inte blivit ett levande skämt, med en rad osanna uttalande – som en definitiv pension från filmmediet skulle påbörjas för mer än tio år sedan, är hans karriär – med ett multum vitt skilda filmer och projekt, snarlik Soderberghs kaotiska katalog. Linklater har – trots en rad hyllade projekt, aldrig uppnått samma status som andra bejublade regissörer som har nära till dramatiken. Linklaters karriär har också varit lite av en berg och dalbana, alltifrån den minnesvärda Before-trilogi till dravel som A Scanner Darkly. 

Med Hit Man fortsätter Linklater pröva på genrer, nu med något så udda som en syrlig och fräck romantisk komedi. Och denna gång finns inga monstruösa ambitioner att skapa ett epos i Boyhood-anda, istället känns det som en återgång till den sortens lättsamma och bagatellartade film som var den lysande School Of Rock, där alla inblandande verkar ha oförskämt roligt. 

För Hit Man väljer – likt School Of Rock, att helt och hållet förlita sig på sin huvudrollsinnehavare. Där Jack Black fick leva ut och fullkomligt briljera fungerar Hit Man som en liknande plattform för den alltmer populära Glen Powell. Powell, som fram tills nu blivit delegerad till biroller i filmer med – mestadels, ytterst tveksam kvalité, får nu möjlighet att visa på sin verkliga kapacitet. 

Powell gör här en lysande rolltolkning, han visar på stor känsla för komik men också att han besitter allmän karisma. Att berättelsen – till stor del, kan ses som en saga om en makaber lögn glöms bort då Powell ständigt charmerar publiken med sitt ytterst välkomnande manér. Bredvid sig har han också en stabil Adria Arjona som har god kemi med Powell vilket skapar ett av de mer minnesvärda filmparen på senare tid. 

Att ingenting är på särskilt stort allvar är också tydligt. Linklater har – som nämnt, rört sig mellan högt och lågt likt få andra regissörer, inte bara vad gäller kvalitet utan också tematik och innehåll. Denna gång är det hela bara menat att vara ett enda långt skämt, det innebär en uppsjö karikatyrer, otroliga sammanträffanden och sekvenser som tänjer på de flesta logiska gränser. Inget av det här spelar någon större roll då Linklater är väl införstådd med filmens inneboende oseriösa natur. 

Dock har detta allmänna tramsande också sina baksidor. Flera gånger om serveras scener med onödigt långa dialog där utläggningar – som önskar vara komiskt guld, mest blir hopplöst tjattrande. Flera sekvenser saknar den självklara och härligt avslappnade attityden från School Of Rock, något som gör att ett antal segment känns som rent navelskådande. Filmen är istället i sitt komiska esse då Linklater bygger upp vansinnesscenarion som är så pass absurda att det är omöjligt att inte skaka på huvudet. Flera gånger om förekommer den mest fantastiska kalabalik som inte går att värja sig ifrån. Utöver det lyckas Linklater också skapa lysande humor genom att presentera otäckt roliga amerikanska stereotyper som rört sig från det osannolika till det – olyckligtvis, alltmer trovärdiga i och med det vi fått se prov på från landet i väst de senaste åren. 

Hit Man må inte vara en lika solklar komisk klassiker som då Jack Black bestämde sig för att wallraffa som musiklärare. Men det går inte att undkomma att Linklater bjuder på en både rolig och fartfylld romantisk bagatell som utan tvekan hör till det mer inspirerade han erbjudit under de senaste åren. 

Betyg 6/10 

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2024

Summering: Det må vara Alex Garlands bästa film, men brist på mod hindrar det från att bli minnesvärt. 

Det känns som en perfekt film för vår tid. Civil War lyckas vara aktuell på ett antal plan. Först och främst som en påminnelse om att det idag pågår två brutala krig, ett i Ukraina, det andra i Gaza. Men det finns också en oerhört beklämmande aspekt som rör det amerikanska samhället och dess förfall, där radikalisering och ett alltmer auktoritärt republikanskt parti har lett till ett scenario där flertal amerikaner inte ser det som en omöjlighet att ta upp vapen mot staten och sina medmänniskor. 

Utgångspunkten är således oerhört fascinerande och brännande aktuell. Dock har det faktum att Alex Garland står som regissör inte lett till någon större upphetsning för personlig räkning. Garland har sedan sin regi debut med Ex Machina värpt fram filmer som varit så högdragna och pretentiösa att hela den mest absurda konstinstallation framstår avslappnad och alldaglig. Som manusförfattare hade dock Garland inte ens i närheten samma pretentioner och förhoppningar om att smyga sig in i förnäma finrum, detta med filmer som Danny Boys 28 Dagar Senare eller då han bidrog att skriva manus till nyversionen av actionspelet Devil May Cry från 2013. 

Civil War har också varit medialt omtalad, inte bara för att Garland står som regissör. Temat med ett modernt amerikanskt inbördeskrig har fått de så alltid ”intelligenta” kommentatorerna på diverse alternativa nyhetssajter – med högerinriktning, att skrika högt. En annan viktig ackompanjerande nyhet har varit Garlands uttalande att detta blir hans sista film som regissör under förutsebar tid. Och trots multum av smällar och kopiösa mängder eldstrider är Civli War inget explosivt avskedsbrev. Det är istället en ojämn men i många fall intensiv upplevelse som i alla fall kan kallas för Garlands bästa film som regissör. 

Garland har alltid haft problem med att förmedla värme och empati i sina diverse projekt. Framförallt då han suttit i regissörsstolen har filmerna utstrålat en oerhörd kyla och närmast steril hantering av saker som personregi och medkänsla för sina karaktärer. 

Flera av dessa problem förekommer även i Civil War. Garland känns fortfarande som en teknokrat, där filmskapandet bara är en maskin som kan tyglas med iskall ingenjörskonst. Civil War är inte frigjord från denna arktiska kyla, det vilar fortfarande något distanserat, hårdfört och o-välkomnande över hela filmen. Framförallt är Garlands personregi närmast skandalöst undermålig, saken blir inte bättre av att Kirsten Dunst har fått ansvaret att axla filmens huvudroll. Dunst har sedan sin insats i Lars Von Triers Melancholia utvecklat ett skådespel som är så pass platt att spelkort kan uppfattas att ha multipla dimensioner i jämförelse. Dunst låste mer eller mindre detta miserabla agerande i Sofia Coppola filmen The Beguiled där hon såg ut att ha ätit rostig spik till frukost. Att spela sammanbitna och luttrade karaktärer är ingen lätt uppgift då det kan bli utmattande att beskåda, men aktörer som tar sig an uppgiften med passion, inlevelse och kreativitet lyckas göra bufflar och surpuppor till makalösa karaktärer. Exemplen är många, men nu senast gjorde Paul Giamatti en fantastisk roll i den underbara The Holdovers där karaktären var långt ifrån sympatisk. 

Men Dunst agerar utan den minsta ansträngning eller engagemang, det är så slappt och monotont att karaktären snart blir till en av de mest osympatiska jag haft missnöjet att spendera två timmar med på mycket länge. Inte mycket bättre går det för Wagner Moura som utför rena pajaskonster med en karaktär som överhuvudtaget inte går att tycka om eller finna det minsta underhållande. Varken Dunst eller Moura får någon större hjälp från Garlands iskalla handlag. Men det finns en ljuspunkt i ensemblen, Cailee Spaeny är ett fantastiskt motgift mot dessa två rent bedrövliga insatser. Spaeny har karisma, utstrålning men lyckas också tillföra nyanser och göra sin karaktär till något mer än att bara vara en vidögd och naiv nybörjare. 

Berättelsen och dess utgångspunkt må verka aktuell och perfekt för att dela ut både en och annan smocka mot de MÅNGA fel och brister i det moderna USA. Men Garland är istället oväntat feg och vågar inte göra några vidare allegorier som provocerar. Konflikten är oväntat tandlös och kunde lika gärna ha utspelat sig i det tidiga stadiet av det Somaliaska inbördeskriget. Garland använder aldrig de nuvarande motsättningarna inom USA för att skapa en dramatisk krutdurk, allting är passivt och svagt. 

Men allt är inte hopplöst, det finns scener som måste applåderas. Garland lyckas många gånger om bygga upp en oerhört tät spänning som är genuint nervkittlande. Filmens stridsscener är inte särskilt innovativa vad gäller visualisering men ljuddesignen är rent genialisk. Sättet publiken överfalls av öronbedövande skott, explosioner och rop på hjälp är fruktansvärt effektivt och intensivt.       

Civil War är en blandad kompott, flera tillfällen hör till bland det bästa Alex Garland producerat för en film. Dock är flera av de forna bristerna fortfarande kvar och i slutänden känns det hela som en något förlorad möjlighet till något riktigt minnesvärt. 

Betyg 6/10 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2024

Summering: Skräcklöst och utan någon som helst relevans för någon.  

I en tid då folk bönar och ber om att superhjältar skall begravas och aldrig komma tillbaka har nästa trend anlänt som ett brev på posten. Nu är det klassiska skräckfilmer som skall göras om – eller få uppföljare, avsedda att nollställa en kaotisk kronologi. Halloween, Hellraiser och nu senast Exorcisten är bara ett fåtal exempel. Dock har dessa projekt en sak gemensamt, slutresultatet har mestadels varit katastrofalt. Den senaste Exorcisten kallad Believer var ett smärre skämt och lyckades varken återställa serien efter förkastliga filmer som The Beginning eller The Exorcist II: The Heretic. 

The Omen är inte i närheten lika bejublad, älskad eller skräckinjagande som William Friedkins klassiska film. Däremot har den inslag som gjort den närmast kultförklarad, med korta moment av ohyggligt brutalt våld. Men precis som andra skräckklassiker belönandes – eller rättare sagt förbannades, filmen med en rad horribla uppföljare som knappt går att recensera utan att riskera hälsa och välbefinnande. Dessutom bjöds vi för på en totalt menlös remake år 2006 som endast lyckades med att få publiken att sucka djupt. 

Istället för att spinna vidare på remaken väljer man att gå tillbaka till källan med en prequel som utspelar sig i den kontinuitet som etablerades av Richard Donners första film. Mängden skräckfilmer i prequel format har dock visat sig lika pålitliga som svenska motorvägar under rasande snöstorm. Det primära problemet med The First Omen är att syftet och konceptet är fullkomligt ruttet. En prequel bör fördjupa och ge originalfilmen mer styrka. Det bör också finnas en vördnad och kärlek till filmens vars axlar man väljer att stå på. Men vad gäller någon mätbar kvantitet av passion är den närmast obefintlig. Förutom ett par snarlika kameraåkningar och bildkomposition från några av de mest klassiska scenerna från originalet så osar The First Omen av slentrian och ointresse. Berättelsen är befriad från någon som helst spänning eller relevans då publiken är alltför medveten om slutdestinationen. De bästa prequels lyckas skapa nya karaktärer och situationer som engagerar och åkallar kraftfull nostalgi, se bara till den geniala Rogue One A Star Wars Story. 

The First Omen har karaktärer som är lika intressanta som stinkande kompost. Det är en samling av klyschor och schabloner som fått mänsklig gestalt. Skådespelet är minst lika krystat och artificiellt, inte ens ett fullblodsproffs som Bill Nighy kan göra något annat än att håglöst se sig om efter nödutgången. 

Och sedan kommer vi till kardinalsynden, filmens berättarteknik och faktiska story förtjänar att gå ett dussin golgatavandringar. Regissören Arkasha Stevenson har ytterst begränsad erfarenhet och ovanan är plågsamt uppenbar. Stevenson har ett ypperligt uselt sätt att presentera berättelsen, vändningar som är avsedda att chockera blir till skrattretande platta fall, detta eftersom skeendena är uppenbara även för en fladdermus i strålkastarljus. Skräcken i The Omen har alltid varit tillfällig och explosiv, chockmomenten är koncentrerade till ett fåtal kota moment som ärrat otaliga. Med tanke på att ribban höjts för brutalitet på film sedan originalet från 1976 borde det inte vara några problem att spränga alla gränser vad gäller chockvärde. Men inte ens här kan The First Omen göra något annat än att leverera en djup suck. De få moment då blodutgjutning sker är bedrövliga, framförallt eftersom specialeffekterna som används är undermåliga.         

The First Omen är ett praktfiasko som har noll substans, noll relevans och absolut noll existensberättigande. Det är så pass överflödigt och förkastligt att man kan sakna tiden då Rob Zombie gjorde sin fasansfulla version av Halloween, där fanns det i alla fall en tanke, även om den var usel, ett stadium The First Omen lyckas att passera gång på gång. 

Betyg 1/10   

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023

Summering: Trion briljerar medan regissören Nia DaCosta kämpar med det extraordinära. 

Är det Marvel eller är det en ny pandemi som står redo att ta livet av nästan 7 miljoner människor ? Frågan må vara makaber och okänslig, men det är svårt att inte ställa den då vi läser om Marvel på film och åsikterna som florerar från ’’experter’’ och anonyma kommentarer på internet. Från att ha varit några av de största kassasuccéerna som skådats i modern tid har nu solen börjat gå ned. Den klassiska amerikanska traditionen, att hylla och älska för att sedan riva ned allt har nu drabbat Marvel Studios. Martin Scorsese har under året krävt att filmindustrin skall gå i strid mot bolaget, vars filmer handlar om något så skadligt som supermän – och kvinnor, ett hot som tydligen är mer potent än det faktum att skådespelare inte har råd med varken mat eller sjukvård, något som resulterat i en snart fyra månader lång strejk. Det är idag omöjligt att känna samma entusiasm eller glädje då Marvel numera blivit lika toxiskt, otrevligt och deprimerande som Star Wars efter The Last Jedi, då antifans bestämde sig för att förgifta ett helt community. 

The Marvels anländer mitt i denna solförmörkelse, prognosen för intäkter är kolsvart och den hord av giftiga Brie Larson-hatare, som fortfarande känner sig förolämpade efter hennes uttalande, som i sak grundade sig i något så ’’förskräckligt’’ som mångfald hos filmkritiker, står hånfullt och väntar på fallet. Det är med andra ord måttligt trevligt att behöva ta tag i en recension då det känns som att vada ned i en avföringscistern hos Käppalaverket. 

Regissören Nia DaCosta har med andra ord en massiv uppförsbacke men närmar sig projektet genom att inte ta någonting på särskilt stort allvar, detta resulterar i en rad saker som charmerar – men i lika stor utsträckning, frustrerar. En överhängande och återkommande kritik gällande de senaste Marvel Studios projekten har varit en brist på någon som helst vägledning eller tydlig väg framåt. Där fas 1-3 av universumet tydligt ledde fram till den massiva finalen i Avengers Endgame har fas 4 handlat om att experimentera och att introducera nya karaktärer för publiken. Märkligt nog blir 

The Marvels något av en uppsamling för flera av de Disney Plus serier som vi sett under de gångna åren. Både WandaVision och den fantastiska Ms. Marvel har stor bäring för narrativet, framförallt den sistnämnda. I mångt och mycket känns The Marvels som en renodlad uppföljare till Kamala Khans äventyr föregående. Detta är sannerligen inte fel då Khan är en Marvel bästa karaktärer. Iman Vellani är också lika fantastisk här som i fjolårets serie, genom en oupphörlig entusiasm och kunskap kring allt Marvel är Vellani den perfekta aktören för jobbet. Sättet Vellani blandar humor med ungdomlig naivitet är fullkomligt fantastiskt och de gånger Kamala står i centrum är filmen och DaCosta i sitt esse. Men även andra två huvudrollsinnehavarna med Brie Larson i spetsen har en superb kemi. Larson har dessutom valt att presentera Carol Danvers i en gestalt som drar tankarna åt versionen skriven av den eminenta Kelly Sue DeConnick. 2019 års version av Danvers var en förvirrad och vilsen individ som successivt försökte hitta en identitet. 

Detta är en självsäkrare, mer karismatisk och humoristisk person som också bär på ett mörker – som karaktären alltid sadlats med. Larson injicerar också en stor del av sin egen excentriska personlighet och skapar en betydligt mer färgstark person än sist. 

Teyonah Parris är oväntat vass i rollen som Monica Rambeau, en karaktär som aldrig fick komma till skott i WandaVision men som här känns som ett essentiellt inslag. Att Parris och DaCosta har arbetserfarenhet ihop är märkbart då då det finns ett uppenbart lugn över Parris skådespel. Och då dessa tre personer får göra mer eller mindre ingenting är filmen oemotståndlig. Stan Lees idé om att skildra vardagen och det triviala i livet, även för superhjältar, är fantastiskt att se på här, framförallt eftersom kemin mellan de tre skådespelarna är ypperlig. Då det endast leks och flamsas är DaCosta och de tre aktörerna sannerligen hemma och det finns mänsklig värme som gör det hela oerhört sympatisk att se på. 

Men när det mer fantastiska skall introduceras framträder kraftig turbulens. DaCosta skapade både en och annan rubrik i och med ett uttalande att mycket av filmens innehåll var obegripligt för henne. Något som måste ses som aningen udda då hon själv är medförfattare till manuskriptet. Andra regissörer har lyckats hitta en balans mellan sin personliga registil och det massiva Marvel maskineriet. Tyvärr verkar DaCosta inte särskilt bekväm med denna jättemaskin, detta är främst märkbart i filmens chockerande klumpiga exposition. Där de vardagliga samtalen flyter på som ett rinnande vatten stöter man på patrull då de invecklade och röriga koncepten gällande rymdtransport och maskhål skall presenteras. Här känns det mer eller mindre som en malande föreläsning där DaCosta endast vill nå fram till slutet. Märkligt nog är ett par av de mer emotionella momenten också aningen forcerade, trots att DaCosta hittar en intressant ingångspunkt som ger ett par förklaringar till Danvers ständiga frånvaro från planeten jorden är dess emotionella klimax simpelt, trots att Larson och övriga aktörer har kapacitet att göra en drabbande sekvens. 

Den korta speltiden på drygt 100 minuter är dock inte så beklämmande som många velat påstå innan. The Marvels har ett raskt och mycket rappt tempo, förutom den sega exposition är detta en virvelvind som ständigt rör sig framåt. Dessutom får vi en otroligt skarpsinnig actionscen tidigt i filmen som utnyttjar serietidnings-kaos och superkrafter till maximal effekt. Dessutom bjuds det på ett par ypperliga överraskningar för fansen som är omöjliga att inte bli exalterade över. 

The Marvels är oemotståndlig då trion får ro om varandra och utforska vardagslivet som superhjältar, men då det skall bli mer storslaget och magnifikt känns Nia DaCosta både skrämd och trevande. Det är en fantastisk grund för framtida äventyr men inte någon explosiv triumf här och nu.                         

Betyg 7/10