Summering: Skräckinjagande död och menlös soppa utan skarp dialog eller underfundig humor.
Nej, varken Weapons eller Bring Her Back tar pris som sommarens mest omskakande skräckupplevelse. Den äran – eller i detta fallet skammen, går till långfilmsdebutanten Laura Pianis och hennes senaste film. Fasan, obehaget eller ängsligheten kommer dock inte från makabra scener eller kvävande tät spänning, istället är det den närmast sjukliga hållningen som filmen ständigt demonstrerar.
Debutanter tenderar ibland att luta sig aningen för mycket på idoler och förebilder, för Piani har en Manhattan besatt och numera cancellerad regissör varit ledstjärnan, det är tydligt redan i filmens förtexter som hade kunnat varit inledningen till valfri Woody Allen-film. Men när denna desperata imitation är slut börjar filmen – rättare sagt skräckupplevelsen. För där Allens bästa stunder är energiska, verbalt geniala och oemotståndliga är Pianis filmskapande monstruöst klumpigt men också lika intellektuellt och levande som en hungrande zombie.
Jane Austen Förstörde Mitt Liv rör sig i ett provocerande långsamt tempo där den slarvigt och nonchalant introducerar sina karaktärer, vars substans är densamma som valfri deltagare i Paradise Hotel. Även om det finns förhoppningar – mer exakt desperata drömmar, om att blända publiken med snabb dialog och neurotiska relationer blir resultatet fullkomligt frånstötande då Piani inte förmår att lyfta ett finger eller ens demonstrera vilja till att ge sin film liv. Hela filmen rosslar, hostar och flåsar till den grad att jag blir mån att snabbt desinficera händerna och sätta på munskydd då en ny horribel COVID variant verkar vara i görningen. Detta är så pass livlöst att de mest fåniga parfymreklam ter sig som en djupt filosofisk och omskakande upplevelse.
Och då filmen tar färjan över till England går det hela från att vara patetiskt till en ren – oavsiktlig, parodi. Den brittiska skådespelaren Charlie Anson, som är tänkt att fungera som filmens Mr Darcy-figur, verkar dock ha fått fel manuskript – eller instruktioner för sin roll, genom hela filmen agerar Anson som om han förbereder sig för att ta över Monty Python medlemmen Eric Idles roll från den ökända Nudge Nudge-sketchen. Som om inte det vore illavarslande nog så fortsätter eländet utan någon som helst sund humor, charmig romans eller ens någorlunda vettiga funderingar kring värdet av litteratur eller eskapism.
Vad vi får är istället två lamor, överkonsumtion av alkohol och lite erbarmliga drömsekvenser som är så pass suspekta vad gäller kvalitet att de kan misstas för att komma från en porrfilm. Över allt det här ligger också bisarrt bombastisk och påträngande musik som tror sig vara arvtagare till Gioacchino Rossini, vilket går helt i polemik med filmens fula gryniga foto.
De få gånger någon som helst komisk framgång nås är i de mest basala och simpla moment av lite klassiska nakenchocker, någon som bara belyser hur fullkomligt patetisk och menlös denna totala tomhylsa till film är.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2025
Summering: Marvels första och mest anrika familj blir ett grandiost ensembledrama där skådespelet bländar mer än alla specialeffekter i världen.
Att påstå att The Fantastic Four First Steps är den bästa adaptionen någonsin av den klassiska superhjältekvartetten må låta som kraftig hyperbol eller onödigt starka lovord. Men då vi faktiskt ser till den – historiskt, ruttna historik av Fantastic Four adaptioner säger detta lika mycket som att påstå att ett punkterat bakdäck är bättre än ett där framme. Historierna bakom de olika försöken att göra Marvels förstafamilj till film är en saga lika häpnadsväckande som något av de många intergalaktiska äventyr som den gruppen gjort. Alltifrån den obeskrivligt usla Roger Corman producerade härdsmältan, till Tim Storys kompletta skräp. För tio år sedan valde dock Josh Trank att mer eller mindre försöka ta död på stora delar av biopubliken med sin version, en film bortom hårda ord eller bottenbetyg.
Därför krävs en kraftmätning, en sorts bombastisk annonsering som med eftertryck lyckas spola bort den unkna eftersmaken och de farhågan kring att Fantastic Four inte kan nå framgång på vita duken.
Därför krävs det proffs och närmast otäckt hängivna medarbetare samt en ensemble i världsklass som kan kanalisera det nästan halvt sekellånga arv som finns i serietidningarna men ändå hitta en spännande och nyskapande infallsvinkel. Och vad händer då man tar Vanessa Kirby, regissören Matt Shakman – som ansvarade för WandaVision, samt filmvärldens mest frekventa och pålitliga karl i Pedro Pascal och låter dem göra sitt yttersta ? Kort sagt ett betyg som är avsevärt högre än siffran i titeln.
I en tid då serietidningsfilmatiseringar inte per automatik ger hisnande tillväxt i kassan har regissörer och produktionsbolag behövt tänka om, försöka hitta ett sätt att differentiera och utmärka sig. Detta har sakteliga börjat märkas av under året, först med den mästerliga Thunderbolts och nu senast med James Gunns upplyftande och ljuvligt underhållande Superman.
First Steps vill frigöra sig från tidigare normer och mallar genom att röra sig bort från den massiva MCU- kontinuiteten genom att flytta tillbaka filmen till ett futuristiskt 60-tal och undvika alltför många kopplingar till det som var och komma skall. Att låta filmen utspela sig i ett alternativt 60-tal visar sig dock inte begränsa kreativiteten, istället expanderas möjligheterna. Detta genom att Shakman helt helt kan frångå det utseende vi vant oss med från diverse MCU-projekt – där fotot är så skarpt att bilderna nästan ter sig som något ur ett TV-spel. Här frångås istället moderna företeelser vad gäller utseende, för trots digitalkameror skapar fotografen Jess Hall en film som känns autentisk vad gäller att efterlikna en film från tidsperioden, men också som en ren hyllning till legendariska och revolutionerande tecknare som Jack Kirby och Steve Ditko.
Istället för att endast fokusera på färg vill Hall och Shakman istället fånga serietidningarnas estetik genom att efterlikna dess komposition, något som gör First Steps ytterst unik. Den visuella förändringen har också betydelse för filmens innehåll. Där de flesta filmer innehållandes personer med extraordinära förmågor mer eller mindre förväntas kulminera i action och enorma explosioner vill Shakman – men också Marvel Studios, hitta ett sätt att kringgå traditionella slagsmål och skottlossningar. Detta sker genom att lägga en stor vikt vid äventyret, precis som undertiteln indikerar är First Steps en film som hämtar inspiration från 60-talets optimism och hoppfullhet, där människan skulle få möjligheten att utforska rymden. Shakman väljer därför att låta actionscenerna alltid bäras fram av en mer äventyrlig nerv där upptäckter och vyer spelar större roll än att destruera tusentals robotar. Detta gör att något så – på film, traditionellt som en raketuppskjutning blir minst lika häpnadsväckande att se på som då Mark Ruffalo blir grön och adderar ett antal hundra kilo muskler. Tillfället då serietidningarnas mest kolossala och respektingivande antagonist presenteras – Galactus, lämnar inte en enda nörd oberörd.
Och den inneboende optimismen som filmens tidsanda – per automatik innehar, används också i narrativet. Här finns ett antal kopplingar till vår egen historia där idyllen och de oändliga möjligheterna också ackompanjerades av potentialen för kärnvapenkrig och en rastlöshet i samhället som skulle kulminera i 1968 års stora demonstrationer.
Men mer än något annat är triumfen i filmens fyra huvudroller vars kemi och skådespel lyfter First Steps bortom vår stratosfär. För det är i tillfällen som dessa som de årtionden av berättelser och material från serietidningarna manifesterar sig och påminner om varför dessa karaktärer besitter kvalitéer – framförallt djup, som ständigt underskattas. Genom alla år av framgång och misslyckanden i serieform har ideér och koncept skapats som skänker något så banalt som superhjältar ett otroligt djup. Genom sin makalösa ensemble lyckas First Steps bjuda på några av årets allra finaste, varma och hängivna rolltolkningar. Förutom att förmedla essensen av det närmar runtom i världen lärt sig älska vågar Shakman och hans fyra huvudrollsinnehavare och ändra om och justera vissa aspekter. Pedro Pascal lyckas fånga Reed Richards neurotiska och känslomässigt snäva person, som trots sitt – alltför ofta, kyliga logiska tänkande försöker att förstå och värna om människor samt sina närmaste. Pascal fångar bräckligheten men också Richards begränsade emotionella spektra som är en minst lika stor opponent som valfri superskurk.
Vanessa Kirby är dock än bättre i rollen som Sue Storm, efter att ha spelats av Jessica Alba och Kate Mara, vars kapacitet som skådepelare knappt är mätbar, blir Sue Storm nu en sann titan vars karisma, värme men också självsäkerhet ger filmen en gränslös kraft. Kirby lyckas vara moderlig, självständig och fantastiskt stark i en roll som inte kan beskrivas som något annat än perfekt. Ebon Moss-Bachrach är också förträfflig, Ben Grimm/The Thing blir här den klippa han alltid varit i serietidningen, den närmast omätbara charm och empati som Moss-Bachrach utstrålar är omöjlig att inte attraheras till. Det är endast Joseph Quinn som inte håller jämna steg med övriga, och inte som en effekt av något bristande skådespel. Johnny Storm har en aningen svårroll här då hans agens inte känns lika relevant som övriga tre, uppkäftigheten och den gränslösa självsäkerheten är där men oförglömligt material saknas. Men då det nalkas kemi glöms detta bort, för vad vi får se är närmast elektriskt vad gäller interaktion, det faktum att filmen börjar med en finstämd konversation och inte en smäll säger allt. För det är här magin sitter. Varje gång Moss-Bachrach flinar, delar ut gliringar eller då Vanessa Kirby tillrättavisar någon är det en symfoni av utsökt skådespel. Detta gör att de traditionella klyschorna vad gäller världens undergång och de höga insatserna faktiskt blir potenta då vi har karaktärer och skådespelare som publiken inte bara bryr sig om utan lär sig att älska.
Felstick finns, filmens speltid är aningen för snål och de tillfällen då de kunde ha gjorts än mer djuplodande historiska kopplingar undviks, något som berövar filmen från att nå ett större djup. Överlag hade filmen mått bra av än mer av de fyra huvudpersonerna, även i rent triviala situationer. Slutligen är slutsekvensen aningen för simpel, även om Shakmans försöka att inte göra om det till en monsun av CGI måste beundras, men något häpnadsväckande moment infinner sig inte i avslutningen även om det finns en emotionell kraft.
The Fantastic Four First Steps är en varm, stilfull och helt oemotståndlig film som lyckas ge äventyr en elegant och vacker form. Detta är toppen av vad det innebär att vara den perfekta sommarfilmen, med fantastiska vyer, värme och scener vi vill komma tillbaka till om och om igen.
All images courtesy and copyright of Lionsgate 2025
Summering: Trots att Ana De Armas greppat tag om taktpinnen är allt som inte är våldsam action mer eller mindre omöjligt att titta på.
Efter att ha misslyckats att ådra sig några större jubel för exkursionen The Continental görs nu ett nytt försök att expandera det vi kan kalla för ett Wick-Verse. Med andra ord ett sammankopplat universum där filmer och serier går hand i hand, där en sorts övergripande mytologi skapas. I rätt händer finns det få saker som kan vara så potent som ett semi-mytologiskt universum på film. Star Wars närmast odödliga attribut kan i stor utsträckning tillskrivas till att serien bygger på klassisk mytbildning och välbeprövade arketyper, både vad gäller karaktärerna men också berättelserna.
Med Ballerina vill seriens nuvarande kreativa huvudman Chad Stahelski cementera John Wick som ett permanent uttryck. En sorts omedelbart identifierbar stämpel som utlovar allt serien blivit känt för, i huvudsak besinningslös action.
Och nog levererar Ballerina allt som John Wick gjort sig känt för. Publiken får actionscener som imponerar djupt men också ett generellt filmskapande som endast kan kategoriseras som amatörmässigt vad gäller berättande och skådespel.
För bytet av protagonist, från den stela och okarismatiska Keanu Reeves till Ana De Armas, har måttlig effekt vad gäller att höja karisma eller uttrycksfullhet. De Armas är stel, charmlös vilket gör att de – få, emotionella scenernaliknar något från en sjaskig såpa som göms undan på dagtid. Keanu Reeves – som gör ett par korta inhopp, har inte heller gjort mycket för att förbättra sitt agerande. Tvärtom gör Reeves sin tveklöst sämsta insats här sedan den legendariskt usla clownshowen i Bram Stokers Dracula.
Utöver det är allt som inte är fullskaligt krig också rena transportsträckor. Det görs flera försök att skapa häfta och pondus i otaliga referenser och vinkningar tillbaka till tidigare ögonblick och händelser. Dock så förstår inte regissören Len Wiseman att dessa måste förtjänas genom att engagera och fängsla publiken, något som givetvis inte är fallet. Därför faller alla gästinhopp och vinkningar till det gångna platt.
Och trots att huvudpersonen nu bytts ut mot en kvinna görs det alltför lite med denna möjlighet. Förutom en bortkastad kommentar kring könsskillnaderna i strid är detta definitionen av en kvinna i en manlig kropp, en klyscha som varit omdiskuterad i skräckfilmer. Dessutom är filmen alltför osäker vad gäller att foga en ny väg, därför lutar den sig på samma trötta klyschor med onödigt ödesmättad och humorlös dialog, filmen tror fortfarande att dess klumpiga dramatik faktiskt intresserar, utöver det har vi ett utseende som alltför många gånger påminner om en ren musikvideo.
Men det är nog ingen som löste biljett till Ballerina för något engagerande berättande. För vad gäller actionscenerna hettar det till, bokstavligen. Där John Wick-filmerna förlitade sig på en mer elegant form av våldsutövning där allt skedde i vidvinkel, är Ballerina närgången och – utan tvekan, mer brutal. Tillsammans med en helt snillrik ljuddesign skapas fysiska och intensiva actionscener som inte har några eftertankar vad gäller att lemlästa allt som rör sig. Den faktiska finalen är också genuint imponerade med en jättelik scen som känns som om Rammstein låten Feuer Frei! blivit till en hel actionfilm.
Därmed finns det utrymme och potential till utveckling. Något som gärna får framträda i en uppföljare som förhoppningsvis innebär en film som faktiskt kan klassas som en film och inte bara transportsträckor med action.
Summering: Disney gör med ’’små’’ medel sin bästa och mest välgjorda spelfilms-adaption hittills.
Ibland kan det vara en fördel att slå från ett underläge. Efter hysterin kring den senaste versionen av Snövit, som drogs med skrattretande många onödiga samt löjeväckande kontroverser, är det ett sant nöje att kunna se en Disney film som – ännu, inte nedsablats av nättroll och hysteriska höger-influencers i deras jakt på vredesfiske.
Den initiala tricket är att välja rätt material för att undkomma vansinnet som är dagens internet. Lilo & Stitch må vara omtyckta av den generation som växte upp med originalfilmen från 2002 men har inte samma sakrala status som exempelvis Lejonkungen eller Den Lilla Sjöjungfrun. Istället har vi att göra med en genuint problematisk film, framförallt vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Där de mest klassiska Disney-filmer alltid ämnar att kulminera i ett klimax med kraftfullt patos är detta något som uteblev i filmen från 2002, som aldrig var intresserad av att skapa någon större emotionell vikt. Även huvudpersonen Lilo var djupt problematisk genom ett beteende som var destruktivt, själviskt och långt ifrån sympatiskt.
Alla dessa skavanker och småfel blir dock en möjlighet till förbättring. Dean Fleischer Camp är den sortens regissör som bär med sig en djup förståelse för sitt material. Då det kommer till att göra nyversioner, uppföljare eller för den delen prequels krävs en genuin förståelse för materialet. Fleischer Camp kan sin Lilo & Stitch lika bra som baksidan av sin hand, detta gör att de mest älskade momenten – stora som små, återkommer här med små modifikationer som gör dem än mer potenta.
Samtidigt som det finns en respekt för källmaterialet, som framförallt är märkbart i filmens introduktion som i mångt och mycket är en exakt kopia av originalfilmen, vågar Fleischer Camp också göra flera nödvändiga justeringar. Den viktigaste sker genom relationen mellan Lilo och hennes syster Nani. Från att bara ha varit ett tunt skelett i animerad form blir det nu en central bärpelare för hela filmen. Skådespelet mellan Maia Kealoha och Sydney Agudong är också av oerhört hög klass och säljer in den brokiga men kärleksfulla syskondynamiken. Detta stärker även filmens patos kring idén att relationer utanför den biologiska familjen kan vara minst lika betydelsefulla. Lilo & Stitch har också en fantastisk lekfullhet som passar som handen i handsken, tillskillnad mot exempelvis spelfilms-versionen av Skönheten Och Odjuret som kändes tung och klumpig, finns här en lättfotad energi som leker – positivt menat, med sitt material och som njuter av att iscensätta både dramatiken men också det obligatoriska Stitch-kaoset.
Och den stökige och kaotiske krabaten animeras här fullkomligt briljant, trots en ’’begränsad’’ budget på påstådda 100 miljoner dollar springer Lilo & Stitch cirklar kring Aladdin och Maleficent vad gäller produktionsvärden. Genom att filma på plats i Hawaii och vara ytterst sparsamma med digitala effekter skapas en film som känns genuint lyxig. Även specialeffekterna är av oväntad hög kaliber och bjuder på några av de mest realistiska figurerna vi sett.
Lilo & Stitch är en av få filmer som överträffar sitt original och som lyckas att skapa magi trots uppförsbacken att vara en adaption. Det är så pass charmerande, varmt och underhållande att det till och med går att ursäkta det faktum att versionen av Elvis Burning Love som spelas i eftertexterna är bedrövlig.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2025
Summering: Syrefattig och intensiv spänning i ett oväntat lyckat kapitel för Captain America.
Då denna recension författas har åsikterna och ett flertal andra recensioner redan publicerats rörande Captain America: Brave New World. Och vid en kort genomläsning av de allmänna åsikterna är det uppenbart att den magi och kollektiva extas som kom rusande varje gång en ny Marvel Studios-produktion hade premiär under den så kallade Infinity-sagan inte lär komma tillbaka. Allt har sin tid och den närmast absurda amerikanska traditionen om att höja något till stratosfären och sedan hoppas på ett fall av episka proportioner har nu även drabbat Marvel. Skadeglädje och förakt mot allt som nått bergets topp känns numera oundvikligt. Se bara till NFL-laget Kansas City Chiefs som för gått från att vara en favorit till att nu förvandlades till ett av de mest hatade lagen som en följd av år av framgång och rekord.
Jag anklagas många gånger om för att att vara en apologet för Marvel, en sorts fanatiker som till varje pris är beredd att inställa mig i vilken intellektuell kringla som helst för att försvara filmerna. Att jag hyser stor förkärlek för materialet råder det inget tvivel om. Sam Raimis Spider-Man är fortfarande en av de mest avgörande och viktigaste filmupplevelserna i mitt liv. Och det finns självfallet en större tolerans vad gäller Marvel Studios men absolut inget mer, det har aldrig satts ett betyg eller utryckts en åsikt som inte är genuin eller som kan backas upp efterhand. Exempelvis så står jag åtta år senare fast vid maxbetyget för The Last Jedi och håller den som den bästa Star Wars-filmen någonsin, ett påståenden som inte är populärt någonstans och som jag – trots påtryckningar, vägrar att revidera.
I en tid då faktum och verkligheten inte spelar någon större roll är det inte heller någon större poäng i att försöka diskutera att de sensate MCU-filmerna, i kontrast till andra actionfilmer, som förra årets Twisters eller valfri Fast And Furious-film, faktiskt håller oerhört hög kvalité. Det pågående nät-narrativet om att Marvel Studios var fläckfritt under hela perioden med Infinity-sagan är också en osanning. Turbulens och rena misslyckande fanns det gott om, ingen verkar minnas kritikstormen kring Iron Man 2, en film så pass misslyckad att det knorrades om det en skulle bli av med en Avengers-film. Thor samt uppföljaren The Dark World försatte inte heller världen i eld och lågor, detsamma med Captain America: The First Avenger som endast var ett solitt matiné äventyr.
Brave New World har inte heller haft en lätt resa. Förutom ohygglig skepsis – som brukligt har kanaliserats i överlöd och högljutt på internet, har filmens re-shoots också fått oändliga rubriker och artiklar om att något hemskt är i görningen.
Och med detta motstånd är det imponerande hur pass solid Brave New World faktiskt är och att den i mångt och mycket uppfyller löftet dess titel utlovar. Det vore dock en lögn att påstå att det inte funnits en personlig oro, trots att re-shoots inte är något nytt för massiva filmproduktioner, har det framställts som att dessa varit av helt andra proportioner. Bland annat påstås rollfiguren Sidewinder som spelas av den eviga banditen – på film, Giancarlo Esposito, adderats i och med dessa tillägg, något som indikerade att visionen kan ha ändrats radikalt.
Men precis som Rogue One: A Star Wars Story är uppenbaras inga märkbara eller plågsamma skarvar under filmen. Istället är Brave New World i mångt och mycket ett nytt spännande kapitel som gör oväntat många små men i längden betydelsefulla förändringar. Den mest märkbara och positiva av dessa är det visuella, där tidigare MCU-filmer haft ett modernt, rent och skarpt utseende väljer regissören Julius Onah att introducera stora mängder filmgryn samt en mer dämpad färgpalett. Detta gör att Brave New World framstår mer jordnära och naturtrogen än tidigare MCU-projekt.
Men det är hur filmen bygger spänning som framförallt imponerar, även om det är gott av klassisk explosiv och bombastisk action är filmens sanna motor sättet intriger och avslöjanden som verkligen engagerar kontra storslagna spektakel. Det finns en påtaglig puls och intensitet som helt är förlagd till det politiska spelet och de internationella förhandlingarna, något som ger filmen en känsla av mognad.
Därför är det också oundvikligt att det uppstår ett antal allegorier, frivilliga som ofrivilliga. I en era då världens mäktigaste militära makt leds av en tyrann samt dennes försupna försvarsminister, blir flera utspel och händelser i Brave New World otäckt aktuella. Filmens centrala budskap om svårigheterna för en svart man att anta sig en roll som associerats med en vit man är likaså relevanta och essentiella i tider som dessa.
Det finns ett avsevärt större allvar än på länge, något som gör att de klassiska Marvel skämt som förekommer känns malplacerade och inte det minst passande denna gång. Samtidigt är filmens mognad också en fördel vad gäller de två stora actionscenerna som serveras. Den mest imponerande är en Top Gun Maverick inspirerad historia som är fullkomligt lysande. Den stora finalen innehållandes ’’en stor röd figur’’, är mer traditionell och innehåller den massförstörelse som vanligtvis associeras med de slutsekvenser MCU har serverat under åren. Men även här verkar Onah vilja dra åt svångremmen, för finalen är förhållandevis kort och blir inte tröttsam.
Harrison Ford som anländer med pompa och ståt, och sitt sedvanliga fantastiska humör vad gäller allt som haft med marknadsföring att göra, visar sig faktiskt vara oväntat vital och kraftfull i rollen som Thaddeus Ross som han tar över från den avlidne William Hurt. Ford kanaliserar en oväntad känslosamhet i rollen och hans vansinnesutbrott är precis så mullrande som kunde tänkas då han annonserades i rollen. Anthony Mackie får i sin tur ta fram tvivlet och ångesten från The Hurt Locker och göra en Sam Wilson som är mer bevakad och kritiserad än hans föregångare någonsin var. Filmens stora antagonist som spelas av Tim Blake Nelson är också en av Marvels bättre, både vad gäller att revidera förmågor och manér från serieförlagan samt att vara ett intressant hot. Tillskillnad mot det stora röda hotet är Nelsons Samuel Sterns en manipulativ och hög intelligent strateg som spelar tredimensionellt schack. Sättet karaktären använder psykisk manipulation drar snart tankarna till The Manchurian Candidate men också dagens händelser där världsledare tycks kunna manipuleras och köpas av sydafrikanska nazister eller Silicon Valley oligarker.
Brave New World har dock fel och brister som gör att den inte kan tituleras som en glödande triumf. Filmen underskattar sina styrkor, framförallt vad gäller sin fallenhet för att skapa spänning genom politiskt spel och intriger. Något som gärna hade fått figurera ännu mer. Flertalet av de traditionella slagsmålen, som var oförglömliga i The Winter Soldier, är här endast funktionella och inte i närheten lika gastkramande.
Det må kanske inte vara fläckfritt men likaså en otroligt underhållande och förvånansvärt medryckande film som fortfarande visar att det finns gott om potential kvar i Kevin Feiges mastodontprojekt.
All images courtesy and copyright of TriArt Film 2025
Summering: Flamsig och utan den essentiella kemin från huvudrollsinnehavarna skapar en pina genom ett osedvanligt fult Europa.
Tågsemester genom Europa är en dröm för flertalet, men på film och i händerna på långfilmsdebutanten Fanny Ovesen blir det snarare den sortens mardröms semester som Kjell Sundvall iscensatte tillsammans med Rolf Skoglund.
Det finns kritiska röster mot det som kallas för en europudding, en sorts likblek Frankenstein-produkt som samproduceras av diverse olika europeiska länder och som dessutom tar olika ikoniska signum från diverse filmländer och fasar ihop dem i en hopplös kompott. Leva Lite ger en ny innebörd för begreppet, ambitionerna är att skapa en lågmäld och intim historia som utforskar en rad olika europeiska huvudstäder. Resultatet blir en håglös och förvirrad gröt som kan inneha historiskt usel självdisciplin vad gäller berättarteknik.
Tanken att centrera berättelsen kring ung kvinnlig vänskap, är konceptuellt inte fel. Det ger utrymme till dramatisk friktion och potentiellt god dialog, ja i det fallet att utförandet kan kategoriseras som någotsånär kompetent. Att Fanny Ovesen inlett med att göra kortfilmer är inget som omöjliggör förmågan att göra god långfilm, problemet är bara att Ovesen strukturerar filmen med samma kortsiktiga omfång som en rumphuggen kortfilm menad att visas på en nischad filmfestival.
Leva Lite känns som bäst episodisk och i värsta fall fullkomligt fragmenterad, Ovesen kastar sig mellan olika emotionella kval och europeiska huvudstäder, det finns inget utrymme för någon vidare intimitet eller vilja att föra karaktärerna närmare publiken. Berättandet är diffust, rörigt och rent förvirrat, där vi får hutlöst tråkiga sekvenser som vältrar sig i festande, skräckinjagande alkohol konsumtion, för att inte tala om ytterst tveksamt skådespel. Embla Ingelman-Sundberg och Aviva Wrede saknar någon genuin kemi och den dialog som de sadlats vill mer än något annat att framstå naturlig och vardaglig, men resultatet blir istället krampaktigt med stela sekvenser där svordomar, könsord och pubertal naivitet dominerar.
Leva Lite vill också röra sig mellan en rad olika stämningslägen, detta i hoppet om att fånga ungdomens dualism, där extas och ansvarslöshet varvas med djup förtvivlan. Dessa skiften blir dock så pass tvära att filmen framstår fullkomligt ryggradslös. Det är också infernaliskt fantasilöst att låta majoriteten av filmens diverse diskussioner betingas i det mest patetiska sprit och sexmetaforer.
Endast i en sekvens mellan Ingelman-Sundberg och Odin Romanus lyckas Ovesen tygla filmen och skapa en scen som känns genuin och trovärdig. Tyvärr varar det inte länge, snart är det ut på vägarna igen och speltiden fylls ut av mer spritångor, vanvettigt usel popmusik och ett slut som omdefinierar ordet patetiskt.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2025
Summering: Ytterligare ett magplask från av tidernas mest självgoda och okunniga regissörer.
Lås alla fönster och dörrar ! Regissören Pablo Larraín är tillbaka i stan med ännu ett åbäke till film vars enda mål är att illvilligt roffa åt sig maximalt antal guldstatyetter och ihåliga utmärkelser. Resultatet är måhända inte fullt så gräsligt som då Larraín aktivt torterade publiken med sina vedervärdiga filmer om Jackie Kennedy eller Diana Spencer, men det är en klen tröst då Larraín alltmer cementerar sig som en av nutidens mest egoistiska, fartblinda och fullkomligt okunniga regissörer.
Det gamla uttrycket om att den som luras andra gången bör skämmas har aldrig varit mer korrekt då Pablo Larraín diskuteras. Sedan den engelskspråkiga debuten med Jackie har Larraín bjudit på filmer som endast kan beskrivas som apokalyptiska. Att ens börja dissikera och analysera felen skapar en kraftig känsla av olust. Förutom ett frånstötande fult utseende och ett skräckinjagande lojt engagemang är Jackie och Spencer också självgott dravel som vältrar sig i outhärdliga pretentioner, genomuselt berättandet samt musik som kan kategoriseras som fysisk tortyr. Detta nådde sin kulmen i Spencer, något som borde varit väntat i och med det filmiska helvete som var Jackie.
Larrain saknar alla kunskaper vad gäller personregi, insikt för sina karaktärer eller ens konsten att förmedla de mest simplistiska berättelser.
Maria är dock inte fullt lika förödande usel, i alla fall initialt. Larraín har äntligen förstått att det finns ett värde i att presentera en film som inte ser ut som en fruktansvärd bilolycka. Fotot är denna gång fullt funktionellt utan kopiösa mängder frånstötande gryn eller dränerade färger. Vi slipper också den öronbedövande usla musiken som fick mig att överväga att ringa akuten då Spencer inledde ett soniskt övergrepp på tittaren.
Men där är det slut med all form av nåd, vett eller ens rudimentära kunskaper i konsten att göra film. Trots att det finns en tematisk tanke med att fokusera sina filmer på historiska kvinnor i rampljuset har Larraín fortfarande inte utvecklat – eller brytt sig om, konsten att skapa en film som faktiskt lägger sitt fokus på personen i fråga. Istället är det nu uppenbart att Larraín ego är större än världens alla operadivor ihop. Istället för att skapa ett genuint, omsorgsfullt och intimt porträtt av Maria Callas blir det istället en pervers utflykt i än mer navelskådande tjafs. Larraín gör allt för att addera skrattretande surrealistiska element och sanningsjusteringar så pass extrema att ett inhopp från jultomten med samtliga renar hade framstått mer trovärdigt.
Angelina Jolie gör vad hon kan för att komma levande ut detta inferno av inkompetens. Hennes Callas bär med sig ett par ynka spår som kan kopplas till den äkta varan men eftersom manuskriptet hon tvingas jobba med är slarvigt och försett med barnslig och teatral dialog som gör att ingenting ter sig det minsta uppriktigt. Tanken att skapa en koncentrerad och tät film om operasångerskans sista dagar fallerar också totalt då Larrain förälskat sig i hiskeligt fåniga tillbakablickar menade att fånga relationen mellan Callas och Aristoteles Onassis, sekvenser som är lika banala som de är löjeväckande.
Ännu en gång lyckas Pablo Larraín välja en historiskt intressant och ytterst relevant person och förvandla denne till ett kolossalt skämt på film. Det är en fortsatt frontalattack på potential utan hänsyn till något annat än fullkomlig egoism och självgodhet.
All images courtesy and copyright of Walt Disney 2024
Summering: Visuellt fulländad men långtifrån detsamma vad gäller det berättarmässiga.
Vaiana, eller Moana som den egentligen heter, fick aldrig samma sagolika status i Europa som i hemlandet USA. Där är filmens hjältinna en genuint klassisk karaktär som står sida vid sig med Disneys andra älskade prinsessor eller kvinnliga huvudfigurer. Väntan på en uppföljare har däremot tagit sin goda tid, hela åtta år sedan ursprungspremiären. Trots höjda röster om Disneys oheliga aptit efter vinst och maximala inkomster har bolaget varit oväntat återhållsamma med att basunera ut uppföljare till sina jättesuccéer.
Det massiva mellanrummet borde lett till en uppföljare som påminner om varför så många håller Vaiana som det bästa Disney, ta berättelsen till nya svindlande höjder och expandera filmens unika universum. Tyvärr händer inget av dessa, istället är Vaiana 2 en massiv parentes som åstadkommer väldigt lite vad gäller att expandera och förbättra.
Området som däremot genomgått en markant förbättring är det visuella. Inte för att den föregående filmen var visuellt undermålig, tvärtom, Vaiana erbjöd makalös animation och en underbar färgpalett. Denna gång har precis allt förbättrats, färgerna är än mer sprakande, miljöerna renderade med en otäck hängivenhet till detaljer. Karaktärernas mimik och rörelser är häpnadsväckande följsamma, uttrycksfulla och levande. Men att Disney kan animera likt inga andra är knappast en överraskning, tvärtom, det är snarare en kutym och det måste tillkomma något mer än en bländade yta.
Och på detta område faller Vaiana 2 platt. Att filmen genomgått både en och annan bearbetning för att gå från tänkt tv-serie till långfilm är märkbart. Händelseförlopp och skeenden är grovhuggna och känns många gånger ofärdiga. Den älskade Maui och dennes spelrum känns närmast som en eftertanke. Där relationen mellan Moana och den bullrige halvguden var första filmen hjärta och själ är den här bara en efterkonstruktion. Överlag saknas någon vettig riktning och vision för den narrativa biten. Att det hela har börjat som tv-serie är föga förvånande, vissa sekvenser känns obetydliga och triviala, andra är så pass sprängfyllda med dramatik och händelser att det är svårt att ta in.
Även om det bjuds på sporadisk underhållning samt ett och annat gott skratt, känns filmen förvånansvärt ihålig och fantasilös. Där tekniken är revolutionerande är manuskriptet och berättartekniken fast i stenåldern, med en stel berättelse och inga försök till att utveckla konceptet. Att vi har att göra med trio regissörer som inte heller har den behövliga vanan för en film av denna magnitud är också märkbart. David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller som tar över stafettpinnen från John Musker och Ron Clements är långtifrån varma i kläderna. Överlag känns regin trevande, försiktig och alltför lågmäld för sitt eget bästa.
Vi får inte ens ett kraftfullt patos eller några stunder av klassisk Disney-dramatik som kan vrida om tårkanalen. Finalen är istället ytterst ordinär och känns snarare som en mellanakt kontra ett faktiskt slut. Faktum att filmen tydligt indikerar att en uppföljare är oundviklig gör att det hela känns som en simpel plattform för något större som komma skall. Dock är det inte sunt filmskaparen att helt och hållet konstruera en film likt ett enda långt mellanspel, utan effektiv dramatik eller ett klimax av rang.
Vaiana 2 må vara visuellt fulländad men är allt annat på det narrativa planet. Det går inte att undkomma en känsla av besvikelse, framförallt med tanke på väntetiden och den makalösa tekniken som nyttjas.
All images courtesy and copyright of Warner Bros. 2024
Summering: Skynket har fallit och humbugen är avslöjad. Uppföljaren till en av 2019 års mest bejublade filmer är inget annat än hopplöst skräp.
Det är fem år sedan Todd Phillips bestämde sig för att söka, ära, prestige och Oscarsstatyetter med sin tolkning av Joker. Ändamålet för Phillips var att försöka övertyga om att det fanns mer än det trams och flams som tidigare hade uppvisats, och Joker resulterade i två vinster på Oscarsgalan följande år, varav en för bästa skådespelare för Joaquin Phoenix. Allting var frid och fröjd förutom på denna sida, som delade ut lägsta betyg till filmen. Ett halvt halvårtionden senare vidhåller jag att det var en miserabel plåga, även om man bortsåg från att filmen ignorerade – samt förvred, stora delar av etablerad serietidnings-mytologi, något som nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men som blev ytterligare extra salt i såren då Phillips uppvisade ett rent förakt mot grundmaterialet. Pretentionerna, egot och den totala bristen på vettig utformning, vad gäller berättelsen, cementerade min uppfattning att filmen var ett luftslott, ett ihåligt skrytbygge utan hjärta, funktion eller själ.
När uppföljaren – som Phillips stöddigt menade aldrig skulle bli av, nu slår ned som ett ovälkommet brev på posten är det uppenbart att bedömningen vad gällde föregångaren inte bara står sig för personlig räkning, den rentav bekräftas genom en fullkomligt bottenlöst usel film som liknar ett enda stort skämt.
Initialt finns dock molekylärt små tecken att det kan vara en aningen bättre film som väntar. Det gräsliga analoga fotot har nu ersatts mot en mer attraktiv digital motpart som inte får filmen att likna ett tekniskt misstag där negativet misshandlats bortom beskrivning. Lady Gaga inger också hopp om en genuint intressant tolkning av Harley Quinn, ett mer laddat, intensivt och mörkt porträtt än det överdrivna och fåniga som Margot Robbie gjort världen bekant med. Men allt visar sig bara vara en grym, elak och otäckt cynisk fernissa som lovar något som aldrig kommer tillskott. Istället demonstrerar Folie à Deux vilken rödridå Joker faktiskt var, framförallt vad gäller Todd Phillips oerhört begränsade förmåga att regissera.
Phillips som tidigare regisserat nonsens som Baksmällan, bestämde sig då han regisserade Joker att utnämna sig själv till kung och härskare över vad kvalitativ film är. I tonvis av intervjuer bredde regissören ut sig och spädde på med magstarka uttalande om vad som kan kategoriseras som rätt och fel vad gäller filmkonsten. Det var lika makabert som att lyssna till en naiv tioåring försöka förklara det periodiska systemet för Stephen Hawking. Och trots sina stora ord har Phillips ingen förmåga att backa upp dem, i alla fall inte med något vi får se prov på här. Folie à Deux är inget annat än ett kreativt kaos vars substans snart avslöjas vara erbarmlig. Att stöpa filmen som en musikal, där ett antal abstrakta och surrealistiska dansnummer förekommer, kunde ha varit en intressant infallsvinkel för att demonstrera den mentala ohälsan som filmen – tror sig, vilja beröra. Musikens eskapistiska attribut har goda förutsättningar att funka som stark kontrastverkning till det kala, kalla och brutala fängelse majoriteten av filmen utspelar sig i. Men Todd Phillips vägrar att ta konceptet så långt, istället blir samtliga musikaliska inslag bara forcerade, fåniga och extremt fåfänga.
Överlag framtår inga inslag genomtänka eller meningsfulla. Phillips verkar känna på sig att skynket snart faller och att humbug stämpeln lär följa, detta leder till att han i desperation kastar in precis allt. Det blir smörsång, förkastlig dans, lite patetiskt våld och horribel kemi mellan Phoenix och Gaga.
Berättelsen är nästintill lika utsvulten och mager som Phoenixs skräckinjagande magra kropp. Här finns absolut noll av kreativt eller nyskapande värde, istället blir alla abstrakta och udda inslag mest en löjeväckande distraktion från det faktum att detta är en uppföljare som aldrig borde ha gjorts. Än värre blir det av att Phillips fortsätter visa upp ett unikt förakt för källmaterialet. Tillskillnad mot alltför militanta och aggressiva fanatiker, som kräver att källmaterialet efterföljs likt en helig text, är jag öppen för radikala förändringar. Dock måste justeringarna bidra till något av värde, Christopher Nolan tog sig både en och annan frihet med sin Batman-trilogi och resultatet var häpnadsväckande. Phillips tolkning kunde ha gått hem om de inte hade presenteras bortom det amatörmässiga. Med tanke på att värdet att vara autentisk till källmaterialet värderas lika mycket som vatten för en drunknande man, är det också absurt varför det används klassiska karaktärer – exempelvis Harvey Dent, utan engagemang eller någon tydlig vision. Flertalet kända figurer kunde lika gärna ha haft slumpmässiga namn då de är antitesten till minnesvärda.
Joaquin Phoenix fortsätter sina clownkonster – inte positivt menat, det är ett kopiöst mumlande, märkliga miner och ett allmänt bisarrt beteende som han nyttjat i sitt skådespel sedan sin roll i The Master 2012. Denna gång är agerandet närmast mekaniskt, repetitivt och inte det minsta inspirerat. Än värre är sånginsatsen som är så pass gräslig att Pierce Brosnans öronbedövande usla stämma i Mamma Mia framstår som en arvtagare till både Pavarotti och Caruso.
Men tro det eller ej, pinan tar inte slut här, för bortom den värdelösa storyn, ointressanta skådespelet och Todd Phillips stirriga och kreativt bankrutta regi är det hela närmast illegalt tråkigt. Där föregående film i alla fall försökt introducera ett och annat chockmoment är den kvoten på livshotande låg nivå här. Att speltiden på nästan 140 minuter känns längre än att sitta fast i en trång hiss med akut toalettbehov, gör detta till ett anskrämligt skämt som förhoppningsvis innebär slutet för denna hiskeliga tolkning av en av popkulturens mest ikoniska karaktärer.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2024
Summering: En osannolik fest som påminner om hur magiskt kollektivt nörderi kan vara i en biosalong
I en tid då allt har vänt sig mot Marvel Studios, då många ’’experter’’ skriver långa och ointressanta parentationer för hela MCU-projektet. Men i denna kaotiska era har en film lyckas fånga allmänhetens intresse, likt Marvel-filmer från en svunnen era.
Trots Hugh Jackmans bejublade återkomst som Wolverine är det ändå osannolikt att Deadpool blivit det många kallat för Marvels sista hopp. Karaktären är en typisk 90-tals skapelse, en ponny med ett enda ynkligt trick och två – förvisso underhållande filmer, men som knappast kan kallas för det bästa genren har att erbjuda. Tanken att sammanföra nytt och gammalt har dock visat sig leda till några av de mest extatiska och euforiska stunderna Marvel erbjudit. Spider-Man: No Way Home står sig fortfarande som ett av de mest magiska ögonblicken någonsin i en biosalong.
Deadpool & Wolverine försöker inte att överraska med samma oerhörda sprängkraft som då Andrew Garfield och Tobey Maguire återvände till sina respektive Peter Parker-versioner. Istället är det en hyllning till en gången era av Marvel-filmer som producerades under 20th Century Fox, innan Disney köpte bolaget. En era som endast kan klassas som ytterst turbulent trots flera framgångsrika och hyllade filmer som X-Men 2, Logan och Days of Future Past.
I och med att denna era mottagits med så blandad respons passar det dock utmärkt att låta det vansinne – som är Deadpool, sätta punkt för denna unika men ojämna period av filmer. Att bara förlita sig på nostalgi och påskägg räcker bara så långt, för även om Hugh Jackmans återkomst är precis så fantastisk som förväntat då Reynolds – stöddigt, annonserade det, behövs något mer, det hemliga vapnet visar sig vara Shawn Levy som tar över rollen som regissör. Levy har tidigare arbetat med Jackman men också gjort sig känd för sitt arbete med Stranger Things. Och efter två filmer – där uppföljaren endast kan klassa som en karbonkopia av den första filmen, behövs något nytt och inspirerat för att göra det hela till en händelse av rang, inte bara en uppföljare där siffran tre gömts undan.
Shawn Levy visar sig vara den perfekta regissören för jobbet, från att bara ha varit en kavalkad av roliga – men aningen tjatiga, orgier i ovårdat språk, där Ryan Reynolds lider av akut mundiarré, lyckas nu Levy kontrollera det yviga och röriga till sin fördel. I och med att hela Marvel-skafferiet står öppet kan Levy gotta sig med en rad nya leksaker som varken Tim Miller eller David Leitch hade tillgång till. Deadpool har aldrig varit rädd för multum av referenser och vassa gliringar vad gäller klyschor inom serietidningsfilmer.
Men med det kolossala Marvel-maskineriet på plats har det funnits en oro från vissa att moderbolaget Disney skulle försöka mildra de värsta upptågen. Inget kunde vara mindre sant, istället är allting uppskruvat bortom Spinal Tap gränsen på maxvolym elva. Att äntligen fusionera ihop de två världarna visar sig vara lysande då Deadpool och dennes skruvade upptåg är det enklaste sättet att skapa en brygga mellan det som idag kallas X-Men Fox-verse och MCU. I den rödklädda antihjältens barnsliga upptåg krävs inga vidare förklaringar eller ingående presentationer för att förklara det ena och det andra.
Men att nu ha en arsenal av karaktärer, en budget som är större än de tidigare två filmerna ihop, ger nya möjligheter för total hysteri, både vad gäller att skapa ett extravagant Marvel spektakel – som gräver djupt och får inbitna fans på knän, men som också lär en gammal hund en rad nya tricks. För första gången sedan den första filmen känns konceptet livskraftigt och potent, det finns en uppenbar ådra av energi och skaparglädje, inte bara hos Shawn Levy utan Ryan Reynolds som verkar ha druckit ett trettiotal glas Red Bull till frukost innan sitt dagliga morgonkaffe. Allt detta leder till en euforisk, grotesk och chockerande skojfrisk åktur och ger publiken allt de vill ha. Detta är så kallad fan service på högsta nivå och mestadels genomfört med samma framgång som i No Way Home.
Det görs också flera innovationer som leder till ett behövligt ansiktslyft, även om tidigare Deadpool-filmer varit ytterst kompetenta visuellt och koreografiskt har de aldrig framstått unika eller säregna vad action beträffar. Levy tillför en behövlig dos kreativitet till den osannolika massakern som utspelas på bioduken. Scenerna må fortfarande vara hårt koreograferade men mycket av den tuktade John Wick-koreografi som infördes av David Leitch är nu utbytt mot något betydligt lekfullare. Levy leker med kameraåkningar vilket skapar ett lekfullt utseende som passar utmärkt för den galenskap som utspelas framför publiken. Många gånger om känns Deadpool & Wolverine som en ren vansinnesfärd, den ena överraskningen efter den andra avlöser, det regnar referenser och makalösa smådetaljer som endast kalenderbitare kommer förstå.
Shawn Levy visar sig vara en av få regissörer som förstår begreppet nörd. Detta innebär att de gästspel och avgrundsdjupa hyllningarna till klassiska serietidningar känns genuina och inte som cyniska försök att ytligt appellera till fans, något som förra årets The Flash alltför många gånger tangerade att göra.
Mer än något annat framstår Deadpool & Wolverine som en sann biohändelse, en film som får publiken på fötter och där alla är inbjudna, trots det oerhört barnförbjudna innehållet. Detta är mer än något annat en hyllning till den tid då Marvel filmer fick biografer att fyllas, där den delade kontinuiteten och avslöjanden ledde till jubel som bara kunde hittas på livekonserter.
Som kronan på verket har vi Hugh Jackman. Det kunde varit en såsig och oinspirerad återkomst som i slutändan bara gav ett tillskott i kassan och inte något av värde vad gäller att addera till karaktären. Men Jackman visar – mot alla tänkbara odds, att han har mer att ge denna älskade karaktär. Detta är – likt filmen, en summering och hyllning till det som varit, samtidigt som man bygger en ny väg framåt. Denna version av Logan/Wolverine bevarar många av de kvalitéer vi vant oss vid samtidigt som Jackman adderar en oerhörd sårbarhet som i mångt och mycket är lika drabbande som den var i Logan för sju år sedan. Det är omöjligt att inte önska sig ett par filmer till med Jackman, framförallt när nu karaktären – äntligen, kommit hem till Marvel Studios.
Dock finns det påtagliga brister och rena misstag. För en film som verkar fullt medveten om de strukturella problem som ett antal MCU-filmer dras med, något den gärna förlöjligar och hånar med sin traditionellt spydiga humor, faller den själv för den mest klassiska av fällor, nämligen en makalöst färglös och ointressant skurk. Emma Corrin i rollen som Cassandra Nova är i början på något storslaget och minnesvärt, men det kulminerar i överspel och en genuint otillfredsställande final som delegerar henne till samma hörn som Christopher Eccleston eller Lee Pace. Filmens berättelse kommer inte heller vinna några priser, den fungerar istället som en plattform för diverse upptåg mellan Reynolds och Jackman, något som inte går att klaga på då dessa scener är då filmen är självlysande.
Men det behöver inte vara fläckfritt för att resultera i en patenterad eufori som en film signerad Marvel kan erbjuda. Det konstanta glädjeruset, det hämningslösa våldet och en sporrad Shawn Levy tillsammans med Reynolds och Jackman skapar magi många gånger. Detta är en sommarfilm i dess renaste, mest förädlade och bästa form.
Tiger Film 