West Side Story Recension 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2021

Summering: Ännu en gång så exemplifierar Steven Spielberg hur ett brett och tillgängligt filmskapande kan vara både underhållande och oemotståndligt. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Det var nog inte bara jag som höjde ett ögonbryn då Spielberg annonserade att ett – av  många, uppkommande regiprojekt var en nyversion av West Side Story. Filmversionen från 1961 är närmast sakral då det talas om de mest klassiska och älskade musikalerna på film. Som teateruppsättning har West Side Story spelats tusentals gånger runtom i världen. Vad Spielberg egentligen kan tillföra efter så många tolkningar var sannerligen en stor gåta… Fram tills nu. Spielberg visar sig nämligen förvalta och förädla källmaterialet. Även för en icke frälst musikalälskare – bland annat jag, så är detta en explosion i sublimat hantverk och häpnadsväckande entusiasm. 

West Side Story årgång 1961 är känd för sin unika estetik som blandar bilder från New York och en studioscen i Los Angeles. Detta skänkte filmen en surrealistisk och teatral form som än idag är attraktiv men knappast tidlös. Även om mycket kan applåderas med denna filmklassiker så finns det ett antal mindre smickrande attribut. Natalie Wood och George Chakiris förvandling till Puertoricaner med hjälp av mörkt smink är genuint beklämmande och påminner om filmindustrin och dess många problem med representation 

Den här gången så har dessa etniska frågor rättats ut. Att Spielberg valt att rollbesätta stora delar av filmen med debutanter och en mängd okända ansikten är både vågat och lyckat. I och med att Wood och Richard Beymer är så pass ikoniska och älskade i rollerna som Tony och Maria så är det oerhört respektfullt av Spielberg att inte försöka att överträffa eller byta ut denna duo med nutida superstjärnor. Rachel Zegler, som gör sin filmdebut, är både karismatisk och minnesvärd i rollen som Maria. Hon har en spontan och självsäker utstrålning som ger karaktären en aningen mörkare nyans än Woods porträtt. Ansel Elgort klarar sig dock inte lika bra som Zegler. Trots en sympatisk framtoning så är Elgort aningen för stel, kemin med Zegler är inte heller så pass utsökt eller självklar som den borde vara. Men något som huvudrollsinnehavarna lyckas genomföra med fenomenalt slutresultat är sina sånginsatser. Där Wood och Beymer båda var dubbade så framförs alla sångnummer av skådespelarna. Sånginsatserna är helt klanderfria och att få höra flera nummer i nya tappningar är genuint spännande.  

Detta för oss vidare till filmens huvudrätt, sången och dansen. Spielberg har – enligt uppgift, länge varit intresserad av att regissera en musikal, denna entusiasm och uppdämda upphetsning kanaliseras med fullkomlig briljans i West Side Story. Redan från första början så demonstrerar Spielberg en helt makalös känsla för danskoreografi. Han tar i från tårna och serverar dansnummer som är så pass energiska och sprudlande att publiken kippar efter andan. Många gånger känns det också som att Spielberg begravt sig i allt som heter Fred Astaire och Gene Kelly och vägrat lämna sitt studierum tills varenda partikel har analyserats och förståtts. Trots att Spielberg inte gjort en musikal förrän nu så känns hela filmen lika självklar och naturligt som om den hade gjorts av en Broadway-veteran. 

I och med sin ikoniska status så fanns det alltid en risk för att en nyversion av West Side Story skulle bli alltför behållen till Robert Wise och Jerome Robbins version. Men Spielbergs oerhörda erfarenhet och kompetens har gett honom en förmåga att dissikera och förstå vilka element som måste bibehållas spirituellt eller rent fysiskt. Själen och essensen från både pjäsen och filmadaptionen är så pass närvarande att man kan fråga sig om Spielberg har kontakt med Wise och Robbins bortom graven ? Det är fantastiskt att se hur Spielberg statuerar ett exempel för hur en nyversion bör utföras. Mötet mellan det gamla och det nya är inte motståndare, som försöker dra filmen åt motsatt håll, de är två danspartners som uppfyller viktiga roller. 

Och för en formalist som jag själv som är svag för hantverk – och hur det samverkar med berättelsen, så är West Side Story en Technicolor-explosion som kan misstas för regnbågen själv. Visuellt så är detta en av årets mest häpnadsväckande upplevelser, med ett atmosfärsikt foto som både är teatralt men samtidigt naturligt. Spielberg växlar mellan stämnings – och känslolägen och får det att verka lika enkelt som att sätta på en nattlampa. Surrealismen – som många musikaler frodas i går, hand i hand med en mer realistisk och brutal ton som känns autentisk vad gäller att porträttera New York under slutet av 50-talet. Framförallt är filmens energi förbluffande, i sina mest euforiska och energiska stunder så springer Spielberg cirklar runt yngre förmågor som hyllas som filmkonstens räddare. 

Det enda problemet är filmens längd som löper aningen för länge. Likt många kraftfulla urladdningar så når man en punkt där bränslet och orken är borta. Filmens final – som borde vara den emotionella höjdpunkten, känns forcerad och kraftlös. Att mjölksyran tar överhanden är uppenbart och om Spielberg hade vågat ta ut svängarna genom att redigera ett par sångnummer så hade West Side Story varit formmässigt fulländad. Dock är det svårt att känna sig missnöjd trots den haltande finalen, detta är klassiskt filmskapande då det är som allra starkast. Att en musikalskeptiker som jag själv är såhär pass tagen säger något om den briljans som just demonstrerats.  

Betyg 8/10                     

Spencer Recension 

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2021

Summering: Hitta närmsta skyddsrum, ladda med med konserver och barrikadera dörren med så mycket sandsäckar som möjligt. Kristen Stewart är på jakt efter en Oscarsstatyett och medlen för att nå dit besudlar både den goda smaken och det allmänna förnuftet. 

Efter att grekerna smugglade sig in i staden Troja – med hjälp av en trähäst, så borde hela  världen kunna se igenom detta trick på mils avstånd. Men i filmvärlden så är den trojanska hästen fortfarande i liv och fullt fungerande. Istället för en häst så är Hollywood versionen maskerad som ett genant och självlysande exempel på lockbete för Oscarsgalan. Inne i hästen, med spända bågar och blankslipade svärd, så väntar aktörer med ett uselt renommé. Anne Hathaway, Mira Sorvino, Sandra Bullock, Cuba Gooding Jr och Matthew McConaughey är ett fåtal exempel på mediokra förmågor som gömt sig i kamouflerade monster som The Blind Side och Les Miserables  vars enda syfte varit att ge dem en oförtjänt guldstatyett.  

Men när hejarklacken och hallucinationerna tagit slut och allting återgått till det normala så har dessa skådespelar-trojaner förpestat biorepertoaren. McConaughey befinner sig nu i en situation där han man lätthet kan öppna en försäljningskedja för ägg med tanke på hur många han lagt sedan Dallas Buyers Club. Bortsett från True Detective, Interstellar och Kubo and the Two Strings så har Mr ’’ all right all right all right’’ återgått till att förödmjuka publiken med kategoriskt skärp. Idag så är McConaughey mest känd för sina skrattretande reklamfilmer för biltillverkaren Lincoln och nu senast var det tal om ett försök att bli guvernör i Texas… Nästa destination för Oscarsvinnaren är antagligen en ståuppkomik klubb i Säffle. Andra osmickrande exempel från samma trojanska fack – som Helen Hunt och Mira Sorvino, har inte varit relevanta sedan luftkonditioneringen uppfanns.  

Jag har bävat inför den dagen Kristen Stewart bestämde sig för att stuva in sig i denna trojanska häst. Att en sådan grymhet kan släppas lös i en värld som är i upplösningstillstånd tillföljd av vansinnes poltik och en evighetslång pandemi drar tankarna åt Sodom och Gomorra. Men någon nåd finns uppenbarligen inte i denna värld. 

Tillsammans med regissören Pablo Larraín så har Stewart kokat ihop en skapelse som går bortom det groteska och motbjudande.  

Det har gjorts ett par försök att filmatisera Diana Spencers liv. Det är ett livsöde som kantades av sorg, svek och tragedi. Sedan den tragiska dödsolyckan i Paris så har hela världen vänt upp och ned på Dianas liv i dokumentärer, böcker och spelfilmer.

Hade det varit för mycket att önska att Pablo Larraín skulle respektera ämnet och personen ? Efter det miserabla försöket med Jackie så kunde det väl ändå inte bli sämre ? Men bönerna och vädjan om någon som helst nåd har inte nått fram. Spencer är en fortsättning på den mardröm vi behövde uppleva för 5 år sedan, den enda skillnaden är att huvudpersonen i fråga besudlas och exploateras till obegripliga proportioner. Men vad är egentligen skillnaden mellan Spencer och Netflix succén The Crown ? Även där höjdes kritiska röster vad gällde att visa upp Diana och hennes många personliga och privata problem. Skillnaden ligger i förmågan att iscensätta berättelsen. The Crown är minutiöst genomarbetad som dessutom är rollbesatt till perfektion. Om Spencer hade genomförts med samma kompetens och omsorg så hade flera tveksamma inslag kunnat förbises. Men när hela syftet med projektet är ett groteskt försök att förskaffa sig ihåliga utmärkelser så blir slutresultatet mer frånstötande än de värsta exploateringsfilmer, vars uppsåt känns betydligt mer genuint än något som går att finna här. 

Detta är inte en berättelse om Diana Spencer och hennes tragiska liv. Det är en lista… En lista där Larraín och Stewart satt upp en rad gräsliga idéer som kan komma att leda till en hög med Oscarsnomineringar. Stewart är inte någon arvtagerska till Meryl Streep eller Emma Thompson vad gäller skådespelarförmåga, detta gör att alla försök att visa upp bräcklighet, skräck och hopplöshet känns lika genuint som en currygryta i någon av Biltemas snabbrestauranger. Stewart bjuder på den vanliga sviten av exhibitionistiskt överspel, det skriks och gråts så fort det finns tillfälle, helt utan någon som helst passion eller autenticitet. Inte blir det bättre av att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana eller är av korrekt nationalitet. 

Kanske hade det hela kunnat överleva om berättelsen och utförandet hade varit i toppklass. Tyvärr så är Spencer gräslig vad hantverket anbelangar. Samma urvattnade och likbleka foto – som fick Jackie att se ut som en naturkatastrof, är tillbaka. Visserligen slipper vi den tortyrliknande musiken av Mica Levi – som fortfarande hemsöker mig i mina värsta mardrömmar. Dock så är Larraín inte beredd att helt överge läten och ’’musik’’ som kan jämställas med att behöva lyssna till en stor motor utan ljuddämpare. Jonny Greenwood från Radiohead har begåvat hela Spencer med ett ensidigt och totalt missanpassat soundtrack som är identiskt med Hans Zimmers sylvassa och hotfulla Batman-musik då Heath Ledger mördar hela sitt entourage i början på The Dark Knight. Intensiv och obehaglig musik har sin plats, men då den används i varenda sekvens skapas situationer som liknar en urspårad komedi. Då det ställs fram bakverk eller då Diana äntrar ett rum så ackompanjeras det av stråkar som får mig att tro att Anthony Perkins väntar bakom gardinen med en kökskniv. Pablo Larraín är inte bara tondöv vad gäller musik utan också förmågan att skapa någon som helst variation i sina stämningslägen. Hela manuskriptet är så pass repetitivt att man kan undra om manusskrivandet har genomförts med följande arbetsprincip – ’’klipp ut-klistra in’’, det enda som visas upp är psykotiska sammanbrott, galenskap och förvirring. Något försöka att göra Diana – eller persongalleriet, tillgängligt eller ens empatiska är helt irrelevant i Larraíns ögon.   

Spencer må vara ett vidunder vad gäller det tekniska, men det är i sitt ’’berättande’’ som den begår ett grovt brott mot filmkonsten. Från första början vill Larraín förtydliga Dianas utsatta situation, han kallar det ’’en saga från en sann tragedi’’. Det är svårt att veta om Larraín driver med tittaren eller inte. Spencer vältrar sig i Dianas ohälsa, men istället för att porträttera den med ett allvarsamt lugn så väljer Larraín och manusförfattaren Steven Knight att förvrida och förvränga berättelsen med helt vansinniga stilistiska grepp som framställer Diana som spritt språngande galen. Dessutom så blandar man in en rad surrealistiska inslag som är så uselt implementerade att det känns som ett hån. 

Spencer är en iskall, cynisk och kalkylerande film som inte kunde bry sig mindre om sitt subjekt. Det är en grotesk och makaber reklamkampanj vars enda syfte är att överleva fram tills den 27 mars 2022, då Oscarsgalan går av stapeln. Om Spencer tar hem ett enda pris den kvällen så kommer jag behöva göra allt i min makt för att få vara en av de första att bli en del Elon Musks drömprojekt att kolonisera mars, uppenbarligen finns ingen skam kvar på vår moderjord i sådana fall. 

Betyg 1/10   

Parallella Mödrar Recension 

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2021

Summering: Även om Parallella Mödrar inte är ett misslyckande så är den inte ens i  närheten så bra som tidigare projekt med Pedro Almodóvar och Penelope Cruz. 

Pedro Almodóvar är i en klass för sig vad gäller att engagera och fängsla publiken med snåriga familjerelationer. Där många regissörer får slåss för allt de är värda för att hitta en balans mellan det sentimentala och det överdrivet emotionella så får Almodóvar denna balansgång att framstå som en barnlek. 

När den spanska mästaren är som bäst så kan hans filmer liknas med jättelika köttkrokar som hakar tag i publiken och vägrar släppa taget. Det mest triviala och ointressanta – som matlagning eller ett gräl om Canal Plus, förvandlas till en dramatisk drog som publiken inte kan få nog av. För två år sedan så fick Almodóvar fysisk smärta och depression att bli en gastkramande upplevelse i den fantastiska Ära Och Smärta

Parallella Mödrar har stunder av denna patenterade och igenkännbara genialitet. När Penelope Cruz får stå i centrum och agera som om livet hängde på det så är det omöjligt att inte häpna. Men dessa stunder av kompromisslös briljans förekommer endast sporadiskt. Trots ett starkt skådespel från hela ensemblen samt en mörk och passionerad berättelse så är Parallella Mödrar Almodóvars mest spretiga film på länge. 

Den bubblande och kaotiska humorn som befolkat majoriteten av Almodóvars filmer – även i de mest mörka och tragiska stunderna, har övergetts denna gång. Från första början så vilar det ett grått och sammanbitet allvar över hela filmen. De vanligtvis varma färgerna från filmer som Volver och Tala Med Henne är utbytta mot ett sylvasst och kyligt foto som mellan varven kan misstas för att vara dokumentärt. 

Sällan har Almodóvar varit såhär sammanbiten och reserverad. Mycket tidigt så försöker han distansera sig ifrån sina mest älskade signum. Istället för att använda ett personligt trauma så får ett nationellt trauma stå som katalysator för en stor del av dramatiken. Inledningsvis så känns detta grepp både nytt och vågat och för en kort stund så verkar det som om Almodóvar vill fortsätta att utveckla det obehag som återfanns i The Skin I Live In tillsammans med en dos detektivarbete. 

Tyvärr så är det distinkta introt bara en tafatt språngbräda. Almodóvar är snart tillbaka i  bekanta territorium, där vardagsproblem och trassliga relationer står i centrum. Men med tanke på hur Almodóvar har brukat bemästra den dramatiska vardagen så känns händelserna och livsödena i Parallella Mödrar avslagna. 

Berättelsen tar evigheter att komma igång och den förföriska och helt oemotståndliga dramatiken infinner sig aldrig. Filmens manuskript känns många gånger ofärdigt, ihåligt och improviserat. Något slutmål verkar aldrig ha funnits, den röda tråden klipps av och skarvas minst en gång för mycket. Hela slutklämmen känns dessutom som en ren axelryckning. Finalen kan vara det mest förenklade jag någonsin sett Almodóvar göra. De möjligheter som sticker upp huvudet mellan varven ignoreras helt och hållet. När eftertexterna rullar så lämnas man med en olustig och tom känsla som grundar sig i att det finns så mycket kvar att utforska och studera, något som aldrig inträffar. 

Trots att Parallella Mödrar råkar ut för motorstopp så lyckas Almodóvar – med ren råstyrka, att ta sig ur denna kniviga situationen med livet i behåll. För trots den förvirrade berättelsen och den akuta bristen på någon som helst inspiration så finns det stunder  som helt och hållet suddar bort missnöjet. Det sätt som Almodóvar skapar spänning och intensitet i sin dialog är fortfarande oemotståndligt och Penelope Cruz är många gånger lysande. Att en Almodóvar på sparlåga klarar av att fascinera och tittaren understryker faktumet att han är en av de största regissörerna genom filmhistorien. 

Betyg 6/10 

Ghostbusters Afterlife Recension 

All images courtesy and copyright of Sony Pictures 2021

Summering: Det tog nästan fyrtio år av hopplös väntan och krossade drömmar. Men Ghostbusters: Afterlife lyckas infria förhoppningarna om en modern, varm och autentisk fortsättning som både hyllar och tar konceptet in i nutiden. 

Ghostbusters är lite av ett udda fenomen i dagens filmklimat. Serien har aldrig nått samma framgångar som exempelvis Star Wars eller Indiana Jones. Trots det så finns det miljontals fans som är närmast religösa i sin vördnad för Ghostbusters. Mer än trettio år senare så är Ghostbusters fortfarande en lysande komedi som briljerar i både sitt manus och utförande.  

Men uppföljaren som utkom 1989 var en fantasilös och energilös soppa. Nådastöten kom 2016 då serien startades om. Trots en helt lysande ensemble med fantastiska SNL förmågor som Kristen Wiig, Kate McKinnon och Leslie Jones så var filmen en vanställd katastrof som fick Ghostbusters II att se ut som Rymdimperiet Slår Tillbaka

Sony valde dock att inte begrava serien efter denna självförvållade katastrof. Istället har man laddat om och gått tillbaka till rötterna – både framför och bakom kameran. Jason Reitman – som mestadels sysslat med små och säregna filmer som Juno och Up In The Air, träder nu in i rollen som regissör efter sin far Ivan. Och från första sekunden så är det tydligt att detta är lika mycket en hyllning till kultklassikern som en fortsättning. Elmer Bernsteins musik används flitigt och Reitman är inte rädd för att kasta in referenser på löpande band. 

Det hela kunde ha känts pliktskyldigt och mekaniskt, men Ghostbusters: Afterlife lyckas med samma imponerande balansgång som J.J Abrams Star Wars: The Force Awakens där det nya och gamla flätas ihop med stor finess. Reitman tar stark inspiration från Steven Spielbergs 80-tal och Abrams Super 8. Och med en rad imponerande skådespelarinsatser från filmens yngsta aktörer så känns det många gånger som att vara tillbaka med The Goonies. Ingen av karaktärerna är särskilt originella, men ensemblen agerar med stor inlevelse och humor. Ta den som alltid geniala Carrie Coon, materialet hon tilldelas kommer inte vinna några finpriser, men Coons fantastiska och helt opretentiösa skådespel gör en simpel karaktär både intressant och sympatisk. Paul Rudd är – som alltid, charmerande och får hela publiken att flina av välbehag. Det enda felet i ensemblen är Finn Wolfhard vars rollfigur känns som en eftertanke. Tillskillnad mot Mckenna Grace som är strålande i rollen som Wolfhards syster, så verkar Reitman och manusförfattaren Gil Kenan inte ha något större intresse för karaktären. Flera av scenerna då Wolfhard måste klara sig på egen hand är irrelevanta och gör filmen utdragen. 

Men Afterlife har inga aspirationer att vara någon djupt karaktärsstudie eller ett noggrant iscensatt familjedrama. Allting är avsiktligen gjort för att vara så brett, stort och tydligt som möjligt. Jason Reitmans förkunskaper om underfundig humor kommer väl till användning här. Ghostbusters: Afterlife fullkomligt överöser publiken med diverse skämt, stora som små. Mestadels fungerar det men ett område som inte kan mäta sig med originalet är den oerhörda udd som Harold Ramis, Rick Moranis och Dan Aykroyd tillförde som manusförfattare. Det märks av i en rad skämt som grundar sig i ordvitsar som är alltför repetitiva. Filmen kompenserar dock för denna brist på udd genom en rad strålande actionscener, ett område som Jason Reitman visar sig vara oväntat vass inom. Den klassiska Cadillacen Ecto-1 – som fram tills nu endast varit en glorifierad kuliss, blir här plattformen för en rad strålande jaktsekvenser som både är energiska och väldigt roliga.  

Kanske mest imponerande av allt är hur Reitman identifierar essensen av Ghostbusters. De referenser och vinkningar som förekommer är valda med stor omsorg, många nyversioner och uppföljare missförstår kärnan och själen i ursprungsfilmen men Reitman gör det motsatta. Referenserna till det förflutna må vara många, men inte en enda av dem känns ansträngd.     

Ghostbusters Afterlife är den film som entusiasterna och fansen har väntat på sedan Bill Murray och Sigourney Weaver kysstes utanför Shandor Building på Manhattan för mer än trettio år sedan. Det är en fartfylld, rolig och fantastiskt charmerande film som får tittaren att vilja spänna på sig en stor ryggsäck, dra på sig en beige overall och lyssna till Ray Parkers legendariska titellåt.  

Betyg 8/10 

Eternals Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Summering: Ojämnt och inte alltid engagerande. Men trots flera problem så är det svårt att inte bli imponerad av Chloe Zhao och Marvel Studios helt kompromisslösa vision. 

Trots 2020 utan Marvels filmiska universum – Marvel Cinematic Universe, så har hungern och upphetsningen efter fler berättelser från det stora fiktiva universumet vägrat att avta. Efter Black Widow, den mästerliga Shang Chi och tre helt strålande serier på streamingtjänsten Disney Plus, så har Marvel återigen cementerat sig som popkulturens mest intressanta, underhållande och beroendeframkallande varumärke. Studions senaste år har känts som evighetslånga segertåg där varenda satsning – udda som säker, har slagit ned som en vätebomb. Fansen har ätit ur studions händer och repliker, scener och enkla rörelser har blivit ikoniska på rekordtid. 

Vanföreställningen att Marvel Studios gör samma film om och om igen har motbevisats med kraft de senaste åren. Istället för att återanvända karaktärer, regissörer och berättelser så väljer studion att ta risker, utforska nya och annorlunda områden som hämtas från deras det outtömliga arkivet av serietidningar. Variationen mellan filmerna har varit superb och faktumet att en mindre känd karaktär som Shang-Chi skulle innebära ren och skär filmmagi visar på Marvels oerhörda skicklighet samt vilja att inte fastna i mallar eller formler.   

Eternals är studions mest vågade produktion hittills. Det påståendet återkommer alltför ofta i diverse recensioner och artiklar, men i det här fallet så är det ett faktum. Det är udda och ofta bortglömd kreation av den legendariske Jack Kirby och dennes fascination för mytologiska gudar och deras olika gestalter. Men förutom de ursprungliga berättelserna av Kirby samt stark följetong av den eminente Neil Gaiman, så har Eternals blivit förbisedda av både författare och läsare. 

Marvel har tidigare gjort djupdykningar i sitt arkiv och lyckats fiska upp oslipade diamanter, exempelvis Guardians Of The Galaxy, en serie som var närmast okänd för allmänheten innan den omåttligt populära filmversionen av James Gunn. Eternals ger sig ut på outforskad mark, det känns i det närmaste som en blankt papper där författare och skapare kan ta sig stora kreativa friheter utan att behöva oroa sig för ett bombardemang av hatbrev. Adaptionen blir extra intressant i och med Chloé Zhao som regissör. Efter framgångarna med Oscarsvinnaren Nomadland så har förväntningarna för Eternals ökat dramatiskt under årets gång. Kombinationen Zhao och Marvel borde kunna vara lika eminent som Ryan Coogler och Black Panther. Marvel Studios har alltid låtit regissörer med läggning för det subtila och dramatiska att fokusera på sina styrkor och överlåta actionscener till ett rutinerat team inom studion. 

På senare tid har allt fler regissörer krävt autonomi över actionscenerna. Cate Shortland och hennes avskalade regi genomsyrade den sekvens då Florence Pugh och Scarlett Johansson drabbade samman i lägenhet, en scen som fick valfri episod ur serien om CIA-agenten Jason Bourne att blekna. Flera regissörer som tagit sig an Marvel-produktioner har visat sig klara av det spektakulära och explosiva utan problem. Destin Daniel Cretton integrerade actionscenerna i Shang-Chi med en närmast omänsklig skicklighet, något som gav oss den episka buss-scenen som står sig som en av filmhistoriens bästa vad gäller action. Chloé Zhao menar i en intervju att hon – precis som Shortland, inte har överlämnat ansvaret för actionscenerna till specialavdelningen hos Marvel. Det råder inget tvivel om att detta är ett produktivt möte mellan Marvel och Zhao, där deras båda egenskaper kombineras men där Zhaos vision får maximalt med utrymme. Detta sker på både gott och ont då Zhao inte är helt redo för en film av denna storleken. 

Det råder inget tvivel om att Zhao är en magnifik dramatiker som älskar att utforska mänskliga relationer, livsöden och ångestfyllda kval. Nomadland kombinerar det vemodiga och det euforiska i en sällsynt mix som gör att misären och kampen om överlevnad blir oväntat upplyftande. Det säger sig självt att det inte är lika lätt att identifiera sig med Eternals odödliga gudar som för Frances McDormands hårt arbetande nomad. Zhao gör dock ett mycket bra jobb vad gäller att humanisera och skapa karaktärer vars interaktioner och handlingar – utanför superkrafterna och explosionerna, är minst – om inte mer, intressanta än när hela världen står på spel. Aldrig tidigare har en MCU-produktion varit såhär subtil och lugn, ensemblen är återhållsam, exakt och mycket försiktig. Mestadels så är individerna i Eternals oerhört mänskliga vad gäller aspirationer och motivation, det finns inga tankar om världsherravälde, istället så är problemen och kvalen jordnära och ibland riktigt rörande. Det är framförallt fascinerande att se hur Chloé  Zhao eliminerar överspel eller överdrifter, Salma Hayek har nog aldrig varit såhär empatisk och varm i en roll, det finns ett självförtroende hos Zhao och ensemblen om att det mest grundläggande och simpla kan fascinera publiken. 

Men där dramatiken och tematiken är genomtänkt så är själva genomförandet som bäst haltande. Zhaos tidigare arbete har oftast koncentrerat sig på ett fåtal karaktärer, men här så måste hon kämpa med en massiv ensemble vilket skapar problem. Precis som de första X-Men-filmerna så finns det inte tillräckligt med tid för att lära komma de individer vi möter. En av Marvels mest framträdande styrkor har varit deras karaktärer som tåls att omfamnas, dyrkas och beundras årtionden efter att vi fått stifta bekantskap med dem. Men Eternals kan vara den första gången som karaktärerna inte tilltalar till den grad som de skulle behöva. Se till Richard Madden – som levererar en mycket stark och nyanserad rolltolkning, men vars brist på utrymme och relevanta sekvenser berövar hans karaktär Ikaris från att kännas komplett. Gemma Chan hamlar i en liknande sits, hennes karaktär Sersi är ibland svår att nå emotionellt, trots ett mycket fint agerande ifrån Chan.  

De karaktärer och aktörer som faktiskt lyckas med att avlämna ett djupare avtryck drabbas av filmens enorma storlek och de oundvikliga kompromisserna vad gäller spelrum. Detta är närmast tragiskt då Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff är fantastiska i sina roller. Tyree Henry i synnerhet bjuder på filmens mest hjärtevärmande scen och Zhao frodas i en miljö där hon kan porträttera genuina och hjärtevärmande relationer. McHugh demonstrerar enorm självsäkerhet och karisma – trots sin unga ålder.  Ridloff – i rollen som Marvels första döva karaktär, har ett magiskt kroppsspråk och en oerhörd intensitet i sin blick.

Tyvärr så är problemen inte isolerade till ensemblen. Zhao har stora svårigheter med den numera ikoniska och patenterade humorn som blivit en grundpelare för så många Marvel- filmer. Ett antal kommentarer och slutklämmar – som hade kunnat bli underbara gapskratt, förtas av dålig tajming.

Att Chloé Zhao – precis som Cate Shortland, önskar att sätta sin egen prägel på de storslagna sammandrabbningarna är beundransvärt, men genomförandet är – likt personregin, ojämn. Genuint risiga digitala specialeffekter förföljer och hämmar mycket i Eternals och dränerar actionscenerna på någon som helst häfta eller kraft. Det blir en livslång cykel där karaktärer står och bankar på plastiga CGI-kreationer, vilket transporter tittaren till tillbaka ett antal decennium till något primitivt fighting-spel där slag och sparkar inte har någon fysisk effekt på motståndaren. För att göra saker och ting än värre så utspelar sig många av dessa scener i totalt mörker vilket ger otäcka associationer till Zack Snyders makabra tolkning av Stålmannen, Batman och Wonder Woman. I värsta fall känns det som en aningen mer påkostad version av Marvels största misslyckande, TV-serien Inhumans. Det tar också ett bra tag innan berättelsen får fotfäste, inledningen är en utdragen och förvirrad historia som inte fängslar tittaren. 

Felen och bristerna är många och uppenbara. Eternals står ibland lika stadigt som ett korthus på en stökig byggarbetsplats, det självklara och elementära som Marvel alltid lyckas med att erbjuda förekommer bara sporadiskt. Men Chloé Zhao vägrar att lägga sig platt…  Hon vägrar att släppa filmen trots turbulensen. 

Hennes ihärdiga kamp – där slutmålet är att bli bättre, är märkbar under resans gång. Någonstans i filmens mitt så börjar saker och ting -äntligen, rulla på utan större friktion. Zhao har då en tydligare idé om vilken film hon vill göra. Inledningen och dess förvirrade karaktär försvinner, insatserna blir plötsligt intressanta och karaktärerna enklare att sympatisera med. 

Eftersom actionscenerna inte fungerar som önskat så väljer Zhao en alternativ väg. Precis som Denis Villeneuves Dune så vill Zhao imponera på publiken med hjälp av vyer istället för action. Eternals har ett antal sekvenser som briljerar visuellt, omfånget och skalan är emellanåt gastkramande. Producenten och hjärnan bakom Marvel Studios – Kevin Feige, har länge talat om Zhao och hennes förkärlek för naturligt ljus och känsla för att skapa vackra scener utan efterbehandling. Många gånger så känns foto och komposition lika opretentiöst och vackert som i Nomadland. Zhao verkar fortfarande vara kvar i det ensamma USA som hon porträtterade i Oscarsbelönade film. När Eternals är dramatiskt starkast så är det en studie i ensamhet, relationer och vikten av att tillhöra ett community. Dessutom så serveras vi en fantastisk vändning som ställer om förväntningarna helt och hållet inför filmens klimax, något som skänker allting en välbehövlig intensitet. 

Eternals är sannerligen inte någon dans på rosor. Felen är närmast oräkneliga, alltifrån den sega berättelsen till de aningen anonyma karaktärerna gör det omöjligt att helt och hållet uppslukas. Men då de filosofiska undertonerna får ta överhanden och publiken tvingas till eftertanke så är det svårt att inte beundra Zhao och Marvel, trots att slutresultatet är ojämnt. Om de bästa av MCU-filmer kan liknas med ett japanskt snabbtåg –  utan fel eller förseningar, så är Eternals en resa signerat SJ där förseningarna är otaliga, resan är turbulent och inte alltid trevlig, men resenären kommer i alla fall fram trots komplikationerna, och resans slutmål är inte alls särskilt dumt. 

Betyg 7/10     

The French Dispatch Recension 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2021

Summering: Wes Andersson fortsätter att göra världens snyggaste nonsens.

Wes Anderson ses av kritiker och hängivna fans som en modern auteur. Hans fingerfärdighet för visuella detaljer har gett hans filmkatalog en helt unik stämpel. Men med ett tydligt fingeravtryck medföljer också klichéer och traditioner. Andersons filmer har med åren blivit mer intresserade av att tänja på de visuella gränserna på bekostnad av en fungerande story. Vad som har erbjudits senast har varit en radda av stela karaktärer som alla utstöter tramsig dialog och bär på ett självgott flin. Tiderna då vi hade möjlighet att uppleva en mer traditonella berättelse i en av Wes Andersons filmer är sedan länge borta. Efter The Life Aquatic så har Andersons verk blivit mer och mer egensinniga, tyvärr så har Anderson inte utvecklat sitt bildspråk vilket gör att det nu börjar kännas repetitivt.

The French Dispatch avviker inte från dessa problematiska tendenser. Visuellt är det lika finurligt som alltid, men det innebär också att all form av struktur åsidosätts för fåfäng exhibitionism som kväver möjligheterna att skapa en berättelse som matchar det utseendemässiga. Uppdelad i ett antal kapitel, som ofta känns helt orelaterade, så försöker Anderson iscensätta och emulera några av de mest omtalade europeiska auteurerna som Jean-Luc Godard, Francois Truffaut och Federico Fellini. Detta hade kunnat bli en filmfest där referenserna och parallellerna radades upp som storslagna tolkningar, men istället så påminner dessa vinkningar om gräsliga covers som vi tvingas  uthärda i program som Så Ska Det Låta. 

För hur mycket The French Dispatch än leker och bollar med sitt bildspråk eller blandar olika genres, så känns allting daterat och bekant. Det är som att Anderson inte vågar släppa taget om sina – numera, gamla signum och slaviskt försöker hitta sätt att implementera dem om och om igen. Det spelar ingen roll att scenografin är vacker och kompositionen lekfull eftersom scenerna som utspelar i dessa välklädda kulisser är totalt nonsens som vägrar ta slut. 

Även om The Grand Budapest Hotel och Isle Of Dogs inte föll mig i smaken så fanns det i alla fall en tydlig rödtråd som gick att spåra från början till slut. Men i och med att Anderson stirrat sig blind på den europeiska konstfilmen – exempelvis Fellinis 8 1/2, så väljer han att skapa ett episodiskt och uppbrutet berättande som är tröttsamt och korthugget. En majoritet av filmens kapitel är rena sammelsurium som kastar tittaren mellan olika stämningslägen och platta karaktärer. De inledande sekvenserna med Adrian Brody och Benicio Del Toro – bägge  två duktiga skådespelare, är en ren sandlåda som verkar pågår i evigheter. Då Francis McDormand gör entré i filmens mitt så återfås ett visst mått av behövlig mognad men Anderson vägrar att inrätta sig vad gäller att hålla ordning på sitt filmskapande. Oavsett vilka karaktärer vi får möta så är det ett oupphörligt tjattrande, dialogen är helt övertygad om sin egen briljans och det blir snart plågsamt självgott. Så fort någon av aktörerna skall husera verbalt så blir det en tillkrånglad och menlös rappakalja som inte ens framkallar ett minimalt flin. 

Det är inget nyhet att Anderson är överdrivet förtjust i sin egen kreativitet. Och hans sinne för detaljer och rekvisita, som tåls att beskådas om och om igen, är ständigt närvarande i The French Dispatch. Det är fortfarande som att träda in i ett massivt dockskåp som parat ihop sig med lustiga huset. Anderson är – som alltid, förtjust i att stilisera och leka med scenografin vilket skapar unika stunder då han väljer att transformera sina välgjorda kulisser mitt under pågående scener. Men trots att Andersons visuella signatur är framträdande genom hela filmen så blir alla visuella knep och udda grepp snart så pass överanvända att det tangerar att känns desperat. Det finns överhuvudtaget inget självförtroende för berättelsen och dess förmåga att fånga tittaren. Istället så bombarderas publiken med det ena visuella tricket efter det andra, det sker så pass ofta att man snart blir immuniserad emot dem. 

The French Dispatch må vara exceptionell när det kommer till att exemplifiera Wes Andersons säregna vision för filmmediet. Men bakom alla pastellfärger så återstår en klen och mycket självgod berättelse som inte på något sätt tar risker eller utmanar de konventioner vi sett sedan Rushmore. Men en sak står klart, ingen gör stilistiskt trams lika bra som Wes Anderson. 

Betyg 4/10

Halloween Kills Recension 

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2021

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Summering: Det evighetslånga blodbadet blir snabbt lika tröttsamt som bus eller godis på allhelgona. 

Halloween från 1978 står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag upplevt. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades John Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att vara glad över. Och Halloween Kills är inte filmen som bryter trenden vad gäller miserabla Halloween-uppföljare. Det är en fortsatt hjärndöd och ihålig mordmaskin som varken tillfredsställer den unga publiken eller de numera luttrade fansen.

Precis som den ursprungliga uppföljaren från 1981 så utspelar sig Halloween Kills minuterna efter slutet på den första filmen. Idén med en direkt uppföljare är i sig inte fel, men eftersom samtliga karaktärer och händelser från tre år sedan – minus Jamie Lee Curtis, är lika minnesvärda som regniga dagar så är det omöjligt att följa med i referenserna. Inte blir det bättre av att man gör direkta kopplingar till flera sidokaraktärer från originalfilmen. Dessa inslag känns överhuvudtaget inte naturliga eller genomtänkta, det blir endast till ointressanta efterkonstruktioner som snart leder till förvirring.     

Förutom det välgjorda introt som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat.

De tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmattningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt, tillslut blir flödet av blod och kroppsvätskor så pass överdrivet att det är svårt att överhuvudtaget bry sig. Stunderna av genuint paralyserande skräck är nu reducerade till ett fåtal ’’hoppa-runt hörnet’’-moment som är lika förutsägbara som en tidtabell för valfri buss.     

Halloween Kills verkar också vara förvirrad vad gäller sitt mer substantiella innehåll. Mellan avrättningarna och blodbadet så försöker filmen att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer. Karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Trots ett par nytillskott som Anthony Michael Hall så är skådespelet mestadels bedrövligt, Andi Matichak och Judy Greer skriker och gråter så pass mycket att man kan undra om de försöker imitera de flickor som grät och skrek då Beatles framträdde på Shea Stadium i New York. Trots att Halloween Kills önskar vara modern och aktuell så är flera porträtteringar av minoritetskaraktärer chockerande stereotypa, dessa generaliseringar är också betydligt otäckare än någon annat i filmen. Och efter att Michael Myers har avrättat fler människor än Kristian II så lämnas publiken med ett fasansfullt cliffhanger-slut som svider mer än en kökskniv i buken.      

Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost, tyvärr så måste vi vänta tills eftertexterna innan vi får höra Tobias Forge och hans melodiska monsterrock. 

Hela Halloween Kills är ett dödstråkigt slakthus som är helt befriat från finess eller uppfinningsrikedom. Michael Myers sköts och föll ned från en övervåning för 40 år sedan, sedan försvann han in i mörkret flåsandes och arg, för sin egen och vår skull borde han  stannat där för alltid.  

Betyg 2/10 

The Last Duel Recension 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2021

Summering: Ridley Scott kör fast i en seg gyttja där slarvig regi och stelt skådespel förtar de goda ambitionerna.

Under sin långa karriär som regissör har Ridley Scott gjort ett antal filmer som har en given plats i filmhistorien. Exempel på dessa mästerverk är bland annat Alien, Blade Runner och Gladiator. Många regissörer göra upp ett avtal med djävulen för att få stoltsera med endast en av dessa filmer på sitt CV. Men under hela sitt verksamma yrkesliv så kan Scott – som bäst, sammanfattas som ojämn. Mellan dessa filmpärlor så återfinner vi groteskt skräp som A Good Year och Prometheus

Den går gången så väljer Scott att studera kvinnors utsatthet med ett historiskt perspektiv. The Last Duel innehåller flera paralleller till #MeToo där korrupta män drivna av egoism och fåfänga, utnyttjar och förgriper sig på kvinnor som om de endast vore själlösa objekt. Att skapa en allegori i arkaisk miljö är konceptuellt intressant men The Last Duel kör fast i en seg gyttja där slarvig regi, stelt skådespel och oförlåtligt dåligt berättande förtar de goda ambitionerna. 

The Last Duel väljer bort action och fokuserar istället på en rad intriger. Förutom ett par stunder av brutalt våld, där blankslipade vapen genomborrar kroppar, så är detta långt ifrån något pulserande äventyr. I mångt och mycket så är The Last Duel ett medeltida rättegångsdrama där Scott – i bästa Rashomon-anda, delar upp sitt berättande i tre olika kapitel perspektiv som sakta men säkert kopplar samman händelseförloppet. Jag är personligen svag för juridik på film och med välskriven dialog så kan det vara obegripligt spännande. Men när vi har att göra med ett karaktärsgalleri som är lika spännande som en lövhög så blir de olika turerna och utsagorna bedövande tråkiga. Scott har aldrig varit vass vad gäller personregi men i The Last Duel så når den rekordlåg nivå. Trots att filmenutspelar sig i Frankrike så har Scott ignorerat att skapa en universal dialekt, detta innebär ett virrvarr av amerikanska, brittiska och franska-accenter som känns lika bisarat som en stridsvagn på ett medeltida slagfält. Att dessa bisarra accenter är som en nagel i ögat tydliggör The Last Duel och dess problem med att fängsla sin publik. Ingen opponerade sig emot att hela ensemblen i HBOs Chernobyl talade brittisk engelska istället för ryska. Chernobyl var så pass intensiv, suggestiv och medryckande att detta kreativa beslut aldrig blev till ett hinder. Men så fort Matt Damon eller Adam Driver öppnar munnen så väntar de mest obekväma film-accenterna sedan David Finchers svengelska. Om nu bara prosan hade varit i klass med Ibsen så hade dessa lingvistiska problem varit lappri. Men det som verbaliseras är faktiskt värre en accenterna, många gånger blir det till ett skamligt navelskådande där ensemblen tvingas att vända ut och in på sig själva för att framföra dialogen. Begreppet stelt skådespel får en helt ny betydelse då Damon och Driver – som båda är kompetenta aktörer, ser ut att vilja kasta sig utför ett stup för att undkomma obehaget. Även bagatellartade sekvenser blir så pass sammanbitna och stelfrusna att skådespelarnas tänder ser ut att vara på väg att explodera. 

Dessutom tar det evigheter innan Scott når fram till filmens kärna. Om TV3-programmet Grannfejden med Robert Aschberg hade utspelat sig under medeltidsveckan i Visby så hade den varit oskiljaktig från The Last Duel. Istället för att gå raka vägen till den centrala konflikten så får publiken stirra sig blind på kartor och tomtgränser, där landägare gnäller och klagar om kvadratmetrar. Då vi når fram till den centrala konflikten så är tittaren så pass dränerad och sömnig att det är svårt att bry sig. 

Om någon skulle våga sig på anteckna antalet felsteg på vägen mot klimax så skulle den svenska lagboken framstå som ett skillingtryck i jämförelse. Oavsett om det är Ben Afflecks skrattretande försupna adelsman, eller den tafatta slutstriden så är allting ett utdraget mähä. Scotts tolkning av 1300-talets Frankrike visar sig också vara misstänkt lik George R.R Martins fantasivärld Westeros. Med ett blått filter och pälsklädd ensemble så kan man undra om detta inte är ett förlorat auditionband för Game Of Thrones.

Inte ens de olika berättarperspektiven utnyttjas till fullo eftersom Scott undanhåller information och manipulerar berättelsen på sämsta tänkbara sätt. Det hela blir en narrativ gröt som är omöjlig att ta till sig. Det enda som kan lyftas fram som positiv är filmens final  då rättegångsdramatiken får stå i centrum. Även om publiken inte har någon som helst relation till karaktärerna eller berättelsen så lyckas Scott återfå fokus och skapa dramatik som inte känns helt artificiell. 

The Last Duel är en obekväm och fånigt teatral upplevelse som – tyvärr, börja indikera att Scott borde påskynda sin pensionen från filmskapandet.     

Betyg 4/10 

No Time To Die Recension 

All images courtesy and copyright of Universal Studios, MGM& EON 2021

Summering: No Time To Die lyckas tyvärr inte vara Bond-filmens motsvarighet till Avengers Endgame, det är en alltför överfylld och långdragen historia för att någon gång kunna kallas genialisk, men trots det så finns det tillräckligt med höjdpunkter och strålande action för att uppväga de många problemen. 

Efter en försening på mer än ett och ett halvt år så har den tjugofemte filmen om Storbritanniens mest älskade spion äntligen fått premiär. Ingen film är konstruerad att utstå en evighetslång marknadsföringskampanj, det finns goda skäl att filmbolag är oerhört försiktiga med att släppa trailers eller ens stillbilder innan en film, en alltför närgången och utdragen PR-kampanj kan tillslut leda till ointresse från allmänheten, se bara till de TV-spel som cirkulerat i flertal år utan släppdatum och där mängden marknadsföring gjort konsumenten mätt på produkten långt innan släppdatum. No Time To Die har hamlat mellan en sten och ett obehagligt hårt ställe, med en färdig marknadsföring och en stundande premiär som flyttats fram, fram och fram. Detta har lett till en uppsjö av trailers, artiklar och bilder som behövts rullas ut för att bibehålla intresset och upphetsningen, saker som borde vara stora överraskningar och chockmoment har därför tappat sin udd då de visats om och om igen på TV eller i YouTube-reklam. 

För det oerhört hängivna Bond-communityt så har varje försening varit som en kniv i ryggen, tillskillnad mot Star Wars, Marvel Studios eller DC så har Bond-fans endast en chans vart fjärde eller femte år att se det dem älskar mest på bio. No Time To Die har således en helt omöjlig uppgift, förutom den enorma väntetiden så representerar detta också Daniel Craigs sista framträdande som 007. Det är slutet på en era som inleddes med den kavata Casino Royale och som nådde mästerliga höjder i den magiska Skyfall.

Spectre var däremot en kalldusch och gav otäcka påminnelser om den genomsusla Quantum Of Solace, efter framgångarna med Skyfall så insisterade producenten och Bondfilmens-moder Barbara Broccoli, att Sam Mendes borde återvända som regissör, något som denne inte var villig att göra. Men efter en stor infusion av pengar så var saken klar. Men resultatet var en avslagen, riktningslös och krystad film som ville binda ihop tidigare berättelser och sätta dem i en spännande och nyskapande kontext. Resultatet blev som bäst mediokert och i värsta fall helt ointressant. No Time To Die regissören Cary Joji Fukunaga gör ett nytt försök med att placera Bond i en större kontext, där tidigare filmer spelar en avsevärd roll och där arvet – inte bara från Craig utan hela filmserien är vitalt. Och som en hyllning till nästan 60 år gammal filmserie så är No Time To Die en kavalkad av referenser och vinkningar till det förflutna. Hanz Zimmers soundtrack är genomgående genialiskt och tillskillnad mot Thomas Newman och David Arnold, som aktivt försökte undvika att förlita sig på det legendariska temat eller andra välkända Bond kompositioner, så anammar Zimmer helt och hållet historiken och tar för sig som om han vore ett barn i en godisbutik där ägaren gett carte blanche att äta tills magsäcken briserar. Det är ett sant nöje att höra passager och stycken från mästare som Monty Norman och John Barry, Zimmer tvekar inte heller att justera och modernisera det ståtliga och kraftfulla brasset för att göra det mer diskret och subtilt.       

Visuellt så genomför man samma typ av balansgång mellan det klassiska och moderna, vår egen Linus Sandgren jobbar med ett aningen grynigt foto och traditionella kameravinklar som påminner om de stunderna då Sean Connery flög över Japan med sin händiga gula helikopter Nellie. Audiovisuellt så är hela filmen ett rent smörgåsbord för Bond och – filmälskare, den beryktade budgeten på 200 miljoner dollar är märkbar vart man än tittar. 

Men oavsett hur vackert det är att se eller lyssna till No Time To Die så har det relativt liten betydelse om manuskriptet och berättandet inte är i toppklass. Och då James Bond är som bäst så utsätts publiken för en åktur och adrenalinrush utan dess like där man ler som en fåne genom hela filmen. Det är alltifrån de bitska replikerna, de fantastiska actionscenerna och framförallt en intensitet som skapar andnöd. Minnet av att se Skyfall och dess klassiska öppningsscen, eller dess oupphörliga framfart mot stratosfären i den gastkramande finalen är för evigt inbränt som ett filmminne för livet. Till och med Pierce Brosnan-eran hade flera stunder av ren och skär filmextas. Men trots att No Time To Die innehåller ett antal mycket bra och välgjorda actionscener så begeistrar dem inte till den grad man kunde ha önskat. Framförallt så blir de fantastiska upptågen berövade på syre då Cary Joji Fukunaga kämpar med filmens tempo. Flera sekvenser som kunde varit geniala, som den både otäcka och mysteriösa öppningen, är alltför långa och har ingen som helst förmåga att uppehålla en välbehövlig takt som balanserar mellan vackra destinationer och rasande action. Fukunaga har de senaste åren arbetat i ett episodiskt format med serier som True Detective och Maniac, något han behärskat och skördat stora framgångar med. Problemet är att Fukunaga behandlar hela No Time To Die som en TV-serie vad gäller struktur, i ett serieformat kan man ta sig tid åt sekvenser som i en långfilm blir påfrestande och ointressanta, men Fukunaga har inte gjort några förändringar vad gäller sekvenser som påminner om ett mindre vägstopp. Trots en speltid på nästan tre timmar så fastnar man i långa scener med oerhört tveksam dialog. En Bondfilm – framförallt Craig-eran, kräver en balans mellan det lugna och hektiska, där stunderna som inte innehåller krutrök, explosioner eller Lotus-bilar med Ubåtsfunktion, är spända och fungerar som en tryckkokare vad gäller stämningen och atmosfären. 

Att Fukunaga vill ägna mycket av filmen till att utforska och studera relationer i de stora karaktärsgalleriet är i tanken en mycket god ide, men när detta iscensätts utan någon som helst hänsyn till vad det gör med filmens tempo så blir flera stunder mest obekväma och något som man helst hade sluppit. Det hjälper inte heller att Fukunaga är överdrivet entusiastisk inför sin roll, han fullkomligt dammsuger de tidigare Craig-filmerna för referenser – stora som små, och har en önskan att binda ihop alla lösa trådar något som tillslut blir övermäktigt. Dessutom så kan Fukunaga inte heller hålla sig från att presentera mysterium och gåtor genom filmen, mestadels så byggs dessa upp med stor skicklighet, det är framförallt imponerande hur man skapar spänning i tysta momenten som är helt frånskilda biljakter och skottlossningar. Men uppgiften att besvara de frågor som ställts når knappt halvvägs. Som exempel kan vi se till Rami Malek i rollen som antagonist, som inte får något utrymme och hans motivation förblir luddig och i värsta fall klyschig. Och desto mer filmen löper desto klarare blir det att detta kan vara den allra sämsta av skurkar från Craig-eran. Malek verkar inte ha något vidare engagemang och hur mycket hyllningar och lovord han fått av sina medarbetare så kan hans insats inte kategoriseras som något annat än ointressant. 

Om filmen hade varit uppdelat i ett antal avsnitt så hade de lugna och timida stunderna varit mer acceptabla, men då No Time To Die hela tiden understryker och demonstrerar hur pass brådskande och allvarligt det faktiskt uppdraget är så blir det outhärdligt att behöva spendera tid med futila sekvenser mellan Daniel Craig och Lea Seydoux – som båda två göra bra insatser, trots obefintlig kemi. Nytillskottet Lashana Lynch har både attityden och skådespelarförmågan att slå publiken med häpnad, men inte hon får någon större möjlighet att bre ut sig. 

Oförmågan att skapa ett bra flyt förtar också flera actionscener. Trots fantastisk koreografi och otroligt hantverk så känner man sig nästan utmattad då adrenalinrushen väl tittar fram. Med det sagt så finns här sekvenser som utan tvekan kan stoltsera som bland de mest imponerande serien har presenterat. 

Den redan diskutabla dialogen måste dock belysas ännu en gång, No Time To Die gick igenom både en och annan manusförfattare, plus Danny Boyle som regissör. I vanliga fall så brukar omskrivna manuskript ta sig i slutänden om en stark vision kan ta ledningen, se till Rogue One: A Star Wars Story som genomgick stora produktionsproblem men som ändå lyckades kännas helgjuten i och med Tony Gilroy som assisterade med manus och ledde projektet fram till mållinjen. No Time To Die känns som en hydra vars huvuden utgörs av de fyra manusförfattarna. Dialogen är som allra mest beklämmande, att den tystlåtne och iskalla Bond plötsligt börjar yppa repliker som kunde varit hämtade från en Harelquin-novel är lika fel som George Clooney i Batman-kostym. 

Det finns en oerhörd vilja att göra No Time To Die både personlig och emotionell och den uppgiften kan enbart ses som halvfärdig. I och med den bristande kemin mellan Craig och Seydoux så blir deras romans och relation svår att fängslas av. Men det beror lika mycket på Fukunaga fel prioriterar och ger sekvenser utan större betydelse enormt spelrum. Faktumet att vi aldrig får vettiga svar på de många frågorna som ställts känns fruktansvärt provocerande med tanke på vilken effekt en bra upplösning skulle kunna ha haft. 

Men trots att helheten och det älskvärda tempot uteblir så är No Time To Die långt ifrån misslyckad. De enorma produktionsvärdena och de stabila hantverket paketerar hela upplevelsen i ett lyxpaket som heter duga. Och även om Fukunagas entusiasm får honom att tappa siktet emellanåt så kan man inget annat än beundra hans förkärlek till allt som är James Bond. Ana De Arams gör sin hittills bästa roll som den glada och energiska Paloma som är definitionen av vad en modern Bondbrud borde vara, med både karisma, intelligens och charm. För första gången på år och dagar får vi också en klassisk Bond-biljakt som helt ogenerat hyllar de mest galna stunderna från filmer som The Living Daylights och Goldfinger. Och så har vi slutet, efter en rad misslyckade försök engagera publiken emotionellt så trillar poletten slutligen ned. Hela avslutet är ett explosivt crescendo som berör något oerhört. I den stunden så känns allt överflöd av stillhet och menlös dialog faktiskt meningsfull. 

Trots sina otaliga problem så är det svårt att känna sig missnöjd med No Time To Die. Det är inte fulländat eller ens det bästa serien presterar, men det är en solid och framförallt kärleksfull hyllning till en filmserie som saknar motstycke i och med sin ålder på nästan 60 år, för att dra en klyscha, man lämnas inte skakad dock aningen rörd. 

Betyg 7/10                  

The Father Recension 

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2021

Summering: Kammardramat förblir lika fascinerande som alltid, att placera ett par aktörer i världsklass och låter dem husera ostört i två timmar leder till ett mirakulöst resultat. Med The Father så tar man kammardramat till sin spets och levererar en makalös film som förstenar och förhäxar tittaren från första till sista bildrutan. 

Florian Zeller långfilmsdebuterar med The Father som är en adaption av teaterpjäsen med samma namn, Zeller är dessutom ansvarig för både pjäsen och filmens manuskript.   

The Father utspelar sig i en storslagen och elegant lägenhet, men oavsett vart den hade utspelat sig så är scenografi och det visuella helt irrelevant. Detta är definitionen av avskalat filmskapande där allt tillägnas aktörerna. Zeller har en avskalad och direkt registil som bär tydliga spår av hans tid som teaterregissör. Det finns inget onödigt eller överflödigt i The Father, om det så hade behövts så hade allting lika gärna kunnat utspela sig i en av Lars Von Triers osynliga Dogville-kulisser. Från första stund då Olivia Colman äntrar genom ytterdörren så kan man nästan känna hur publiken tar ett djupt andetag inför vad som komma skall. Vad som sedan följer är en skådespelardemonstration som ringar in, understryker och tydligt deklarerar hur skådespeleri i världsklass skall se ut. 

Olivia Colman och hennes makalösa framgångar de senaste åren är en gåva från filmgudarna. Efter sin Oscarsbelönade roll i Yorgos Lanthimos mästerliga The Favourite så har Colman äntligen tilldelats den uppmärksamhet som hon alltid förtjänat. Colman är en unik aktör som helt åsidosätter glamouren, skandaler och trivialt trams. Hon är en skådespelerska som definierar sitt yrke med proffessionalitet och ödmjukhet. I rollen som desperat och utsliten dotter till en burdus, bufflig och hänsynslös Anthony Hopkins, så skapar Colman en roll som är lika djuplodande som den är empatisk och fascinerande. Demensen som drabbat Hopkins karaktärer är ständigt i centrum och genom Colmans skådespel så förmedlas och terrorn, sorgen och hopplösheten där verkligheten sakta men säkert håller på att försvinna från en familjemedlem. I och med att Anthony Hopkins väntar på andra sidan rummet så väntar också ett bestialiskt bra samspel. Interaktionen och meningsutbytena mellan Hopkins och Colman är fullkomligt förödande, de är blixtsnabba och kraftfulla, utan någon som helst pretention. Varje gång som en konflikt eller diskussion inleds mellan de två huvudpersonerna så är det som att bevittna de mest kraftfulla gudarna på Olympen drabba samman i en episk strid. Om The Father hade varit en actionhjälte så hade man fått självaste Chuck Norris att kissa nedför byxbenet. Detta är två aktörer i sitt absoluta esse, och det går inte en sekund utan att man hänförs av deras ofattbara talang. 

Men The Father är så mycket mer än ett kammardrama med genialisk dialog. Demensen och den ständiga bristen på att kunna uppfatta verkligheten iscensätts alldeles lysande. Zeller lyckas göra förvirringen till ett spänningsmoment där man ständigt frågar sig vad som händer. Faktumet att Hopkins karaktär är paranoid skapar scenarion som hade fått Hitchcock att gnissla sina tänder i avundsjuka. Zeller leker med förvirringen, han skapar spänning, obehag och skräck då varken Hopkins eller publiken förstår vad som händer. Är allt en komplott eller bara en mycket förvirrad mans psyke ? Mysteriet byggs sakta upp men säkert och det kulminerar i en helt förödande final. Det finns inte en sekund som inte är fullkomligt gastkramande. 

När allting väl är slut så är man lika utmattad, imponerad och skakad som efter en åktur i världens mest skräckfyllda berg och dalbana. Anthony Hopkins, Olivia Colman och Florian Zeller har skapt ett dramatiskt mästerverk som fullkomligt knäcker ryggraden på tillgjorda och pretentiösa filmskapare som innerst inne hoppas på själv-bekräftelse genom en guldbelagt statyett. 

Betyg 9/10