Tenet Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Summering: Christopher Nolan slår knut på sig själv i ett förvirrat försök att överträffa sina tidigare – och överlägsna, eskapader i konsten att förföra biopubliken.  

Där de flesta andra filmmakare och filmstudios, har valt att försena sina repertoarer, så har Christopher Nolan varit tydlig med att Tenet skulle gå upp på biografer, utan försening. Nolan har talat om hur han hoppas att Tenet skall fungera som ett dragplåster. Som kickstartar den krisande biografbranschen. Efter att ha uträttat stordåd med Dunkirk, så återvänder Nolan nu till mer igenkännbart territorium. Med brutalistisk design och klinisk estetik. Tyvärr så blir Tenet inte någon spirituell uppföljare till den mästerliga Inception, utan en släkting till det förvirrade, överdådiga och ointressanta filmskapande som var Interstellar

Varmt, kallt eller lagom 

Man talar ofta om filmmakare som tekniker eller dramatiker. Heat-regissören Michael Mann är ett praktexempel på en regissör som föredrar det visuella över det dramatiska. Hans karaktärer är ofta iskalla, svårtillgängliga och sällan minnesvärda. Mike Leigh å andra sidan, bortser gärna från det exteriöra och dedicerar sig åt skådespelet och karaktärerna. Med mikroskopisk hängivenhet till dramatiska detaljer. Christopher Nolan kan liknas vid en urmakare. Han besitter en osannolik förmåga att skapa filmmekanik som är helt förtrollande att beskåda. För att – återigen, tala om Inception, så är detta ett fulländat mästerverk, där varje komponent är tillverkad med en precision som inte är av denna världen. Sättet Nolan fångar och involverar publiken i filmens osannolika handling. Är fortfarande exemplariskt vad gäller att transportera tittaren till ett plats där allt filmmakaren målar upp accepteras och omfamnas av tittaren. 

Kombinationen av intensivt berättande och teknisk perfektion, är det som utmärkt Nolan som en filmskapare av rang. Vad gäller det dramatiska så har Nolan – i omgångar, visat sig vara kompetent men inte genialisk. Där det bästa exemplet på Nolans personregi går att se i samspelet mellan Rebecca Hall och Christian Bale i The Prestige. Ett kriminellt underskattat stycke skådespel som borde belysas för sin naturlighet och värme. Nolan hanterar dramatiken som bäst i spridda skurar, och de gånger han förlitat sig alltför mycket på att skapa ett intresse för sina karaktärer – på ett emotionellt plan, så fallerar det. Far och dotter-relationen i Interstellar är fylld av suspekt kemi och ett överflöd av banal sentimentalitet. 

Dramatik utan intresse 

Tenet kan vara Nolans mest dramatiska film någonsin. Action och spektakel får mestadels ställa sig åt sidan för utdragna konversationer och mängder av exposition. Det här hade inte varit anmärkningsvärt om det inte vore för det faktum att karaktärsgalleriet i Tenet har ett omfång som rör sig mellan ointressant till rent fånigt. De scener som skall skapa empati för personerna känns mekaniska och onaturliga. Karaktärerna är endast till som  som en katalysator för att kunna avancera berättelsen. En berättelse som endast kan beskrivas som en sörja. 

Där Inception fångar och övertygar i varje ögonblick, så verkar Nolan haft kalla fötter genom hela skapandet av Tenet. Koncepten och idéerna som filmer bygger på förklaras in absurdum. Och även om Nolan gör sitt bästa i att förankra sina koncept i vetenskap och logik, så blir en majoritet av sekvenserna till mördande tråkig exposition som aldrig vill ta slut. Bara det faktum att det förekommer whiteboard-presentationer – som förklarar de mer ingående beståndsdelarna av berättelsen, indikerar att något inte står rätt till. 

Ingen gastkramande öppning 

Nolan har alltid haft en förmåga att skapa introduktioner till sina filmer som genast greppar tag. Därefter så vaggas åskådaren in i filmens diverse spelregler. Detta uteblir i Tenet introduktion, som bäst beskrivs som seg. Till och med den oändligt långa startsträckan i Interstellar känns som en åktur i världens snabbaste berg och – dalbana då vi jämför med Tenet. Nolans unika talang att skapa actionscener utan dess like verkar också ha tagit sjukledigt. De adrenalinkickar som delades ut då Tom Hardys Bane kapade ett flygplan i The Dark Knight Rises, eller då verkligheten vändes upp och ned i hotellscenen i Inception, uteblir. Istället blir det tafatta biljakter, stela slagsmål och en final som är fullständigt obegriplig. 

Utan att vara alltför ingående eller vårdslös vad gäller att diskutera filmens centrala koncept – tidsresor, så känns detta som en illa genomtänk gimmick. Inceptions  drömlandskap kunde ha utmanats om Nolan hade gått in med samma fantasi och kreativitet. Tenet känns närmast föråldrad då man iscensätter tidsresandet, där det varken förekommer innovation eller uppfinningsrikedom. Många gånger känns det som om Nolan backat bandet – bokstavligt talat. De enorma stunderna – med snillrik komposition uteblir, och kulminerar istället i ett bunt underkokta koncept som är så abstrakta att de orsakar huvudbry. Den evighetslånga expositionen är inte heller till någon större hjälp. Flera gånger så bryter Tenet mot sitt imaginära regelverk. Det här kan mycket väl vara Nolans mest själviska och egoistiska film. Tenet har inget som helst intresse att skapa ett solitt flöde eller att kompromissa idéer som inte fungerar i realiteten. Allra mest uppenbart blir det i filmens final, som kan liknas vid kreativ hedonism. Det är en fullkomligt trasig actionsekvens som är helt omöjlig att förstå eller följa, som dessutom pågår längre än universum självt. 

Fåfängt 

Att Nolan vurmat för hur han undvikt CGI och andra digitala tricks och knep, förstärker bara känslan att detta är ett projekt som skapats utifrån ren fåfänga. Även om Nolan iscensatt en majoritet av sekvenserna utan trickfilmningar etc, så är detta irrelevant då ingen av de ’’storslagna’’ sekvenserna ger något utslag på pulsmätaren. Och i en scen så verkar Nolan ha fått för sig att han gör en dyr version av Jönssonligan. Där John David Washington, ställer upp en mängd olika rekvisit för föremål som behövs. Hela Tenet dras med att känns ogenomtänkt, koncepten och berättelsen känns inte ens halvfärdiga. Nolan serverar en trerättersmeny, bestående av helt råa ingredienser. Det hjälper inte att man har duktiga skådespelare som Washington och Elizabeth Debicki tillhands, då karaktärerna är ointressanta och livlösa.  

Ofärdig och underkokt

Alla de här problemen hade varit aningen mer lättsmälta om det inte vore för att Nolan så tydligt lutar sig på sina tidigare filmer. Estetiken, fotot och musiken kunde lika gärna ha figurerat i en fjärde Batman-film. Nolan vill både äta kakan och ha kvar den. Han vill utforska ny mark utan att vara villig att överge sina gamla vanor. Och även om hantverket fortfarande är solitt, så är det långt ifrån lika fulländat som i tidigare filmer. Tenet är en ofärdig, grovhuggen och utdragen historia som flagrant misslyckas med sina aspirationer att locka massorna tillbaka till biograferna. 

Betyg 4/10 

De Förbannade Åren Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020

Summering: Det saknas kraft och stryka för att lyfta ett många gånger överambitiöst familjedrama. 

Andra världskriget är – på goda grunder, den kanske mest medialt exponerade tidsepoken. Oavsett om det gäller film, litteratur eller spel, så återkommer perioden gång på gång. Förutom de enormt brutala stridigheterna länder emellan, och de militära uppoffringarna så finns det oändligt många berättelser och händelser som inte rör det rent militära. Än idag lever både fascismen och nazismen vidare, och en högerpopulistisk våg sveper över västvärlden. 75 år sedan krigets slut, så är mediamanipulation och politisk enstyre, fortfarande närvarande i Europa.     

De Förbannade Åren borde därför kunna efterlämna ett starkt avtryck i dessa turbulenta tider. Tillskillnad mot så många andra berättelser från andra världskriget så undviker man i stort att beröra det militära eller topp-politiska spelet. Istället är det en inblick i hur det danska folket påverkades i och med den Tyska ockupationen. Hur den nazistiska ideologin skata men säkert trängde in i hushållen och splittrade familjer, där vissa valde att ta avstånd från ideologin, medan andra omfamnade den. Denna splittring och intensiva ideologiska konflikt är något som regissören Anders Refn lyckas förmedla väldigt väl. Refn är mogen och förståndig nog att inte dela upp det danska folket i onda eller goda grupperingar. Istället så blir filmen en petriskål där vi får se hur en rad olika personligheter påverkas av ockupationen. Det finns en stor finkänslighet i det sätt Refn porträtterar Sara Viktoria Bjerregaard Christensen karaktär Helene. En karaktär som  ovilligt drag in i den nazistiska ideologin genom en romans med en tysk ubåtskapten. 

Det här närmandet gentemot nazister är en balansgång som kräver enorm fingerfärdighet. Att skapa en alltför ljuvlig romans, där den ungdomliga naiviteten förblindar och används som ursäkt, kunde ha slagit fel. Men denna relation drar tankarna åt en historia ifrån Lena Einhorns dokumentärfilm Ninas Resa. Där berättar Einhorns mor – Nina, en mycket insiktsfull och rörande berättelse om ett kortvarigt möte (ej romantiskt) med en tysk soldat. Dilemmat och utmaningen med att hitta en balans i att kunna humanisera tyska soldater, utan att på något sätt förmildra deras handlingar, är mer än tillräckligt för att fylla ut speltiden på 150 minuter. 

Men denna trassliga och komplexa romans blir bara till en liten bisats i de De Förbannade Åren. Refn har storslagna ambitioner med filmen. Filmen cirkulerar kring den välbärgade familjen överklass familjen Skov, som blir till filmens narrativa plattform. Det här ger möjligheter till ett större omfång vad gäller att porträttera det danska samhället under ockupationen. Refn tar sig an svåra moraliska frågor. Det kanske mest intressanta är dilemmat att lägga sig platt och producera tyskt krigsmateriel, för att på så vis kunna bevara jobb. Men Refn visar också upp början på den danska motståndsrörelsen, samt den spända stämningen inom familjen. Där de vitt skilda politiska viljorna mellan familjemedlemmarna frontalkrockar med varandra och resulterar i enorma konflikter. 

Mängden berättarstoff känns som upplagt för TV-serie, där man kunde följa familjedynastin mer försiktigt och utan tvära kast. Men i detta mer komprimerade format så blir denna anstormning av antalet berättelser övermäktigt. För även om det finns ett antal grandiosa stunder, där Refn skapar trovärdig och exakt dramatik, så är helheten – som bäst, grovhuggen. Berättelsen vill allt för mycket och spretar åt alla möjliga håll. Vi får ingen kontakt med filmens ensemble, då vi får allt för lite tid att lära känna dem. Trots starka skådespelare som Jesper Christensen, så efterlämnar ingen av karaktärerna något långvarigt intryck. Christensen klarar sig på sin enorma rutin och fantastiska pondus, men för många av de yngre aktörerna så blir denna fattiga personregi rent förödande. En majoritet av karaktärerna flyter ihop då de saknar personlighet, och tillsammans med ett bombardemang av narrativa sidospår och mindre berättelser så blir ett antal sektioner av De Förbannade Åren rent menlösa.  

För mitt i familjedynamiken och företagspolitiken, så forcerar man in ett antal inslag som känns helt frånskilda den huvudsakliga berättelsen om familjen Skov och deras kamp att klara sig i en förödande destruktiv miljö. Det mest förödande exemplet är – sorgligt nog, delen som berör motståndsrörelsen. Där detta borde vara ett segment som tänder hoppet och orsakar glöd i blicken, så blir det enbart till tafatt utfyllnad där väldigt lite uträttas rent berättarmässigt. Planläggningen och de hemliga mötena känns som utvattnade försök att iscensätta Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley, utan den brittiska regissörens patenterade personregi. 

Den uppenbara bristen på fokus leder till att De Förbannade Åren aldrig fångar publiken. I jämförelse med den – tragiskt, bortglömda Flamman och Citronen, så är De Förbannade Åren närmast håglös och utan något som helst bett. I en tid då högerpopulismen brer ut sig, i Europa – och i synnerhet Skandinavien, så behövs det en brinnande passion då man tar sig an något så kraftfullt och skrämmande som den tyska ockupationen av Danmark. Men mjölksyran och utmattningen tränger sig på alltför tidigt och inte ens några av de mest dramatiska ögonblicken får igång något större engagemang. Det är som att Refn försöker driva en isbrytare med en mopedmotor, själv skrovet är imponerande, men då det kommer till att faktiskt ta sig någonvart så faller man platt – eller rättare sagt, står helt stilla.   

På det hela så är det beklagligt att De Förbannade Åren aldrig lyfter. För här finns det ett antal scener och brottstycken som briljerar. Framförallt så är det en tekniskt kompetent produktion, med ett stämningsfullt foto, som ramar in det ockuperade Danmark med en kyla och närvaro som får vårt grannland att kännas både bekant men samtidigt främmande. Men som helhet är De Förbannade Åren splittrad och ofärdig. Bara det faktum att filmen får ett abrupt slut, då saker och ting verkligen börjar bli intressanta, förstorar bara filmens problematik. Det känns som att vi enbart har sett den första delen i något mycket större. Och då filmens speltid faktiskt är massiva 150 minuter, så känns ett antiklimax som det sista vi behövde. 

Betyg 6/10                     

Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker Blu Ray (2K) Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker på Blu Ray utav Disney Sverige. 

VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS

Film

Vad som började som en galant återkomst med The Force Awakens. Slutade, tillföljd av andra omständigheter än filmerna själva, i en smärre härdsmälta. Det fanns en tid då George Lucas var jämställd med djävulen. Den ökända dokumentärfilmen People Vs George Lucas, är ett manifest mot alla cinematiska synder som Lucas begick. Från de minst sagt kontroversiella korrigeringarna i originaltrilogin, till de hädelser som var Episode I-III.

Tjugoett år efter att The Phantom Menace haft premiär, så verkar detta var bortglömt. Den tiden då J.J Abrams och Kathleen Kennedy blev hyllade som hjältar, då de stolt annonserade att den nya trilogin skulle vara en återgång till det traditonella, med analogt foto och mer praktiska effekter, är ett minne blott. Idag är Kennedy, Abrams och Rian Johnson, den nya slagpåsen ute i cyberrymden. Den giftiga responsen, och det helt odrägliga klimatet, som en liten skara så kallade ’’fans’’ har orsakat. Är inget annat än skandalöst. Grova förolämpningar, kränkningar och mordhot är bara ett fåtal otyg som använts för att försöka sänka Lucasfilm och dess medarbetare . 

George Lucas har nu gått från satan till att bli frälsaren själv. Namnlistor har skapats för att låta Lucas återvända till bolaget och diktera den kreativa riktningen för filmserien. Denna schizofrena mentalitet visar att Star Wars har blivit omöjligt att arbeta med för en kreatör som inte vill följa ett strikt och bevandrat protokoll. Att avvika från normerna – som Johnson gjorde, är detsamma som att skriva om delar av bibeln. Men att göra en helt traditionell Star Wars-film som The Force Awakens, är inte heller något som verkar ha mottagits väl av samma fans som förfasade sig över att The Last Jedi skulle spela efter strikta spelregler. 

The Last Jedi innebar en hatstorm som jag aldrig tidigare har skådat. Det är så pass tragiskt och utmattande att följa efterspelet kring Rian Johnsons film, att jag önskar att det infördes allmän tystnadsplikt kring filmen. Jag har försvarat Johnson och filmen i över två och ett halvt år. Och jag kommer fortsätta att göra det.

J.J Abrams fick återigen återvända till regissörsstolen, efter att Jurassic World-regissören Colin Trevorrow hoppat av. Jag har aldrig träffat J.J Abrams, men enligt uppgift sägs regissören vara en av de allra trevligaste och vänligaste. Både mot fans och sina medarbetare. Enligt Kevin Smith så skapar Abrams en stämning på inspelningarna där alla känner sig delaktiga och sedda utav Abrams.    

Den här önskan att vara alla till lags, och att alltid vara villig att lyssna, är The Rise Of Skywalkers största svaghet. Efter mordhot, trakasserier och litervis med vidriga kränkningar, så verkar det som att Kathleen Kennedy och Lucasfilm har fått nog utav hatet. The Rise Of Skywalker känns därefter många gånger som ett långt – och onödigt, reparationsarbete, endast skapat för att få tyst på glåporden och hånen. 

Allt det som ifrågasattes i The Last Jedi, adresseras och korrigeras. Det verkar som att filmen rättar sig efter en imaginär kravlista. Som skrivits utav de mest aggressiva kritikerna. Många gånger känns det som om Abrams agerar som anden i flaskan. Där varje bisarr önskedröm uppfylls. Försöket att tillfredsställa en aggressiv minoritet leder till att filmen saknar struktur. 

Efter den helt magnifika öppningen, så blir Abrams och produktionen till en stressad reparatör. The Rise Of Skywalker verkar lida av fantomskador, där man försöker gipsa och läka åkommor som aldrig fanns där från början. Mycket av berättelsen ägnas åt ett överdrivet flängande. Berättandet forceras och komprimeras för att kunna nå fram till de punkter där man – ansträngt, kan backa bandet för mycket utav händelserna i The Last Jedi

Det mest påträngande och onödiga fixet kommer i och med Rey och hennes ursprung. Att denna löjliga kontrovers får ta upp en så stor del av av filmen speltid, är inget annat än förkastligt. Istället för att ge tid åt exempelvis Keri Russels stenhårda Zorii Bliss, eller Richard E. Grants kylige Enric Pryde, så ältas denna helt menlösa punkt. Något som borde varit slutdiskuterat då Kylo Ren gav det bittra beskedet att Rey inte kom från några speciella.. Genom att försöka tillgodose att hysteriska krav, så får Abrams inget utrymme att laborera eller vara kreativ. Alltför mycket av filmen känns som en gång på glas, ett blygt försök att inte skapa mer kontrovers. 

Att en gapig minoritet har fått diktera så mycket av The Rise Of Skywalker är både frustrerande och oförståeligt. För då vi ser till faktiska genomförandet, personregi, skådespel etc. Så finns det väldigt lite att ifrågasätta. Daisy Ridley och Adam Driver är båda utmärkta. Abrams igenkännbara humor är förfriskande och hjärtevärmande. Och flera sekvenser, såsom introduktionen till Kejsare Palpatines gigantiska flotta, är fullkomligt spektakulära. 

Dessa höjdpunkter, den fantastiska produktionen och faktumet att vi kan få en Star Wars-film – som inte förnedrar sina skådespelare, eller filmkonsten. Är en mindre gåva från filmgudarna. Och bortsett från Marvel Studios, så är Lucasfilm fortfarande i en klass för sig, vad gäller att profilera och demonstrera hur bra och imponerande produktioner – med en budget som motsvarar vissa länders BNP, kan vara.  

Betyg 8/10        

Bild

J.J Abrams var mycket tydlig med att The Force Awakens skulle filmas med analoga kameror. Detta för att efterlikna originaltrilogins utseende. Den visionen är lika viktig nu som då. Bilden vi får bär tydliga spår av celluloid. Det finns en märkbar kornighet genom hela filmen. Scenerna som utspelar sig på ökenplaneten Pasaana är oerhört ljusa och gör kornigheten mycket märkbar. Analoga filmkameror och projektor, för med sig ett uns matthet, med färger som är aningen mindre mättade än hos de digitala motsvarigheterna. 

Där The Last Jedi hade en mycket kraftig färgpalett, som dränkte vissa scener i monotona färger. Så är The Rise Of Skywalker mer reserverad vad gäller färger. Mängden analogt gryn gör att flera scener inte är så knivskarpa som man kunnat hoppas på. The Rise Of Skywalker är också en mörk film vad gäller det visuella. Mycket av sekvenserna utspelar sig i grottor eller katakomber, som är befriade från naturligt ljus. Sekvenserna på Sith-planeten Exegol kan endast klassas som mediokra ur ett bildmässigt perspektiv. 

I inledningen, då Kylo Ren sakta rör sig igenom Palpatines laboratorium, är närmast smetig, och det sakans riktigt stark svärta. Detta förvärras då man tillsatt rök och dimma för att förhöja atmosfären. Däremot så finns det gott om detaljer i närbilder och texturer – då ljussättningen tillåter. Reys ansikte, eller C-3POs blankpolerade gulddelar, är otroligt detaljrika och naturliga. Ljussabel-striden, utanpå den totalförstörda Dödsstjärnan, är inget annat än spektakulär. Här gör den matta paletten underverk. Vattenvågorna och de dyblöta kostymerna återges med otrolig precision, och det är nästan så att man kan känna det isande vattnet som dränker Kylo Ren och rey. På det hela så är det en solid visuell presentation, som exemplifierar för – och nackdelar, med att spela in en film analogt. 

Betyg 8/10               

Ljud

Jag trodde – och hoppades, att problemet med Disneys ökänt volymfattiga Blu Ray-släpp, var förbi. Men tyvärr så återvänder denna hemska egenskap med The Rise Of Skywalker. Den legendariska introduktionen, då Star Wars-loggan kastas emot publiken, och John Williams musik dundrar ut ur högtalarna. Är en fullkomlig explosion på biografer. Stråkarna och brasset, skall helst vara så starkt att publiken hoppar ur sätet utav förvåning. Tyvärr så är denna effekt helt frånvarande på Blu Ray-utgåvan. Standardvolym är närmast omöjligt att lyssna till. Det är så svagt att all detaljrikedom och klarhet uteblir. Som exempel är stråkarna och blåsinstrumenten – i den klassiska öppningsmusiken, löjligt dämpade och klena. 

Det är först då vi vågar öka volymen – DRASTISKT , som det faktiskt börjar hända saker. Då volymen är uppskruvad så är The Rise Of Skywalker ett bombardemang av avgrundsdjup bas och uppfinningsrik ljuddesign – och mix. Så fort en ljussabel tänds, eller Millenium Falcon dundrar in, så skakar väggar och byggnadsfundament.

Framförallt så är det imponerade hur detaljrik ljudmixen är. Återigen så är scenen på den förstörda Dödsstjärnan filmens sanna höjdpunkt, både vad gäller bild och ljud. Då Rey klättrar uppför totalförstörda cylindrar, och då hon äntrar tronrummet, så mixas musiken och atmosfäriska ljud på ett eminent vis som placerar oss mitt i vraket och de spöklika korridorerna. Om det inte vore för den skandalöst låga volymen, så hade detta ljudspår kunnat stå sig som en referenskopia i många år framöver. 

Betyg 9/10  

Extramaterial 

Tyvärr så uteblir J.J Abrams kommentars spår. Detta kompenseras med en uppsjö av diverse dokumentärer som tar oss bakom kulisserna. Där The Last Jedis dokumentär fungerade som en fluga på väggen. Utan någon exakt struktur eller alltför många intervjuer. Så är detta en återgång The Secrets Of The Force Awakens. Detta innebär hjärtliga intervjuer med en storleende Daisy Ridley, en entusiastisk Abrams och fantastiska inblickar i hur mycket arbete och kärlek som ägnats åt de allra minsta detaljerna. 

Det fullkomligt skär i hjärtat då vi förstår hur mycket tankeverksamhet och kreativitet som bara fick stå i centrum i ett fåtal minuter – och i värsta fall sekunder. Det är med andra ord svårt att känna sig alltför besviken beträffande bristen på ett kommentars spåret, när vi får en så ingående genomgång av allt som krävdes för att färdigställa den jättelika produktionen. 

Betyg 8/10        

Bloodshot Recension

All images courtesy and copyright of SF Studios 2020

Summering: Intetsägande, tråkigt och billigt actionfiasko med en rosslande Vin Diesel i centrum. 

Att kritisera Bloodshot för dess totala brist originalitet, dess logiska luckor – som får filmens berättelse att se ut som en Schweizerost, är lika lönlöst som att bli arg på vädret eller alltför högvolym på en hårdrocks konsert. Det här var aldrig tänkt att skapa någon större intellektuell stimulans. Däremot så finns det inga ursäkter för en skrämmande brist på energi och en håglös presentation som är rent amatörmässig. 

Vin Diesel – som står som också står som producent, påstår sig ha stora ambitioner med Bloodshot, planen är att låta detta vara den första i en serie som skall ha potential för något ’’stort’’. Hur det blir med den saken återstår att se, men i en tid då biopubliken blir att mer kräsen och har vant sig med actionfilmer utav mycket högkaliber, så är det mer eller mindre omöjligt att se hur Bloodshot skall kunna utmärka sig, detta då den brister på alla tänkbara plan. Den enda förmildrande faktorn är en intressant start, där man implementerar en klumpig, men välmenande twist. 

Detta, tillsammans med de starka Robocop influenserna, drar tankarna åt den förbisedda Upgrade utav Leigh Whannell, som också berörde saker som högteknologiska proteser och religösa allegorier, där uppståndelsen från de döda är centralt i berättelsen. Upgrade visade att man kan ta ett välbekant koncept och göra det både intressant och intensivt. Whannell lät också Upgrade vara oerhört brutal i sitt våld, vilket leder hela vägen tillbaka till Paul Verhoevens superklassiker. 

Malande gröt 

Men då Bloodshot är klar med sin intrig så står det klart att någon möjlighet till succé – eller ens acceptabel underhållning, är tillintetgjord. Istället för att försöka konstruera en vital berättelse, med fortsatta vändningar och duglig action, så devalverar filmen ned sig till en malande gröt där man slaviskt hänger sig till actionscener som enklast beskrivs som katastrofala. Att filmen gjorts på en begränsad budget – 45 miljoner dollar enligt uppgift, så ger det ingen dispans till att actionscenerna är omänskligt utdragna, spänningslösa och tekniskt uråldriga. Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt, men att leverera något såhär tamt är i det närmaste en förolämpning mot publiken. Det finns inte en actionsekvens som inte dränks i dålig ljussättning och fånig slowmotion, dessutom är de mest intensiva delarna sönderklippta och filmade med alldeles för närgångna vinklar, något som gör att alla slagsmål och eldstrider är omöjliga att följa. 

De stunder som har potential reduceras till en klaustrofobisk gröt där vartenda moment ser identiskt ut med det förra. Inte ens ett par hetsiga jaktscener orsakar något annat än en stor gäspning. Filmens utseende finns det inte heller mycket att säga om utan att vara behöva vara högst oartig. Som bäst når den upp till den mest mediokra av MTV-musikvideos, och i sämsta fall så är det Resebyrån TUI som har lånat ut sitt bortklippta material för en solsemester på valfri destination. Trots klinisk design och futuristiska inslag, så vilar det något billigt och plastigt över hela produktionen, vart man än tittar så känns filmen snål och sniken. 

Vin Diesel är Laurence Olivier…. I jämförelse med Lamorne Morris

Vad skådespelet anbelangar så är det nog enklast att summera det med ordet undermåligt. Vin Diesel har aldrig varit någon större charmör, och insatsen här gör inte mycket för att ändra på det, återigen så är det rosslande repliker och flexande med stora biceps… Och inte så mycket mer… Men i jämförelse med Lamorne Morris så är Vin Diesel vår tids Laurence Olivier. 

Morris gör en roll som är så pass enerverande, idiotisk och pinsam att tom bilsalongens filmprojektor blir högröd i ansiktet av genans. Inte ens den eminente Guy Pearce får ihop något av värde i en makabert platt roll. Eländet fortsätter då filmen försöker visa upp sin ’’humoristiska’’ sida. Det går inte att finna ett enda skämt som inte är lika torrt som fnöske. Till råga på allt så är den komiska timingen fullkomligt skrattretande, tom Shane Blacks genomusla snuskskämt från Predator är rent geniala i jämförelse.     

King Kong från 1933 är mer trovärdig 

Mot slutet så är den potentiellt intressanta starten utraderad. Som avskedspresent så får publiken smaka på en grundlöst usel actionscen, med CGI som får King Kong från 1933 att verka fotorealistisk. bara det faktum att filmen tror sig ha hittat komiskt guld i ett skrattretande penis-skämt säger det mesta… 

Betyg 2/10                

Dark Waters Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020

Summering: Lysande berättelse får inte det behövliga utrymmet i en film känns ofokuserad och många gånger tunn. 

Todd Haynes är en utomordentligt talangfull dramatiker, personregissör och humanist. Där så många andra kollegor inom filmbranschen aldrig lyckas hitta en bra dramatisk balans, där man lyckas gifta precision, värme, övertygelse och ödmjukhet, så är det just dessa attribut som Haynes alltid lyckas tillföra. Ett drama behöver vara oerhört finkänsligt, exakt och precist, men aldrig känslokallt eller kalkylerande. I Haynes version utav Mildred Pierce så kan man se prov på hur den amerikanske regissören skapar en utsökt slutprodukt som innehåller så mycket känslor och ödesmättade stunder att man i slutänden bara kan gapa av häpnad. 

Haynes senaste projekt haft sina rötter i berättelser som utspelar sig innan socialmedia, mobiltelefoner och många av våra moderna innovationer. Det har tillåtit honom att skapa autentiska och lågmälda versioner av städer som New York City och Los Angeles, men med Dark Waters så ger sig Haynes ut på öppet vatten – ordvits menad. I och med det stundande valet i USA så belyses ett av många amerikanska dilemman. Är det stora landet i väst verkligen byggt på frihetsideal ? Är det en plats där varje människa har lika värde, oavsett sin etnicitet etc ? 

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’ 

Man kan idag fråga sig om den amerikanska drömmen, någongång, varit något mer än en desillusionerad hägring i efterkrigstiden. Efter tre år med Donald Trumps politik, så ser förenta staterna ut som en fuskbygge utan dess like. En plats där anständighet, moral och allmän lag, har väldigt lite att säga till, en plats där pengar, vanmakt och korruption står högst på agendan. Det är därför inte förvånande att frustrationen, utmattningen och uppgivenheten reflekteras i flertalet filmer. Med Dark Waters så gör Haynes två saker, delvis så gör han en frontalattack gentemot kemijätten DuPont, men samtidigt analyserar och kritiserar han hela det amerikanska samhället och dess uppenbara tillkortakommanden. 

Ambitionerna är med andra ord större än någonsin tidigare, måhända var uppgiften att visa upp Bob Dylans diverse sidor en utmaning, men denna gång så ger sig Haynes i kast med allt vad som är fel i det västerländska samhället. Och dessa stora ambitioner blir också filmens fall. Förutom att visa upp den fruktansvärda förstörelse och död som DuPont efterlämnar sig i de samhällen de verkar i, så vill Haynes också dyka djupt ned i juristen Rob Bilotts arbete och person. 

Dessutom vill Haynes också fokusera på Bilotts advokatbyrå och dess interna dynamik, och – utöver det, studera vad som händer i ett samhälle då den största arbetsgivaren successivt varslar. Det är helt enkelt en övermäktig uppgift att täcka dessa ämnen på ynka två timmar. Med tanke på att Haynes faktiskt har arbetet med serieformatet förut, så är det svårbegripligt varför Dark Waters inte delats upp i ett antal delar och distribuerats via TV eller streaming. 

Skyskrapa på mikroskopiskt utrymme 

På så sätt hade Hayens haft tid –  att på allvar, granska och djupdyka i dessa komplexa frågor och problem. Dark Waters försöker bygga en skyskrapa på en markyta som inte ens en mindre trädkoja kan få plats på. Detta gör att publiken kastas mellan diverse och icke sammanhängande sekvenser, där vi i ena stunden får se den juridiska striden som bäst kan beskrivas som David mot Goliat, och i andra lägen får bekanta oss med de offer som drabbats av DuPonts makabra metoder. 

Detektivarbetet och den byråkratiska djungeln, hade varit mer än tillräcklig att fokusera på, men Haynes vill så gärna göra Rob Bilott till något mer än en endimensionell mirakelarbetare. Tyvärr så är de scener som är menade att visa upp Bilotts sargade familjeliv, tillsammans med Anne Hathaway – i rollen som hustrun Sarah, grovhuggna och rent ofärdiga. De blir istället som långdragna pauser där man varken rör karaktärernas interna känsloliv framåt eller låter publiken komma närmare dem. 

Lyckas provocera mellan varven 

Även om Haynes många gånger känns ofokuserad och aningen yvig i sin vision, så finns det stunder då han lyckas med att provocera genom att visa upp en flagrant korporativ arrogans och lättja, där tusentals människors hälsa och liv står på spel, endast pga manin kring ständigt ökande vinster. Det är då Haynes slår mot girigheten, apatin, korruptionen och negligeringen gentemot samhället, som filmen verkligen får eld i blicken och engagerar sin publik. Och för en som är svag för juridiska strider på film, så finns det ett par lysande sekvenser där Tim Robbins – av alla, får leverera ett dånande brandtal. 

Dark Waters har ambitioner och visioner stora nog att fylla en hel TV-tablå, tyvärr så har den stora potentialen blivit aningen skadeskjuten av ett format som är långt ifrån perfekt för denna berättelse. 

Betyg 6/10       

Richard Jewell Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Summering: Den tragikomiska scenen då Clint Eastwood utförde en förvirrad monolog med en tom stol börjar bli allt mer kvalitativ och intressant, i alla fall då vi jämför med hans senaste filmer. Richard Jewell är ännu ett manifest kring förhoppningarna om ett – än mer, skräckinjagande amerikanskt samhälle.    

Det är lika bra att få eländet överstökat så fort det går. Att säga att min förväntningar var låga inför Richard Jewell vore en intergalaktisk underdrift. Då Clint Eastwood tog emot ett knippe med Oscarsstatyetter för Unforgiven så var det slut med kvalitetsfilmer och den allmänna anständigheten. The Mule – som sades vara Eastwoods sista film  som aktör, var en travesti som var så vilsen och vansinnig att det skulle krävas en mycket, mycket grym människa för att kunna skratta åt vad som blivit av Clint Eastwood. 

Även om Gran Torino och Flags Of Our Fathers har en mist sagt ohälsosam fascination för amerikansk chauvinism, och gärna rör sig i ett politiskt territorium som kan ifrågasättas många gånger om, så är det ingenting mot vad som hände då Clintan fick göra film om prickskytten Chris Kyle i American Sniper. Någonstans där så var allt hopp förlorat. Och sedan dess så har allt som Clint Eastwood satt tänderna i befunnit sig mellan idiotiskt och fullkomligt galet. 

Attackerar allt och alla 

Richard Jewell fortsätter den trenden, och den här gången så samlar Clintan allt han äger och har och går loss i frontal attacker på media, polismyndigheten, Bill Clinton, vapenmotståndare, regeringen… Ja, sådär kan man fortsätta. Clintan skall i alla fall ha beröm för att han inte diskriminerar vad gäller att ärekränka allt och alla, samt förvridna sanningen. Absolut ingen står säker då Eastwood laddar sin stora – och ytterst, imaginära magnum och börjar skjuta efter de han anser bära skulden för allt som är fel i det amerikanska samhället. Att detta är en karl som gick ut och kallade en hel generation för fjollor – för att censurera det en aning, talar för hur fullkomligt tokig Eastwood är i sina politiska och sociala åsikter.  

Men den här gaggiga och bittra inställningen, till allt och alla som inte har ett automatgevär hemma i garderoben, eller uppskattar nitiska och desillusionerade säkerhetsvakter, som slår ned hårt på mikroskopiskt triviala överträdelser, är närmast obetydlig då vi ser till vad Clint Eastwood gjort med sin porträttering av journalisten Kathy Scruggs. Oavsett vad sanningen är, beträffande Scruggs karaktär och person, så är detta porträtt inget annat än motbjudande. 

I ett slag mot media och pressen, så gör Eastwood Scruggs till en opportunistisk sexgalning som gärna säljer sin kropp emot information och som – dessutom, är fullkomligt inkompetent. Det sätt som Olivia Wilde ramas in på är skandalöst, det spelar ingen roll att filmens manusförfattare har försökt att försvara porträttet, det ursäktar ändå inte hela den sexistiska och kvinnoföraktande attityden som filmen visar upp gentemot karaktären. Detta är sexism av värsta sorten och att detta överhuvudtaget fått passera igenom en manusgrupp skrämmer mig. 

Noll empati för dådets offer 

Och med tanke på att bombdådet, som är filmens narrativa språngbräda, orsakade ett antal dödsfall och allvarliga skador, så är Eastwoods sympati gentemot offren helt obefintlig. Traumat, oron och den allmänna sorgen efter dådet inkluderas inte. Det känns både känslokallt och cyniskt då det snart står klart att filmen endast är menad som ett sätt för Eastwood att peka med hela handen och leva rövare över faktumet att man kan ifrågasätta hjältedåd.     

Egentligen kan tiraden mot Eastwood och filmen fortsätta i evigheter. Många visuella element är så skräckinjagande att jag blir kallsvettig, det finns inga reservationer med att klämma in meddelande som förespråkar terrorism före en alltför okontrollerad stat, och då detta ändå håller på, varför inte klämma in Amerikas konfedererade staters flagga, som är en symbol för allt som är fel med det stora landet i väst. Den enda människa som klarar sig levande ur denna mardröm är Sam Rockwell, som gör en både exakt och karismatisk rolltolkning av advokaten Watson Bryant. 

Men förutom den lilla ljuspunkten så är hela Richard Jewell ett svarthål som får mig att tvivla på mänsklighetens fortsatta överlevnad. 

Betyg 1/10 

The Gentlemen Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020

Summering: Guy Ritchie gör det igen… Ingen annan regissör kan stoltsera med att vara lika desillusionerad och vilsen. The Gentlemen är fullkomligt värdelös från början till slut.  

Att förvandlas till en översittare – som konstant slår ned på en annan människas verk eller gärningar, hör till bland det mest oattraktiva och minst hederliga på vår jord. Att kategoriskt döma ut en människas arbete som helt menlöst, bör därför backas upp med konkreta bevis, som är så pass kraftfulla att en eventuell dom skulle leda till en livstid i filmvärldens fiktiva fängelse – för artister som inte borde ha med filmmediet att göra.  

De flesta skapare, eller människor, känner ett mått av skam eller genans då man ser tillbaka på mindre bra episoder genom ens kreativa karriär. Noel Gallagher dömer gärna ut Oasis skivorna Be Here Now och Standing On The Shoulders Of Giants som fullkomligt usla. Sam Raimi har öppet och ärligt fördömt sin prestation med Spider-Man 3

Men Guy Ritchie trotsar alla normer och mönster… Efter filmer som Revolver och King Arthur: Legend Of The Sword, så skulle de flesta av oss dra oss undan från samhället, flytta till en öde ö – som ingen kan nå, och – då vi ändå är igång, ändra för – och efternamn, för att distansera sig från de monstruösa som just haft biopremiär. Guy Ritchie har antingen en vilja av stål, eller ett ego som når ända vägen till närmsta solsystem. 

Kan inte falla mycket längre ned 

Man brukar säga att man inte gå gå längre ned än källaren, att den enda vägen uppåt, är markplanet, eller övervåningen. Men sådana naturlagar gäller inte då Guy Ritchie gör film, efter den obeskrivligt värdelösa King Arthur så fick vi Aladdin, som förvisso blev en finansiell succé, men som för min personliga räkning hör till bland det mest förskräckliga jag sett på en bioduk. Den här enorma framgången har dock lett till en situation som är identisk med faran att mata vilda djur. 

Då rovdjur vänjer sig vid att bli matade så försätts dem i en alltför bekväm situation, som stör deras naturliga instinkter, och då väl komforten med mänsklig matning tas bort ur ekvationen, så väntar ett grymt och ibland dödligt uppvaknande. Då Aladdin spelade in över 1 miljard dollar, så har Guy Ritchie givits en kreativa blank check. Detta gör att alla de negativa tendenserna, de idiotiska impulserna och det värdelösa berättandet, återigen stormar in på vita duken med The Gentlemen

Det finns en ironi i att Colin Farrell, vid ett tillfälle, konkluderar att vissa saker inte kan bli osedda. Hela The Gentlemen är en upplevelse som kommer kräva professionell hjälp och stöd från anhöriga, för att man efteråt skall kunna leva ett drägligt liv. 

Dialog från förskolan 

Frågan om Ritchie har ett ego eller en obrytbar vilja, besvaras tidigt i filmens ’’dialog’’ – en mer korrekt beskrivning vore malande nonsens. I två timmar så rullar man ut en bombmatta av repliker och kommentarer som har samma IQ som en barnsko storlek. Om det fanns någon distans eller reflexivitet så hade det kanske kunnat vara en ironisk kommentar kring det banala som vilar över filmer som Lock Stock And Two Smoking Barrels eller Snatch

Men Guy Ritchie är dödligt övertygad om att hans prosa är lika slipad och genomtänkt som den hos August Strindberg eller Samuel Beckett. Och den största verbala innovationen Ritchie bjuder på är en ren besatthet av att trycka in ordet ”%/# mellan varje stavelse. Om detta låter barnsligt, pubertalt och rent banalt, så är det ingeting emot vad som väntar då detta blandas upp med skådespelare som framför dialogen med noll inlevelse. 

En katastrof på alla plan 

Där filmens manus och berättelse är lika dömt att gå under som Titanic, så förvärras situationen avsevärt av att ensemblen befinner sig någonstans mellan skrattretande och patetisk. Hugh Grant, Charlie Hunnam och Matthew McConaughey, har alla gjort oåterkallelig skada gentemot skådespelarkonsten och sina egna karriärer. The Clowns vore en mer målande och korrekt titel för hela filmen. 

Men eländet, terrorn och skräcken slutar inte med det apokalyptiskt ruttna skådespelet. Genom de två längsta timmarna som mänskligheten någonsin sett, så passar Guy Ritchie på att dränka – en redan undermålig film, i sinnessjuka inslag där man vänder upp och ned på allting. Här klämmer man in ett par erbarmligt usla försök till att bryta fjärde väggen, självgod humor och – såklart, mängder av slowmotion. Hela upplevelsen fullkomligt osar av desillusionerat vanvett, jag kan inte påminna mig någon annan filmmakare som är så hundraprocentigt övertygad om att det han gör är både innovativt och häftigt. 

Freud skulle skaka i sina skor 

Filmens interna psyke är så förvridet, galet och fasansfullt att självaste Sigmund Freud skulle överväga att byta karriär. Guy Ritchie kan iaf finna tröst i att han tagit ett rekord vad gäller att nå den absoluta nollpunkten på rekordtid. 

Betyg 1/10            

The Call Of The Wild Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2020

Summering: Simpelt och plastigt men samtidigt härligt obekymrat och anspråkslöst äventyr i den amerikanska vildmarken. 

Det är inte frågan om något episkt eller revolutionerande filmskapande i nyversionen av Jack Londons berättelse från 1903. Istället så är det en anakronistisk och alldaglig film, som med viss romantik i ögonen, ser tillbaka på en era då filmmediet var mer enkelspårigt och utan större pretentioner. Om vi kunde sätta filmen i en DeLorean – modifierad utav Doc Brown, så skulle den här versionen av Call Of The Wild kunna tryckas in i repertoaren hos en amerikansk Nickelodeon biograf från tidigt 1900. 

Den här prestigelösa och obekymrade attityden till filmskapande är svårt att förarga sig över. The Call Of The Wild, årgång 2020, har inga aspirationer att konkurrera mot de allra vassaste och mest påkostade äventyrs – och actionfilmerna, som erbjuds idag. Att berättandet, skådespelet och den allmänna presentationen knappast kan kategoriseras som utomordentligt, blir därmed inte lika förödande då allting verkar tas med klackspark. Med det sagt är denna lättsamma inställning inte problemfri. Sektionerna innan den påhittiga och drivna hunden Buck möter en grubblande Harrison Ford, känns som en slarvig och tramsig blandning av Beethoven och den anskrämliga Snow Dogs

Diskmedel i drinken 

Hela inledningen är en plågsam prövning utav publikens tålamod. Här vältrar man sig i ett överflöd av unken slapstick och en rosslig – samt ogenerad, berättarröst, signerad Harrison Ford, som är lika trevlig som diskmedel i en martini drink. Faktumet att vår fyrbenta huvudperson är helt digital, blir också alltför uppenbart många gånger om, där pälsen och anatomin många gånger är skrämmande realistisk, så raseras illusionen så fort det förekommer rörelse. Buck rör sig som en rostig robot, något som skapar ett visst obehag som gärna letar sig fram till den så ökända ’’uncanny valley’’. 

Filmen använder även en stark ljussättning som varken gör specialeffekterna eller scenografin några större tjänster. Även om foto och iscensättningen är fullt godtagbart så är ljuset så pass starkt och avslöjande att miljöerna känns livlösa och platta. Förutom ett par vackra svep över den amerikanska vildmarken, så vilar det något artificiellt och retuscherat över de sekvenser som utspelar sig i stadsmiljö. 

Livlös vildmark  

Denna livlöshet verkar också ha drabbat skådespelet som inte kan kategoriseras som något annat än tamt och pliktskyldigt. Harrison Ford må alltid ha en plats i filmvärldens mest exklusiva stjärnhimmel, även om han – bortsett från ett fåtal produktioner, inte har medverkat i något relevant – eller ens kvalitativt, på över två årtionden. Förutom återkomsten som Han Solo, så har Fords skådespel varit genuint oinspirerat. 

Insatsen i The Call Of The Wild ändrar inte på den trenden, det är ett evigt grymtande och muttrande som ibland bryts av med lite korthuggen dialog, det är inte tal om någon varm eller kärleksfull relation mellan Buck och Ford. Det är också förvånande att en förmåga som Karen Gillan medverkar så pass hastigt att det räcker med en blinkning för mycket för att missa henne. 

Netflix kallar 

Men även The Call Of The Wild är ytlig, plastig och lämnar tittaren oberörd, så är dess lättsamma inställning till äventyrsfilmen aningen uppfriskande. Det är lika simpelt och charmerade som en läsk i solen, det svalkar och smakar gott för stunden, även om näringsinnehållet knappast gör kroppen några större tjänster. Återigen kan man fråga sig varför detta inte går raka vägen till valfri streamingtjänst, något som hade passat filmen ofantligt mycket bättre. 

Betyg 4/10 

Breaking Surface Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020

Summering: Pettson och Findus försökte en gång i tiden baka en pannkakstårta, resan dit var inte lätt. Breaking Surface lånar den berättelsens struktur och vändningar, skillnaden är bara att det kaotiska bakandet är betydligt mer underhållande och innovativt än något i Breaking Surface.   

Det krävs inte mycket för att skapa spänning, det har vi sett prov på i 127 Hours och den tragiskt förbisedda Touching The Void. I fallet med Danny Boyles bergklättringsdrama så är det enbart James Franco som, bokstavligt talat, sitter fast mellan sten och ett hårt ställe. Men dessa hör till en minoritet av lyckade exempel inom genren överlevnadsdrama. I filmer som Everest finns det en inneboende problematik, den grundar sig i att det är svårt att, helt och hållet, känna sympati för människor som självmant utsätter sig för en sådan enorm risk, och som i fallet med Everest, dessutom spenderar en smärre förmögenhet för att i slutänden riskera sitt – och andras liv. 

Den problematiken lyckades Danny Boyle komma ifrån, detta då han skapade en otäckt intensiv och spännande film, där man helt glömmer bort det faktum att Aron Ralston begick flera dumdristiga misstag; att inte underrätta någon om utflykten, som i slutänden ledde fram till den ökända själv-amputeringen. 

Breaking Surface har varken ork – eller disciplin, nog att skapa sympati eller engagemang för sina två huvudpersoner. Den dramatiska bakgrunden, som måste finnas tillhands för att skapa dynamik mellan de olycksdrabbade två systrarna, känns som ett ansträngt bihang. Karaktärsdjupet befinner sig som bäst på samma grunda nivå som barnpoolen i närmsta simhall.

Hallmark under vatten 

Sedan följer en kavalkad av Hallmark och dokusåps-klyschor som kastar sig över biopubliken. Man kan beskriva det som att filmen är helt ointresserad av förrätten och det mer näringsrika på menyn, istället är det huvudmålet som är relevant, vilket i det här fallet är själva överlevnadsprocessen. Och även om undervattensfotot utav Eric Börjeson är genomgående kompetent så är filmen helt spänningslös. 

Nagelbitandet, ångesten och oron för filmens huvudpersoner, fullkomligt destrueras utav ett manuskript som är lika osannolikt som valfri John Wick-film. Händelseförloppet och den helt absurda mängd banala tillfälligheter gör Breaking Surface närmast komisk. Det hjälper inte heller att karaktärerna verkar drabbats av tillfällig hjärnblödning och agerar som fullkomliga dårar. Den här artificiella problematiken och krystade spänningen blir tillslut så frustrerande att man önskar att syret skulle ta slut inne i biosalongen för att få ett permanent stopp på eländet. 

’’Till havs !’’ – Jussi Björling 

Filmens struktur är också otäckt lik Sven Nordqvists magnifika Pettson och Findus: Pannkakstårtan, där absurda hinder avlöser det andra och tvingar våra hjältar att komma på galna lösningar. Men där Nordqvist, Pettson och Findus genomför uppdraget, att baka en tårta, med bravur, så faller Breaking Surface platt. Bara den kalabalik som kvarstår då Findus försökt vilseleda den buttra granntjuren, där allting är upp och ned, och Jussi Björling går på högsta volym på grammofonen, summerar vilken katastrof Breaking Surface är.    

Betyg 2/10 

Birds Of Prey Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Summering: Det finns inga ord för det här… 

Nej, nej och åter nej ! Det går inte längre, jag ber biobesökare och medmänniskor runt om i världen om ursäkt, men Warner Brothers och DC har gått för långt… 

Efter ett bombardemang av unket skräp som Suicide Squad, Aquaman och Batman V Superman, så borde DC och Warner Brothers ha lärt sig en läxa. Även om Joker har hyllats till skyarna och nu står inför möjligheten att vinna multipla Oscars, så står jag fast vid åsikten att filmen är en uppblåst och cynisk smörja som endast hade ihålig prestige som mål. 

Todd Phillips demonstrerade en exceptionell nonchalans då han i intervjuer försökte övertyga omvärlden om att det ”episka mästerverket” hade noll koppling till en av popkulturens mest ikoniska karaktärer. Denna arroganta hybris verkar ha drabbat hela den kreativa avdelningen hos DC. Att ge sig på DC kan tyckas vara lågt, sedan Zack Snyder gav sig i kast med mannen av stål, så har bolaget behövt stå i skuggan av Marvel Studios. Då Justice League försvann i flammor likt Hindenburg så bestämde man att strukturera om och ignorera idén om ett enat universum. Men dessa skandalösa misslyckanden har inte lett till en disciplinerad resning, istället så släppes alla tyglar och koncept, vilket resulterat i ett gäng filmer som har tappat greppet om verkligheten. 

Barndomen har grusats 

Och det är värt att upprepas… Vi har inte en agenda mot DC ! Jag har berättat historien om och om igen, den värld som Bruce Timm skapade i Batman The Animated Series, är lika personlig och relevant för mig som för över tjugo år sedan. DC har gyllene tillgångar och berättelser som utan problem kan duellera mot konkurrensen. Christopher Nolans 

Batman-trilogi var under lång tid den absoluta guldstandarden, inte bara för serietidningsfilmer utan för hela actiongenren. 

Men det var då, numera är Batman, Wonder Woman och de andra färgstarka hjältarna från DCs karaktärsgalleri, hållna som gisslan av ett kreativt team som varken bryr sig eller anstränger sig för att leverera film i toppklass. Birds Of Prey är på så sätt en perfekt reflektion av kaoset som råder bakom kulisserna. Det är – återigen, en film som varken skäms eller bryr sig om att de utför en ren avrättning, både vad beträffar konsten att göra bra film, och att adaptera sitt grundmaterial på ett värdigt sätt. 

David Ayers Suicide Squad är i största allmänhet sedd som ett bottennapp som saknar motstycke. Att ens tänka tillbaka på eländet som var Jared Leto eller Cara Delevingne, orsakar frossa och sömnproblem. Margot Robbies porträtt av den – i ursprungsversion, underbara Harley Quinn, var inte mycket bättre. Med ett stelt skådespel, överdrivna gester och utan någon som helst naturlig charm, så blev Quinn endast en tjattrande toka som fick fungera som en sexistisk reklampelare med sin minimala klädsel. 

Bottnen är inte nådd 

Om det fanns någon som helst logik så borde dessa makabra misslyckande ha inneburit att bottnen var nådd. Någonstans måste man inflektionspunkten nås. Men bortsett från att vi slipper sexismen och Jared Letos pajaskonster, så är det endast en mikroskopisk kvalitetsskillnad som skiljer Birds Of Prey ifrån sin gräsliga släkting. 

Genom att få bort David Ayer från regissörsposten så borde man vara aningen närmare torra land, men på konststycket så har regissören Cathy Yan lyckats skapa helt nya problem, som gör att den eventuella vägen till försoning, snart är förlorad. Den här gången så har man förvisso avfört de mer övernaturliga elementen såsom Cara Delevingnes horribla magdans och hennes CGI lakejer, istället har man ersatt det med ett narrativ som skriker efter att få imitera Quentin Tarantino, och i synnerhet Pulp Fiction. Det är ett uppbrutet och kaotiskt berättande som spretar åt alla håll och kanter. En kaotisk struktur behöver inte innebära en kaotisk film, Memento och det nämnda Tarantino mästerverk, har visat prov på hur en sporadisk klippning kan skapa dramatisk effekt. Men Birds Of Prey glömmer bort en livsviktig regel, då väl bitarna faller på plats – oavsett om de är i rätt ordning eller inte, så måste de passa, och kännas någorlunda logiska eller begripliga. 

Bindgalen tjur 

Genom marknadsföringen så har alltifrån producenter och regissör, talat om fördelen med att göra Harley Quinn till filmens berättare, att dennes instabila psyke tillåter att manipulera berättelsen på olika sätt. Det är med andra ord inte helt frånskilt Ryan Reynolds Deadpool, och hur den galna karaktären vänder upp och ned på det mesta. Skillnaden är bara den att de båda Deadpool-filmerna har kompetent regi och en röd tråd som binder ihop alla bisarra och distraherande inslag. 

Cathy Yan har överhuvudtaget ingen kontroll. Berättelsen är som en bindgalen tjur som Yan desperat försöker få kontroll över, men tillslut så ger hon upp, filmen verkar därefter  ha drabbats av selektiv minnesförlust. Vad detta innebär är att karaktärer – som vi redan mött, introduceras gång på gång, utan att vi får något nytt perspektiv eller insikt. Yan har lånat Tony Scotts överdrivna och övertydliga textmeddelande från Man On Fire och Domino, då Ewan McGregors Roman Sionis/Black Mask introduceras för tredje gången, så kan man undra vad exakt som försiggår. När det också visar sig att själva berättelsen är löjeväckande simpel och enkelspårig, så blir det än mer obegripligt varför Cathy Yan behandlar publiken som en bunt fullkomliga idioter, tilltron till att någon skall kunna hänga med, eller förstå, är densamma som att kollektivtrafiken skall komma i tid. 

En björnsax 

Men vem behöver en berättelse då man kan passa på att massakrera bedårande och älskvärda karaktärer som Huntress och Black Canary. Jag har inget emot då filmskapare stöper om eller förändrar grundmaterialet, Christopher Nolan tog inte mycket i hänsyn, då det kom till serietidningar eller tidigare versioner för sin tripp till Gotham City, men förändringarna som görs måste fungera i sin kontext. I den meningen så är varenda nytillkommen karaktär ett haveri utan dess like. 

Jurnee Smollett-Bell och Rosie Perez duellerar båda om årets utmärkelse vad gäller livlöst skådespeleri, Ella Jay Basco sätts i en björnsax då hennes Cassandra Cain är lika spännande som den kommande skattedeklarationen. Och sedan så har vi stackars Ewan McGregor, vars Roman Sionis befinner sig på samma nivå som Charles Ingvar Jönsson då det kommer hotfullhet. Margot Robbie trycker i sin tur på repeat-knappen och gör en kopia av sin tolkning från Suicide Squad, vilket innebär att Harley Quinn är precis lika charmlös, plastig och enerverande som förut. Mary Elizabeth Winstead har inte heller vunnit det imaginära skådespelarlotteriet, men hennes Huntress är så pass nedtonad och marginaliserad att det är svårt att ifrågasätta själva skådespelet. Den enda minnesvärda karaktären är hyenan Bruce…    

Våld, cynism och usel action 

Där majoriteten av agerandet kan få den mest härdade att bli mörkrädd, så kan det vara dags att utförda klass 3-varning vad gäller filmens ton, attityd och sinnessjuka cynism. Med sin barnförbjudna åldersgräns så tar Birds Of Prey och spär på med allt man kan tänka sig vad beträffar våld, blod och groteska vyer. Det är sällan som jag använder ordet, men det här tangerar många gånger att vara kylig våldspornografi, där man endast testar gränserna för saks skull. Där Deadpool åtminstone genomförde sina massakrer med en spjuveraktig skämtsamhet, så vilar det något riktigt ondskefullt och utstuderat över det våld vi ser i Birds Of Prey. Och då filmen inte har någon som helst humor, intelligens eller skärpa, så blir dessa orgier i våld till smaklösheten personifierad.   

Detta för oss in på filmens actionsekvenser som når så lågt att jag kan känna värmen från jordens kärna. I en kavalkad av överdriven koreografi och medeltida användare av slowmotion så har Cathy Yan skapat några av de mest tröttsamma scenerna jag sett sedan Terrence Malick blev besatt av närbilder på böngroddar och dåligt renderade digitala dinosaurier. Och då allting – tack och lov, tar slut, så kan man fråga sig vad  nästan två timmar har ägnats till. 

Aspirin och tårar 

Genom litervis med blod, bedrövligt berättade och steriliserat skådespel, så återstår en film som liknar ett arkitektoniskt monster som satts ihop med motorsåg och båtlaster med Karlsons klister. Filmen som ville komma som en rovfågel och snabbt ta sitt byte visar sig vara sönderfallen fågelholk som inte ens en desperat gråsparv skulle ta sin tillflykt i. Då jag väl tagit mig hem och svalt ett par aspirin och bäddat ned mig, så sträcker jag mig efter ett antal serietidningar och den mästerliga Batman The Animated Series, och gråter en skvätt över att detta horribla skräp  är vad som blivit av karaktärer och berättelser som hör hemma på den narrativa olympen.      

Betyg 1/10