Summering: Återigen platt, energilöst och stelt då Kenneth Branagh leker detektiv. 

Antalet sålda Agatha Christie romaner sägs uppgå till hisnande 2 miljarder exemplar. Succéer som Harry Potter och Sagan Om Ringen bleknar då försäljningssiffrorna jämföras. Det är otänkbart att ens föreställa sig att detektivgenren hade varit densamma  utan mästerdetektiven Hercule Poirot. Antalet adaptioner av Christies romaner har varit nästintill lika talrika som antalet sålda romaner. TV serier, filmatiseringar och radioteater är några få gestalter som berättelserna om Poirot antagit under de gångna årtiondena. Att idag skapa en innovativ och energisk tolkning är därmed ingen lätt uppgift. Det finns en gräns för hur många gånger någonting kan filmatiseras utan framstå överflödigt och irrelevant.

Vi har sett prov på hur Christie-formulan kan moderniseras i Rian Johnsons Knives Out. En film som förnyar men också bevarar kärnan i det klassiska mordmysteriet. Kenneth Branagh har aldrig aspirerat att förnya den beprövade formulan, istället så är adaptionen traditionsenligt utan några större förändringar. Om traditionen skall följas så måste slutprodukten åtminstone vara polerad och slipad till en sådan grad att igenkänningsfaktorn glöms bort genom fantastisk regi och utsökt skådespel. Tyvärr så når Branagh inte ens halvvägs, slutresultatet är slarvigt, oinspirerat och lika utdraget som Nilen själv.  

Trots Branaghs bakgrund inom teatervärlden, och en stor fascination för Shakespeare, så är en majoritet av hans filmer som regissör befriade från något som helst djup.  Tomrummet fylls istället med snygga kostymer och vackert möblemang. Denna pråliga yta  drar tankarna åt amerikanska vrålåk – som spyr ur sig avgaser och vars byggkvalitet är lika pålitlig som en fågelholk från första dagen i träslöjden. 

När Branagh bordade Orientexpressen för fem år sedan så ockuperade han den med så många filmstjärnor som möjligt. Filmaffischen pryddes av Daisy Ridley, Penelope Cruz, Judi Dench och Willem Dafoe. Tyvärr så räcker eminenta skådespelare och stiliga kostymer bara till första hållplats. Då häpnaden inför ensemblen lagt sig så återstod en genuint ointressant, platt och menlös film som inte ens var värdig att polera skorna på filmversionen från 1974 med bland annat Ingrid Bergman i en av rollerna. 

Precis som med den menlösa tågresan så är Döden På Nilen en schizofren upplevelse rent visuellt. Manschettknapparna, galaklänningarna och de pressade elfenbensbyxorna är bedårande vackra att se på, men fotot och scenografin är flera gånger om under alla kritik. Då Branagh rör sig utanför ångbåten och stiger i land så väntar plastiga kulisser som drar tankarna åt erbarmliga TV-produktioner, som knappt har budget till en fika för sina anställda. De storslagna pyramiderna, den legendariska floden och de enorma ökenlandskapen har sett bättre ut i flertalet TV-spel, som numera har årtionden på nacken. Branagh insisterar fortfarande att filma med ett analogt foto, i rätta händer så kan det vara både klassikt och elegant, men det fotografiska arbetet är i det närmsta amatörmässigt, det saknas djup och liv vilket får de mer attraktiva inslagen att se platta och plastiga ut. Det känns snarare som SVT versionen av Ture Sventon I Öknen än någon förstklassig filmupplevelse. 

De visuella sänkena hade dock varit förlåtliga om det dramatiska varit lika skärpt som Poirots slutledningsförmåga. Chockerande nog så är det i skådespelet som det fullkomligt rämnar. Letita Wright och Sophie Okonedo tycks ha kidnappats av rymdvarelser och bytts ut mot robotar som knappt kan göra mer än att öppna munnen och stirra in i kameran med död blick. Wright kämpar också med en horribel amerikansk accent som är lika övertygande som Ben Affleck i rollen som fransk adelsman i Ridley Scotts The Last Duel. 

De båda damerna är dock i gott sällskap vad gäller undermåligt agerande. Istället för Judi Dench och Willem Dafoe så har Branagh denna gång tagit in gycklare som Russel Brand, vars skådespelarförmåga lämnar det mesta att önska. Detsamma kan sägas om Gal Gadot, Rose Leslie och Emma Mackey som gör sig till åtlöje flera gånger om. Tom Bateman, som återvänder i sin roll som Poirots gode vän Bouc, är redan nu en solklar kandidat vad gäller ett framtida pris för 2022 års sämsta agerande. Givetvis kan Branagh inte undgå att – ännu en gång, ta med en skandalaktör med Armie Hammer, vars privata eskapader inte bör nämnas med risk för allvarliga men för läsaren. Varför den USA födda Hammer fått rollen som britt är i det närmaste absurt och gör situationen än mer obekväm. 

Vid flera tillfällen så verkar Branagh ha glömt bort sin ensemble, istället har han stirrat sig blind på att ge oss närbilder av bakverk och bestick, förvisso är denna rekvisita mer övertygande än majoriteten av de mänskliga aktörerna, men det säger inte mycket. Överlag så vilar det något riktigt slapphänt över hela filmen, i de mest bedrövliga stunderna, då överspel, tafatt regi och uselt hantverk samverkar för att orsaka maximal skada, så känns det som en lekstuga där en rad överbetalda b-skådisar drar publiken vid näsan. När inte ens ett proffs som Annette Bening kan göra något annat än att skämma ut sig själv så är katastrofen ett faktum.    

Och även om flera i publiken redan känner till berättelsens alla vändningar så betyder inte det att själva mordutredningen måste vara lika spännande som en burk vita bönor. Endast  Poirots briljanta logik och karisma borde kunna underhålla i evigheter. Men själva studien i brott är dränerad på någon som helst nerv. De klassiska förhören raddas upp som om de vore punkter på en lista, till och med de mest skrattretande utfrågningarna i reality programmet Judge Judy är mer övertygande än något som erbjuds här.

Hela Döden På Nilen är en tröttsam kräftgång där ingen av de medverkande verkar vara det minsta benägna om att anstränga sig. Det känns både respektlöst och onödigt, då Gadots karaktär Linnet Ridgeway konstaterar hon vill av båten och så långt ifrån den som möjligt så kan man bara instämma.   

Betyg 4/10 

Titeln signalerar om något som gått snett, men inte ens en blinkande varningsskylt med radioaktiva symboler skulle vara demonstrativt nog vad anbelangar att beskriva den mardröm som är Ur Spår. Ambitionen är att skapa en känslosam komedi som kan liknas med Maria Bloms Masjävlar – som också utspelade sig i Dalarna. I den filmen så lyckades Blom att blanda ångest och gapskratt med stor framgång, något Ur Spår också aspirerar till. Men resultatet är en filmmardröm som får biopubliken att desperat söka efter närmsta nödutgång. 

Vi har aldrig fått någon kvalitativ filmadaption av Lennart Hellsings Krakel Spektakel, men Ur Spår regissören Mårten Klingberg har omedvetet – och ofrivilligt, skapat en variant av staden Annorlunda. I denna märkliga plats så säljs varm glas, hundarna går ut med matte och tjuven jagar polisen. Klingbergs film är identisk på så sätt att precis allt är upp och ned. Det finns inga naturlagar i denna chockerande soppa, alla barriär vad uselhet beträffar sprängs på nolltid. Hela filmen är så genomgående falsk att det tär på sinnet, inte en enda mikrosekund förmår sig att kännas genuin eller uppriktig. Det är som att se en ståuppkomiker som är övertygad av sin egen briljans men där publikens gensvar är iskall tystnad. Frågan om man skall skratta eller gråta går inte att svara på.

Filmens berättelse är så pass simpel att det är svårt att tolka det som något annat än en parodi. Det finns dock ett par moment där Klingberg hade kunnat utmana ödet och bjudit på ett par fräcka och oväntade inslag, men dessa förvanskas då allting måste resultera i klyschor och schabloner. När allt ändå är kaos, varför inte anamma det totala vansinnet och skapa en film som i alla fall kunde haft ett chockvärde ? 

På konststycket så kan Ur Spår inte ens förmå sig att skapa en förståelig struktur. Publiken kastas fram och tillbaka mellan karaktärer, platser och händelser. Flera personer försvinner stundtals för att sedan återkomma sporadiskt. Jean-Luc Godard talade om hur hans filmer alltid har en början, en mitt och ett slut, men inte alltid i den ordningen. Ur Spår är snarare en mitt, en mitt och inget mer. Skådespelarensemblen – som tvingas skämma ut sig själv, går inte ens att kommentera utan att ta till ytterst olämpliga och magstarka ord. Det finns en gräns för hur pass kritisk man kan vara och jag känner mig inte benägen att spraka på någon som redan ligger ned.

Filmens emotionella kärna – det legendariska Vasaloppet, porträtteras utan någon som helst entusiasm eller visuell flärd. Inte för att det spelar någon roll, Ur Spår är inte en film om Vasaloppet eller individerna som offrar oändligt med tid för att klara av bragden, det är ett historiskt misslyckande som vägrar att inse att loppet är kört – ordvits avsedd. Till råga på allt så sker visningen i en salong som har problem med ventilationen, vilket leder till att cigarettrök och – doft letar sig in mellan varven. Men det är svårt att avgöra vad som är mest hälsofarligt, tjära och nikotin eller det som utspelar sig på duken framför publiken ?  

Betyg 1/10

Summering: Avsevärt bättre då Matthew Vaughn stramar upp sig och låter Ralph Fiennes få skina. 

Matthew Vaughns karriär som regissör framstår lite som ett pussel. Från den kluriga debuten Layer Cake med Daniel Craig i huvudrollen till kultklassikern Kick-Ass så har Vaughns karriär och registil aldrig varit lätt att placera. Han har rört sig mellan genrer, ämnen och skådespelare utan problem. Många gånge så har mottagandet varit diametralt. Kick-Ass är fortfarande Vaughns bästa film, mer än tio år senare så är det en fruktansvärt rolig, fräck och vågad film som banade vägen för regissörer som James Gunn vad gäller att skapa en serietidningsfilm med postmoderna inslag. 

Kingsman: The Secret Service var definitionen av en spirituell uppföljare, om det inte vore för miljön och skådespelarbytet så är det i det närmaste ett biologiskt syskon till Kick-Ass.  Med tanke på den miserabla Kick-Ass 2 – som Vaughn inte regisserade, så fanns det goda skäl till att känna sig optimistisk då Vaughn gjorde uppföljaren Kingsman: The Golden Circle. Tyvärr så var The Golden Circle en anskrämlig film, helt befriad från det härliga buset från den första filmen, berättelsen och det allmänna genomförandet var också under all kritik. Då eftertexterna rullade till The Golden Circle så kändes Kingsman-serien och dess framtida potential lika död som en dinosaurie. Vaughn har dock valt att retirera och slicka sin sår, fyra år senare så har han nu återkommit med en omstart som utspelar sig under det första världskriget. Colin Firth och Taron Egerton är utbytta mot Ralph Fiennes och Harris Dickinson i rollerna som brittiska adelsmän som värderar heder och civilkurage över allt annat. 

Prequels har en tendens att kännas irrelevanta då publiken är medveten om vad som väntar. Men eftersom tidsperioden är så avsevärt frånskild tidigare Kingsman-filmer så kan berättelsen vara mer liberal och frikostig, utan att behöva oroa sig för kontinuitet. Överlag så känns det som en nystart och inte ett skralt sidotillägg. Även om The Kingsman inte är utan stora actionscener och absurda karikatyrer så är detta Vaughns mest allvarsamma film sedan X-Men: First Class. Det helt galna och okontrollerbara har ersatts med en stram och reserverad hållning som funkar utmärkt vad gäller att närma sig ett så deprimerande och brutalt ämne som det första världskriget. Vaughns omtyckta X-Men-film informerar också The Kingsman vad gäller hanteringen av historiska händelser. Flera nyckelsekvenser och skeenden skruvas till och justeras för att passa berättelsen som Vaughn formar. Många gånger blir det en oväntad potent historiebeskrivning med frikostig nyansering. 

Allvaret skapar också ett emotionellt ankare där Ralph Fiennes och Harris Dickinson skapar en både trovärdig och intressant familjedynamik. Det är utan tvekan den mest känslomässiga och rörande filmen Vaughn någonsin gjort. Ralph Fiennes är – som alltid, fantastisk, han förmedlar både kraft och enorm empati, tillskillnad mot Colin Firths Harry Hart/Galahad, så har Fiennes en tilltalande värme, dessutom visar sig Fiennes vara superb i rollen som actionstjärna. 

Allting ramas in med en ursnygg estetik som vältrar sig i den engelska aristokratin. Med sina jättelika herrgårdar, Chesterfield-fåtöljer och perfekta kostymer så är The Kingsman en ren njutning att se på. I sina bästa stunder känns det som att vara tillbaka i Downton Abbey, pudrat med ett par rejäla doser krut. Denna mer uppriktiga och återhållsamma stil innebär dock vissa problem, flera actionscener är så pass avskalade att de känns olustigt ordinära och utan den flärd och energi som var så påtaglig i den första filmen. Här finns ingenting som ens kommer nära den första filmens brutala och hänsynslösa kyrkosekvens   där Colin Firth går bärsärkagång. The Kingsman förlitar sig på alltför mycket slow motion och kraftiga explosioner för att någonsin kännas vass. Filmens antagonister är också högst ointressanta, det är ett regemente av ihåliga och närmast löjliga karikatyrer, trots duktiga skådespelare så är de lika minnesvärda som en snöregnig måndag i januari. Jag kan också sakna Vaughns galghumor, i sin vilja att vara strikt och mer exakt så har mycket av komiken behövt skjutas undan. Ett och annat skratt hade verkligen inte satt fel. Och den vändning som presenteras i sluttampen kan inte beskrivas som något annat än menlös. 

The Kingsman är inte utan sina problem, men med en lysande Ralph Fiennes så finns det potential för serien att återigen bli relevant.        

Betyg 6/10 

Summering: Ännu en gång så exemplifierar Steven Spielberg hur ett brett och tillgängligt filmskapande kan vara både underhållande och oemotståndligt. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Det var nog inte bara jag som höjde ett ögonbryn då Spielberg annonserade att ett – av  många, uppkommande regiprojekt var en nyversion av West Side Story. Filmversionen från 1961 är närmast sakral då det talas om de mest klassiska och älskade musikalerna på film. Som teateruppsättning har West Side Story spelats tusentals gånger runtom i världen. Vad Spielberg egentligen kan tillföra efter så många tolkningar var sannerligen en stor gåta… Fram tills nu. Spielberg visar sig nämligen förvalta och förädla källmaterialet. Även för en icke frälst musikalälskare – bland annat jag, så är detta en explosion i sublimat hantverk och häpnadsväckande entusiasm. 

West Side Story årgång 1961 är känd för sin unika estetik som blandar bilder från New York och en studioscen i Los Angeles. Detta skänkte filmen en surrealistisk och teatral form som än idag är attraktiv men knappast tidlös. Även om mycket kan applåderas med denna filmklassiker så finns det ett antal mindre smickrande attribut. Natalie Wood och George Chakiris förvandling till Puertoricaner med hjälp av mörkt smink är genuint beklämmande och påminner om filmindustrin och dess många problem med representation 

Den här gången så har dessa etniska frågor rättats ut. Att Spielberg valt att rollbesätta stora delar av filmen med debutanter och en mängd okända ansikten är både vågat och lyckat. I och med att Wood och Richard Beymer är så pass ikoniska och älskade i rollerna som Tony och Maria så är det oerhört respektfullt av Spielberg att inte försöka att överträffa eller byta ut denna duo med nutida superstjärnor. Rachel Zegler, som gör sin filmdebut, är både karismatisk och minnesvärd i rollen som Maria. Hon har en spontan och självsäker utstrålning som ger karaktären en aningen mörkare nyans än Woods porträtt. Ansel Elgort klarar sig dock inte lika bra som Zegler. Trots en sympatisk framtoning så är Elgort aningen för stel, kemin med Zegler är inte heller så pass utsökt eller självklar som den borde vara. Men något som huvudrollsinnehavarna lyckas genomföra med fenomenalt slutresultat är sina sånginsatser. Där Wood och Beymer båda var dubbade så framförs alla sångnummer av skådespelarna. Sånginsatserna är helt klanderfria och att få höra flera nummer i nya tappningar är genuint spännande.  

Detta för oss vidare till filmens huvudrätt, sången och dansen. Spielberg har – enligt uppgift, länge varit intresserad av att regissera en musikal, denna entusiasm och uppdämda upphetsning kanaliseras med fullkomlig briljans i West Side Story. Redan från första början så demonstrerar Spielberg en helt makalös känsla för danskoreografi. Han tar i från tårna och serverar dansnummer som är så pass energiska och sprudlande att publiken kippar efter andan. Många gånger känns det också som att Spielberg begravt sig i allt som heter Fred Astaire och Gene Kelly och vägrat lämna sitt studierum tills varenda partikel har analyserats och förståtts. Trots att Spielberg inte gjort en musikal förrän nu så känns hela filmen lika självklar och naturligt som om den hade gjorts av en Broadway-veteran. 

I och med sin ikoniska status så fanns det alltid en risk för att en nyversion av West Side Story skulle bli alltför behållen till Robert Wise och Jerome Robbins version. Men Spielbergs oerhörda erfarenhet och kompetens har gett honom en förmåga att dissikera och förstå vilka element som måste bibehållas spirituellt eller rent fysiskt. Själen och essensen från både pjäsen och filmadaptionen är så pass närvarande att man kan fråga sig om Spielberg har kontakt med Wise och Robbins bortom graven ? Det är fantastiskt att se hur Spielberg statuerar ett exempel för hur en nyversion bör utföras. Mötet mellan det gamla och det nya är inte motståndare, som försöker dra filmen åt motsatt håll, de är två danspartners som uppfyller viktiga roller. 

Och för en formalist som jag själv som är svag för hantverk – och hur det samverkar med berättelsen, så är West Side Story en Technicolor-explosion som kan misstas för regnbågen själv. Visuellt så är detta en av årets mest häpnadsväckande upplevelser, med ett atmosfärsikt foto som både är teatralt men samtidigt naturligt. Spielberg växlar mellan stämnings – och känslolägen och får det att verka lika enkelt som att sätta på en nattlampa. Surrealismen – som många musikaler frodas i går, hand i hand med en mer realistisk och brutal ton som känns autentisk vad gäller att porträttera New York under slutet av 50-talet. Framförallt är filmens energi förbluffande, i sina mest euforiska och energiska stunder så springer Spielberg cirklar runt yngre förmågor som hyllas som filmkonstens räddare. 

Det enda problemet är filmens längd som löper aningen för länge. Likt många kraftfulla urladdningar så når man en punkt där bränslet och orken är borta. Filmens final – som borde vara den emotionella höjdpunkten, känns forcerad och kraftlös. Att mjölksyran tar överhanden är uppenbart och om Spielberg hade vågat ta ut svängarna genom att redigera ett par sångnummer så hade West Side Story varit formmässigt fulländad. Dock är det svårt att känna sig missnöjd trots den haltande finalen, detta är klassiskt filmskapande då det är som allra starkast. Att en musikalskeptiker som jag själv är såhär pass tagen säger något om den briljans som just demonstrerats.  

Betyg 8/10                     

Summering: Hitta närmsta skyddsrum, ladda med med konserver och barrikadera dörren med så mycket sandsäckar som möjligt. Kristen Stewart är på jakt efter en Oscarsstatyett och medlen för att nå dit besudlar både den goda smaken och det allmänna förnuftet. 

Efter att grekerna smugglade sig in i staden Troja – med hjälp av en trähäst, så borde hela  världen kunna se igenom detta trick på mils avstånd. Men i filmvärlden så är den trojanska hästen fortfarande i liv och fullt fungerande. Istället för en häst så är Hollywood versionen maskerad som ett genant och självlysande exempel på lockbete för Oscarsgalan. Inne i hästen, med spända bågar och blankslipade svärd, så väntar aktörer med ett uselt renommé. Anne Hathaway, Mira Sorvino, Sandra Bullock, Cuba Gooding Jr och Matthew McConaughey är ett fåtal exempel på mediokra förmågor som gömt sig i kamouflerade monster som The Blind Side och Les Miserables  vars enda syfte varit att ge dem en oförtjänt guldstatyett.  

Men när hejarklacken och hallucinationerna tagit slut och allting återgått till det normala så har dessa skådespelar-trojaner förpestat biorepertoaren. McConaughey befinner sig nu i en situation där han man lätthet kan öppna en försäljningskedja för ägg med tanke på hur många han lagt sedan Dallas Buyers Club. Bortsett från True Detective, Interstellar och Kubo and the Two Strings så har Mr ’’ all right all right all right’’ återgått till att förödmjuka publiken med kategoriskt skärp. Idag så är McConaughey mest känd för sina skrattretande reklamfilmer för biltillverkaren Lincoln och nu senast var det tal om ett försök att bli guvernör i Texas… Nästa destination för Oscarsvinnaren är antagligen en ståuppkomik klubb i Säffle. Andra osmickrande exempel från samma trojanska fack – som Helen Hunt och Mira Sorvino, har inte varit relevanta sedan luftkonditioneringen uppfanns.  

Jag har bävat inför den dagen Kristen Stewart bestämde sig för att stuva in sig i denna trojanska häst. Att en sådan grymhet kan släppas lös i en värld som är i upplösningstillstånd tillföljd av vansinnes poltik och en evighetslång pandemi drar tankarna åt Sodom och Gomorra. Men någon nåd finns uppenbarligen inte i denna värld. 

Tillsammans med regissören Pablo Larraín så har Stewart kokat ihop en skapelse som går bortom det groteska och motbjudande.  

Det har gjorts ett par försök att filmatisera Diana Spencers liv. Det är ett livsöde som kantades av sorg, svek och tragedi. Sedan den tragiska dödsolyckan i Paris så har hela världen vänt upp och ned på Dianas liv i dokumentärer, böcker och spelfilmer.

Hade det varit för mycket att önska att Pablo Larraín skulle respektera ämnet och personen ? Efter det miserabla försöket med Jackie så kunde det väl ändå inte bli sämre ? Men bönerna och vädjan om någon som helst nåd har inte nått fram. Spencer är en fortsättning på den mardröm vi behövde uppleva för 5 år sedan, den enda skillnaden är att huvudpersonen i fråga besudlas och exploateras till obegripliga proportioner. Men vad är egentligen skillnaden mellan Spencer och Netflix succén The Crown ? Även där höjdes kritiska röster vad gällde att visa upp Diana och hennes många personliga och privata problem. Skillnaden ligger i förmågan att iscensätta berättelsen. The Crown är minutiöst genomarbetad som dessutom är rollbesatt till perfektion. Om Spencer hade genomförts med samma kompetens och omsorg så hade flera tveksamma inslag kunnat förbises. Men när hela syftet med projektet är ett groteskt försök att förskaffa sig ihåliga utmärkelser så blir slutresultatet mer frånstötande än de värsta exploateringsfilmer, vars uppsåt känns betydligt mer genuint än något som går att finna här. 

Detta är inte en berättelse om Diana Spencer och hennes tragiska liv. Det är en lista… En lista där Larraín och Stewart satt upp en rad gräsliga idéer som kan komma att leda till en hög med Oscarsnomineringar. Stewart är inte någon arvtagerska till Meryl Streep eller Emma Thompson vad gäller skådespelarförmåga, detta gör att alla försök att visa upp bräcklighet, skräck och hopplöshet känns lika genuint som en currygryta i någon av Biltemas snabbrestauranger. Stewart bjuder på den vanliga sviten av exhibitionistiskt överspel, det skriks och gråts så fort det finns tillfälle, helt utan någon som helst passion eller autenticitet. Inte blir det bättre av att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana eller är av korrekt nationalitet. 

Kanske hade det hela kunnat överleva om berättelsen och utförandet hade varit i toppklass. Tyvärr så är Spencer gräslig vad hantverket anbelangar. Samma urvattnade och likbleka foto – som fick Jackie att se ut som en naturkatastrof, är tillbaka. Visserligen slipper vi den tortyrliknande musiken av Mica Levi – som fortfarande hemsöker mig i mina värsta mardrömmar. Dock så är Larraín inte beredd att helt överge läten och ’’musik’’ som kan jämställas med att behöva lyssna till en stor motor utan ljuddämpare. Jonny Greenwood från Radiohead har begåvat hela Spencer med ett ensidigt och totalt missanpassat soundtrack som är identiskt med Hans Zimmers sylvassa och hotfulla Batman-musik då Heath Ledger mördar hela sitt entourage i början på The Dark Knight. Intensiv och obehaglig musik har sin plats, men då den används i varenda sekvens skapas situationer som liknar en urspårad komedi. Då det ställs fram bakverk eller då Diana äntrar ett rum så ackompanjeras det av stråkar som får mig att tro att Anthony Perkins väntar bakom gardinen med en kökskniv. Pablo Larraín är inte bara tondöv vad gäller musik utan också förmågan att skapa någon som helst variation i sina stämningslägen. Hela manuskriptet är så pass repetitivt att man kan undra om manusskrivandet har genomförts med följande arbetsprincip – ’’klipp ut-klistra in’’, det enda som visas upp är psykotiska sammanbrott, galenskap och förvirring. Något försöka att göra Diana – eller persongalleriet, tillgängligt eller ens empatiska är helt irrelevant i Larraíns ögon.   

Spencer må vara ett vidunder vad gäller det tekniska, men det är i sitt ’’berättande’’ som den begår ett grovt brott mot filmkonsten. Från första början vill Larraín förtydliga Dianas utsatta situation, han kallar det ’’en saga från en sann tragedi’’. Det är svårt att veta om Larraín driver med tittaren eller inte. Spencer vältrar sig i Dianas ohälsa, men istället för att porträttera den med ett allvarsamt lugn så väljer Larraín och manusförfattaren Steven Knight att förvrida och förvränga berättelsen med helt vansinniga stilistiska grepp som framställer Diana som spritt språngande galen. Dessutom så blandar man in en rad surrealistiska inslag som är så uselt implementerade att det känns som ett hån. 

Spencer är en iskall, cynisk och kalkylerande film som inte kunde bry sig mindre om sitt subjekt. Det är en grotesk och makaber reklamkampanj vars enda syfte är att överleva fram tills den 27 mars 2022, då Oscarsgalan går av stapeln. Om Spencer tar hem ett enda pris den kvällen så kommer jag behöva göra allt i min makt för att få vara en av de första att bli en del Elon Musks drömprojekt att kolonisera mars, uppenbarligen finns ingen skam kvar på vår moderjord i sådana fall. 

Betyg 1/10   

Summering: Även om Parallella Mödrar inte är ett misslyckande så är den inte ens i  närheten så bra som tidigare projekt med Pedro Almodóvar och Penelope Cruz. 

Pedro Almodóvar är i en klass för sig vad gäller att engagera och fängsla publiken med snåriga familjerelationer. Där många regissörer får slåss för allt de är värda för att hitta en balans mellan det sentimentala och det överdrivet emotionella så får Almodóvar denna balansgång att framstå som en barnlek. 

När den spanska mästaren är som bäst så kan hans filmer liknas med jättelika köttkrokar som hakar tag i publiken och vägrar släppa taget. Det mest triviala och ointressanta – som matlagning eller ett gräl om Canal Plus, förvandlas till en dramatisk drog som publiken inte kan få nog av. För två år sedan så fick Almodóvar fysisk smärta och depression att bli en gastkramande upplevelse i den fantastiska Ära Och Smärta. 

Parallella Mödrar har stunder av denna patenterade och igenkännbara genialitet. När Penelope Cruz får stå i centrum och agera som om livet hängde på det så är det omöjligt att inte häpna. Men dessa stunder av kompromisslös briljans förekommer endast sporadiskt. Trots ett starkt skådespel från hela ensemblen samt en mörk och passionerad berättelse så är Parallella Mödrar Almodóvars mest spretiga film på länge. 

Den bubblande och kaotiska humorn som befolkat majoriteten av Almodóvars filmer – även i de mest mörka och tragiska stunderna, har övergetts denna gång. Från första början så vilar det ett grått och sammanbitet allvar över hela filmen. De vanligtvis varma färgerna från filmer som Volver och Tala Med Henne är utbytta mot ett sylvasst och kyligt foto som mellan varven kan misstas för att vara dokumentärt. 

Sällan har Almodóvar varit såhär sammanbiten och reserverad. Mycket tidigt så försöker han distansera sig ifrån sina mest älskade signum. Istället för att använda ett personligt trauma så får ett nationellt trauma stå som katalysator för en stor del av dramatiken. Inledningsvis så känns detta grepp både nytt och vågat och för en kort stund så verkar det som om Almodóvar vill fortsätta att utveckla det obehag som återfanns i The Skin I Live In tillsammans med en dos detektivarbete. 

Tyvärr så är det distinkta introt bara en tafatt språngbräda. Almodóvar är snart tillbaka i  bekanta territorium, där vardagsproblem och trassliga relationer står i centrum. Men med tanke på hur Almodóvar har brukat bemästra den dramatiska vardagen så känns händelserna och livsödena i Parallella Mödrar avslagna. 

Berättelsen tar evigheter att komma igång och den förföriska och helt oemotståndliga dramatiken infinner sig aldrig. Filmens manuskript känns många gånger ofärdigt, ihåligt och improviserat. Något slutmål verkar aldrig ha funnits, den röda tråden klipps av och skarvas minst en gång för mycket. Hela slutklämmen känns dessutom som en ren axelryckning. Finalen kan vara det mest förenklade jag någonsin sett Almodóvar göra. De möjligheter som sticker upp huvudet mellan varven ignoreras helt och hållet. När eftertexterna rullar så lämnas man med en olustig och tom känsla som grundar sig i att det finns så mycket kvar att utforska och studera, något som aldrig inträffar. 

Trots att Parallella Mödrar råkar ut för motorstopp så lyckas Almodóvar – med ren råstyrka, att ta sig ur denna kniviga situationen med livet i behåll. För trots den förvirrade berättelsen och den akuta bristen på någon som helst inspiration så finns det stunder  som helt och hållet suddar bort missnöjet. Det sätt som Almodóvar skapar spänning och intensitet i sin dialog är fortfarande oemotståndligt och Penelope Cruz är många gånger lysande. Att en Almodóvar på sparlåga klarar av att fascinera och tittaren understryker faktumet att han är en av de största regissörerna genom filmhistorien. 

Betyg 6/10 

Summering: Det tog nästan fyrtio år av hopplös väntan och krossade drömmar. Men Ghostbusters: Afterlife lyckas infria förhoppningarna om en modern, varm och autentisk fortsättning som både hyllar och tar konceptet in i nutiden. 

Ghostbusters är lite av ett udda fenomen i dagens filmklimat. Serien har aldrig nått samma framgångar som exempelvis Star Wars eller Indiana Jones. Trots det så finns det miljontals fans som är närmast religösa i sin vördnad för Ghostbusters. Mer än trettio år senare så är Ghostbusters fortfarande en lysande komedi som briljerar i både sitt manus och utförande.  

Men uppföljaren som utkom 1989 var en fantasilös och energilös soppa. Nådastöten kom 2016 då serien startades om. Trots en helt lysande ensemble med fantastiska SNL förmågor som Kristen Wiig, Kate McKinnon och Leslie Jones så var filmen en vanställd katastrof som fick Ghostbusters II att se ut som Rymdimperiet Slår Tillbaka. 

Sony valde dock att inte begrava serien efter denna självförvållade katastrof. Istället har man laddat om och gått tillbaka till rötterna – både framför och bakom kameran. Jason Reitman – som mestadels sysslat med små och säregna filmer som Juno och Up In The Air, träder nu in i rollen som regissör efter sin far Ivan. Och från första sekunden så är det tydligt att detta är lika mycket en hyllning till kultklassikern som en fortsättning. Elmer Bernsteins musik används flitigt och Reitman är inte rädd för att kasta in referenser på löpande band. 

Det hela kunde ha känts pliktskyldigt och mekaniskt, men Ghostbusters: Afterlife lyckas med samma imponerande balansgång som J.J Abrams Star Wars: The Force Awakens där det nya och gamla flätas ihop med stor finess. Reitman tar stark inspiration från Steven Spielbergs 80-tal och Abrams Super 8. Och med en rad imponerande skådespelarinsatser från filmens yngsta aktörer så känns det många gånger som att vara tillbaka med The Goonies. Ingen av karaktärerna är särskilt originella, men ensemblen agerar med stor inlevelse och humor. Ta den som alltid geniala Carrie Coon, materialet hon tilldelas kommer inte vinna några finpriser, men Coons fantastiska och helt opretentiösa skådespel gör en simpel karaktär både intressant och sympatisk. Paul Rudd är – som alltid, charmerande och får hela publiken att flina av välbehag. Det enda felet i ensemblen är Finn Wolfhard vars rollfigur känns som en eftertanke. Tillskillnad mot Mckenna Grace som är strålande i rollen som Wolfhards syster, så verkar Reitman och manusförfattaren Gil Kenan inte ha något större intresse för karaktären. Flera av scenerna då Wolfhard måste klara sig på egen hand är irrelevanta och gör filmen utdragen. 

Men Afterlife har inga aspirationer att vara någon djupt karaktärsstudie eller ett noggrant iscensatt familjedrama. Allting är avsiktligen gjort för att vara så brett, stort och tydligt som möjligt. Jason Reitmans förkunskaper om underfundig humor kommer väl till användning här. Ghostbusters: Afterlife fullkomligt överöser publiken med diverse skämt, stora som små. Mestadels fungerar det men ett område som inte kan mäta sig med originalet är den oerhörda udd som Harold Ramis, Rick Moranis och Dan Aykroyd tillförde som manusförfattare. Det märks av i en rad skämt som grundar sig i ordvitsar som är alltför repetitiva. Filmen kompenserar dock för denna brist på udd genom en rad strålande actionscener, ett område som Jason Reitman visar sig vara oväntat vass inom. Den klassiska Cadillacen Ecto-1 – som fram tills nu endast varit en glorifierad kuliss, blir här plattformen för en rad strålande jaktsekvenser som både är energiska och väldigt roliga.  

Kanske mest imponerande av allt är hur Reitman identifierar essensen av Ghostbusters. De referenser och vinkningar som förekommer är valda med stor omsorg, många nyversioner och uppföljare missförstår kärnan och själen i ursprungsfilmen men Reitman gör det motsatta. Referenserna till det förflutna må vara många, men inte en enda av dem känns ansträngd.     

Ghostbusters Afterlife är den film som entusiasterna och fansen har väntat på sedan Bill Murray och Sigourney Weaver kysstes utanför Shandor Building på Manhattan för mer än trettio år sedan. Det är en fartfylld, rolig och fantastiskt charmerande film som får tittaren att vilja spänna på sig en stor ryggsäck, dra på sig en beige overall och lyssna till Ray Parkers legendariska titellåt.  

Betyg 8/10 

Summering: Wes Andersson fortsätter att göra världens snyggaste nonsens.

Wes Anderson ses av kritiker och hängivna fans som en modern auteur. Hans fingerfärdighet för visuella detaljer har gett hans filmkatalog en helt unik stämpel. Men med ett tydligt fingeravtryck medföljer också klichéer och traditioner. Andersons filmer har med åren blivit mer intresserade av att tänja på de visuella gränserna på bekostnad av en fungerande story. Vad som har erbjudits senast har varit en radda av stela karaktärer som alla utstöter tramsig dialog och bär på ett självgott flin. Tiderna då vi hade möjlighet att uppleva en mer traditonella berättelse i en av Wes Andersons filmer är sedan länge borta. Efter The Life Aquatic så har Andersons verk blivit mer och mer egensinniga, tyvärr så har Anderson inte utvecklat sitt bildspråk vilket gör att det nu börjar kännas repetitivt.

The French Dispatch avviker inte från dessa problematiska tendenser. Visuellt är det lika finurligt som alltid, men det innebär också att all form av struktur åsidosätts för fåfäng exhibitionism som kväver möjligheterna att skapa en berättelse som matchar det utseendemässiga. Uppdelad i ett antal kapitel, som ofta känns helt orelaterade, så försöker Anderson iscensätta och emulera några av de mest omtalade europeiska auteurerna som Jean-Luc Godard, Francois Truffaut och Federico Fellini. Detta hade kunnat bli en filmfest där referenserna och parallellerna radades upp som storslagna tolkningar, men istället så påminner dessa vinkningar om gräsliga covers som vi tvingas  uthärda i program som Så Ska Det Låta. 

För hur mycket The French Dispatch än leker och bollar med sitt bildspråk eller blandar olika genres, så känns allting daterat och bekant. Det är som att Anderson inte vågar släppa taget om sina – numera, gamla signum och slaviskt försöker hitta sätt att implementera dem om och om igen. Det spelar ingen roll att scenografin är vacker och kompositionen lekfull eftersom scenerna som utspelar i dessa välklädda kulisser är totalt nonsens som vägrar ta slut. 

Även om The Grand Budapest Hotel och Isle Of Dogs inte föll mig i smaken så fanns det i alla fall en tydlig rödtråd som gick att spåra från början till slut. Men i och med att Anderson stirrat sig blind på den europeiska konstfilmen – exempelvis Fellinis 8 1/2, så väljer han att skapa ett episodiskt och uppbrutet berättande som är tröttsamt och korthugget. En majoritet av filmens kapitel är rena sammelsurium som kastar tittaren mellan olika stämningslägen och platta karaktärer. De inledande sekvenserna med Adrian Brody och Benicio Del Toro – bägge  två duktiga skådespelare, är en ren sandlåda som verkar pågår i evigheter. Då Francis McDormand gör entré i filmens mitt så återfås ett visst mått av behövlig mognad men Anderson vägrar att inrätta sig vad gäller att hålla ordning på sitt filmskapande. Oavsett vilka karaktärer vi får möta så är det ett oupphörligt tjattrande, dialogen är helt övertygad om sin egen briljans och det blir snart plågsamt självgott. Så fort någon av aktörerna skall husera verbalt så blir det en tillkrånglad och menlös rappakalja som inte ens framkallar ett minimalt flin. 

Det är inget nyhet att Anderson är överdrivet förtjust i sin egen kreativitet. Och hans sinne för detaljer och rekvisita, som tåls att beskådas om och om igen, är ständigt närvarande i The French Dispatch. Det är fortfarande som att träda in i ett massivt dockskåp som parat ihop sig med lustiga huset. Anderson är – som alltid, förtjust i att stilisera och leka med scenografin vilket skapar unika stunder då han väljer att transformera sina välgjorda kulisser mitt under pågående scener. Men trots att Andersons visuella signatur är framträdande genom hela filmen så blir alla visuella knep och udda grepp snart så pass överanvända att det tangerar att känns desperat. Det finns överhuvudtaget inget självförtroende för berättelsen och dess förmåga att fånga tittaren. Istället så bombarderas publiken med det ena visuella tricket efter det andra, det sker så pass ofta att man snart blir immuniserad emot dem. 

The French Dispatch må vara exceptionell när det kommer till att exemplifiera Wes Andersons säregna vision för filmmediet. Men bakom alla pastellfärger så återstår en klen och mycket självgod berättelse som inte på något sätt tar risker eller utmanar de konventioner vi sett sedan Rushmore. Men en sak står klart, ingen gör stilistiskt trams lika bra som Wes Anderson. 

Betyg 4/10