All images courtesy and copyright of SF Studios 2020
Summering: Uselt Sickan !
Egentligen behövs det ingen recension. Titelns tre första ord summerar det hela väldigt väl… Undvik det här som om livet hängde på det. Jönssonligan är en svensk filmklenod. Det må inte vara de bästa filmerna som någonsin gjorts, eller ens det bästa svensk film haft att erbjuda. Men Sickan, Dynamit Harry och Vanheden har blivit en del av den svenska folksjälen.
Till och med våra allra yngsta har växt upp med Gösta Ekmans hysteriska upptåg eller Ulf Brunnbergs ständigt återkommande ’’lysande’’ repliker . Till och med då serien sadlade om och tvingades fortsätta utan Ekman lyckades man ändå skapa ett par väldigt roliga episoder med hjälp av Peter Haber och Stellan Skarsgård. Men sedan Brunnberg och Björn Gustafson begravde serien med Jönssonligan Spelar Högt så har serien varit dödförklarad. Försöket att återuppliva den med 2015 års Den Perfekta Stöten var inget annat än en katastrof. Idén att göra om Jönssonligan till någon hårdkokt och genial gangsterfilm hör till det mest absurda jag sett sedan filmatiseringen av Yogi Björn.
Nu har Tomas Alfredsson tagit på sig uppgiften att återuppliva den legendariska ligan. Förvisso så har Alfredsson insett att Jönssonligan gör sig bäst i ett något mer lättsmält format , men därefter så är detta precis lika desillusionerat och felbedömt som Den Perfekta Stöten. Att ta över efter Ekman och kompani är sannerligen ingen lätt uppgift. Att därefter modelera om karaktärerna är således inte fel. Problemet är bara den att Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar – som stått för manus, helt har ignorerat det faktum att man kanske borde introducera dessa karaktärsiterationer till publiken.
Publiken förväntas istället att motta den nya ensemblen med öppna armar, trots att vi inte har någon som helst relation till någon av dem Det blir inte bättre av att varenda person är lika intressant som tuggummi på skosulan. Oavsett om det är Charles Ingvar eller Doris så är dessa tolkningar och representationer än tråkigare och intetsägande än de vi behövde se i Den Perfekta Stöten. Framförallt så verkar Alfredsson ha bestämt sig för att eliminera ett inslag – humor.
Ja, ni läser rätt, denna versionen av Jönssonligan innehåller inte ett enda fungerade skämt. Man gör inte ens en ansats att försöka dra på smilbanden hos publiken. I jämförelse med detta så är Steven Spielbergs Schindler’s List en skrattfest. Istället så har Alfredsson övertalar sig själv att Jönssonligans stryka ligger i dess story. Om det nu funnits något meningsfullt i berättelsen så hade det varit en sak. Men denna kupp, som påstås vara spektakulär – enligt filmen synopsis, får Cornflakes kuppen i Lilla Jönssonligan att framstå som det stora tågrånet. Ja, till och med lådbilsjakten från den bagatellen till film är storslagen filmkonst då då vi jämför med detta elände som pågår i två outhärdliga timmar.
De klassiska kupperna – med tillbehör och attiraljer mellan himmel och jord, har nu bytts ut mot så pass långsökta och obegripliga inslag att ett besök utav rymdvarelser inte är långt borta. Och trots att Se Upp För Jönssonligan gör allt för att komplicera och ställa till saker och ting, så lyckas man endast vara chockerande tafatt i precis allt. Trots att Tomas Alfredson tidigare har visat på god förmåga till hantverk så verkar den ha fastnat i en snödriva från mega kalkonen The Snowman. Det här är en chockerade platt och eländig film att se på. Med förfasande fult foto, usla kulisser och groteska specialeffekter så är detta inte en film, snarare ett tarvligt klassarbete från grundskolan.
Men denna tortyr räcker inte. Istället så lägger Alfredsson, Dorsin och kompani ut en bombmatta av fullkomlig galenskap. Vem har inte drömt om att se Reine Brynolfsson i clownperuk eller Hedda Stiernstedt och David Sundin sökandes efter en ledig bostad ? Mer än så behövs och kan inte sägas. Se Upp För Jönssonligan är dock perfekt för nyårsafton, som en kalkon utan dess like…
All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020
Summering: Genialisk fortsättning på en serie som saknar motstycke vad gäller produktion och ambition
Jon Favreau och Dave Filoni har skapat något mirakulöst… Även om TV-produktioner har uppnått en osannolikt hög produktionsnivå de senaste åren, så är de eskapader och visioner som vi får se i The Mandalorians andra säsong helt utan motstycke, både vad gäller TV och majoriteten av de filmer som visas på en biograf. För ett decennium sedan så hade tanken på en Star Wars-produktion – som inte var avsedd för biografer, varit skrattretande och lika långsökt som en bostad i Dödsstjärnan.
Men i och med det eskalerande kriget gällande abonnenter via streamingtjänster så har hela spelplanen byggts över vad vi kan förvänta oss att uppleva i TV-soffan. The Mandalorian är – trots mördande konkurrens och vedervärdigt näthat gentemot Disneys förvaltande Star Wars, en helt enastående skapelse som hänför och begeistrar genom genialisk produktion, minnesvärda karaktärer och en massiv förkärlek till källmaterialet.
Star Wars är tyvärr inte lika gladlynt som för fem år sedan. J.J Abrams fick uppgiften att rädda serien från total undergång – orsakat av bla George Lucas, producenten Rick McCallum och många andra. Förväntningarna var på topp, stämningen innan och efter premiären av The Force Awakens var inget annat än magisk. Men i och med The Last Jedi så förändrades allt. Producenten Kathleen Kennedy, Abrams, Disney… Ja, till och med någon avhängd Ewok kostym, blev överrösta med hat, verbala övergrepp och allmän ärekränkning. Sedan dess har Star Wars blivit ett hatiskt inferno som inte går att närma sig utan att bära asbetskläder.
Men The Mandalorian verkar ha lugnat ned detta vansinne. Påhoppen, hånen och den allmänna mobbningen har – för tillfället, upphört. Istället så dissekeras och hyllas varenda scen med internetfenomenet Baby Yoda. Uttrycket ’’ This is way’’ har blivit lika påtagligt som ’’May the force be with you’’. Det finns en uppståndelse, entusiasm och hoppfullhet kring The Mandalorian som tar en tillbaka till de svurna tider då Star Wars var gemytligt, spännande och fullt av möjligheter.
I praktiken så avviker The Mandalorian inte mot det nya paradigm som Disney har infört för Star Wars under 00-talet. Det är mognare, mer sansat och lustfyllt än då George Lucas ägnade scen efter sen med att förklara intergalaktiska handelsavtal.I och med sitt episodiska format så kan The Mandalorian vara mer återhållsam och detaljerad i sitt berättande. Flera stunder och moment i säsong två är svåra att förställa sig i en traditionell biofilm. Serien tillåts vara ingående, långsam och noggrann. I en spelfilm så hade flertalet av dessa stunder kunnat ställa till problem för tempot. Men uppdelat i åtta – relativt korta, avsnitt så kan Filoni och Favreau arbeta noggrant med karaktärsutvecklingen och erbjuda stillsamma – men minnesvärda, scener som djupdyker i den gedigna Star Wars historiken. Flera av seriens gästinhopp och påskägg får de mest inbitna fanatikerna att krevera när överraskning på överraskning hoppar fram som gubben ur lådan.
Säsong 1 kritiserades för att vara aningen för osammanhängande. Istället för att nyttja en fem till sex timmar lång kontinuitet så valde man att fokusera på ett avsnitt i taget, med olika strapatser och äventyr som inte alltid var sammanlänkade. Detta är förpassat i och med Säsong 2. Även om det finns ett och annat avsnitt som avviker så finns det inga som helt stoppklossar som – på ett provocerande sätt, förlänger säsongen, något som flertalet TV-serier dras med. Framförallt så märks det hur pass bekväma skaparna har blivit med serien. Det återfinns en självsäker attityd genom hela Säsong 2. Ingenting trevar eller tassar fram, oavsett vad som presenteras så läggs det fram med en oerhörd övertygelse.
Berättelsen tillåts expandera och växa då man för första gången vågar koppla ihop allt som har med Star Wars att göra, oavsett medialt format. Lucasfilm har länge försökt skapa en massiv kontinuitet, inte bara genom filmerna, utan böcker, spel och serietidningar. Detta har många gånger känns som en övermäktig vision. Berättelserna och karaktärerna känns ofta isolerade från varandra. Kontinuitet från animerade serier – som Star Wars Rebels, tilläts endast figurera som knapphändiga påskägg i de fem filmerna som haft premiär sedan 2015. Om man jämför med hur Marvel Studios har integrerat sina berättelser så har – framförallt, den nya Star Wars-trilogin – vad gäller referenser, varit feg. Något som utan tvekan kan ses som en bortkastad möjlighet med tanke på hur kraftfull kontinuitet över de mediala gränserna kan vara.
Detta misstag görs inte om i The Mandalorians andra säsong. Även om ett par inslag riskerar att gå över huvudet på dem som inte dedikerat sitt liv åt galaxen långt, långt borta, så är övertygelsen i berättelserna så pass stark att tittaren magnetiseras. De allra minsta hänvisningar, referenser och förklaringar får en helt annan betydelse då allt som tidigare skett – oavsett format, kan komma att ha en enorm betydelse för framtida händelser. Framförallt så är det slående hur lekande lätt allt verkar vara för Filoni, Favreau och den mycket kompetenta grupp av regissörer som anställts. Lucasfilm har länge arbetat efter en modell där filmskaparna själva skall ha så mycket utrymme och flexibilitet som möjligt. Oavsett vad man kan tycka om iden att inte planera den moderna trilogin på förhand, så kan ingen påstå att Lucasfilm styr sina regissörer och författare med järnhand. Trots att säsong 2 är klart mer sammanhängande i sin berättelse än säsong 1, så tillåts regissörer som Peyton Reed och Robert Rodriguez sätta sin egen prägel på sina respektive avsnitt, utan att någonsin avvika alltför mycket från helheten. Det här leder till en variation som gör varje avsnitt till en plattform där inprincip vad som helst kan hända.
Och vad det gäller action så erbjuds ett veritabelt julbord av godsaker. Stunder som fansen väntat på i årtionden uppfylls äntligen. Återigen kan man bara häpna över vad Lucasfilm erbjuder tittarna. Säsong 2 innehåller några av de mest pulserande, intensiva och storslagna scener som Star Wars någonsin har visat upp. Då Säsong 2 är som bäst så är den nästan oskiljaktig mot Rogue One – som fortfarande kan ses som guldstandarden för action i en Star Wars-film.
The Mandalorian Säsong 2 fortsätter också att briljera i sin produktion. Med den revolutionerade tekniken som döpts till ’’the volume’’ – som bygger upp digitala landskap genom monitorer och spelmotorn Unreal Engine, så skapas en serie vars visuella kvalitéer lamslår tittaren. Landskapen, världarna och vyerna som erbjuds saknar motstycke. Genom denna imponerande teknik så skapar man en vision av Star Wars som placerar sig precis rätt vad gäller nostalgi och nyskapande. Ralph McQuarries odödliga design förvaltas med en religös vördnad. Varenda mutter och landningsplattform hedrar den bortgångne visionärens briljans. Och i ett av seriens mest imponerande avsnitt så dras tankarna genast till de bilder som Annie Leibovitz tog under inspelningarna av Episode VII-IX. Att en serie avsedd för TV-apparater kan se såhär bra ut är inget annat än häpnadsväckande. Inte ens HBO har någon gång nått samma höjder – vad gäller produktion, som The Mandalorian.
Det är endast i en och annan actionscen som man kan skymta brister. Framförallt Dave Filoni – som fortfarande är oerfaren med ’’live action’’, kämpar med actionkoreografin. Men dessa felsteg vägs upp utav gastkramande sekvenser som skakar om och framkallar tårar av lycka. Då The Mandalorian är som bäst så förvandlar den publiken till små barn som för första gången fick se en ljussabel, höra Darth Vader andas eller John Williams musik. Man har hittat en kärna som påminner allt och alla om hur magisk äventyrs – och actiongenren kan vara. Det spelar ingen roll att det inte är lika djuplodande som då Ingmar Bergman eller Mike Leigh regisserar. Den upphetsning, glädje och energi som Säsong 2 erbjuder är minst lika meningsfull som ett intensivt relationsdrama. The Mandalorian för oss samman i vår entusiasm, passion och kärlek för den moderna mytbildningen. Och i tider som dessa, då vi alla är splittrade och långt ifrån varandra, så kan jag inte tänka mig något mer essentiellt.
Med sin briljanta presentation och generösa berättelse så är The Mandalorian fortfarande helt ensam om att erbjuda äventyr och action i världsklass direkt in i folkhemmet. Faktumet att Disney lovat en uppsjö av serier som – förhoppningsvis, håller samma klass, får det makabra år som varit 2020 att framstå lite mer uthärdligt då vi verkar ha bättre tider att vänta i en galax långt, långt borta.
Summering: Briljant Gary Oldman och strålande dialog räddar en vilsen och förvirrad film.
David Fincher ankagas ofta för att ha ett otillgängligt och kyligt sätt att regissera. Hans arbetsprocess – med oändliga tagningar och fullkomlig kompromisslöshet, har gjort honom ökänd hos många medarbetare. Men då Fincher lyckas med att iscensätta sina stora ambitioner så kan slutresultatet vara helt genialiskt.
Fincher har en unik förmåga att bygga upp stämning och atmosfär som är så pass tät att den kväver tittaren. Detta är ett av skälen till att ett enkelt drama som The Social Network blir till en gastkramande thriller, trots att det i mångt och mycket händer väldigt lite i de konferensrum och studentbostäder som filmen utspelar sig i. Det finns en infernalisk intensitet i de sekvenser då Jesse Eisenberg och Andrew Garfield drabbar samman verbalt som kan ses om och om igen.
Men för varje triumf som Fincher har bjudit på så har de följts upp med trevande och bortkomna projekt som Gone Girl eller The Curious Case OfBenjamin Button. Två filmer som är hantverksmässigt fläckfria, men vars narrativa innehåll och emotionella resonans är grumligt. Det är nu hela sex år sedan Gone Girl. Under den tiden så har Fincher hoppat mellan ett flertal projekt som antingen skjutits upp eller lagts ned. Med tanke på Finchers oerhörda förkärlek för saker som digitalfoto och spjutspetsteknik så är det aningen förvånande att hans återkomst till långfilmen är en djupdykning i nostalgi och naivt dagdrömmande om en svunnen era då Hollywood befann sig i en så kallad guldålder.
Fincher är inte den regissör som man associerar med romanticism. Oftast är det osentimentalt, komprimerat och direkt, både vad gäller det emotionella och tekniska. Men det finns tillfällen då Fincher erkänt att han släppt garden och tillåtit sig bli ovanligt känslosam. I och med Benjamin Button så vittnade Fincher om att manuset drivit honom till tårar. Mank borde således vara ett minst lika personligt och emotionellt manuskript för Fincher. Författat av hans egen far Jack, så är detta det närmaste Fincher kommit ett familjeprojekt.
Och det finns scener i Mank som utan tvekan hör till några av Finchers bästa och mest eldfängda. Framförallt så kan dialogen vara minst lika slagfärdig, syrlig och humoristisk som då Aaron Sorkin stod för manus i The Social Network. Detta ackompanjeras av en helt lysande Gary Oldman som på ett lekande lätt vis gör den burduse men välmenande Herman Mankiewicz till en ögonmagnet som inte går att slita sig ifrån. Oldmans skådespel är i riskzonen för att kunna uppfattas som överdrivet, men Fincher nyanserar Mankiewicz genom att skänka honom ett strakt rättspatos som gör det enkelt att spendera tid med karaktären, även om vissa personlighetsdrag kan ifrågasättas mellan varven.
Men där Oldmans monologer och yvigt geniala agerande är skärpt så är filmens struktur raka motsatsen. Fincher verkar närmast oroad för att gå alltför hårt gentemot sin fars manuskript vad gäller nödvändiga förändringar och justeringar. I ett försök att spegla Orson Wells – för sin tid, revolutionerande klippning från Citizen Kane, så använder också Mank ett uppbrutet narrativ som många gånger motarbetar och förtar de stunder som verkligen sticker ut. För varje scen där Gary Oldman får stå på en imaginär sockerlåda och förföra publiken med ypperligt skriven dialog och briljant skådespel, så måste publiken genomlida scener som saknar relevans. Framförallt så är de moment som fokuserar på själva författandet av manuskriptet till Citizen Kane en flamsig lekstuga. Där verkar Fincher endast vara intresserad av att pröva sin toppmoderna teknik för att återskapa en så autentisk 30-tals estetik som möjligt.
Och med sitt svartvita och sotiga foto så råder det inget tvivel om att Mank är formad med en vansinnig känsla för detaljrikedom. Fincher verkar närmast håna rabiata och inösande fotografer som Wally Pfister, vars tirader om analogt foto kontra digitalt blivit ökända, genom att visa att digitaltekniken kan åstadkomma vad som helst med rätt personer bakom spakarna. Med hjälp av sin trogna RED-kamera och fotografen Erik Messerschmidt så skapar Fincher en film som är skrämmande trovärdig och tidstrogen vad gäller det visuella. Alltifrån komposition, ljussättning och perspektiv är oskiljaktiga mot verk utav Billy Wilder eller Fritz Lang. Ljudspåret är dessutom mixat i mono och är fullt av – medvetna, fel som brus och distortion. Om man jämför med Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse, som också försökte återskapa känslan av slitage och ålderdomlighet, så framstår det försöket som ett smärre skämt. Vad gäller det visuella och Finchers ambition att återskapa 30-talet på film så är Mank fullkomligt fläckfri.
Men även om Finchers tekniska bedrifter är bländande, så kompenserar det inte för de gånger som filmen förlorar sig i helt menlösa sekvenser som endast förhalar och drar ut på händelserna, utan att för den delen ge något mervärde. I de stunder då manuset och dess välskrivna prosa inte får skina så tappar Fincher bort sig och förlitar sig endast på att blända tittaren med sin tekniska kompetens.
Även om det är ett medvetet stilval att skildra författarskapet – utav en av filmhistoriens mest inflytelserika filmer, som ångestladdat, så är inte det en ursäkt för att skildringen av Mankiewicz kreativitet är utan någon som helst puls. Istället blir dessa ögonblick till jättelika farthinder som påminner om den sämsta sortens fogmassa. Och det är sannerligen på gott och ont hur Fincher bortser från alla i ensemblen förutom Oldman. Mankiewicz är den enda individ i persongalleriet som kan anses vara utvecklad och minnesvärd. Förvisso så verkar detta vara ett medvetet val. Alla runtom Mankiewicz framstår som skuggor – för att på så sätt lägga allt fokus på filmens protagonist. Men detta gör att de verbala konflikterna blir utan en värdig sparringpartner. Och varför Amanda Seyfried och Lilly Collins – med sitt livlösa och ointresserade skådespel, tillåts bre ut sig framför giganter som Charles Dance är fullkomligt barockt.
Mank är visuellt briljant och bjuder på en Gary Oldman som utrustats med gensvar och replikskiften som orsakar extas. Men för varje instans av briljans så plågas filmen av ett förvirrat berättade, menlös utfyllnad och en Fincher som inte verkar helt säker på vad han vill åstadkomma.
Summering: Stark insats från Clooney lyckas inte lyfta en förvirrad och tafatt film
Trots att George Clooney är ett av jordklotets mest igenkännbara ansikten, så har han hållit en ovanligt låg profil de senaste åren. Clooney har allt mer dedikerat sig åt regiarbeten och åsidosatt sin karriär som skådespelare. I och med den snillrika – och aningen bortglömda, Good Night And Good Luck, så positionerade sig Clooney som en regissör i toppklass. Den vassa och koncisa berättelsen om Edward R. Murrow och TV-kanalen CBS är fortfarande lysande vad gäller att fånga ett sargat USA under 50-talet.
Tyvärr så har Clooney aldrig riktigt lyckats återskapa succén med Good Night An Good Luck. Filmer som Leatherheads, The Ides Of March och Suburbicon har alla placerat sig långt – långt, ned på listan vad gäller minnesvärda filmer. The Midnight Sky vänder tyvärr inte på denna negativa trend för Clooney i rollen som regissör. Det är återigen anonymt och blekt, helt berövat någon sorts engagemang eller meningsfullhet. Det enda riktigt förmildrande inslaget är Clooney själv som återvänder som aktör efter fyra år.
Där alltför många Hollywoodprofiler vägrar att överge sina gamla knep och knop genom att spela snarlika roller gång på gång. Så är George Clooney i rollen som nedstämd forskare uppfriskande att se. Clooney agerar i tystlåtenhet och med stor ödmjukhet. Med sitt sparsamma agerande så skapar Clooney en karaktär med värme och stark empati. Trots att många av sekvenserna är utan dialog eller dramatiska skeenden, så är det ett rent nöje att spendera tid med Clooney då han interagerar med den unga debutanten Caoilinn Springall och hur deras unika – men intima, relation blir till filmens hjärta.
Men bortsett från Clooneys utmärkta skådespel så återstår en ytterst håglös och tafatt upplevelse. The Midnight Sky må vara baserad på en roman – därmed måste någon sorts utstakad väg följas. Men det blir plågsamt uppenbart att delarna som utspelas på vår egen planet är betydligt mer säregna och intressanta än något som utspelar sig ovanför jordens atmosfär.
Trots ett antal mycket duktiga aktörer som David Oyelowo och Felicity Jones, så är scenerna ute i rymden totalt ointressanta. Förutom en poetiskt vacker och stilfull rymdvandring så är det mer eller mindre helt stillastående då vi spenderar tid med de fem astronauterna. Det blir inte mycket bättre utav att Felicity Jones delegeras till att trycka på knappar och att se bekymrad ut. Med tanke på Jones enorma kapacitet, utstrålning och pondus så känns det som bortkastat att delegera en sådan kvalitetsaktör till att göra nästintill noll. Hela sektionen på den jättelika rymdfarkosten känns som ett desperat sätt att sälja in filmen som något mer extraordinärt än George Clooney vandrades genom minusgrader och snöstormar. Hela The Midnight Sky dras med att kännas som en enda stor parentes, där det sakans en tydlig vision. Mot slutet så verkar Clooney själv inte veta veta vad poängen med hela resan är. Dramatiken är stympad i och med det uppbrutna berättandet, skådespelet är ojämnt och den lilla vändningen på slutet är inget annat än en gäspning.
Det är omöjligt att tycka illa om George Clooney som person eller som filmmakare. Tillskillnad mot så många andra kollegor – som gett sig i kast med att byta arbetsroll från aktör till regissör, så har Clooney lyckats avsevärt mycket bättre än de flesta. Därför är The Midnight Sky en både nedslående och bitter upplevelse. Det finns potential i Clooneys skådespel, men detta förtas av en en håglöshet som hämmar från början till slut.
Summering: Isande kall och cynisk film som överfaller publiken med gräslig musik och regi.
Det tåls att sägas igen… Musikaler och mina personliga preferenser är inte kompatibla… Förutom ett fåtal undantag med Singing In The Rain och La La Land så är musikalen en vit kontinent som jag aldrig besöker. Men i kristider som dessa så måste drastiska metoder tas till vad gäller att recensera film. Den namnkunniga ensemblen som The Prom huserar kan knappast ifrågasättas. Meryl Streep och Nicole Kidman borde tillföra någon sorts substans med tanke på deras kompetens och erfarenhet.
Men hela The Prom är raka motsatsen från kompetent. Regissören Ryan Murphy för med sig ett CV som skulle få synden själv att skämmas. Med fasansfulla projekt som TV-serien Glee och Julia Roberts fiaskot Eat Pray Love, så borde Netflix och alla inblandade vetat bättre än att släppa lös Murphy som en ilsken tjur i en porslinsbutik. Där Glee bombarderade tittaren med artificiella och zombie-lika coverversioner av älskade rock och – popklassiker, så är The Prom en kavalkad i bedrövlig smak och brist på någon som helst självdistans. För alla dem som haft missnöjet att behöva höra Glee utsätta Bruce Springsteen, U2 och Coldplay för tortyr, kan i alla fall trösta sig med att dessa övergrepp på kvalitetsmusik är triviala då man jämför med det vi behöver lyssna till i The Prom.
En musikal utan bra musik är detsamma som ett fordon utan motor, ett flygplan utan vingar eller en lagsport utan spelare. Det tittaren tvingas se och höra i två anskrämliga timmar, är – påstådd, musik som får själen att vilja ta en enkelbiljett ned till floden Styx. Det är svårt att avgöra om det är lyriken eller musikaliteten som är den stora boven i dramat. Kritiken mot Mamma Mia, med dess tveksamma sånginsatser hos ’’musikaliska superförmågor’’ som Pierce Brosnan, känns helt irrelevanta då vi fått ta del av den mardröm som är James Corden sjungandes smörballader. Nog för att även de bästa musikaler kan kännas banala i många stunder, men The Prom har varken skam eller förstånd nog att inse vart man skall dra gränsen. Det finns inte ett sångnummer som inte orsakar rodnad och svettningar utav helt fel anledningar. Om det nu bara var gudlös musik som publiken behövde genomlida så hade det varit en sak. Men kanske än mer stötande är hur hela The Prom försöker kamouflera sig bakom flera viktiga samhällsdebatter rörande diskriminering mot homosexuella. Om The Prom och Ryan Murphy hade uppvisat något som helst genuint intresse för dessa frågor så hade detta tillägg inte varit något att höja på ögonbrynen för. Men hela filmen kläs in i en genomfalsk fernissa som förtydligar vilket hyckleri hela filmen är stöpt i. The Prom genomsyras av iskall cynism och förespråkar med näsan i vädret om rätt och fel utan något som helst eftertryck eller ärlighet. Den ursprungliga produktionen sägs ha inkluderat en stor dos satir riktat mot Broadway musikaler och dess kultur. Men alla försök att skapa komisk satir kollapsar då Murphy regisserar med en otäckt beräknade kyla.
Och trots sin dugliga ensemble så är skådespelet i The Prom mediokert som bäst. Meryl Streep och Nicole Kidman agerar som barnkalas clowner som ansträngt och desperat försöker framkalla skratt. James Corden ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen. Och nykomlingen Jo Ellen Pellman behöver inte ens diskuteras då detta skulle resultera i ett alltför grymt omdömde.
För att kompensera för denna ihålighet och brist på kompetens så får tittaren smaka på sockerbomber i form av ett skrattretande etos som innehåller så mycket kolesterol och kalorier att blodomloppet slutar fungera. Det är svårt att veta vad exakt The Prom är; ett urspårat desillusionerat vansinnesprojekt eller en misslyckad parodi över hela musikalgenren ? Svaret går inte att utreda.
Summering: Stundtals lysande serie med en superb Anya-Taylor Joy i huvudrollen.
Berättelsen om boxaren Rocky är definitionen av den amerikanska drömmen. Hur mannen från gatan lyckas göra karriär och bli till en levande legend. Denna klassiska och igenkännbara dramaturgi genomsyrar mycket av The Queen’s Gambit. Trots den intellektuella fasaden, med snillrika beräkningar, strategier och förberedelser, så är detta i grund och botten en – något oväntat, upplyftande serie om möjligheterna att lyckas trots odrägliga förutsättningar.
Schack anses vara en av de mest krävande och intellektuella företeelserna vi har. Mattematiken, planeringen och genomförandet kan jämställas med vilken lagsport som helst. Man kan också associera spelet med en viss kylig målmedvetenhet. Och det vilar något kallt och hårdhudat över The Queens Gambit, något som går hand i hand med huvudpersonen Elizabeths Harmons reserverade personlighet. Många gånger så känns det som att vi upplever allt genom hennes pragmatiska, återhållsamma och observerande ögon. Där exempelvis Mad Men ramade in sitt 60-tal i rosig nostalgi och glamorösa kläder, så är denna denna vision sparsmakad vad gäller att omvälva tittaren i någon form utav nostalgi. Det urvattnade fotot, de symmetriska och perfekt inredda miljöerna drar snarare tankarna åt David Finchers sterila och modernistiska stil från The Social Network. Och det finns också flera paralleller till Finchers modern klassiker. Som hur man lyckas göra stillsamheten till pulserande spänning.
Då The Queen’s Gambit sänker sitt huvud och avvisar möjligheterna att ta några fångar, så är det en gastkramande och otäckt intensiv upplevelse. Precis som då Martin Campbell skapade nagelbitande spänning i Casino Royales pokersekvenser så gör seriens regissör Scott Frank sammandrabbningarna på det svartvita brädet till storslagen filmkonst. En mer eller mindre makalös bedrift med tanke på att allt som äger rum är handrörelser och intensiva blickar mellan motståndarna. Frank använder sig av en blixtsnabb klippning som får serien – och publikens, puls att skena. Tillsammans med ett suggestivt och elegant soundtrack från Carlos Rafael Rivera så finns det inte död sekund då de polariserade spelpjäserna marscherar fram.
Anya Taylor Joys karriär har inte varit någon dans på rosor. Med ohyra som Morgan och The Witch på sitt CV så har det varit svårt att bedöma Joys förmåga som aktör. Men i och med sin insats här så har Joy skapat sig en språngbräda av rang. Uppgiften att porträttera en tystlåten, mystisk och ibland outgrundlig karaktär är både svårt och riskfyllt. Om det inte hanteras korrekt utav regissör och skådespelare så kan det bli en omöjligt för publiken att finna tycke eller ens intresse för protagonisten. Men Joy lyckas skapa en fascination för Harmon genom ett helt utsökt mimspel som förmedlar självsäkerhet, rädsla och förtvivlan. Trots att Harmon inte är något charmtroll så finns det en ständig empati som gör den sju timmar långa resan till ett nöje. Netflix och Frank har dessutom omgett Joy med ett antal karaktärsskådespelare som ackompanjerar sin huvudrollsinnehavare på bästa sätt.
Harmons drogmissbruk och psykiska svårigheter blir kanske den mest centrala knutpunkten genom serien bortsett från schack spelandet. Piller och alkohol blir till seriens prisma antagonist. Och tyvärr så är det i dessa segment som The Queen’s Gambit blir aningen formell och förutsägbar. Där seriens inledning är en frontalattack med sina intensiva schackmatcher och hemlighetsfulla protagonist, så blir de senare avsnitten allt mer långsamma och passiva. Ju längre berättelsen löper, desto mer försöker manusförfattarna och Scott Frank öppna upp Harmon för publiken. Problemet är att den mer pratsamme versionen av Elizabeth är klart mer ointressant än den tysta och pragmatiska. Taylor Joy är i sitt esse i det reserverade, och det är beklagligt att man inte vågat bevara det återhållsamma och intensiva som återfinns i seriens första avsnitt. Finalen trampar runt i förutsägbara sumpmarker med tveksamma dramatiska inslag och stor brist på finess i berättandet. Hela avslutet blir snarare remi än ett schackmatt.
Men The Queen’s Gambit är trots denna formsvacka omöjlig att inte rekommendera. Den lyckas sammanföra underhållning med detaljerat och blygsamt skådespel i en kombination som många gånger är oemotståndlig.
All images courtesy and copyright of CD Projekt Red 2020
Det tåls att upprepas, 2020 har varit en skräpår utan dess like. Den humanitära katastrofen som drabbat så många av oss, förlusten utav Chadwick Boseman och Sean Connery, en krisande film – och bioindustri…. Fasan över katastrofen som varit 2020 kan fortsätta i all oändlighet.
Om vi tillåts vara aningen själviska och se till totalt triviala – i jämförelse med pandemin, saker, så finns det bara ett kulturellt och konstnärligt hopp kvar för året… Cyberpunk 2077. Det har försenats, det har förekommit ’’kontroverser’’, som grundat sig i att CD Projekt Red tagit bort ett par gameplay inslag. Men inget av detta spelar någon roll för mina förväntningar. Vi fick aldrig möjligheten att skriva någon recension för The Witcher 3: Wild Hunt. Det är mer än ett halv decennium sedan monsterjägaren Geralt avslutade sitt episka äventyr i Andrzej Sapkowskis fantasivärld. Trots mästerverk och moderna klassiker som God Of War och Red Dead Redemption 2, så står sig The Witcher 3 som mitt absoluta favoritspel någonsin tillsammans med The Last Of Us Part: II.
Fem år senare är det fortfarande en makalös upplevelse som briljerar i speldesign, djup och detaljrikedom. I denna skrivande stund så huserar Ubisofts Watch Dogs: Legion på TV-apparten. Då man jämför den öppna värld som Ubisoft erbjuder mot CD Projekt Reds, så bleknar stora delar av genren som kallas för ’’open world games’’. The Witcher 3 är inte – geografiskt, det största spelet som sett dagens ljus. Men den oerhörda omsorg som omger den saknar motstycke. Varenda kvadratcentimeter känns skräddarsydd, något som är närmast ofattbart med tanke på spelets djup.
Hyllningarna kan pågå i all evighet, men denna eufori gällande The Witcher 3 är det som tillåter mig att – för ovanlighetens skull, i detalj skriva en sorts romantisk förhoppning. Det finns ett skäl till att Tiger Film inte skriver alltför många texter som siar om framtiden… Jag gillar inte att ha fel… Eller att basera mina åsikter på rykten eller spekulationer. Det är såklart en självgod och egoistisk position, men tillåt mig att förklara varför. Vi har skrivit en hel del hoppfulla profetior om Marvel, DC etc. Oftast har de varit felaktiga. Då det nalkas trailers eller förhandstittar så undviker vi också att analysera och bedöma. Skälet är att PR material ofta skapar orättvisa uppfattningar långt innan själva produkten har kommit ut. Våra recensioner är långa, oftast obscent långa. Men genom att förlänga och expandera våra bedömningar, så tilltås vi att göra en analys som spänner över hela ’’produktens’’ livscykel.
Men då det kommer till Cyberpunk 2077, så har jag låtit garden falla och ställer mig likt en troende och stirrar upp mot skyn. I just det här fallet så måste drömmarna och önsketänkandet få ta överhanden. Jag har undvikit att se majoriteten av de trailers och förhandstittar som CD Projekt Red bjudit på under de gångna månaderna. Allt i förhoppningen om att det skall kunna dämpa min extas. Men enbart några få blickar på den första trailern som visades upp för två år sedan, samt demonstrationen som döpts till ’’tools of destruction’’ får mig på knä. Att CD Projekt Red har valt att basera sitt spel på Talsorian Games bordsrollspel, är i sig ett snillrikt drag. De får därmed tillgång till ett universum vars ramverk och historik är väletablerat. Men i och med att ingen specifik berättelse eller karaktär måste ställas i centrum, så öppnas spelutrymmet upp för studions egna kreativitet och uppfinningsrikedom.
Med sina neon indränkta färger, blankpolerade flygande bilar och kompromisslösa våld, så dras tankarna genast till Blade Runner. Vi har sett många försök att ge oss en interaktiv upplevelse som placerar oss i något som påminner om Ridley Scotts odödliga vision av framtiden. Ingen har blivit definitiv eller odödlig. I och med Cyberpunk 2077 så verkar drömmen om en spirituell efterföljare till Blade Runner inte vara omöjlig. Tanken på den enorma flexibilitet som CD Projekt Red ger sina spelare tillsammans med det makalösa speldjupet från The Witcher 3 skapar en svindelkänsla.
Studions detaljarbete, viljan att briljera utan att skryta och den hejdlösa dedikationen till spelarna räcker för att släppa alla fördämningar. Utöver detta så är CD Projekts Reds integritet, vad gäller transparens och generositet till sina användare, hisnande. Med tanke på hur väl The Witcher 3 hanterades efter release, så vågar jag knappt föreställa mig vilka expansioner som väntar i Cyberpunk 2077.
Listan gällande allt mirakulöst som Cyberpunk 2077 kan tänkas åstadkomma känns irrelevant då den skulle ta upp flera pärmar. Istället så tillåter jag mig själv att släppa alla tyglar och säga följande: om Cyberpunk 2077 inte är världens bästa spel så är det en besvikelse. Det är absurda förväntningar, men i det här fallet så är det tillåtet, och det står jag fast vid….
Summering: Det blir snarare Assassin’s Creed Brotherhood än det storslagna Odyssey. En duglig men för det mesta en marginal förbättring mot Watch Dogs 2.
Under en lång tid så var Assassin’s Creed lika återkommande som julafton och dans runt midsommarstången. Denna trend har med åren blivit mindre förekommande. Ubisoft valde istället att ge sina studios mer utvecklingstid. Med Assassin’s Creed Odyssey så var resultatet dramatiskt. För första gången på länge så kändes Assassin’s Creed inte som ett paket Corn Flakes vid frukostbordet – trist och förutsägbart.
Odyssey var välarbetat, detaljerat och distinkt. Med tanke på denna triumf så var givetvis förhoppningarna att Watch Dogs också skulle få se samma hängivna uppfräschning. Watch Dogs 2 utnämndes av oss till 2016 års bästa spel. Visserligen var detta ett spelår som inte var överfyllt av minnesvärda titlar – tom Naughty Dog stapplade en aning med Uncharted 4.
Men det är fyra år sedan. Och med en sådan lång utvecklingstid så borde något superbt har framträtt. Men Watch Dogs: Legion känns snarare som ett experiment än en självklar tronföljare till Watch Dogs 2. Istället för att vidareutveckla spelets kärna – möjligheten att göra dataintrång och ta kontrollen över i stort sett allt som har ett kretskort i sig. Så har Ubisoft valt att lägga fokus på ett nytt system som i praktiken enbart ställer till problem.
I bästa Shadow Of Mordor-anda så har Ubisoft implementerat en avancerad slumpgenerator som tillåter spelaren att rekrytera vem som helst från Londons gator till att bli en del av hackergruppen DedSec. Där denna idé är ambitiös och intressant i teorin så är den i realiteten allt annat än. Ubisoft förtjänar tveklöst en guldstjärna för att de implementerat ett gäng olika attribut i de karaktärer som kan rekryteras. Flera av dem har en distinkt personlighet och alla har tilldelats röstskådespelare. Tyvärr så raseras illusionen om ett helt individuellt London då man snart springer på enäggstvillingar med samma utseende. Detta inträffar även om man är reserverad i antalet rekryter. Den jättelika uppgiften att ge röster och liv åt så många protagonister kommer också med en brasklapp.
Watch Dogs: Legion har ett rent katastrofalt röstskådespel. Idén med att växla mellan olika rekryter – för att utnyttja deras respektive förmågor, känns knappast attraktivt då majoriteten av dem låter som parodiska versioner av de mest patetiska Guy Ritchie karaktärer. Detta blir inte bättre av ett manus som bäst kan beskrivas som löjeväckande. Nog för att Ubisoft inte haft några skrupler – eller betänkligheter, med att överfalla spelaren med långsökta inslag, se bara till X-Files slutet i Assassin’s Creed 2. Men i Watch Dogs: Legion så verkar manusförfattarna har stämplat in långt innan avslutad arbetsdag. En berättelse som utspelar sig i London, med flera allegorier till stadens – redan, extrema övervakningssamhälle och motståndstrupper borde åtminstone kunna bjuda på någon sorts standardiserad spänning. Men istället så tvångsmatas spelaren med trötta klyschor, usla skurkar och vändningar som är lika förutsägbara som dåligt väder i januari. Att dialogen mestadels består av perversa mängder svordomar får det hela att kännas som en grovhuggen parodi av Little Britain, inte en smart tolkning av George Orwells 1984.
Inslaget med de multipla spelbara karaktärerna är också det enda riktigt substantiella spelmässiga tillägget. Ubisoft har gjort väldigt lite – mer eller mindre inget, för att uppdatera gameplay eller förfina mekaniken. Det är samma ensidiga pussel – där spelaren tvingas att vrida och vända på digitala avloppsrör för att bryta sig in i diverse system. Tveksam bilfysik, halvdant skjutande och allt för många triviala sidoaktiviteter. Med andra ord är det mest som det brukar vara i Ubisoftland.
Representationen av London är duglig, men långt ifrån så levande och beundransvärd som de grekiska öarna i Odyssey eller San Francisco i Watch Dogs 2. Londons arkitektur är många gånger ensidig och klaustrofobisk. Och stadens obönhörligt trånga gator gör bilkörning till en plåga under hektiska biljakter. Dessutom så är stadens invånare lika mekaniska som klockor, det saknas något som helst liv eller rörelse i staden. Där exempelvis Rockstar kan skapa världar som förundrar i sin realism och dynamik, så är detta London enbart en glorifierad fasad med stela robotar som invånare.
Och precis som så många andra spel som behövt genomlida en utveckling under pandemin, så är Watch Dogs: Legion en buggfest utan dess like. Vi har i dagsläget fortfarande problem med att få dialogen att fungera korrekt. Många gånger så hakar den upp sig som en vinylskiva som fått smaka på grovkornigt sandpapper. Ett par uppdrag har kraschat och gjort det omöjligt att avsluta dem. Spelets AI är mer eller mindre värdelös. Dessutom presterar Legion bedrövligt på en standard Playstation 4. Även om Ubisoft utlovat förbättring till nästa generations konsoler, så finns det ingen ursäkt för att Legion blir till en diabildsvisning då man far genom staden i hög fart .
Men trots dessa fel och brister så kvarstår ett fundament som många gånger gör spelet underhållande. Att kunna infiltrera platser på olika sätt drar tankarna åt Deus Ex och Dishonored. Och även om uppdragsstrukturen snart blir igenkännbar så är möjligheterna att skapa oreda med hjälp av verktyg som exempelvis drönare alltid tillfredsställande.
Watch Dogs Legion är knappast det massiva steget som man hade kunde önskat efter så många års väntan. Detta är snarare en spirituell släkting till Assassin’s Creed Brotherhood, det vill säga en marginell förbättring som snarare påminner om en expansion än ett fullvärdigt spel. Skillnaden är bara den att Brotherhood kom ut ett år efter sitt Assassin’s Creed 2 medan Legion anländer nästan ett halv decennium efteråt…
All images courtesy and copyright of Square Enix and Marvel Games 2020
Summering: Det finns potential, men ett segt slutspel och repetitiva miljöer gör att världens mäktigaste hjältar stapplar in som interaktiv media.
Vilket år… Det är svårt att formulera exakt hur bedrövligt och chockerande 2020 varit. Från den makabra pandemin som härjar runtom i världen och skördar mänskligt liv, till det politiska kaos som råder i öst och väst. Som jag skrev i vår eloge till Chadwick Boseman så är konsten en stor beståndsdel i mitt och så många andras liv. De drömvärldar som Marvel Studios bjudit in oss till de senaste åren, har varit som en hemkomst till en kär gammal vän. I ett par timmar så kan eskapismen ta över och alla problem – vardagliga, ekonomiska och sociala, kan ställa sig i skuggan medan striden mellan gott och ont utspelar sig på bioduken.
Marvel Studios schema har varit huggit i sten. Antalet premiärer och produktioner har ökat lavinartat de senaste åren. Det fiktiva universumet har byggts ut som en amerikansk storstad under tidigt 1900-tal. Men 2020 innebar slutet för det ostoppbara lokomotivet. För ett tag sedan (då denna recension skrevs) så annonserade Walt Disney att Black Widow försenas till 2021. Detta resulterar i det första året på 11 år som Marvel Studios inte har släppt en biofilm. Inte för att bio och nöje är särskilt relevant då världen runtom oss rämnar, men flykten in till fantasin och tryggheten i en bekant drömvärld, har påtaglig effekt för vår gemenskap och våra mänskliga relationer.
Istället får Marvel fans nöja sig med den ytterst intressanta WandaVision. Som – förhoppningsvis, släpps på Disney + senare i år, och Crystal Dynamics version av ’’the world’s mightiest heroes’’. Och att samla ihop denna trupp av superhjältar och placera dem i ett interaktivt paket har visat sig mer komplicerat än vanligt. Sedan annonseringen av spelet 2017, så har Square Enix och Crystal Dynamics häftat ihop sina läppar och vägrat att tala om spelet.
När det stora presentationen skedde sommaren 2019, så var reaktionerna minst sagt ljumma. Den övervägande kritiken kring spelets design, och att ingen av karaktärerna är modellerade efter sina motsvarigheter på film är dock ett argument som har föga betydelse. Marvel Games och Crystal Dynamics har varit tydliga i att detta är en adaption som inte förhåller sig till någon tidigare etablerad version. Att således mala ned Crystal Dynamics för att Tony Stark inte ser ut som Robert Downey Jr. är lika befängt som att kritisera en ny Volvo-modell för att den inte kan flyga eller konverteras .
Med den lilla fadäsen ur vägen så har det dock funnits andra alarmerande frågetecken kring spelet. Beslutet att stöpa Avengers i samma mall som Destiny eller The Division, även kallat ’’games as a service’’, var minst sagt oroväckande. Modellen har visat sig vara rent hopplös för att skapa ett fungerande narrativ som engagerar, och den eviga kampen för att hitta ny utrustning etc, är sällan intressant efter ett par veckor. Spelets utseende – tekniskt, har inte heller inspirerat särskilt mycket. Platt ljussättning och en allmän brist på detaljer har plågat Marvel’s Avengers hela vägen fram till release.
Och Marvel’s Avengers är långtifrån guds gåva till spelmediet, med sina tekniska problem, repetitiva design och morbida buggar. Men trots det så finns det en kärna i spelet vars hjärta och ambition gör det väldigt underhållande och trivsamt. Framförallt så är det i kampanjläget som Marvel’s Avengers verkligen skiner. Med ett dugligt manus, och suverän personregi, så skapar man ett traditionellt men medryckande narrativ som roar och engagerar. Den verkliga stjärnan är Kamala Kahn – suveränt agerad av Sandra Saad. Förutom att vara en av Marvels bästa moderna karaktärer, så är denna version av den skojfriske och energiska tonåringen från New Jersey, fullkomligt utsökt. Kamalas entusiasm, naiva altruism och kämparglöd är genuint inspirerande. Det hade kunnat känns alltför sockrat och tillgjort, men det team av manusförfattare som Crystal Dynamics har samlat, har skapat en fantastisk version av en lika fantastisk karaktär, som utan tvekan uppfyller sin potential i att vara en aktuell och relevant person.
Kampanjen är mestadels linjär och flera segment känns som hämtade ur Crystal Dynamics moderna Tomb Raider-trilogi. Med regisserade och bombastiska actionscener, som kombineras med ingående mellansekvenser. Då spelet presterar som bäst så är det svårt att inte dra på smilbanden, detta då man befinner sig mitt i en actionsekvens som kunde vara som hämtad ur valfri MCU-film, med spektakulära superkrafter och snabba replikskiften.
Spelmässigt så är det långt ifrån avgrundsdjupt men inte heller ensidigt. Strider med robotar och hejdukar från A.I.M utgör det mesta av spelets gameplay. Stridssystemet är en något lättviktigare version av det klassiska ’’parera och slå’’-systemet från Batman Arkham-serien. Det består i lätta ’’kombos’’ och väl timade undanmanövrar. Den största behållningen är den visuella feedback som Crystal Dynamic skapat. Att se Kamala Kahn göra sig till en jätte och slå runt fiendesoldater som ett par bowlingkäglor är osannolikt tillfredsställande. Detsamma gäller att plöja stridsfältet med hjälp av Hulken som är precis så burdus och brutal som man kunnat föreställa sig. Black Widow är i sin tur full av finess och elegans, med en änterhake som tillåter henne att kasta sig från fiende til fiende i en rasande fart.
Men där animationerna är genomgående bra – vad gäller striderna, så är ljudet rentav det motsatta. Både Thor och Captain America har begåvats med några av de värsta ljudeffekterna jag hört på länge. Den legendariska hammaren Mjolnir slår inte ned som ett hammarstäd från himlen då den träffar fiender, utan låter som en plåthammare som slår på en plastbalja. Detsamma gäller för Captain Americas ikoniska vibranium sköld som låter som ett lock till en soptunna. Där striderna är visuellt spännande så kan man inte berömma spelets teknik alltför mycket. Det ganska platta utseendet och bristen på rejäla texturer, plågar Marvel’s Avengers från början till slut. Det faktum att Thor’s mantel är lika slät som en barnrumpa orsakar sveda i ögonen.
Det bristfälliga tekniska utseendet är dock ingenting då vi ser till vilket skick spelet befinner sig i. Trots att vi väntat i nästan två månader med en recension, för att ge Crystal Dynamics möjligheten att utfärda fixar och patchar, så befinner sig Marvel’s Avengers fortfarande i ett otroligt risigt skick. Innan den massiva patchen som anlände i slutet av september, så var flera segment rent ospelbara. Från groteska animationer, till rent katastrofala problem som tvingat spelare att radera sina sparfiler, så är Marvel’s Avengers ett av de mest trasiga spelen jag någonsin upplevt. Även om flera av de värsta problemen har rättats till så hämmas hela spelet av instabilitet. Det faktum att matchmaking fungerar lika bra som den amerikanska kongressen, är inget annat än en katastrof.
Och som med tidigare ’’games as a service’’-produkter, så finns det problem i slutspelet. Efter att kampanjen är klar, så väntar ett antal repetitiva uppdrag som aldrig verkar vilja ta slut. Än värre blir det då spelet saknar någon som helst variation vad gäller miljö. De flesta uppdrag kulminerar i att vi får springa genom identiska laboratorium och korridorer som snabbt tar ut sin rätt. Och precis som med Borderlands 3 så finns det – för närvarande, ett klent incitament att fortsätta spela då man nått maxnivån för sina karaktärer.
Med allt detta sagt så är stridssystemet och Crystal Dynamics uppenbara entusiasm och glädje för projektet det som får skutan att gå i land. Genom den minst sagt kaotiska lanseringen har utvecklaren haft god kommunikation med spelarbasen. Man har tagit till sig av kritiken och jobbar aktivt för att göra upplevelsen bättre, även om man kunde önska att saker och ting gick snabbare. Att man dessutom lovat en uppsjö av kostnadsfria expansioner och karaktärer, gör mig hoppfull att detta blir det ’’evighetsspel’’ jag sökt efter så länge, där jag kan återkomma till en värld som jag sedan länge är helt förlorad i. Om så blir fallet återstår dock att se…
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020
Summering: Trots stängda biografer och ett upprivet samhälle, så måste världen uthärda ännu en Liam Neeson-film som på det mest desperata sätt försöker återskapa ’’glansdagarna’’ med Taken. Resultatet är inget annat än gräsligt.
Medan hela världen ställer om till en vardag som inte liknar något annat, så har Liam Neeson placerat sig i någon sorts tidsbubbla. En bubbla som gjort både honom och hans filmer immuna mot aktualitet och relevans. Förutom sin medverkan i A Monster Calls och Silence, så har Neesons filmografi de senaste tio åren varit filmvärldens motsvarighet till den värsta sortens snabbmat, där film efter film ser, luktar, och smakar identiskt – vilket i detta fallet är uselt.
Det är genuint svårt att avgöra om Neeson bryr sig om skådespelarkonsten eller sin egen – allt mer destruerade, karriär. Vare sig det gällt Run All Night eller The Commuter, så har Neesons filmer blivit så repetitiva och identiska att det krävs ett mikroskop och DNA-prov för att avgöra skillnaden.
Honest Thief verkar inledningsvis inte vara lika fanatisk, vad gäller att iscensätta ännu en pseudoversion av Taken. Isstället så ramas filmen in som en ’’heist’’-film, i bästa Oceans 11-anda. Men så då intrigen väl är över så står det klart att Liam Neeson och regissören Mark Williams är den värsta sortens återfallsförbrytare. På rekordtid så behöver publiken – ännu en gång, genomlida mördande tråkiga actionscener, biljakter som inte ens skulle hålla måttet i den sämsta av Beck-filmer, samt skådespeleri som får hjärnhalvorna separera med ett antal kvadratmeter.
Just skådespelet och skådespelarensemblen sticker ut som ett grishuvud på en vegan-middag. Neeson maler – som alltid, på med samma gamla skrovliga röst och ihåliga hot. Sedan blir det oinspirerat skjutande och skrattretande förutsägbart. Men där Neesons karriär – och filmen, inte kan bryta sig loss från slentrian eller repetition, så är Kate Walsh och Jai Courtneys insatser rent allmänfarliga. Kemin mellan Walsh och Neeson är lika falsk som en Gucci kostym för fyrtio kronor. Romansen som skall driva filmen framåt är lika gemytlig att beskåda som den gång Ben Affleck och Jennifer Lopez torterade biopubliken i Gigli.
Men detta är i närheten så horribelt som Jai Courtney och hans ’’påstådda’’ skådespel. Trots historiska misslyckanden med kalkonklassiker som A Good Day To Die Hard och Terminator Genisys, så har Courtney – på konststycket, lyckats med att bli än sämre vad gäller konsten att agera. Stel som lyktstolpe och utan ett uns karisma, så steglar Courtney tittarna med ett fullkomligt makabert skådespel som redan nu garanterar honom ett pris för årets sämsta skådespel.
Mycket mer än så finns inte att säga… Honest Thief stapplar fram som en zombie ur valfri George A Romero-produktion. Försöken till skapa spänning eller oanade vändningar faller platt som en följd av apatisk regi och pinsamt låga produktionsvärden. Det mest hederliga Honest Thief skulle kunna göra är att utfärda en gigantisk varning för alla eventuella tittare, det vore i alla fall en marginell tröst…
Tiger Film 