The Suicide Squad Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Groteskt men underhållande då James Gunn får helt fritt spelrum 

Det har varit lika självklart som Arne Weise på julafton eller smågrodorna på midsommar. Sedan Zack Snyder satte tänderna i Stålmannen så har Warner Brothers och DC Comics åk störtlopp rakt ned i ett skållhett helvete. DC Extended Universe – Warner Brothers motsvarighet till Disney och Marvel Studios MCU, och dess track record sedan Man Of Steel år 2013, har varit katastrofalt. I bästa fall har det varit mediokert och ointressant, som värst, fullständigt odrägligt och så pass dåligt att biopubliken borde ha tilldelats permanenta rättigheter att återfå sina pengar så fort bokstäverna D och C förkommer på en filmaffisch. 

Suicide Squad av David Ayer är en av det förra årtiondets mest ökända filmer. Jag har diskuterat och fördömt den åtskilliga gånger, och att ägna en enda stavelse åt den vedervärdiga skapelsen vore att ge den mer uppmärksamhet än den förtjänar. Tanken på en uppföljare till en av 00-talets sämsta filmer är på pappret lika skrattretande som Jared Letos tolkning av Joker. Men efter att James Gunn blivit avskedad från Disney, efter att en  rad olämpliga Twitter-meddelande upptäcktes, så var Warner Brothers snabba på pucken och snappade upp Gunn som stod utan både studio och framtida projekt. Tre år efter Twitter-härvan så har saker och ting förändrats, Gunn har blivit återanställd av Disney och är just nu igång med förberedelserna för Guardians Of The Galaxy Vol. 3 samt ett DCEU-projekt centrerat kring John Cena karaktären Peacemaker – som även medverkar i The Suicide Squad

Gunns medverkan har lett till stora förändringar, stora delar av ensemblen från den första filmen är utbytt. Utan att säga det alltför högt så tydliggör Gunn att han inte har någon som helst avsikt att fortsätta i David Ayers fotspår. Det hade varit enkelt att enbart göra en Guardians Of The Galaxy i DC kostym, även om åsikterna går isär angående Vol. 2 så råder det inget tvivel om att Guardians – på väldigt kort tid, har blivit en pop-kulturellt  fenomen. Men Gunn är noga med att inte göra The Suicide Squad till en ytlig ommålning, istället så kan man dra paralleller till Rammstein och deras frontman Till Lindemann. Då den muskulöse och teatrala sångaren ställer sig på scen med det tyska metallbandet så väntar en regisserad, exakt och mycket bombastisk show. De andra medlemmarna har alla lika mycket makt som Lindemann och gruppen raffinerar och dämpar några av Lindemanns allra mest banala och infantila tendenser. Men då det vankas soloprojekt så finns några sådana spärrar inte kvar. Innan pandemin slog till så var Lindemann – bandet, den sista liveakten jag såg innan konserter blev ett minne blott. Showen på Annexet i Stockholm var en ren orgie i Lindemanns mest hämningslösa fetischer. Kroppsvätskor, nakna och privata kroppsdelar och skandalöst vulgära texter var bara toppen på isberget som var den konsert Lindemann bjöd på för ett och ett halvt år sedan. Utan Richard Z. Kruspe och resten av sina vapenbröder från Rammstein så återstår bara en ohämmad storm av galna idéer. Och det finns gott om paralleller att dra mellan Lindemann, Rammstein och James Gunn. Marvel Studios är en noggrann och kalibrerad maskin som är lika pålitligt och punktligt som ett japanskt snabbtåg. Gunns vision måste passa in och samverka med ett dussin andra filmmakare och demonproducenten Kevin Feige som ständigt briljerat och gjort allt för att expandera och förbättra MCU. Hos Warner Brothers  så har Gunn tilldelats en helt annan autonomi än hos Marvel. Enbart ett fåtal anmärkningar från studion justerat slutresultatet och studion har – enligt uppgift, hållit sig ifrån Gunns vision. Att studion helt överger ansvaret till en enda filmskapare kan ses som en ansvars abdikering, men med tanke på vad Warners kaotiska ledning har ställt till med tidigare så är detta strategiska val inte mer riskfyllt än då man bad ett PR-företag att klippa om Suicide Squad

Precis som när Till Lindemann inte har band på sig så blir slutresultatet långt ifrån lika klockrent och självklart som då han ingår i ett större sammanhang. James Gunn går fullkomligt bärsärkargång vad gäller precis allt. Influenser från tidigare projekt som Kick Ass-klonen Super och det kortlivade projektet James Gunn’s PG Porn är glasklara. Någon form av moderation eller återhållsamhet är det inte tal om, detta är allt eller inget, den där fylle-festen som aldrig vill ta slut eller en alltför sen och våt kväll på stan. Gunn har alltid regisserat sina filmer med en mycket sympatisk och underhållande nonchalans där han gärna drar publiken vid näsan med ett stort leende. Dramatiken undermineras medvetet med skämt, vad som borde bli actionscener blir istället till dansbattaljer. Denna spjuveraktiga charm och attityd står i första ledet i The Suicide Squad. Det är en kavalkad av precis allting, usel humor, ultravåld, familjedramatik, ihåliga karaktärer och tveksamt skådespel. Men Gunn är en kaospilot och han fullkomligt njuter av kakofonin. I en både brutal och humoristiskt introduktion så klargörs det att Ayers livlösa vision är lika död som stora axelvaddar. Ingenting är på särskilt stort allvar och begreppet pretentiöst är lika främmande som ödmjukhet eller förstånd hos Horace Engdahl. Den likbleka och ointressanta samlingen karaktärer från Ayers film är ersatta av en rad obskyra – och för den stora majoriteten biobesökare – som inte doktorerat i serietidningar, okända figurer. Detta ger Gunn enorm frihet då han kan forma om karaktärerna för att passa hans eklektiska stil. Förutom Margot Robbies Harley Quinn och Joel Kinnamans Rick Flag så är det inte mycket som överlevt från förgående film. John Cena, Idris Elba och Daniela Melchior är alla godkända i sina respektive roller, även om de två förstnämnda faller tillbaka i skådespel som är aningen för bekant och förutsägbart. Men The Suicide Squad  försöker inte ens att skapa karaktärer som är mer än underhållande karikatyrer. De få tillfällen då Gunn försöker tillföra något som helst emotionellt djup till sina antihjältar faller det platt, det byggs inte upp några odödliga band som den gången vi först fick möta Peter Quill, Groot, Rocket eller Drax, som bäst så får karaktärerna en och annan vass replik men inte så mycket mer. Margot Robbies överdrivna och enerverande tolkning av Harley Quinn har – tack och lov, tonats ned, för första gången någonsin så reducerar Gunn antalet scener där Robbie tvingas springa runt halvvaken och fungera som sexuellt lockbete. Tyvärr så går det inte att rädda porträtteringen av karaktären, efter både Suicide Squad och Birds Of Prey så är Quinn endast ett flamsigt komplement som forceras in där hon kan. Joel Kinnaman är precis lika hopplös som sist och varför Rick Flag, som är en av filmvärldens tråkigaste karaktärer, fortfarande är med förblir obegripligt. Den enda person eller ’’sak’’ som lämnar ett bestående intryck är den massiva och måttligt intelligenta King Shark vars röst görs av Sylvester Stallone. Precis som med den fåordige Groot så är det omöjligt att inte falla platt för den vandrande vithajen. Stallone har också tilldelats filmens absolut roligaste repliker, något som gör King Shark till den bästa DCEU karaktären någonsin.  

Där karaktärsgalleriet är en omaka bladning av allt mellan himmel och jord så är filmen och dess struktur ett rent sammelsurium. Den övergripande storyn är som bäst simpel och som värst irrelevant. Det känns som en mängd olika sketcher som varierar i kvalitet. Gunn har tagit stor inspiration från Quentin Tarantino, både visuellt och innehållsmässigt. Det finns oräkneligt många stunder då Gunn enbart leker med visuella effekter för att skapa eleganta övergångar eller diegetisk text. Det är snyggt och roande till en början, men då det ständigt repeteras känns det endast som en ihåligt trick. 

Det faktum att Gunn är herren i huset gör att ingenting är förbjudet. Därför rör sig The Suicide Squad mellan toppar och dalar som skulle få världens mest avancerade berg och dalbana att blekna. Humorn är i det närmaste schizofren, ibland lysande, ibland totalt vulgär. Och sådär håller det på, Gunn vägrar att kompromissa eller göra några som helst justeringar för att skapa en mer strömlinjeformad upplevelse. Det känns som att Gunn säger ’’hoppa’’ och Warner Brothers ’’svarar hur högt ?’’. Gunn har inga som helst spärrar eller reservationer anbelangade något, våldet och mängden blod som spills är fullkomligt häpnadsväckande. Hela The Suicide Squad känns som en tidsresa tillbaka till 80-talet, en tid då excesser och överdrifter var den mest naturliga sak på jorden. Det refereras hej vilt till grabbiga actionfilmer som Predator och Commando, förvisso slipper vi stora delar av sexismen men den maskulina flams mentaliteten kvarstår då John Cena drar sitt femte skämt som involverar könsdelar. Som bäst är det pinsamt underhållande och som värst rent imbecillt. Hela röran som är The Suicide Squad är svår att beskriva, för varje scen som får en att vilja slita sitt hår så väntar något underhållande och fräckt. Gunn regisserar hela filmen som om det vore den berömda hytt-scenen från Bröderna Marx En Kväll På Operan. Allting trycks in och packas som sardiner i en burk, sedan stängs dörren och gudbevare den som öppnar och får se kalabaliken som följer. Inte sedan Deadpool har en film rört sig så nära gränsen för det motbjudande och rent groteska utan att trilla över kanten.   

Tyvärr så kulminerar allting i en onödig och förutsägbar final som känns helt fel efter två timmar av galghumor och kompromisslöhet. The Suicide Squad är en soppa, men en underhållande sådan, det finns ingen baktanke eller några som helst intellektuella ambitioner, det handlar om kaos, totalt ofiltrerat och hämningslöst kaos. Och paradoxalt nog så visar sig kaos vara den rätta medicinen för ett filmuniversum som befunnit sig kris i åtta år. 

Betyg 6/10                        

Jungle Cruise Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney 2021

Summering: Oväntat roligt och underhållande då Emily Blunt och Dwayne Johnson leker Indiana Jones. 

Indiana Jones och äventyrsfilmen verkar i det närmaste vara synonymt. Mannen med hatten och piskan har alltid varit drömmålet för alla de som önskat följa i Steven Spielberg och Harrison Fords fotsteg. Försöken har varit många och mestadels misslyckade. Alltifrån National Treasure till Stephen Summers katastrofala version av Mumien har alla försökt att fånga lekfullheten, spänningen och humorn, men slutresultatet har som bäst varit en axelryckning. Inte ens Spielberg själv lyckades återskapa magin i den kontroversiella och måttligt populära Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull

Initialt så verkar Jungle Cruise vara ännu en Dr. Jones klon, en klon som dessutom har sitt ursprung i en åkattraktion från Disneyland. Faktumet att vi fick utstå fem Pirates Of The Caribbean-filmer då en Disney-attraktion adapterades till film, får blodet att frysa till is. Men tack och lov så är Jungle Cruise inte något miserabelt eller förvirrat POTC nonsens, tvärtom så är detta en guldstandard för matinéäventyr och en god påminnelse om hur roligt det enkla kan vara. Som tidigare diskuterat så finns det en uppsjö av fasansfulla äventyrsfilmer, oftast är det svulstigt och regisserat utan någon som helst entusiasm. Att iscensätta en verklighet där människor verkar vara gjorda av gummi och kan utföra omöjliga fysiska bragder är en oväntat svår uppgift. Surrealismen spelar därför en viktig roll, både vad gäller det visuella och dramatiska. Jungle Cruise har inga aspirationer att framställa sig det minsta trovärdig eller realistisk. Foto och scenografi transporterar publiken tillbaka till en era då Errol Flynn fäktades framför risiga kulisser och med skurkar som hade mustascher som skulle få Kenneth Branaghs version av Hercule Poirot att gömma sig i närmsta kruka. 

Allting dränks i överdrivna färger och utomhusmiljöerna osar av studio. Det må låta aningen grovhugget och slarvigt, men då detta kombineras med den osannolika berättelsen och de hejdlösa skämten – som rör sig mellan högt och lågt, så skapar man en oväntat effektiv illusion som fängslar tittaren, allting verkar lekande lätt och skojfriskt, något som gör att man söker garden för filmen. I denna trevliga och tillfredsställande version av en sydamerikansk djungel så kan man ha överseende med de många problemen som skulle kunna utmana världshaven vad gäller storlek. Specialeffekterna är långt ifrån övertygande, dialogen mellan Emily Blunt och Dwayne Johnson hostar och harklar sig minst en gång för mycket, men det är sammansatt med en charm charmerade och gnista som på något sätt lyckas vinan över publiken.

Johnson och Blunt är båda energiska och väldigt bekväma i sina roller. Blunts karaktär är det närmaste vi kommit en bra – och inte alltför ihålig, Indiana Jones-kopia. Visserligen så iscensätter regissören Jaume Collet-Serra ett klassikt könsbyte, där man låter en kvinna spela en mansroll, men Blunts karisma maskerar manuset och dess fel. Dwayne Johnson fortsätter med att kombinera charm, humor och muskler, ett koncept som visat sig vara svårt att lyckas med sedan Stallone och Schwarzenegger fick lämna scenen till yngre förmågor. Även om ’’The Rock’’ aldrig kommer att kunna titulera sig som en genialisk skådespelare så har en unik charm och utstrålning som är skräddarsydd för en film som Jungle Cruise.

Sorgesamt nog så stöter man på patrull i filmens andra halva. När Jungle Cruise rör sig närmare det fantastiska så börjar berättelsen anta en gestalt där man kan börja tro att Johnny Depp står redo att invadera med en sjörövarhatt och sitt enerverande skådespel. Det blir överdrivna mängder CGI, rörigt berättade och krystade vändningar. Även om dessa inslag har sin plats i ett matinéäventyr så är Jungle Cruise i sitt esse då den håller sig ifrån det övernaturliga. På senare tid har Indiana Jones också ifrågasatts då den förstärker stereotyper gällande allt som inte är vita män innehavandes ett amerikanskt pass. Jungle Cruise lyckas inte heller frångå denna problematik, utöver Blunt och Johnson så är hela karaktärsgalleriet en samling klyschor och fördomar gällande diverse nationaliteter och sexualiteter. Bara för att man önskar vara klassisk och gammaldags så behöver inte uråldriga och förlegade koncept medfölja. 

Jungle Cruise är inte fläckfri men den är många gånger skandalöst underhållande. Att en klassik och enkelspårig matinéfilm kan vara såhär förnöjsam borde inte vara möjligt. 

Betyg 6/10 

Fast 9 Recension

All images courtesy and copyright of Universal Studios 2021

Summering: Motorstoppet är uppenbart… 

Ingen krävde eller begärde särskilt mycket. Det började som hjärndött trams regisserat av Rob Cohen där Vin Diesel och kompani körde runt i grälla sportbilar och tryckte in lustgas i motorn. Från och med det att Dwayne ’’The Rock’’ Johnson anslöt i och med Fast Five så rörde man sig bort ifrån gaturacing och mot internationellt spionage och komplotter som mestadels involverade världsherravälde. Med sina överdrivna biljakter och ständigt växande insatser, med ubåtar, flygplan och så vidare, så har serien, trots sina många brister, varit fullt acceptabel underhållning. Petitesser som berättande och bra karaktärsgalleri har lyst med sin frånvaro, men det är ingen som begärt eller efterfrågat det i en filmserie som inte verkar ha några som helst hämningar vad gäller att överdriva precis allt. 

För ett par år sedan talade man om en Dwayne Johnson-effekt. Att den före detta brottaren alltid medförde sig gyllene ängar och gröna skogar… Ja, vad gällde filmintäkter. Fast And Furious-serien har fått ett tydligt uppswing sedan Johnson anslöt. Även om Hollywoods bäst betalde aktör inte är den enda anledningen till framgångarna så är han utan tvekan en bidragande faktor. Johnson har en charm och karisma som få, han lyckas få det rent banala till att bli fullt fungerande humor. Johnsons entusiasm är alltid uppskattad i filmer vars manuskript knappast kan ses som någon styrka. Men efter en ganska omtalad schism med Vin Diesel så har Johnson avlägsnat sig från serien och omplacerat sig till spinoff serien Hobbs And Shaw. Det är nu upptill ’’fullblodsproffs och Shakespeare-aktörer’’ som Diesel och Michelle Rodriguez att bära facklan vidare. Oavsett om det är slumpen – eller ett naturfenomen, så innebär Dwayne Johnsons avhopp en helt förkastlig film som inte ens borde få ta körkort. 

Någon större analys av Fast 9 och dess berättelse är lönlöst, den är lika obefintlig som livekonserter under pandemin. Men även om det bara handlar om gäll och gapig action så behövs det något rudimentärt underlag som agerar draghjälp. En film som rör sig från A till B hade varit mer än tillräckligt, inga större berättarmässiga bragder hade behövts genomföras på vägen. Men regissören Justin Lin har fått för sig att leka Kungliga Dramaten, istället för att presentera något enkelspårigt så trycker man in tonvis med tillbakablickar som försöker att skapa ett emotionellt djup för filmens karaktärer. Tyvärr så är de här försöken till dramatik ytligare än ett de allra slarvigaste av lackeringsjobb, trots ödesmättad musik, stönande och allvarliga miner så lyckas man enbart att tråka ut publiken med ihåliga scener som tycks pågå i århundraden. Filmens huvudspår klarar sig ungefär lika bra som England i finalmatchen mot Italien, Justin Lin är så stirrig och stressad att man kan undra om han ens uppfattat filmens synopsis. För att kompensera för bristen av någon som helst substans så kastar man snart in likbleka actionscener som innehåller mer bomber och granater än Kapten Haddocks vokabulär. Trots en mattbombning av action, spänningar och våghalsiga stunts så är allt vi får se repetitivt och spänningslöst. 

Berättelsen som sådan har samma densitet som luft, trots att premissen är löjeväckande enkel så lyckas man röra till och förvirra som aldrig förr. Flera sekvenser består helt och hållet av sammanträffande som är så pass långsökta att Bobby Ewings dusch i Dallas känns fullt trovärdig och inte det minsta absurd. Det hoppas fram och tillbaka över hela jordklotet, inte för att det spelar någon roll, varenda plats är lika anonym som en Volvo på E4’an. Men Lin – tillsammans med manusförfattarna Daniel Casey och Alfredo Botello, är fast beslutna om att Fast 9 skulle må bra av att försöka vara en modern tappning av valfri grekisk tragedi. Detta innebär att allt humor har eliminerats med hjälp överblivna sprängmedel från actionscenerna. För att vara en film som innehåller jättelika elektromagneter, rymdresor och actionscener som befinner sig i någon parallell verklighet där fysik inte existerar, så är Lin övertygad om att någon som helst självdistans är otänkbar. Scen på scen raddas upp där Vin Diesel levererar gräslig patetik gällande vikten av kärnfamiljen och obrytbara band vänner emellan. Det känns som att titta på en jättelik sketch där precis allt gått fel. Och för den som inte ha doktorerat i Fast And Furious och dess ’’berättelse och kontinuitet’’ så är många sekvenser och avslöjanden helt obegripliga. Som en stor anhängare av serietidningar och andra nördiga ting, så har jag inga problem med att man kopplar samman och hänvisar till tidigare händelser. Men det måste finnas en anledning till det. Fast 9 kastar in allt mellan himmel och jord i tron om att det skall stärka filmen. Istället så blir det plågsamt uppenbart att dessa ’’chockmoment’’ endast finns till då fantasin och uppfinningsrikedomen är slut sedan långt tillbaka..                               

Skådespelarmässigt så väntar inte heller några större uppenbarelser. Vin Diesel är lika karismatisk som en värmepump som hotfullt mullrar på. Tyrese Gibson och Ludacris fortsätter med att göra sig själva och hela skådespelaryrket till åtlöje, med två insatser som är så patetiska att det nästan framkallar skuldkänslor. Jordana Brewster – som återkommer efter ett sexårigt avbrott, är ingenting annat än horribel. Charlize Theron deltar i ungefär 3 minuter med en hemsk frisyr och hennes insats kan summeras såhär; titta åt höger och titta åt vänster, hämta checken och fly från inspelningen. John Cena, som blivit ett modernt internetfenomen, ser sur ut och verkar vara i behov att uppsöka en toalett omgående. Cena har ju sedan tidigare visat att han har en charm och utstrålning som lämpar sig för grundläggande komik, men det begravs i Justin Lins övertygelse om att humor är lika behövligt som en nukleär härdsmälta.   

Men allt detta hade kunnat tolererats om actionscenerna bjudit på något av värde.  Hobbs And Shaw  var knappast något underverk, men det bjöds i alla fall på en genuint spektakulär jakt genom Londons gator, den sekvensen exemplifierade hur pass kompetent Fast And Furious-serien hade blivit gällande totalt födelse. I Fast 9 så får vi enbart en rad trötta repriser som osar av plastig CGI och föråldrade stunts. I de självande avslutande minutrarna så får man upp en marginell puls som rör filmen från dödsriket in i något grönsakstillstånd, men det varar inte särskilt länge. Efter två och halv timme med en obegriplig story, kass action och undermåligt skådespel så borde det körkortet som Fast 9 innehar bli konfiskerat på livstid. För att citera Anders Bagge, ’’ det här var skitdåligt’’. 

Betyg 1/10   

Minari Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2021

Summering: Ofärdig och skakig debut som hålls samman av varm humor och en fantastisk insats från Yuh-Jung Youn

Ibland så lyckas man fånga åskan i en flaska, i alla fall politiskt. I USA, men även runtom i världen, så pågår just nu en vedervärdig förföljelse där människor med asiatiskt ursprung hånas på öppen gata. I en tid med rörelser som Black Lives Matter så känns det extra relevant att belysa den rasism som inte förekommit i den allmänna debatten.

Minari kan därmed gå djupt och plocka isär den farliga myten gällande den perfekta invandraren, en myt som asiater länge dragits med. Detta påstående har inneburit flera problem då gruppens utsatthet har sopats under mattan då man ansett dem vara obetydliga i en större kontext. Allt detta kunde ha lett till något explosivt, kraftfullt och mycket drabbande, men den debuterande regissören Lee Isaac Chung verkar inte vara redo för att axla ett så stort ansvar. Istället så är Minari lika tyst och försiktig som en skogsmus. Där Chloe Zhao i sin hyllade Nomadland lyckades med att både visa upp en tydlig problematik i det amerikanska samhället, samtidigt som hon belyste styrkan i enskilda individer, så blir Chung närmast lamslagen då det kommer till att balansera mellan att vara kritisk men också insiktsfull och personlig. De tillfällen som hade kunnat leda till en fascinerande och nedmontering av åsiktskorridoren får ge plats åt luddiga montage där Chung endast filmar natur och växter, vilket drar tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven. Men där Malick har ett bildspråk som kan förföra utan varken  berättelse eller sympatiska karaktärer, så blir det – hos en så pass oerfaren regissör som Chung, till en sorts krampaktig navelskådning. 

Berättelsen i sig är också alltför trevande och tystlåten för att göra något större intryck. Även om jag kan uppskatta att Chung inte vältrar sig i misär och ångest så saknas det behövlig svärta som kan engagera eller få karaktärerna att kännas empatiska. Det blir inte bättre av att man är sparsam med dialogen vilket gör att majoriteten av karaktärsgalleriet känns som svarta lådor med frågetecken på. Minari är dessutom alldeles kort för att kunna utföra några stordåd, intressanta frågor och beröringspunkter får ge vika åt ett oerhört komprimerat och halvfärdigt klimax. Om filmen hade haft ett laserfokus och endast ägnat sig åt en enda sak – eller person, så hade det kunnat fungera, men då man väljer att sätta en hel familj i fokus så blir det hela enbart oengagerade då ingen av karaktärerna intresserar. Och då allt är sagt och gjort så återstår en olustig känsla av att hela filmen är en grovhuggen prolog, endast avsedd att leda till något bättre och mer omfattande i framtiden. 

Men det finns ett par inslag som faktiskt räddar Minari från total irrelevans. Yuh-Jung Youn i rollen som morförälder är fullkomligt lysande. I scenerna där Youn står i centrum så lyckas Chung skapa en visst intresse för karaktärerna. Framförallt så framträder en mycket varm humor i dess scener som gärna hade fått gå i första ledet genom hela filmen. Den relation som Youn bygger upp med familjens yngsta son känns genuin och det är rent oförlåtligt var Chung inte har kapitaliserat mer på humorn och relationen mellan mormor och barnbarnen. 

Minari är på det hela en oväntat ihålig film som inte inser att dess största styrka ligger i det gemytliga och humoristiska. Det blir en inkomplett upplevelse som borde ha fått stanna kvar i ugnen och jäsa ett bra tag till innan servering.               

Betyg 6/10 

Black Widow Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Smutsigare, brutalare och mer experimentellt än någonsin. Cate Shortland vågar bryta från ett antal starka och beprövade Marvel-traditioner, vilket har leder till en både unik, fängslande och minnesvärd film.  

Efter att ha försenats tillföljd av pandemin så anländer äntligen Black Widow till biograferna och Disney Plus. För Marvels-fans – som jag själv, så har väntan varit extra plågsam, Marvel Cinematic Universe – förkortat till MCU, är en levande organism som ständigt rör sig framåt, utvecklas och fördjupas. I sin frånvaro från biorepertoaren så har Marvel Studios sjösatt en rad miniserier på Disney Plus, varav alla har överträffat de högt ställda förväntningarna. I och med den långa väntan så är förväntningarna extra spetsade. Efter såhär lång tid så är det mer eller mindre omöjligt att infria förväntningarna, tanken var att Black Widow skulle vara en sorts mjukstart till den fjärde MCU fasen, men istället så har filmen antagit skepnaden av en gudomlig räddare som skall få filmvärlden och biograferna på fötter igen. Och i jämförelse med kolosser som Avengers Endgame eller Spider-Man: Far From Home så framstår Black Widow aningen timid. Det blir inga revolutionerande avslöjanden eller ödesdigra konsekvenser för framtiden. Där detta kan låta som ett nederlag så tillåter filmens självständiga natur för stor kreativ frihet, Black Widow är Marvels – hittills, mest experimentella film där regissören Cate Shortland vänder upp och ned på förväntningar och förutfattade meningar gällande serietidningsfilmer. 

Efter mer än tjugo filmer så kan man fråga sig hur Marvel kan förnya sig ? Det finns fortfarande en överhängande skepsis mot studion, framförallt från ’’högre instanser’’ som Martin Scorsese, med sitt ökända – och måttligt bildade uttalande, om att Marvel inte gör filmer utan glorifierade karusellåk. Oavsett vad Scorsese eller andra självutnämnda ’’filmtsarer’’ anser så har Marvel gjort sitt yttersta för att skänka alla sin filmer en stark individuell identitet. Det är med andra ord ingen slump att regissörer som Taika Waititi kunde gå från att återuppliva Thor, vars tidigare filmer innan Ragnarok knappast fick någon att jubla, till den hyllade och prisbelönta Jojo Rabbit. Cate Shortland är mest känd för sitt historiska drama Lorne, som utspelar sig efter andra världskrigets slut. Lorne är en både svår och ansträngande film att se på, Shortland har en hård och hämningslös registil där hon inte är rädd att smutsa ned sig med frånstötande bilder och problematiska relationer. 

Det finns fördomar om att Marvel Studios inte ger sina regissörer tillräckligt med autonomi eller kreativt spelrum, att allt formas efter en förutbestämd mall. Black Widow fullkomligt destruerar dessa tankegångar genom att vara oerhört originell både vad gäller visuellt och dramatiskt. Från första scen så står det klart att Shortlands direkta och kompromisslösa registil injicerats rakt i Black Widows nacke. Majoriteten av Marvel-filmer associeras med högt tempo och stora doser humor, men Shortland värjer sig många gånger från adrenalinet, svetten och skratten. Hon cirkulerar kring de scener som är befriade från explosioner, eldstrider och kampsport. Precis som The Falcon And The Winter Soldier så använder Black Widow en handhållen kamera som tränger sig nära inpå skådespelarna. Detta skapar en naturalism som placerar berättelsen och karaktärerna i nedtonat och sobert ljus, helt frånskilt från det bombastiska och högljudda som så många actionfilmer – inklusive Marvel, har som ryggrad. Shortlands tidigare filmer har alla varit svårmodiga och aningen diffusa, med ett kryptiskt och reserverat berättade. Men den geniala producenten Kevin Feige – som är Marvel Studios hjärna och motor, har en osannolik förmåga att dra fram det bästa ur sina regissörer. Shortlands något bryska sätt att förhålla sig till sina karaktärer och även publiken har tonas ned och istället så vågar Shortland visa upp värme. 

Marvel har länge haft en underskattad och förbisedd förmåga att skapa stark dramatik som fängslar tittaren och gör filmerna till något mer än ihålig popcorn-underhållning. Denna dramatiska nerv blir essentiell för Shortland, istället för att bara låta sig bli inspirerad av action – och thrillergenren så uppvisar Shortland en oerhörd vördnad för regissörer som Debra Granik och Ingmar Bergman. Just vår svenska demonregissör kan tyckas vara vansinne att placera i samma mening som en Marvel-produktion, men genom filmen så är Shortland oerhört intresserad av hur miljöer kan berätta en historia samt potensen i laddade konversationer, Bergmans Höstsonaten gör sig påmind både en och annan gång. Det är uppfriskande att se Shortland oerhörda entusiasm inför både det vardagliga och häpnadsväckande. Shortland får alldaglig arkitektur – och pittoreska skogsmiljöer att bli lika spännande som rymdskepp och laserstrålar. Med den handhållna kameran och det stämningsfulla fotot så skapas en Marvel-film som är helt unik visuellt. Marvels intala och mest kända tema var superhjälten som hade ett liv utanför spänningen och dramatiken. Vardagen och alla dess utmaningar var ett minst lika stort hinder som superskurkar med försmak för världsherravälde. Denna vardag, långtifrån strålkastarljuset, är en av Black Widows allra starkaste kort; vad händer egentligen då man står ensam och tvingas att inse sin irrelevans i värld där gudar och spindelmän existerar ? Black Widow känns som ett vågat experiment där man blickar framåt och inleder en ny fas. Detta är märkbart gällande ensemblen, Scarlett Johansson må vara filmens huvudrollsinnehavare men det är Florence Pugh som – ännu en gång, lyser. Pugh skapar en stenhård men samtidigt mild karaktär som både charmerar och imponerar i sin stridskompetens. Om ryktena gällande Pughs fortsatta inblandning i detta filmiska universum stämmer så väntar något riktigt stort längre fram. 

I vår recensionen av WandaVision så nämnde jag hur regissörer som arbetar för Marvel – inklusive Shortland, oftast överlåter actionscenerna till rutinerade action-specialister inom studion. Detta tillåter oerfarna filmskapare att fokusera på sina styrkor och bortse från actiondelarna, som oftast är utanför deras expertis. Men i en intervju med Variety så motbevisar Shortland mitt icke-informerade påstående gällande hennes delaktighet i Black Widows actionscener. Shortland har enligt Variety-artikeln varit noggrann med att sätta sin prägel på actionsekvenserna om hon önskar porträttera som ett otäckt och motbjudande slagsmål på gatan. Detta har lett till att Black Widow – även i sina mest explosiva stunder, är oväntat jordnära, käftsmällar och bensparkar är denna gång inte bara något ihåligt poserande, oftast resulterar våldshandlingarna till brutna ben och jättelika blåmärken. Det är som att hjälteglorian och dess beskyddande ljus tagit ett steg tillbaka, flera sekvenser påminner om Martin Campbells Casino Royale där James Bond för första gången framstod som något mer än en oförstörbar stålman. I en sekvens så skildras våldet med en sådan ohygglig realism att den tvingar publiken till att grimasera. Sylvassa gliringar och one-liners ersätts av plågade skrik och blint raseri. Marvel har successivt gjort både sina filmer och serier allt mer våldsamma, men Black Widow tar detta till en ny nivå genom att markera effekten av det fysiska traumat. Denna vågade och  kompromisslösa presentation får filmen att kännas oväntat mörk och sammanbiten, det är inte fråga om något ytligt chockvärde, utan en tydlig markering att man – oavsett källmaterial, kan man skapa otroliga scenarion och scener som griper tag och fängslar tittaren. Inte sedan Steven Spielbergs Munich har spionage och lönnmord skildrats med samma intensitet som här.    

Samtidigt som Shortland är noga med att inte tumma alltför mycket på ’’realismen’’ så är hon inte heller skygg vad gäller att överrumpla publiken i filmens mest storslagna actionscener. Det lånas friskt ifrån Christopher McQuarries Mission Impossible och Paul Greengrass Bourne-filmer. Precis som när Greengrass iscensatte några av filmvärldens mest minnesvärda jakter – till fots och bil, så känns det befriande och uppfinningsrikt då allting upplevs genom en – aningen, mer realistisk lins än förut. Michael Mann och Kathryn Bigelows hårdföra och adrenalinpumpande action känns som en nära släkting och Black Widow är i sitt esse då den anammar ett symfoniskt kaos med krossat glas, förstörda leder och krutdoft, hastighetsmätaren slår inte i toppen förrän publiken ligger och kippar efter andan på biogolvet. 

Samtidigt som det finns mycket att berömma så är Black Widow inte perfekt. De senaste Marvel-filmerna har hittat sätt att uppnå ett crescendo som lämnar åskådarna helt knäckta, men Black Widow är en regression till MCU-filmer som Iron Man 3, där finalen oftast kändes ihålig och ogenomtänkt. Shortlands tidigare filmer har cirkulerat kring ett fåtal personer och deras livsöden. Black Widows stora ensemble verkar övermäktig för Shortland då hon har svårt att bestämma sig för vilken person hon vill slutföra resan med. Det starka karaktärsarbetet som är centralt i filmens första halva blir haltande mot mitten där dramatiken känns forcerad. Rachel Weisz och David Harbour, som båda verkar trivas i sina roller, blir tyvärr bara till stöttepelare för Johansson och Pugh. Filmens humor är inte heller fullt så lyckad som man kunnat önska. Det vilar ett sådant oerhört allvar över allting att de få försöken till humor kvävs. Finalen är inte bara bristande vad gäller bra action, flera av de mest intressanta beröringspunkterna förloras då Shortland verkar osäker på hur hon skall knyta ihop säcken. Entusiasmen och lekfullheten verkar helt ha försvunnit i slutet av produktionen, vad som borde vara en spektakulär final blir till en håglös parentes. 

Och ännu en gång så spökar det vad häller Marvel och deras antagonister, ett problem som jag hade hoppats skulle vara begravt vid det här laget i och med karaktärer som Vulture och Thanos. Den formidable Taskmaster – med sitt fotografiska muskelminne, får aldrig visa prov på sin förmåga. Ray Winstone, som är en av tidernas mest förbisedda och underskattade skådespelare, är på gränsen till något minnesvärt i sin roll som storskurk, men hans närvaro är så obefintlig att det är rent omöjligt att att finna något intresse för den manipulativa Dreykov. Många av dessa fel känns dock som gjorda att rättas till i ytterligare en film regisserad av Shortland och då inte nödvändigtvis en Black Widow 2 utan ett annat Marvel-projekt.

Samtidigt som det finns invändningar så kan man inte sluta tänka på flera sekvenser som i sin paradoxa- med poetisk skönhet och smutsigt våld, fängslar och bränner sig fast i långtidsminnet. Om detta vågade och riskfyllda filmskapande kommer vara framtiden för Marvel och MCU så väntar en helt ny era av makalösa filmer med lika fantastiska karaktärer.

Betyg 8/10 

A Quiet Place Part II Recension

All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2021

Summering: Mer action och mindre skräck då John Krasinski återvänder med uppföljaren till en av de mest omtalade skräckfilmerna på år och dagar. 

Ibland känns det som att den moderna skräckfilmen har två olika lägen. Antingen så är det blodsdrypande, frånstötande och – överfyllt, med ’’hoppa till-effekter’’ se The Nun eller Saw. Den andra sorten är en svårmodig och krånglig sorts film som gärna tar sig tid och bibehåller en påtaglig kyla och distans mot publiken, ett bra exempel på detta är den omtalade Hereditary med Toni Colette i huvudrollen. A Quiet Place och dess uppföljare, som innovativt nog döpts till Part II, placerar sig någonstans mellan dessa två poler, den undviker att vältra sig i det groteska och motbjudande, men blir därefter inte heller pretentiös eller högmodig. 

Ekonomiskt och intäktsmässigt så är skräckfilmen också det närmaste filmindustrin har till ett jättelikt lotteri. Då lyckan är framme så kan framgångarna vara obegripligt stora, A Quiet Place var just en sådan unik vinstlott. Med en budget på knappt 17 miljoner dollar, lyckades man att håva in imponerande 340 miljoner dollar. En uppföljare var därmed oundviklig, och för John Krasinski, som både regisserade och medverkade i filmen, blev den lilla vanten till en kostym och en uppföljare var därför helt oundviklig. 

Trots dessa framgångar så har Krasinski, enligt uppgift, varit reserverad vad gäller att skapa en uppföljare. När regissörer eller kreatörer tvekar, vad gäller att återvända till ett tidigare projekt, så är det vanligtvis en indikation på att något inte stämmer. Se bara till Sam Mendes och dennes arbete med James Bond-filmen Spectre, som i kontrast till den mästerliga Skyfall knappt förtjänade att putsa sin föregångares gummistövlar. Men Krasinski är varken trött eller utan inspiration vad A Quiet Place Part II anbelangar, istället så svidar han om och förvandlar uppföljaren till en klart mer energisk och actionbetonad produktion som gör sitt bästa att inte förlita sig på de tidigare framgångarna. Krasinski vill denna gång skapa en mer intensiv film, vilket resulterar i en upplevelse som många gånger är diametralt motsatt mot den syrefattiga och tunga stämningen från den första filmen. De utdragna och långsamma stunderna av obehag finns kvar, men de är långt ifrån lika centrala som sist. Istället så skapas en blodröd intensitet där stress, adrenalin och oerhörd brutalitet står i första ledet. Det finns ett sorts ordnat kaos genom hela filmen, isolering och tystnad omges av fruktansvärd ångest och terror, detta högtryck gör Part II till en tryckkokare som är på bristningsgränsen till att explodera.  

Ett ledmotiv för hela berättelsen verkar ha varit det klassiska begreppet där den jagade blir till jägaren. Där man tidigare kuvade sig för hotet så vågar man nu möta det, oavsett om överlevnadschanserna är oerhört små. A Quiet Place Part II är också visuellt mer tilltalande än sin föregångare. De klassiska skräckklyschorna, med obefintlig ljussättning och trånga utrymmen, byts ut mot dagsljus och relativt öppna ytor, detta blir ett visuellt stöd för att markera att filmens protagonister befinner sig i en ny fas vad gäller att överleva. Emily Blunt må inte ha mycket att säga men i ett par korta ögonblick så utstrålar hon en fantastisk moderlig värme som känns genuin, något som är essentiellt då  familjerelationen är vital för att skapa ett emotionellt ankare i en film där dialog i stort sett är obefintlig. Millicent Simmonds och Noah Jupe är också starka i sin roller som Blunts barn och de kompletterar varandra väl med ett mycket känsligt och lågmält skådespel. Men filmens verkliga stjärna är Cillian Murphy, i en nedtonad, tragisk och utmärglad roll så levererar Murphy en av sina allra starkaste rolltolkningar som på ett sublimat sätt demonstrerar hopplöshet och förfall utan några som helst överdrifter.  

Faktumet att Krasinski vägrar att släppa taget om tystnaden och det subtila är lika imponerande som sist. Skådespelarensemblen tvingas gestikulera och framhäva sina känslor genom kroppsspråk, något som är precis lika effektivt som sist. Den oerhörda terrorn och frustrationen i att inte kunna uttrycka sig verbalt blir en minst lika stor psykologisk påfrestning som det ständiga monsterhotet. Det är svårt att inte dra tankarna åt den geniala U2 låten ’’Running To Stand Still’’, där låtens huvudperson tvingas att gråta utan att snyfta, prata utan att tala och skrika utan att höja sin röst. De kanske mest nervpirrande scenerna är då karaktärerna genomgår obeskrivlig smärta, både emotionellt och fysiskt, och hur de måste lägga band på sig själva och helt kväva sitt behov att ventilera. Att de normala medlen för kommunikation och förmedlande av känslor är helt uteslutna, skapar en tragisk och otäck parallell med vårt nuvarande pandemi-samhälle, där mänsklig beröring och närhet har fått ställa sig åt sidan. 

Som en ren adrenalinrush är A Quiet Place Part II helt strålande, flera tillfällen får pulsen att rusa och gör om biografluften till en laddad och tjock massa som kväver publiken. Men som med många adrenalinrusher så är en rekyl oundviklig. Tyvärr så lyckas man inte bibehålla tempot och intensiteten hela vägen fram till målsnöret. Mot filmens mitt så verkar Krasinski bli osäker och börjar iscensätta rena repriser av de skräckscenarion vi upplevde från föregångaren. Det finns fortfarande en stor elegans i dessa stunder, men det är uppenbart att filmens mitt hade mått bra av ytterligare ett par bearbetningar. Och även om man är duktig på att undvika skräckklyschorna så är man inte immun emot dem. Ett par händelseförlopp är aningen förutsägbara och för alla oss som spelat The Last Of Us och dess uppföljare så känns flera scenarion alltför bekanta. Dessutom är avslutet abrupt och känns endast som en brygga som kommer att leda till ännu en uppföljare. 

Även om det finns invändningar med A Quiet Place Part II så är den totala upplevelsen endast positiv. Med sin osannolika intensitet och mycket kompetenta hantverk så är A Quiet Place Part II elegant, intensiv och medryckande, något som få moderna skräckfilmer lyckas vara. 

Betyg 7/10  

Cruella Recension

Images copyright and courtesy of Walt Disney Studios 2021

Summering: Vansinnigt ös då Emma möter Emma och drabbar samman i den bästa spelfilmen Walt Disney Studios har gjort på år och dagar. 

Disney är, utan någon som helst diskussion, filmvärldens kanske mest ikoniska och framgångsrika bolag. Revolutionerna inom tecknad film skapade ett imperium, uppköpen av Lucasfilm, Marvel och Pixar har visat sig vara extraordinära, både vad gäller intäkter och kreativitet. Men då det kommer till den interna produktionen av spelfilm, i synnerhet de som adapterar studions allra mest klassiska filmer, så har resultaten mestadels varit förvånansvärt tafatta, i värsta fall helt odrägliga. Skönheten och Odjuret med Emma Watson och Dan Stevens var en ointressant axelryckning och Guy Ritchies Aladdin var så pass hemsk att en ögonbindel och kraftiga hörselskydd borde ha inkluderats med varje såld biljett. 

Därmed befann sig Cruella i en brant uppförsbacke som kantades av – rättfärdigat, tvivel och skepsis. Men tack och lov så har poletten äntligen trillat ned vad gäller Disney och deras spelfilmer, Cruella låter sig nämligen inte vara förslavad till någon tidigare version. Istället så har essensen förvaltats från de mest ikoniska versionerna av 101 Dalmatiner, både det animerade originalet och Glenn Close-versionen  som hade premiär 1996, regisserad av Stephen Herek. Adaptionen från 1996 har idag ett medelmåttigt rykte, framförallt då den ställs bredvid filmen från 1961. Endast Glenn Closes diaboliska överspel har klamrat sig fast i det allmänna långtidsminnet. Det finns mycket att kritisera i Hereks film, den andra halvan, då hela filmen blir till ett tafatt matinéäventyr, klarar sig inte förbi lukttestet ens om kontrollanten lider av kraftig nästäppa. Den första halvan är däremot mycket intressant att se tillbaka till. John Hughes manus är både fräckt, välskrivet och ungdomligt. Hughes intresse för filmens fyrbenta medspelare verkar mer eller mindre obefintligt, och istället är höjdpunkterna de scenerna mellan Close, Jeff Daniels och Joely Richardson. Denna skrapa och distinkt udd som Hughes erbjöd verkar ha vakuumförpackats och öppnats upp lagom till produktionen av Cruella, något som passar filmen som handen i handsken. 

Regissören Craig Gillespie har inte heller några hämningar att stöpa om hela Cruella till något som drar tankar åt Stadsteatern omtalade uppsättning av De Tre Musketörerna. I den versionen så vände man upp och ned på Alexandre Dumas berättelse och förvandlade bokens fyra hjältar till ruffiga hårdrockare. I Cruella så har det mjuka och sensuella jazz-soundtracket från 1961 bytts ut mot en modifierad monster jukebox som fullkomligt spottar ur sig superhits. Varenda sekvens ackompanjeras av sanslöst välvald musik med artister som Queen, Tina Turner och The Rolling Stones. En sådan hitkavalkad hade kunnat känts övermäktig och onödig, men Cruella är lika vild som ett lejon på savannen och vägrar att ta några fångar. Oavsett hur överdrivet, storslaget och svulstigt det än blir så tappar Gillespie aldrig kontrollen. Där Guy Ritchie körde rakt in i refugen efter bara några sekunder med Aladdin, så blir Gillespie någon sorts Ronnie Peterson som tar ut varenda kurva utan att svettas en enda droppe. Cruella är sannerligen inte någon subtil historia, framförallt de gånger som man drar tydliga kopplingar till vad som komma skall, så görs det inte med någon finkänslig fingerfärdighet utan med dynamit och slagborr. Men det faktumet att Cruella inte tar sig på särskilt stort allvar hjälper, det finns inga ambitioner att göra någon utförlig psykologisk profil av titel figuen eller att plädera till någon högre instans, det enda som gäller är maxhastighet på underhållningens egen autobahn så länge bränslet räcker. 

I och med att Cruella anammar det storslagna, överdrivna och rent fåniga så krävs det en ensemble och en estetik som är kompatibel med dessa stora gester. Och rollbesättningen av Emma Stone och Emma Thompson öppnar upp möjligheter som man endast kunnat drömma om. Trots att båda aktriserna spelar uppblåsta karikatyrer, som får Kalle Anka och Alexander Lukas att kännas trovärdiga, så är deras inlevelse, osannolika arbetsetik och uppenbara entusiasm så pass självlysande att det inte spelar någon roll då de tvingas till att överdriva och gestikulera som mimspelare. Emma Thompson är definitionen av ett fullblodsproffs, hennes skådespel, som den motbjudande självgoda baronessan, kombinerar det allra mest avskyvärda med rent parodisk grymhet. Vartenda ett av Thompsons sadistiska utspel blir en show som får varenda akt i Las Vegas att framstå som tragiska gatuartister. Emma Stone har minst lika roligt i rollen som denna empatiska version av Cruella de Vil. Det råder inget tvivel om att detta är samma bindgalna karaktärer som vi mötte i 101 Dalmatiner, men Stone moderniserar och humaniserar sin karaktär genom ett fabulöst skådespel som är så pass energiskt, exakt och uttrycksfullt att det tar andan ur publiken. Stones helt unika ansiktsmimik är värd guld i de scener då hon kombinerar det banala och med det innerliga. De scener då dessa två Emmor drabbar samman är en upplevelse som mer än rättfärdigar priset för en biobiljett eller engångsavgiften hos Disney Plus. 

Just ordet energisk verkar ha varit ledordet under hela inspelningen. Cruella rusar fram genom år, scener och galna utspel. Det finns en rad välrenommerade actionfilmer som skulle ha kollapsat efter bara några minuter om de försökte hålla samma tempo, Cruella verkar i många stunder gå på kärnbränsle. Med hjälp av sitt makalösa soundtrack så är detta det närmaste man kommer att uppelva en svettig och lustfylld rockkonsert i Corona-tider. Utöver denna hänsynslösa framfart så är Cruella fullkomligt utsökt visuellt. Kostymdesignen står, givetvis, i centrum, och Jenny Beaven, som är ansvarig för filmens diverse kreationer har gjort ett extraordinärt arbete med att skapa klänningar och kostymer. Valfritt plagg i Cruella får de mest vågade och urspårade plaggen på Metgalan i New York City att framstå som anonyma och intetsägande. Allt detta ramas in i ett fantastiskt 70-tals London som var en stad i förändring. Detta var tidsperioden då punken och upproret var redo att göra sin entre. Det är är omöjligt att inte tänka på Sex Pistols då Cruella bombarderar tittaren med färg, vansinne och action. John Hughes udd som introducerades i versionen från 1996 är med andra ord helt intakt, vilket gör Cruella  mognare och mörkare än någon av Disneys moderna spelfilmer. Även om filmen inte går med några djup väck i pannan så finns det ett allvar och en nerv som gärna får överleva till kommande projekt och den redan annonserade uppföljaren.  

Tyvärr så räcker inget bränsle för evigt, trots att Stone, Thompson och Gillespie har en kondition och uthållighet som kunde placera dem i valfritt skidskyttetävling, så blir utmattningen och mjölksyran oundviklig tillslut. Mot filmens mitt så räcker energin inte till, det blir aningen utdraget och först i slutet så återfår man kraften att rusa in i mål. Men träningsvärk och utmattning kan knappast ifrågasättas då Cruella bjuder på en sanslös åktur som ställer hela Gröna Lund i skamvrån. Jag kan inte tänka mig en bättre film att ackompanjera öppningen av våra svenska biografer. 

Betyg 8/10                  

Promising Young Woman Recension

All images courtesy and copyright of Universal Studios 2021

Summering: Intressant men ofullständig hämndberättelse.  

Carey Mulligan är något av ett unikt fall som skådespelerska. Då hon debuterade i An Education blev hon genast kategoriserad som en ’’it girl’’. Hon titulerades som en ny Audrey Hepburn och hennes namn verkade vara skrivet i stjärnorna. Över tio år senare så är Mulligans karriär ett fascinerande mysterium. Fantastiska alster som Shame och Drive trängs tillsammans med tortyrliknande filmer som The Great Gatsby och Wall Street Money Never Sleeps. Oavsett vad man kan tycka om Mulligans filmval så är hon fortfarande en aktris av högrang. Framförallt är hennes teaterroller i hemstaden London något av en ’’måste upplevelse’’. Då Mulligan agerade i Skylight år 2014 så flockades britterna kring teatern som om det var Rolling Stones som stod på scen. Respekten och kärleken till Mulligan i hemlandet är lika ohämmad som då Håkan Hellström uppträder på Ullevi. 

I och med pandemin så blev Oscarsfältet – som allt annat i världen, urholkat. Vanligtvis dikterar Oscarsgalan hela filmkalendern från höst till tidig vår. Filmbolag lägger ut bombmattor med så kallade ’’Oscarsfilmer’’, som är designade för att kamma hem så många nomineringar som möjligt, om det är kvalitet eller skärp som levereras har ingen betydelse. Men då COVID-19 har vänt upp och ned på allt mellan himmel och jord, så ändrade akademin slutdatum för när en film måste ha haft premiär för att kunna nomineras. Och då vi ser på den skandalomsusade Golden Globe-galan så resulterade bristen på film i ett antal nomineringar som skulle fått den tyska B-films mästaren Uwe Boll att häpna.

Promising Young Woman var på förhand tippad som en ’’awards season darling’’. Inte sedan 2009 hade Mulligan känts lika ämnad för en Oscarsnominering. Även om Promising Young Woman nu inte är fullts så spektakulär som förhandssnacket lovat, så är det upplyftande att se hur roligt Carey Mulligan verkar ha i rollen som förbittrad och cynisk rättskämpe. 

Inledningsvis så kan man anta att Promising Young Woman följer i samma brutala spår som ’’rape-revenge’ filmer som Meir Zarchis I Spit On Your Grave. Hela introduktionen känns som en plattfotad hybrid mellan Zatchis kultklassiker och Death Wish. Men den ständigt närvarande horbilden och förväntningarna om extremt våld nyttjas på ett oväntat och intressant sätt. Där exempelvis Hard Candy lade stort fokus vid det fysiska våldet så agerar Promising Young Woman på ett mer subtilt plan. 

Samhällets systematiska och dolda sexism är en minst lika relevant som filmens primära antagonist. Flera sekvenser drar tankarna åt de fruktansvärda berättelser vi hört efter skapandet av MeToo-rörelsen. Ett samhälle där kvinnor negligeras och åsidosätts till följd av en tystnadskultur och allmän skepsis mot deras utsatthet. Trots att regissören Emerald Fennell är aningen för grovhuggen i sin hantering av dessa ämnen, vilket ofta leder till överdrifter och tveksamma generaliseringar, så lyckas man ändå beröra flera kritiska samhällsfrågor på ett intressant sätt. 

Promising Young Woman är som allra starkast då den antar en gestalt som omges av nihilism och cynism. Då Mulligans karaktär Cassie vandrar genom det gråa och livlösa Ohio så dras tankarna genast åt Robert De Niros förbittrade och mordiska Travis Bickle i Taxi Driver. Mulligan, som vanligtvis inte associeras med instabila och våldsamma karaktärer, lyckas hitta en balans mellan det absurda och väldigt rörande. Tyvärr så är den faktiska filmen inte lika professionell, eller övertygande, som sin huvudrollsinnehavare.

Alltför ofta så är Promising Young Woman passiv och orörlig, de gånger man borde kört på utan några hämningar blir istället ett reserverat trampande där väldigt lite uträttas. Mulligans solida skådespel är i dessa menlösa stunder det enda som skänker filmen någon som helst substans.  

Överlag hade ett mått av kompromisslöhet passat filmen som handen i handsken. För det är i det totalt hopplösa och förtvivlade som Promising Young Woman är som bäst, då allt hopp är ute, då vansinnet, desperationen och förtvivlan blir den enda utvägen. Även om jag ogärna upplever den helt förödande brutala Hard Candy en gång till, så hade jag önskat att vi åtminstone fick ett och annat genuint chockmoment som hade lämnat blodsmak i munnen. Även om Fennel önskar vara återhållsam vad gäller fysiskt våld, så är filmens subtila stunder inte tillräckligt kraftfulla för att kompensera för bristen på en isande brutalitet. 

Promising Young Woman är långt ifrån någon perfekt hämndresa, oviljan att helat måla i svarta färger och släcka alla ljus gör att det många gånger endast känns som en bitsk liten bagatell. Men frågeställningarna som erbjuds gör det tillräckligt intressant för att faktiskt motivera en titt. 

Betyg 6/10       

Godzilla Vs. King Kong Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Inte ens med två av filmvärdens mest berömda monster så lyckas man inte med att åstadkomma något annat än en hopplös soppa innehållandes gräsligt skådespel och en hopplöst virrig berättelse . 

Det var ingen som efterfrågade en film med djupa veck i pannan och allvarlig uppsyn. Istället vore ett rakt och enkelt matinéäventyr full godtagbart då det kommer till att producera en film där två av världens mest igenkännbara filmmonster/varelser drabbar samman. Men det är de gångerna det enkla krånglas till och förvrids som den denna sanna katastrofen kan inträffa. Vanligtvis kan filmer fungera med ett fåtal starka ingredienser, men regissören Adam Wingard har slagit knut på sig själv och adderat tusental vilket skapar en soppa med så gräslig smak att ansiktet antar samma färg som Hulken. Men så relativt milda uttryck och begrepp som sabotage eller misslyckande är tyvärr alldeles för genröst då vi diskuterar Godzilla Vs. King Kong.

Sedan Marvel Studios sjösatte sitt Marvel Cinematic Universe så har hela Hollywood försökt skapa liknande plattformar  där ett helt universum kan utspela sig i ett antal olika filmer och TV-serier. Tyvärr så har majoriteten av dessa delade filmuniversum blivit filmvärldens motsvarighet till det ökända vansinnesprojektet Dragons Gate som går att beskåda vid E4’an. Utsidan må vara pampig och uppseendeväckande, men vid en närmare titt så väntar fallfärdiga byggnader och en interiör som är lika ihålig som en grop. Oavsett om det varit Universal, med deras försök att bygga upp ett skräckuniversum, med den helt bedrövliga versionen av Mumien med Tom Cruise i huvudrollen, eller Warner Brothers och deras DC Extended Universe, så har det slutat i tragedi. 

Men Warner har vägrat att ge sig vad gäller sitt ’’monsterverse’’. Trots ett ljummet mottagande för Gareth Edwards Godzilla, dess uppföljare King Of Monsters eller Kong: Skull Island, så har Warner Brothers trampat på som en ilsken tjur, fast beslutna om att nå ändhållplatsen, som påstås vara Godzilla Vs. King Kong

Ibland kan ihärdigheten och självförtroendet leda till något bra, en turbulent start betyder ingenting om slutdestinationen visar sig vara utopisk. Men det är endast under kraftig berusning, skyhög feber eller vapenhot som man kan kategorisera Godzilla Vs. King Kong som ens acceptabel. Ingen förväntade sig att Adam Wingard, vars CV är lika brett som ett myrkliv, skulle drabbas av en lidnerskknäpp och åstadkomma någon storartat. Om Godzilla Vs. King Kong hade haft ett uns charm, något som helst sinne för humor eller imponerande action, så hade det kunnat kompensera för de otaliga brister som ständigt håller på att få filmen att kapsejsa som skeppet Vasa.   

För Adam Wingard så verkar även de mest basala kriterierna för underhållning vara fullkomligt omöjliga att uppfylla. Det spelar ingen roll hur absurd eller overklig en film är, om det finns något som förankrar filmen i någotsånär sympatiskt eller igenkännbart, som karaktärer, komik eller berättande, så kan man övervinna det mesta, även om resten av bygget håller på att rämna. Titta bara på Jake Kasdans nyversionen av Jumanji där Dwayne Johnson, Jack Black och Karen Gillan bjuder på grandios underhållning trots ett tunt koncept. 

Tyvärr så har ’’monsterverse’’ och dess karaktärsgalleri, sedan första början, varit lika charmerande som ett plattdäck mitt i rusningstrafiken. Trots en rad mycket kompetenta aktörer som Bryan Cranston, Ken Watanabe, Kyle Chandler och Elizabeth Olsen så är det en rent omöjlig uppgift att erinra sig någon av de personer vi stött på. Men där tidigare skådespeleri har oscillerat mellan att vara skrämmande, tafatt till rent apatiskt, så har Adam Wingard – osannolikt nog, lyckats sänka nivån ytterligare. Rebecca Hall, som tyvärr, har hamlat sidledes i sin karriär och aldrig kapitaliserat på sin mycket goda förmåga att agera, levererar ett skådespel som är så dött och mekaniskt att man kan undra om Hall endast är en CGI-rendering. Av någon anledning har Halls huvud gått i baklås vilket gör att hon levererar alla sina repliker med huvudet på sne och med uppspärrade ögon. 

Det är som att titta på en bisarr version av mördardockan Chucky från Child’s Play så fort Hall dyker upp. Tursamt nog för Hall så är hennes genuint dödar och skräckinjagande  agerande ett minimalt problem då vi ser till resten skådespelarensemblen. 

Demián Bichir har, efter sin Oscarsnominerade roll i A Better Life, bestämt sig för att korsfästa hela sin karriär med en kalkonkavalkad utan dess like med ’’underverk’’ som The Nun och The Grudge. Bichir självdestruktiva karriärsval fortsätter här med en prestation som hör hemma i skamvrån på en clownutbildning. Alexander Skarsgård får den stora äran att springa runt i cirklar och se ut som om han just insett att han glömt stänga av spisen. Dessa skådespelarmässiga djävulsgåvor avrundas med Millie Bobby Brown vars mun, precis som Halls huvud, har låst sig och får stå på glänt som en fågelholk. 

Men varken skådespelet eller berättelsen spelar någon större roll, det mest essentiella, i en genrefilm som detta, är om actionscenerna håller måttet och kan erbjuda ett grandiost popcornspektakel. Med två tillgångar som King Kong och Godzilla borde lite nervpirrande och exalterande action vara en barnlek att åstadkomma, även för den minst rutinerade av filmmakare. Tyvärr så visar det sig att Adam Wingard är lika okunnig att iscensätta action som att regissera sina skådespelare. Det blir ett evighetslångt bankande där King Kong och Godzilla ser ut som två påverkade wrestlers, vars bäst före datum passerat. Trots att hela storstäder reduceras till grus och explosioner som smäller mer än tolvslaget på nyårsafton, så är slutresultatet så pass dött att man kan känna hur livet sugs ur kroppen. 

Som om detta inte vore illa nog så gör man inte ens ett försök till att skapa någon som helst röd tråd. Det hade inte behövts något förfinat eller slugt Christopher Nolan berättande, den mest spartanska berättelse hade kunnat fungera som struktur. Men precis som med allt annat i filmen så kastar man bara in första bästa ide utan att reflektera kring om det fungerar. Hela Godzilla Vs Kong känns som en enda lång improvisation där allt som kunde gå fel har gått fel. Allting kulminerar i en final som hör till det mest patetiska jag sett sedan nyversionen av Clash Of The Titans med Sam Worthington i huvudrollen. 

Att misslyckas med Godzilla Vs Kong är som att misslyckas med poppa mikropopcorn . Det borde inte gå, men Adam Wingard och Warner Brothers har bevisat att inte ens naturlagar gäller vad en helt anskrämliga filmer anbelangar. 

Betyg 1/10  

Mortal Kombat Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Obeskrivligt uselt då Mortal Kombat, återigen, blir film. 

Endast en mycket cynisk och illvillig kraft kan ha önskat att vi skulle behöva genomlida en genuin skräpfilm i en tid då oro, obehag och osäkerhet sveper över världen. Så kallade campfester kan ha sin charm. Vem kan ogilla Sylvester Stallone i det hiskeligt ruttna Cobra ? Där actionscenerna, produktionen och berättelsen knappt kan mäta sig med ett skolprojekt från årskurs ett när det kommer till berättarteknik. Men dessa kalkonfestligheter är oftast omedvetna om sin brist på kompetens. Man sätter bokstavligt talat nycklarna i bilen, växlar upp och trycker ned gaspedalen hårt. Vad som händer därefter är upp till ödet och slumpen… 

Att Mortal Kombat skulle bli en vändpunkt för filmer baserade på TV-spel var det nog ingen som hade tänkt sig. Det är överhuvudtaget svårt att förstå anledningen varför man gör ytterligare ett försök att adaptera utgivaren Midway och utvecklaren NetherRealms kultklassiska fighting med tanke på vad som hände sist då karaktärer som Scorpion och Sub-Zero blev till kött och blod kontra ettor och nollor . Spelmässigt så har Mortal Kombat alltid anammat det ,med stor självinsikt‚ det allra fånigaste och mest banala. Alltifrån det överdrivna  våldet till röstskådespelet osar av D-film, och spelens berättelser står inte i kö för att vinna ett Augustpris. Men det tarvliga tramset lyckas ändå att   fungera i den kontext som NetherRealm bygger upp. Spelen har en glimt i ögat som drar tankarna åt det mest töntiga och skrattretande actionfilmerna från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Men charm, eller ens den mest grundläggande förståelsen för underhållning går inte att hitta i en enda cell hos Mortal Kombat (2021). Istället är detta fullblodsskräp då det är som allra värst. Många gånger är det så pass ruttet och förfallet att det inte ens går att skratta åt att hela filmen är som en tiondeklassens parkteater, där kulisserna rämnar och där skådespelet på sin höjd skulle kunna övertyga en skalbagge.     

Men det finns faktiskt en del – om än liten, som bör belysas, filmens inledande minut är både snygg och välgjord. Ett vackert feodalt Japan visas upp med fina färger och stilig arkitektur, och för en liten stund finns det ett litet hopp om att Mortal Kombat kanske har potentiell att åtminstone vara dräglig. Men då denna ynka minut har passerat så är det en kapplöpning rakt ned mot jordens medelpunkt. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja gräva. Jag får någon obehaglig känsla att Mortal Kombat försätter en i samma stämningsläge som då Winston Churchill anlände till Berlin efter krigsslutet och såg ut över en fullkomligt förstörd stad där förödelsen nådde lika långt som horisonten. 

Trots att Warner Brothers, som fram till ett par dagar sedan, ägdes av telefonbolaget AT&T, är det mesta skuldsatta företaget på jorden, så finns det inga som helst ursäkter varför Mortal Kombat håller samma visuella nivå som en hemmafilm på YouTube. Oavsett om det gäller fotot och dess kompositionen, klippningen etcetera, så är det som att titta på någon fruktansvärd olycka. Jag har använt liknelsen tidigare, men det finns julkalendrar som är mer övertygande rent estetiskt än det vi får se här. Med en påstådd budget på 55 miljoner dollar så kan man fråga sig om det inte pågått något ekonomiskt svindleri bakom kulisserna. Med tanke på att dagens teknik kan kompensera för det mesta, se bara till regissören Tim Miller och vad denne lyckades åstadkomma med Deadpool för en snarlik budget, så finns det inga ursäkter för att Mortal Kombat är anskrämlig att titta på. Med pappkulisser och inspelningsplatser som ser ut att vara inspelade i ett gräsligt industriområde, så är det en ohygglig syn som väntar. 

Om det visuella inte ens når ovan vattenytan så återstår bara actionscenerna som den sista frälsningen. Där spelen har gjort sig kända för sin ohämmade brutalitet och rent vulgära avslutande attacker, där man decimerar och separera kroppsdelar samtidigt som det flyter med blod än under den franska revolutionen, så är det sista hoppet att Mortal Kombat kanske kunde göra något av detta hypervåld. Men givetvis så serveras ytterligare ett ruttet ägg vars stank följer en långt efter att filmen tagit slut. I bästa fall så liknar handgemänget ett fyllebråk på den lokala puben, med skådespelare som ligger i en hög och klumpigt slår på varandra. Vad gäller det blodsdrypande och rent perversa våldet så bjuds det bara på en riktigt ’’hårresande’’ avrättning – som jämfört med det som visats i de senaste spelen, är relativt tafatt. Resten fylls ut med genomusel koreografi och stunts som är lika viga och graciösa som en flodhäst på en balanslina.  

Mortal Kombat hade dock kunnat komma undan med denna hysteriska inkompetens om regissören Simon McQuoid haft ett enda roligt ben i kroppen. Tyvärr så är försöken till humor lika lyckade som ståuppkomik mellan två affärsjurister på en firmafest. Till och med Joaquin Phoenixs kalkonskämt på ståuppklubben i Joker (2019) är komiskt guld i jämförelse. Inte blir det bättre av att majoriteten av ensemblen är lika charmiga som en hungrig anakonda utan någon som helst förmågan att agera. 

Då allting är över så kan man bara be en stilla bön till högre makter om att helvetet som just genomlidits aldrig mer kommer att upprepas. Mortal Kombat är så pass inkompetent och charmlös att den får sitt äldre syskon – adaptionen från 1995, att framstå som ett revolutionerande mästerverk. Där kunde man i alla fall skratta åt det platta fallet, denna gången kan bara kippa efter andan och vara tacksam för att man undkommit med livet i behåll. 

Betyg 1/10