All images courtesy and copyright of Warner Bros. 2024

Summering: Skynket har fallit och humbugen är avslöjad. Uppföljaren till en av 2019 års mest bejublade filmer är inget annat än hopplöst skräp.  

Det är fem år sedan Todd Phillips bestämde sig för att söka, ära, prestige och Oscarsstatyetter med sin tolkning av Joker. Ändamålet för Phillips var att försöka övertyga om att det fanns mer än det trams och flams som tidigare hade uppvisats, och Joker resulterade i två vinster på Oscarsgalan följande år, varav en för bästa skådespelare för Joaquin Phoenix. Allting var frid och fröjd förutom på denna sida, som delade ut lägsta betyg till filmen. Ett halvt halvårtionden senare vidhåller jag att det var en miserabel plåga, även om man bortsåg från att filmen ignorerade – samt förvred, stora delar av etablerad serietidnings-mytologi, något som nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men som blev ytterligare extra salt i såren då Phillips uppvisade ett rent förakt mot grundmaterialet. Pretentionerna, egot och den totala bristen på vettig utformning, vad gäller berättelsen, cementerade min uppfattning att filmen var ett luftslott, ett ihåligt skrytbygge utan hjärta, funktion eller själ. 

När uppföljaren – som Phillips stöddigt menade aldrig skulle bli av, nu slår ned som ett ovälkommet brev på posten är det uppenbart att bedömningen vad gällde föregångaren inte bara står sig för personlig räkning, den rentav bekräftas genom en fullkomligt bottenlöst usel film som liknar ett enda stort skämt. 

Initialt finns dock molekylärt små tecken att det kan vara en aningen bättre film som väntar. Det gräsliga analoga fotot har nu ersatts mot en mer attraktiv digital motpart som inte får filmen att likna ett tekniskt misstag där negativet misshandlats bortom beskrivning. Lady Gaga inger också hopp om en genuint intressant tolkning av Harley Quinn, ett mer laddat, intensivt och mörkt porträtt än det överdrivna och fåniga som Margot Robbie gjort världen bekant med. Men allt visar sig bara vara en grym, elak och otäckt cynisk fernissa som lovar något som aldrig kommer tillskott. Istället demonstrerar Folie à Deux vilken rödridå Joker faktiskt var, framförallt vad gäller Todd Phillips oerhört begränsade förmåga att regissera. 

Phillips som tidigare regisserat nonsens som Baksmällan, bestämde sig då han regisserade Joker att utnämna sig själv till kung och härskare över vad kvalitativ film är. I tonvis av intervjuer bredde regissören ut sig och spädde på med magstarka uttalande om vad som kan kategoriseras som rätt och fel vad gäller filmkonsten. Det var lika makabert som att lyssna till en naiv tioåring försöka förklara det periodiska systemet för Stephen Hawking. Och trots sina stora ord har Phillips ingen förmåga att backa upp dem, i alla fall inte med något vi får se prov på här. Folie à Deux är inget annat än ett kreativt kaos vars substans snart avslöjas vara erbarmlig. Att stöpa filmen som en musikal, där ett antal abstrakta och surrealistiska dansnummer förekommer, kunde ha varit en intressant infallsvinkel för att demonstrera den mentala ohälsan som filmen – tror sig, vilja beröra. Musikens eskapistiska attribut har goda förutsättningar att funka som stark kontrastverkning till det kala, kalla och brutala fängelse majoriteten av filmen utspelar sig i. Men Todd Phillips vägrar att ta konceptet så långt, istället blir samtliga musikaliska inslag bara forcerade, fåniga och extremt fåfänga. 

Överlag framtår inga inslag genomtänka eller meningsfulla. Phillips verkar känna på sig att skynket snart faller och att humbug stämpeln lär följa, detta leder till att han i desperation kastar in precis allt. Det blir smörsång, förkastlig dans, lite patetiskt våld och horribel kemi mellan Phoenix och Gaga. 

Berättelsen är nästintill lika utsvulten och mager som Phoenixs skräckinjagande magra kropp. Här finns absolut noll av kreativt eller nyskapande värde, istället blir alla abstrakta och udda inslag mest en löjeväckande distraktion från det faktum att detta är en uppföljare som aldrig borde ha gjorts. Än värre blir det av att Phillips fortsätter visa upp ett unikt förakt för källmaterialet. Tillskillnad mot alltför militanta och aggressiva fanatiker, som kräver att källmaterialet efterföljs likt en helig text, är jag öppen för radikala förändringar. Dock måste justeringarna bidra till något av värde, Christopher Nolan tog sig både en och annan frihet med sin Batman-trilogi och resultatet var häpnadsväckande.  Phillips tolkning kunde ha gått hem om de inte hade presenteras bortom det amatörmässiga. Med tanke på att värdet att vara autentisk till källmaterialet värderas lika mycket som vatten för en drunknande man, är det också absurt varför det används klassiska karaktärer – exempelvis Harvey Dent, utan engagemang eller någon tydlig vision. Flertalet kända figurer kunde lika gärna ha haft slumpmässiga namn då de är antitesten till minnesvärda. 

Joaquin Phoenix fortsätter sina clownkonster – inte positivt menat, det är ett kopiöst mumlande, märkliga miner och ett allmänt bisarrt beteende som han nyttjat i sitt skådespel sedan sin roll i The Master 2012. Denna gång är agerandet närmast mekaniskt, repetitivt och inte det minsta inspirerat. Än värre är sånginsatsen som är så pass gräslig att Pierce Brosnans öronbedövande usla stämma i Mamma Mia framstår som en arvtagare till både Pavarotti och Caruso. 

Men tro det eller ej, pinan tar inte slut här, för bortom den värdelösa storyn, ointressanta skådespelet och Todd Phillips stirriga och kreativt bankrutta regi är det hela närmast illegalt tråkigt. Där föregående film i alla fall försökt introducera ett och annat chockmoment är den kvoten på livshotande låg nivå här. Att speltiden på nästan 140 minuter känns längre än att sitta fast i en trång hiss med akut toalettbehov, gör detta till ett anskrämligt skämt som förhoppningsvis innebär slutet för denna hiskeliga tolkning av en av popkulturens mest ikoniska karaktärer. 

Betyg 1/10 

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2024

Summering: Det må inte vara en komisk fullträff men likaväl ett solitt stycke underhållande film med en imponerande Glen Powell 

Richard Linklater börjar allt mer likna landsmannen Steven Soderbergh i sitt filmskapande. Även om Linklater inte blivit ett levande skämt, med en rad osanna uttalande – som en definitiv pension från filmmediet skulle påbörjas för mer än tio år sedan, är hans karriär – med ett multum vitt skilda filmer och projekt, snarlik Soderberghs kaotiska katalog. Linklater har – trots en rad hyllade projekt, aldrig uppnått samma status som andra bejublade regissörer som har nära till dramatiken. Linklaters karriär har också varit lite av en berg och dalbana, alltifrån den minnesvärda Before-trilogi till dravel som A Scanner Darkly. 

Med Hit Man fortsätter Linklater pröva på genrer, nu med något så udda som en syrlig och fräck romantisk komedi. Och denna gång finns inga monstruösa ambitioner att skapa ett epos i Boyhood-anda, istället känns det som en återgång till den sortens lättsamma och bagatellartade film som var den lysande School Of Rock, där alla inblandande verkar ha oförskämt roligt. 

För Hit Man väljer – likt School Of Rock, att helt och hållet förlita sig på sin huvudrollsinnehavare. Där Jack Black fick leva ut och fullkomligt briljera fungerar Hit Man som en liknande plattform för den alltmer populära Glen Powell. Powell, som fram tills nu blivit delegerad till biroller i filmer med – mestadels, ytterst tveksam kvalité, får nu möjlighet att visa på sin verkliga kapacitet. 

Powell gör här en lysande rolltolkning, han visar på stor känsla för komik men också att han besitter allmän karisma. Att berättelsen – till stor del, kan ses som en saga om en makaber lögn glöms bort då Powell ständigt charmerar publiken med sitt ytterst välkomnande manér. Bredvid sig har han också en stabil Adria Arjona som har god kemi med Powell vilket skapar ett av de mer minnesvärda filmparen på senare tid. 

Att ingenting är på särskilt stort allvar är också tydligt. Linklater har – som nämnt, rört sig mellan högt och lågt likt få andra regissörer, inte bara vad gäller kvalitet utan också tematik och innehåll. Denna gång är det hela bara menat att vara ett enda långt skämt, det innebär en uppsjö karikatyrer, otroliga sammanträffanden och sekvenser som tänjer på de flesta logiska gränser. Inget av det här spelar någon större roll då Linklater är väl införstådd med filmens inneboende oseriösa natur. 

Dock har detta allmänna tramsande också sina baksidor. Flera gånger om serveras scener med onödigt långa dialog där utläggningar – som önskar vara komiskt guld, mest blir hopplöst tjattrande. Flera sekvenser saknar den självklara och härligt avslappnade attityden från School Of Rock, något som gör att ett antal segment känns som rent navelskådande. Filmen är istället i sitt komiska esse då Linklater bygger upp vansinnesscenarion som är så pass absurda att det är omöjligt att inte skaka på huvudet. Flera gånger om förekommer den mest fantastiska kalabalik som inte går att värja sig ifrån. Utöver det lyckas Linklater också skapa lysande humor genom att presentera otäckt roliga amerikanska stereotyper som rört sig från det osannolika till det – olyckligtvis, alltmer trovärdiga i och med det vi fått se prov på från landet i väst de senaste åren. 

Hit Man må inte vara en lika solklar komisk klassiker som då Jack Black bestämde sig för att wallraffa som musiklärare. Men det går inte att undkomma att Linklater bjuder på en både rolig och fartfylld romantisk bagatell som utan tvekan hör till det mer inspirerade han erbjudit under de senaste åren. 

Betyg 6/10 

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2024

Summering: Det må vara Alex Garlands bästa film, men brist på mod hindrar det från att bli minnesvärt. 

Det känns som en perfekt film för vår tid. Civil War lyckas vara aktuell på ett antal plan. Först och främst som en påminnelse om att det idag pågår två brutala krig, ett i Ukraina, det andra i Gaza. Men det finns också en oerhört beklämmande aspekt som rör det amerikanska samhället och dess förfall, där radikalisering och ett alltmer auktoritärt republikanskt parti har lett till ett scenario där flertal amerikaner inte ser det som en omöjlighet att ta upp vapen mot staten och sina medmänniskor. 

Utgångspunkten är således oerhört fascinerande och brännande aktuell. Dock har det faktum att Alex Garland står som regissör inte lett till någon större upphetsning för personlig räkning. Garland har sedan sin regi debut med Ex Machina värpt fram filmer som varit så högdragna och pretentiösa att hela den mest absurda konstinstallation framstår avslappnad och alldaglig. Som manusförfattare hade dock Garland inte ens i närheten samma pretentioner och förhoppningar om att smyga sig in i förnäma finrum, detta med filmer som Danny Boys 28 Dagar Senare eller då han bidrog att skriva manus till nyversionen av actionspelet Devil May Cry från 2013. 

Civil War har också varit medialt omtalad, inte bara för att Garland står som regissör. Temat med ett modernt amerikanskt inbördeskrig har fått de så alltid ”intelligenta” kommentatorerna på diverse alternativa nyhetssajter – med högerinriktning, att skrika högt. En annan viktig ackompanjerande nyhet har varit Garlands uttalande att detta blir hans sista film som regissör under förutsebar tid. Och trots multum av smällar och kopiösa mängder eldstrider är Civli War inget explosivt avskedsbrev. Det är istället en ojämn men i många fall intensiv upplevelse som i alla fall kan kallas för Garlands bästa film som regissör. 

Garland har alltid haft problem med att förmedla värme och empati i sina diverse projekt. Framförallt då han suttit i regissörsstolen har filmerna utstrålat en oerhörd kyla och närmast steril hantering av saker som personregi och medkänsla för sina karaktärer. 

Flera av dessa problem förekommer även i Civil War. Garland känns fortfarande som en teknokrat, där filmskapandet bara är en maskin som kan tyglas med iskall ingenjörskonst. Civil War är inte frigjord från denna arktiska kyla, det vilar fortfarande något distanserat, hårdfört och o-välkomnande över hela filmen. Framförallt är Garlands personregi närmast skandalöst undermålig, saken blir inte bättre av att Kirsten Dunst har fått ansvaret att axla filmens huvudroll. Dunst har sedan sin insats i Lars Von Triers Melancholia utvecklat ett skådespel som är så pass platt att spelkort kan uppfattas att ha multipla dimensioner i jämförelse. Dunst låste mer eller mindre detta miserabla agerande i Sofia Coppola filmen The Beguiled där hon såg ut att ha ätit rostig spik till frukost. Att spela sammanbitna och luttrade karaktärer är ingen lätt uppgift då det kan bli utmattande att beskåda, men aktörer som tar sig an uppgiften med passion, inlevelse och kreativitet lyckas göra bufflar och surpuppor till makalösa karaktärer. Exemplen är många, men nu senast gjorde Paul Giamatti en fantastisk roll i den underbara The Holdovers där karaktären var långt ifrån sympatisk. 

Men Dunst agerar utan den minsta ansträngning eller engagemang, det är så slappt och monotont att karaktären snart blir till en av de mest osympatiska jag haft missnöjet att spendera två timmar med på mycket länge. Inte mycket bättre går det för Wagner Moura som utför rena pajaskonster med en karaktär som överhuvudtaget inte går att tycka om eller finna det minsta underhållande. Varken Dunst eller Moura får någon större hjälp från Garlands iskalla handlag. Men det finns en ljuspunkt i ensemblen, Cailee Spaeny är ett fantastiskt motgift mot dessa två rent bedrövliga insatser. Spaeny har karisma, utstrålning men lyckas också tillföra nyanser och göra sin karaktär till något mer än att bara vara en vidögd och naiv nybörjare. 

Berättelsen och dess utgångspunkt må verka aktuell och perfekt för att dela ut både en och annan smocka mot de MÅNGA fel och brister i det moderna USA. Men Garland är istället oväntat feg och vågar inte göra några vidare allegorier som provocerar. Konflikten är oväntat tandlös och kunde lika gärna ha utspelat sig i det tidiga stadiet av det Somaliaska inbördeskriget. Garland använder aldrig de nuvarande motsättningarna inom USA för att skapa en dramatisk krutdurk, allting är passivt och svagt. 

Men allt är inte hopplöst, det finns scener som måste applåderas. Garland lyckas många gånger om bygga upp en oerhört tät spänning som är genuint nervkittlande. Filmens stridsscener är inte särskilt innovativa vad gäller visualisering men ljuddesignen är rent genialisk. Sättet publiken överfalls av öronbedövande skott, explosioner och rop på hjälp är fruktansvärt effektivt och intensivt.       

Civil War är en blandad kompott, flera tillfällen hör till bland det bästa Alex Garland producerat för en film. Dock är flera av de forna bristerna fortfarande kvar och i slutänden känns det hela som en något förlorad möjlighet till något riktigt minnesvärt. 

Betyg 6/10 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2024

Summering: Skräcklöst och utan någon som helst relevans för någon.  

I en tid då folk bönar och ber om att superhjältar skall begravas och aldrig komma tillbaka har nästa trend anlänt som ett brev på posten. Nu är det klassiska skräckfilmer som skall göras om – eller få uppföljare, avsedda att nollställa en kaotisk kronologi. Halloween, Hellraiser och nu senast Exorcisten är bara ett fåtal exempel. Dock har dessa projekt en sak gemensamt, slutresultatet har mestadels varit katastrofalt. Den senaste Exorcisten kallad Believer var ett smärre skämt och lyckades varken återställa serien efter förkastliga filmer som The Beginning eller The Exorcist II: The Heretic. 

The Omen är inte i närheten lika bejublad, älskad eller skräckinjagande som William Friedkins klassiska film. Däremot har den inslag som gjort den närmast kultförklarad, med korta moment av ohyggligt brutalt våld. Men precis som andra skräckklassiker belönandes – eller rättare sagt förbannades, filmen med en rad horribla uppföljare som knappt går att recensera utan att riskera hälsa och välbefinnande. Dessutom bjöds vi för på en totalt menlös remake år 2006 som endast lyckades med att få publiken att sucka djupt. 

Istället för att spinna vidare på remaken väljer man att gå tillbaka till källan med en prequel som utspelar sig i den kontinuitet som etablerades av Richard Donners första film. Mängden skräckfilmer i prequel format har dock visat sig lika pålitliga som svenska motorvägar under rasande snöstorm. Det primära problemet med The First Omen är att syftet och konceptet är fullkomligt ruttet. En prequel bör fördjupa och ge originalfilmen mer styrka. Det bör också finnas en vördnad och kärlek till filmens vars axlar man väljer att stå på. Men vad gäller någon mätbar kvantitet av passion är den närmast obefintlig. Förutom ett par snarlika kameraåkningar och bildkomposition från några av de mest klassiska scenerna från originalet så osar The First Omen av slentrian och ointresse. Berättelsen är befriad från någon som helst spänning eller relevans då publiken är alltför medveten om slutdestinationen. De bästa prequels lyckas skapa nya karaktärer och situationer som engagerar och åkallar kraftfull nostalgi, se bara till den geniala Rogue One A Star Wars Story. 

The First Omen har karaktärer som är lika intressanta som stinkande kompost. Det är en samling av klyschor och schabloner som fått mänsklig gestalt. Skådespelet är minst lika krystat och artificiellt, inte ens ett fullblodsproffs som Bill Nighy kan göra något annat än att håglöst se sig om efter nödutgången. 

Och sedan kommer vi till kardinalsynden, filmens berättarteknik och faktiska story förtjänar att gå ett dussin golgatavandringar. Regissören Arkasha Stevenson har ytterst begränsad erfarenhet och ovanan är plågsamt uppenbar. Stevenson har ett ypperligt uselt sätt att presentera berättelsen, vändningar som är avsedda att chockera blir till skrattretande platta fall, detta eftersom skeendena är uppenbara även för en fladdermus i strålkastarljus. Skräcken i The Omen har alltid varit tillfällig och explosiv, chockmomenten är koncentrerade till ett fåtal kota moment som ärrat otaliga. Med tanke på att ribban höjts för brutalitet på film sedan originalet från 1976 borde det inte vara några problem att spränga alla gränser vad gäller chockvärde. Men inte ens här kan The First Omen göra något annat än att leverera en djup suck. De få moment då blodutgjutning sker är bedrövliga, framförallt eftersom specialeffekterna som används är undermåliga.         

The First Omen är ett praktfiasko som har noll substans, noll relevans och absolut noll existensberättigande. Det är så pass överflödigt och förkastligt att man kan sakna tiden då Rob Zombie gjorde sin fasansfulla version av Halloween, där fanns det i alla fall en tanke, även om den var usel, ett stadium The First Omen lyckas att passera gång på gång. 

Betyg 1/10   

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023

Summering: Trion briljerar medan regissören Nia DaCosta kämpar med det extraordinära. 

Är det Marvel eller är det en ny pandemi som står redo att ta livet av nästan 7 miljoner människor ? Frågan må vara makaber och okänslig, men det är svårt att inte ställa den då vi läser om Marvel på film och åsikterna som florerar från ’’experter’’ och anonyma kommentarer på internet. Från att ha varit några av de största kassasuccéerna som skådats i modern tid har nu solen börjat gå ned. Den klassiska amerikanska traditionen, att hylla och älska för att sedan riva ned allt har nu drabbat Marvel Studios. Martin Scorsese har under året krävt att filmindustrin skall gå i strid mot bolaget, vars filmer handlar om något så skadligt som supermän – och kvinnor, ett hot som tydligen är mer potent än det faktum att skådespelare inte har råd med varken mat eller sjukvård, något som resulterat i en snart fyra månader lång strejk. Det är idag omöjligt att känna samma entusiasm eller glädje då Marvel numera blivit lika toxiskt, otrevligt och deprimerande som Star Wars efter The Last Jedi, då antifans bestämde sig för att förgifta ett helt community. 

The Marvels anländer mitt i denna solförmörkelse, prognosen för intäkter är kolsvart och den hord av giftiga Brie Larson-hatare, som fortfarande känner sig förolämpade efter hennes uttalande, som i sak grundade sig i något så ’’förskräckligt’’ som mångfald hos filmkritiker, står hånfullt och väntar på fallet. Det är med andra ord måttligt trevligt att behöva ta tag i en recension då det känns som att vada ned i en avföringscistern hos Käppalaverket. 

Regissören Nia DaCosta har med andra ord en massiv uppförsbacke men närmar sig projektet genom att inte ta någonting på särskilt stort allvar, detta resulterar i en rad saker som charmerar – men i lika stor utsträckning, frustrerar. En överhängande och återkommande kritik gällande de senaste Marvel Studios projekten har varit en brist på någon som helst vägledning eller tydlig väg framåt. Där fas 1-3 av universumet tydligt ledde fram till den massiva finalen i Avengers Endgame har fas 4 handlat om att experimentera och att introducera nya karaktärer för publiken. Märkligt nog blir 

The Marvels något av en uppsamling för flera av de Disney Plus serier som vi sett under de gångna åren. Både WandaVision och den fantastiska Ms. Marvel har stor bäring för narrativet, framförallt den sistnämnda. I mångt och mycket känns The Marvels som en renodlad uppföljare till Kamala Khans äventyr föregående. Detta är sannerligen inte fel då Khan är en Marvel bästa karaktärer. Iman Vellani är också lika fantastisk här som i fjolårets serie, genom en oupphörlig entusiasm och kunskap kring allt Marvel är Vellani den perfekta aktören för jobbet. Sättet Vellani blandar humor med ungdomlig naivitet är fullkomligt fantastiskt och de gånger Kamala står i centrum är filmen och DaCosta i sitt esse. Men även andra två huvudrollsinnehavarna med Brie Larson i spetsen har en superb kemi. Larson har dessutom valt att presentera Carol Danvers i en gestalt som drar tankarna åt versionen skriven av den eminenta Kelly Sue DeConnick. 2019 års version av Danvers var en förvirrad och vilsen individ som successivt försökte hitta en identitet. 

Detta är en självsäkrare, mer karismatisk och humoristisk person som också bär på ett mörker – som karaktären alltid sadlats med. Larson injicerar också en stor del av sin egen excentriska personlighet och skapar en betydligt mer färgstark person än sist. 

Teyonah Parris är oväntat vass i rollen som Monica Rambeau, en karaktär som aldrig fick komma till skott i WandaVision men som här känns som ett essentiellt inslag. Att Parris och DaCosta har arbetserfarenhet ihop är märkbart då då det finns ett uppenbart lugn över Parris skådespel. Och då dessa tre personer får göra mer eller mindre ingenting är filmen oemotståndlig. Stan Lees idé om att skildra vardagen och det triviala i livet, även för superhjältar, är fantastiskt att se på här, framförallt eftersom kemin mellan de tre skådespelarna är ypperlig. Då det endast leks och flamsas är DaCosta och de tre aktörerna sannerligen hemma och det finns mänsklig värme som gör det hela oerhört sympatisk att se på. 

Men när det mer fantastiska skall introduceras framträder kraftig turbulens. DaCosta skapade både en och annan rubrik i och med ett uttalande att mycket av filmens innehåll var obegripligt för henne. Något som måste ses som aningen udda då hon själv är medförfattare till manuskriptet. Andra regissörer har lyckats hitta en balans mellan sin personliga registil och det massiva Marvel maskineriet. Tyvärr verkar DaCosta inte särskilt bekväm med denna jättemaskin, detta är främst märkbart i filmens chockerande klumpiga exposition. Där de vardagliga samtalen flyter på som ett rinnande vatten stöter man på patrull då de invecklade och röriga koncepten gällande rymdtransport och maskhål skall presenteras. Här känns det mer eller mindre som en malande föreläsning där DaCosta endast vill nå fram till slutet. Märkligt nog är ett par av de mer emotionella momenten också aningen forcerade, trots att DaCosta hittar en intressant ingångspunkt som ger ett par förklaringar till Danvers ständiga frånvaro från planeten jorden är dess emotionella klimax simpelt, trots att Larson och övriga aktörer har kapacitet att göra en drabbande sekvens. 

Den korta speltiden på drygt 100 minuter är dock inte så beklämmande som många velat påstå innan. The Marvels har ett raskt och mycket rappt tempo, förutom den sega exposition är detta en virvelvind som ständigt rör sig framåt. Dessutom får vi en otroligt skarpsinnig actionscen tidigt i filmen som utnyttjar serietidnings-kaos och superkrafter till maximal effekt. Dessutom bjuds det på ett par ypperliga överraskningar för fansen som är omöjliga att inte bli exalterade över. 

The Marvels är oemotståndlig då trion får ro om varandra och utforska vardagslivet som superhjältar, men då det skall bli mer storslaget och magnifikt känns Nia DaCosta både skrämd och trevande. Det är en fantastisk grund för framtida äventyr men inte någon explosiv triumf här och nu.                         

Betyg 7/10

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios

Summering: Utan Hollywood-glamour återstår menlös berättarteknik och en rad erbarmliga skådespelare som alla förtjänar att korsförhöras av Poirot själv för brott mot skådespelarkonsten. 

Tanken med Kenneth Branaghs första Agatha Christie adaption Mordet På Orientexpressen var att blända visuellt och bjuda på en ensemble mer mer stjärnglans än stratosfären. Resultatet var dock lika exklusivt som den mest budgetvänliga menyn på McDonalds. Berättandet var befriat från någon som helst elegans, i jämförelse med den närmast klassiska versionen från 1974 fanns det inte heller någon finess eller genuin glädje i personregin. Dessa problem blev bara värre med uppföljaren Döden På Nilen, som kom så sent som förra året. Ensemblen var långtifrån namnkunnig, den generella tristessen från skådespelare och regissör var mer påträngande än någonsin. 

När det nu blivit dags för omgång tre är problemen inte bara tydliga utan självlysande. I och med att tidigare filmer – mer eller mindre, motiverat sin existens genom att sammanföra maximalt antal filmstjärnor – även om flera namn kunnat ifrågasättas vad gäller skådespelarförmågan. Denna gång stöter Branagh på patrull då skafferiet är tomt. Istället för Judi Dench och Willem Dafoe får vi nu skådespelare som inte ens hade attraherat intresse i en spökstad med två invånare. 

Att inte ha tillgång till världskändisar behöver inte vara ett problem. Nöjesindustrin har ett överskott av oerhört kompetenta aktörer som figurerar på småteatrar runt om i världen, ett flertal av dessa skulle utan större problem kunna överträffa en rad av sina kollegor som tar emot lönecheckar som är i paritet med mindre länders BNP.  

Om sunt förnuft hade fått råda hade Branagh – med sin teaterbakgrund, samlat gräddan av aktörer från diverse brittiska teatrar och gett biopubliken ett smakprov på sublimt skådespel, befriat från traditionellt kändisskap. Detta hade också varit helt i linje med filmens påstådda etos, där producenten James Prichard talat önskan att göra Mord I Venedig till en markant annorlunda film i jämförelse med föregående två. 

Och annorlunda är det, i alla fall vad gäller att presentera barockt och rent frånstötande uselt skådespel. Inte för att någon av de tidigare två filmerna fått ut de bästa ur sina aktörer, men vad som sker här överträffar alla naturlagar. Branagh själv fortsätter sin ointressanta och anonyma version av mästerdetektiven Poirot, men trist repetition är att föredra då vi ser till resten av skådespelarna. Rollbesättaren Lucy Bevan har presterat både högt och lågt, nu senast fick se prov på det geniala beslutet att ge rollen som Ken till Ryan Gosling. Men det finns också en rad katastrofala beslut, däribland att låta den närmast katatoniska Caitríona Balfe komma nära en kameran i Branaghs – enligt mig, överskattade, Belfast. Denna gång har Bevan och Branagh nått den absoluta bottnen vad gäller fel personer i fel roller. 

Nu får vi ’’makalösa och historiska talanger’’ som Jamie Dornan. Ja, ni läser rätt, Jamie Dornan, mannen, myten och katastrofen som med sin blotta närvaro kan fästa bojor av bly på varje film han medverkar i. Dornan kan dock andas ut – trots en skräckinjagande usel insats. Istället är det Kelly Reilly som får hela filmen – och biografen, att börja skälva. Vad Reilly kallar skådespel kan endast kategoriseras som rena pajaskonster, alla försök till att skapa nyanser eller skapa någon som helst trovärdighet blir till en tortyr bortom all beskrivning. Tina Fey tillsammans med Michelle Yeoh utgör den enda lilla Hollywood-glamouren, dock är båda två – på sin höjd, mediokra. Den duktiga Yeoh skriker, gapar och försvinner illa kvickt, Fey verkar tro att hon fortfarande gör komedi och agerar som om hon fortfarande är kvar i Saturday Night Live-studion.      

Om nu skådespelet inte är värt namnet kan man fråga sig om Branagh istället utvecklat sin berättarteknik, även här visar sig svara vara ett dånande nej… Tillskillnad mot de tidigare två filmerna är Mord I Venedig baserad på en av få Christie böcker som inte adapterats alltför ofta. Detta innebär att vissa kreativa friheter tagits, istället för England har mordmysteriet nu flyttats till Europas största turistfälla. Miljöbytet ger oss ett par vackra med anonyma bilder av renässansstaden, men spänningen och mordutredningen presenteras med samma torftiga handlag och ointresse som förr. Oavsett om strukturen och händelseförloppet alltid är snarlikt i Christies böcker kan en berättare med stor skicklighet ändå skapa spänning och intresse. Någon som helst laddning eller mystik är det inte tal om, det görs ett par menlösa försöka att injicera lite psykologisk skräck men dessa är implementerade med sådan inkompetens att de snarare påminner om ett sjaskigt Scooby-Doo avsnitt. Överlag känns precis allting trött, rutinmässigt och genuint urvattnat. Det enda som överhuvudtaget känns någorlunda utvecklat eller förbättrat sedan sist är det visuella. Genom att välja bort analoga kameror och istället filma digitalt skapas en betydligt stiligare film än tidigare. Men det är en klen tröst då vi har att göra med 100 minuter ointresse.

Betyg 2/10 

All images courtesy and copyright of Universal 2023

Summering: Måhända är det inte felfritt men trots det makalöst imponerande och oförskämt medryckande. Christopher Nolan har gjort sin bästa film sedan Inception.  

Filmkritikern och – numera, konsertarrangören Orvar Säfström presterade en formula för filmserier som Star Trek, Fredag Den 13’e, ett sätt att förskona sig från det sämsta. Se varann film…. Detta besynnerliga system visar sig också vara applicerbart för Christopher Nolans filmskapande. Interstellar må ha varit en publik – och kritikerfavorit, men får mig fortfarande att sucka i och med Matthew McConaugheys överdrivna skådespel. Filmens absurda slutkläm visade också upp Nolans sämsta tendenser som filmskapare, högdragen pseudo-intellektualism och en överskattning av sin egen berättarförmåga som ofta resulterar i krystade inslag, exempelvis den inte helt geniala scenen där två färjor håll gisslan i The Dark Night. 

Men efter Interstellar kom Dunkirk, ett stycke briljant film som påminde om varför Nolan är en mästare vad gäller att fånga publiken och briljera med ett hantverk som andra regissörer bara kan drömma om. Men givetvis skulle pendeln svängt tillbaka med Tenet, en totalt hopplös film som slog knut på sig själv. Dessutom släpptes den då COVID-19 rasade, allt detta medan en hysterisk och förblindad Nolan raljerade om att biografbesök skulle rädda mänskligheten under pågående pandemi. 

Efter tre år och ett studiobyte till Universal – Nolan övergav Warner Brothers efter deras beslut att släppa majoriteten av sina filmer direkt till streaming under 2020, har det blivit dags för Nolan att lämna det övernaturliga och fantastiska. 
Istället för att bege sig ut i rymden eller utforska drömvärldar gör Nolan en av sina mest jordnära och återhållsamma filmer sedan det mästerliga genombrottet Memento. 

I flera intervjuer har Nolan talat om att Robert Oppenheimers liv är den mest dramatiska berättelsen han skådat. Oppenheimers liv och arbete befinner sig och i en korsning där världen träder in i en ny era där teknologi och vetenskap skulle bli alltmer sammanlänkat med människans vardag. Men tillskillnad mot striden vid Dunkirk är sagan om Oppenheimer – på pappret, inte lämpad för att bli gastkramande spänning på film. Det är inte tal om några nervpirrande strider i luften eller någon brutal kamp om överlevnad på ett slagfält. Istället är det långa utläggningar om atomklyvning, plutonium och rökiga rum där politik och internationella relationer står i centrum. Det låter som en god och lärorik historieskrivning, inte som något som kan uppehålla tittarens intresse i tre timmar. Christopher Nolan har dock sneglat på David Finchers klassiker The Social Network och hittat ett sätt att göra förhandlingar och steril forskning till nagelbitare. Likt Fincher hittar Nolan en makalös intensitet som gör att varenda sekvens fängslande och omöjlig att ta ögonen ifrån. Manhattan projektet blir därför inte en vetenskaplig utläggning utan till ett rasande lopp där varenda sekund kan vara avgörande för att färdigställa projektet. Nolan lyckas också tillföra den förföriska och hypnotiska stämningen från sina sanna epos som Inception där allting som presenteras på vita duken får publiken att skrika efter mer. 

Oppenheimer känns också många gånger som en sorts summering av det bästa Nolan gjort. Det som alltid snillrika hantverket tas till sin spets. Kostym, scenografi och fotografi är fläckfritt och känns i många fall otäckt autentiskt. Regissörens närmast ohälsosamma övertygelse om praktiska effekter och analogt foto visar sig denna gång vara befogat då det skapar en närvaro och autenticitet som är sällsynt. Sekvenserna i staden Los Alamos i New Mexico ter sig närmast dokumentära, den omtalade provsprängningen är en rysare utan dess like. Här blir varje liten darrande rörelse och svettdroppe till en thriller i sig och det är bevis på verkligt storslaget filmskapande att då något vi har facit till kan kännas lika magiskt och exalterande som då Batman tvingades jaga Heath Ledgers Joker genom Gothams gator på sin motorcykel.                    

Nolan lyckas till och med integrera lite av det episka narrativ från de älskade Batman-filmerna. Sättet de historiska personerna presenteras och diskuteras görs med samma dånande pompa och ståt som den mycket snygga vinkningen till Joker i Batman Begins. Det vilar något grandiost och sakralt då personer som Albert Einstein eller President Harry Truman introduceras till publiken, något som gör det hela oväntat närbesläktat med de bästa av serietidningsfilmer då välkända karaktärer refereras eller presenteras. 

Ordet audiovisuellt återkommer ständigt då Nolan skall förklara värdet av film. Och Hoyte Van Hoytemas fotografi och Ludwig Göranssons musik lyftas fram. Hoytema förmedlar – tillskillnad mot Nolans föregående fotograf, den numera utskämda Wally Pfister, en rustik och intim känsla som gör att Nolans generella preferens för en mer kall estetik känns mer mänsklig. Precis som i Dunkirk har Hoytema en fantastisk förmåga att fånga ansikten utan att det känns påträngande eller pretentiöst. 

Personregi har dock aldrig varit Nolans starkaste attribut, hans filmer är som starkast då hans koncept utförs fläckfritt och tar med publiken på en intellektuell och nervkittlande resa som får en att urbryta i jubel då allt är slut, se The Dark Knight eller Inception. Karaktärerna är bara kuggar i ett maskineri, de är inte utan känslor eller humanitet, men det aspekterna är sällan centrala. Därför är en person Robert Oppenheimer ett perfekt subjekt för Nolan. Den verklige Oppenheimer var en komplex person som hade en försmak för det teatrala och som inte var lätt att tolka. 

Cillian Murphy som – förutom TV-serien Peaky Blinders, har varit delegerad till biroller får äntligen träda fram i en roll som känns som gjord för honom. Murphy väljer dock att inte göra det till en exhibitionistisk och självupptagen reklamfilm för nästa års Oscarsgala. Precis som den fantastiska Olivia Colman är detta skådespel i sin renaste och mest opretentiösa form. Murphy lyckas göra Oppenheimer både enigmatisk och empatisk, det finns något fascinerande och djupt mänskligt bakom hans orubbliga fascination för vetenskapen. De sekvenser som framförallt framhäver denna humanitet är de gånger Oppenheimer tvingas att anta sig rollen som familjefar. Den kamp han ständigt för mellan sitt arbete och att hålla samman sitt familjeliv – som ständigt är på bristningsgränsen, blir fantastisk drabbande i och med Murphys exakta och inlevelsefulla skådespel.          

Ensemblen är också en av de mest namnkunniga och imponerande som skådats på ett bra tag. Även i mindre bioroller förekommer stjärnor som Florence Pugh och Matt Damon. Men det är inte fråga om att blända med stjärnglans, att rollbesätta med bekanta ansikten visar sig bli helt essentiellt då Oppenheimer inkluderar flera nyckelpersoner som endast förekommer flyktigt – som ett resultat av de många forskare och individer som spelade viktiga roller i projektet och Oppenheimers liv. 

Genom att använda sig av mycket bekanta ansikten blir berättelsen och personerna enklare att följa. Något som är välkommet då Nolan återigen använder ett uppbrutet berättande som inledningsvis inte är helt intuitivt. Introduktionen är en kakofoni av bilder och ljud som tar oss rakt in i Oppenheimers tankevärld, en imponerande men svårsmält start som också bryts upp med en rad andra sekvenser som inte tycks höra ihop. Precis som i Memento eller Inception lägger Nolan ett pussel som successivt blir mer begripligt för publiken. Då allt närmar sig klimax blir dessa berättarmässiga beslut fullt förståeliga, även om avkastningen inte är lika potent som i de två ovannämnda filmerna. 

Begreppet utmaning brukar ofta förekomma då Nolans filmer beskrivs, hur han gillar berättelser som är strukturellt komplexa och inte helt greppbara vid en första anblick. I sina bästa stunder blir denna mysteriösa komplexitet magisk, i de sämsta fall frustrerande och makalöst egoistisk. I fallet med Oppenheimer tillkommer utmaningen i historieskrivningen eller snarare publikens kunskaper. För även om det inte behövs något examen i amerikansk historia är förkunskaper utan tvekan behjälpliga. Flera händelser, personer och konversationer blir först fullt dramatiskt potenta då historien som kom före och efter är känd för tittaren. Oppenheimer är en av få filmer – utan att framstå elitiskt, som ger mer utdelning desto mer förkunskap publiken äntrar med. Framförallt är filmens avslutning inte i närheten lika potent om den historiska bakgrunden inte känns till. 

Det finns ett fåtal problem som håller Oppenheimer från att kunna klassas som ett felfritt mästerverk. Då filmen går in i sin sista fas känns den aningen uttömd. Den blodröda intensiteten som byggts upp under filmens två tredjedelar avtar. Det tar ett litet tag innan Nolan hittar pulsen och kan fängsla publiken igen. Utöver det slarvas det rejält med porträttet av Katherine ’’Kitty’’ Oppenheimer, Emily Blunt gör sitt yttersta men Nolan verkar både ointresserad och förvirrad kring hur karaktären skall porträtteras. Vad som börjar som en djupt osympatisk och självisk karaktär skall i slutet bli till filmens ryggrad och själ, något som känns oförtjänt då Nolan inte gjort någonting för att göra publiken engagerad i förhållandet mellan makarna Oppenheimer. 

Trots att Nolan inte landar planet fullt så elegant som man kunde hoppats på är Oppenheimer en fantastisk film som i sina bästa stunder är i det närmaste oförglömlig. Det är ett stycke superb populärhistoria som levereras i lyxförpackning. 

Betyg 9/10                           

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2023

Summering: Greta Gerwig har skapat ett underhållande kaos som hade behövt aningen mer bensin och hästkrafter för att nå ända vägen fram. 

Man kan fråga sig om den traditionella marknadsföringen håller på att gå en långsam och plågsam död till mötes ? Det är omöjligt att inte fråga sig detta i och med den virala storm som byggts upp på internet gällande Barbie. Den sammanfallande premiären med Christopher Nolans Oppenheimer har skapat de tvehövdade monstret Barbenheimer som försatt nätet i eld och lågor. 

Förväntningarna och energin inför Barbie har vanligtvis bara funnits att hitta i sammanhang som Star Wars, Marvel eller James Bond. Få filmer fyller svenska biosalonger på premiärdagen nuförtiden, så det är sannerligen imponerande att träda in i en lobby som påminner om ett publikinsläpp till en Ullevi konsert. 

Stämningen är därmed på topp och det är svårt att inte dras med i den påtagliga  hoppfullheten. Dock är Barbie något av en ulv i fårakläder. Även om det tydliggjorts att den plastiga scenografin och pastellfärgerna bara är en sida av filmen är det nog få som kunde tro att regissören Greta Gerwig skulle släppa alla hämningar och leva loss på ett sätt som får hennes charmiga – men strikta, Little Women-adaption att kippa efter andan. Den här gången är det varken ära eller prestigefyllda priser som är avsikten med filmskapandet, bara att ha roligt. 

Att göra en renodlad Barbie-adaption, utan unik infallsvinkel, hade varit lika lyckat som att försöka övertala befolkningen om att asbest inte är detsamma som en hälsofara. Gerwig väljer därför att forma filmen i postmoderna traditioner, detta gör att självironisk humor och sarkasm dominerar. Det finns en tydlig och charmant fräckhet vad gäller att driva med konsumtionssamhället, förvridna ideal – både kroppsliga och moraliska, och människans tendens att vilja svepa saker och ting under mattan. Den syrliga satiren drar genast tankarna till en annan berömd leksaksfilm, nämligen The Lego Movie. En film som Gerwig verkar ha stirrat sig blind på, flera sekvenser och scenarion är mer eller mindre identiska. Att använda denna prövade formula har sina fördelar, den gladlynta och skojfriska attacken på konsumtionssamhället är lika underhållande som alltid. Samtidigt är det aningen fantasilöst, det förekommer inga större avvikelser eller modifikationer som hade kunnat skapa en mer särgen identitet från Phil Lord och Christopher Millers kultfilm. Greta Gerwig har i intervjuer alltid visat på en stor charm och energi, egenskaper som inte varit lika framträdande i hennes filmer. Men i Barbie vågar hon ta ut svängarna, som ovan nämnt verkar hon inte bekymrad om prestige eller att plädera till kräsna kritiker. Det gör att hon vågar vara politisk och lyfta fram rad idéer som osar av god potential men dessa blir tuktade och friserade av det etablerade ramverket som hon jobbar i. De mer vågade och säregna segmenten blir oftast bara tillfälliga och aldrig särskilt dominanta.

Gerwig är inledningsvis också trevande – kanske bländad av de ’’leksaker’’ och resurser  hon nu har tillgång till. Även om Barbie vill presentera en vild attityd är starten, trots den rosa chocken och de oväntat klatschiga låtvalen, aningen generisk och ointressant. Men ju längre filmen löper verkar Gerwigs självförtroende växa, det blir mer och mer rastlöst, busigt och kompromisslöst. Tillslut är alla inblandade villiga att släppa tyglarna och leva loss. Det innebär att ingenting – så längde det är godtagbart i en barntillåten film, är förbjudet. Det kastas in vilda jakter, politiska attacker som tar sig an toxiskt maskulina clowner som Andrew Tate och falska storbolagschefer. Att samtliga inblandade verkar haft oerhört roligt under inspelningen går inte heller att undkomma. Mängden trams och flams vet inga gränser, flera sekvenser som tangerar ren och skär buskis går dock att acceptera i och med den uppenbara skaparglädjen som närvarar. 

Trots att Gerwig öser på med allt mellan himmel och jord lyckas Barbie aldrig nå det stadiet då allting känns som ett rinnande vatten. Där kaospiloter – exempelvis Taika Waititi, lyckas få vansinnet som presenteras att blir energigivande får Gerwig många gånger slut på bränsle. Flera tillfällen som borde leda till komisk och energisk eufori blir onödigt utdragna. Framförallt slutet lider av att kännas aningen förutsägbart och repetitivt trots att Gerwig tömmer sitt kreativa förråd på det mesta i den tredje akten. Barbie kan inte heller undkomma att många gånger kännas aningen monoton, detta drabbar filmens humor där flera skämt upprepas minst en gång för mycket. 

Trots att mycket av filmen ägnas åt att förlöjliga och skratta åt flera moderna företeelser inom vårt minst sagt problematiska samhälle, görs det ett försök till ett mer hoppfullt och oskyldigt patos som är tänkt att blomma ut i slutet. Även om tanken är god är det klumpigt implementerat och känns betydligt mer forcerat än några av de mest absurda inslagen.

Något som däremot är oklanderligt är rollbesättningen. Margot Robbies överspel och allmänt taffliga agerande har sällan försett mig med ett leende på läpparna. Ryan Gosling och dennes träiga framtoning och stela mimik är inte heller någon personlig favorit. Men dessa – inte helt smickrande egenskaper, nyttjar filmen på ett genuint genialt sätt. Robbies begränsade och gestikulerande skådespel visar sig vara perfekt för en så pass överdriven och extrem karaktär som Barbie. De uppsända ögonen och den ansträngda framtoningen är helt perfekt och skänker flera scener en oväntad humor. Detsamma kan sägas om Gosling som är fenomenal, framförallt i filmens slutskede då Ken tvingas in i en annan roll än vad någon i publiken kunnat föreställ sig. Då skapas komiskt guld som fortfarande får mig att gapskratta vid tanken på händelserna. Att Gerwig lyckas använda aktörers svagheter och göra dem till styrkor är sannerligen imponerande.      

Då Barbie vågar att vara totalt hämningslös film är den i sitt esse. Att se Greta Gerwig kasta sig ur flygplanet utan en tanke på att kolla om fallskärmen ens fungerar är ett sant nöje. Resultatet är många gånger underhållande, bångstyrigt och totalt vansinnigt. Dock saknas det drivmedel för att nå ända fram och det landar i att vara ett underhållande kaos. 

Betyg 6/10  

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2023

Summering: Det blir ingen storslagen återkomst, snarare en trist påminnelse om att vissa saker hör hemma på ett museum. 

Indiana Jones figurerar bredvid filmserier som Star Wars och James Bond vad gäller kultstatus. Men ibland är minnen förrädiska, Indiana Jones visar sig vara en serie som har svårt att fungera i en tid då hela filmlandskapet ritats om och domineras av mer episka och våghalsiga produktioner, både vad gäller skala och fantasi. 

Serien anländer inte heller med något fläckfritt renommé. Raiders Of The Lost Ark må vara en äventyrsklassiker av rang. Det Sista Korståget hör till en av mina absoluta favoritfilmer. Harrison Ford och Sean Connerys far och son-duo är minst lika briljant, älskvärd och bländade som de mest klassiska av radarpar på film, däribland Robert Redford och Paul Newman från Blåsningen. Men bredvid dessa två pärlor finns rent mög som De Fördömdas Tempel och Kristalldödskallens Rike, varav den första är ointressant och glåmig, den sista fullkomligt anskrämlig, som kronan på verket innehåller den också  den talanglöse Shia LaBeouf som är en tidsinställd bomb för vilken film som helst. 

Serien befinner sig i – efter misslyckandet med Kristalldödskallens Rike, i en skrämmande snarlik situation som Star Wars årgång 2005, efter att George Lucas imploderat som filmskapare och levererat tre gräsliga filmer. Som – oavsett vad verklighetsförnekare vill övertyga världen om, fick många att ifrågasätta hela sin dedikation och kärlek till Star Wars. Men J.J Abrams lyckades med det omöjliga, han livade upp och förnyade serien med The Force Awakens, injicerade glädje och passion som fick mig att inse att alla de där timmarna i Star Wars-lexikon och fascination för Darth Vader-cosplay inte var förgäves, Star Wars blev – och förblir, relevant och modernt igen, allt tack vare Abrams. 

Jag har tidigare skrivit om hur unga regissörer – som följer i sina hjältars fotspår, oftast har en bättre möjlighet till att göra en bra uppföljare är originalmakarna. De har växt upp, smittats och hänförts av originalfilmerna och drömt om möjligheten att själva få berätta en egen historia inom det redan etablerade ramverket. James Mangold har också den fantastiska Logan på sitt CV, en film som – han själv menar, är en sorts prototyp för den dramaturgi som används i Dial Of Destiny. Både är filmer om åldrade män som tiden sprungit ifrån. Det bådade gott, jag höll ut hoppet om att Mangold skulle briljera och göra vad Abrams gjorde för Star Wars. Visa för världen varför Indiana Jones fortfarande är en filmserie och karaktär värd att offra tid och pengar för. 

Men istället påminns jag om att Mangold snarare borde bli känd för sin otroliga inkonsekvens som regissör. För bortsett från Logan och den alldeles fantastiska Walk The Line är många av de filmer Mangold gjort inte några lysande exempel på god filmkonst. Rent skräp som The Wolverine och den ganska hopplösa Ford V. Ferrari utgör ett stort del av det arv som Mangold efterlämnat. Dial Of Destiny visar sig inte vara en ny Logan utan ett sorgligt bevis att serien borde ha tagit farväl då Indy, tillsammans med sin far Henry, Sallah och Marcus Bordy red ut i solnedgången. 

Det skall dock konstateras att James Mangold inte gjort sig skyldig till skapandet av en sämre film än Kristalldödskallens Rike. Det är dock en klen tröst men tanke på väntetiden på 15 år. Problemet är inte att det görs några direkta magplask utan den fullkomliga brist på någon som helst energi eller uppfinningsrikedom. Trots en rapporterad jättebudget på nästan 300 miljoner dollar är hela produktionen oväntat plastig och intetsägande. Till och med rent fotografiskt är det rent amatörmässigt många gånger om. Som en förespråkare och vän till digitalt foto får Dial Of Destiny mig att – för första gången på årtionden, ifrågasätta tekniken. Inget må tangera Kristalldödskallens Rike generiska utseende – som ironiskt nog var fotad analogt, men Dial Of Destiny är farligt nära. Fotot är berövat på detaljer eller liv, det är som att titta på samma horribla bilder som Robert Rodriguez bjöd på i Once Upon A Time In Mexico, där digitaltekniken var i sin linda och inte alls redo att användas för biofilm. 

Inte ens i den scen där Mangold försöker att återskapa glansdagarna, i en omtalad prolog, där Ford med hjälp digitalteknik gjorts femtio år yngre, lyckas han skapa någon varm nostalgi. Istället framstår denna prolog endast som en blek skugga av vad som en gång var. Dessutom har filmskapare fortfarande inte förstått att det inte räcker med att föryngra ansiktet för att sälja in illusionen om en yngre aktör. Som diskuterat av många andra var detta problem även närvarande i The Irishman, inget har gjorts för att ändra på det faktum att aktören bakom det unga ansiktet har ett äldre kroppsspråk. Detta gör att den Indy som syns på bioduken ser ut som brukligt men rör sig stelt. Denna slapphänta inställning genomsyrar det mesta i filmen. Allting levereras med en suck och en bister uppsyn.   

Mangold verkar inte det minsta entusiasmerad över sitt arbete. Seriens klassiska och våghalsiga actionscener har alltid genomförts med en intensitet och brutalitet som gjort dem minnesvärda. Vem minns inte den fantastiska sekvensen från Raiders Of The Lost Ark då Indiana Jones/stuntmannen Vic Armstrong – utan några som helst säkerhetslinor, drogs bakom en lastbil i fullfart ? 

Att genomföra något så farligt idag vore både oansvarigt och oacceptabelt, men det ursäktar inte att alla actionscener känns helt menlösa. Många gånger är konceptet roligare än den slutgiltiga produkten. En jakt genom Tanger på Tuk Tuk, en vansinnigt lopp genom ett packat Manhattan på häst eller galna eskapader ovanpå ett skenande tåg. Det låter fantastiskt…. På pappret…. Men det långt ifrån detsamma på film. De få tillfällen James Mangold visar intresse är de scener då Harrison Ford får spela en åldrad hjälte, ärrad, stel i lederna och inte det minsta sugen på äventyr. Här finns ett djup, ömhet och omsorg som är frånvarande i precis allt annat. Harrison Ford är också lysande i dessa tillfällen och tycks verkligen trivas med att visa upp en hjälte som inte längre har någon större lust att vara heroisk eller djärv. 

En film som grävde ned sig i denna tematik hade varit välkommen men också helt orealistisk då det är Indiana Jones vi talar om, inte Scener Ur Ett Äktenskap. Försöket att ge Indy en ny partner eller följeslagare visar sig dock vara ett fatalt misstag, förvisso kunde inget bli värre än det vi behövde uppleva med LaBeouf men tyvärr får den duktiga Phoebe Waller Bridge ett unket stycke manus att jobba med. Hennes Helena Shaw är skriven utan någon som helst eftertanke vilket gör karaktären till en fladdrande och många gånger osympatisk karaktär som varken är intressant eller särskilt underhållande. Mads Mikkelsen klarar sig dock bättre i rollen som filmen antagonist och är utan tvekan en av de bättre skurkarna serien sett, framförallt med tanke på Cate Blanchetts taffliga insats relativt färskt i minnet.      

Men hur det än vrids och vänds på det hela förblir Dial Of Destiny som bäst bara acceptabel. Det flyter på, men det bränner aldrig till eller får publiken att reagera med jubel. För att vara en återkomst som vi behövt vänta på i 15 år känds det otroligt tafatt och avslaget. Det enda riktigt konsekventa är känslan av funktionellt men totalt omärkvärdigt. Tyvärr kan inte ens denna mediokra kvalitetsnivå uppehålls. Då det väl är dags att avsluta det hela bjuds publiken på en av de sämsta upplösningarna jag sett i en storfilm. Det är inte en fråga om att filmen väljer att hela och hållet anamma det övernaturliga, det är numera rutin för serien och full accepterat, istället är det som att budgeten blivit dränerad. Vad vi får se prov på är historiskt dålig produktionsdesign och specialeffekter som inte ens hade hållit måttet för tio år sedan. Hela slutet känns som en härdsmälta där alla inblandade ger upp och uppsöker lägsta gemensamma nämnare. Detta blir än mer förundransvärt då Mangold inte varit skygg med att kritisera allt och alla som håller på med storfilm. Dessutom har han lagt fram en rad självskrivna idéer för hur saker och ting skall göras för produktioner av detta slaget. När Mangold själv begår den största filmsynden på år och dagar, utan att blinka, framstår dessa kåserier som den värsta sortens hyckleri.   

Att påstå att ett uselt slut är tillräckligt för att sänka ett betyg från dugligt till icke godkänt är  barnsligt och inte särskilt seriöst. Men detta erbarmliga slut blir också en sorts summering kring allt som är fel med Dial Of Destiny. Det är en trött, oinspirerad och oerhört generisk film som aldrig kommer till skott. Den verkar inte heller förstå – eller uppskatta, att den behandlar en av de mest älskade filmikonerna genom tiderna. Allt är endast en dag på jobbet, ännu en trist uppföljare… 

Drömmen om fullkomlig återupprättelse blir endast flyktig i ett fåtal scener, resten är endast en tragisk påminnelse om att vissa saker är bättre på ett museum. I och med Dial Of Destiny blir det tydligt att även Indiana Jones borde sättas bakom en glasmonter, på så vis är lite av hedern i behåll.     

Betyg 5/10