All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2023

Summering: Greta Gerwig har skapat ett underhållande kaos som hade behövt aningen mer bensin och hästkrafter för att nå ända vägen fram. 

Man kan fråga sig om den traditionella marknadsföringen håller på att gå en långsam och plågsam död till mötes ? Det är omöjligt att inte fråga sig detta i och med den virala storm som byggts upp på internet gällande Barbie. Den sammanfallande premiären med Christopher Nolans Oppenheimer har skapat de tvehövdade monstret Barbenheimer som försatt nätet i eld och lågor. 

Förväntningarna och energin inför Barbie har vanligtvis bara funnits att hitta i sammanhang som Star Wars, Marvel eller James Bond. Få filmer fyller svenska biosalonger på premiärdagen nuförtiden, så det är sannerligen imponerande att träda in i en lobby som påminner om ett publikinsläpp till en Ullevi konsert. 

Stämningen är därmed på topp och det är svårt att inte dras med i den påtagliga  hoppfullheten. Dock är Barbie något av en ulv i fårakläder. Även om det tydliggjorts att den plastiga scenografin och pastellfärgerna bara är en sida av filmen är det nog få som kunde tro att regissören Greta Gerwig skulle släppa alla hämningar och leva loss på ett sätt som får hennes charmiga – men strikta, Little Women-adaption att kippa efter andan. Den här gången är det varken ära eller prestigefyllda priser som är avsikten med filmskapandet, bara att ha roligt. 

Att göra en renodlad Barbie-adaption, utan unik infallsvinkel, hade varit lika lyckat som att försöka övertala befolkningen om att asbest inte är detsamma som en hälsofara. Gerwig väljer därför att forma filmen i postmoderna traditioner, detta gör att självironisk humor och sarkasm dominerar. Det finns en tydlig och charmant fräckhet vad gäller att driva med konsumtionssamhället, förvridna ideal – både kroppsliga och moraliska, och människans tendens att vilja svepa saker och ting under mattan. Den syrliga satiren drar genast tankarna till en annan berömd leksaksfilm, nämligen The Lego Movie. En film som Gerwig verkar ha stirrat sig blind på, flera sekvenser och scenarion är mer eller mindre identiska. Att använda denna prövade formula har sina fördelar, den gladlynta och skojfriska attacken på konsumtionssamhället är lika underhållande som alltid. Samtidigt är det aningen fantasilöst, det förekommer inga större avvikelser eller modifikationer som hade kunnat skapa en mer särgen identitet från Phil Lord och Christopher Millers kultfilm. Greta Gerwig har i intervjuer alltid visat på en stor charm och energi, egenskaper som inte varit lika framträdande i hennes filmer. Men i Barbie vågar hon ta ut svängarna, som ovan nämnt verkar hon inte bekymrad om prestige eller att plädera till kräsna kritiker. Det gör att hon vågar vara politisk och lyfta fram rad idéer som osar av god potential men dessa blir tuktade och friserade av det etablerade ramverket som hon jobbar i. De mer vågade och säregna segmenten blir oftast bara tillfälliga och aldrig särskilt dominanta.

Gerwig är inledningsvis också trevande – kanske bländad av de ’’leksaker’’ och resurser  hon nu har tillgång till. Även om Barbie vill presentera en vild attityd är starten, trots den rosa chocken och de oväntat klatschiga låtvalen, aningen generisk och ointressant. Men ju längre filmen löper verkar Gerwigs självförtroende växa, det blir mer och mer rastlöst, busigt och kompromisslöst. Tillslut är alla inblandade villiga att släppa tyglarna och leva loss. Det innebär att ingenting – så längde det är godtagbart i en barntillåten film, är förbjudet. Det kastas in vilda jakter, politiska attacker som tar sig an toxiskt maskulina clowner som Andrew Tate och falska storbolagschefer. Att samtliga inblandade verkar haft oerhört roligt under inspelningen går inte heller att undkomma. Mängden trams och flams vet inga gränser, flera sekvenser som tangerar ren och skär buskis går dock att acceptera i och med den uppenbara skaparglädjen som närvarar. 

Trots att Gerwig öser på med allt mellan himmel och jord lyckas Barbie aldrig nå det stadiet då allting känns som ett rinnande vatten. Där kaospiloter – exempelvis Taika Waititi, lyckas få vansinnet som presenteras att blir energigivande får Gerwig många gånger slut på bränsle. Flera tillfällen som borde leda till komisk och energisk eufori blir onödigt utdragna. Framförallt slutet lider av att kännas aningen förutsägbart och repetitivt trots att Gerwig tömmer sitt kreativa förråd på det mesta i den tredje akten. Barbie kan inte heller undkomma att många gånger kännas aningen monoton, detta drabbar filmens humor där flera skämt upprepas minst en gång för mycket. 

Trots att mycket av filmen ägnas åt att förlöjliga och skratta åt flera moderna företeelser inom vårt minst sagt problematiska samhälle, görs det ett försök till ett mer hoppfullt och oskyldigt patos som är tänkt att blomma ut i slutet. Även om tanken är god är det klumpigt implementerat och känns betydligt mer forcerat än några av de mest absurda inslagen.

Något som däremot är oklanderligt är rollbesättningen. Margot Robbies överspel och allmänt taffliga agerande har sällan försett mig med ett leende på läpparna. Ryan Gosling och dennes träiga framtoning och stela mimik är inte heller någon personlig favorit. Men dessa – inte helt smickrande egenskaper, nyttjar filmen på ett genuint genialt sätt. Robbies begränsade och gestikulerande skådespel visar sig vara perfekt för en så pass överdriven och extrem karaktär som Barbie. De uppsända ögonen och den ansträngda framtoningen är helt perfekt och skänker flera scener en oväntad humor. Detsamma kan sägas om Gosling som är fenomenal, framförallt i filmens slutskede då Ken tvingas in i en annan roll än vad någon i publiken kunnat föreställ sig. Då skapas komiskt guld som fortfarande får mig att gapskratta vid tanken på händelserna. Att Gerwig lyckas använda aktörers svagheter och göra dem till styrkor är sannerligen imponerande.      

Då Barbie vågar att vara totalt hämningslös film är den i sitt esse. Att se Greta Gerwig kasta sig ur flygplanet utan en tanke på att kolla om fallskärmen ens fungerar är ett sant nöje. Resultatet är många gånger underhållande, bångstyrigt och totalt vansinnigt. Dock saknas det drivmedel för att nå ända fram och det landar i att vara ett underhållande kaos. 

Betyg 6/10  

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2023

Summering: Det blir ingen storslagen återkomst, snarare en trist påminnelse om att vissa saker hör hemma på ett museum. 

Indiana Jones figurerar bredvid filmserier som Star Wars och James Bond vad gäller kultstatus. Men ibland är minnen förrädiska, Indiana Jones visar sig vara en serie som har svårt att fungera i en tid då hela filmlandskapet ritats om och domineras av mer episka och våghalsiga produktioner, både vad gäller skala och fantasi. 

Serien anländer inte heller med något fläckfritt renommé. Raiders Of The Lost Ark må vara en äventyrsklassiker av rang. Det Sista Korståget hör till en av mina absoluta favoritfilmer. Harrison Ford och Sean Connerys far och son-duo är minst lika briljant, älskvärd och bländade som de mest klassiska av radarpar på film, däribland Robert Redford och Paul Newman från Blåsningen. Men bredvid dessa två pärlor finns rent mög som De Fördömdas Tempel och Kristalldödskallens Rike, varav den första är ointressant och glåmig, den sista fullkomligt anskrämlig, som kronan på verket innehåller den också  den talanglöse Shia LaBeouf som är en tidsinställd bomb för vilken film som helst. 

Serien befinner sig i – efter misslyckandet med Kristalldödskallens Rike, i en skrämmande snarlik situation som Star Wars årgång 2005, efter att George Lucas imploderat som filmskapare och levererat tre gräsliga filmer. Som – oavsett vad verklighetsförnekare vill övertyga världen om, fick många att ifrågasätta hela sin dedikation och kärlek till Star Wars. Men J.J Abrams lyckades med det omöjliga, han livade upp och förnyade serien med The Force Awakens, injicerade glädje och passion som fick mig att inse att alla de där timmarna i Star Wars-lexikon och fascination för Darth Vader-cosplay inte var förgäves, Star Wars blev – och förblir, relevant och modernt igen, allt tack vare Abrams. 

Jag har tidigare skrivit om hur unga regissörer – som följer i sina hjältars fotspår, oftast har en bättre möjlighet till att göra en bra uppföljare är originalmakarna. De har växt upp, smittats och hänförts av originalfilmerna och drömt om möjligheten att själva få berätta en egen historia inom det redan etablerade ramverket. James Mangold har också den fantastiska Logan på sitt CV, en film som – han själv menar, är en sorts prototyp för den dramaturgi som används i Dial Of Destiny. Både är filmer om åldrade män som tiden sprungit ifrån. Det bådade gott, jag höll ut hoppet om att Mangold skulle briljera och göra vad Abrams gjorde för Star Wars. Visa för världen varför Indiana Jones fortfarande är en filmserie och karaktär värd att offra tid och pengar för. 

Men istället påminns jag om att Mangold snarare borde bli känd för sin otroliga inkonsekvens som regissör. För bortsett från Logan och den alldeles fantastiska Walk The Line är många av de filmer Mangold gjort inte några lysande exempel på god filmkonst. Rent skräp som The Wolverine och den ganska hopplösa Ford V. Ferrari utgör ett stort del av det arv som Mangold efterlämnat. Dial Of Destiny visar sig inte vara en ny Logan utan ett sorgligt bevis att serien borde ha tagit farväl då Indy, tillsammans med sin far Henry, Sallah och Marcus Bordy red ut i solnedgången. 

Det skall dock konstateras att James Mangold inte gjort sig skyldig till skapandet av en sämre film än Kristalldödskallens Rike. Det är dock en klen tröst men tanke på väntetiden på 15 år. Problemet är inte att det görs några direkta magplask utan den fullkomliga brist på någon som helst energi eller uppfinningsrikedom. Trots en rapporterad jättebudget på nästan 300 miljoner dollar är hela produktionen oväntat plastig och intetsägande. Till och med rent fotografiskt är det rent amatörmässigt många gånger om. Som en förespråkare och vän till digitalt foto får Dial Of Destiny mig att – för första gången på årtionden, ifrågasätta tekniken. Inget må tangera Kristalldödskallens Rike generiska utseende – som ironiskt nog var fotad analogt, men Dial Of Destiny är farligt nära. Fotot är berövat på detaljer eller liv, det är som att titta på samma horribla bilder som Robert Rodriguez bjöd på i Once Upon A Time In Mexico, där digitaltekniken var i sin linda och inte alls redo att användas för biofilm. 

Inte ens i den scen där Mangold försöker att återskapa glansdagarna, i en omtalad prolog, där Ford med hjälp digitalteknik gjorts femtio år yngre, lyckas han skapa någon varm nostalgi. Istället framstår denna prolog endast som en blek skugga av vad som en gång var. Dessutom har filmskapare fortfarande inte förstått att det inte räcker med att föryngra ansiktet för att sälja in illusionen om en yngre aktör. Som diskuterat av många andra var detta problem även närvarande i The Irishman, inget har gjorts för att ändra på det faktum att aktören bakom det unga ansiktet har ett äldre kroppsspråk. Detta gör att den Indy som syns på bioduken ser ut som brukligt men rör sig stelt. Denna slapphänta inställning genomsyrar det mesta i filmen. Allting levereras med en suck och en bister uppsyn.   

Mangold verkar inte det minsta entusiasmerad över sitt arbete. Seriens klassiska och våghalsiga actionscener har alltid genomförts med en intensitet och brutalitet som gjort dem minnesvärda. Vem minns inte den fantastiska sekvensen från Raiders Of The Lost Ark då Indiana Jones/stuntmannen Vic Armstrong – utan några som helst säkerhetslinor, drogs bakom en lastbil i fullfart ? 

Att genomföra något så farligt idag vore både oansvarigt och oacceptabelt, men det ursäktar inte att alla actionscener känns helt menlösa. Många gånger är konceptet roligare än den slutgiltiga produkten. En jakt genom Tanger på Tuk Tuk, en vansinnigt lopp genom ett packat Manhattan på häst eller galna eskapader ovanpå ett skenande tåg. Det låter fantastiskt…. På pappret…. Men det långt ifrån detsamma på film. De få tillfällen James Mangold visar intresse är de scener då Harrison Ford får spela en åldrad hjälte, ärrad, stel i lederna och inte det minsta sugen på äventyr. Här finns ett djup, ömhet och omsorg som är frånvarande i precis allt annat. Harrison Ford är också lysande i dessa tillfällen och tycks verkligen trivas med att visa upp en hjälte som inte längre har någon större lust att vara heroisk eller djärv. 

En film som grävde ned sig i denna tematik hade varit välkommen men också helt orealistisk då det är Indiana Jones vi talar om, inte Scener Ur Ett Äktenskap. Försöket att ge Indy en ny partner eller följeslagare visar sig dock vara ett fatalt misstag, förvisso kunde inget bli värre än det vi behövde uppleva med LaBeouf men tyvärr får den duktiga Phoebe Waller Bridge ett unket stycke manus att jobba med. Hennes Helena Shaw är skriven utan någon som helst eftertanke vilket gör karaktären till en fladdrande och många gånger osympatisk karaktär som varken är intressant eller särskilt underhållande. Mads Mikkelsen klarar sig dock bättre i rollen som filmen antagonist och är utan tvekan en av de bättre skurkarna serien sett, framförallt med tanke på Cate Blanchetts taffliga insats relativt färskt i minnet.      

Men hur det än vrids och vänds på det hela förblir Dial Of Destiny som bäst bara acceptabel. Det flyter på, men det bränner aldrig till eller får publiken att reagera med jubel. För att vara en återkomst som vi behövt vänta på i 15 år känds det otroligt tafatt och avslaget. Det enda riktigt konsekventa är känslan av funktionellt men totalt omärkvärdigt. Tyvärr kan inte ens denna mediokra kvalitetsnivå uppehålls. Då det väl är dags att avsluta det hela bjuds publiken på en av de sämsta upplösningarna jag sett i en storfilm. Det är inte en fråga om att filmen väljer att hela och hållet anamma det övernaturliga, det är numera rutin för serien och full accepterat, istället är det som att budgeten blivit dränerad. Vad vi får se prov på är historiskt dålig produktionsdesign och specialeffekter som inte ens hade hållit måttet för tio år sedan. Hela slutet känns som en härdsmälta där alla inblandade ger upp och uppsöker lägsta gemensamma nämnare. Detta blir än mer förundransvärt då Mangold inte varit skygg med att kritisera allt och alla som håller på med storfilm. Dessutom har han lagt fram en rad självskrivna idéer för hur saker och ting skall göras för produktioner av detta slaget. När Mangold själv begår den största filmsynden på år och dagar, utan att blinka, framstår dessa kåserier som den värsta sortens hyckleri.   

Att påstå att ett uselt slut är tillräckligt för att sänka ett betyg från dugligt till icke godkänt är  barnsligt och inte särskilt seriöst. Men detta erbarmliga slut blir också en sorts summering kring allt som är fel med Dial Of Destiny. Det är en trött, oinspirerad och oerhört generisk film som aldrig kommer till skott. Den verkar inte heller förstå – eller uppskatta, att den behandlar en av de mest älskade filmikonerna genom tiderna. Allt är endast en dag på jobbet, ännu en trist uppföljare… 

Drömmen om fullkomlig återupprättelse blir endast flyktig i ett fåtal scener, resten är endast en tragisk påminnelse om att vissa saker är bättre på ett museum. I och med Dial Of Destiny blir det tydligt att även Indiana Jones borde sättas bakom en glasmonter, på så vis är lite av hedern i behåll.     

Betyg 5/10 

All images courtesy and copyright of Walt Disney 2023

Summering: En katastrofal första halva vägs upp en charmig andra hälft samt en lysande Melissa McCarthy.  

Vad som borde vara enkelt har nu blivit ett kaos. Och nej jag åsyftar inte filmen om H.C. Andersens älskade sjöjungfru. Nyversionen av Den Lilla Sjöjungfrun har blivit det senaste offret i det skrattretande kulturkrig som utkämpas av skrikhalsar på högerfalangen, ledda av ’’intellektuella genier’’ som Florida guvernören Ron DeSantis. Givetvis påstås 2023 års upplaga vara förklädd vänsterpropaganda, menad att hjärntvätta barn till den ’’fruktansvärda’’ insikten att det finns utrymme för en färgad kvinna att ta sig an en välkänd karaktär som Ariel. 

Bortsett från de rasistiska påhoppen har det funnits resonlig kritik, detta gällande Disneys fortsatta vilja att göra spelfilm av sina mest framgångsrika animerade filmer. Resultaten har minst sagt varit blandade. Vissa har mottagits varmt och genererat ohyggliga summor pengar, andra har fallit platt hos både kritiker och publik. Skönheten Och Odjuret var en plågsam kalkon med en katastrofal Emma Watson i huvudrollen. Djungelboken av Jon Favreau var däremot en påkostad och inspirerad tolkning som valde att röra sig närmare författaren Rudyard Kiplings ursprungliga verk. 

Regissören Rob Marshall är inte obekant att ta sig an Disney klassiker, senast gick det ypperligt med Mary Poppins Returns. Det är också ett av få projekt signerat av regissören som inte kraschat och brunnit som luftskeppet Hindenburg. Efter framgångarna med Chicago har Marshall befunnit sig på en skidbacke mot helvetet där det enda fiaskot efter det andra avlöst varandra. Det är överhuvudtaget svårt att finna orden för ’’filmer’’ som Nine eller Pirates Of The Caribbean: On Stranger Tides. 

Den Lilla Sjöjungfrun är – tack och lov, inte ett magplask men inte heller någon elegant  Esther Williams dykning. Det huvudsakliga problemet är att Marshall inte är tekniskt kompetent vad gäller specialeffekter. Trots en vana med storfilmer är det förvånande att filmen saknar någon visuell elegans. Det som borde vara spektakulära bilder på korallrev och färggranna fiskar ser ut som ett besök till en barrock och skrikig leksaksaffär. Vad som presenteras är en explosion av platta pastellfärger, plastiga landskap och många gånger om tveksamma digitala effekter. Att iscensätta sekvenser under vattenytan visar sig vara en fortsatt utmaning som få filmskapare kan hantera. Med Marshalls bristande hantverk blir samtliga sekvenser med simmande karaktärer något av en pina att uppelva då det känns artificiellt och livlöst. Detsamma kan sägas om ett antal av de musikaliska framträdandena. Alan Menkens musik må vara odödlig och melodiskt perfekt, men det ursäktar inte tafatt och slapp iscensättning. Några av de mest klassiska spåren – däribland ’’Part Of Your World’’, presenteras utan något som helst eftertryck. Halle Bailey i huvudrollen må förvisso besitta en både stark och klar stämma som gör sig utmärkt för materialet, men sättet som Marshall regisserar och komponerar scenerna ter sig oerhört platt och livlöst. 

Men brist på passion är dock en mikroskopisk synd då vi tvingas uppleva den uppdaterade versionen av ’’Under The Sea’’. Den klämkäcka låten har nu förvandlats till ett rent Las Vegas-nummer som hade fått Celine Dion att dra i nödbromsen. Här fortsätter Marshall att – helt utan finess eller kunskap, basunera ut tonvis med undermåliga digitala effekter och koreografi som får Christer Sjögrens ’’I Love Europe’’ att likna en utmanare till Cirque Du Soleil. Allting ser ut att vara nära en total härdsmälta… Men då filmen lämnar havet och rör sig upp på land händer något. Här förvandlas det istället till ett mer traditionellt och enkelspårigt romantiskt äventyr som funkar oväntat väl. 

Då Marshall inte måste hantera vatten eller specialeffekter frammanar han istället den charm och värme som kunde ses i de bästa stunderna från Mary Poppins Returns. Bailey och hennes motspelare Jonah Hauer-King har en god kemi, något som skapar ett påtagligt driv och intresse – även om King har lika mycket karisma och utstrålning som ett bildäck. Samtidigt ger den andra halvan också upphov till förvirring och frustration, detta eftersom det uppenbart finns mer att erbjuda än en kavalkad av kassa effekter. 

Vad gäller den löjeväckande rädslan att berättelsen skulle förvridas visar sig vara lika obefogad som den är skrattretande. Istället är det bristen på mod och innovation som blir ett ankare gjort av bly. Marshall vågar överhuvudtaget inte snudda vid en rad – potentiellt, intressanta frågor som faktiskt uppstår under filmens gång. Exempelvis människans vanskötsel av världshaven eller den alltid aktuella frågan om hur olika folkgrupper kan föras samman och komma till ett konsensus. Förvisso är dessa frågeställningar inget nytt under solen men med ett mått av vilja hade de kunnat integreras och ge berättelsen en udd av modernitet som tydliggjort varför en nyversion är relevant. Ariel förblir också en lika ointressant och passiv karaktär som alltid och Bailey har mikroskopiskt lite att göra då mer eller mindre ingenting skett för att ändra på det faktumet.  

Än mer konfunderande blir det då denna typ av potenta nytolkning faktiskt förekommer. Detta genom en Melissa McCarthy i toppform som dominerar varenda scen i rollen som den monstruösa Ursula. McCarthy förkroppsligar och tydliggör hur effektiv en nytolkning kan vara om dagsaktuella skådespelare – med rätt inställning och förmåga, får ta sig an klassiska karaktärer. Därför är det synd att totalsumman av projektet aldrig känns lika inspirerat eller självklart. 

Genom en andra halva som kan betygsättas som duglig räddar Den Lilla Sjöjungfrun sig själv från att hamla under vattenytan. Men med tanke på att det finns inslag och vinkningar till något genuint minnesvärt blir det hela till något av en otrevlig kallsup.          

Betyg 4/10

Summering: Repetition och en bedrövlig berättelse vägs upp av en makalös final som kör över publiken. 

För regissören Chad Stahelski finns det ingen gräns för hur mycket action som kan implementeras på bioduken. John Wick har sedan debuten varit en uppvisning i konsten att ignorera måttlighet och hastighetsbegränsningar. Det är som en berg och dalbana där hela åkturen är en enda lång loop. Att sinnet, kroppen och själen är mörbultat efter upplevelsen spelar ingen roll för några av de inblandade. 

Inför omgång fyra har man låtit släppa de sista spärrarna. Där John Wick: Chapter 3  Parabellum kändes något återhållsam har alla tvivel och eventuella reservationer förts – eller senare sprängts, bort. Genom tre timmar serverar Stahelski en actionkavalkad som avför termer som måttfullhet och balans. Berättelsen och det övergripande mytologin, som involverar hotell och ett strikt kodex, är precis lika ointressant och löjeväckande som förr. Men att se John Wick i hopp om en gastkramande berättelse är i paritet med att förställa sig att en diet på ister är detsamma som en hälsosam kost. 

Därför är det aningen chockartat att Chapter 4 ägnar en ansenlig tid åt en utdragen och  ointressant intrig. En del av filmen som varken erbjuder spektakulära skottlossningar eller  spänning. Med tanke på den hiskeliga speltiden på tre timmar kan man bara ställa sig frågande om denna tafatta öppning ens var nödvändig. För Stahelski verkar inte heller särskilt intresserad att iscensätta någon vettig dramatik. De sekvenser som inte innehåller kulregn och ett överflöd kampsport är rena stoppklossar. För hur mycket Stahelski än försöker övertyga oss är det flagrant att ingen av karaktärerna är intressanta. Trots fenomenala förmågor som Ian McShane och – nyligen bortgångne, Lance Reddick är dramaturgin lika full av kulhål som något av filmens många stridsarenor. 

Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska personer men hans skådespelarförmåga är dessvärre inte av samma kaliber. Det är ännu en gång stela replikskiften och ett skådespel som mest består av grymtningar och stela ’’yeah’’. 

Än värre är det för Bill Skarsgård som fått den otacksamma uppgiften att agera filmens stora antagonist. Förutom ett lövtunt underlag har Skarsgård också utrustats med en förkastlig fransk accent som inte ens hade godkänts i den svenska dubben av Hergés två ’’mästerdetektiver’’ Dupont och Dupond.  

Men det här är oväsentligt, John Wick Chapter 4 har bara ett mål… Att bjuda på action utan dess like. Och även om mycket känns igen från de tre tidigare filmerna råder det inget tvivel om att kvoten vad gäller slagsmål och så kallad ’’pang pang’’ fylls kvickt. Det här är en dödsbuffé där alla tänkbara skjutvapen, kvinnor och tillhyggen kommer till användning. Precis som förut är allting över-koreograferat, utdraget och fruktansvärt hedonistiskt vad gäller att vältra sig i stiliserat våld. Stahelski använder sig fortfarande av en stiliserad och aggressiv estetik som dränker bilderna i kraftfulla färger, med ett foto som är lika vasst som Wicks diverse huggvapen. 

Även om allting fortfarande är funktionellt – och utan tvekan underhållande, går det inte att undvika en påtaglig känsla av repetition. Avrättningar och handslagsmål har en kreativ gräns, flera gånger om känns den blodiga dödsbaletten som en stilfull men ihålig repris. Serien har också fått konkurrens av Nobody, som dessutom skrevs av John Wick-författaren Derek Kolstad. En film som i mångt och mycket förädlade formulan genom att erbjuda samma brutala action men med ett gladlynt förhållningssätt som inte var blyg att smyga in stora doser mörk humor. John Wick är fortfarande en makabert humorlös produktion, ibland går det så pass långt att man kan undra om det är vansinnes action som iscensätts och inte en Norén pjäs. 

Nu för en mer makaber analys, våldet är fortfarande distanserat och alltför lättsamt, även om det förekommer sekvenser som får publiken att gnissla tänder av obehag, finns det ändå ingenting som kan mäta sig med den brutalitet som vi fick se i den ökända buss-scenen från Nobody. Det blir inte bättre av att det fortfarande finns en aversion för närbilder. En majoritet av actionscenerna utspelar sig i vidvinkel, något som gör det lätt att följa det hektiska händelseförloppet men som också berövar dem på behövligt intimitet.  

Något som dock har justerats från Parabellum är strukturen. Där brändes de mest imponerande actionscenerna av för tidigt och vad som följde lyckades inte att imponera. Chapter 4 har en betydligt mer sund fördelning där actionscenerna gradvis eskalerar. Och det är i finalen som filmen kommer till liv. I en hysterisk sekvens som utspelar sig på Paris gator bjuder Stahelski  på den bästa actionscenen som serien någonsin producerat. Det påminner om en inspirerad Paul Greengrass och dennes fantastiska biljakt genom Moskva i The Bourne Ultimatum där intensiteten inte förstod att publiken kan behöva andas. Som de bästa av actionsekvenser lyckas man att hitta gnistan om och om igen. Det är som att allting har sparats för detta ögonblick och vi får en kakofoni av död, krut och eld som på egen hand motiverar biljettpriset.       

John Wick Chapter 4 är sannerligen inte nyskapande. Men genom en förbättrad struktur och en sanslös final lyckas Chad Stahelski faktiskt skapa ett mycket tillfredsställande stycke action som trots flagranta britser är värt ett biobesök.  

Betyg 6/10 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2023

Summering: Kraftfull dramatik och starkt skådespel överskuggar en relativt ordinär berättelse.   

Darren Aronofsky förblir en av filmbranschens mest frustrerande regissörer. Inte som ett resultat av bristande förmåga, tvärtom. Aronofsky är en skicklig dramatiker, han är i sitt absoluta esse då samhällets minst privilegierade studeras. I den avskalade The Wrestler valde Aronofsky att göra en gripande karaktärsstudie utan några som helst pretentioner eller märkvärdiga visuella inslag. Med Mickey Rourke i huvudrollen skapades ett gripande, sorgset och sotsvart drama som står sig som Aronofskys absolut bästa film. Men vad som följde var inte bara sämre utan rena fiaskon. 

Förutom den hyllade Black Swan – som jag inte hyser någon större entusiasm inför, har Aronofsky gått på grund. Mega fiaskot Noah var lika imponerande som våt cement. Det magplasket kan dock ursäktas i jämförelse med Mother med en odrägligt överspelande Jennifer Lawrence i huvudrollen, en film som mycket väl kan vara en av de förra årtiondets absolut sämsta.

The Whale visar sig – tack och lov, vara en vändpunkt för Aronofsky. Istället för att irra bort sig i självgoda och uppblåsta visioner går regissören tillbaka till samma formula som gjorde The Wrestler minnesvärd. Många gånger känns det rentav som en spirituell uppföljare. Stämningen och presentationen är lika svart som natten, vi får även denna gång besöka ett USA där människor glömts bort och tillåts ruttna i sin egen misär. 

Det hela presenteras som ett intensivt kammardrama som snart blir till en dramatisk tryckkokare. Aronofsky har alltid var fascinerade av de motbjudande och svårsmälta. Den instängda och vanskötta lägenheten – som majoriteten av filmen utspelas i, förvandlas till ett mardrömslikt fängelse där ångest, sorg och desperation känns lika naturligt som fallna löv på hösten. Även om det inte är frågan om någon hallucinatorisk skräck finns det flera sekvenser i The Whale som skapar djupa mentala ärr. Fetma och övervikt på film har mestadels använts som ett komiskt element medan konsekvenserna och lidandet sällan uppmärksammats. Aronofsky porträtterar istället hetsätningen och de kroppsliga förhindren utan någon ironi, istället blir det till en lika stor börda som drogmissbruket i Requiem For A Dream. 

De yttre smärtorna och krämporna visar sig dock vara obetydliga då filmen börjar studera de emotionella och psykologiska aspekterna av Brendan Frasers karaktär. Här fortsätter resan in mot totalt mörkret, det skapas allegorier till det det moderna USA där empati  inte längre existerar. Detta förtydligas genom nyhetssändningar som tydliggör Donald Trumps framgångar i den amerikanska valrörelsen 2015-2016. Allting ramas in av ett mycket dystert foto och ett obehagligt soundtrack förstärker filmens klaustrofobiska natur. 

Det kan tyckas cyniskt att rollbesätta skådespelare som Mickey Rourke och Brendan Fraser i roller som – till viss del, återspeglar deras turbulenta karriärer. Fraser visserligen inte, tillskillnad mot Rourke, gjort sig till åtlöje som boxare eller klätt sig i tröjor med Vladimir Putin motiv. Men Fraser bär med sig en svår karriär som numera domineras av den mycket otäcka incidenten där han sägs ha blivit sexuellt överfallen av den tidigare – och numera utkastade, chefen för Hollywood Foreign Press Association Philip Berk. 

Och det är inte heller svårt att se vissa paralleller mellan turbulenta Frasers karriär och det som utspelar sig i The Whale. Fraser – som aldrig varit någon spektakulär förmåga, lyckas – likt Rourke, kanalisera sin personliga frustration och sorg in i rollen. Det är aldrig tal om något överspel utan en omsorgsfull och kraftfull rolltolkning som känns ärlig och inte det minsta manipulativ. 

Flera sekvenser blir till psykologisk tortyr då Fraser förmedlar känslan att vara fånge i sin egen kropp. De mest vardagliga handlingarna blir omöjliga och en majoritet av normal fysisk kontakt likaså. Fraser får också stöd genom en stark insats från Hong Chau, som efter sitt katastrofala inhopp i Alexander Paynes Downsizing, äntligen får möjlighet till återupprättelse. Chau skapar en stark och orubblig person, som trots flera emotionella ärr, vägrar att ge upp. Kemin mellan Chau och Fraser är påtaglig och filmen hade gärna fått ägna än mer tid åt att djupdyka i deras mycket unika förhållande. 

Olyckligtvis lyckas Sadie Sink inte leva upp till samma höga nivå som Chau och Fraser. Sink, som spelar Frasers stökiga och nihilistiska tonårsdotter, ger inte karaktären några som helst nyanser, detta leder till en monoton och onödigt tvådimensionell karaktär som känns lika omänsklig som en konversation med iPhone assistenten Siri. När filmen väl ber oss hysa sympati för Sink är det försent då karaktären är så pass krass att inte går att finna ett uns empati för henne. 

Ett annat problem som dock inte är lika tydligt är berättelsen. Bristerna må ligga i den pjäs som filmen baseras på, men trots stark dramatik och en rad scener som bränner sig fast är detta högst ordinärt vad det berättarmässiga anbelangar. Slutet är också alltför sockrat och onödigt övertydligt, något som inte alls passar den glåmiga och uppgivna tonen.  

Dessa brister är dock inte tillräckliga för att förta helhetsintrycket. Aronofsky har genom sin karriär envisats med att krångla till sitt filmskapande. Men det är med ett projekt som The Whale som det tydliggörs att Aronofsky är en superb dramatiker som borde ägna sig åt jordnära, små och kompromisslösa livsöden. Det är som att se Björn Borg envisas med att spela fotboll istället för tennis. Vi får hoppas att Aronofsky – som filmskapare, väljer att stanna i diskbänksrealismens misär och hopplöshet. 

Betyg 7/10 

All images courtesy and copyright of Disney and Searchlight Pictures 2022

Summering: Ett simpelt manuskript vägs upp av eminent Olivia Colman och ett sagolikt vackert foto av Roger Deakins.

För en mindre evighet sedan författades en text på Tiger Film där Sam Mendes filmografi filmer recenserades. Vad som tydliggjordes efter den genomgången av Mendes filmer är att han är sitt esse då han får garnera sina filmer med spänning och helst lite action. Även om den tafatta Spectre inte är något storartat filmskapande är Road To Perdition, 1917, och givetsvis, Skyfall, fantastiska filmer där Mendes visar upp sin bästa sida som dramatiker. Men när det kommer till att enbart skildra människoöden, utan nervpirrande berättelser, blir resultatet inte i närheten lika intressant. Även om American Beauty anses som en tidlös klassiker ställer jag mig mest indifferent till den. Revolutionary Road må innehålla två av tidernas bästa skådespelare – Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, men slutresultatet var oväntat ordinärt.

På förhand tycks Empire Of Light vara den sortens Mendes-film som skulle kunna klassas som mindre intressant. Men det finns en viktig skillnad denna gång. För första gången på över 20 år har Mendes filmatiserat ett manus skrivet av honom själv. Detta råder bot på en del – men inte alla, problem.

Mendes kan i värsta fall kännas sammanbiten och spänd, men det finns en lättsam trygghet över Empire Of Light trots att en rad allvarliga ämnen avhandlas. Mendes trivs uppenbarligen att vara tillbaka i hemlandet England och att jobba med en ’’aningen’’ mindre stjärnspäckad, men för den delen inte midnre begåvad, ensemble än brukligt. Nu är dock behovet av ”så kallade” filmstjärnor inte något behov då Olivia Colman står som huvudrollsinnehavare. Segertåget efter Yorgos Lanthimos The Favourite verkar inte avta och Colman är exemplarisk i sitt skådespel.

Tillskillnad mot självgoda och högljudda kollegor, som vältrar sig i medial uppmärksamhet och utstuderat emotionellt skådespel, är Colman en uppenbarelse i sin precision, omsorg och passion. Även vid de tillfällen som manuskriptet brister, och get dåligt spelrum tilföljd av tunt psykologiskt djup, navigerar Colman detta utan några problem. Det är en genuin ynnest att bevittna skådespel på denna nivå och det faktum att Colman inte är Oscarsnominerad för sin roll gör den menlösa tillställningen på Dolby Theatre än mer skamlös och irrelevant.

Colman är många gånger så pass bra att det får en glömma att resten av filmen har brister i klass med ett hus utan tak. Som nämnt är Mendes debut som manusförfattare inte utan problem. Ambitionen och tematiken är det sannerligen inget fel på. Men mängden ämnen blir för många, här finns en vilja att visa upp kärleken till filmmediet, skildra det grymma och djupt rasistiska England under Margret Thatcher, psykologisk ohälsa och otillräcklig familjekärlek. Det visar sig snart vara en övermäktig uppgift och flera av de intressanta ämnena försvinner.

Berättelsen är inte heller helt införstådd med sina absoluta styrkor. Biografen Empire är och de anställdas diverse strapatser och intriger skapar många gånger ett trivsamt och underhållande kammarspel. Tyvärr lämnar Mendes biografen alltför ofta och flera nyckelfigurer, som gärna hade fått figurera mer, blir bara skuggor. Detta drabbar Toby Jones som är helt eminent i rollen som åldrad och erfaren biografmaskinist, men karaktären får mindre utrymme än bistånd i den nya regeringsbudgeten. Micheal Ward , som är Colmans primära motspelare, gör ett ambitiöst jobb men kan inte matcha den naturkraft som är Olivia Colman. Ward saknar helt enkelt pondusen och kraften att hänga med i den furiösa dans som Colman genomför.

Mendes misslyckas också att förmedla kärleken till filmmediet och dess enorma kapacitet att röra, underhålla och skapa minnen för livet. Istället blir det en rad icke emotionella sekvenser som i slarvig Cinema Paradiso-anda vräker på med montage och tårögda karaktärer som storögt tittar på den vita duken. Att Mendes känner sig manad till att så övertydligt demonstrera filmens magiska makt känns också irrelevant då han har fotografen Roger Deakins till sitt förfogande.

Även om det kan tyckas onödigt att berömma en films visuella attribut, då den kanske bästa filmfotografen på jorden står till förfogande, går det inte att undkomma det faktum att Empire Of Light är smärtsamt vacker att se på. Deakins fortsätter att skapa bilder som endast kan kategoriseras som perfekta, men en ljussättning och komposition – som likt Colmans skådespel, är extraordinära i sin naturlighet och självsäkerhet. Vardagen på biografen blir som en saga, inte ett blekt livsöde.

Empire Of Light är inte en fulländad film och har uppenbara brister. Men Olivia Colman, Roger Deakins magiska foto samt en oväntat avslappnad och bekväm Sam Mendes gör det hela sevärt, även om det hade kunnat lyfta till stratosfären med ett mer genomarbetat manuskript.

Betyg 6/10