Tomb Raider Galapremiär 07-03-2018 

vlcsnap-2018-03-08-17h03m11s442

Copyright Tiger Film Blog 2018

Det är väl ingen hemlighet att jag inte är den största supportern av Alicia Vikander och hennes – nästan alltid, torra skådespel. Oscarsstatyetten hon mottog är inget annat än ett skämt i filmhistorien. The Danish Girl är ett skräckexempel på regissören Tom Hoopers kompletta oförmåga att göra en film som inte framstår som lockbete för Oscarsjuryn. Tyvärr så har den ’’eminenta’’ juryn – som alltid, svalt både lina, bete och kroken.

Men man får ta det man får, och en galapremiär med chans till både bilder och autografer är alltid en adrenalinrusch. Trots de privilegium vi fått motta genom åren såsom pressvisningar och annan exklusiv access så är upplevelsen att vänta bakom staketet med fans fortfarande lika spänningsfylld som för alla de där åren sedan. Tiger Film har sina rötter i det här och det är viktigt för oss att aldrig glömma det.

Premiärer i vår huvudstad är sannerligen inte lika ’’glamorösa’ som de kan vara i andra europeiska huvudstäder där arrangemangen och staketdeltagande är betydligt mer välplanerat, med numrerade armband, storbildsskärmar och konferencier.

Just den här kvällen verkar också ha passerat obemärkt förbi nästan hela Svealand. Den kan delvis bero på de mycket generösa kampanjerna som bedrivits den senaste veckan, där olika institutioner sköljt över med fribiljetter och tävlingar. De som vanligtvis brukar få nöja sig med att vänta utanför fick nu chansen att faktiskt se hur saker och ting ser ut förbi den röda mattan.

Med tiden har det blivit klart att galapremiärer i teorin är glammigare än vad de faktiskt är. I och med ökad mängd säkerhetspådrag, så innebär det oftast att man skyfflas in i salongen och enbart får se celebriteter någon knapp minut då de presenterar filmen innan de rusas vidare till hotellet eller efterfesten. Det värsta skräckexemplet på detta är London Film Festival som tar hutlösa biljettpriser för en upplevelse som är lika glamorös som en varmkorv i regnet under skyddet av korvståndets parasol.

Stockholms premiärer tycks alltid också förläggas till de månader som är kallast. Och som alltid så var vädergudarna inte på humor, en bitande kyla infann sig från första början och jag kan inte påminna mig senast då jag faktiskt skakat med händerna pga kylan.

Än mer bisarrt blev det då det visade sig att det inte fanns en själ utanför biografen. Rigoletto är sannerligen inte någon särskilt bra plats att hålla en premiär på, Kungsgatan dånar med sin trafik och den slaskiga trottoaren lurar ingen om att detta är en onsdag mitt i mars månad.

Ikväll har också säkerhetspersonalen bestämt sig för att vägra att samarbeta. Fördomen om att säkerheten går före trivsel har punkterats i nästan varje land utanför Sverige. Tyskland, USA och Spanien har alla haft duktig personal som förstått av provokation och buffelmetoder inte hjälper till att lugna ned massorna. Jag tänker inte genomföra något angrepp på säkerhetspersonalen utan nöjer mig med att säga att den inte ens är värd att betygsätta.

Efter någon timme är vi fem (!?) personer utanför som väntar med kameror och bilder som skall signeras. Självfallet är samtliga av huvudgästerna sena. När väl Vikander anländer varken ropas det eller hojtas det, utan att kasta en blick så far hon in i biografen och snuvar således denna pyttelilla skara av ’’fans’’ på bilder och autografer.

Vikander har ett bra rykte då det kommer till att signera och ställa upp för foton, så detta blir nästan en chock som inte på något sätt förbättrar min inställning till henne.

Men när bollen väl är i rullning så är det svårt att ge sig, tricket brukar således bli att se om man har bättre tur då gästerna lämnat, vanligtvis så stannar aldrig huvudgästerna för själva filmen. Vid den tiden Vikander lämnar är det bara ’’folket’’ från Tiger Film kvar. Och på vägen ut verkar Vikander inte längre vara fartblind, således får vi våra bilder och signaturer och ett mer än väl godkänt möte där hon kommenterar kylan.

Det innebär att en av de konstigaste premiärerna någonsin har klarats av.

Skönheten och Odjuret (2017) Recension

013

Copyright Disney 2017

Trots enorma resurser och fantastiska biroller så lyckas inte Skönheten Och Odjuret skaka av sig en känsla av obekvämhet. Ett par scener bjuder på stor tillfredställelse, men för det mesta är det rejält fånigt.

Att se Skönheten Och Odjuret kan bara liknas med en opålitlig motorväg, som ibland är mjuk, men som för det mesta hugger till med dåligt väglag och gupp. För även om ett par sekvenser skänker den där patenterade Disney värmen och flera scener exploderar visuellt, så är helheten en bar och alldeles för ofta flamsig historia.

Jag hamlar själv i en både pinsam och intressant sits i och med denna recension. Som en av de få som inte såg Disneys animerade version från 1991 i de påtänkta unga åren. Istället går jag in relativt främmande, för samtliga vinkningar och tolkningar av sekvenser och musikaliskanummer.

Berättelsen är vad den är. Rak med tydliga definitioner av ont och gott. Där är det omöjligt att kritisera de självklara bristerna. Det riktiga fallet sker i filmens ständiga flängande mellan vad som kan kategoriseras som imponerande till rent värdelöst.

Långt ifrån elementärt Watson  

Så fort Emma Watson trampar in i bild börjar hela det filmiska bygget skälva. Watson verkar inte ha mognat eller brytt sig om att utvecklas sedan hon lämnade Hogwarts. Det är en porträttering som är iskall och helt omöjligt att ta till sig. Watson känns helt avstängd från övriga karaktärer. Vilket gör att romansen mellan Dan Stevens getabock till odjur blir helt obruklig. Stevens är dock rejält stoisk och så närvarande man kan vara bakom performance capture-pluppar.

Men när hela duken fylls av färger och dyra specialeffekter och Watson svarar med att se ut som Margaret Dumont från valfri bröderna Marx-film (ryktet går att Dumont aldrig förstod Marx humor) skär det i samtliga synapser.

Miserabelt

Disney har valt en adaption som behåller de musikaliska inslagen. Tyvärr funkar det sällan, då jag får obehagliga vibbar från Tom Hoopers gräsliga filmatisering av Les Misérables, med scen på scen som snarare liknar ett utdraget skämt. Man har helt och hållet glömt bort att vad som inom animation funkar väl, inte gör sig bra på spelfilm. Den klassiska sången om skurken Gaston, blir ett platt fall som för tankarna till Romance And Cigarettes av John Turturro, där man vältrar sig i trams och överdriven presentation. Efter att ha bevittnat perfekt balans mellan melodramen och ohämmad glädje i La La Lands mästerliga sånger, är detta ett rejält bakslag.

Här slår också Watson till igen med en sånginsats som ofta får mig att fundera på om en röstmaskin har varit framme och spökat, samt trimmat bort de mest falskklingande tonerna. Det finns bara en musikalisk scen mot finalen, där regissören Bill Condon får till precis rätt tempo och skådespel från en helt ljuvligt slemmig Luke Evans som den odräglige Gaston.

Men när det tillslut kulminerar i att bli en ren Fantomen På Opera hyllning får jag sätta mig i kraschposition.

Fuskbygge 

Specialeffekterna är också lika opålitliga som valfri hantverkare från TV4 programmet Fuskbyggarna.

Introduktionen bjuder på en komplett supernova i färger och väldesignade kostymer. Här hjälper det enorma IMAX-formatet till. Men sedan börjar det halta. För där alla sekvenser som tar sin plats inomhus (framförallt i det enorma slottet) genomsyras av en enorm känsla för detaljer och trovärdighet, blir alla delar utomhus katastrofalt fula. Det ser ibland så risigt ut – med sina platta kulisser och studiobelysning, att jag tyvärr måste jämföra det med Ella Den Förtrollade med Anne Hathaway i huvudrollen, ett betyg som inte på något sätt kan ses som bra.

Odjuret själv ser till en början helt godkänd ut, men när han träder fram ur mörkret och placeras under dagsljus, rasar illusionen ihop som en punkterad ballong på ett barnkalas.

Går till överdrift 

I många lägen slår också de visuella explosionerna över och tar an en form som liknar någon överdriven burlesk show i Las Vegas.

Men på slutet sker en liten uppryckning. Här bjuds på en helt fantastiskt fartfylld scen där de fantastiska birollerna som utgörs av Ian McKellen och Ewan McGregor, bland annat, lever loss och fyller salongen med finnes, humor och värme.

Och visst får vi en typisk Disney sentimentalitet som på ren råstyrka lyckas med att beröra minimalt.

Skönheten och Odjuret är i små portioner god familjeunderhållning. Synd då att vi får allt serverat på samma tallrik, med ett hot om eventuellt stryk om samtliga rätter inte sväljs hela.

Betyg 4/10 

Bäst: Ian McKellen, Ewan McGregor och vissa av de fantastiska kulisserna.

Sämst: Emma Watson och den ständiga viljan att leka Andrew Lloyd Webber.