Ett makalöst ämne fördummas och förenklas
När vi blickar tillbaka på Oscarsgalans mest frustrerande val av vinnare, borde regissören Davis Guggenheim ansluta sig till den osmickrande skaran av vansinnesvinster som upptas av mediokra aktörer och filmmakare som Paul Haggis,Julia Roberts och Anne Hathaway, för att nämna några. Guggenheim tilldelades sin statyett i och med aprilskämtet An Inconvenient Truth.
Powerpoint presentation
Det kan diskuteras om vad som är godkänt att stämpla som en dokumentärfilm. En av mina personliga favoriter The September Issue tangerar nästan TV-dokumentär och existensberättigandet med en biografvisning var ytterst tveksam. Men om R.J Cutlers film om det massiva september utgåvan av amerikanska Vogue var otvetydig i sin genre som dokumentärfilm, så är An Inconvenient Truth ett rent lagbrott. Hur man ens kan belönas med de mest magra av betyg för att filma en Power Point presentation frångår mitt fulla förstånd. Det bjöds inte på några unika insikter eller filmiska perspektiv för att rättfärdiga biljettpriset på etthundra svenska kronor för en filmad konferens.
Alltid förlorad potential
Guggenheim mördade också musikdokumentären It Might Get Loud med sina pretentioner. Att lyckas samla The Edge,Jack White och Jimmy Page i ett rum för att diskutera elgitarren – tre av världens absolut främsta gitarrister, för att sedan dyka ned i sina egna självgoda idéer där varje individ fick berätta kassa anekdoter utan någon som helst betydelse. Den besvikelsen sitter kvar än. De filmade sekvenserna där de tre virtuoserna interagerar klipps ned till ett fåtal minuter. Vetskapen om att den där ’’riktiga’’ filmen finns kvar någonstans långt bak i ett arkiv, får mig att vilja leka Pete Townshend gitarrförstörelse med närmsta tillgängliga föremål.
Nu tar Guggenheim och väljer Malala Yousafzai som ämne. Byggstenarna finns där, Malala och hennes gärningar är ett makalöst ämne att göra en dokumentär av. Ingen gick oberörd när attentatet mot henne genomfördes. Det borde vara omöjligt att inte fånga och trollbinda. Men Guggenheim gör återigen självmål i sin pretentiösa vilja att göra spelfilm av verklighet.
Falskt och fel
Precis som i sina tidigare eskapader tappar Guggenheim bort kärnan i filmen. Han insisterar på att förtydliga allt med genuint usla animerade klipp som känns förolämpande simpla. Ingeting lämnas åt publiken för reflektion eller eftertanke, varenda känsla och uttryck skall köras ned i halsen. Filmen tappar hela sin mänsklighet genom dessa katastrofala beslut, i ett fåtal scener hittar Guggenheim någon kärna eller substans – som de gångerna Malala och hennes bröder talar varmt och lekfullt om varandra. Dessa höjdpunkter är bara korta tillfälligheter och omringas av obekväm känslomanipulation. Flera sekvenser som borde beröra – känns tråkigt malande och oengagerande.
Ofärdigt slut
Ännu värre är filmens sista akt som bara kan ses som ofärdig. Helt plötsligt hastar Guggenheim genom helt avgörande faser i Malalas liv; hennes FN-tal och det kanske mest otroliga – han delegerar vinsten av Nobels fredspris till eftertexten.
Att Malala är ett fenomen och en ikon för frihet och styrka borde den mest cyniska av personer se och förstå. Så att smutsa ned och idiotförklara detta makalösa ämne borde klassas som straffbart. Som helhet är hela projektet ett bittert och onödigt nederlag, magin som kunde ha varit lämnas i kanten. Vi får helt enkelt söka oss till YouTube klipp och hennes författade böcker för att verkligen förstå briljansen och styrkan i Yousafzais budskap, det är både billigare och bättre, så mycket bättre.
Betyg 4/10
Bäst: Det går inte att värja sig från Malalas karisma och de få ljuspunkter som ibland skimrar till.
Sämst: Övertydligheten, de obegripliga besluten och att sänka en magisk möjlighet.
Tiger Film 