U2 Diskografi 

636036833835589644176333592_u2

Efter U2s fantastiska konsert på Olympiastadion i Berlin och nyheten att ett nytt album snart är redo att släppas, så kör vi en hyllning kring allt som har att göra med ett av världens största band. Här följer en diskografi av samtliga skivor, vi har ej tagit med live inspelningar som tex Live From Mexico.

u2-boy

Boy (1980) 

En fullt duglig debut med ett par riktiga diamanter som I Will Follow och Out Of Control. Den mycket unga gruppen hoppfulla musiker bestående av Paul Hewson (Bono), David Evans (The Edge), Adam Clayton och Larry Mullen Jr, tog inspiration från punkmusikens energi, i synnerhet The Ramones. Förmodligen har Claytons bas aldrig varit såhär framträdande, ljudmixen är definitivt åt det tyngre hållet och de nuvarande versionerna som U2 spelar på sina spektakulära scenbyggen är lättare och lite lösare, mer i linje med deras moderna sound som påbörjades med The Unforgettable Fire.

’’Gömda’’ höjdpunkter är bland annat An Cat Dubh som har ett av de mest hotfulla U2 riffen någonsin, den stillsamma Into The Heart. The Electric Co har också blivit till en fantastisk upplevelse live, den låter som en melodisk vinkelslip som skär sig igenom publiken med kirurgisk precision.

Övrigt material känns dock utdraget och något trött, det pågår för länge, saknar substans och känns mest som utfyllnad.

Betyg 6/10 

Bästa spår     

I Will Follow 

Out Of Control 

Into The Heart 

The Electric Co 

An Cat Dubh 

388557e0bc1408ebaf218dca63466b2f-1000x991x1

October (1981)

Efter att ha klarat av startsträckan utan större problem så springer bandet nu rakt in i väggen. October är ett album som U2 själva helst vill glömma bort. Mycket av texterna och idéerna sägs ha förlorats då en resväska innehållandes förarbetet försvann.

October är så tråkigt att lyssna till att jag kan känna hur sömnen tar över. Arrangemangen är slarviga och helt utan liv. Omslaget säger väl egentligen det mesta med några av tidernas fulaste frisyrer, dock inte sämre än den den blonda frisyren Bono körde med år 2015.

Gloria och titelspåret October har fått en viss resning i och med liveframträdanden, dock är versionen av October så usel på albumet att jag undrar vad producenten Steve Lillywhite sysslat med, basgången är så ur fas att Lars Ulrich trumspel verkar precist.

Betyg 2/10 

Bästa spår 

Gloria

October

b6a649093fc22eaba7061075a0895c0d-1000x999x1

War (1983)

Efter October var U2 fast beslutna om att inte låta inspelningsprocessen spåra ut ännu en gång. Där det föregående albumet befann sig i djup kris från början i och med bristen på material, så var War raka motsatsen. Sunday Bloody Sunday som öppnar skivan slår an tonen direkt. Larry Mullen Jr lånar takten och intensiteten från sin tidigare roll som trumslagare i ett marschband.

Sunday Bloody Sunday är en arg men sorgsen attack som aldrig blivit irrelevant  ’’how long must we sing this song ?’’ är en av rockmusikens mest drabbande lyriska stunder.

Resten av skivan är en ilsken och kompromisslös historia där U2 tar första steget i att diskutera politik och samhälle. Jag kan tycka att spår som Sunday Bloody Sunday och New Year’s Day är vida överlägsna övrigt material som låter som försiktiga förlängningar av det vi fann på debutskivan Boy.

Men War är punkten då U2 satte ned foten och visade att de var här för att stanna.

Betyg 7/10 

Bästa spår 

Sunday Bloody Sunday

New Year’s Day 

40

u2-the-unforgettable-fire-vinyl-record-w-booklet_1024x1024 

The Unforgettable Fire (1984)

Nu börjar det ta sig ! The Edge går tillbaka till sitt växande bord av gitarreffekter. Melodierna har fått en tydligare karaktär. Daniel Lanois steg in som producent tillsammans med Brian Eno och gjorde musiken tätare och mer intensiv. Spelrummet är större än tidigare, det förekommer en liten hymn i MLK, dedikerad Martin Luther King Jr, Bad är en enorm stund av U2s helt unika gitarrljud och förmåga att leka med sångers strukturer.

The Unforgettable Fire är ständigt energiskt, spännande och varierat. Och så har vi Pride (In The Name Of Love) som blivit ett signum för bandet. Den stora hyllningen till doktor King har fått anta flera olika skepnader genom åren, men kärnan som uttrycker desperation och en odödlig vilja att strida för sina ideal talar sitt tydliga språk än idag.

Detta är början på en av U2s bästa kreativa perioder.

Bästa spår  

Pride In The Name Of Love 

Bad 

Wire 

The Unforgettable Fire 

MLK 

u2_joshua-1488996977

The Joshua Tree (1987)

Detta är stunden då man som skribent darrar. Vi övervägde länge om vi skulle göra en individuell artikel enbart om detta mästerverk. Man kan kan antingen skriva oändliga rader text om denna milstolpe eller bara peka på skivans innehåll.

Hur kan man ens rangordna Where The Streets Have No Name, I Still Haven’t Found What I’m Looking For, With Or Without You, Running To Stand Still etc ?

Det går faktiskt överhuvudtaget inte att försöka avgöra vad som är bättre eller sämre på The Joshua Tree. U2 hade vid den här perioden gjort sig kända som ett liveband i toppklass. Nu var den unga gruppen rutinerad och redo att ta in nya influenser. Temat för skivan blev ett USA under Ronald Reagan som låtit stora delar av sin befolkning förlora sitt sociala skyddsnät och där klyftorna mellan rikedom och misär ökat.

Bono besökte även Afrika och Sydamerika där fattigdomen slagit sönder familjer och vänner, men där folkets vilja fortfarande var stark.

Samtidigt ville The Edge fortsätta experimentera med sitt redan unika sound. Gitarristen har en filosofi som utgår från principen att reducera antalet noter i ackord och slingor. Genom att nyttja delay och ekoeffekter så kan Edge simulera ytterligare ett lager av ljud. Where The Streets Have No Name sägs ha varit en av skivans svåraste produktioner. Den både mäktiga men intima monsterlåten går likt en vals. Ljudbilden är öppen, filmisk och suggestiv.

Jag har lyssnat till Where The Streets Have No Name så många gånger att jag närmast har tryckimpregnerat allt som har men låten att göra i mig. Mina fingrar har ärr efter min vilja att lära mig spela låten på gitarr.

With Or Without You är öm, intensiv och fylld med enorma känslor. Den första halvan av skivan är som en dröm för stora arenor där publiken förflyttas till en annan värld med melodiska ballader och explosioner i den snabbare sångerna.

Men som jag skrev i Berlin recensionen, så är del två av ett annat slag. Detta är skivans själ, från och med att Bullet The Blue Sky rört om i grytan, så tystas allt ned och vi promenerar in i Red Hill Mining Town. En plats som inte längre besitter något riktigt liv.

U2 tog precis som Bruce Springsteen för Darkness On The Edge Of Town stor inspiration från countrymusik och Hank Williams. Bono menar att The Joshua Tree är den första gången hans lyrik fick en genuin mening. Hela bandet förflyttade sin essäns till gospel och mogna observationer.

Running To Stand Still transporterar mig till ett regnigt landskap där jag kan se den förstörda flickan försöka fly från skräcken och isoleringen.  Motsägelsen i textraderna:

’’You got to cry without weeping

Talk without speaking

Scream without raising your voice’’

Får mig fortfarande att rysa.

På den officiella inspelningen från Vertigo turnén i Chicago år 2005 återfinns en obeskrivlig version av detta spår. Här har allt växt till någon slags musikalisk fantasivärld.

Trots att The Joshua Tree utgjort grunden till U2s spellistor i över trettio år, så går det inte att tröttna på att höra dramat i With Or Without You, friheten och lyckan i Where The Streets Have No Name och ilskan i Bullet The Blu Sky. Hur man än vrider och vänder på det hela så är det alltid perfekt.  Detta är en av musikens största stunder någonsin, i detta fallet behövs ingen bästa spår-lista.

Betyg 10/10 

0cb1feea847e8ef7d7225047d996865e-1000x991x1

Rattle And Hum (1988)

Menad som en dokumentation över bandets otroligt framgångsrika The Joshua Tree-turné spelningar, blev istället en konstig hybrid av nytt material och bortkomna men bra coverversioner av Helter Skelter och All Along The Watchtower.

Och visst finns det höjdpunkter, till och med fantastiska sådana. Versionen av Pride In The Name Of Love är så bra att enbart den motiverar att lyssna igenom hela albumet. Detsamma kan sägas om den helt enorma versionen av I Still Haven’t Found What I’m Looking For med en helt sakral gospelkör.

Men sedan följer all den där utfyllnaden, tråkiga och splittrade låtar som Hawkmoon 269 och Love Rescue Me borde legat som ett komplement till en singel och inte som huvudattraktioner på ett nytt album.

Av det nyskrivna materialet är det definitivt Desire och den underbara Angel Of Harlem som står som det verkliga guldet från skivan.

Åsikterna om Rattle And Hum delar fortfarande på fans och kritiker. Vissa slår fast att det är en riktigt vågad utflykt i olika amerikanska musikstilar, andra menar att den är ett bombastisk sömnpiller. Jag nöjer mig med att kalla den ljummen.

Betyg 5/10    

Bästa Spår

Pride In The Name Of Love (Live)

Desire

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 

Angel Of Harlem 

u2-achtung-baby-album-art-billboard-1240

Achtung Baby (1991)

Det finns fantastiska skivor, sedan finns det mästerverk, klassiker och så Achtung Baby. Här talar vi om konst som går utanpå det traditionella analyserande språket. The Joshua Tree må liknas med The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som den skiva som alltid kommer dominera diskussionen kring respektive band. Men Achtung Baby är min personliga favorit.

Där The Joshua Tree var stor och öppen, är Achtung Baby ett mörker som kritiserar allt i vårt moderna samhälle. I en tid då kabel-TV regerade och MTV inledde sin indoktrinering av en hel generation, tog U2 och gjorde om sig själva till en parodi av den typiska bilden för rockstjärnor.

Ljudbilden har flyttats från blues och country till techno. Samtliga spår på Achtung Baby är lika pulserande som ett elektriskt dansgolv på en sömnlös nattklubb. Här stängs alla galna ljudeffekter inne och tar hånskrattande lyssnarens hand och slutar inte den förföriska dansen som går från extas till sorg.

De stunderna representeras bäst av Mysterious Ways och Even Better Than The Real Thing. Men Achtung Baby har en allvarligare sida, One är förmodligen en av världens vackraste kreationer. Vartenda ord öppnar upp gamla sår som påminner om våra mest utsatta stunder. Hur den vi älskar kan få oss att kräla i förtvivlan.

Balladerna som Tryin’ To Throw Your Arms Around The World och Who’s Gonna Ride Your Wild Horses försätter mig i någon sorts trans. Jag vet inte vad The Edge har gjort med gitarren, men detta låter som ett instrument som inte existerar på denna planet.

Zoo TV turnén som följde anses också ha byggt om hela landskapet för hur en konsert faktiskt kunde utföras.

Betyg 10/10 

82356f6f0d3452f415cfe6541ee30371-1000x1000x1

Zooropa (1993)

U2 inledde med denna klena uppföljare till Achtung Baby en obehaglig fas där turnerandet fick gå före musiken. Skivan skrevs i mitten av den historiska Zoo TV turnén som passerade all rim och reson kring vad en konsert kunde vara för sorts upplevelse. Man tog med sig flygande Trabant bilar, satellit TV, dansare, telefoner och allt mellan himmel och jord. Bandet ville expandera på  satiren kring media och världens fascination med ytligheter som kändisskap.

Goda idéer absolut, men där slutar detta hafsverk vara intressant. Zooropa är stendöd, allting låter som urvattnade remixar av Achtung Baby spår. Detta kan vara bandets mest ointressanta stund sedan October.

Balladen Stay (Faraway, So Close) som delvis skrevs här i Sverige är det enda vettiga att ta med sig härifrån, skivan borde annars nyttjas som grytunderlägg.

Betyg 2/10 

Bästa spår 

Stay (Faraway, So Close)

u2-1997-pop-album-cover-1488380434

Pop (1997) 

Från obestridda musikungar till en samling förvirrade gubbar i medelålderskris.

U2 försöker blåsa upp sig själva denna gång. Men nu blir parodin från Achtung Baby snarare en tragedi. Pop hör till bland det sämsta jag någonsin lyssnat till. Från de helt pinsamma koncepten som låten The Playboy Mansion och ljudtortyren Miami.

Skivan blev ett mindre kaos då bandet ville ge sig ut på turné ännu en gång, trötta och slitna efter Zoo TV. Den här gången tog de med sig en gigantisk McDonalds båge och en gul citron (!?) som bandet skulle åka i, men som för det mesta slutade fungera och istället blev ett tillfälligt fängelse.

Lyriken har gått från storslagen till att bli mer eller mindre helt blåst. Melodierna är obefintliga och de låtar som inte låter som en tinnitus simulation är definitionen av katastrof. Det här representerar U2 när de är som absolut sämst. Såvida man inte gillar hälsofara bör detta monster hållas inlåst på Kumlas högsäkerhetsavdelning.

Bästa spår 

Last Night On Earth 

Betyg 1/10 

1280x1280

All That You Can’t Leave Behind (2000)

Efter Pop kunde det bara gå uppåt. U2 insåg plötsligt att de inte längre var en kvartett av pojkar, utan män som vid den här tiden hade gott om personliga historier att förmedla. Man gick ifrån techno inriktningen och försökte hitta ny sätt att implementera sina musikaliska utsvävningar.

Resultatet blev en delvis fantastisk skiva som gav bandet nytt liv. Kite är förmodligen en av de mest nakna stunderna, där Bono tar farväl från sin döende far. Walk On är en renande explosion med en hjärtskärande vacker melodi.

In A Little While blev en dedikation till Joey Ramone som också låg på sin dödsbädd.  Och Beautiful Day och Elevation skulle visa bli gigantiska upplevelser på den mycket framgångsrika Elevation turnén.

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of borde blivit en klassiker, men har pga sin låga frekvens utanför Elevation turnén aldrig fått chansen att växa till den superhit som den är ämnad att vara. Mycket trist då detta är en makalös stund av musik och lyrik.

Skivans final är något utdragen och tenderar att falla i samma fälla Pop. Peace On Earth är löjligt naiv och New York ger tyvärr otäcka vibbar från Pop.

Men som helhet en fantastisk återkomst och nu en grundsten i repertoaren för konserter.

Bästa spår 

Beautiful Day 

Walk On 

Kite 

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of

Elevation 

In A Little While 

Betyg 8/10 

71gydhr6gwl-_sl1200_

How To Dismantle An Atomic Bomb (2004)

Jag vet inte om U2 försökte komma på världens krångligaste album titlar med denna och All That You Can’t Leave Behind, men med titeln ut vägen så väntar ett ofta helt eminent album. Flera spår känns som uppföljare till historier som äntligen är redo att avslutas. Sometimes You Can’t Make It On Your Own är en av de starkaste emotionella stunderna bandet någonsin visat upp. Sången som är en djupdykning i det struliga förhållandet mellan Bono och hans far, är inget annat än mästerligt.

City Of Blinding Lights är också en anledning till att jag kan kalla bandet för ett av världens bästa. Detta monumentala spår med slidegitarr och en himmel som täcks av stjärnor är så stort att jag nöjer med att säga, genialt. Vertigo som öppnar härligheten har blivit till en ren masspsykos på nuvarande konserter då Bono räknar in på spanska.

Miracle Drug är en optimistisk stund laddad med stora känslor. Original Of The Species kan nog vara en av gruppens mest underskattade pärlor, och jag kommer aldrig sluta nämna den som ett självklart tillägg i setlistorna.

Precis som tidigare skiva hade helheten blivit bättre om gruppen vågat skära ned på skivans längd. Love And Peace or Else har ingeting att göra på denna sida av livet.

Men allt som allt ännu en fantastisk skiva.

Betyg 8/10 

Bästa spår 

Vertigo 

City Of Blinding Lights 

Miracle Drug 

Original Of The Species

Sometimes You Can’t Make It On Your Own

e1976130caa4052a75f0c3a46425bac4-1000x1000x1

No Line On The Horizon (2009)

Den ackompanjerande turnén är historisk, skivan duglig. U2 ville återvända med stora melodier som skulle göra sig perfekt på superarenor där publiksiffrorna skulle slå alla tidigare rekord. Med sig hade de ett scenbygge som fick Zoo TV och Pop att likna sömniga generalrepitioner. Ingen kan nog glömma synen då vi fick bevittna det fyrbenta odjuret sluka hela planen på Ullevi.

Tekniken var i toppklass, med en skärm som levde ett eget liv och ljusshowen måste ha orsakat både en och annan kortslutning på närliggande elverk.

Men det var turnén inte skivan. Det finns stora, till och med enorma stunder på No Line On The Horizon som Moment Of Surrender, en låt som Bono hyllade som en gudagåva, men som vi inte sett sedan 2011.

Magnificent är mäktig men slog aldrig rot ute i publikhavet. I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight blev en helt knäpp dunka-dunka upplevelse där skärmen spelade upp en ännu galnare video med samtliga medlemmars gungande huvuden. Unknown Caller är också helt tokig. Singeln  Get On Your Boots hör hemma i en bur, ett genomuselt spår som vägrade försvinna från setlistorna. Men idag är allt material från skivan lagt i malpåse, i slutändan var det turnén som stal hela showen.

Betyg 6/10 

Bästa spår 

Moment Of Surrender 

I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight

Magnificent 

528104205bba58533c061cf27550d84c-1000x1000x1

Songs Of Innocence (2015)

Återigen ville U2 återvända starkt och man hyrde in hippa och unga producenter, målet var att återskapa energin från de första skivorna. Allt avtäcktes år 2014 då Apple presenterade iPhone 6.

Vad som följde var ett obeskrivligt predikament. U2 tillsammans med Apple skickade ut albumet på samtliga enheter, och responsen var illröd av ilska. Och det som skulle vara en storslagen återkomst blev en kontroversiell gröt. Ovanpå allt så cyklade Bono omkull i New York något som resulterade i att turnén fick skjutas upp.

Skivan sablades ned av gemensam press inklusive mig själv. Inspelningarna känns som demos och Volcano är bland det sämsta bandet någonsin gjort .

När vi tillslut fick turnén ett år senare så fick flera låtar ny energi. Iris (Hold Me Close), Song For Someone och Every Breaking Wave lät fantastiska.

Men återigen så har vi en U2 skiva som förmodligen aldrig kommer framträda på framtida spelningar.

Betyg 4/10 

Bästa spår 

Song For Someone 

Iris (Hold Me Close)

Every Breaking Wave 

U2 Olympiastadion Berlin 12-07-2017 Recension

u2-berlin-olympiastadion-2017-in-182995

Det finns bra kvällar ibland till och med suveräna, men så finns det sådana som den 12 juli i Berlin 2017. Genom att vara traditionella men aldrig tråkigt nostalgiska, så skapar den irländska supergruppen en afton som ingen i publiken vill se slutet på. Flera gånger kan jag enbart stå i chock och gapa, det här är en personlig klassiker och det bästa jag någonsin sett med U2. 

När ett band blir så stort som U2 skapas läger, i en fålla står de frälsta som kan varje ackordbyte och textrad. I det lite mer fientliga området står personer som avskyr allt som har med bandet att göra. I en nyligen publicerad artikel från The Guardian spyr flera människor från bandets hemland Irland gala över allt från Bonos glasögon till deras enorma finansiella framgångar. Samma människor hävdar delvis att The Edge inte kan spela gitarr och att musiken är platt och kommersiell. Inte ens bandets stora gärningar inom välgörenhet verkar kunna ändra de ofta hatiska åsikterna.

En mindre kris 

Alla har såklart rätt till sin åsikt, men jag känner en viss sorg för alla som inte får uppleva den här kvällen. Men vägen hit har sannerligen inte varit i första klass eller ens SAS Economy Plus.

Den föregående Songs Of Innocence turnén blev lidande av flera anledningar. Skivan som skulle bära upp konserterna blev en smärre skandal i och med bandets val att distribuera den fritt till alla användare av musikprogrammet iTunes. Den aggressiva reaktionen från allmänheten får lov att diskuteras i ett annat inlägg, men faktum kvarstår att materialet var långt ifrån det bäst bandet gett oss.

En annan avgörande faktor i konserternas något lägre kvalité var Bono själv. Efter den mycket allvarliga cykelolyckan i Central Park på Manhattan, så skadades frontmannen så till den grad att han än idag inte kan spela gitarr. Rörelserna var stela och en viss försiktighet återfanns i varje steg.

Planerna var enorma inför turnén. Man utlovade att setlisten skulle blir mer levande och ändras radikalt från kväll till kväll, man återgick också till ’’lite’’ mindre arenor. Bandet hade inte heller turnerat på fyra år och den föregående 360° turnén är fortfarande en av historiens mest framgångsrika med över 7 miljoner besökare. Den gången bestämde sig U2 för att skapa ett monster som skulle få folk att svimma, resultat blev ett av musikhistoriens galnaste upptåg, med en scen som var större än flera arenor som den byggdes upp i.

Det enda sättet att följa upp detta var att minska på storleken och göra spelningarna mer dynamiska. Tyvärr skrotades alla dessa ambitioner i och med Bonos skador och en skiva som aldrig gav utslag på termometern.

Personligen har jag lärt mig att uppskatta flera spår från Innocence albumet efter att ha hört dem live. Iris (Hold Me Close) och Every Breaking Wave är mer eller mindre perfekta syskon till sånger som Sometimes You Can’t Make It On Your Own och Kite. Showen var som alltid helt enastående  med den nästintill svävande superskärmen.

Och det fanns flera höjdpunkter, Achtung Baby spåren har aldrig varit så stilfulla. Och de självklara klassikerna som Pride (In The Name Of Love) kan aldrig misslyckas. Men i efterhand så är turnén ganska långt ifrån en guldstjärna i U2s enorma katalog av klassiska turnéer.

Lösningen på problemet ? 

Så efter dessa bakslag behövde U2 resa sig igen och visa varför de är värda att tituleras som ett av världens bästa band. Lösningen ? Att dra ut med den numera trettio år gamla skivan The Joshua Tree och bygga spelningarna kring detta musikaliska mästerverk.

Fler skeptiker kan kalla konceptet för fegt. Att det enbart är en enkel tillflykt som spelar på nostalgi. Men U2 gör aldrig något utan eftertanke. The Joshua Tree är ett album som många gånger är obeskrivligt. Det är suggestivt, lyckligt, fyllt med gospel och Americana influenser. De inledande spåren är stora öppna landskap där man blandar tung dramatik och eufori, utforskar frihet och sökandet efter något större, samt kärlek som inte går att sätta ord på. Allting avrundas med ett besök i blues och hårdrock med kolossen Bullet The Blue Sky.

Den andra delen är något helt annat. Här skalar man bort det öppna och besöker istället platser där man som lyssnare kan föreställa sig en ensam gestalt tyst som sakta rör sig igenom städer som förlorat sin själ, landskap som reflekterar en suddig bild av ens inre och ett allvarligt funderande.

Del två av The Joshua Tree är inte alltid helt lätt att lyssna igenom, den är fylld av enorma musikaliska utsvävningar, en tät stämning och ett sound som närmast är hypnotiskt. Man bör stänga sina ögon och se bilderna som målas upp.

Den här regniga kvällen i Berlin får – precis som tidigare spelningar på denna turné, albumet framfört i sin helhet. Jag har ställt mig undrande till hur skivans andra hälft skall fungera på kolossalt stora arenor som Berlins Olympiastadion. Spår som Mothers Of The Disappeared och Red Hill Mining Town passar lika bra i en såhär stor kontext som kraftigt supande i en kyrka.

Men U2 har förberett sig. Samtliga mer ’’sällsynta låtar’’ har genomgått en förändring under dessa tre decennium. Bono berättar under konserten en kort historia om hur skivan har växt och förändrats. Detta är inga pliktskyldiga floskler utan ett faktum som bandet visar upp i sitt helt fantastiska framförande. Men låt oss ta allt från början…

En explosiv start 

Öppningen är en stor explosion där Larry Mullen Jr slår två starka slag i sitt trumset för att ett sekunder senare veva igång Sunday Bloody Sunday. Att välja ett så pass välkänt spår i inledningen får hela publiken att jubla. Det finns finna inga omvägar ikväll, alla skall med och det på momangen.

Introduktionen fortsätter att värma upp folkmassan genom en otroligt laddad New Year’s Day som aldrig låtit så dynamisk. Och sedan kommer Bad, spåret som flera fanatiker håller som större än  sina egna drömmar och förhoppningar. Detta magiska stycke är ikväll bortom ord och tungomål. Versionen fortsätter i evigheter med inslag av David Bowie och ett par andra tokiga – men passande improvisationer. Detta är en psalm som gör mig knäsvag knappt tio minuter in i spelningen.

Berlin – en stad av hopp och mod 

TV-kocken Tina Nordström beskrev Berlin som en kufstad, en slags frizon där man kan göra vad man vill, men där invånarna har ett stort och varmt hjärta. Så är även publiken denna afton. En hel del bufflighet blir det, den tyska pilsnern flödar genom en stor del av folksamlingens ådror. Men överallt känns det familjärt och inbjudande. Folk är lyckliga, glada och tacksamma att befinna sig på en arena som en gång byggdes av en regim som byggde på hat och intolerans, men som nu förvandlats till en plats för mångfald och gemenskap.

Att spelningen också tar sin plats i den tyska huvudstaden förändrar också inbörden för flera av kvällens spår. Berlin är i en fas där staden tagit en form som vad många liknar med New York på 70-talet. Ärren från det andra världskriget och den ryska förföljelsemaskinen DDR finns kvar i vartenda hörn av staden. Men folket har rest sig och byggt en plats som avgudas av konstnärer men även entreprenörer. U2 själva valde en gång i tiden att följa i David Bowies fotspår och spela in Achtung Baby i Berlin.

Det albumet blev det moderna U2, en skiva som tog in industriella och postmoderna influenser. Låtarna är yviga och aggressiva, men på insidan ruvar en stor sorg och hjälplöshet för ett samhälle som är på väg att springa in i ytligheter och ihålighet.

För varje gång jag återvänt till Berlin har staden växt, tagit ett litet steg vidare mot en förhoppningsvis bättre framtid som formas av invånarnas vilja att gå vidare, en plats där lärdomen från de mörka tiderna nyttjas som en karta för den kommande resan.

Så när Pride (In The Name Of Love) exploderar i den grå himmelen, och alla dessa faktorer samverkar i bakgrunden – samt vetskapen om att Europa idag står i första ledet för terror och intolerans, är det svårt att inte bli rörd.

Scenbygget är gigantiskt, med en skärm så stor att den inte får plats på flera stora arenor. Men extravaganser finns inte att hitta, inget konfetti, ingen överdriven ljusshow, bara snygga inramningar för musiken med hjälp av bilder och text. Där Coldplay öste på med explosioner och badbollar för att kompensera för det faktum att de inte gjort en bra skiva på nästan ett decennium, så är denna scen ett fordon för att förstärka låtarnas identitet.

Efter denna urladdning väntar sedan hela framförandet av The Joshua Tree. Och det korta introt till Where The Streets Have No Name – där den enorma skärmen blir röd och bandet vandrar tillbaka till stora scenen, är tillfället då alla i publiken delar samma underbara tanke ”nu kör vi…”

Jag skrev i min recension för två år sedan att Where The Streets Have No Name knappt går att recensera, låten är för stor för ord och superlativ. Det är ett perfekt arrangemang med en dramaturgi som höjs till himmelens portar med sin lyrik och The Edges gitarrspel. Ikväll är den större än någonsin. U2 har redan fått tretton rätt på tipset genom denna enorma uppvisning. Men ikväll gäller TV-Shop sloganen – ’’inte nog med det.’’

I Still Haven’t Found What I’m Looking For gör om hela arenan till den gospelkör som Rattle & Hum versionen välsignades med. With Or Without You saknar olyckligtvis fortfarande det förlängda outrot, men när Bono ber hela publiken sjunga från hjärtat så känns det som om det snygga taket över läktarna är på väg att rasa ned.

Den första halvan av The Joshua Tree är som sagt gjord för att få folkmassor att svära evig lojalitet till den irländska kvartetten. Men när Red Hill Mining Town inleds, blir det tydligt att detta är den mest välarbetade sektionen. Samtliga arrangemang är stora, vackra och dynamiska, de omges av fantastiska bilder där bland annat en stor blåsorkester visas upp.

Trip Through You Wires är som hämtat från en mycket hotfull bluesshow från den amerikanska södern. Det är ett aggressivt arrangemang där U2 helt suddar bort sin – ibland, oförtjänta stämpel som ett glättigt popband. One Tree Hill har aldrig låtit bättre och visar upp än mer gospel som blandas med The Edges melodiska gitarrslingor.

Och slutet på The Joshua Tree sektionen är inget annat än förkrossande. Exit startas med en video som ger en hård känga åt ”president” Donald Trump. Framförandet är som en sten rakt in i själen. Jag kan aldrig påminna mig om att U2 låtit såhär arga och intensiva. Publiken får andas lite i avslutningen med Mothers Of The Disappeared, en tystlåten och suggestiv version som känns som en psalm för alla de som inte länge är med oss.

Extranummer från en annan dimension 

Och nu väntar de riktiga höjdpunkterna. De vanliga materialet för extranummer har redan spelats, så i praktiken krävs det en enorm ansats för att kunna ro hem en perfekt konsert.  Efter att ha lugnat ned superextasen, så spelas en helt förödande version av Miss Sarajevo. Precis som under 2015 turnén så blir bakgrunden kriget i Syrien. Enbart ett par enkla frågor ställs, ”finns det tid till att klippa hår ?”, ”finns tiden till att springa efter skydd”. Någonstans i mitten av framträdandet då en enorm bild av en syrisk flicka vid namn Omaima bärs fram utav en av läktarna, passerar man alla möjliga gränser för vad en konsert kan betyda för själen och hjärtat.

Efter denna grandiosa stund så drar man igång konsertens starkaste motor och kör rakt ut i natten. Elevation och Vertigo skapar en masspsykos som gör att alla i publiken släpper sina mentalaspärrar och börjar dansa som om det var den sista natten på denna jord. Elevation i synnerhet är ett monster som faktiskt får oss att känna oss redo att lyfta från marken. Vertigo som senare följer piskar bara upp än mer vansinne.

Här någonstans slutar jag försöka summera spelningen. Regler och lagar sprängs åt fanders. Bono drar upp en dansare under en Mysterious Ways som får hela arenan att gunga. Kvinnan får senare springa runt och filma bandet, på ståplatser rusar enbart tiden iväg, det är en sorts trans som satts igång där alla omfamnar sina granne och bidrar till en kollektivt hysteri av glädje och dans.

Det är så pass explosivt att jag inte vet vart jag befinner mig under avslutningen som innehåller den fantastiska Ultra Violet (Light My Way) och världens vackraste sång om krossad kärlek – One.

På vägen ut från arenan springer jag och mitt sällskap på en överlycklig dansk herre som utbrister ”det var fantastiskt !” samtidigt som han klappar oss på axeln. Ikväll finns inga barriär som nationalitet eller språk.

Ibland finna det kvällar som är perfekta från början, andra blir det. Jag kan inte svara på vad exakt som skedde på Berlins Olympiastadion den 12 juli 2017. Jag vet bara att det är en av de största stunderna jag upplevt under mitt liv som musikälskare. Det är så pass bra att jag faktiskt vågar ta till beskrivningar som att det är nära en Springsteen kväll, ett omdöme jag aldrig nyttjat i en konsertrecension.

Men ikväll krävs det speciella ord och meningar för att summera allt. Det är helt enkelt en obeskrivlig upplevelse.

Betyg 10/10

Bäst: Det går inte ens att lista allt, men Miss Sarajevo, Where The Streets Have No Name, Bad, publiken osv.

Sämst: Vi ville ju ha minst en timme till !

Fråga: Vad i hela fridens namn är hemligheten till dessa magiska kvällar ? Jag vill gärna ha lite till frukost varje dag.

Betyg på alla låtar 

Sunday Bloody Sunday 9/10 

Vilken start !  14 00 00 armar och händer flyger upp i luften och allsången ekar över arenan.

New Year’s Day 9/10 

Låter bättre än någonsin, häpnadsväckande dynamisk och djup.

Bad 10/10 

Högsta betyg, egentligen borde det vara nog som formulering. Men detta är en av de mest magiska stunder jag upplevt på en konsert, Bono förlänger och improviserar hela vägen till en perfekt upplevelse.

Pride (In The Name Of Love) 10/10 

’’They could not take your pride ! ’’ Allt från introduktionen till allsången mot slutet är fylld av så mycket extas att jag får svårt att hitta tillräckligt laddade ord.

Where The Streets Have No Name 10/10 

Herregud…

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 9/10 

Kyrkan har öppnat och alla sjunger med i gospeln.

With Or Without You 9/10 

Denna trio av låtar är egentligen menade som extatiska extranummer, men ikväll får de istället inleda. The Edge är lite vilsen i början och jag saknar den förlängda avslutningen, men illvrålet på slutet kompenserar för alla eventuella brister.

Bullet The Blue Sky 9/10 

Blir bara bättre och bättre för varje gång.

Running To Stand Still 7/10 

Okej, detta kunde inte bli annat än ett antiklimax. Efter att ha väntat i tio år på att få höra en av världens finaste melodier, men en sagolik text, så tar förväntningarna luften ur numret. Bono slarvar med texten och publiken är inte helt redo att dra ned på tempot.

Red Hill Mining Town 8/10 

En sång som aldrig spelats live innan 2017. Ett fantastisk arrangemang som ger helt ny energi till ett spår som agerar som brygga till The Joshua Trees tystare sektion

In God’s Country 8/10 

Strålande framförande, publiken är dock lite otålig för dessa mer krävande spår.

Trip Through Your Wires 9/10 

En perfekt inramning med en cowgirl som dansar loss till med lasso på den enorma skärmen. En bluesbomb som mullrar fram som ett åskväder.

One Tree Hill 9/10 

’’Spread the gospel !’’ Stora känslor och stor gemenskap producerar mer musikalsikt guld.

Exit 10/10  

Hur kan ett band som spelat tillsammans i nästan fyrtio år låta såhär inspirerade och ungdomliga ? Detta är starkt nog att spränga Berlinmuren, den lilla filmen innan är också genial.

Mothers Of The Disappeared 9/10   

Spöklik version där skärmen fylls av personer hållandes ett par stearinljus. Det blir ren magi i refrängen.

Miss Sarajevo 10/10 

Nu ger jag nästan upp, detta är så bra att jag tappar bort mig.

Beautiful Day 9/10 

Det spelar ingen roll att det regnar, detta är en vacker dag. Ett något omgjort arrangemang för bandets moderna klassiker.

Elevation 10/10 

Vi besvärar inte med något så tramsigt som ett betyg.

Vertigo 10/10 

Vad händer !?

Mysterious Ways 10/10 

Solot på slutet är enbart det värt MVG i betyg.

Ultra Violet (Light My Way) 9/10 

Ett lite undangömt spår från bandets bästa album som ikväll är suveränt, men efter föregående explosioner kan jag knappt uppfatta någonting i ruset av endorfiner.

One 9/10 

Samma sak här, fenomenal men jag är fortfarande vimmelkantig. Nu har vi nått slutet på en av världens bästa kvällar. Kunde vi inte fått I Will Follow som en liten bonus ?

He Named Me Malala Recension

malala

Ett makalöst ämne fördummas och förenklas 

När vi blickar tillbaka på Oscarsgalans mest frustrerande val av vinnare, borde regissören Davis Guggenheim ansluta sig till den osmickrande skaran av vansinnesvinster som upptas av mediokra aktörer och filmmakare som Paul Haggis,Julia Roberts och Anne Hathaway, för att nämna några. Guggenheim tilldelades sin statyett i och med aprilskämtet An Inconvenient Truth.

Powerpoint presentation 

Det kan diskuteras om vad som är godkänt att stämpla som en dokumentärfilm. En av mina personliga favoriter The September Issue tangerar nästan TV-dokumentär och existensberättigandet med en biografvisning var ytterst tveksam. Men om R.J Cutlers film om det massiva september utgåvan av amerikanska Vogue var otvetydig i sin genre som dokumentärfilm, så är An Inconvenient Truth ett rent lagbrott. Hur man ens kan belönas med de mest magra av betyg för att filma en Power Point presentation frångår mitt fulla förstånd. Det bjöds inte på några unika insikter eller filmiska perspektiv för att rättfärdiga biljettpriset på etthundra svenska kronor för en filmad konferens.

Alltid förlorad potential 

Guggenheim mördade också musikdokumentären It Might Get Loud med sina pretentioner. Att lyckas samla The Edge,Jack White och Jimmy Page i ett rum för att diskutera elgitarren – tre av världens absolut främsta gitarrister, för att sedan dyka ned i sina egna självgoda idéer där varje individ fick berätta kassa anekdoter utan någon som helst betydelse. Den besvikelsen sitter kvar än. De filmade sekvenserna där de tre virtuoserna interagerar klipps ned till ett fåtal minuter.  Vetskapen om att den där ’’riktiga’’ filmen finns kvar någonstans långt bak i ett arkiv, får mig att vilja leka Pete Townshend gitarrförstörelse med närmsta tillgängliga föremål.

Nu tar Guggenheim och väljer Malala Yousafzai som ämne. Byggstenarna finns där, Malala och hennes gärningar är ett makalöst ämne att göra en dokumentär av. Ingen gick oberörd när attentatet mot henne genomfördes. Det borde vara omöjligt att inte fånga och trollbinda. Men Guggenheim gör återigen självmål i sin pretentiösa vilja att göra spelfilm av verklighet.

Falskt och fel 

Precis som i sina tidigare eskapader tappar Guggenheim bort kärnan i filmen. Han insisterar på att förtydliga allt med genuint usla animerade klipp som känns förolämpande simpla. Ingeting lämnas åt publiken för reflektion eller eftertanke, varenda känsla och uttryck skall köras ned i halsen. Filmen tappar hela sin mänsklighet genom dessa katastrofala beslut, i ett fåtal scener hittar Guggenheim någon kärna eller substans – som de gångerna Malala och hennes bröder talar varmt och lekfullt om varandra. Dessa höjdpunkter är bara korta tillfälligheter och omringas av obekväm känslomanipulation. Flera sekvenser som borde beröra – känns tråkigt malande och oengagerande.

Ofärdigt slut 

Ännu värre är filmens sista akt som bara kan ses som ofärdig. Helt plötsligt hastar Guggenheim genom helt avgörande faser i Malalas liv;  hennes FN-tal och det kanske mest otroliga – han delegerar vinsten av Nobels fredspris till eftertexten.

Att Malala är ett fenomen och en ikon för frihet och styrka borde den mest cyniska av personer se och förstå. Så att smutsa ned och idiotförklara detta makalösa ämne borde klassas som straffbart. Som helhet är hela projektet ett bittert och onödigt nederlag, magin som kunde ha varit lämnas i kanten. Vi får helt enkelt söka oss till YouTube klipp och hennes författade böcker för att verkligen förstå briljansen och styrkan i Yousafzais budskap, det är både billigare och bättre, så mycket bättre.

Betyg 4/10 

Bäst: Det går inte att värja sig från Malalas karisma och de få ljuspunkter som ibland skimrar till.

Sämst: Övertydligheten, de obegripliga besluten och att sänka en magisk möjlighet.

U2 Globen 17-21-22 September 2015

Det är kanske lite väl sent att skriva något om de tre kvällar som vi avverkade på Globen för över en månad sedan. Men då U2 visats sig vara helt outgrundliga när det kommer till deras paustider – över ett halv decennium för oss här i Sverige, känns det ändå relativt berättigat att få reflektera kring konserterna.

Ingenting gick vägen för den irländska kvartetten 2014. Songs Of Innoncence kom och försvann snabbare än december överenskommelsen. Som en god vän till mig brukar säga, ’’ man kan inte klaga om man får något gratis’’. Detta påstående punkterades genast då en halv världsdel verkade göra uppror i Jeanne D’Arc-anda och krävde att skivan skulle ut ifrån deras telefoner.

Och nej, Songs Of Innocence är och förblir misslyckad. Albumet saknar fokus,riktning och känns lika ogenomtänkt som dess digitala massutskick.

Predikamentet bara fortsatte de kommande månaderna då Bono cyklade omkull i Central Park. Det är fortfarande oklart om han någonsin kommer kunna greppa tag om sin specialdesignade gröna Gretsch gitarr.

Allt detta satte den kommande turnén i stor gungning. Planen var att imitera Pearl Jam och Bruce – variera setlisten och göra en mer skräddarsyd upplevelse. Allt detta skrotades snart. Istället har ’’Experience’’ turnén åkt runt med ’’Rolling (huggna i) Stone’’ setlistor där bara två till tre låtar bytts ut varje kväll. Scenbygget skulle också vara en mer ’’jordnära’’ historia – kontra det muterade rymdskepp de drog ut på vägarna för sex år sedan.

Den inledande konserten den 16 september uteblev och så enkelt var det med den saken.

Nästa kväll var långt ifrån den smärtfria upplevelse man kunde önska. Biljetterna införskaffades i sista minuten och hur illa det än må låta förloras öppningsnumret The Miracle (Of Joey Ramone) (ointressant och platt spår på skivan) och hälften av den härliga återgången till debutskivan Boy i fenomenala Out Of Control.

Kvällen skulle bli en ojämn historia, där de mest älskade publikvältarna som Pride (In The Name Of Love) och Where The Streets Have No Name blev sektionen där konserten verkligen vakande till liv. De övriga två halvorna skiftade mellan att kännas slarvigt experimenterade och total ointressanta. Ett spår som Cedarwood Road skulle behöva sövas och gömas undan om om det inte vore för den fenomenala fem meter stora skärmen. Bono vandrar på en ’’flower power’’ tecknad väg och The Edge vandrar åt motsatt håll, U2 visar som alltid att de tänker lite längre när det kommer till sceneri än inprincip resten av musikvärlden.

Men aldrig har nog U2 kämpat så mycket med sitt nya material sedan den svulstiga och nedslagna Popmart-turnén, publiken kopplas helt bort då Iris Hole Me Close körs igång. Dock skall nämnda samt Song For Someone och slutligen den helt nakna versionen av Every Breaking Wave vara de låtar som faktiskt lyckas få mig att åter våga lyssna på det svarta fåret i U2’s tretton-skivor stora familj.

För att återgå till konserten så fortsätter känslan av en motorväg med dålig asfalt genom hela det första setet. En intensiv Until The End Of The World med en Bono som sprutar vatten får avsluta det första setet innan den snygga gröna berlinmurs-kopian faller.

Det är redan nu dags att säga att allt som spelas från mästerverket Achtung Baby (det jobbas på en helt separat artikel över den skivan) kan plockas ut som några de absoluta höjdpunkterna, och förutom min egen frustration att den briljanta The Fly har reducerats till en bisarr ’’hissmusiks-remix’’ både njuter jag och far runt som en övertänd ekorre när The Edge drar fram Rickenbacker gitarren och skjuter iväg en hett pulserande Even Better Than The Real Thing – som sedan binds ihop med att bandet placerar sig på den lilla scenen.

I den här sektionen lyckas U2 slutligen få den så opersonliga Globen att krympa till en intim klubb i och med Rattle And Hum-syskonen Desire och Angel Of Harlem.

När de oväntat lyckade pianoversionerna av Every Breaking Wave och den skiss-artade October nått sitt klimax får U2 slutligen igång den obekväma maskinen med den mest våldsamma version av Bullet The Blue Sky jag hört. Bono vrålar ur sig en monolog, Edge spelar sönder sin Stratocaster med en slide och äntligen aktiveras publiken, hela Globen badar i otäcka Syrien-bilder och rött ljus. Efter den gigantiska explosionen kommer den förutsägbara men otroliga stunden – Where The Streets Have No Name. Det finns inga ord eller ramsor för det här nu trettio år gamla mästerverket. Monumentalt långa texter skulle kunna skrivas om delay gitarren, melodin, styrkan i det spirituella, men det får summeras i ett ord… MAKALÖST.

Pride (In The Name Of Love) sätts igång med skrämmande hastighet –  låten jag förstört mina öron i skrattretande försök att spela DET DÄR riffet. Sedan är det en största ’’hits’’ kavalkad som väntar. With Or Without You drar bara ytligt i hjärtsträngarna och är ljusår ifrån den odödliga tappning som spelades in Boston för fjorton år sedan. Att U2 vägrar att spela ut låtens klimax med en sista vers som under Elevation rundan får låten att kännas haltande.

Tre nummer till skall genomföras där City Of Blinding Lights sitter som handsken med den vackraste slide gitarren någonsin och en helt förödande bra refräng. Beautiful Day sparkar igång läktarna men borde ha tryckts in i setets tidigare del. Avslutningen med I Still Haven’t Found What I’m Looking For känns förutsägbar men får igång allsången.

Som helhet kan konserten beskrivas som solid men känns både fysiskt och emotionellt mil ifrån den andra kvällen på Ullevi för sex år sedan.

Kväll två (för egen del) kan man enbart pseudo-citera stjärnkocken Leif Mannerström. ’’Uppgiften var att se U2 och in kommer inget U2, det går ju inte’’’.

Jo, den där ökända kvällen var så långt ifrån Mysterious Ways refrängen ’’it’s all right’’ som man kan komma. En del av publiken spärras in på Globen, resten får frustrerat vänta i den bitande Stockholmskylan för att sedan få sina förhoppningar grusade då kvällen ställs in. Och till alla er som reste mer än 20 minuter och konserten uteblev – vi känner med er och hoppas och ber om någon rättvisa i och med att bandet gör den den beryktade fortsättningen på turnén nästa år.

Så efter en längre paus på ett par extra dagar var det dags igen. I och med en andra titt börjar showen visa än mer av sina ärr och skador. Strukturen förblir stelbent och det blir bara än mer påtagligt hur mekaniskt showen tuffar på. Out Of Control slängs ut för en platt Gloria.

Rattle And Hum partiet skjuts iväg med en katapult och ersätts av en eldfängd Elevation. Och så vips kommer här den största negativa harangen. Hur U2 kan välja att ignorera piano-pärlan Running To Stand Still, den brutalt starka Sometimes You Can’t Make It On Your Own, vackra Kite, den oerhörda Walk On eller… ja för tusan till och med ’’bongo dunka-dunka’’ versionen av ‘ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight, för att istället välja att bräka ur sig den här fullkomligt gräsliga versionen av The Sweetest Thing som 15 000 personer tvingas uthärda. Bono klinkar på det golv-inbyggda pianot och försöker förtvivlat få till någon slags respons. Inte ens en tusen-volts blixt hade kunnat få nåt liv i den här soppan. För alla som gladeligen såg det här ’’stycket’’ ersätta nämnda mästerverk får gärna kontakta mig direkt och förklara storheten, det skulle göra min sömn något enklare.

One återgår till att avsluta showen i en rejält tafflig version. En av världens bästa låtar förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till en skakig allsångsmaskin. Det hela staplar fram som ett lördags-fyllo som förtar styrkan och skönheten helt och hållet. Varför One ens skall behöva slängas ut ur setet för blir ett mysterium.

Den sista kvällen skall bli den jag finner som mest underhållande, kanske för att  ’’Innocence’’ materialet börjat få någon slags ’’vana’’ hos mig. Setlisten fortsätter att ändras lika mycket som Donald Trumps politiska åsikter. Den stora bomben skall komma i den efterlängtade Bad/40. Låten vill inte sluta och U2 lyckas få med alla i den slutliga versen. Sedan drar Bono upp Elevation-strålkastaren och Globen släcks ned. Sedan vandrar bandet av för att avsluta de tre/fyra förnöjsamma men bristande kvällar.

Jag är nog inte ensam på att drömma om en utomhus runda nästa år, där setet kastats om rejält. Men tills dess Walk on………

Betyg: 7/10 

Djupdykningar

Bäst

Where The Streets Have No Name 

Det går inte ens att beskriva det här live-monstret. Gitarren, texten. Ja…. de måste ses.

Iris Hold Me Close 

Bonos försök att tackla förhållandet med sin mor lyckas växa sig oerhört starkt till den sista spelningen. Det absolut bästa spåret från den annars så risiga Song Of Innoncence. 

Until The End Of The World, Even Better Than The Real Thing, Mysterious Ways 

Allt material från Berlin stunden är automatiskt superbt, så enkelt var det med den saken.

Bullet The Blue Sky 

Har den någonsin varit såhär aggressiv och frustande ? Edge spelar sönder hela arenan.

I Will Follow 

Det är helt omöjligt att värja sig från deras andra singel. Explorer-gitarren klyver hårdare än

pansar-brytande skott.

Pride (In The Name Of Love)

Inte den murbräcka som på Rattle And Hum, men den står sig fortfarande som perfekt stadium-dramatik.

Sämst

Invisible 

Effekten av de fyra bandmedlemmarna inne i skärmen är spektakulär. Allt annat än den här fjädervikten till låt med andra ord.

The Sweetest Thing 

Kort och gott usel.

Bonos frisyr 

Jag har aldrig lagt någon större vikt vid sådana här fånigheter, men Bonos vansinnes-färgade styggelse måste bort, något som verkar skett i och med de senaste spelningarna. Tacka gudarna.

Ljudet

Hemskt,hemskt och åter hemskt. Bono hörs knappt och hela bandet verkar ha placerats i Sillstryparens konservburk.

Det stela setet

De lovade stora förändringar varje kväll. Att de inte ens orkat konstruera två skilda set som de gjorde under 360°-turnén är dårskap.

Fråga: Kommer vi någonsin få tillbaka material från deras grandiosa stunder under 2000-talet som Walk On,Kite,Original Of The Species, Miracle Drug och Sometimes You Can’t Make It On Your Own ?