Images copyright and courtesy of Netflix 2018

En ofärdig, platt och tillrörd soppa. Den enda ursäkten är att alla med ett Netflix abonnemang får detta som en dålig accessoar, inte helt olikt från det skräp som följer med månatliga tidningar.  

Dagens mediala klimat har gjort det svårt at verkligen överraska. Långt innan en film kommer ut så finns det mängder av teorier, läckt information och spionbilder som inte är menade att ses av allmänheten. För tio år sedan så var ’’viral marketing’’ ovanligt vid  marknadsföring av produkter eller event.

Den första filmen i Cloverfield-serien, lyckades skapa en mystik och förundran genom sin bisarra och excentriska marknadsföring. Egentligen hade spelutvecklaren Bungie rdan hunnit före då man satte igång reklamkampanjen för Halo 2. Där var det alltifrån hakade webbsidor tillhörande biodlare som ingick i en maskerad reklamkampanj. Diverse små ledtrådar ledde – efter ett tag, fram till trailers eller annan mer matnyttig information kring spelet.

Mystiken kring Cloverfield var betydligt mer spännande än den slutliga filmen. Filmen var som bäst ointressant, flera gånger definierade man den moderna skräckfilm på sämsta sätt; trista skådepelare, dåliga karaktärer och plagiat.

Att försöka sig på en liknande marknadsföring idag vore nästan möjligt, socialmedia skulle förmodligen knäcka klurigheterna och gåtorna på rekordtid. Och för att behålla det oväntade som Cloverfield innebar, så valde man att släppa den spirituella uppföljaren 10 Cloverfield Lane bara några veckor efter att filmen hade tillkännagivits. Det var en – till hantverket sett, betydligt bättre film än sin föregångare, dock så tycktes personalen på Paramount Studios ha tappat kontrollen över sin topphemliga marknadsföring. Mot slutet lanserades flera tveksamma affischer som saboterade allt hårt arbete med att hemlighålla filmens innehåll.

Shock Me All Night Long 

När det nu blivit dags för den tredje delens lansering så återstår inte många knep för att överaska. Om man nu tyckte att ett par veckor var för lång väntetid så har lösningen anlänt, dagen efter den stora NFL finalen – Super Bowl, så kunde vi hitta den tredje episoden i serien – The Cloverfield Paradox upplagd på Netlflix.

Den här gången tar man helt enkelt efter rockbandet U2 då de gjorde ett chockartat släpp av sin skiva Songs On Innocence, där laddades automatiskt albumet ned till alla iTunes användare.

Om bakslaget blir detsamma som med den lansering vet vi inte än. Säkerligen så kommer en stor mängd människor påpeka på att deras heliga och perfekt kurerade Netflix-kö blivit nedsmutsad och kränkt av The Cloverfield Paradox.

Hur man skall lansera den hypotetiska fyran återstår att se. Kanske blir det till att söva människor i biografkön och flyga dem till en salong på andra sidan jorden. Men bara några minuter in i The Cloverfield Paradox blir det ganska uppenbart varför man smugit in den bland ett multum av andra dussinfilmer på Netflix… Den är nämligen genomusel…

Half The World Away 

Problemen är ganska tydliga då man måste sälja hela sin film genom en gimmick som direktlansering. Det fungerar en gång, kanske två men nyhetens behag är numera kortvarigt. Idag släpps mängder av kvalitativa filmer direkt till Netflix. Att stora  premiärer sker direkt i vardagsrummet är idag lika självklart som att det skall finns mer än två TV-kanaler att välja mellan. Både Paradox och 10 Cloverfield Lane påstås ha varit filmer som inte alls var menade att vävas in i vad som nu kan kallas Cloverfield-universumet.

Allting ifrån story till existensberättigande är mer ansträngt än någonsin i The Cloverfield Paradox. Uppläget är nästan identiskt med Event Horizon eller Daniel Espinosas Life som kom ut förra året, skillnaden är att nämnda är betydligt bättre. Det här är ett manus som borde ha legat kvar på en dammig hylla, någon originalitet finns det inte tillstymmelse till. I den scenen där man skall försöka hylla Alien så måste lägga sitt ansikte i händerna över genansen. Tankarna dras till kalkonen Passengers då karaktärerna bara irrar runt i cirklar trots att hela helvetet håller på att knacka på dörren.

För att vara en film som helt och hållet bygger på mysterium och tvära vändningar, så verkar The Cloverfield Paradox vara oroad över att publiken inte skall hänga med, det löser man genom att indikera och ge riktlinjer, det är så klumpiga att hela filmen blir patetiskt förutsägbar.

Half Full 

Det finns också ett mått av helt bortkommen humor som enbart får tittaren att rulla med ögonen. Bakom kulisserna sägs det att Paramount övergav filmen och lät Netflix få ta över. Det är inte  bara en överlämning som verkar ha skett, det är snarare en dumpning av en totalt ofärdig film. Vid en första anblick ser det påkostat ut, med bra scenografi och kostymdesign av Oscarsbelönade Colleen Atwood. Men ju längre det pågår så blir effekterna billigare och billigare, viktiga detaljer i berättelsen försvinner och allt slängs ihop till ett tragiskt dåligt slut. Knappt någonting verkar överhuvudtaget färdigt. Bara scenerna som inte tar sin plats ute i rymden kan kategorisera som kompletta.

Ingen av filmens skådespelare verkar vara särskilt inspirerade. De har ett omfång som sträcker sig från frustrerade till deprimerade. Den arma stackaren Elizabeth Debicki ser så bedrövad ut att behöva medverka att jag nästan – nästan, känner någon sorts sympati för hennes livlösa karkatär.

Om The Cloverfield Paradox hade fått gå upp på bio hade det förmodligen blivit betydligt större skriverier om dess uselhet, främst då folk faktiskt hade behövt betala för sig. Nu kan vi istället avmarkera skräpet och dränka bort den i de otaligt antal bättre filmer på Netflix.

Betyg 2/10