Widows Recension 

008

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Steve McQueen har gjort sin första riktigt tandlösa film, även om ensemblen ser ut att lova något riktigt bra, så får vi bara en parentes som försvinner i mängden i genren kriminalthrillers.  

När man etablerat sig så kraftfullt och tydligt som regissören Steve McQueen, så är förväntningarna därefter höga. Inte nog med att regissören bär samma namn som den legendariska skådespelaren, McQueen (regissören) gör tuffa och svåra filmer som aldrig kompromissar, ämnen som sexmissbruk och slaveri är varken uppmuntrande eller särskilt bekväma att behöva uppleva, ens på film. Att hantera dem är än svårare, det är som att möta en ilsken tjur med bara händerna som verktyg. McQueen har aldrig varit rädd eller tvekande att åta sig dessa svåra uppgifter. Då han möter faror såsom kontrovers och medial uppståndelse så ryggar han inte tillbaka, han tar istället tag i den imaginära tjurens horn och brottar ned på marken. 

Filmerna utmärker sig på så sätt att de besitter en gudalik råstyrka, scenen i 12 Years A Slave där Lupita Nyong’o piskas av Michael Fassbenders djävulska plantageägare, är så ruskig och plågsam att bevittna att den är omöjlig att glömma bort. Skådespelerskan Carey Mulligan – som arbetat med McQueen, beskriver hur regissören motiverar sina skådespelare likt en sportcoach, med eldfängda och inspirerande tal. 

Denna laddade och tända inspiration förmedlas även till publiken. Michael Fassbender har ett imponerande CV, men hos McQueen har han nått sin fulla potential som skådespelare. Det handlar om otroligt vågad och exakt personregi . 

011

Great Expectations 

Efter att ha dominerat Oscarsgalan 2013, och samma års topplistor över årets bästa filmer, så är ”hypen” större än någonsin då Widows nu lanseras. Jag har använt denna liknelse förut, men den tåls att användas ytterligare en gång, en atlet i toppklass kan ha bra, mediokra – till och med usla dagar. Att på något sätt associera Widows med begreppet uselt vore nästan ett brottsligt övertramp, men att resultatet är så omärkvärdigt är bisarrt nog det mest märkvärdiga med filmen. 

I en post-Martin Scorsese era, så har filmer som involverar kriminalitet och så kallade kuppförsök, sökt efter en identitet. Den amerikanska författaren Dennis Lehane har gjort brottslighet i förenta staterna till någon form av kompott som blandar hårdhudade noir detektiver med vardagliga kriminella handlingar som kidnappningar eller utpressning. Även om antalet filmatiseringar av Lehanes böcker fortfarande kan räknas på fingrarna, så har hans stil influerat den moderna amerikanska kriminalthrillern. 

Ett antal filmer som velat positionera sig i denna zon har alla mött samma öde, att falla i glömska… Vem kan egentligen ihåg Sidney Lumets Before The Devil Knows You’re Dead ? En helt meningslös historia som är svår att erinra även om man så hade sett den dagen innan. Andra försök till moderna gangstersagor kan ses i bortglömda reliker som Street Kings eller We Own The Night. 

010

Utan identitet

Widows gör inte ens ett försöka med att sticka ut från denna gråa och identitetslösa skara. Ensemblen som McQueen har rekryterat är sannerligen imponerande, en snabb titt på rollistan får det att se ut som en späckad kavalkad utav superstjärnor. Mixen av stora Hollywood  celebriteter – Viola Davis, och fantastiska karaktärsskådespelare – Carrie Coon, får det att vattnas i munnen. Tyvärr så är denna glamourösa marknadsföring lika missvisande som valfri reklamfilm från TV-shop. Jon Bernthal och Liam Neeson kan mer eller mindre avskrivas som cameos. 

Davis och Coon kan i vanliga fall lyfta betongblock med sitt skådespel, ingen av rolltolkningarna är bristande eller slarvigt genomförda, däremot är materialet som står till deras hand, besinningslöst tunt och anonymt. Trots dessa starka skådespelare så känns ingen av filmens personligheter intressanta. Robert Duvall – som med allt rätt kallas för en legend inom filmbranschen, får också ett klent underlag som en av filmens mest manipulativa karaktärer, när inte ens en klippa som Duvall får fart på saker och ting är det minst sagt oroväckande. Den enda som verkligen gör något som helst intryck är Daniel Kaluuya, häri rollen som en mardrömslik  fixare som definierar brutalitet och hänsynslöshet.

Widows är baserad på en roman som jag tyvärr inte läst, flera av dessa problem kan härstamma ifrån novellen, med en regissör som Steve McQueen bör man kunna uppgradera och förstärka den mest bedrövliga novell.

0131

A Tale Of Two Cities  

Filmen fokuserar på ett par olika historier som alla rör sig kring ett kommunalval i Chicago. Vävnaden som skall få allt detta att hålla ihop är lika hållbart som papperslim. I ett hörn får Colin Farrell sitta – återigen kostymklädd och lömsk, och på andra sidan har vi Viola Davis änka som dras in i en värld av smutsiga mord och utpressning. Vid ett par tillfällen så överlappar  berättelserna med varandra och då dessa två historier möts så blir det uppenbart att vi har att göra med två vitt skilda filmer, som inte alls mår särskilt bra av att svetsas ihop. 

Vid ett par tillfällen får jag känslan att McQueen regisserar en sämre och plattare version av den fantastiska HBO serien The Wire, omfånget är det samma där man följer flera olika grupper som befinner sig på olika trappsteg på den sociala stegen, men där The Wire är ett tidlöst mästerverk så är det här bara en blek imitation som knappt kan besvära sig med att komma över målsträcket. McQueen är inte ens särskilt inspirerad då det kommer till filmens utseende. Det kyliga och vassa fotot från Shame är nu ersatt av en grötig presentation som både är färglös och utan identitet.

Det är som mest intressant då filmen enbart fokuserar på Viola Davis, Elizabeth Debicki och Michelle Rodriguez – förvisso kan den sistnämnda inte agera, men här finner McQueen någon sorts kärna som borde fått mer omsorg och kärlek. Flera scener är snyggt och suggestivt uppbyggda, då antar jag att McQueen enbart är ute efter att göra ren och skär underhållning. Men detta leder inte till någonting, och slutet är både hastigt och oinspirerat, vilket lämnar publiken med en känsla av ofullständighet. 

009

Menlös parentes 

Ibland vill artister enbart ha roligt eller genomföra ett projekt för att tillfredsställa någon inneboende passion. Det kan kulminera i flera olika slutresultat, Christopher Nolan skapade sin bästa film då han fullbordade sitt drömprojekt med Inception. För McQueens del känns detta som en bagatell som varken inspirerar regissören eller publiken. Det är inget kapitalt misslyckande, bara en stor meningslös parentes. 

Betyg 5/10 

Pelle Kanin (Svensk Version) Recension

0032

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Lite bus och en hel del förutsägbart rättspatos, den enorma efterkonstruktion kring att Pelle Kanin är ett hot mot samhället är kanske filmens mest uppseendeväckande attribut.  

Det är aldrig idealt att ha att göra med dubbad tagning av någonting, i vissa fall har filmskaparna genomfört en noggrann lokalisering – som innebär att samtliga delar av filmen har översatts. Pixar lägger en ansenlig tid på att justera filmen till olika marknader. Där har man också till sin fördel att arbeta med hel animerade filmer, på så sätt löses problem som icke synkade läpprörelser och skådespel som inte stämmer överens med de pålagda rösterna. Pelle Kanin blandar samman de digitala gnagarna och skådespelare i form av Rose Byrne och Domhnall Gleeson. Att förlora dessa aktörer och röster som Elizabeth Debicki och Daisy Ridley känns plågsamt.

002

Jack Rabbit Slims 

När vi bara har att göra med kaniner och talande grisar – som tagna ur George Orwells Animal Farm, så distraherar inte den – ofta, mediokra dubbningen. Flera skämt och engelska ordvitsar må ha förlorats i översättningen. Tack och lov så är de bästa scenerna i Pelle Kanin universella på så sätt att de helt och hållet koncentrerar sig på bus och rackartyg. Det är enkel slapstick humor som blir extra roliga då talande djur genomför hyssen. Någon form av sofistikation är det inte talan om, allt är enkelt men fungerande.

Dubbningen är som värst då Byrne och Gleeson talar rikssvenska, då åker filmen raka vägen ned i det imaginära och djupa kaninhålet. Dialogen är så stelt översatt att man kan tro att det är en parodisk amatördubbning på YouTube.

Pelle Kanin är faktiskt oväntat rustik i sitt hantverk, filmen iscensätter flera ikoniska och igenkännbara brittiska platser väldigt stilfullt, varuhuset Harrods i London fångas nästintill perfekt, med sina kurerade hyllor och välklädda personal. Den engelska landsbygden är också välkomnande och trevlig att vistas i. Specialeffekterna som används är acceptabla, ibland tenderar det att påminna om hemska digitala skapelser som filmversionen av katten Garfield.

0192

Krig Och Fred I Grönsakslandet

Vad beträffar den – numera, kontroversiella ’’björnbärskontroversen’’, kan jag bara säga att scenen blir något roligare då man tänker på den absurda debatten som rasar i media. I en värld där man det mesta är upp och ned, så blir hysterin om en kanin med en slangbella ganska patetisk.

Något som däremot bör diskuteras är ett par av filmens mer vågade skämt, de riktar sig åt den vuxnare delen av publiken. Jag är personligen inte särskilt glad åt att se scener – i en barnfilm, som helt och hållet går ut på att skämta om avklädda bakdelar och underkläder.

Will Gluck som tidigare har gjort Easy A, lyckas föra över en hel del av sin rappa dialog och   av empati gentemot karaktärerna. När Pelle Kanin skall leverera moral och ärlighet spricker det i sömmarna. Gluck regisserar de sekvenserna med totalt ointresse. Från att ha visat upp både krig i grönsakslandet och fällor i bästa Ensam Hemma tappning, så blir det motbjudande sentimentalt och tråkigt. Om Gluck nu ville ta ut svängarna och utmana familjefilmens olika tabun och regler så hade det varit bättre att bearbeta filmens sista tredjedel.

Pelle Kanin i sin svenska version är som att försöka bedöma en maträtt med en klädnypa för näsan. Jag kan enbart rekommendera att se filmen i sin originalversion för att få ut maximalt värde för pengarna.

Betyg 4/10      

 

The Cloverfield Paradox Recension 

the_cloverfield_paradox_ship_interior_3840-0

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

En ofärdig, platt och tillrörd soppa. Den enda ursäkten är att alla med ett Netflix abonnemang får detta som en dålig accessoar, inte helt olikt från det skräp som följer med månatliga tidningar.  

Dagens mediala klimat har gjort det svårt at verkligen överraska. Långt innan en film kommer ut så finns det mängder av teorier, läckt information och spionbilder som inte är menade att ses av allmänheten. För tio år sedan så var ’’viral marketing’’ ovanligt vid  marknadsföring av produkter eller event.

Den första filmen i Cloverfield-serien, lyckades skapa en mystik och förundran genom sin bisarra och excentriska marknadsföring. Egentligen hade spelutvecklaren Bungie rdan hunnit före då man satte igång reklamkampanjen för Halo 2. Där var det alltifrån hakade webbsidor tillhörande biodlare som ingick i en maskerad reklamkampanj. Diverse små ledtrådar ledde – efter ett tag, fram till trailers eller annan mer matnyttig information kring spelet.

Mystiken kring Cloverfield var betydligt mer spännande än den slutliga filmen. Filmen var som bäst ointressant, flera gånger definierade man den moderna skräckfilm på sämsta sätt; trista skådepelare, dåliga karaktärer och plagiat.

Att försöka sig på en liknande marknadsföring idag vore nästan möjligt, socialmedia skulle förmodligen knäcka klurigheterna och gåtorna på rekordtid. Och för att behålla det oväntade som Cloverfield innebar, så valde man att släppa den spirituella uppföljaren 10 Cloverfield Lane bara några veckor efter att filmen hade tillkännagivits. Det var en – till hantverket sett, betydligt bättre film än sin föregångare, dock så tycktes personalen på Paramount Studios ha tappat kontrollen över sin topphemliga marknadsföring. Mot slutet lanserades flera tveksamma affischer som saboterade allt hårt arbete med att hemlighålla filmens innehåll.

GOD PARTICLE

Shock Me All Night Long 

När det nu blivit dags för den tredje delens lansering så återstår inte många knep för att överaska. Om man nu tyckte att ett par veckor var för lång väntetid så har lösningen anlänt, dagen efter den stora NFL finalen – Super Bowl, så kunde vi hitta den tredje episoden i serien – The Cloverfield Paradox upplagd på Netlflix.

Den här gången tar man helt enkelt efter rockbandet U2 då de gjorde ett chockartat släpp av sin skiva Songs On Innocence, där laddades automatiskt albumet ned till alla iTunes användare.

Om bakslaget blir detsamma som med den lansering vet vi inte än. Säkerligen så kommer en stor mängd människor påpeka på att deras heliga och perfekt kurerade Netflix-kö blivit nedsmutsad och kränkt av The Cloverfield Paradox.

Hur man skall lansera den hypotetiska fyran återstår att se. Kanske blir det till att söva människor i biografkön och flyga dem till en salong på andra sidan jorden. Men bara några minuter in i The Cloverfield Paradox blir det ganska uppenbart varför man smugit in den bland ett multum av andra dussinfilmer på Netflix… Den är nämligen genomusel…

Half The World Away 

Problemen är ganska tydliga då man måste sälja hela sin film genom en gimmick som direktlansering. Det fungerar en gång, kanske två men nyhetens behag är numera kortvarigt. Idag släpps mängder av kvalitativa filmer direkt till Netflix. Att stora  premiärer sker direkt i vardagsrummet är idag lika självklart som att det skall finns mer än två TV-kanaler att välja mellan. Både Paradox och 10 Cloverfield Lane påstås ha varit filmer som inte alls var menade att vävas in i vad som nu kan kallas Cloverfield-universumet.

Allting ifrån story till existensberättigande är mer ansträngt än någonsin i The Cloverfield Paradox. Uppläget är nästan identiskt med Event Horizon eller Daniel Espinosas Life som kom ut förra året, skillnaden är att nämnda är betydligt bättre. Det här är ett manus som borde ha legat kvar på en dammig hylla, någon originalitet finns det inte tillstymmelse till. I den scenen där man skall försöka hylla Alien så måste lägga sitt ansikte i händerna över genansen. Tankarna dras till kalkonen Passengers då karaktärerna bara irrar runt i cirklar trots att hela helvetet håller på att knacka på dörren.

För att vara en film som helt och hållet bygger på mysterium och tvära vändningar, så verkar The Cloverfield Paradox vara oroad över att publiken inte skall hänga med, det löser man genom att indikera och ge riktlinjer, det är så klumpiga att hela filmen blir patetiskt förutsägbar.

Half Full 

Det finns också ett mått av helt bortkommen humor som enbart får tittaren att rulla med ögonen. Bakom kulisserna sägs det att Paramount övergav filmen och lät Netflix få ta över. Det är inte  bara en överlämning som verkar ha skett, det är snarare en dumpning av en totalt ofärdig film. Vid en första anblick ser det påkostat ut, med bra scenografi och kostymdesign av Oscarsbelönade Colleen Atwood. Men ju längre det pågår så blir effekterna billigare och billigare, viktiga detaljer i berättelsen försvinner och allt slängs ihop till ett tragiskt dåligt slut. Knappt någonting verkar överhuvudtaget färdigt. Bara scenerna som inte tar sin plats ute i rymden kan kategorisera som kompletta.

Ingen av filmens skådespelare verkar vara särskilt inspirerade. De har ett omfång som sträcker sig från frustrerade till deprimerade. Den arma stackaren Elizabeth Debicki ser så bedrövad ut att behöva medverka att jag nästan – nästan, känner någon sorts sympati för hennes livlösa karkatär.

Om The Cloverfield Paradox hade fått gå upp på bio hade det förmodligen blivit betydligt större skriverier om dess uselhet, främst då folk faktiskt hade behövt betala för sig. Nu kan vi istället avmarkera skräpet och dränka bort den i de otaligt antal bättre filmer på Netflix.

Betyg 2/10 

Guardians Of The Galaxy Vol. 2 Recension

014

Copyright Marvel 2017

Även om inte allt stämmer, så är uppföljaren till Marvels kultfilm från 2014 en resa som få kommer glömma. I en explosiv och energisk mix av hjärtlig humor, visuella under och en ensemble som bara blir bättre för varje scen, blir denna ibland ojämna uppföljare så pass makalös att man knappt kan processa undret som sker. 

När Guardians Of The Galaxy slog ned som en smartbomb för tre år sedan på bio blev det genast uppenbart att Marvel har en magisk vind i sitt segel. Baserad på en (minst sagt) galen serietidning, med ännu vildare karaktärer, kändes det på förhand som om en stor kalkon kunde slå till.

Istället tog regissören James Gunn och skapade en varm, snabb och självironisk film som redan kan klassas som en modern actionklassiker.

Uppföljaren bär förväntningarnas tunga last och allt är inte en dans på rosor. För den som redan ställer sig negativt till hela Marvel-satsningen kommer inte den här omgången förändra de åsikterna.

Och visst finns det fläckar och fel…

Men alla invändningar blir tillslut ynkliga petitesser. För alla oss som förälskat sig i Marvels geniala underhållning, väntar en lyxresa i Rolls Royce, som ibland må skaka till, men där slutstationen stannar vid det filmiska himmelriket.

Happiness is a warm Gunn 

Det hade varit så enkelt och frestande för Gunn och Marvel att sätta hela Vol. 2 på ’’repeat’’. Att slarvigt enbart spegla den första filmen. Men det står inte på manifestet. Där tidigare Marvelfilmer byggt på eskalering och tillväxt, väljer Vol. 2 att förstärka sina redan starka komponenter.

Där de flesta uppföljare bekvämt lutar sig tillbaka på gamla och etablerade strukturer, tar Gunn och ändrar riktning och lägger till ett djup som grundar sig i en emotionell kärna. Berättelsen i Guardians Of The Galaxy Vol. 2 är befriad från kraven att bygga upp sekundära berättelser inför den (förmodade) förlösande explosionen, som kommer ske i de kommande Avengers-filmerna.

Karaktärsgalleriet expanderar inte heller till något överdådigt och förvirrande som i Avengers: Age Of Ultron. Vi får en djupdykning i karaktärer som är mer eller mindre oemotståndliga. Gunn hanterar dem med respekt och självsäkerhet.

Fokus på karaktärerna 

Guardians 2 tappar aldrig greppet om sina karaktärer. Många bollar hålls i luften och det är i princip alltid skarpt och fokuserat. Det är faktiskt oväntat rörande flera gånger. Gunn låter aldrig filmen trilla in på ett sentimentalt spår som del ett innehöll. Den övergripande komplexiteten skänker Vol. 2 en grund som känns helt solid. Det tas inga genvägar för att vrida om tårkanalen.

Just dramat hanteras på mästerligt manér. Flera gånger är det så medryckande att alla specialeffekter och visuella musikler får ställa sig vid sidan. Jag vågar faktiskt påstå att dramatiken är klart bättre genomarbetad och medryckande än många av de ärelystna produkterna som motbjudande försöker få tag i en Oscarsstatyett.

Men det betyder inte att man sparat in på otrolig action. Allting har dragits upp till max. Gunn visar upp musklerna rejält när det behövs. Varenda specialeffekt är minutiöst genomtänkt, slående och påkostat. Visuellt är det inget annat än en fullkomlig chock. Utrustad med nya digitala RED-kameror och beslutet att filma en stor del av filmen i IMAX-format, är Vol. 2 ett obeskrivligt visuellt under. Efter ett tag kan man bara skaka på huvudet.

En skönhet 

Spektakulärt är det ständigt; man leker med musik och kameravinklar för att skapa oförglömliga ögonblick av perfekt underhållning. Ett par sekvenser är som tatuerade i minnet.

Den överdrivna och tossiga designen kunde mycket väl ha landat fel. Men i och med den väletablerade humorn och ironin blir allt ett nöje att beskåda. Lekfullheten är så härligt barnslig att man inte kan låta bli att skratta hjärtligt. Ofta är det hysteriskt roligt, främst när Gunn slår ihop det visuella och sin kvicka dialog. Självfallet är musiken lika busigt finurlig som förra gången.

Trots ett snabbt tempot blir Guardians Of The Galaxy Vol. 2 aldrig utmattande. Istället är publiken på sina bara knän och ropar efter mer av allt.

Suverän kemi 

Ensemblen har också utvecklat en större bekvämlighet och självsäkerhet sedan sist. Kemin är förförisk mellan samtliga aktörer. Alla från Chris Pratt till Bradley Coopers Rocket Racoon får stora tillfällen att visa upp ett enormt emotionellt spektrum.

Allting må vara monumentalt stort på pappret, men på insidan har vi att göra med en liten och hanterlig film. Det är uppmuntrande att Marvel verkat lärt sig läxan att en final inte behöver vara högljudd och skramlig. Interaktion mellan underbara karaktärer funkar lika bra.

En hel del problem allt till trots 

Problemen då? Det finns en hel del… För även om humorn funkar i nio av tio fall, så försöker Gunn extrahera mer än vad som finns tillgängligt. Vissa scener dras ut med några sekunder för mycket, och resultatet blir tyvärr att produktionen får en hård inbromsning. Andra skämt känns något påklistrade och onödiga.

Speltiden kunde också ha trimmats ned en aning. Och det symptomatiska ’’skurk-problemet’’ kvarstår fortfarande. Elizabeth Debickis porträtt av den förgyllda monarken Ayesha är sannerligen inte dåligt, men långt ifrån minnesvärt. Jag känner också en stor tveksamhet till Pom Klementieffs Mantis, som inte lever upp till sin motpart i serietidningen.

Who is to say? 

Betyget kanske kommer trilla ned ett steg med tiden. Men för att citera dagens ungdom: ’’ vem bryr sig?’’.

Vem bryr sig om ett par felsteg, då publiken skrattar med sina hjärtan? Där sinnet går tillbaka till barndom och skänker tittaren extas och upprymdhet? I en final som helt pucklar sönder publiken fysiskt och som samtidigt utdelar en ännu större emotionell käftsmäll?

Ja, ni hör… I dessa stunder är det för bra för att vara sant. Och vem bryr sig egentligen då?

Betyg 9/10 

Bäst: Den uppgraderade visuella stilen som slår de mesta på fingrarna, den för det mesta otroliga humorn och viljan att vägra upprepa sig

Ännu bättre: Rocket Racoon och Baby Groot

Sämst: Att Gunn känner sig tvingad till att ta humorn till överdrift