Game Night Recension 

0021

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Summering: En krass och oupphörlig ström av grova skämt och barnsliga personer. Game Night är vaccinerad mot allt form av humor och bör därefter undvikas. 

Spelkvällar – där vi samlas kring traditonella brädspel, har blivit allt mer populära. På senare tid har flera fantastiska bordsspel uppfunnits och levat upp en för många bortglömd hobbysyssla, exempel som Star Wars Armada och Marvel Legendary är fantastiska spel i denna tysta revolution.

Egentligen finns det ingen anledning till att koncentrera – filmen, Game Night kring just en spelkväll med vänner, konceptet och möjligheterna till referenser är begränsade och snart blir det klart att filmen lika gärna kunde ha döpts till hemmakväll eller fredagsmys.

Game Night är förväxlings-komik där samtliga karaktärer är dumma som spån och missförstår det mest uppenbara. Ibland kan man se spår av Shane Blacks Kiss Kiss Bang Bang, en – tråkigt nog, bortglömd juvel inom actionkomedi genren.
Blacks film är en fartfylld och rolig historia som utforskar och driver med allt som har med Hollywood att göra. I Game Night hägrar enbart stunderna av actionkomedi, tillslut inser jag att hägringarna bara är hallucinationer. Game Night utvecklas snabbt till en stelbent och uttråkad historia som bara koncentrerar sig på att tramsa bort den lilla potential som finns.

Den ”dynamiska” duon som består av Jason Bateman och Rachel McAdams, går ihop lika väl som hund och katt. Ingen av dem lyckas skapa kemi eller någon som helst – livsviktig, svada där de levererar minnesvärda replikskiften. Båda två ser plågade ut och verkar desperat vilja att inspelningen av filmen skall ta slut. Det ser inte mycket bättre ut i birollerna, Jesse Plemons från Breaking Bad får återigen spela en tragisk gestalt som uttrycker lika mycket som en vägg gjord utav av sten. Michael C. Hall och Danny Huston medverkar så pass hastigt att man kan missa dem vid minsta blinkning. Skämten återanvänds hela tiden och blir tillslut provocerande repetitiva, då de är inte ens roliga den första gången och är det inte mycket bättre den tredje gången.

Och då man inte kan skapa skrattsalvor genom träffsäkert skådespel eller komisk dialog så tar man ett par spadtag av 2000-talets mest hopplösa stapelvaror inom genren – grovt språk och eviga sexskämt. Dessa typer av inslag kan fungera, men i en redan dålig film så blir det bara tröttsamma. Utöver det så förekommer rent morbid humor som bara känns smaklös, chockvärdet är dessutom väldigt lågt och det osar av brist på fantasi. När chockmomenten är slut så sätter man på farthållaren och håller färdriktningen mot total undergång.

Hela Game Night kantas av olika populärkulturella referenser, det går inte mer än ett par sekunder innan man häver ur sig namn och titlar. Till en början är referenserna härliga, mot slutet känns det som om det skett en tvångsinmatning.

Sedan slängs det in urusla biljakter, skottlossningar och annan komplett menlös utfyllnad. Det är bara Kyle Chandler som verkar tycka att det är någorlunda kul att medverka, Chandler gör filmens enda underhållande prestation och balanserar galenskap med någon sorts emotionell motvikt.

Game Night är en sunkigt snuskig historia som aldrig ger utdelning. Det är nog bättre att leta reda på sitt avlagda UNO och i ensamhet insupa en alkoholfri öl än att utstå detta.

Betyg 2/10 

The Gift Recension

En stor axelryckning utan utropstecken OBS milda spoilers !

Joel Edgerton var inte det första namn man tänkte sig när någon nämnde ordet regidebut. Men något verkar rinna igenom det sällsynta australiensiska vattnet i och med Russel Crowes The Water Diviner slog upp portarna för ett år sedan.

Fincher Kopia

Edgerton bjuder på en tekniskt väl genomförd film, som kanske hämtar några koppar för mycket ur David Fincher-brunnen, där det operations-kliniska fotot är som taget ur Finchers tre senaste filmer. Stämningen verkar också ha erhållits från en annan amerikansk mästare-Scorsese och hans otäcka Cape Fear.

Filmen lyckas faktiskt hålla igång en godkänd gissningslek mycket längre än vad den har någon rätt att göra, och även om slutet är ganska tamt så får man sig en relativt god stund med både fintar och luringar. Hela filmen följer i den lunken, godkänt,mediokert och som final en axelryckning.

Vilse och osäkert 

Rebecca Hall fortsätter att förstöra sitt eget trasiga varumärke genom att ännu en gång dra upp ögonen och stirrigt dra runt som om hon just placerats i ett för trångt rum. Att den här kvinnan en gång bjöd på storheter som den där gången när hon agerade ut en fantastisk uppvisning i kemi med Christian Bale i The Prestige känns långt borta. Jason Batemans cyniske karriärs-besatta översittare är filmens stora problem, här verkar Edgerton inte veta hur han skall förhålla sig till figuren och en känsla av osäkerhet drar igenom alla sekvenser med Bateman, där publiken ofta känner sig helt vilse. Edgerton själv är anonym i sin roll som milt obehaglig antagonist och bidrar till den stora axelryckningen som är The Gift.

Mellanmjölk

Det är på det hela ganska svårt att skriva en vettig recension då filmen är fullt duglig men samtidigt intetsägande. Det som kunde ha lyft stannar vid att vara godkänt, det som är dåligt håller sig ifrån radioaktivt territorium. Det är som en tråkig mellanmjölk, varken fet,o-nyttig eller särskilt god.

Betyg 4/10 

Bäst: Det fullt solida hantverket och den överraskande fungerande gissningsleken.

Sämst: Filmens övergående känsla av ’’mhm’’.