All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Ett slarvigt och plumpt försök till att adaptera en utav litteraturens mest finkänsliga berättelser. 

Adaptioner är aldrig enkelt, framförallt om förlagan är så stark som Ian McEwans novell On Chesil Beach. Novellen är knappt tvåhundrasidor lång – så pass diskret och lågmäld att man skulle kunna höra hur en dörr stängdes på andra sidan jorden när den är som mest intensiv. Huvudpersonerna Florence Ponting och Edward Mayhew är reserverade, återhållsamma och delvis svårlästa. Författaren Ian McEwan gör ett helt extraordinärt jobb med att bygga upp deras farhågor, ambitioner och ångest. 

Tillsammans med David McCulloughs bok om president Truman, är On Chesil Beach den bok jag kan utnämna som min absoluta favorit. Det har sagts att en film adaption av just denna novell är nästintill omöjlig. Alla stora narrativa skeenden sker i det dolda, i karaktärernas sinne, historiken karaktärerna bär på behöver inte förklaras i närmare detalj, alla pusselbitar och gåtor besvaras mellan raderna. 

Hopplöst manus 

När detta nu skall bli film så måste en hel del förändras – något annat alternativ finns inte i det här fallet. Men metoderna och genvägarna som används genom filmens två timmar visar sig inte vara kompromisser utan rena övergrepp på källmaterialet. Mest häpnadsväckande är att Ian McEwan själv har deltagit och skrivit manus, hur resultatet kan vara såhär uselt förblir en gåta åt högre makter. Bokens intelligens och intensitet förvandlas till ett söligt gäspande där man ansträngt forcerar filmen genom plågsamt tillrättalagda tillbakablickar som skall fungera som narrativ ryggrad. Återigen är det tydligt att framgångar och förmågor inom ett medium inte ger garanterad kompetens inom ett annat – i det här fallet litteratur till filmmanus.  

Dialogen är närmast obefintlig i förlagan och då den träder fram så är den lika drabbande som en knytnävsslag i magen. Varenda stavelse är andlöst spännande och fylld med emotion. Här ersätts denna känslomässiga råstyrka av replikskiften som alltid rör sig i gränslandet till såpoperan. Saoirse Ronan är en utav filmvärldens mest hyllade och eftersökta aktriser, McEwan har själv sagt att Ronan var hans ideala val till att spela Ponting. Men inte ens Kathrine Hepburn eller Laurence Olivier hade kunnat hantera det monster till manus som Billy Howle och Saoirse Ronan nu har tilldelats, relationen mellan huvudpersonerna skall vara obekväm men absolut inte steril, skillnaden mellan dessa är monumental och helt avgörande i frågan om filmen fungerar eller inte. 

Fuskbygge 

Scenerna som skall vara plågsamt beklämmande blir istället ofrivilligt komiska, något som under inga omständigheter får ske. Novellen ramar in bröllopssviten som en fängelsecell med väggar som bara krymper, denna klaustrofobi blir aldrig närvarande då filmen ständigt slänger in andrum i form av återblickarna. 

Den stelbenta presentationen drar ned hela filmen, den största oförrätten är gentemot Pontings nyblivna make Edward. För att förenkla berättelsen så förvandlar man en mångbottnad karaktär till en grovhuggen knöl som aldrig går att sympatisera med. Billy Howles porträttering är i sin tur onyanserad och slätstruken. Ronan gör vad hon kan men verkar oinspirerad och uttråkad – något som hon delar med publiken. 

En förödande bulldozer 

Uppgörelserna som sker i boken är bland det mest tragiska och plågsamma jag någonsin upplevt. Här får den stora sorgen och desperationen aldrig sluka tittaren eller karaktärerna, allt blir bara en klumpig soppa som kör över allting med en bulldozer. Dominic Cooke gör sin regidebut som långfilmsregissör och känslan att det sakans någon form av rutin är uppenbar, bokens försiktiga tassande blir här till stampande fötter försedda med blyskor. 

Det enda tillfället då lite av McEwans subtila berättarteknik förekommer är i ett par scener helt utan dialog, där återskapar man i alla fall någon sorts fantombild av bokens bästa sidor. Men sedan så forsar dialogen in som från en trasig damm, den drar med sig allting och ödelägger en av tidernas vackraste berättelser. 

Även om man inte ens hört talas om McEwans novell så är On Chesil Beach en bedrövlig upplevelse som slarvar med det mest essentiella ingredienserna i ett effektivt drama. Och då det retuscherade och justerade slutet slår sönder det sista hoppet för någon sorts upprättelse så är jag beredd att gråta, fast av helt fel anledning… 

Betyg 2/10