Helan och Halvan Recension 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Platt start förvandlas till en oväntat stark film om vänskap, framgångens baksida och desperationen att förbli relevant i en värld som ständigt rör sig framåt. 

Så kallade biopics, kan höra till filmindustrins mest uttjatade och ensidiga produktioner. James Mangolds Walk The Line är förmodligen ett av få exempel som står sig bäst i en övergödd hög där vi finner filmer som Beyond The Sea eller Get On Up

Bohemian Rhapsody – som hade premiär förra hösten,är lika förutsägbar som dåligt väder i Januari. Regissören Dexter Fletcher försöker på drygt två timmar, visa hur bandet bildades, deras framgångar och motgångar, och utöver det så grottar filmen ned sig i Freddie Mercurys livsöde. Slutresultatet blev en film som gapade efter mycket men förlorade hela stycket. 

Därför är det något befriande att Helan Och Halvan inte har lika ’’episka’’ visioner.  Ineldningen må signalera en mer ’’storslagen’’ upplevelse, men ganska snart så väljer filmens regissör Jon S. Baird att gå ifrån modellen där man följer subjekten genom hela deras liv. Glansdagarna som Stanley Laurel och Oliver Hardy upplevde blir bara ett suddigt minne, snart så möter vi karaktärerna på nytt, då som äldre, slitna och (för samhället) något irrelevanta personligheter. 

Isbrytare 

Tyvärr så begår Baird ett allvarligt misstag filmens första akt när han låter karaktärernas sinnesstämning återspeglas i filmens humör och attityd. Den inledande sargade och frostiga relationen mellan Laurel och Hardy då de möts på nytt, gör filmen en björntjänst. Interaktionen mellan Steve Coogan och John C. Reilly är långt ifrån självklar eller ens trovärdig, då denna spända stämning slås ihop med ett antal skämt – som går i slapstickens spår, så känns filmen styltig och rentav obekväm.

Men med tiden så går Baird, Coogan och Reilly, in dessa – till en början, obekväma skor. När man börjar närma sig Laurel och Hardy som riktiga människor, och inte karikatyrmässiga avbildningar av de personer vi sett på film, så finner Baird en varm och medryckande kärna som snabbt blir till filmens bränsle. 

Där Coogan och Reilly börjar som imitatörer, som inte helt lyckas fylla ut kostymerna – ej bokstavligt talat, så uppnår de båda skådespelarna – tillslut, en god kemi som övertygar tittaren om att detta par sett det mesta under de gångna åren. 

Bokhyllan Billy

Vi lever i en tid då litteratur, spelfilm och andra konstformer, gärna koncentrerar sig på att nedmontera och exponera celebriteter, hjältar och ikoner. Helan Och Halvan går emot denna trend, Laurel och Hardy framställs som oerhört sympatiska, tålmodiga, generösa och artiga. Med tanke på att det sägs att Stan Laurel ägnade sina sista år att besvara beundrarbrev så är denna porträttering inte helt orimlig. 

Vid ett par tillfällen så överdrives personregin, duons bättre hälfter – som spelas av Shirley Henderson och Nina Arianda, känns som två – påtagligt, formgivna personligheter som enbart fungerar som slutpoängen för filmens många skämt. Berättelsens olika turer och vändningar går att förutse på flera kilometers avstånd, men det tillåter Coogan och Reilly att få bra fotfäste, duon skapar ett starkt intresse för Laurel och Hardys relation, och halvvägs så förblir filmen mycket engagerande. 

Trots en hop utav förutsägbara knep, så förblir Helan Och Halvan lika självklar och klassisk som en Billy bokhylla från IKEA. Det må brista då det kommer till överraskningar, men det igenkännbara – men stabila, fundamentet utnyttjas synnerligen effektivt.

Kraftfull laddning

Slutet är farligt nära att bli till en plågsamt fånig melodram, men tack vare det solida skådespelet och en självsäker regi – som bär med sig en övertygelse, så blir finalen istället filmens absoluta höjdpunkt. Vänskapen och alla minnen som dessa två herrar bär med sig, återges till oss i publiken genom strålande skådespel – inte överdrivna mängder stelbenta tillbakablickar. Presentationen av livslång vänskap, som kantas av misslyckanden, interna strider och kortvariga stunder av total framgång, går inte att värja sig ifrån, den emotionella laddningen blir ytterst potent. 

Helan och Halvan – duon, inte filmen, är idag så folkkära att de närmast har blivit en självklarhet då man talar om skämt och diverse humoristiska bestyr. Lika klassiskt och egensinnigt är det inte tal om i en film som väljer det säkra framför det osäkra, något nyanserat eller hundraprocentigt korrekt porträtt är det inte tal om, men vad vi får är en imponerande uppvisning i hur enkla och kraftfulla medel kan skapa en genomgående riktigt bra film. 

Betyg 7/10  

Bohemian Rhapsody Recension

0092

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Det helt geniala slutet får en i övrigt platt film att lyfta något.  

150-300 miljoner sålda skivor… Det är bara en av de ofattbart många och stora valörerna som det brittiska rockbandet kan pryda sin Wall Of Fame med. Det är nu hela trettiotvå år sedan Queen genomförde sin sista konsert med Freddie Mercury som frontman, men ständigt drar bandet till sig nya och yngre lyssnare. 

Mick Wall författade för tio år sedan en bok om Led Zeppelin med titeln; When Giants Walked The Earth. 70 och 80-talet var den tidsperiod då rockmusiken nästan uppnådde religös status.  Rockband spelade numera på gigantiska sportarenor som utan större problem kunde husera tiotusentals besökare. Flertalet av dessa gudomligt framgångsrika band omgavs av minst lika bisarra och otroliga anekdoter. Van Halen sades tex kräva att godiset M&M inte fick innehålla karameller med färgen brun. Led Zeppelin levde ett minst lika osannolikt lov med en privatjet som hade en öppen eldstad installerad. 

Queen var definitivt inte befriade från bandmedlemmars drogmissbruk eller excentriskt uppförande, men då vi jämför dem med sina kollegor så var den brittiska kvartetten osedvanligt dämpad. 

Således har man ganska liten tillgång av dramaturgisk ammunition, filmer som Walk The Line och Beyond The Sea tenderar alltid att sammanstråla då det kommer till artisternas livskriser.  Bohemian Rhapsody har istället genomgått en osannolikt strulig produktion. Redan på manusstadiet var bandmedlemmarna Roger Taylor och Brian May missnöjda med filmens fokus. Enligt utsago så ansåg de att den initiala versionen uteslöt resten av bandet och enbart fokuserade på Mercurys liv och karriär. Vem som skulle spela en av musikvärldens mest kända ikoner var också långt ifrån problemfritt. Klåparen Sacha Baron Cohen var till en början redo att ta sig an rollen som Mercury, vi får nog tacka högre makter för att detta inte blev verklighet. 

0084

’’How music changes through the years’’

Svårigheterna ville inte ge med sig, regissörer och skådespelare kom och gick. Det såg ut att vara lika låst som det nuvarande svenska parlamentariska situationen. 

Mitt i detta infernaliska utvecklingshelvete så stod det till slut klart att Bryan Singer skulle regissera med Rami Malek i huvudrollen. Men det tog inte lång tid innan denna sjösättning också började nosa på samma öde som Vasaskeppet. Singer verkar – enligt uppgift, ha äntrat någon sorts temporär galenskap och utsatt hela filmteamet för diverse otrevligheter. Delvis vägrade regissören att komma i tid, det blev också aggressiva konfrontationer med Rami Malek. 

Och som kronan på verka så drogs Singer ned av MeToo och ytterligare avslöjanden om att han  utnyttjat minderåriga sexuellt. Då Bryan Singer slutligen lämnade projektet var förvåningen minimal. Skådespelaren och regissören Dexter Fletcher fick det otacksamma jobbet att ta över inspelningen, men pga av filmindustrins bångstyriga byråkrati, så får Singer fortfarande stå kvar som regissör, ett faktum som ingen kan känna sig särskilt bekväm med. 

Sådan här turbulens brukar aldrig leda till något bra, i bästa fall så kan hoppas på en nödlandning. Bohemian Rhapsody är inte på något sätt en katastrof, bara medelmåttig och anonym. Att spekulera i vad för sorts film Singer hade gjort är helt lönlöst, att byta regissör under pågående inspelning verkar bli allt mer normalt. Årets Solo: A Star Wars Story känns nästan som ett avlägset syskon till Bohemian Rhapsody, två högt profilerade projekt som bägge stötte på oväntade missöden. Slutprodukterna är inte förskräckliga, men meningslösa och tråkiga.  

0062

’’You’ve yet to have your finest hour’’

Brian May och Roger Taylor må ha opponerat sig mot tidigare utkast av manuset, men de kan omöjligt ha blivit mer tillfredsställa över detta slutresultat. Förvisso så är Taylor, May och basisten John Deacon närvarande i filmen. Men det största fokuset är på Mercury, allt annat faller bort ju längre man fortsätter i berättelsen. Det finns flera tillfällen då man kunde ha avvikt från Mercury och åtminstone nämnt egenheter som att Brian May faktiskt spelar på en gitarr som är skräddarsydd av honom och hans far. 

Genom hela filmen så försöker man understryka att bandet var – och är, som en sammanvävd familj, att deras kreativa skapande var som bäst då de argumenterade och slogs för sin sak. Hur många gånger man än poängterar detta så känns det ihåligt då själva karaktärsarbetet är genomgående mediokert. Saker och ting förvärras också av att berättelsens struktur är stel och mekanisk. Det handlar om övertydlig symbolik, klena sekvenser där man försöker binda dramat direkt till det kreativa skapandet. Själva dramaturgin har en alldeles för uppenbar passform och allting smälter samman på ett ytterst tveksamt sätt.  

0023

’’You had your time, you had the power’’

Med tanke på att Queen ägnade stora delar av studioinspelningarna till att experimentera och böja på normerna, så är det beklagligt att filmen vägrar att ta risker eller göra ett tydligt avtryck. 

Mercurys resa, som börjar på flygplatsen Heathrow, är den sortens narrativt stoff som Hollywood åtrår mer än något annat. Mercurys egen sexualitet var ständigt en medial diskussionspunkt, och då filmen skall visa hans insikt kring att vara homosexuell så känns det osannolikt klumpigt. 

Rami Maleks porträtt känns också något obestämt. Privat så beskrevs Mercury som skygg och lågmäld, Malek spelar enbart rollen som den flammande och energiska karaktär man kunde se på scen. Mercurys något säregna sätt att tala – en bieffekt av hans fyra extra tänder, känns ogenomtänkt. Malek är alldeles för ansträngd och bekymrad över teknikaliteter, inte att hitta karaktärens sanna själ. De sista året av sitt liv så sägs Mercury ha varit mer produktiv än någonsin, han fortsatte att blanda soloprojekt med Queen, denna episod av hans liv berörs inte alls. 

0012

’’Our voices can’t be heard’’

Mercury besatt en röst som än idag är legendarisk för sin dynamik och makalösa omfång, att tro att någon icke tränad aktör skulle kunna imitera detta vore dåraktigt. Flera av de många montagen av konsertscener, använder originalinspelningar med Mercury, men utöver detta så har man valt att göra en mix där man blandar tre olika röster, Mercurys, Malek och en imitatör. Detta gör att vissa sångnummer som inte finns inspelade, låter någotsånär trovärdiga. Att vi har att göra med en sorts ljudmässig retuschering kan dock urskiljas alldeles för väl då själva ljudmixen är rejält ihålig, det låter ibland som en riktigt dålig bootleg inspelning.  

Resten av ensemblen får lika lite utrymme som Bröderna Marx i den där båthytten i En Natt På Operan. Basisten John Deacon må har varit gruppens mest tillbakadragne medlem, men hans närvaro i Bohemian Rhapsody är nästan spöklik, han är enbart en kropp som skall fylla en av fyra stolar, mer än så är det inte.   

Precis som förra årets film om tennislegenden Björn Borg, så är Bohemian Rhapsody fylld med pompösa och överdrivna tal, karaktärerna genomför teatral monolog där de begrundar vad deras handlingar kommer innebära för framtiden. Hela persongalleriet känns ofullständigt, trots alla strapatser och äventyr så har det egentligen hänt väldigt lite då vi når filmens slut. 

0034

’’Become some background noise’’ 

Det största misslyckandet är att man helt och hållet ignorerar att belysa de ting som gjorde att Queens musik blev så framgångsrik. Gruppen går från barband till världsartister på ett par minuter, detta är i en tid då konkurrensen var mördande. Möjligheten att ge publiken en god inblick i varför detta band lyckades med att dominera försäljningstoppar och fortfarande får folk att tala i tungor då man nämner dem, utesluts helt och hållet, det är ett klassiskt filmmisstag där man enbart fastslår artisters briljans utan att egentligen utreda vad som gör dem så unika.             

Emotionellt känns hela upplevelsen tandlös, men mot slutet så rycker man upp sig och levererar en fantastisk sekvens där man iscensätter bandets mest bejublade framträdande – Live Aid konserten 1985. Genom lite enkla berättarknep och en oerhört imponerade rekonstruktion av de smockfulla Wembley Stadium, så lyckas man förmedla den extas och lycka som rockmusik kan innebära. Musikens helande kraft visualiseras av den upphetsade publiken som sjunger med och fäller tårar, det är obeskrivligt kraftfullt att se. Det är så starkt att man nästan kan förlåta resten av den ytterst medelmåttiga upplevelsen… Nästan….     

Om man hade kunnat ta denna briljanta sekvens och låtit den ge näring åt restan av filmen så hade vi haft en rockopera fylld av känsla och glädje, nu får vi bara en påminnelse om vad som kunde ha varit, showen fortsätter inte, den sätter sig bara i ett hörn och suckar uppgivet.  

Betyg 5/10