Bohemian Rhapsody Recension

0092

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Det helt geniala slutet får en i övrigt platt film att lyfta något.  

150-300 miljoner sålda skivor… Det är bara en av de ofattbart många och stora valörerna som det brittiska rockbandet kan pryda sin Wall Of Fame med. Det är nu hela trettiotvå år sedan Queen genomförde sin sista konsert med Freddie Mercury som frontman, men ständigt drar bandet till sig nya och yngre lyssnare. 

Mick Wall författade för tio år sedan en bok om Led Zeppelin med titeln; When Giants Walked The Earth. 70 och 80-talet var den tidsperiod då rockmusiken nästan uppnådde religös status.  Rockband spelade numera på gigantiska sportarenor som utan större problem kunde husera tiotusentals besökare. Flertalet av dessa gudomligt framgångsrika band omgavs av minst lika bisarra och otroliga anekdoter. Van Halen sades tex kräva att godiset M&M inte fick innehålla karameller med färgen brun. Led Zeppelin levde ett minst lika osannolikt lov med en privatjet som hade en öppen eldstad installerad. 

Queen var definitivt inte befriade från bandmedlemmars drogmissbruk eller excentriskt uppförande, men då vi jämför dem med sina kollegor så var den brittiska kvartetten osedvanligt dämpad. 

Således har man ganska liten tillgång av dramaturgisk ammunition, filmer som Walk The Line och Beyond The Sea tenderar alltid att sammanstråla då det kommer till artisternas livskriser.  Bohemian Rhapsody har istället genomgått en osannolikt strulig produktion. Redan på manusstadiet var bandmedlemmarna Roger Taylor och Brian May missnöjda med filmens fokus. Enligt utsago så ansåg de att den initiala versionen uteslöt resten av bandet och enbart fokuserade på Mercurys liv och karriär. Vem som skulle spela en av musikvärldens mest kända ikoner var också långt ifrån problemfritt. Klåparen Sacha Baron Cohen var till en början redo att ta sig an rollen som Mercury, vi får nog tacka högre makter för att detta inte blev verklighet. 

0084

’’How music changes through the years’’

Svårigheterna ville inte ge med sig, regissörer och skådespelare kom och gick. Det såg ut att vara lika låst som det nuvarande svenska parlamentariska situationen. 

Mitt i detta infernaliska utvecklingshelvete så stod det till slut klart att Bryan Singer skulle regissera med Rami Malek i huvudrollen. Men det tog inte lång tid innan denna sjösättning också började nosa på samma öde som Vasaskeppet. Singer verkar – enligt uppgift, ha äntrat någon sorts temporär galenskap och utsatt hela filmteamet för diverse otrevligheter. Delvis vägrade regissören att komma i tid, det blev också aggressiva konfrontationer med Rami Malek. 

Och som kronan på verka så drogs Singer ned av MeToo och ytterligare avslöjanden om att han  utnyttjat minderåriga sexuellt. Då Bryan Singer slutligen lämnade projektet var förvåningen minimal. Skådespelaren och regissören Dexter Fletcher fick det otacksamma jobbet att ta över inspelningen, men pga av filmindustrins bångstyriga byråkrati, så får Singer fortfarande stå kvar som regissör, ett faktum som ingen kan känna sig särskilt bekväm med. 

Sådan här turbulens brukar aldrig leda till något bra, i bästa fall så kan hoppas på en nödlandning. Bohemian Rhapsody är inte på något sätt en katastrof, bara medelmåttig och anonym. Att spekulera i vad för sorts film Singer hade gjort är helt lönlöst, att byta regissör under pågående inspelning verkar bli allt mer normalt. Årets Solo: A Star Wars Story känns nästan som ett avlägset syskon till Bohemian Rhapsody, två högt profilerade projekt som bägge stötte på oväntade missöden. Slutprodukterna är inte förskräckliga, men meningslösa och tråkiga.  

0062

’’You’ve yet to have your finest hour’’

Brian May och Roger Taylor må ha opponerat sig mot tidigare utkast av manuset, men de kan omöjligt ha blivit mer tillfredsställa över detta slutresultat. Förvisso så är Taylor, May och basisten John Deacon närvarande i filmen. Men det största fokuset är på Mercury, allt annat faller bort ju längre man fortsätter i berättelsen. Det finns flera tillfällen då man kunde ha avvikt från Mercury och åtminstone nämnt egenheter som att Brian May faktiskt spelar på en gitarr som är skräddarsydd av honom och hans far. 

Genom hela filmen så försöker man understryka att bandet var – och är, som en sammanvävd familj, att deras kreativa skapande var som bäst då de argumenterade och slogs för sin sak. Hur många gånger man än poängterar detta så känns det ihåligt då själva karaktärsarbetet är genomgående mediokert. Saker och ting förvärras också av att berättelsens struktur är stel och mekanisk. Det handlar om övertydlig symbolik, klena sekvenser där man försöker binda dramat direkt till det kreativa skapandet. Själva dramaturgin har en alldeles för uppenbar passform och allting smälter samman på ett ytterst tveksamt sätt.  

0023

’’You had your time, you had the power’’

Med tanke på att Queen ägnade stora delar av studioinspelningarna till att experimentera och böja på normerna, så är det beklagligt att filmen vägrar att ta risker eller göra ett tydligt avtryck. 

Mercurys resa, som börjar på flygplatsen Heathrow, är den sortens narrativt stoff som Hollywood åtrår mer än något annat. Mercurys egen sexualitet var ständigt en medial diskussionspunkt, och då filmen skall visa hans insikt kring att vara homosexuell så känns det osannolikt klumpigt. 

Rami Maleks porträtt känns också något obestämt. Privat så beskrevs Mercury som skygg och lågmäld, Malek spelar enbart rollen som den flammande och energiska karaktär man kunde se på scen. Mercurys något säregna sätt att tala – en bieffekt av hans fyra extra tänder, känns ogenomtänkt. Malek är alldeles för ansträngd och bekymrad över teknikaliteter, inte att hitta karaktärens sanna själ. De sista året av sitt liv så sägs Mercury ha varit mer produktiv än någonsin, han fortsatte att blanda soloprojekt med Queen, denna episod av hans liv berörs inte alls. 

0012

’’Our voices can’t be heard’’

Mercury besatt en röst som än idag är legendarisk för sin dynamik och makalösa omfång, att tro att någon icke tränad aktör skulle kunna imitera detta vore dåraktigt. Flera av de många montagen av konsertscener, använder originalinspelningar med Mercury, men utöver detta så har man valt att göra en mix där man blandar tre olika röster, Mercurys, Malek och en imitatör. Detta gör att vissa sångnummer som inte finns inspelade, låter någotsånär trovärdiga. Att vi har att göra med en sorts ljudmässig retuschering kan dock urskiljas alldeles för väl då själva ljudmixen är rejält ihålig, det låter ibland som en riktigt dålig bootleg inspelning.  

Resten av ensemblen får lika lite utrymme som Bröderna Marx i den där båthytten i En Natt På Operan. Basisten John Deacon må har varit gruppens mest tillbakadragne medlem, men hans närvaro i Bohemian Rhapsody är nästan spöklik, han är enbart en kropp som skall fylla en av fyra stolar, mer än så är det inte.   

Precis som förra årets film om tennislegenden Björn Borg, så är Bohemian Rhapsody fylld med pompösa och överdrivna tal, karaktärerna genomför teatral monolog där de begrundar vad deras handlingar kommer innebära för framtiden. Hela persongalleriet känns ofullständigt, trots alla strapatser och äventyr så har det egentligen hänt väldigt lite då vi når filmens slut. 

0034

’’Become some background noise’’ 

Det största misslyckandet är att man helt och hållet ignorerar att belysa de ting som gjorde att Queens musik blev så framgångsrik. Gruppen går från barband till världsartister på ett par minuter, detta är i en tid då konkurrensen var mördande. Möjligheten att ge publiken en god inblick i varför detta band lyckades med att dominera försäljningstoppar och fortfarande får folk att tala i tungor då man nämner dem, utesluts helt och hållet, det är ett klassiskt filmmisstag där man enbart fastslår artisters briljans utan att egentligen utreda vad som gör dem så unika.             

Emotionellt känns hela upplevelsen tandlös, men mot slutet så rycker man upp sig och levererar en fantastisk sekvens där man iscensätter bandets mest bejublade framträdande – Live Aid konserten 1985. Genom lite enkla berättarknep och en oerhört imponerade rekonstruktion av de smockfulla Wembley Stadium, så lyckas man förmedla den extas och lycka som rockmusik kan innebära. Musikens helande kraft visualiseras av den upphetsade publiken som sjunger med och fäller tårar, det är obeskrivligt kraftfullt att se. Det är så starkt att man nästan kan förlåta resten av den ytterst medelmåttiga upplevelsen… Nästan….     

Om man hade kunnat ta denna briljanta sekvens och låtit den ge näring åt restan av filmen så hade vi haft en rockopera fylld av känsla och glädje, nu får vi bara en påminnelse om vad som kunde ha varit, showen fortsätter inte, den sätter sig bara i ett hörn och suckar uppgivet.  

Betyg 5/10 

London Oktober 2017 Reseskildring 

SAMSUNG CSC

I vår första reseskildring besöker vi ett höst London där filmfestivalen som alltid fallit mellan springorna äntligen arrangerar en fantastisk premiär, vägen dit är kantad av glada chaufförer, milkshakes och en otrolig mängd nörderi. 

Hur gör man egentligen en bra och intressant beskrivning av en resa som knappt varar i 72 timmar ? Vi har varit lite försiktiga med att introducera dessa typer av inslag då de väldigt lätt kan slå in på det ytliga och ihåliga spåret.

Konceptuellt så är dessa typer av resor inget annat än får vettet. Och när jag ser tillbaka på de första turerna av det här slaget så skrattar jag ett glädjelöst skratt. Utan större vetskap eller erfarenhet begav vi oss ut på domedagsturer som bara kan jämföras med den dödsdömda Polarexpeditionen ledd av Salomon August Andrée år 1897.

Bafta galan år 2011 blev ett rejält uppvaknande som har lett till att vi nu minutiöst och noggrant planerar varje steg innan avfärd. Upplevelsen att tvingas till att köa hela natten utan sängar, sömn eller ens tak över huvudet – för att sedan se de flesta aktörer och regissörer flyga förbi en som en fortkörande sportbil, ger fler mentala ärr än vad som egentligen är friskt.

London Film Festival är en gigantisk tillställning som tar sin plats över hela staden och där man hyrt in sig i de största biograferna.

Vi fokuserade denna gång helt och hållet på Battle Of The Sexes premiären. Trots möjligheten till att köpa premiärbiljetter, valde vi att den här gången avstå, för två år sedan fick se oss mer eller mindre rånade på en rejäl summa för att enbart få springa uppför den röda mattan och bli inkastade i en ful och karg salong, där den enda lyxen bestod utav ett par små erbarmliga chokladkakor och en minimal flaska mineralvatten.

Om det är lyxversionen av premiärer så vågar jag knappt föreställa mig hur det vanliga visningarna är. För att låta fördomen tala för en sekund, så är detta närmast en engelsk gliring, på samma sätt som att en engelsk måltid en gång bestod av en Mars-bar och en liten påse chips.

London Film Festival hamlar lite på sniskan då den tar sin plats efter de riktiga giganterna såsom Venedig och Toronto. Även New Yorks Filmfestival har flera gånger slagit dem på fingrarna med både utbud och gäster. Flera gånger har festivalen haft svårigheter att attrahera de riktigt stora namnen. När La La Land visades ifjol så kom ’’enbart’’ regissören Damien Chazelle.

Battle Of The Sexes annonserades som en av galapresentationerna och samtidigt stoltserade man med att Emma ’’Emily’’ Jean Stone skulle närvara. Det var ingen diskussion om att detta kunde bli något riktigt lyckat, både redaktionellt och personligen. Hela Tiger Film föddes egentligen efter en resa av det här slaget.

Med facit i hand skulle vi få ett par fantastiska dagar som är lika oförglömliga som en förtrollad natt med Bruce Springsteen eller Pearl Jam. Men sagan börjar som alltid vid flygplatsen…

SAM_4728.JPG

Och där tänker jag bespara alla från idiotiskt irrelevanta detaljer och istället hoppa till den första intressanta punkten som blir Blacklane chauffören Seyoum, en mycket trevlig och pratglad herre från Etiopien som gärna pratade om galenskapen i Brexit, taxiföretaget UBERs dåliga avkastning  samt de förfärliga lokala London taxibilarna och deras fackförening som struntar i både kunder och miljön. Det blev en rolig men också allvarlig konversation där vi mot slutet enbart talade om de förfärliga terrordåd som drabbat England sedan bombningen av London år 2005.

SAM_4716.JPG

London är dock sig likt, efter att Tony Blair lämnade över stafettpinnen åt Gordon Brown så har staden blivit råare och mer smutsig, på alla sätt och vis. Chauffören Seyoum varnar till och med för att knarklangare springer runt nära Piccadilly Circus och att en så kallad CCTV kamera håller uppsikt på allt.

Soho området där vi bor är en kombination av slitage och hipsters där man säljer allt från vidriga sexleksaker till makalösa vegetariska efterrätter. En liten butik med namnet Yorica och en logga som är stulen direkt från The Beatles albumet Rubber Soul, serverar – enligt dem själva, ett helt veganskt utbud med diverse glassar och frusen yoghurt med fantastiska namn som ’’Pea Not Butter’’. Två trevliga biträden hälsar välkommen och kollar noggrant upp om kunden har några allergier eller speciella preferenser. Den ’’milkshake’’ som serveras är fantastisk där man lyckats sila bort den överdrivna sockermängden, smakerna är fantastiska och ställer de flesta tillverkare av ekologisk glass mot väggen.

SAMSUNG CSC

Därifrån går vägen till Forbidden Planet, ett mecka för folk med intresse för serietidningar, sci-fi eller fantasy. Skyltfönstret tar en tillbaka till de där riktigt unga åren då man kunde spendera ett antal timmar framför ett gigantiskt skyltfönster fyllt med leksaker. Sedan Cinema Replicas slutade med butiksverksamhet så har vi i Sverige ingen som helst möjlighet att se produkter från Sideshow eller annan högkvalitativ tillverkare förutom på mässor. Forbidden Planet stoltserar med en makalös mängd produkter från både Anovos och Sideshow. I ett hörn av det stora fönstret har man inrett med Star Wars hjälmar där Darth Vader från EFX får stå i centrum. Bredvid dessa står en gigantisk staty av Groot från Guardians Of The Galaxy.

SAM_4694.JPG

Skattkammaren fortsätter öppna sig nere i butikens källare, varenda kvadratmeter har fyllts med serietidningar och kaffebordsböcker. Här skulle minst ett dygn behövas för att gå igenom hela sortimentet. Hyllan där samtliga omnibus böcker står får mig att överväga en framtida diet på blodpudding och vatten för att finansiera inköpen.

Men efter mycket velande lämnar vi butiken med ett exemplar av Ms. Marvel i omnibus format och Spider-Gwen (ett val som skall visa sig vara mycket bra).

Nu till resans faktiska mål…

Tidigt på morgon beger vi oss till Leicester Square där premiären hålls. Väl där så står det klart att all ingående planering för vart vi skall placera oss måste kastas i sopptunnan. Arrangören har – för den här visningen, valt att strukturera om den tidigare helt solida byggnationen för röda mattan. Nu har man slagit upp en bro samt en kurvig väg som gästerna skall gå på. Detta är inte helt olikt de gånger man har köat i ett flertal timmar inför en konsert och hoppfullt trott att en barrikad/pit har etablerats längst fram – något som tillåter andrum, för att sedan upptäcka att du istället är dömd till att hamla inklämd mellan en armhåla och en ölflaska.

En kombination av frustration och enorm besvikelse infann sig således snabbt. Men mitt i denna katastrofala sits så stöter vi på en skärpt herre som ger oss armband, identiska med de man får på en konsert. Banden har ett nummer på sig och vi skall infinna oss vid bion om några timmar.

Sagt och gjort, efter lite välbehövlig vila så är det återigen dags att bege sig till festivalens kärna. Arbetet är i full gång med att sätta upp en klart mer sofistikerad galapremiär än jag någonsin sett tidigare. Bron har nu blivit färdig och flera fållor har skapats där vi med armband skall stå.

SAMSUNG CSC

På utsagd tid förs vi in i nummerordning. I ett Springsteen sammanhang så vore numren 68 och 69 rena rama jackpotten, här är det lite annorlunda då fållorna är de minsta jag sett. I efterhand uppskattar jag det till att ett par hundra personer får plats. Vi placerar oss efter kort reflektion så nära ingången som möjligt, där kommer vi få uppsikt över premiären och platsen där man kommer intervjua samtliga av filmens medverkande.

Och så blir det till att försöka leka häst dvs stå och sova, timmarna fram tills den eventuella korta lilla adrenalinexplosionen är spänd och till och med ångestfylld.

Men från ingenstans dyker en herre upp med en stor systemkamera, han undrar om han kan få stå i hörnet, självklart tillåter vi det. Därifrån sker något som bara sådana här galna event kan leda till. De visar sig att vår nyvunna vän – Midhat (ja, hans faktiska namn) är en serietidnings älskare som utan problem kan sporra i frågor om Beta Ray Bill och hunden Cosmo. Hans filmintresse och kunskaper visar sig också vara ypperliga, de timmarna som återstår tills Hollywoods största stjärna anländer försvinner snabbt i vildsinta diskussioner om alltifrån film till hur trötta Liverpool (hans hemstad) är på att behöva få frågor om Paul, John, Ringo och George.

Under dessa timmar har Midhat också berättat om alla galna möten han haft med diverse filmiska celebriteter – Ben Affleck är en grinig gubbe, Tom Hardy kan vara riktigt generös och Chris Pine är så utomordentligt otrevlig att han inte ens kunnat se Wonder Woman med objektiva ögon.

Men så tillslut så är det dags för premiären att starta. En kvinnlig konferencier stiger fram och börjar värma upp publiken med iden att ingen annan än Emma Stone är på ingång. Men innan dess så skall hela torget dränkas i obeskrivligt fånig musik som We Are Family medan ett par plågade statister springer runt med tennisbollar och leker.

Medan detta ’’spektakel’’ tar sin plats så börjar vårt sällskap Midhat börja oroa sig rejält över alltifrån vart publiken kommer släppas in och till vår position. På andra sidan vårt staket står en autografindrivare som gjort event som detta till en verksamhet genom att samla på sig obönhörlig mängd autografer och sälja dem dyrt.

Så kallade ’’dealers’’ är lika välsedda som tokiga paparazzi som ligger med teleobjektiv i en buske för att ta bilder på människors vardag. Otaliga gånger har dessa orsakat stora problem för oss som inte gör event som dessa för pengar.

Autografförsäljaren på andra sidan staketet ser ut som Carter Beauford från Dave Matthews Band, där tar väl likheterna slut, för det enda denna herre verkar kunna göra är att reta oss och häckla oss för att vi valt ett dåligt läge. En hel del kan säkert vara skämtsamt för Midhats del – som till en viss grad känner karln, men min egen frustration är på farliga nivåer för tillfället.

Vid ett annat hörn står ett par superfans som mer är gärna visar upp sin kärlek för fröken Sten, med hjälp av skyltar som kanske är lite väl extrema. En av dem ber Emma om en återförening. Nästa gång tänker jag medföra en skylt på samma tema som ett gäng glada Bruce fanatiker tog med sig till Ullevi 1985 med texten – ’’Vi vill ha Bruce till Strängnäs’’.

Och så tillslut börjar slutligen diverse personer anlända…

Först ut är Andrea Riseborough som inleder med att skriva autografer vid den så kallade ’’drop-off’’ platsen, längst ned på röda mattan där bilen släpper av anländande. Det tar ett bra tag för henne att nå ända upp till vår position, på vägen dit kantas mattan av journalister som är precis lika desperata att få en intervju som vi är att få bilder och autografer.

SAMSUNG CSC

Stämningen har nu blivit lite kaotisk och vissa tvivlar redan på möjligheten att det här skall gå hela vägen. Och så börjar konferenciern skrika, ’’publiken’’ börjar jubla, och så kommer the one, the only… Emma Stone …

Som skjuten ur en kanon har Emma kastat sig ur bilen och är redan i fullgång med att skriva autografer och hälsa på en skara fans som är lika uppspelta som när en rockstjärna som Eddie Vedder ränner förbi vid kravallstaketen. Stämningen är helt hysterisk, folk gapar och skriker.

När Oscarsvinnaren nått halvvägs så dras hon tillbaka till röda mattans början och samlas där tillsammans med tennisstjärnan Billie Jean King som hon porträtterar i filmen. På en videoskärm kan vi beskåda hur de båda skrattar och skojar med varandra.

Det verkar som att varenda medial institution är på plats, tiden för intervjuer känns som ett par livstider. Men när det tillslut lossnar så lägger Stone in växeln och rusar upp till vårt område, efter en kort intervju så blir första anhalten platsen där jag och Midhat står. Fram flyger vårt omslag med Spider-Gwen, där de flesta storstjärnor bara går på som signeringsmaskiner stannar hon upp och utbrister ’’Cool !’’ vid synen av omslaget. Signering sker och en helt absurd situation uppstår där världens bäst betalda kvinnliga skådespelerska på trasig svenska säger ’’ Jag förstår ingen svenska’’, en replik som jag tror aldrig har yppats offentligt förutom en textintervju i TT .

Stone besitter den där unika förmågan att skapa en illusion av att alla är sedda och speciella, en förmåga som få aktörer faktiskt besitter. Ikväll gör hon alla väntande fans helt vilda och extatiska av lycka.

SAMSUNG CSC

Vad som händer sedan känns helt oväsentligt, att både Danny Boyle och Billie Jean King passerar försvinner i periferin, den kollektiva upphetsningen kokar över och för tankarna åt då man som bortkommen ungdom stod på arenans fält och sjöng med i varenda textrad som artisten på scenen utropade.

Det har blivit en hel del kändismöten genom åren, men detta placerar sig som ett av de mest minnesvärda. Och ’’efterfesten’’ som sker är också av ett annat slag. Helt utan alkohol blir resterande timmar en ren filmfest – där vi med vår nya vän Midhat diskuterar allt som rör film. Vi rankar Star Wars filmer, pratar om Queen gitarristen Brian May, om serietidningen Inhumans. Förutom den hemska olyckan vid Natural History Museum så är den här kvällen en av få man kan kalla för magisk.

Battle Of The Sexes väntar nu bara som den lilla epilogen och väntan på den svenska premiären kan inte komma tillräckligt snabbt.

SAMSUNG CSC

Boende

Ham Yard Hotel 

Kit Kemps flaggskepp the Ham Yard hotell är ett designmässigt under där man blandar vintage möbler med stora moderna glasade områden. Crosby Street Hotel i New York är fortfarande min personliga favorit, men bortsätt från det legendariska hotellet så är Ham Yard i det absoluta toppskiktet som kan ställa sig bredvid Adlon i Berlin. Servicen är utomordentlig, maten otrolig och rummen personliga och välkomnande. Inget själlöst Four Seasons kan konkurrera med detta.

Matställen

SAMSUNG CSC

Chipotle Mexican Grill 

De når inte upp till samma standard som borta i staterna, men de är fortfarande den bästa snabbmatsrestaurang man kan hitta. Trots stormarna kring matförgiftning så serveras det otroligt högkvalitativ mat som mättar mer än ett helt batteri av McDonalds hamburgare. Den hemgjorda guacamole-röran de serverar är i en klass för sig.

Yorica

En fantastisk liten butik som helt specialiserar sig på veganska godsaker. Utbudet sträcker sig från frusen yoghurt till glass. Även Crepes och våfflor erbjuds.

Whole Foods Market 

De är just nu påväg att fasas in i internetjätten Amazons stora nätverk. Deras buffé bord där man kan plocka ihop vad man vill är suveränt. Utöver det så finns självklart deras mycket starka sortiment av ekologiska varor.

Butiker

SAMSUNG CSC

Forbidden Planet

Utan tvekan den bästa destinationen i Europa för att uppleva en liten miniatyr av en mässa som Comic Son. Har ett sortiment som är starkare än någon av de svenska mässorna. Tillskillnad mot sitt syskon i New York City så är det lite för lite av Sideshows Premium Format figurer inne i butiken. Skyltfönstret som ständigt ändras är en dröm som gör oss alla till småbarn igen. På den undre våningen väntar en fest för serieälskare, där spaltmeter på spaltmeter har fyllts med serietidningar. Åsidosätt minst ett par timmar för att hinna se allt.

SAMSUNG CSC

Kingdom Of Sweets 

En fruktansvärd och skrikig turistfälla som spelar bedrövlig skrikmusik som definitivt bekräftar att man kan använda ’’musik’’ som tortyr. Tror dock att det är svårt att hitta så här många kalorier på ett ställe, längst bak i butiken återfinns en av de mest otäcka saker jag någonsin sett… En fullskalig skumbanan, den ser så obehaglig ut att vi måste lämna butiken med omedelbar verkan.

SAM_4884.JPG

Hamleys

Det liknar mer och mer ett Toys R Us för varje besök. En gapig och dåligt luftkonditionerad turistattraktion som enbart erbjuder plastigt skräp och allmänna märken som Lego och Playmobil som finns att köpa vart som helst. En liten Star Wars hörna har satts upp längst ned, dock är det enda som erbjuds ett par bra Stormtrooper statyer (ej till försäljning) och några bedrövliga pappersmasker.