All images copyright and courtesy of Nordisk Film

En flera gånger stark och brinnande relevant film tappar i styrka då ambitionerna är för stora. 

Ai Weiwei – den kinesiska artisten som jobbat inom flera områden såsom skulptur och fotografering har en sida till som kanske inte är liks välkänd, han har en stor erfarenhet i att göra dokumentärfilm. Jag har tyvärr inte någon av Weiweis tidigare dokumentärer som har varit alltifrån 40 minuter till över två timmar långs. Human Flow känns nästan som ett syskon till dokumentärfilmen City Of Ghosts som berörde syriska journalister i sitt arbete mot terrorgruppen IS.

Den filmen visade personer på ’’micronivå’’, det var ett otroligt intimt och skakande porträtt av ofattbart modiga män och kvinnor som reser sig upp mot obeskrivligt grymma och brutala krafter. Human Flow är inställd på det större perspektivet där olika sociala händelser lett till stora förflyttningar av människor världen över.

Even Flow 

Filmen täcker inte bara de flyktingströmmar som är aktuella tidningsrubriker, även mer bortglömda förflyttningar såsom en stor andel människor som valt att emigrera till Kenya får utrymme. Ambitionen med filmen är således skyhög, men där den skiljer sig från andra filmer i sin genre är hur ovanligt vacker filmen är. Weiwei blandar bilder som filmats med drönare och sin egen mobiltelefon. Flera gånger får vi se enorma flyktingförläggningar ovanifrån – där tusentals människor trängs och rör sig, det här fågelperspektivet ger en ovanlig observation av bilder vi vanligtvis enbart får se från marknivå, ur den här synvinkeln blir skalan av det hela mycket mer påtaglig och drabbande.

De ohyggliga förhållandena och levnadsstandarden för de olika mnniskroan vi möter i filmen kunde ha blivit för svårt att greppa. Human Flow gör ett bra jobb på så vis att den ger oss en väg in i dessa närmast surrealistiskt skrämmande levnadssätt, samtidigt behåller filmen viss distans som gör det möjligt för publiken att ’’delvis’’ kunna ta in de förskräckliga händelserna.

Immigrant Song 

Ai Weiwei är sparsam med de starkaste historierna till en början, i startsträckan känns filmen nästan kallsinnig och likgiltig, men desto längre det lider desto mer engageras vi i de olika scenariona. En bit in filmen får vi också se mer av de där bilderna vi i västvärlden försöker filtrera bort. Det kommer inte ens nära de oförglömliga och groteska scenerna ur City Of Ghosts men de är sannerligen inte mindre betydelsefulla för det.

Human Flow har inget centralt fokus på en enskild grupp eller individ, de flesta dokumentärer väljer gärna ett fåtal personer som ankarpunkt. Genom att göra det mer övergripande så blir det otroligt starkt att se att personer som kan befinna sig flera världsdelar ifrån varandra som delar närmast identiska livsöden, ett öde där de reducerats till att behöva ge upp både sin stolthet och integritet bara för att överleva.

Waiting On The World To Change 

En annan kraftfull sekvens blir då flera hundratals trötta och utmärglade människor stöter på gränsen mot Macedonia, där taggtråd och beväpnade vakter möter dem. Jag minns fortfarande hur nyheten om uppsättning av taggtråd enbart blev en liten notis i svenska nyhetssändningar, men när vi får se denna blockad krossa flera människors hopp blir det påtagligt hur saker som kan tyckas vara triviala för oss kan bli livsavgörande för andra. Att också se glada barn som leker och spelar fotboll i de olika lägren blir förkrossande då vi i nästa scen får se hur religösa fanatiker indoktrinerar unga och nyttjar deras livssituation för att rekrytera.

Så konceptuellt är det sannerligen ingen dålig tanke bakom filmen. Men det uppstår problem i de stora ambitionerna. Även fast det här mer breda perspektivet blir effektivt och medryckande mot filmens final så är det till en början lite obehagligt att Ai Weiwei verkar nyttja hela filmen som något sorts experiment. Inte olikt ett slags test försöker han fånga omänsklig misär genom vackra kameravinklar och en sorts allmängiltig distans. Det är lite kusligt då det påminner om det obehagliga uttalandet från manusförfattaren Michael Herr angående Stanley Kubricks Full Metal Jacket – där Herr menade att krig kunde vara vackert.

Det finns inget som ens kan beskrivas som bedårande att beskåda i verkliga tragedier. Självfallet kan man berömma visuella och regimässiga element som positiva, men att använda dessa hemska skeenden som någon sorts artistisk språngbräda är ingeting annat än mycket obekvämt.

Missionary Man 

Tack och lov så blir Human Flow mer mänsklig och kanske intimare ju längre det går, men det kvarstår ändå vissa frågetecken kring själva filmen i sig. Ai Weiwei spelar en udda roll där han varken berättar eller leder publiken igenom vad han dokumenterar. Han dyker upp som en gubben i lådan och gör allt från besynnerliga till hjärtevärmande handlingar som sträcker sig i allt från lite små skämtande till varma omfamningar.

Omfånget som är enormt stort gör det också lite för avancerat för sitt eget bästa. Vissa delar berör klart mer än andra, en del öden blir tatuerade i minnet, medan andra försvinner i periferin.

Sedan går man för långt då man nyttjar olika poetiska citat som någon sorts klumpig kapitelmarkering. Det känns som om man försöker göra det mer artistiskt märkvärdigt än vad det behöver vara.

Human Flow är enormt stor och ambitiös, alla högt uppsatta mål når man inte upp till, men i dessa tider så vore det nästan tjänstefel att inte uppmana till att se den.

Betyg 6/10