All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Berättandet brister och flera tillgångar bränns ut alldeles för tidigt. Detta kompenseras av en makalös intensitet som får blodet att rusa. 

Man når inte hela vägen fram, och på sina ställen så hade man gärna få dra in på de överdrivet emotionella utsvävningarna. Bristerna är med andra ord många… Men då Hereditary är som bäst så jagar den upp sin publik med hjälp av sällsynta adrenalinrusher som inte går att glömma bort. 

Varje år så kommer det en handfull skräckfilmer som alla ådrar sig stort uppmärksamhet, ibland visar sig uppståndelsen vara befogad – förra årets Get Out är ett strålande exempel, i andra fall så måste man fråga sig varför tex The Witch ens får en notis i tidningar. 

Skräckfilmen är inte min kopp te. Dessa få högprofils filmer som Hereditary blir de få gånger jag närmar mig genren. Jag kan dock förstå fascinationen för skräck, ofta bygger de på klassisk mytbildning, med närmast mytologiska varelser som ständigt gäckar publiken och huvudpersonerna. De tillfällen då faktiska monster eller demoner förekommer, så blir ofta bakgrundshistorien och förklaringarna minst lika fascinerande. 

Den numera ordinära skräckfilmen slänger dock gärna bort mystiken och fascinationen, och anstränger sig bara för snabb utdelning, istället ersätts genuint obehag mot urusla skrämseleffekter som enbart går ut på att få publiken att hoppa ur sätet. Sedan kryddar man med lite obscent våld och håller speltiden till knappt 90 minuter. 

’’All been washed in black’’

Hereditary har inte bara hyllats, ett ganska stort mått av kritik har riktats mot filmen, det är verkligen ingen lättuggad Saw-historia. Hereditary är långsam, krypande och väldigt abstrakt. Inramningen sker i en komposition som drar tankarna åt en dockteater, vilket bidrar till en olustig känsla av förvrängning. På samma sätt som David Lynch Blue Velvet är en drömlik och surrealistisk färd, så anammar långfilmsdebutanten Ari Aster samma surrealistiska landskap – där vad som kan tyckas uppträda ordinärt, snart verkar vara hämtat ur en mardröm. 

Ett rustikt hus i skogen – som är scenproduktionens ryggrad, är så lömskt, hotfullt och förvridet att det känns som hämtat ur den animerade Laika produktionen Coraline, det är samma upp och nedvända värld som bara väntar på att skrämma livet ur tittaren. 

Skräcken kommer ifrån en känsla som kan liknas med en tryckkokare, vad som än sker så fortsätter kitteln att koka, enkla genvägar som ’’hoppa till effekter’’ är helt förpassade, obehaget kryper fram som en huggorm i högt gräs. Ett helt fruktansvärt otäckt soundtrack bidrar till filmens intensiva natur där man leker med ljuddesignen och förvillar publiken.  

’’Warped mind staring back at me’’

Men i filmens absoluta centrum står en familj på gränsen till upplösning. Att man tar – en till ytan, perfekt amerikansk kärnfamilj och sliter den i stycken är inget nytt, men då det placeras i denna kontext av rädsla och psykologisk tortyr, så får publiken en något ny infallsvinkel på denna klyscha. 

Ankaret i ensemblen är Toni Collette – som unisont har hyllats för sitt porträtt, Collette är i filmens första tredjedel helt lysande. Sättet hon skildrar genuin sorg och saknad är makalöst, tillskillnad mot jämnåriga kollegor som måste ta till sentimentalitet och ett stort mått av självupptagenhet, så är Collette helt ointresserad av sådana skrupler, den ångest som karaktären går igenom är genuint plågsam att bevittna. 

’’The evil face that twists my mind and brings me to despair’’ 

Tyvärr så är Collettes motspelare inte riktigt av samma kaliber, Gabriel Byrnes fadersgestalt gömmer sig bakom en hård och stram yta som enbart hålls upp utav piller och alkohol, men han förblir en skiss som mest påminner om en narrativ katalysator. Det största problemet på skådespelsfronten är Alex Wolff, som tyvärr inte klarar av det enorma ansvaret som tillges honom. De tillfällen då han tvingas bära upp några utav filmens mest emotionella scener, så blir det styltigt och uddlöst. Den här dissonansen mellan aktörerna börjar sakta men säkert också sippra ut i själva filmen. Collettes strålande gestaltning blir mer och mer ansträngd, den fantastiska finkänslighet som visas upp i början spolas bort av ett forcerat slut som drar ned helhetsintrycket. 

’’Can this still be real or some crazy dream ?’’

De enorma kraftuppvisningarna tappar i effektivitet och det sker en tydlig brytpunkt – där jag förmodar, att den stora åsiktsskillnaden härstammar ifrån, där man antingen accepterar filmens riktning eller inte. Nästan alla sidospår blir grumliga och den närvarande ambivalensen stramas åt, utrymmet för egen reflektion försvinner nästan helt och hållet. 

Udden och djupet ersätts av allt fler adrenalinruscher, det kan tyckas vara en recept för katastrof, men då man varvar igång adrenalin- injektionen och drar åt snaran, så är dessa makalöst effektiva. Även om finalen – ur en berättarmässig synpunkt, inte står sig, så är råstyrkan så kraftfull att man nästan kurar upp i biostolen.

Helheten är ganska långt ifrån perfekt, men det bestående intrycket är ändå oerhört starkt. Hur svårsmält och frustrerande upplevelsen än kan vara så är Hereditary en av de mer effektiva skräckfilmerna jag sett på väldigt länge. 

Betyg 7/10