Maniac Recension 

maniac01_28329

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse. 

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film. 

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.  

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT 

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar. 

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var  – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation. 

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat. 

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås. 

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower. 

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.  Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective. 

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser. 

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart 

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…  Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer. 

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill  behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party. 

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga. 

maniac-stills-02

Dream Baby Dream 

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära. 

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik. 

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga. 

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här. 

maniac-stills-01

Working On A Dream 

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten. 

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man  försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.     

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande. 

Betyg 8/10  

Hereditary Recension 

0092

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Berättandet brister och flera tillgångar bränns ut alldeles för tidigt. Detta kompenseras av en makalös intensitet som får blodet att rusa. 

Man når inte hela vägen fram, och på sina ställen så hade man gärna få dra in på de överdrivet emotionella utsvävningarna. Bristerna är med andra ord många… Men då Hereditary är som bäst så jagar den upp sin publik med hjälp av sällsynta adrenalinrusher som inte går att glömma bort. 

Varje år så kommer det en handfull skräckfilmer som alla ådrar sig stort uppmärksamhet, ibland visar sig uppståndelsen vara befogad – förra årets Get Out är ett strålande exempel, i andra fall så måste man fråga sig varför tex The Witch ens får en notis i tidningar. 

Skräckfilmen är inte min kopp te. Dessa få högprofils filmer som Hereditary blir de få gånger jag närmar mig genren. Jag kan dock förstå fascinationen för skräck, ofta bygger de på klassisk mytbildning, med närmast mytologiska varelser som ständigt gäckar publiken och huvudpersonerna. De tillfällen då faktiska monster eller demoner förekommer, så blir ofta bakgrundshistorien och förklaringarna minst lika fascinerande. 

Den numera ordinära skräckfilmen slänger dock gärna bort mystiken och fascinationen, och anstränger sig bara för snabb utdelning, istället ersätts genuint obehag mot urusla skrämseleffekter som enbart går ut på att få publiken att hoppa ur sätet. Sedan kryddar man med lite obscent våld och håller speltiden till knappt 90 minuter. 

0101

’’All been washed in black’’

Hereditary har inte bara hyllats, ett ganska stort mått av kritik har riktats mot filmen, det är verkligen ingen lättuggad Saw-historia. Hereditary är långsam, krypande och väldigt abstrakt. Inramningen sker i en komposition som drar tankarna åt en dockteater, vilket bidrar till en olustig känsla av förvrängning. På samma sätt som David Lynch Blue Velvet är en drömlik och surrealistisk färd, så anammar långfilmsdebutanten Ari Aster samma surrealistiska landskap – där vad som kan tyckas uppträda ordinärt, snart verkar vara hämtat ur en mardröm. 

Ett rustikt hus i skogen – som är scenproduktionens ryggrad, är så lömskt, hotfullt och förvridet att det känns som hämtat ur den animerade Laika produktionen Coraline, det är samma upp och nedvända värld som bara väntar på att skrämma livet ur tittaren. 

Skräcken kommer ifrån en känsla som kan liknas med en tryckkokare, vad som än sker så fortsätter kitteln att koka, enkla genvägar som ’’hoppa till effekter’’ är helt förpassade, obehaget kryper fram som en huggorm i högt gräs. Ett helt fruktansvärt otäckt soundtrack bidrar till filmens intensiva natur där man leker med ljuddesignen och förvillar publiken.  

’’Warped mind staring back at me’’

Men i filmens absoluta centrum står en familj på gränsen till upplösning. Att man tar – en till ytan, perfekt amerikansk kärnfamilj och sliter den i stycken är inget nytt, men då det placeras i denna kontext av rädsla och psykologisk tortyr, så får publiken en något ny infallsvinkel på denna klyscha. 

Ankaret i ensemblen är Toni Collette – som unisont har hyllats för sitt porträtt, Collette är i filmens första tredjedel helt lysande. Sättet hon skildrar genuin sorg och saknad är makalöst, tillskillnad mot jämnåriga kollegor som måste ta till sentimentalitet och ett stort mått av självupptagenhet, så är Collette helt ointresserad av sådana skrupler, den ångest som karaktären går igenom är genuint plågsam att bevittna. 

0033

’’The evil face that twists my mind and brings me to despair’’ 

Tyvärr så är Collettes motspelare inte riktigt av samma kaliber, Gabriel Byrnes fadersgestalt gömmer sig bakom en hård och stram yta som enbart hålls upp utav piller och alkohol, men han förblir en skiss som mest påminner om en narrativ katalysator. Det största problemet på skådespelsfronten är Alex Wolff, som tyvärr inte klarar av det enorma ansvaret som tillges honom. De tillfällen då han tvingas bära upp några utav filmens mest emotionella scener, så blir det styltigt och uddlöst. Den här dissonansen mellan aktörerna börjar sakta men säkert också sippra ut i själva filmen. Collettes strålande gestaltning blir mer och mer ansträngd, den fantastiska finkänslighet som visas upp i början spolas bort av ett forcerat slut som drar ned helhetsintrycket. 

0023

’’Can this still be real or some crazy dream ?’’

De enorma kraftuppvisningarna tappar i effektivitet och det sker en tydlig brytpunkt – där jag förmodar, att den stora åsiktsskillnaden härstammar ifrån, där man antingen accepterar filmens riktning eller inte. Nästan alla sidospår blir grumliga och den närvarande ambivalensen stramas åt, utrymmet för egen reflektion försvinner nästan helt och hållet. 

Udden och djupet ersätts av allt fler adrenalinruscher, det kan tyckas vara en recept för katastrof, men då man varvar igång adrenalin- injektionen och drar åt snaran, så är dessa makalöst effektiva. Även om finalen – ur en berättarmässig synpunkt, inte står sig, så är råstyrkan så kraftfull att man nästan kurar upp i biostolen.

Helheten är ganska långt ifrån perfekt, men det bestående intrycket är ändå oerhört starkt. Hur svårsmält och frustrerande upplevelsen än kan vara så är Hereditary en av de mer effektiva skräckfilmerna jag sett på väldigt länge. 

Betyg 7/10 

Villebråd Recension  

19684

Varning på stan ! Den polska regissörsduon Agnieszka Holland och Kasia Adamik har skapat en rasande förolämpande och menlös skräpfilm som gör mig så arg att jag känner mig tvingad till att sabotera biosalongens projektor för att få ett stopp på fasan. 

Eftersom Villebråd cirkulerar kring ett mordmysterium så blir det svårt att förklara exakt varför det är så makalöst uselt utan att spoliera filmens handling.

En skamlig historia 

Nu tror jag dock inte detta kommer vara någon större fara. Jag har (tyvärr) sett filmer jag på inget sätt är stolt över att ha sett, Cannibal Holocaust, Only God Forgives, Straw Dogs och Lars Von Triers Idioterna. Alla kontroversiella och flera gånger så motbjudande att jag behövt se mig om så att ingen i min närhet skall behöva beskåda dessa ofta sadistiska och sadomasochistiska upplevelser.

Men Villebråd lyckas ställa sig sida vid sida av dessa som än mer cynisk, elak och förnedrande. Starten lovar en lite annorlunda och mörk thriller som tittat både på bröderna Cohen och David Lynch.

Men sedan drar eländet igång och det blir istället uppenbart att vi har en smärre mardröm att genomlida.

POKOT

Skrikig galenpanna 

Om det inte var illa nog med karaktärer som är lösryckta direkt ur Åsa Nisse och en story som är närmast omöjlig att följa, så blir det hela sju resor värre av ett helt hysteriskt skådespel från Agnieszka Mandat-Grabka, som gör en av de mest plågsamma och enerverande karaktärer jag någonsin haft missnöjet att behöva spendera två timmar med. Hennes konstanta utbrott, där hon skriker och gormar som en huligan får mig att överväga att lämna salongen med omedelbar verkan.

Detta upprepas i scen efter scen, det känns som att få ett slag rakt i ansiktet med en hård planka. De övriga karatärerna i denna fars är precis lika patetiska och osympatiska.

’’Ta en sup så ser du två’’ 

Att Holland och Adamik omfamnar alla former av klichéer och stereotyper för den polska nidbilden känns som pricken över i’et. När det helt plötsligt dyker upp en hembränd vodkaflaska från ingenstans är jag nästan på väg att skrika. Om filmen hade haft någon heder hade det ingått både en sup eller två för att tillåta detta att slinka ned lite lättare.

Men jag tror att majoriteten av publiken hade avlidit i följderna av akut alkoholförgiftning om adekvat mängd sprit skulle delas ut för att klara sig igenom detta.

För det mesta påminner Villebråd om TV-serien Pistvakt tillsammans med de sämsta inslagen från Kjell Sundvalls Jägarna fast utan budget.

Filmen är så överbelastad att den tillslut bara kan rulla from som en massiv klump av fläsk. Paranoia för demoner, en galen hacker, mord, prat om reinkarnationer, allt detta och ännu mer ren idioti får vi stå ut med genom filmen. Jag har haft roligare stunder på öde flygplatser i väntan på ett försenat och överfyllt plan.

Fredrik Lindström och Henrik Schyffert skojade i sin revy Ljust Och Fräscht om polska och portugisiska samproduktioner i svartvitt som går på biografen Zita i Stockholm. Villebråd är inte långt ifrån det skämtet, fotot är kolsvart, miljöerna ser ut att vara inspirerade av vinden från skräckfilmen Hellraiser. Att titta på denna monstruösa estetik är både klaustrofobiskt och deprimerande.

533_scr_5.jpg

Sabotera projektorn 

En god vän berättade en gång för mig om hur lampan i en projektor en gång flög i tusen bitar pga överhettning. Jag har haft många udda upplevelser under biografbesök, däribland brandlarm och strömavbrott. Men i och med visningen av Villebråd önskar jag att alla de ovannämnda sakerna skall inträffa så att filmen inte längre kan mata på med sin obeskrivliga smörja.

När den helt vedervärdiga finalen avlossats som en spottloska i publikens ansikte är måttet rågat…

Om ni har barn och råkar ta dem förbi en affisch för Villebråd, ta dem i era armar och berätta om att det finns ljuspunkter här i världen. Och för alla er som känner er manade att utmana ödet och ert filmintresse, ber jag på mina bara knän att inte utsätta er själva eller någon ni känner för denna gigantiska kalkon.

Ni är varnade !

Betyg 1/10 

Bäst: Inga kommentarer

Sämst:

Kort uttalande: Hjälp oss !