Etikettarkiv: Neve Campbell

Skyscraper Recension 

Publicerad den av
015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Dwayne Johnson lyfter upp en medioker film till en godtagbar stund underhållning i sommarvärmen.  

Från början till slut så vill karaktärerna i Skyscraper inte sluta att tala om människans eviga dröm – att nå himlen. Att sedan säga att filmen inte riktigt når ända vägen fram vore en underdrift, vi får snarare använda en mycket liten tumstock för att mäta och bedöma det vi faktiskt levererats. Detta – till speltiden sett, korta actionäventyr är övergripande en medioker upplevelse. En glad och motiverad Dwayne Johnson blir den enda faktorn som lyfter filmen något. 

Det var så sent som i april det här året som vi fick se The Rock på bioduken, då i den helt genomusla Rampage. Bland den filmens – många, misstag, var den största oförrätten att  Johnson aldrig fick något spelutrymme där han kunde visa upp sin charm och karisma. Ett ruskigt humorbefriat manus och en pubertal jargong gjorde Rampage till en av The Rocks absolut sämsta filmer. 

Skyscraper är mer eller mindre tar såklart stor inspiration från Die Hard, fast med nedtonat våld och betydligt större intresse för digitala explosioner och eldfängda rum. Det kan i all enkelhet beskrivas som följande; explosioner, eld, skottlossningar och en väldig massa närbilder på sprinklersystem, punkt. Att placera actionfilmer i avspärrade miljöer som ett hyreshus (The Raid) eller ett flygplan (Air Force One) verkar ha blivit en stapelvara inom genren. 

004

Great Balls Of Fire 

I en film som får sin drivkraft och nerv utav isoleringen – i det här fallet den utsatta skyskrapan, så krävs det ett ostoppbart rovdjur eller monster som är hack i häl på filmens huvudpersoner. Roland Møller som spelar den primära plågoanden är tyvärr lika obehaglig som en svängdörr. Trots sitt eget och karaktärens danska påbrå så låter det som om Møller försöker prata engelska med sydafrikansk brytning. Hannah Quinlivan som Møllers hantlangare visar upp en klart hotfullare karaktär, men Quinlivan får ställa sig på sidan och där får hon utföra ’’makalöst’’ spännande saker som att stå och vänta eller titta på en datorskärm…

Vad som gör Skyscraper någotsånär acceptabel än de otaliga mänger dussinproduktioner som anländer under sommaren är Dwayne Johnson. Efter felsteget med Rampage verkar Johnson vara motiverad till att återvända till en mer respektabel dagsform, i vanlig ordning så gör han en ganska menlös karaktär till en rolig, modig och ädel människa som hos en annan skådespelare hade känts gammalmodig och ointressant. 

Där Johnson verkar ha det rätt roligt i rollen som närmast fläckfri protagonist, så är resten av skådespelarna inte lika roade av det som sker. Där The Rock lyckas kämpa sig igenom det tvådimensionella manuset så blir mediokra aktörer som Neve Campbell helt strandsatta genom oengagerat skådespel och riktigt slapphänt författarskap av manusförfattaren och regissören Rawson Marshall Thurber. 

003

Set Fire To The Rain 

Thurbers genombrott – We’re The Millers, var en barnförbjuden och riktigt snuskig version av en roadtrip, med tiden verkar Thurbers vilja till att provokativt utmana publiken försvunnit. Skyscraper känns färdigpaketerad och opersonlig. Det är trist att allting vandrar i den mediokra zonen, främst då filmens inledning är en intensiv och spänningsfylld sekvens som drar tankarna åt Florent-Emilio Siris Gisslan – en förvisso illa genomförd film, men med ett ogenerat mörker. 

Men den hårda och ganska lovande starten blir bara en hägring. Sedan följer löjeväckande logik – som kan jag leva med i en actionfilm, problemet är filmens förutsägbarhet. Enbart de yngsta personerna som ser Skyscraper som sin första film kan nog blir överraskade och inte snappa upp de löjligt tydliga vändningarna.

0141

Heatwave

Kanske är det den nuvarande värmeböljan, men alla dessa invändningar och minuspunkter till trots, så är faktiskt Skyscraper en fullt acceptabel sommarmatiné, en måttlig speltid på drygt 100 minuter ger filmen en koncentrerad form som inte töjer på det det redan fattiga innehållet. Att påstå att det vore bra vore lika falskt som att garantera en 100 % solig svensk sommar, det är funktionellt, inte mer… Utan Dwayne Johnson hade detta bygge nog behövt rivas, omgående… 

Betyg 4/10    

House Of Cards Säsong 5 Recension 

Publicerad den av
DSC04745.ARW

Copyright Netflix

Den första säsongen av House Of Cards blev startskottet för en helt ny distributionsform för TV-serier. För första gången blev det helt legitimt för ett bolag – utanför Hollywood-systemet, att släppa en produkt på helt egna villkor. Den första säsongen av House Of Cards blev ett mindre fenomen och togs emot väl av kritiker och publik.

Och framgångarna som plöjdes upp skulle följas av en flora av nya serier som Orange Is The New Black och Narcos bland andra, alla utrustade med det nya övertaget att kunna leverera kompletta säsonger direkt till tittaren.

House Of Cards var juvelen, då säsong två släpptes år 2014 så satt folk redo att trycka på ’’spela upp’’ bara någon minut efter midnatt.

Urvattnat

Men efter fem säsonger börjar slitaget visa sig. Redan i säsong tre stod det klart att någonting hade förlorats, bristen på energi och finess har blivit mer och mer påtaglig efter dess.

Kevin Spacey känns närmast frustrerad i sin roll som den manipulerande Francis Underwood. Framförandet är nu så stelt och rutinmässigt att agerandet närmast tangerar överspel. Robin Wright lyckas fortfarande göra Claire Underwood både obehaglig men fascinerande, men de vändningar karaktären tvingas igenom är så orimliga att det sänker lite av Wrights hårda arbete.

Klumpig meta 

Författaren och en av seriens fäder Beau Willimon, har inte direkt blivit känd för subtila och eleganta referenser till olika dagsaktuella politiska händelser.

Tidigare säsonger har plågats av en känsla av meta, där man enbart lyfter rubriker från dagstidningarna rakt in i sin berättelse. Detta fumliga handlag har bara blivit än värre nu när Willimon lämnat produktionen. Hur serien hanterar sin version av Islamiska Staten känns exploaterande och sensationslystet, det fyller ingen som helst funktion förutom att stöddigt och självgott vältra sig i ett ämne som man uppenbarligen inte kan hantera.

Inte bara Willimon har försvunnit, med tiden har även flera av de mer intressanta birollerna också lämnat skutan. Ersättarna i den slemmiga presschefen Seth spelad av Derek Cecil och Neve Campbells Leeann Harvey saknar några som helst dimensioner och således förmåga att engagera. Samma tomma känsla drabbar Patricia Clarkson som slängs in från ingenstans och mest rör till det i ett redan för stort och icke etablerat galleri av nya personer.

’’Damn it’’

Vändningarna blir allt mer långsökta och börjar tyvärr likna 24 med Kiefer Sutherland där man trött och desperat vrider ut trasan för att extrahera ett par malande säsonger till.

House Of Cards har också dragits med en viss överlägsen känsla som kan beskrivas som  arrogant, där serieskaparna verkar tro sig vara lite smartare än vad som kanske är fallet. Men i takt med att materialet tömmas ut kreativt har man inte lärt sig ödmjukhetens läxa, utan kör istället på som om ingen av tittarna någonsin kunde lista ut de mest enkla av vändningarna.

Jag inser efter ett par avsnitt att Netflix måste återfå modet och avsluta serien, detta innan allt spårar ut i någon Dallas-psykos där karaktärer ränner ut ur duschen. Men alla minuspunkter och långsökta förlängningar tyder snarare på att vi har flera obehagliga kallduschar att vänta i flera år framöver.

Betyg 4/10