House Of Cards Säsong 6 Recension


All images courtesy and copyright of Netflix 2018 

Summering: Allt slutar i ett enda elände som förolämpar tittaren och där manusförfattarna självbelåtet smiter från sitt ansvar. Detta är skamligt uselt avslut…  

House Of Cards var serien som stack ut näsan och tog det första steget in i det om skulle bli en revolution för distribution av filmer och serier. År 2013 så var konceptet – att omgående leverera  tittarna en hel säsong, fortfarande helt oprövat. Det visade sig fungera och House Of Cards blev en stor kritiker – och publikfavorit. 

Att så tydligt inta positionen som en pionjär har inneburit att granskningen och bedömningen är något hårdare än i vanliga fall. House Of Cards är i grund och botten en nyversion av en BBC serie, som i sin tur byggde på en roman skriven av Michael Dobbs. Det är många och långa år sedan denna version utav House Of Cards ens befann sig i samma solsystem som ordet fräscht och innovativt.

Efter seriens andra säsong har det varit ett dödslopp rakt ned till närmsta soptipp. Idéerna är lika uttömda som vattenkällor i öknen. Vändningarna och spänningsmomenten har bara blivit mer och mer löjeväckande, ett besök till den topphemliga militärbasen Area 51 i Nevada öknen, där konspirationsteoretiker menar att rymdvarelser bor, känns inte alltför avlägset. 

Korthuset faller 

Då vi recenserade säsong 5 av House Of Cards så jämförde vi seriens övergripande kvalitet med det senare säsongerna av 24. Och med säsong 6 så har man nått hela vägen fram till den skrämmande låga nivån. Det fräcka och manipulativa konceptet från den första säsongen har förvandlats till en rörig och uttråkad historia, korthuset har rasat samman och denna gång permanent. 

Efter anklagelserna mot Kevin Spacey, så valde Netflix att avskeda huvudrollsinnehavaren med omedelbar verkan. Man kan se det som att bolaget satte ned foten, den moraliska problembet i detta är att Spacey långt innan #MeToo rörelsen varit i blåsväder kring sina mindre trevliga vanor. 

Usel krishantering 

Sättet man har hanterat denna kontrovers på, måste helt och hållet underkännas. Genom hela säsongen så försöker man distansera sig från Spacey och hans Frank Underwood på det mest krystade vis. Man kan fråga sig varför man ens valt att fortsätta serien efter avhoppet. Budskapet hade varit betydligt starkare om kontakten dragits ut helt och hållet. Säsong 6 kännas som en enda lång och ansträngd förlängning, man försöker desperat stabilisera en patient som de senaste åren varit hjärndöd. 

Robin Wright må vara samma kapabla skådespelerska, men grundmaterialet som hon getts denna gång skulle inte ens Jesus kunna vända till någonting positivt. Om detta hade varit ett skjutvapen så hade man utan större svårigheter kunnat höra hur det klickar då man trycker på avtryckaren. Berättelser och händelser som borde varit avklarade för åratal sedan, kommer nu tillbaka och tillför absolut ingenting, alla vändningar och chockmoment har flutit samman till fruktansvärd gröt. Med åren som gått så har House Of Cards också förlorat flertalet av sina mest  intressanta karaktärer och skådespelare.

Vägkoner 

Om man skulle ta ett klassfoto av denna säsongs ensemble så skulle det vara Robin Wright omgiven av vägkoner, ungefär så intresseväckande är de personer vi tvingas spendera åtta timmar med. Nytillskott som Greg Kinnear och Diane Lane är lövtunna skräpkaraktärer som tjänar ett lika stort syfte som en skidbacke i tropisk hetta. 

Den uppenbara desperationen hos skaparna är påtaglig, idéerna tryter och detta löser man genom att plump försöka reflektera nuvarande politiska händelser. Frank Pugliese och Melissa James Gibson – seriens primära författare och kontrollanter, verkar enbart ha satt sig ned med en uppsjö av morgontidningar och sedan lyft ett par rubriker från dessa, rakt in i manuset. Flera ämnen borde kännas glödheta, men i dessa inkapabla händer blir de enbart pinsamma och krystade. 

Och precis som med verklighetens mest makthungriga politiker, så vet säsong 6 inte när den bör lämna in sin avskedsansökan. Det är som en karusell som bara snurrar runt utan att någonsin stanna, saker och ting äktas och repeteras, halvfärdiga idéer planteras och glöms sedan bort. Tittarens tålamod prövas också som aldrig förr, säsongen må vara nedkortad – med hela fem avsnitt, trots detta så känns säsongen mer utmattande än att följa den nuvarande regeringsbildningen.   

Ett slag i ansiktet 

Men slutet då ? Efter allt detta elände så kan vi väl åtminstone delges en kraftfull konklusion efter de fem gångna åren ? Hela serien har en samlad speltid på över 70 timmar. Det är nästan tre dygn som vi gett till Netflix och House Of Cards. För denna uppoffring så får vi ett slag ansiktet som retur. Slutet kan vara bland det mest provokativa och frustrerande jag sett sedan David Chase valde att dra bort mattan under publikens fötter i The Sopranos sista avsnitt. 

Ett slut behöver inte vara definitivt, samtliga frågor måste inte besvaras, men det måste finnas en känsla av att samtliga kapitel är slut och att boken kan stängas igen. House Of Cards blir istället  en strandad val och tittarna lämnas under denna koloss för att sakta klämmas ihjäl. 

När ett sådant magnifikt djur dör på ett sådant brutalt vis, så är det en tragedi. Förhoppningarna om att House Of Cards – förhoppningsvis, aldrig återkommer, är snarare en välsignelse. 

Betyg 1/10 

The Equalizer 2 Recension 

0051

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ambitiösare, större och inte mycket bättre… Antoine Fuqua har satt siktet på att göra en film som skall kunna stå bredvid kolosser som John Wick och Jason Bourne, men det skrala ramverket klarar inte av dessa felplacerade ambitioner.

Jag är svag inför konceptet där en ’’hen’’ inte längre kan tolerera samhällets orättvisor och drar ut på ett korståg för att ställa saker och ting till rätta. Det medför flera element som passar bra i filmformatet, action, etiska frågeställningar och ambivalens – rättfärdigar slutresultatet de brutala medlen ? 

Det finns en diskussion kring hur mycket en film skall förklara och förmedla. Som med allting är det en fråga om balans, en alltför övertydlig berättelse leder till tristess, där man matar tittaren full med sensmoral – likt en dålig mentor. Men det andra alternativet är lika frustrerande, ”det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta” för att citera Esias Tegnér. Målet är att hitta en balans mellan dessa två. 

011

Hårda nypor 

Regissören Antoine Fuqua har aldrig brytt sig om finlir eller detaljer. Sedan genombrottet med Training Day, så har regissören alltid gått rakt på sak, där andra filmskapare är kirurger – som noga konstruerar och skulpterar, så tar Fuqua och sätter på sig stryktåliga arbetshandskar och sliter som en arbetshäst. Filmerna känns därefter kraftiga och rejäla, ingeting är finkänsligt, det handlar bara om att få jobbet gjort. 

Därför har alltid actionfilmen legat nära tillhands då det blir dags för Fuqua att regissera. Det hårdhänta sättet har sina fördelar, Shooter med Mark Wahlberg är egentligen inget annat än en lövtunn dussinfilm, men den får bränsle av Fuquas kännetecken; brutalitet och intensitet.

Detta kompromisslösa sätt skapar fungerande filmer, men slutprodukten bör kanske inte säljas till fullpris. En nyversion av 80-tals serien The Equalizer verkade vara helt i Fuquas smak.

0011

Local Hero

Den första The Equalizer ligger på gränsen till att vara medioker, som vanligt så tar man inte hänsyn till saker som djup, nyans eller reflektion. Ont är ont och Denzel Washington är räddaren i nöden – mannen på gatan som räddar dagen. Övertygelsen i rätt och fel blev något befriande i tider då andra actionfilmer försöker rättfärdiga sig med onödiga pretentioner eller sensmoral. 

Denzel Washington har med åren levererat rolltolkningar som varierat kraftigt i kvalité. Den tysta, hårda och plågade själen i Man On Fire och Roman J. Israel Esq är typexempel på Washingtons enorma kapacitet att skapa något minnesvärt utan särskilt stora medel. Den andra delen av Oscarsvinnarens karriär är inte lila lätt att beundra, då Washington skall vara utåtriktad, högljudd och burdus så tangerar det nästan alltid överspel. 

Nu är han tillbaka i rollen som pensionerad CIA agent, måhända sker det ingen överväldigande utveckling, men Washington är fortfarande väldigt stark i den här rollen, han får både kombinera aggressivitet och pragmatism. Att karaktären går från en hedervärd karl med starkt rättspatos till en massmördare som nästan slumpmässigt ger sig på individer reflekteras det aldrig kring. 

När det bara handlar om inhemska problem – som ligister och våldtäktsmän, så är The Equalizer 2 som bäst, den grovhuggna regin gör sitt jobb och det finns en viss eskapism i att en relativt alldaglig person kan lösa de mest motbjudande problem utan större ansträngning. 

0041

Ett magasin fyllt med klyschor 

Antoine Fuqua nöjer sig tyvärr inte med att bara göra en helt regelrätt fortsättning, efter den första fjärdedelen börjar man introducera ett innehåll som drar tankarna åt de sämsta avsnitten av 24 eller Jason Bourne (2016). Plötsligt så blir allting ännu mer platt och styltigt, hela magasinet av klyschor och dåliga vändningar töms på skrämmande kort tid. Jag uppskattar tanken att man inte vill repetera misstaget att låta allting utspela sig på brädgårdslager. Nu pendlar man istället mellan länder, städer och karaktärer som alla har väldigt liten betydelse. Det saknas en tydlig rödtråd och blir snabbt ointressant. 

De tuffa fasonerna och den – till ytan, hårda jargongen, känns ansträngd och överdriven, tillslut så kulminerar hela filmen i något som drar tankarna åt uppföljarna till Taken med Liam Neeson – med fåniga scenarion och tvivelaktig action. 

Med det sagt så finns det en hel del på pluskontot som avhåller The Equalizer 2 från att bli ett komplett magplask, det är en klart snyggare film än sin föregångare och vi får en fruktansvärt nervpirrande sekvens som måste berömmas. 

Större är nödvändigtvis inte bättre, om Antoine Fuqua menar allvar med att fortsätta serien så måste en bättre och solidare formula appliceras om det inte skall sluta i total katastrof. 

Betyg 4/10  

American Assassin Recension 

 

013

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

En överdådig, cynisk och grym skräpfilm som tar sig själv på så stort allvar att det hela förvandlas till en av årets mest ofrivilligt komiska filmer.  

Michael Keaton har stått för ett närmast historiskt uppswing med Birdman, Spotlight och nu senast den eminenta Spider-Man: Homecoming. Men inte ens Keaton med sin starka närvaro och intensitet kan rädda detta vedervärdiga spektakel.

American Assassin vill vara hård, rå och grym på alla sätt och vis. I ganska obehaglig start så sätts tonen an med våldsam brutalitet.

Säkerligen hade detta kunnat kännas emotionellt drabbande, det vill säga om regissören Michael Cuesta hade haft hjärta eller intresse för att berätta en film som tar sin plats mot den dagsaktuella bakgrunden av terrorism och dess martyrer.

008

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Amerikanska martyrer 

Den infallsvinkeln finns dock inte, istället läggs all energi på ett obehagligt uppvisande av chauvinistiska muskler, där islamofobi och rasism får stå som färdriktning. På något sjukt Clint Eastwood manér presenteras filmens huvudpersoner som amerikanska supersoldater som är villiga att offra allt för landets säkerhet.

Genom hela filmen visar man upp terrorismens martyrer i ett typiskt Hollywoodporträtt, men på andra sidan står Keatons skogstokiga militärtränare och förespråkar både självmord och fanatism för USAs bästa. Jag skulle nästan kunna kategorisera filmen som ett skillingtryck för den obehagliga högerrörelsen som vi ser svepa över USA idag. Vince Flynn som skrivit boken som filmen bygger på har tidigare jobbat med 24 och samma långsökta och provocerande vändningar finns självklart att hitta även här.

022

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Katastrofalt skådespel

Så med den utgångspunkten kanske man inte skall förvänta sig särskilt mycket. Tyvärr blir allt bara sämre efter det här. Dylan O’Brien och Taylor Kitsch är så pass uttryckslösa att jag inte ens kan se skillnad mellan dem – ungefär som två vägskyltar som bara står och glor. Michael Keaton har som alltid en hyfsad lägsta nivå, men detta påminner om den tiden då han skamset fick stå och göra skräp som skräckfilmen White Noise. Storyn är rörig och helt utan någon typ av grundläggande logik. Jag misstänker att både rymdvarelser och Big Foot väntar runt hörnet om filmen getts mer speltid.

Tillslut börjar jag nästan skratta, allt som slängs upp på duken är så dumt och krystat att jag måste klassa hela kalabaliken som ett skämt. Man stjäl allt i sin sikt, likt en bunt pirater som rövar och stökar. Bourne-serien, 24 (såklart), James Bond… Ja, allt mellan himmel och jord placeras mitt ibland motbjudande cynism. Dessutom är man självupptagen av att visa upp sin egna ’’genialitet’’ över att ha lyckats pricka in ett par känsliga ämnen som man kan misshandla och förnedra.

0042

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Seagal är föredömlig i jämförelse 

Den enorma skojaren Steven Seagal har gjort häftigare och mer medryckande filmer än det här, dessutom med bättre action och skådespel. American Assassin frossar i allt som kan tänkas ha med dålig actionfilm att göra, där man utan problem kan förnedra kvinnor, strunta i god smak och  ha specialeffekter som är så undermåliga att de får King Kong från 1933 att framstå som toppmodern.

I sina bästa fall är American Assassin som de där riktigt hemska provspelningarna för makalöst dåliga program som Idol och Bonde Söker Fru, det vill säga; pinsamma, tragiska, skamliga och helt utan underhållningsvärde för den som inte älskar att vältra sig i skadeglädje.

Betyg 1/10 

House Of Cards Säsong 5 Recension 

DSC04745.ARW

Copyright Netflix

Den första säsongen av House Of Cards blev startskottet för en helt ny distributionsform för TV-serier. För första gången blev det helt legitimt för ett bolag – utanför Hollywood-systemet, att släppa en produkt på helt egna villkor. Den första säsongen av House Of Cards blev ett mindre fenomen och togs emot väl av kritiker och publik.

Och framgångarna som plöjdes upp skulle följas av en flora av nya serier som Orange Is The New Black och Narcos bland andra, alla utrustade med det nya övertaget att kunna leverera kompletta säsonger direkt till tittaren.

House Of Cards var juvelen, då säsong två släpptes år 2014 så satt folk redo att trycka på ’’spela upp’’ bara någon minut efter midnatt.

Urvattnat

Men efter fem säsonger börjar slitaget visa sig. Redan i säsong tre stod det klart att någonting hade förlorats, bristen på energi och finess har blivit mer och mer påtaglig efter dess.

Kevin Spacey känns närmast frustrerad i sin roll som den manipulerande Francis Underwood. Framförandet är nu så stelt och rutinmässigt att agerandet närmast tangerar överspel. Robin Wright lyckas fortfarande göra Claire Underwood både obehaglig men fascinerande, men de vändningar karaktären tvingas igenom är så orimliga att det sänker lite av Wrights hårda arbete.

Klumpig meta 

Författaren och en av seriens fäder Beau Willimon, har inte direkt blivit känd för subtila och eleganta referenser till olika dagsaktuella politiska händelser.

Tidigare säsonger har plågats av en känsla av meta, där man enbart lyfter rubriker från dagstidningarna rakt in i sin berättelse. Detta fumliga handlag har bara blivit än värre nu när Willimon lämnat produktionen. Hur serien hanterar sin version av Islamiska Staten känns exploaterande och sensationslystet, det fyller ingen som helst funktion förutom att stöddigt och självgott vältra sig i ett ämne som man uppenbarligen inte kan hantera.

Inte bara Willimon har försvunnit, med tiden har även flera av de mer intressanta birollerna också lämnat skutan. Ersättarna i den slemmiga presschefen Seth spelad av Derek Cecil och Neve Campbells Leeann Harvey saknar några som helst dimensioner och således förmåga att engagera. Samma tomma känsla drabbar Patricia Clarkson som slängs in från ingenstans och mest rör till det i ett redan för stort och icke etablerat galleri av nya personer.

’’Damn it’’

Vändningarna blir allt mer långsökta och börjar tyvärr likna 24 med Kiefer Sutherland där man trött och desperat vrider ut trasan för att extrahera ett par malande säsonger till.

House Of Cards har också dragits med en viss överlägsen känsla som kan beskrivas som  arrogant, där serieskaparna verkar tro sig vara lite smartare än vad som kanske är fallet. Men i takt med att materialet tömmas ut kreativt har man inte lärt sig ödmjukhetens läxa, utan kör istället på som om ingen av tittarna någonsin kunde lista ut de mest enkla av vändningarna.

Jag inser efter ett par avsnitt att Netflix måste återfå modet och avsluta serien, detta innan allt spårar ut i någon Dallas-psykos där karaktärer ränner ut ur duschen. Men alla minuspunkter och långsökta förlängningar tyder snarare på att vi har flera obehagliga kallduschar att vänta i flera år framöver.

Betyg 4/10