All images copyright and courtesy of Universal Pictures 2018

Det har kanske inte varit värt nästan tio år och pinan av två ganska usla filmer, bortsett från det så är Phantom Thread så suverän att jag kan förlåta att Paul Thomas Andersons tidigare felsteg. 

Efter två stora tramp i klaveret så gör Paul Thomas Anderson sin bästa film sedan There Will Be Blood. Nyckeln till framgång ligger i två enormt starka insatser från den som alltid geniala Daniel Day Lewis och den något mer okände Vicky Krieps. Anderson känns självsäkrare men samtidigt ödmjuk, tillskillnad från de helt outhärdligt utdragna och lite självgoda filmerna Inherent Vice och The Master. Anderson verkar vara allra bäst då han har Daniel Day Lewis till hands.

Enligt uppgift så är detta Lewis sista roll som skådespelare. Tydligen skall denna legendariska aktör pensionera sig nu och (förmodligen) ägna sig åt möbelsnickeri eller någonting annat som han lärt sig tack vare sin galna ’’ metod acting’’. Lewis har två arketyper som han brukar använda sig av, den ena är en högljudd och aggressiv buse som i Gangs Of New York, den andra är en mer tillbakadragen gestalt som talar med silkeslen röst och gärna visar upp bräcklighet, se exempel The Age Of Innocence. Med undantag för magplasket i Nine så har Lewis alltid garanterat att publiken kommer få något mytomspunnet att bära med sig då de lämnar salongen.

Dressed For Success 

Så därför är det kanske självklart – och lite förutsägbart, att Lewis nu kombinerar dessa två roller. Hans karaktär Reynolds Woodock (ett namn som både Lewis och Anderson skrattat åt ) är definitivt inte någon Bill ’’The Butcher’’ som springer runt med en köttyxa i ena handen, men Woodcock är en lynnig karaktär som bär på något obehagligt under sin perfekta yta. I andra händer så kunde denna karaktär känts typisk och lite platt, men när Lewis nu tar sig an att porträttera ett ’’galet geni’’ så blir det djupare och mer intressant än. De små egenheterna hos Woodcock blir enorma dalsänkor och gigantiska berg som hela tiden sträcker sig över horisonter, detta genom Lewis helt exceptionella skådespel.

Anderson trivs uppenbarligen i den engelska överklassmiljön. Estetiskt är det lika vackert och genomtänkt som de fanatiska kläderna som designas i rasande takt av huvudpersonen. Bara att se Phantom Thread är ett nöje då det visuella är i perfekt harmoni med dramat. Vicky Krieps blir danspartner till Lewis, och de känns lika sammanflätade som Ginger Rogers och Fred Astaire. Där Lewis visar upp arrogans och egoism, så gör Krieps en kvinna som förförs och sedan faller för girighet och avund.

’’I’ve seen you in the clothes you make’’ 

Lusten, passionen och åtrån börjar som en lätt och tyst intim tryckare, varvar upp till en rasande tango och blir tillslut en akt av dramatisk akrobatik där Lewis och Krieps kastar sig mellan varandra och slungar den varandra vidare till nästa trapets.

Phantom Thread har flera teman, det mest framträdande är det om fördärv, specifikt filmens två huvudkaraktärer. Båda förförs av möjligheten att fylla igen sina personliga tomrum, antingen kreativt eller emotionellt. Där Woodcock är en igenstängt skyddsrum utan förmåga till någon personlig intimitet, så är Krieps rollfigur Alma full av känslor och uttryck, men hon saknar identitet och är vilsen i världen. Lesley Manville blir den sista pusselbiten som faller på plats, en till ytan stram kvinna som fungerar som medlare och talare för Woodcock.

If You Wear That Velvet Dress

Med tiden blir förhållandet mellan Lewis och Krieps destruktivt, fyllt med avsky, frustration och dåliga kompromisser. Anderson vet när volymen skall skruvas upp och den laddning han åstadkommer i varje scen är helt makalös. Phantom Thread är mindre dramatisk än There Will Be Blood, det finns inga storslagna sekvenser som den då oljetornet tar fyr och blir till en helveteseld, men Phantom Thread är – trots sin lågmälda karaktär, betydligt mer spännande än något annat som Anderson gjort. Filmen har till och med lite humor som agerar som bra andrum i denna väldigt syrefattiga miljö.

Paradoxalt nog så är ett av Phantom Threads teman också om nakenhet – trots att filmen till stor del, bokstavligt talat klär på folk. De två huvudpersonerna är både blottade och sårbara, de kan se varandras brister men inte sina egna. För att hålla grytan kokande så håller man igång pulsen genom att aldrig låta musiken tystna. Det är aggressiva stråkar och barocka kompositioner som fyller det tomrum som karaktärerna är oförmögna att kommunicera genom.

”She’s got the look” 

Phantom Thread står aldrig stilla, publiken fängslas omedelbart och alla de små sveken och intrigerna blir minst lika spännande som den mest explosiva biljakt. Vad som håller tillbaka filmen är ett slut som är snävt och lite obestämt, sedan uppskattar jag inte heller hur Paul Thomas Anderson i en sekvens hänger sig åt objektifiering av en kvinnlig karaktär som känns onödigt elak.

Modevärlden och engelsk societet har aldrig varit såhär spännande eller fängslande. Två fantastiska aktörer utgör ett fantastiskt par, som verkar bära med sig outtömlig intensitet. Fantastiskt foto, vacker musik och en regissör som för första gången vågar luta sig tillbaka gör en film som är lika dånande som ett massivt fyrverkeri.

Betyg 8/10