The Girl In The Spider’s Web Recension 

0022

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En barrock och fullkomligt chockerande usel film som gör narr av allt Lisbeth Salander är och var. 

Vad är det här !? Egentligen kan man inleda denna recension med riktigt stora ord, obscena eller slagkraftiga, men det spelar det knappast någon större roll. Lisbeth Salander var en gång i tiden en fiktiv pionjär som slog hål på alla fördomar, klyschor och förutfattade meningar. 

Hon var en iskall men empatisk själ som trollband läsare runtom hela världen. Stieg Larssons tre första böcker om den piercade och tatuerade superhjältinnan har sålt i oräkneligt många exemplar. Kontroverserna och diskussionerna om och kring böckerna har varit minst lika många, med arvstvister och en rand med skandalösa böcker om författaren själv. Måhända så dessa romaner inte i klass med T.S Elliot eller F. Scott Fitzgerald, men som underhållning är de fullkomligt lysande. 

Inför The Girl In The Spider’s Web så stod vi inför viktigt beslut – skulle David Lagercrantz böcker läsas eller inte ? Rent arbetsmässigt borde det första alternativet ha genomförts, men efter hela fyra biofilmer – där storyn redan rullats ut, så beslutade vi att – uteslutande, analysera och bedöma The Girl In The Spider’s Web som film.  

Som tidigare nämnt så har hela fyra olika filmatiseringar gjorts av Larsons böcker, alla har haft sina styrkor och svagheter. Där Män Som Hatar Kvinnor är en fullt acceptabel adaption, så är uppföljarna skam på torra land, beslutet att låta dem fullföljas som TV-filmer måste höra till ett av de mest bedrövliga besluten någonsin. 

David Finchers filmatisering hade kanske lite för mycket gemensamt med Niels Arden Oplevs film, men det var en mörk och intensiv film där Fincher – som alltid, skänkte projektet sin absurda perfektionism och stil. Mottagandet var bra men inte extatiskt, men någon rusning till biograferna blev det inte, ekonomiskt var The Girl With The Dragon Tattoo nästintill en flopp. Sony – som stod som producerande bolag och även distributör, fick göra en avsevärd avskrivning som efterföljd. Förhoppningarna att producera potentiella uppföljare söndrades. 

0041

Turn My World To Black 

Men från ingenstans så kom nyheten att Millenium-serien skulle få en litterär följetång. David Lagercrantz skulle nu ta över där Larsson slutade. Sony sadlade om och tog in ett nytt team för att filmatisera romanen. Denna gång väljer man att mer eller mindre bortse från Larsons två uppföljare, The Girl In The Spider’s Web utspelar sig i ett sorts berättarmässigt vakuum där man inte vill tillkännage Finchers film, men ändå försöker spinna vidare på de redan etablerade narrativa trådarna. Om detta nu låter helt förvirrat så är det ingeting emot vad som väntar. 

Fede Alvarez som står som regissör, har tidigare gjort en helt gräslig nyversion av Sam Raimis Evil Dead och sedan den nervpirrande Don’t Breathe. Alvarez filmer har alltid varit tekniskt kompetenta, Evil Dead är en av de mest bloddrypande och brutala skräckfilmerna som gjorts detta årtionde. Där det brister för Alvarez är i hans personregi, manuset innehåller flera intressanta möjligheter för karaktärerna att båda utvecklas och förändras, men Alvarez tycks aldrig kunna inspirera eller förhöja sin skådespelare. Oftast blir det monotont då de alltid spelar över. Aktörerna som tidigare funnits tillhands har inte varit av någon vidare högkaliber, så med en ensemble som pryds av både Claire Foy och ett axplock av andra uppkommande europeiska filmcelebriteter, så finns det inga ursäkter…

0091

Tattoed Everything

Olyckligtvis är det uppenbart att problemet inte ligger hos aktörerna utan hos regissören. Där Fincher och Oplev tydligt definierade berättelsens diverse karaktärer, så är The Girl In The Spider’s Web en härdsmälta då det kommer till personregi eller något som helst engagemang för sin ensemble. Trots att Claire Foy har enorm potens som aktör, så är hennes version av Lisbeth den mest anonyma och tvetydiga av filmversionerna. Eftersom Alvarez är fullkomligt ointresserad av sina skådespelare och karaktärer, så förblir deras motiv och handlingar utan substans. 

Och där Lisbeth är anonym så är Sverrir Gudnasons Mikael Blomkvist så irrelevant att han kunde ha utelämnats helt och hållet. Problemet ligger inte hos Gudnasons skådespel utan en uppenbar brist på förmåga hos Alvarez. Viktiga biroller som Milleniums chefredaktör Erika Berger, spelad av Vicky Krieps, är nästan oskiljaktiga från statisterna. Mikael Persbrandt repeterar återigen sin roll från The Hobbit på så sätt att hans medverkan är så kort att man kan missa den om man blinkar. 

Precis som i Finchers vision så tvingas flera av skådespelarna tala med någon konstlad version av engelska med svensk brytning. Och om någon nu opponerade sig mot hur det lät för sju år sedan så väntar en ren chock denna gång. Claire Foys accent låter som en blandning mellan tyska och ryska, Sylvia Hoeks som vi såg i Blade Runner 2049, är ursprungligen från Nederländerna och har en lika förvrängd accent som då Madonna plötsligt hade blivit britt, Vicky Krieps som har tyska som modersmål bryter även på det… Och så där håller det på. 

0202

My Name is Salander, Lisbeth Salander  

Att Alvarez inte brytt sig dom att få sina skådespelare att låta trovärdiga, kunde ha förlåtits om resten av filmen varit en lyxresa, men där fallerar det också, kapitalt…  Intrigen tar priset som  årets mest klichéartade och patetiska. Alvarez menar i en intervju att James Bond har varit en stor inspirationskälla för filmen, vilken version av den brittiska spionen han använt sig av kan man fråga sig. Det är inte tal om någon elegant och gastkramande Skyfall, snarare Roger Moore eran med laserpistoler och Grace Jones som hantlangare.

The Girl In The Spider’s Web är nästan  kränkande i sin totala omedvetenhet, den förutsätter att ingen av biobesökarna sett en actionfilm i hela sitt liv. En sak som i alla fall följer med från Bonds värld av lyx och glamour, är skamlös produktplacering. Där Daniel Craigs platta reklamuttalanden om klocktillverkaren Omega kan vara humoristiskt klumpiga, så är den helt maniska viljan att visa upp Sony produkter rena rama komiken. 

Och filmens actionscener är ett kapitel i sig. Att beskriva dessa med adekvata ord är lika svårt som att första förklara vad socialmedia är för något på latin.  

Vi har i år sett Josh Brolin ge liv åt en lila titan, hajar som är större än hela Gotland och även Dinosaurer som stampar runt inne i ett lyxig herrgård. Dessa exempel är alla otroliga, till och med tokiga, men The Girl In The Spider’s Web får detta axplock att framstå jordnära. Att välja ut det sämsta ur denna vedervärdiga action kavalkad av kass regi och än sämre manus är omöjligt. 

Stieg Larssons böcker hade alla en stark social agenda. Efter att ha bevittnat en våldtäkt där han själv inte ingrep, så ägnade Larsson hela sin fortsatta karriär som journalist och författare, att  markera och fokusera på de svenska sociala problemen som oftast soppas under mattan. Detta var nästan två decennium innan MeToo rörelsen hade startats. Lisbeth Salander var en modern suffragette som inte skydde några som helst medel för att skipa rättvisa. Salander blir extra fascinerande då hon drivs av ett orubbligt rättspatos samtidigt som hon – likt de bästa antihjältar, gör det som vi inte ens kan föreställa oss i våra mest förvridna drömma. 

0083

Guns and bruises 

Alla dessa mångbottnade nyanser är helt utraderade här, Alvarez använder enbart Lisbeth som en ren och skär actionhjälte. Larsons böcker är egentligen långa mysterium där avslöjanden sakta men säkert rullas fram, de få gånger då Lisbeth får utöva våld är korta och koncentrerade sektioner som ofta är chockerande våldsamma. Alvarez förstår inte behovet av balans utan fokuserar bara på action, mysterium eller gåtor är inte av intresse, istället så får vi oändliga och bedrövliga försöka till att leka James Bond, Batman och John Wick. Att behöva konstatera att Rowan Atkinsons Johnny English Strikes Again känns som en rafflande action upplevelse i jämförelse får mig att rysa av obehag. 

Där alla dessa beståndsdelar är fullkomligt anskrämliga, så finns det ett ytterligare skräckelement för oss som är bosatta i Sverige. Även om man har gjort det klart och tydligt att stora delar av filmen har spelats in i Berlin pga kostnadsskäl, så är själva porträtteringen av Sverige och specifikt Stockholm, så barrock att man bara sitter och gapar. Stockholm verkar ha flyttat upp till den finska gränsen med skogsmarker som sträcker sig ändå till horisonten. Flygfoto av Djurgården  har klippts ihop med bilder från Berlin, där det är helt uppenbart att staden inte delar ett uns gemensamt med den svenska huvudstaden. Inte ens vägskyltar har man brytt sig om att korrigera och sådär fortsätter det. 

0212

Kalkonfarm 

Denna geografiska terror summerar hela filmen, slarvig, tramsig och inkompetent. Lisbeth Salander må vara den moderna versionen av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, men här är hon snarare besläktad med Åsa Nisse och allt vad den lyteskomiken innebär. Och trots alla dessa utlägg så har vi ändå inte lyckats beröra alla minuspunkter. Detta är som att stirra rakt in i ett svarthål.  

Om det inte vore för att Claire Foy får en mikroskopisk sekvens där hon får briljera, så hade detta varit redo att skickas raka vägen till kalkonfarmen.  

Betyg 2/10      

Phantom Thread Recension 

0033

All images copyright and courtesy of Universal Pictures 2018

Det har kanske inte varit värt nästan tio år och pinan av två ganska usla filmer, bortsett från det så är Phantom Thread så suverän att jag kan förlåta att Paul Thomas Andersons tidigare felsteg. 

Efter två stora tramp i klaveret så gör Paul Thomas Anderson sin bästa film sedan There Will Be Blood. Nyckeln till framgång ligger i två enormt starka insatser från den som alltid geniala Daniel Day Lewis och den något mer okände Vicky Krieps. Anderson känns självsäkrare men samtidigt ödmjuk, tillskillnad från de helt outhärdligt utdragna och lite självgoda filmerna Inherent Vice och The Master. Anderson verkar vara allra bäst då han har Daniel Day Lewis till hands.

Enligt uppgift så är detta Lewis sista roll som skådespelare. Tydligen skall denna legendariska aktör pensionera sig nu och (förmodligen) ägna sig åt möbelsnickeri eller någonting annat som han lärt sig tack vare sin galna ’’ metod acting’’. Lewis har två arketyper som han brukar använda sig av, den ena är en högljudd och aggressiv buse som i Gangs Of New York, den andra är en mer tillbakadragen gestalt som talar med silkeslen röst och gärna visar upp bräcklighet, se exempel The Age Of Innocence. Med undantag för magplasket i Nine så har Lewis alltid garanterat att publiken kommer få något mytomspunnet att bära med sig då de lämnar salongen.

006

Dressed For Success 

Så därför är det kanske självklart – och lite förutsägbart, att Lewis nu kombinerar dessa två roller. Hans karaktär Reynolds Woodock (ett namn som både Lewis och Anderson skrattat åt ) är definitivt inte någon Bill ’’The Butcher’’ som springer runt med en köttyxa i ena handen, men Woodcock är en lynnig karaktär som bär på något obehagligt under sin perfekta yta. I andra händer så kunde denna karaktär känts typisk och lite platt, men när Lewis nu tar sig an att porträttera ett ’’galet geni’’ så blir det djupare och mer intressant än. De små egenheterna hos Woodcock blir enorma dalsänkor och gigantiska berg som hela tiden sträcker sig över horisonter, detta genom Lewis helt exceptionella skådespel.

Anderson trivs uppenbarligen i den engelska överklassmiljön. Estetiskt är det lika vackert och genomtänkt som de fanatiska kläderna som designas i rasande takt av huvudpersonen. Bara att se Phantom Thread är ett nöje då det visuella är i perfekt harmoni med dramat. Vicky Krieps blir danspartner till Lewis, och de känns lika sammanflätade som Ginger Rogers och Fred Astaire. Där Lewis visar upp arrogans och egoism, så gör Krieps en kvinna som förförs och sedan faller för girighet och avund.

0014

’’I’ve seen you in the clothes you make’’ 

Lusten, passionen och åtrån börjar som en lätt och tyst intim tryckare, varvar upp till en rasande tango och blir tillslut en akt av dramatisk akrobatik där Lewis och Krieps kastar sig mellan varandra och slungar den varandra vidare till nästa trapets.

Phantom Thread har flera teman, det mest framträdande är det om fördärv, specifikt filmens två huvudkaraktärer. Båda förförs av möjligheten att fylla igen sina personliga tomrum, antingen kreativt eller emotionellt. Där Woodcock är en igenstängt skyddsrum utan förmåga till någon personlig intimitet, så är Krieps rollfigur Alma full av känslor och uttryck, men hon saknar identitet och är vilsen i världen. Lesley Manville blir den sista pusselbiten som faller på plats, en till ytan stram kvinna som fungerar som medlare och talare för Woodcock.

013

If You Wear That Velvet Dress

Med tiden blir förhållandet mellan Lewis och Krieps destruktivt, fyllt med avsky, frustration och dåliga kompromisser. Anderson vet när volymen skall skruvas upp och den laddning han åstadkommer i varje scen är helt makalös. Phantom Thread är mindre dramatisk än There Will Be Blood, det finns inga storslagna sekvenser som den då oljetornet tar fyr och blir till en helveteseld, men Phantom Thread är – trots sin lågmälda karaktär, betydligt mer spännande än något annat som Anderson gjort. Filmen har till och med lite humor som agerar som bra andrum i denna väldigt syrefattiga miljö.

Paradoxalt nog så är ett av Phantom Threads teman också om nakenhet – trots att filmen till stor del, bokstavligt talat klär på folk. De två huvudpersonerna är både blottade och sårbara, de kan se varandras brister men inte sina egna. För att hålla grytan kokande så håller man igång pulsen genom att aldrig låta musiken tystna. Det är aggressiva stråkar och barocka kompositioner som fyller det tomrum som karaktärerna är oförmögna att kommunicera genom.

015

”She’s got the look” 

Phantom Thread står aldrig stilla, publiken fängslas omedelbart och alla de små sveken och intrigerna blir minst lika spännande som den mest explosiva biljakt. Vad som håller tillbaka filmen är ett slut som är snävt och lite obestämt, sedan uppskattar jag inte heller hur Paul Thomas Anderson i en sekvens hänger sig åt objektifiering av en kvinnlig karaktär som känns onödigt elak.

Modevärlden och engelsk societet har aldrig varit såhär spännande eller fängslande. Två fantastiska aktörer utgör ett fantastiskt par, som verkar bära med sig outtömlig intensitet. Fantastiskt foto, vacker musik och en regissör som för första gången vågar luta sig tillbaka gör en film som är lika dånande som ett massivt fyrverkeri.

Betyg 8/10