Copyright 20th Century Fox 2017

En ytterst torr och enkelspårig film som saknar både energi och engagemang. 

Enligt uppgift går My Cousin Rachel enbart upp på en enda biograf i hela Sverige. Det ödet är lätt att förstå då filmen rullar igång. Regissören Roger Michell ha inte direkt stått bakom några storslagna filmiska verk.

Men på senare år har Michell ägnat sig åt något allvarligare filmer än hans stora framgång Notting Hill, samtliga har delegeras till ett område där ingen verkar bry sig. Försöket att norpa Oscarsstatyetter med Hyde Park On The Hudson slog slint och Michell försöker nu att återigen att göra en något mer dramatisk film i My Cousin Rachel.

Direkt till Netflix 

Tyvärr så omges hela produktionen av en ’’direkt till dvd’’ känsla, med tanke på hur många kvalitetsfilmer som fått se sig slagna och kastats direkt till antingen Netflix eller fysiska format, så är det helt tokigt att en såhär lealös film kan få ta upp någon som helst plats i biorepertoaren.

William Oldroyds kommande Lady Macbeth spelar aldrig ut vare sig klichéer eller traditioner från en den helt stagnerade genren kostymdrama, så att nu behöva bevittna hur Roger Michell sömnigt springer in i alla tänkbara fällor för genren.

Det finns inte någon som helst identitet eller energi i My Cousin Rachel, allt är bara slappa imitationer av föregående och betydligt bättre filmer som tar sin plats ute på stora engelska gods.

En usel Sam Claflin 

Huvudrollsinnehavaren Sam Claflin är ett utmärkt exempel på denna urvattnade känsla. Att man valt Claflin som flaggbärare när han enbart kan stoltsera med ett spektra på skräp och kalkoner i sitt CV, är detta bara bara ett av många helt obegripliga beslut i filmen.

Claflin gör det inte bättre av att framställa sin karaktär som grinig, sur, allmänt dryg och i total brist av intelligens. Det gnälls och klagas genom hela filmen och man kan inte bekymra sig med att göra karaktären empatisk på något vis.

Rachel Weisz som tog sin Oscar för The Constant Gardner och sprang rakt ned i den ökända stagnationen som drabbat flera aktörer efter en Oscarsvinst – framförallt oförtjänta som Weisz själv eller Reese Witherspoon, är precis så färglös och död som man kan vara som aktör.

Weisz har under de senaste tio åren medverkat i några av de mest håglösa filmerna man kan tänka sig som Peter Jacksons makabert dåliga filmatisering av Alice Sebolds The Lovely Bones, denna trend fortsätter här. Prestationen är som en dålig efterapning av Kate Winslet, dock helt befriad från dennes precision och skärpa.

Man kan definitivt inte klaga på miljöer eller kostymer, men allt dras med samma döda känsla som skådespelet. Det är som att allting är hämtat ur TV4 programmet Äntligen Hemma där alla möbler är i toppskick och där till och med en sunkig ladugård ser betydligt renligare ut än dess förmodade verkliga motsvarighet.

Förutsägbar

Berättelsen som skall drivas av en underliggande gåta, tar mot slutet till så många grovhuggna metoder att det inte går att ta på allvar. Det är långsökt, fånigt och riktigt krystat.

En film som spelar in på det mest förutsägbara spår måste besitta någon form av laddning eller energi, annars blir det inget annat än mördande tråkigt. Jag förstår inte varför Michell presenterar varenda liten förutsägbar vändning som om han just har uppfunnit det filmiska hjulet. Hela publiken sitter med facit i hand redan från första scen.

Tillslut är allting enbart en frustrerande och naiv B-film som jag inte tror någon kommer minnas ens sekunderna efter filmens slut.

Betyg 2/10