Ghost På Gröna Lund 29-09-2017 Recension 

ghost_fbdela

En mycket tight och underhållande åktur får stå som avslutare för sommarens konserter på nöjesfältet Gröna Lund. Omgivningen är knappast som gjord för denna melodiska djävulsrock, men Ghost struntar fullkomligt i detta och ger – nästan, allt det har.  

Om man bara ser till det ytliga så kan Ghost verka vara ett potpurri på hårdrockens allra mest utslitna klichéer och fördomar. Den gotiska framtoningen med lätta helvetesinslag och bandets utstyrslar känns till en början lite fånigt. Numera har bandets framgångar lett till att de nått en hipster-statuts, en mycket ovanlig position för ett Heavy Metal band. Och med den enorma mängd attiraljer och prylar som finns att köpa med bandet, så kan det hela verka vara en enda stor merchandisemaskin.

Melodiska monster 

Men under den mörka ytan och de fräcka maskerna så återfinns ett band som både har drivkraft, energi och stor musikalisk förmåga. Och det har växt snabbt, väldigt snabbt. Gröna Lund är närmast överbelastat med en bred publik där småbarn ränner runt med masker och t-shirts med bandets igenkännbara logga.

Konserter på ett öppet nöjesfält där folk gallskriker mer från åkturen ’’Fritt Fall’’ än då frontmannen Papa Emeritus III gör en Bruce Dickinson manöver och försöker få igång publiken, är inte heller idealt. Fokuset på själva spelningen är inte heller det som i första hand prioriteras, intressenivån ser ut som ett diagram från ett oscilloskop.

Ghost verkar dock inte särskilt berörda av denna splittrade spelplats, de trycker på rejält med sin tunga men mycket melodiska hårdrock. Efter otaliga konserter runt jorden så är detta nu en mycket sammansvetsad grupp som både spelar med stor teknik men även stor glädje.

Inga M&M 

Ryktet – eller snarare nyheten, om medlemsbyten och stridigheter i de hemliga rummen bakom rampljuset känns inte heller särskilt närvarande ikväll. Trots den teatrala showen och estetik som lånar från alltifrån Iron Maiden till de mest psykedeliska Beatles videos, så är Ghost ett band utan särskilt stora egon på scenen. Det understryks såklart av anonymiteten hos de maskerade musikerna, men man tillåter tex aldrig långa och tråkiga solon eller dryga pretentioner någonsin ta plats. Det är på så sätt nästan en motreaktion till en genre som under 70-80 talet var nära på att sluka sig själv i divalater och godis sortering.

Mellan två faser 

Ibland känns det som att bandet försöker sitta på två stolar, som att de inte är helt säkra på om de vill skapa en massiv arenashow eller en intim kväll på den lokala klubben. Mellansnacken från Emeritus känns i vissa länge publikfriande och andra busigt fräcka, mer designade för en mindre miljö. Längden på knappt 90 minuter känns också lite knapert, detta är en grupp som har flera suveräna covers på allt från ABBA till The Beatles som alla skulle passa perfekt som extrakrydda till en kväll som denna på bandets hemmaplan.

Och nog kan man se att det snart är dags för bandet att ta steget förbi de små spelplatserna och inta arenor som Madison Square Garden eller The O2 i London. Att föreställa sig explosioner i låtar som Year Zero och Square Hammer med tusentals skuttandes galenpannor samlade under ett tak ger faktiskt rejäla rysningar.

Det steget kanske blir om ett, två eller… ja, ni förstår, men vad som än sker härnäst i denna framgångssaga så står det klart att Ghost sedan länge kastat ifrån sig fördomarna om att bara vara en gimmick, världsherraväldet i hårdrockens land är inte långt borta nu.

Betyg 8/10    

Bäst: Year Zero är precis så svulstig, pompös och mäktig som bara hårdrock kan vara.

Sämst: Den korta längden och den bökiga och trånga betongplanen som är Gröna Lund.

Årets Skiva 2015 

image3

Iron Maiden lovade inte gott innan de släppte sitt senaste album The Book Of Souls. Singelspåret Speed Of Light var och förblir kasst, sångaren Bruce Dickinson kämpade fortfarande mot en eländig cancer i munnen, de såg ut som om den sträckan av briljans med A Matter Of Life And Death och Dance Of Death skulle få sitt slut. Men skivan de här gamla rockrävarna skulle presentera lade sig i samma fålla som deras tidigare grandiosa uppvisningar i otroliga melodier och episka kompositioner.

Den makalösa öppningen med If Eternity Should Fail påminner om filmregissören David Leans största ögonblick. Andra spår är makalösa med stora orkestrar,stråkar och spellängder på över tio minuter.

Mycket känns såklart igen, den aggressiva galoppen är en del av Iron Maidens ryggrad samt de lugna och suggestiva öppningarna. De största ögonblicket sker dock i mästerverket The Red And The Black där bandet närmar sig sina största stunder från 80-talet och överträffar dem. Mellanpartiet där Smith,Murray och Gers slaktar sina gitarrer är så grandios att jag måste sätta spåret på upprepa för den närmsta framtiden. Tears Of A Clown är bandets vackraste och sorgligaste text och en stor uppvisning lyrik.

2015 känns som ett bedrifternas år, J.J Abrams återupplivade Star Wars, Fallout 4 kom ut i tid och slutligen så visade Iron Maiden att de fortfarande är värdiga att kallas världsbäst.