Summering: Överfylld, torftigt agerad och mängder av repetition efterlämnar ett stort hål som ekar av meningslöshet. 

Aldrig tidigare har jag önskat att vi skrev våra recensioner på engelska. Då hade denna recension kunnat avslutas direkt… För om man slår upp ordet ’’bloated’’ i den engelska ordboken och ser till dess betydelse och även synonymer, så finns det ingen mer målande beskrivning för IT Chapter 2. Uppföljaren – till storsuccén från 2017, är en övergödd, menlös och utmattande historia som demonstrerar hur usel Stephen Kings litteratur kan vara i filmad form.   

När en skräckfilm får rot så kan den influera genren i flera år framöver. Se bara på vad John Carpenter gjorde för slasherfilmen då han valde att måla om en Captain Kirk-mask och förvandla den ostoppbara seriemördaren Michael Myers. Efter det så var maskerade – eller åtminstone hårt sminkade, skräckfigurer det nya svarta inom genren. 

Under 90-talet så skrämde Tim Curry slag på en hel generation i sin kritvita makeup och djävulska stämma. Bill Skarsgårds version Pennywise behövde därför leva upp till denna ikoniska rolltolkning, resultatet var – visuellt, fantastiskt, med hjälp av modern kunskap inom smink och specialeffekter så skapade man återigen en frontfigur för ren och skär filmskräck. Mördarclownens oförglömliga yttre, kommer nog också bli det som lever kvar från dessa två episoder. För när vi nu fått facit i hand – med både del ett – och två, så står det klart att denna iteration av den komplexa sagan, inte efterlämnar något annat än ett överflöd av trist – samt, förutsägbar skräck, som ackompanjeras av svag personregi. 

En tegelsten 

Det räcker med att ha sett Stephen Kings litterära förlaga för att förstå att IT inte är något som avklaras på ett par futtiga timmar. Med sina – över, tusensidor så kan den placera sig bredvid andra tegelstenar som Margaret Mitchells Borta Med Vinden. 

I boken så tar King god tid på sig att ge läsaren noggranna inblickar i sitt jättelika karaktärsgalleri. Vare sig de anses som protagonister eller antagonister, så hittar King tid att studera sina karaktärers svagheter, styrkor och rädslor. De många – och långa, utläggningarna om personliga kval och svårigheter, blir tyvärr inte mycket värt då King – sällan, lyckas skapa något större djup för de berörda personerna. 

Stunderna då vardagen vänds upp och ned – för berättelsens nyckelspelare, känns konstruerade och närmast manipulativa. Att King också förlitar sig på uttjatade personligheter, leder till ett underskott vad gäller engagemang i alla fall vad beträffar mig. 

Då man filmatiserade den första delen av IT så hade ett par av bokens mer problematiska sidor redigerats – eller helt tagit borts. Det handlade om bisarra ritualer, psykedeliska visioner och annat mycket abstrakt innehåll. Tyvärr så hade man inte gjort någonting åt de monotona karaktärerna. Att de också spelades av ett gäng unga förmågor – som inte alltid övertygade, gjorde de mesta – som hade med berättelsen att göra, ointressant. 

Som skräckfilm betraktat var det ytterst mediokert. Inte ens i sina mest bestialiska stunder så lyckades regissören Andy Muschietti skrämma ens en katt. Hela IT var skräckfilmens motsvarighet på ett cementerat schema, skräcken fördelades inte över filmen, utan koncentrerades vid ett antal tillfällen och scener – som alla var så uppenbara och förutsägbara, att något form av obehag var uteslutet. 

Efter två år så har inget av detta förändrats…

Duktiga skådespelare kompenserar inte för kass personregi  

Eftersom berättelsen utspelar sig nästan trettio år senare, så har ensemblen – självfallet, behövt bytas ut. James McAvoy tar täten som Bill Denbrough, Jessica Chastain spelar Beverly Marsh och komikern Bill Hader åtar sig rollen som den enerverade Richie Tozier. Detta borde innebära mer intressanta rolltolkningar och mindre meningslöshet. Men Muschietti står som fastfrusen i kölvattnet från förgående film, både Chastain och McAvoy agerar långt under sin förmåga, Bill Hader spelar över likt en amatör – detsamma gäller James Ransone. 

Flera gånger så försöker man bygga en emotionell kärna – med karaktärernas starka vänskap i centrum. Men eftersom skådespelet är alltifrån livlöst till rent löjeväckande överdrivet, så blir dramatiken skadeskjuten. King har alltid varit intresserad kring relationen mellan barn och hur vänskapen förändras då man möts igen, fast i vuxenålder. Men dessa aspekter verkar Muschietti fullkomligt ointresserad av. Syskon – och brödraskapet är delegerad att sitta på läktaren och tafatt heja på, detta medan hela filmen blir till någon sorts glorifierad version av Gröna Lunds Blå Tåget , där man hastigt kastar in lite monster och blod på kommando.   

Urvattnad skräck 

Om skräcken nu hade varit genialisk – och så obehaglig att tittaren hade behövt medföra sig lugnade preparat, så hade slarvet med dramatiken varit ursäktat… Men precis som senast så är alla stunder av terror eller panik lika förutsägbara som att vår himmel kommer vara blå imorgon. 

Muschietti har överhuvudtaget inte lyssnat på kritiken kring att föregående films skräckmoment, var alltför sammanpackade, samma frustrerande slarv fortsätter även här. Det är som att titta på en målning där konstnären inte lärt sig konsten att blanda färg och nyanser, istället för att skapa vackra övergångar mellan färgerna, så är det istället stora och fula block av diverse färger som presenteras. Bristen på ideér och inspiration är närmast självlysande. Och förutom Bil Skarsgårds stiliga clown, så är alla övriga mardrömskaraktärer oskiljaktiga samt renderade med usla specialeffekter som drar tankarna åt stop-motion, med sina ryckiga rörelser och stela uttryck. 

Men dessa – kolossala, misslyckande är ingenting då vi ser till filmens – så kallade, humor. I flera scener görs det gräsliga försök till alltifrån könshumor till barnsliga pinsamheter. Sättet komiken levereras är så katastrofartat att jag är nära på att ringa efter räddningstjänsten, för att på så sätt rädda den oskyldiga publiken som tvingas genomlida eländet. Vid det absoluta lågvattenmärket – då det kommer till ’’humor’’, så kan man – bokstavligt talat, höra hur skämtet följs utav ljudet av syrsor… 

Och den helt osannolika speltiden på nästan tre timmar fyller inget som helst syfte… Detta massiva utrymme borde ge möjligheter; som att engagera, berätta noggranna berättelser – stora som små, eller att framställa en slutprodukt som känns genuint storslagen, men – inget av detta blir verklighet… 

Lika trevligt som produktionen av gåslever 

Hela IT Chapter 2 är lika bedrövlig som att se på hur foie gras framställs, man tvångsmatar med allt mellan himmel och jord. I filmens inledning så stirrar man sig blind på att presentera ett antal märkvärdiga klippövergångar, varav vissa är snygga men helt ointressanta då det kommer till att göra en bra film. Men detta blir snart ointressant, och istället så påbörjas en kavalkad av meningslösa tillbakablickar som bara verkar existera för att dra ut på tiden. Man glömmer till och med bort ett par sidospår som förblir olösta, och slutet get ordet antiklimax en ny betydelse.  

Då allting väl är över så är jag helt övertygad om att man slagit något rekord i att ödsla maximal tid på absolut ingenting.       

Betyg 2/10