IT Chapter 2 Recension

Publicerad den 5 september, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Överfylld, torftigt agerad och mängder av repetition efterlämnar ett stort hål som ekar av meningslöshet.

Aldrig tidigare har jag önskat att vi skrev våra recensioner på engelska. Då hade denna recension kunnat avslutas direkt… För om man slår upp ordet ’’bloated’’ i den engelska ordboken och ser till dess betydelse och även synonymer, så finns det ingen mer målande beskrivning för IT Chapter 2. Uppföljaren – till storsuccén från 2017, är en övergödd, menlös och utmattande historia som demonstrerar hur usel Stephen Kings litteratur kan vara i filmad form.

När en skräckfilm får rot så kan den influera genren i flera år framöver. Se bara på vad John Carpenter gjorde för slasherfilmen då han valde att måla om en Captain Kirk-mask och förvandla den ostoppbara seriemördaren Michael Myers. Efter det så var maskerade – eller åtminstone hårt sminkade, skräckfigurer det nya svarta inom genren.

Under 90-talet så skrämde Tim Curry slag på en hel generation i sin kritvita makeup och djävulska stämma. Bill Skarsgårds version Pennywise behövde därför leva upp till denna ikoniska rolltolkning, resultatet var – visuellt, fantastiskt, med hjälp av modern kunskap inom smink och specialeffekter så skapade man återigen en frontfigur för ren och skär filmskräck. Mördarclownens oförglömliga yttre, kommer nog också bli det som lever kvar från dessa två episoder. För när vi nu fått facit i hand – med både del ett – och två, så står det klart att denna iteration av den komplexa sagan, inte efterlämnar något annat än ett överflöd av trist – samt, förutsägbar skräck, som ackompanjeras av svag personregi.

En tegelsten

Det räcker med att ha sett Stephen Kings litterära förlaga för att förstå att IT inte är något som avklaras på ett par futtiga timmar. Med sina – över, tusensidor så kan den placera sig bredvid andra tegelstenar som Margaret Mitchells Borta Med Vinden.

I boken så tar King god tid på sig att ge läsaren noggranna inblickar i sitt jättelika karaktärsgalleri. Vare sig de anses som protagonister eller antagonister, så hittar King tid att studera sina karaktärers svagheter, styrkor och rädslor. De många – och långa, utläggningarna om personliga kval och svårigheter, blir tyvärr inte mycket värt då King – sällan, lyckas skapa något större djup för de berörda personerna.

Stunderna då vardagen vänds upp och ned – för berättelsens nyckelspelare, känns konstruerade och närmast manipulativa. Att King också förlitar sig på uttjatade personligheter, leder till ett underskott vad gäller engagemang i alla fall vad beträffar mig.

Då man filmatiserade den första delen av IT så hade ett par av bokens mer problematiska sidor redigerats – eller helt tagit borts. Det handlade om bisarra ritualer, psykedeliska visioner och annat mycket abstrakt innehåll. Tyvärr så hade man inte gjort någonting åt de monotona karaktärerna. Att de också spelades av ett gäng unga förmågor – som inte alltid övertygade, gjorde de mesta – som hade med berättelsen att göra, ointressant.

Som skräckfilm betraktat var det ytterst mediokert. Inte ens i sina mest bestialiska stunder så lyckades regissören Andy Muschietti skrämma ens en katt. Hela IT var skräckfilmens motsvarighet på ett cementerat schema, skräcken fördelades inte över filmen, utan koncentrerades vid ett antal tillfällen och scener – som alla var så uppenbara och förutsägbara, att något form av obehag var uteslutet.

Efter två år så har inget av detta förändrats…

Duktiga skådespelare kompenserar inte för kass personregi

Eftersom berättelsen utspelar sig nästan trettio år senare, så har ensemblen – självfallet, behövt bytas ut. James McAvoy tar täten som Bill Denbrough, Jessica Chastain spelar Beverly Marsh och komikern Bill Hader åtar sig rollen som den enerverade Richie Tozier. Detta borde innebära mer intressanta rolltolkningar och mindre meningslöshet. Men Muschietti står som fastfrusen i kölvattnet från förgående film, både Chastain och McAvoy agerar långt under sin förmåga, Bill Hader spelar över likt en amatör – detsamma gäller James Ransone.

Flera gånger så försöker man bygga en emotionell kärna – med karaktärernas starka vänskap i centrum. Men eftersom skådespelet är alltifrån livlöst till rent löjeväckande överdrivet, så blir dramatiken skadeskjuten. King har alltid varit intresserad kring relationen mellan barn och hur vänskapen förändras då man möts igen, fast i vuxenålder. Men dessa aspekter verkar Muschietti fullkomligt ointresserad av. Syskon – och brödraskapet är delegerad att sitta på läktaren och tafatt heja på, detta medan hela filmen blir till någon sorts glorifierad version av Gröna Lunds Blå Tåget , där man hastigt kastar in lite monster och blod på kommando.

Urvattnad skräck

Om skräcken nu hade varit genialisk – och så obehaglig att tittaren hade behövt medföra sig lugnade preparat, så hade slarvet med dramatiken varit ursäktat… Men precis som senast så är alla stunder av terror eller panik lika förutsägbara som att vår himmel kommer vara blå imorgon.

Muschietti har överhuvudtaget inte lyssnat på kritiken kring att föregående films skräckmoment, var alltför sammanpackade, samma frustrerande slarv fortsätter även här. Det är som att titta på en målning där konstnären inte lärt sig konsten att blanda färg och nyanser, istället för att skapa vackra övergångar mellan färgerna, så är det istället stora och fula block av diverse färger som presenteras. Bristen på ideér och inspiration är närmast självlysande. Och förutom Bil Skarsgårds stiliga clown, så är alla övriga mardrömskaraktärer oskiljaktiga samt renderade med usla specialeffekter som drar tankarna åt stop-motion, med sina ryckiga rörelser och stela uttryck.

Men dessa – kolossala, misslyckande är ingenting då vi ser till filmens – så kallade, humor. I flera scener görs det gräsliga försök till alltifrån könshumor till barnsliga pinsamheter. Sättet komiken levereras är så katastrofartat att jag är nära på att ringa efter räddningstjänsten, för att på så sätt rädda den oskyldiga publiken som tvingas genomlida eländet. Vid det absoluta lågvattenmärket – då det kommer till ’’humor’’, så kan man – bokstavligt talat, höra hur skämtet följs utav ljudet av syrsor…

Och den helt osannolika speltiden på nästan tre timmar fyller inget som helst syfte… Detta massiva utrymme borde ge möjligheter; som att engagera, berätta noggranna berättelser – stora som små, eller att framställa en slutprodukt som känns genuint storslagen, men – inget av detta blir verklighet…

Lika trevligt som produktionen av gåslever

Hela IT Chapter 2 är lika bedrövlig som att se på hur foie gras framställs, man tvångsmatar med allt mellan himmel och jord. I filmens inledning så stirrar man sig blind på att presentera ett antal märkvärdiga klippövergångar, varav vissa är snygga men helt ointressanta då det kommer till att göra en bra film. Men detta blir snart ointressant, och istället så påbörjas en kavalkad av meningslösa tillbakablickar som bara verkar existera för att dra ut på tiden. Man glömmer till och med bort ett par sidospår som förblir olösta, och slutet get ordet antiklimax en ny betydelse.

Då allting väl är över så är jag helt övertygad om att man slagit något rekord i att ödsla maximal tid på absolut ingenting.

Betyg 2/10

Scary Stories To Tell In The Dark Recension

Publicerad den 8 augusti, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obehagliga monster och en genial producent räddar inte en förutsägbar och mediokert agerad film.

Man kan fråga sig hur tacksamt det är att faktiskt regissera en renodlad skräckfilm då Guillermo Del Toro står som producent. Nog för att den norske regissören André Øvredal inte är helt utan meriter – Trollhunter, men alla inblandade blir aningen mindre betydelsefulla då Del Toro sätter sitt namn på en skräckhistoria, som dessutom baseras på ett omtalat och kontroversiellt litterärt material.

Vad som gör Del Toros kunskaper som filmmakare så lämpade för just skräckgenren, är dennes förmåga att förvandla sin publik till häpna små barn, som då de för första gången fick höra storslagna sagor om monster, drakar och hjältedåd. Del Toro transporterar tittaren till fantasirika världar, som framstår helt trovärdiga med hjälp av fantastisk design, utsökt foto och hundraprocentig övertygelse från Del Toro själv.

Därför kan man förstå varför CBS Films valt att sätta Del Toros namn på filmaffischen. Det är helt enkelt för inbjudande att inte marknadsföra Scary Stories som en renodlad Del Toro-produktion. Och flera inslag känns igen från den mexikanska regissörens största stunder, en stor del av Scary Stories handlar om mytbildning, mardrömmar och monster som gör den mest härdade tittaren svettig av obehag.

Men nu är det inte den Del Toro som regisserar projektet utan André Øvredal. Och detta märks av – och det inte positivt menat. Där Del Toro är en mästare på att trollbinda, så känns det som att Øvredal kämpar för att hålla jämna steg med sin visionära producent.

Stranger Stories

Utan att ha läst de diverse berättelserna från novellerna med samma namn, så är Øvredal mer intresserad av att leka Matt – och Ross Duffer – Stranger Things skaparna, än att berätta en modern barnsaga. Inledningsvis så känns hela filmen som ett första utkast till ett alternativt avsnitt av den populära Netflix-serien. De sedvanliga arketyperna är på sin plats; den stöddige och vågade, översittaren och såklart en aspirerande och hoppfull drömmare.

Om Netflix succén inte hade funnits så hade dessa pinsamma likheter varit aningen mer överskådliga, men då vi nyligen också fått se Stephen Kings IT i långfilmsformat, så känns hela det narrativa fundamentet aningen tjatigt och fantasilöst.

Dessutom så visar sig ingen av huvudrollsinnehavarna vara minnesvärda. Att kritisera unga och oerfarna skådepelare är aldrig lätt, men tyvärr så är hela den samlade ensemblen en anonym och – många gånger, osympatisk skara. Austin Zajur – som får stå för filmens mest uppkäftiga och skruvade person, blir på rekordtid odräglig, utan någon som helst charm eller förmildrande kvalitéer. Øvredal gör inte heller något galant arbete med själva personregin, de få ögonblick där karaktärerna kunde givits mer djup eller identitet, blir klyschiga och plågsamma av bevittna.

Vackra skräckskapelser utan vettigt användningsområde

Känslan av att hela projektet är gjort utan någon genuin entusiasm eller passion, blir bara mer och mer uppenbar ju längre filmen pågår. Skräcken är likaså torftig och repetitiv. Ett antal av filmens mest fasansfulla skräckskapelser borde nyttjas mer frikostigt, men istället så faller man in på det trista spåret att bada i ”hoppa till effekter” – kontra psykologisk terror.

Detta är ett massivt svinn då Scary Stories To Tell In The Dark innehåller ett par av de mest effektiva exemplen på så kallad ”Body Horror”. Att filmen kunnat släppas igenom som ”barntillåten” i USA är fullkomligt absurdt, här finns ett antal ohyggliga stunder där kroppar förvrids och utsätts för chockerande våld.

Skrämmande dåligt manuskript

Men inte ens detta uppväger att filmen sammantaget känns splittrad. Allting summeras enklast med ett jättelikt – ”jaha…” Där man kunde djupdykt i sin egen mytologi, så begås misstaget att stöpa hela filmen i den mest tråkiga av mallar. Finalen som borde skaka om, blir till en total travesti där uruselt skådespel och lika oacceptabelt manuskript skrämmer mer än något annat i filmen.

Betyg 4/10

Maniac Recension

Publicerad den 25 september, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse.

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film.

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT…

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar.

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation.

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat.

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås.

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower.

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat. Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective.

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser.

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det… Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer.

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party.

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga.

maniac-stills-02

Dream Baby Dream

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära.

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik.

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga.

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här.

maniac-stills-01

Working On A Dream

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten.

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande.

Betyg 8/10

Årets Sämsta Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

angry_tiger_painting-wallpaper-2560x1600

Om listan – som inbegriper de bästa filmerna från det gångna året. är svår att sammanställa pga hård konkurrens så är dess motpol – listan över det som är sämst, både roligare men samtidigt sorgligare att färdigställa. Vad som dock stått klart i år är att vi mottog väldigt få besvikelser, det som lyckats ta sig in på denna högst pinsamma lista är för det mesta rent skräp, dvs det fanns inget projekt med hög potential som visade sig vara katastrofalt.

Kanske är det den mer cyniska sidan inom mig som gör att jag kan sammanfatta det absolut sämsta från i år på det sättet, men jag har väldigt svårt att tro att tex Baywatch eller xXx: Return Of Xander Cage förstörde någons dag då de inte uppfyllde högt ställda krav. Vad som kanske är otäckast är att varken Transformers: The Last Knight eller floppen Justice League får plats på denna lista.

Men här följer nu vår lista över de filmer från 2017 som vi helst glömmer bort.

Varning för lätta spoilers för Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales.

Observera att listan ej är i nummerordning.

Mother

Jennifer Lawrence har i år gjort sig känd för två saker, att i nästan varenda intervju uttrycka sin avsky för sina fans och motivera sitt dåliga beteende mot dem då hon måste skydda sin otroliga integritet – en integritet som fick henne att samarbeta med Harvey Weinstein för övrigt. Det andra är att Mother blivit utnämnd som en av de sämsta filmerna någonsin sett till sitt betyg på CinemaScore, en slags utvärdering som sker efter filmvisningar i USA.

Och även om man bortser från Lawrences högst tveksamma person så är Mother en av de sämsta filmerna jag någonsin behövt se. Jag kunde inte tro att det kunde bli sämre än Guy Ritchies superkalkon King Arthur: Legend Of The Sword, men till och med den ohyran framstår som medioker i jämförelse med Mother. Darren Aronofsky blåser upp sig själv och sätter publiken i någon sorts tortyrmaskin som ständigt ökar i sin kapacitet att orsaka maximal skada.

Mother är vidrig, självisk, pretentiös och helt utan några positiva kvalitéer. Den kan enbart beskrivas som illasinnad. Om jag hade mandat skulle jag tvinga Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky att båda donera sina förmögenheter till välgörenhet och gå i kloster i minst tjugo år för att på något sätt sona för detta brott mot filmiska rättigheter.

King Arthur: Legend Of The Sword

Vad är det egentligen !? En helt missanpassad och obegriplig soppa bestående av de sämsta filmmediet kan ta fram. Berättelsen är obefintlig, karaktärerna är osympatiska översittare, hantverket är ett fuskbygge. Guy Ritchie har i alla fall lyckats med att göra hela mitt sällskap – som såg filmen, att vara komplett mållösa efteråt, så till den milda grad att vi inte kunde säga ett ord till varandra på minst trettio minuter. Såhär ett halvår efteråt vet jag fortfarande inte hur man på bästa sätt beskriver hur smärtsamt uselt det här är.

Geostorm

Gerard Butler fortsätter att sänka sin egen redan låga nivå. Geostorm kan jämföras med dammsuga sitt eget huvud och sedan byta ut allt förstånd mot en säck med stenar. Roligast är kanske Andy Garcia, som ser ut att medverka i filmen under någon form av allvarligt hot.

American Assassin

Enbart Clint Eastwood och Donald Trump kan ha blivit glada över att se denna groteska amerikanska chauvinism. Fullständigt förskräcklig med sitt snedvridna och nedsättande synsätt på alla som inte är infödda amerikaner och som bär med sig minst tre laddade skjutvapen.

Becker- Kungen av Tingsryd

Svensk film då den uppfyller alla fördomar om att den är på en absolut bottennivå. Skrattretande värdelös i sitt sätt att försöka bli en småländsk Sopranos.

The Dark Tower

Den bästsäljande författaren Stephen King hade ett minst sagt speciellt år. Hans IT blev en braksuccé och en uppföljare står redan startgroparna att spelas in. På andra sidan av myntet står den här makalöst tråkiga historien som till råga på allt varken är spännande eller särskilt djup, några av böckernas viktigaste attribut.

Valerian and the City Of A Thousand Planets

Genom att rollbesätta Dane DeHaan och Cara Delevingne i huvudrollerna har man redan orsakat tillräckligt med skada. Men Luc Besson verkar vara fast bestämd att sänka resterande delar av filmen till samma chockerande låga nivå som sina två genomusla huvudaktörer. Det blir en gräsligt ful och mer eller mindre helt obegriplig smörja som aldrig vill ta slut.

The Mummy

’’Mummy Dust’’ som det svenska metalbandet Ghost sjöng. Dammigt och gammalt börjar inte ens att beskriva den här tråkiga och patetiska filmen. Tom Cruise gör en prestation som påminner om ett förvuxet dagisbarn. Ovanpå detta får vi in en fullkomligt hemsk kvinnosyn och värdelösa produktionsvärden. Detta bör förvaras i en icke öppningsbar sarkofag.

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Herregud, när skall detta elände faktiskt ta slut ? Disney lät denna skrothög till film ligga i träda och varför den ens har sjösatts överhuvudtaget är en väldigt bra fråga. Finalen där Javier Bardem står och sprutar vatten på Johnny Depp räcker för att motivera en plats på den här listan.

Baywatch

Vidrig könshumor och usel produktion bidrar till en film som är så dålig att man faktiskt kan undra om allting bara är ett elakt skämt ?

Villebråd

Horoskop, virriga drömsekvenser och lite hembränd vodka är bara ett par av ingredienserna i denna usla thriller.

Resident Evil: The Final Chapter

Som ett definitivt avslut för serien är den totalt värdelös. Övriga filmiska kvalitéer går inte att hitta, ens med förstoringsglas.

xXx: Return Of Xander Cage

Gode gud, skona oss……

IT Recension

Publicerad den 11 september, 2017 av bosstime55

Det är en utav av årets största filmer, IT har på förhand redan slagit ett antal internetrekord. Och Stephen Kings roman är en massiv tegelsten som anses vara bland det bästa som författaren någonsin producerat.

Så med all denna välvilja mot filmatiseringen är det tråkigt att behöva meddela att IT aldrig reser sig över en medioker tröskel. Vi får varken särskilt djupa porträtt utav de – i romanen välarbetade karaktärerna. Och för det mesta känns skräcken som en tur på Gröna Lunds numera nedlagda spökhus, där man staplar simpla tricks som på en ubåtssmörgås och där allt faller in i ett mönster som helt och hållet berövar filmen från omedelbarhet eller överraskningar.

Jag kan redan nu erkänna att jag varken sett eller haft tid till att se igenom alla spelfilmer som varit baserat på Stephen Kings noveller och romaner.

King anses stå bakom några av filmhistoriens bästa och sämsta verk. På pluskontot finner vi Nyckeln Till Frihet, Stand By Me och The Shining. Men på minuskontot kan jag inte ens börja lista den oräkneliga mängd skräpfilmer som använt Kings skrift som utgångspunkt. Men ett par kandidater till livstid på Shawshank fängelset finns i Drömfångare och nu senast The Dark Tower.

Stand by IT

Som författare har King en förmåga att skriva oerhört bra porträtt av barn. Boken IT framstår vid en första titt som en renodlad skräcknovell i Edgar Allan Poe-anda. Men allt det där kan faktiskt kallas för yta. Vad som faktiskt väntar är minnesvärda karaktärer som får god tid på sig att både utvecklas och presenteras. King hade redan prövat denna typ av berättande i Stand By Me, han tog sedan dessa arketyper och förde över dem till en miljö där ett skoningslöst monster härjar.

De skräckinslag som förekommer i romanen är enbart en katalysator för att föra personerna vidare till nya punkter i livet. Clownen Pennywise är en skugga som lägger sig över den fiktiva och sömniga staden Derry.

Skräcken i centrum

I filmatiseringen har man valt att vända på hela skutan. Här får huvudpersonerna bli ramverket och inte kärnan. Istället blir det huvudsakliga fokuset på skräcken. Dessa bitar är rejält utspridda i den över tusen sidor tjocka boken, men här har man skurit bort viktiga pauser och reflektioner, allt för att kunna skyffla på med scener där Bill Skarsgård försöker skrämma livet ur både publiken och filmens unga protagonister.

Till en början vilar ett obehag kring Pennywise, vi vet inte helt hur alla hans förmågor kan manifestera sig, den klassiska regnscenen i rännstenen är ett mycket bra exempel på en mer krypande känsla som representerar förlagan bra. Men så fort man slår på stora trumman och tvingas ta fram digitala specialeffekter faller det.

Tim Curry, behövde varken en överdriven mängd smink eller digitalretuschering för att skapa både en och annan sömnlös natt för tittaren. Allt från hans gurglande sätt leverera repliker till den där obeskrivliga olustigheten, gick att få fram med liten budget och enkla medel. Skarsgård däremot dränks under 2000-tals metodik, som innebär mycket ’’hoppa till-effekter’’ och lite märkliga stilistiska beslut – som att låta honom röra sig på epileptiskt-vis.

Aldrig obehagligt under ytan

Det finns faktiskt väldigt lite genuint obehag i IT. Den påminner ganska överläggande om de remakes vi såg av Terror På Elm Street och Fredagen den 13’e, både visuellt och tematiskt. Det blir ändlösa promenader ned i källare och korta men intensiva stunder av blod och lösa kroppsdelar. King introducerar en viss psykologiskt aspekt i boken kring barnasinnet och dess förmåga att skapa vanföreställningar. Men de här inslagen förekommer bara som hastigast i scener som inte har med Pennywise att göra.

Om IT hade riktat sig till en yngre publik – kring 12 år och uppåt, hade dessa beslut varit mer begripliga, men den är alldeles för våldsam och skräckinjagande för att den yngre publiken skall kunna se den.

Uppenbara skrämselmetoder

Jag är inte särskilt bevandrad i skräckfilm, men kan med enkelhet se när någonting väntar på hoppa framför kameran. Och eftersom dessa scener snabbt avlöser varandra så blir publiken ganska resistent. De nämnda specialeffekterna är också mycket ojämna, Pennywise i sin clownkostym ser helt suverän ut, men de mer avancerade digitala specialeffekter är plastiga. Det är till och med så pass risigt att jag rycks ur stämningen.

Det största obehaget sker faktiskt i scener som inte involverar Skarsgårds mordiska clown. Även om berättelsen aldrig går så långt som att faktiskt visa sexuella övergrepp mot barn, så är den insinuationen mycket otäckare och obehagligare än det som skall vara menat som den centrala skräcken.

Man har också tagit beslutet att flytta fram tidsperioden med hela trettio år – till slutet av åttiotalet. Det här beslutet kan kännas lite bissart till en början, men då filmen delar så mycket med Steven Spielbergs filmer och även J.J Abrams Super 8, så känns det snart självklart varför man bytt tidsperiod till en som publiken kanske har starkare associationer med.

En duktig ung ensemble

Med en ensemble som till största del består av unga aktörer, är det positivt överraskande att skådespelet håller överlag hög kvalitet. Richie Tozier spelad av Finn Wolfhard är en klar förbättring mot den litterära förlagan, som vandrar på både nerver och tålamod.

Det har skett en ganska stor nedtoning av samtliga karaktärer förutom Pennywise. Självfallet är det omöjligt att överföra alla små nyanser och sidospår till en film som skall kunna fungera någotsånär kommersiellt, men flera personer känns för tunna. Stanley Uris och Mike Hanlon känns nästan överflödiga, och många gånger följer filmen spår som inte leder någonstans.

Sophia Lillis och Jeremy Ray Taylor måste dock nämnas som helt fantastiska i sina roller som Beverly Marsh och Ben Hanscom, de injicerar stor känsla och empati i två utsatta och förföljda personer. De har också en suverän kemi som är ett nöje att se.

IT är sannerligen inte dålig, det finns flera delar som är goda som koncept, men tyvärr så lämnar den aldrig det mediokra startfältet. Även om ett par av porträtten är lysande och finalen har trimmats till för att bli mer effektiv, så lämnas jag med en känsla av att vi varken nått målet eller haft en givande resa dit. Det flyter, men lyfter aldrig.

Betyg 5/10

The Dark Tower Recension

Publicerad den 17 augusti, 2017 av bosstime55

I en urusel och tråkig film förgörs alla chanser på att vinna nya intressenter till böckerna och idéerna på en storslagen följetång. The Dark Tower är ingeting annat än ett alldeles för långt skämt med sömnigt skådespel från samtliga aktörer och en regissör som helt verkar ha gett upp.

Jag kan börja med att säga att jag inte har läst Stephen Kings bokserie som står som förlaga. Men det verkar vara ett krav för att ens begripa någonting av filmens handling eller karaktärer. På det mest fumliga sätt slängs publiken rakt i handlingarna utan bakgrund eller kontext.

Allt fokus läggs sedan på plågsam exposition som påminner om de stunder då agent Mulder från X-Files förespråkar om alternativt liv. Det är närmast chockartat hur lite engagemang det återfinns för att vinna över den del av publiken som inte har någon som helst relation till böckerna.

Efter en mycket kort stund känner jag mig helt utfryst. Ingeting attraherar eller känns spännande.

Och på något heltokigt Michael Bay manér har regissören Nikolaj Arcel tagit beslutet att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna skall spelas av fotomodeller som inte har en aning kring hur grundläggande skådespeleri fungerar.

Matthew McConaughey närmar sig allt mer gränsen för arrogant slentrian, där han levererar en stendöd och oinspirerad prestation som filmens skurk.

Idris Elbas starka närvaro är det enda som skänker The Dark Tower någon förmildrande egenskap. Karaktären är förvisso lika tilltalande som ett paket med fyllt tomma A4-sidor, och den lilla humor som skall förmedlas genom kulturkrockar och missförstånd blir snabbt patetisk och slutgiltig tragisk.

Hantverket pendlar någonstans mellan superfloppen Divergent och filmatiseringen av Kings egen Drömfångare – en av vår tids mest värdelösa filmer. Specialeffekterna, fotot samt klippning är helt i linje med den filmens – ursäkta språket, enorma bajskorv med huggtänder.

Trots den helt makabert korta längden (90 minuter för en bokserie som sammanlagt ligger på över fyratusen sidor), så är The Dark Tower hissnande seg och tråkig. Samtliga karaktärer trampar – bokstavligen talat, grus och muttrar lite nonsens som drar tankarna åt ett gäng mycket berusade personer som diskuterar de galnaste av konspirationsteorier.

Inledningen försöker helt och hållet sälja oss på koncept som att folk bytt ansikten likt John Woos Face-Off och när en anonym fotgängare varnar för intergalaktisk fara har jag fått nog, det är precis så löjligt som det låter. Detta får den mest absurda serietidningspremiss att verka rimlig.

The Dark Tower har från första början gått igenom ett utvecklingshelvete utan dess like, där man bytt ut regissörer på löpande band och där formatet skiftat från TV-serie till långfilm inom loppet av några dagar. Istället för att stolt resa sig ur denna röra så får vi istället ännu ett praktfiasko baserat på en Stephen King roman.

Detta ’’suger’’ för att citera dagens ungdom.

Betyg 1/10

Bäst: Idris Elba

Sämst: Allt annat

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Stephen King