Etikettarkiv: Mad Men

Bad Times At The El Royale Recension

Publicerad den av
009

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Drew Goddard är full av självgodhet och pretentioner, detta leder till en film som aldrig får nog av sig själv, men en som publiken känner sig illamående av bara några få minuter in.  

Titeln säger allt… den svåra eller dåliga tiden, spenderad på motellet i regissören Drew Goddards senaste film, är lika roligt som då lantbrukare upptäcker att hela årets skörd just blivit förtärd utav gräshoppor eller andra skadedjur. 

Att Drew Goddard känns både frustrerad och ofokuserad är kanske inte så konstigt efter allt han behövt genomlida. Efter The Cabin In The Woods verkade den universella Hollywood-drömmen vara en verklighet. Goddards lilla skräckfilm hade både identitet och humor, att Joss Whedon hade ett finger med i spelet var uppenbart då allt kulminerade i någon sorts våtdröm för skräckfantasterna och nördarna. 

Goddard var efter detta påtänkt att regissera och även skriva manus till Sinister Six – en grupp som innehåller några av Spider-Mans värsta fiender. Sony var i full gång med att försöka gå vidare efter den bedrövligt dåliga The Amazing Spider-Man 2. Drew Goddard sades ha en tydlig vision för filmen, men allt förarbete med manus etc, blev till sand i händerna när Sony valde att inleda ett samarbete med Marvel Studios och således ”överge” Spider-Man. Hårt arbete som går till spillo är sällan en trevlig upplevelse, Goddard har i flera intervjuer talat om sitt skrotade manus och hur han gärna hade velat se det bli till en färdig film. 

Nu senast var Goddard förknippad med ett annat serietidnings projekt – X-Force, där Deadpool, Cable och resten av de rekryterade bråkstakarna från den andra filmen, fortsätter sina galna upptåg. Men även här kom Marvel Studios/Disney in i bilden och ”förstörde allt’’ med sitt uppköp av 20th Century Fox. X-Force och eventuella Deadpool uppföljare är just nu i limbo då de båda företagen bara inväntar den stundande sammansvetsningen. 

Goddard har inte varit aktiv som långfilmsregissör sedan 2012. Och efter att ha sett Bad Times At The El Royale, önskar jag att Goddard hade fortsatt sin tjänstledighet från regissörsjobbet om det inneburit att vi sluppit detta. 

0031

En lek med klicheer

The Cabin In The Woods hade en budget som – i jämförelse mot andra Hollywood produktioner, var lika liten som ett knappnålshuvud. Utvärtes såg det ut vara ännu en dussinproduktion som lutade sig mot fossila slasherfilmer som Fredagen den 13’e. Men Joss Whedon – som stod som manusförfattare, är minst sagt bevandrad i nördkulturen och dess många klyschor. 

Alla fördomar och numera välkända skräckfilmsklichéer användes på ett humoristiskt och ironiskt sätt. Publiken fick skratta ganska gott åt diverse fåniga inslag – som att karaktärer givetvis separerar ifrån gruppen och på egen hand går ned i den mörka källaren. Upplösningen var nästintill perverst fånig och specialeffekterna lika trovärdiga som ett uttalande från Donald Trump, men The Cabin In The Woods står sig som en hyfsat underhållande upplevelse. 

När Goddard nu återvänder efter sex års vila och tar sig an uppgiften att göra en thriller, så räknar nog publiken med att han gör det med samma självdistans och charm… Goddard gör dock raka motsatsen och ger oss en tråkig, rörig och förvirrad film som nästan spricker av sin egen självgodhet. 

0071

En soppa  

Efter att ha förlorat sina två hjärtprojekt så tar Goddard ut ilskan och frustrationen på biopubliken. Bad Times At The El Royale är från första sekunden impulsiv och obestämd, öppningen ser ut som ett experiment från den danska filmens dogma-period, scenen upplevs vara

filmad i en tagning och kameran står lika stilla som en marmorstaty. Detta verkar lovande men Goddard överger denna presentation.  

Filmen börjar istället presentera sina huvudkaraktärer, en besynnerlig och ojämn skara aktörer får ”nöjet” att försöka ge liv åt en samling människor som är lika originella som julmust på julafton. Om Goddard hade kunnat fasa in någon form humor eller sitt lekfulla bus från The Cabin In The Woods, så hade karaktärer – som inte ens skulle vara godkända i gamla videovåldsfilmer, varit ett mer godtagbart inslag. Goddard verkar inte riktigt förstå att ingen i publiken varken bryr sig eller gillar karaktärerna han skrivit. Denna totala brist på självinsikt leder till en scen som tycks vara i tio sekel, där Goddard försöker leka Quentin Tarantino – med popmusik och flummig dialog, att säga att han misslyckas kapitalt vore en underdrift.  

0102

Sabotage 

Efter denna nästan komiskt dåliga öppning så fortsätter man att sabotera sina chanser. Det är nästan så att man kan höra hur någon spelar Beastie Boys sången ’’Sabotage’’ på högsta volym medan man aggressivt slår sönder filmen med en slägga. Vad filmen vill vara är aldrig särskilt tydligt; en komedi, en mörk thriller eller vara rena rama cirkusen ? Ingen har svaret…

Filmens högmod och egoism saknar nästan motstycke, vi får leta upp hemska reality program för att hitta något bra att jämföra med. Varenda scen tar evigheter på sig att faktiskt komma någonstans, utfyllnaden blir kass dialog och en bunt med konstigheter som aldrig borde fått klara sig förbi en anständig redigering. Bad Times At The El Royale har också en uppbruten narrativ struktur – där varje karaktär skall presenteras i närmare detalj, men vem det än handlar om så är upplevelsen densamma – dödstrist. 

Jon Hamm kan i och med detta förmodligen kassera alla förhoppningar på att få en bra karriär utanför supersuccén med Mad Men, till och med insatsen i Tag är riktigt bra när man jämför med det han gör här. 

0021

Dakota Johnson gör det igen… 

Hamm må spela över och ta detta på lika stort allvar som Ulf Kristerssons löfte om vuxna i rummet. Men den värsta förbrytaren mot skådespeleriets rättigheter är Dakota Johnson och Caille Spaeny, båda två har medverkat i två av årets största kalkoner – Johnson med Fifty Shades Freed och Spaeny med Pacific Rim: Uprising, förutom en uppenbar brist på förmågan att faktiskt kunna agera någotsånär trovärdigt, så är karaktärerna de skall porträttera än värre. Till och med den enorma jättehajen Megalodon från actionfilmen The Meg är mer karismatisk och inbjudande än dessa två vedervärdiga personer. Om de var filmens huvudsakliga antagonister hade detta kunnat vara ursäktat, men när Goddard försöker framställa dem som empatiska offer är det svårt att inte bli allvarligt provocerad.    

Jeff Bridges och Cynthia Erivo är de enda aktörerna som skänker filmen någon sorts värme, resten är cyniskt, grymt och själviskt. De delar som kunde ha lett till en godkänd slutprodukt prioriteras bort för ett multum utav schizofrena sekvenser som bara förstärker intrycket av att Goddard inte har någon som helst aning kring vilken sorts film han gör.   

Bad Times At The El Royale är bland det mest meningslösa man kan se på bio för tillfället, speltiden på nästan två timmar och trettio minuter är rent vansinne. Vad som kunde blivit ett underhållande mysterium förvandlas till en fåfäng spegel som inte kan få nog av sig själv.  

Betyg 2/10 

Their Finest Hour Recension 

Publicerad den av

001

Lone Scherfig återvänder till bekant territorium i och med Their Finest Hour. Återigen är det gemytligt och bitvis underhållande. Men djupet uteblir och känslan av filmad teater vägrar att lämna. 

Man kan föra en evig diskussion om vad som är berättigat att kategoriseras som spelfilm. Om vi ser specifikt till Scherfigs första engelskspråkiga film An Education från 2009, är vi inne på en hårfin diskussion om vi har att göra med film eller enbart en teater. Scherfig lyckas helt enkelt inte att lyfta sin visuella profil från att likna en måttligt påkostad ’’BBC-direkt till tv produktion’’.

En TV-produktion  

Their Finest Hour känns ofta som stiligt regisserad TV-teater. Förvisso är estetiken inte det viktigaste här. Men det är bittert att konstatera att Scherfig inte utvecklats i sitt hantverk.

Mycket känns såklart igen från An Education. Det är samma underhållande småkäbbel som avslutas med lite syrlig brittisk cynism.

Yrkesroller

Den inneboende problematiken är dock att de saknar rejält eftertryck eller något som helst djup. Samtliga karaktärer är välspelade av alla ifrån Gemma Artertons lätt tillknäppta och propra Catrin till Bill Nighys pompösa och självgoda primadonna. Men de förblir uppblåsta skisser som är svåra att känna något genuint engagemang för.

Storyn påverkas också av detta, då den tidigt in i filmen, blir lika uppenbar som en fotbollsmatch mellan ett lag från den lokala förskolan och allsvenskan. Resan Gemma Arterton får göra, känns till stor del som en sämre kopia av den Elisabeth Moss karaktär Peggy Olsen gör i TV-serien Mad Men.

Nerver av stål ? 

Även den ganska förskönade bilden av av ett land under krig, framstår både udda och en gnutta absurd. Varenda arbetare verkar ha nerver av stål och berörs inte av saker som bombningar och ett ständigt annalkande hot av fascism.

Allting förblir tillrättalagt och artificiellt.

Their Finest Hour är till stora delar trivsam och underhållande, men stannar vid att vara duglig.

Betyg 6/10 

Bridge Of Spies Recension

Publicerad den av

ST. JAMES PLACE

Spielberg underhåller men missar på mållinjen genom osäkerhet och trevande

Flera kommer ha invändningar mot följande tes…. Spielberg är bäst i sina berättelser från historieböckerna. Solens Rike, Schindlers List,Rädda Menige Ryan,Lincoln och nu Bridge Of Spies. Demonregissören verkar ha roligare och mer intresse för att återigen berätta en del av amerikansk historia, med patriotism och stora svepande penseldrag. Det är långt ifrån så bra eller fulländat som hans största stunder, men det är en oförskämt underhållande och välgjord resa som vi får ta del av.

Egentligen borde kritiken vara stor mot Bridge Of Spies. Den är ofta förenklad, onödigt övertydlig  och minst tjugo minuter för lång. Men Spielberg får mig ofta att glömma dessa invändningar genom den nyfunna energi som han verkat fått från sin överraskande skarpa film om president Lincoln.

Stor underhållning

Underhållningsfaktorn och Spielbergs glada berättande räddar filmen ur sina största fallgropar. Filmen överraskar genom att vara relativt avslappnad och lättsam i sin ton, långt ifrån den apokalyps Spielberg målade upp i München eller klassiska Schindlers List, bröderna Cohen står till stor del för detta glättigare inslag med sitt manus, men det lyckas vara återhållsamt genom att undvika överdrivet maniska och uppskruvade scener som bröderna tenderar att inkludera i sina egna komiska filmer.

Som alltid får vi ett suveränt hantverk med Spielbergs sedvanliga vapendragare som fotografen Janusz Kaminski och ett par ny förvärv i och med Thomas Newman som får ersätta John Williams för musiken.

Olika vägar och förlorade chanser 

Allting rullar på som på E4ans bästa sträckor. Allt är solitt och bra men det når aldrig himmelska toppar, skavankerna är för många för det. Tom Hanks är lika jämngrå och opersonlig som alltid, flera karaktärer som borde kunnat stärka filmen försvinner snabbt som Amy Ryans hustru, filmens kanske viktigaste biroll med Mark Rylance saknar udd. Vissa trådar börjar vävas men slutförs inte, flera intressanta frågor får förbli stående. Det är långt ifrån fulländat.

Filmen ändrar också riktning ett par gånger för mycket för sitt eget bästa. Vad som startar som en thriller blir snart ett rättegångsdrama som går in i att bli en historia med Mad Men vibbar om USA på 50-talet och om paranoia samt skräck för fullkomlig utrotning av mänskligheten. Detta kan kan ses som en allegori över dagens laddade diskussioner om terror och förföljelse, något som känns obehagligt aktuellt i och med illdåden i Paris. Men även detta intressanta spår lämnas kvar och först i mitten av filmen verkar Spielberg hitta riktning. Då skrotas alla dessa idéer och blir istället en effektiv thriller med politiska inslag. Men det känns både osäkert och förvirrande att filmen måste ta alla dessa omvägar för att slutligen hitta till sitt mål. En veteran som Spielberg borde ha regisserat och hanterat fordonet bättre.

Tjugo minuter för lång 

Flera scener kunde med enkelhet ha reducerats eller klippts bort. Introduktionen är laddad men är för lång för att kunna explodera i ett tillfredställande klimax. Det är dock mycket anmärkningsvärt att Spielberg lyckas hålla spänningen och dramat relevant, trots att han denna gång bara har sitt manus och ett par enkla maktkorridorer att skapa elektricitet med – de där chockerande spurterna av våld som han demonstrerat tidigare finns inte att finna den här omgången.

Bridge Of Spies känns som Spielbergs fortsatta vilja och intresse att berätta 1900-talets historia. Filmen passar in mellan hans andra världskrigets epos (minus den vulgära 1941) och München. Det är patriotiskt,stort och lagom svulstigt för att kunna underhålla de flesta utan att någonsin kännas överdrivet inställsam. Kontentan är en solid och underhållande film som aldrig når de höjder den så många gånger indikerar.

Betyg 7/10 

Bäst: Spielbergs berättarglädje, det solida maktspelet och hantverket.

Sämst: Filmens oförmåga att hitta riktning fram tills andra hälften.

Fråga: Kommer lyckan och Hollywood-politiken hålla så långt att Spielberg faktiskt får göra Ready Player One med denna vitalitet och glädje ?