All images courtesy and copyright of Disney and USA Today 2018

Det är gamla nyheter nu, den tredje filmen – där hela Marvels universumets största samling utav superhjältar sammanstrålar och tvingas kämpa mot den galne titanen Thanos, har nu slagit de flesta rekord som går att slå. Tisdagen den 1 maj 2018, så lämnade Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy över stafettpinnen – eller i detta fall ljussabeln, till Marvel Studios som nu kan stoltsera med den största premiären i amerikansk historia. 

Detta inlägg kommer säker ses som ett jävigt smickrande till de personer och institutioner som gjort detta möjligt – Disney och Marvel. Vi undviker för det mesta att diskutera saker som intäkter eller prisutdelningar. Men i det här fallet är det lite annorlunda…

Marvel har lyckats ena folk från alla håll och kanter, vita, svarta, han, hon och hen, under ett gemensamt tak där fansen får ta skydd från en alltmer cynisk och brutal värld. I grund och botten så handlar det såklart om väldigt effektiv underhållning, att försöka jämställa de dramatiska förmågorna hos den första Iron Man filmen och ett renodlat drama som Fanny Och Alexander är – som jag redan nämnt innan, inte någon ide. 

Men att mäta allt med samma måttstock är inte heller något som bör uppmuntras. Man kan inte kalla en bil irrelevant bara för att det finns flygplan och helikoptrar. Man kan inte åsidosätta en olympisk atlet bara för att denne inte kan sparka boll lika lätt som Zlatan. 

Världen är nyanserad, kvalitet och tillfredställelse kan skapas ur fler färger och skepnader än bara en. Marvel samlar och enar människor med berättelser och visuell vyer som enbart ett fritänkande barnasinne kan bygga upp då det läser skönlitteratur. 

Och det handlar inte bara om Marvel filmernas ekonomiska och tekniska tillgångar. Genom alla decennium utav serietidningar och hundratals olika författare samt illustratörer, så har man tillgång till ett redan beprövat och brett spektrum av historier som har fått sig en provkörning ute hos de inbitna serietidningsläsarna. 

Serierna ligger som grund men dikterar aldrig den slutgiltiga filmen. Marvel har gjort ganska radikala ändringar både här och där. Vissa händelser och personligheter passar helt enkelt in i en tvåtimmars film som måste behålla båda fötterna på jorden, designen och realismen måste finnas tillhands så att det blir så abstrakt att tangerar till att bli frånstötande – se exempel Joel Schumacher med Batman. Serietidningar har ofta inga sådana betänkligheter, därför ser den illustrerade versionen av Hawkeye ut som en gycklare från lågbudget cirkus. 

Letita Wright gör ett porträtt av Wakanda prinsessan Shuri som slår förlagan på fingrarna. Den allvarsamma och makthungriga personen – som Shuri är i sin ursprungliga form, blev till en glad, exalterad och positiv människa som åkte expressvägen rakt in i publikens hjärtan.  

Men Marvel har blivit mer än bara fantastiska adaptioner av serietidningar, för att återkoppla detta till textens introduktion, så är gemenskapen mellan fansen och de sociala samt politiska barriärerna, som har brutits ned, kanske det – enkelt utryck, vackraste med dessa enorma produktioner. 

Black Panther har slagit sönder alla fördomar och snedvridna synsätt, det är ett fenomen som jag tror kan bli omöjligt att återupprepa, den galvaniserar en grupp av människor som blivit negligerade av filmvärlden allt för länge. Kom ihåg att den allra ’’finaste’’ institutionen i Hollywood – Motion Picture Association Of America, inte ens kan jämställa filmer som inte är engelskspråkiga utan delar in dem i en speciell kategori kvällen då Oscarsgalan skall avverkas. 

Gemenskapen – fansen emellan,  av sällan skådat slag. I Sverige är tillställningar och uttryck som Comic Con och mässor fortfarande något främmande. Men på andra platser i världen är dessa event en betydande del av den popkulturella vävnaden. Här på hemmaplan är vi inte riktigt där ännu, men vår egen Stockholm Comic Con blir bitvis bättre och bättre. 

Speljournalisten Tara Long sade i sitt avskedstal från Rev3Games att mässorna och tillfällena då de fick träffa läsarna och fansen var de absoluta höjdpunkterna. På de premiärer Tiger Film fått delta i – med hjälp av Filmstaden Täby, har just intresset och mötet med andra likasinnade alltid blivit till de starkaste minnena. 

Styrkan i att möta okända som dras samman med hjälp av Marvels magnetism är närmast obeskrivligt. Just nu florerar ett par ljudupptagningar från ett par av amerikanska visningarna från Avengers: Infinity War, responsen är inget annat än sjuk… 

Publiken jublar, applåderar och deltar i visningen som om det vore en rockkonsert. 

Själv minns jag tillbaka till de där stunderna när man skämdes över sin egen lycka då man – tre år för sent, fick se upplösningen till Spider-Man The Animated Series. Under tidigt 2000-tal var hela iden kring att en serietidningsfilm kunde vara något annat än skräp väldigt avlägsen. 

Den första X-Men-filmen hade förvisso börjat lägga ut den första asfalten till det som skulle bli till filmvärldens motsvarighet till en EU-väg – en som alla tar. Marvel och DC var något hela skolklassen gärna hånade, det enda som fick benämnas som som häftigt var Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi, allt annat sågs som barnsligt och juvenilt. 

Att gilla något som hade med en serietidning att göra var absolut tabu, och min personliga fascination för både DC och Marvel blev lika nedtryckt som en rationell och tänkande medlem av Svenska Akademin. 

Marvel mådde sannerligen inte särskilt bra heller – ekonomiskt, vid den här tiden, delar av bolaget var i försatt i konkurs och några av de starkaste varumärkena såldes ut till diverse filmbolag runtom i Hollywood – ett par beslut som än idag påverkar urvalet av karaktärer i Marvel Cinematic Universe.

Spider-Man som kom ut år 2002 blev det första tecknet på att serietidningen gick att kommersialisera som film. Intäkterna blev historiska och hela filmindustrin började se sig om efter eventuella projekt som kunde rida på den här nystartade vågen. Helt förtrollad av Sam Raimis film så hoppades jag på en renässans i det sociala kretsarna, att Spider-Man och Green Goblin äntligen skulle bli ett lika häftigt ämne som den konstanta fascinationen för Tolkiens ensemble av alver och dvärgar. Istället blev det ännu en gång till att trampa på en mina. Majoriteten av umgänget vägrade att se filmen och de som gjorde det bemötte den men oväntad cynism.  

Sedan gick det ett tag, ett bra tag… Iron Man år 2008 blev för många det riktiga startskottet, men inte förrän Avengers knäckte samtliga ekonomiska barriär fyra år senare förstod jag att något unikt hade skett… 

Serietidningen var – äntligen, genuint adlad till att ha ett liv bortom den initiala nischpubliken, det hade nu blivit till en folkfest för alla åldrar, kön och etniciteter. 

Att idag se en Marvel Studios film är en kombination av barndomsminnen, nostalgi och konstant fascination för det universum som Marvel byggt upp. Att nu läsa serietidningarna känns som (roliga) studier i vad som kan tänkas komma och fungerar som en djupdykning i de diverse karaktärerna. 

Framgången för Infinity War blir således en riktig lottovinst, inte bara för Disney utan oss alla. En plats där alla är välkomna, 150 minuter som helt och hållet filtrerar bort den omgivande kaotiska världen, en verklighet där man kan uppvisa action och humor utan att någonsin förenkla eller fördumma sitt berättande. Det är bästa sortens inspiration för alla åldrar och kön i en värld där   klyftorna mellan människor ökar. 

I detta kaos så vänder Marvel upp och ned på fördomarna och klichéerna, kvinnorna är elitsoldater, spioner eller generaler, männen blir mer än bara testosteron, svagheter som girighet, narcissism och egoism behandlas av karaktärer klädda i färgglada kostymer. 

Infinity War’s helt makalösa framgång är en indikation på att fantasin är den enda genuina, minst farliga och mest beroendeframkallande drogen, en verklighet som alltid överraskar och som förenar under ett tak och där ingeting är omöjligt…  

Nobody wins less everyone wins…. – Bruce Springsteen