Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order Recension

Publicerad den 10 september, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Nintendo, Team Ninja, Marvel 2019

Summering: God underhållning som hade mått bra av lite mer omtanke vad beträffar finjustering.

Efter årtionden av skräpspel – baserade på film eller serietidningar, så har spelindustrin äntligen fått den tid och resurser som behövs för att producera kvalitativa spelupplevelser vad berättar licensspel. Med exempel som Batman Arkham-trilogin och Spider-Man till Playstation 4 så har licensspel inte bara blivit bra, utan rentav fantastiska produkter.

Där DC Comics har fått gått i bräschen på spelfronten, så har Marvel varit betydligt mer skygga – Spider-Man PS4 var – som sagt, lysande, men likaså exklusivt till Playstation 4. Under årets E3-mässa så valde Marvel Games att visa upp sitt så kallade Avengers-projekt – som bla utvecklas av

Eidos Montreal och Crystal Dynamics. Den uppvisningen skapade starka – och inte helt positiva reaktioner, men trots det så kommer Marvel’s Avengers (spelets titel) att ses som den stora sjösättningen för Marvel Games, detta då publicering sker till – nästan, alla plattformar.

Marvel Ultimate Alliance 3 är inte menad att vara någon pampig flaggbärare som skall skaka om industrin och placera Marvel – i spelformat, på kartan. Valet att låta spelet vara exklusivt till Nintendo Switch gör att spridningen – precis som med Spider-Man, är – aningen, begränsad. Marvel Ultimate Alliance har haft en märklig och turbulent historik, den spelmässiga grunden lade Raven Software i sina X-Men Legends-spel. De två Legends-spelen kan enklast summeras med följande ord; asymmetriskt kameraperspektiv med rak action.

Studion skulle senare få tillgång till hela Marvels karaktärsgalleri, och Raven Software använde fundamentet från X-Men Legends för att skapa det första Marvel Ultimate Alliance. Spelet visade sig vara energiskt och väldigt underhållande. Dessutom fick man hjälp av av den fantastiska animationsstudion Blur – som producerade ett antal helt eminenta mellansekvenser att ackompanjera spelet.

What if ?

Om Raven Software hade fått möjlighet att ytterligare förfina spelet i en uppföljare, så hade serien kanske inte mött ett öde som innebar en väntetid på nio år mellan det andra och tredje spelet. Uppföljaren – med det det otroligt nyskapande namnet, Marvel Ultimate Alliance 2, utvecklades inte av Raven, istället så fick Vicarious Visions nu ansvaret .

En av många anledningar till föregångarens framgång, var Ravens uppenbara entusiasm att få stöpa sin egen berättelse inom Marvel universumets. Vicarious – som till största del sysslat med diverse portar till bärbara format – då som nu, hanterade uppföljaren med samma entusiasm som då de skapade anskrämliga ursäkter till spel som Shrek 2 till Game Boy Advance.

Storyn var en skamlig pseudoversion av Civil War – innehållande ett justerat slut som var ett par ljusår ifrån ursprunget. Endast detta berättarmässiga svek borde räckt för en anmälan till allmänna reklamationsnämnden för bedrägeri.

Spelmässigt hade det inte heller hänt särskilt mycket… Vad som var underhållande och tillgängligt i föregångaren, hade – tre år senare, blivit segt och stelt.

För ett par år sedan så valde Activision att släppa nyversioner av både del ett – och två av Marvel Ultimate Alliance till den nuvarande konsolgenerationen, och bäst föredatumet var sedan länge utgånget. Spelmässigt är de båda spelen – idag, snudd på ospelbara, med seg kontroll, usla menyer och ett sparsystem som borde förpassas till nästa års majbrasa.

Arcade

Team Ninja, som nu tagit över som utvecklare, gör inga revolutionerande förändringar i och med del tre, men uppdaterar likväl tempot, kontrollen och flera grundfunktioner som resulterar i något som påminner om ett riktigt underhållande arkadspel. Och om Team Ninja getts tiden att utöka och polera ett antal detaljer så hade slutprodukten varit än bättre.

Till ytan så har inte mycket förändrats sedan sist, perspektivet är – per default, inställt på att vara asymmetriskt, knapplayouten är nästintill identisk med tidigare versioner och något spelmässigt djup är det inte tal om. Team Ninja är som mest kända för sina omänskligt svåra

Ninja Gaiden-spel. Den absurda svårighetsgraden har inte överlevt till Stan Lee och Jack Kirbys världar, men den fantastiska feedbacken – i de ständiga striderna, känns bättre än någonsin. Varje slag, energistråle eller avfyrad kula, resulterar i flygande skadevalörer ovanför fienderna, vars hälsa sakta men säkert sjunker. Detta system är precis så simpelt som det låter, men Team Ninja får själva action delen att kännas tillfredställande.

Marvel-Premium

Utan tillgången till några av popkulturens mest kända – och älskade, karaktärer, så hade det varit långt ifrån lika lockande att fortsätta. Berättelsen är lika platt som horisonten, och efter de episka och odödliga stunderna i Marvel Studios MCU, så känns det här som en ren lekstuga. Men den oundvikliga igenkänningsfaktorn bidrar med mycket mer än man kan ana… Över 30 spelbara karaktärer finns tillgängliga, där man tar inspiration från både filmerna, serietidningarna och de olika animerade TV-serierna för spelets utseende.

Som alltid med ett så stort utbud av valbara karaktärer, så drar vissa ett längre strå än andra. Tex så är Spider-Man, Spider-Gwen och Miles Morales överdrivet effektiva medan Black Widow är fullkomligt värdelös – med usel skada och förkastliga specialattacker. Att en viss obalans och diskrepans uppstår då utvecklare har att göra med en såhär stor ensemble, går att ha överseende med. Men Team Ninja borde ändå ha finjusterat och kommit fram till en rimligare balans, detta skulle möjliggöra att spelare med önskade karaktärsuppsättningar inte bestraffas för sina val.

Färgstarka aktörer… I teorin

Presentationen och designen drar tankarna åt Marvel Vs Capcom 3, med sina starka färger och orimligt bisarra kroppsliga proportioner på karaktärerna. Den här stiliserade grafiken är som starkast då man släpper lös karaktärer som Storm eller Wasp, vars förmågor erbjuder storartade visuella under som tornados, blixtar och förstorade karameller – som blir till bomber.

Röstskådespelet är på pappret fläckfritt men i praktiken ytterst klent. Flera skådespelare från Avengers: Earths Mightiest Heroes, återvänder. Med tanke på att den serien – i synnerhet, hör till gräddan av Marvels animerade TV-serier, så är det tragiskt att röstregin är mer eller mindre skrattretande. Eric Loomis som Tony Stark/Iron Man och Fred Tatasciore som Hulken är helt fenomenala i nämnd serie, Loomis röst är dessutom snarlik Robert Downey Jr, utan att för den delen framstå som en klen imitation. Men trots att dessa aktörer är rutinerade proffs, och även bekanta med karaktärerna de ger liv åt, så är framförandena helt livlösa. Det kan bero på det håglösa manus som enbart intresserar sig för att introducera så många karaktärer så fort som möjligt.

Usla uppgraderingar

Introduktioner och möten som borde kännas storslagna blir mest pliktskyldiga och slarviga. Även om Ultimate Alliance 3 har nära till arkadspel, så finns det ingen anledning till varför man gör berättandet sekunda. Och detta slarv rinner över på mycket annat. Varje karaktär har möjlighet att gå upp i grader och nå som långt som nivå 100, detta borde föra med sig handfasta och märkbara förbättringar. Men alla former av uppgraderingar och förbättringar är enbart statistiska, detta innebär att det är visuellt omöjligt att sen någon differentiera om ens karaktär befinner sig på lägsta – eller högstanivå.

Mer problem uppstår då vi tittar närmare på spelets interface – i synnerhet utvalda menyer. Istället för ’’loot’’ så plockar man på sig en drös av kristaller som på olika sätt förändrar attributen, efter upprepade speltimmar så har man samlat på sig ett hundratal av dessa. Detta vore inget större problem om det inte vore för att spelet har en gräns på hur många kristaller som man tillåts ha i sitt förvar. Då förrådet väl är fullt, så nekas man spela vissa lägen om man inte rensar upp. Detta är lättare sagt än gjort då det inte finns några som helst möjligheter att markera mer än en handfull åt gången. Detta usla design beslut orsakar konstant huvudbry och ett raseri som kan mätas med Hulken.

Det finns också ett par tillfällen då spelaren kan konversera med ett icke spelbara karaktärer. Där Raven Software tog tillfället i akt att erbjuda unik dialog – beroende på vilka karaktärer man valde att spela med, så är konversationerna i Ultimate Alliance 3 inget annat än en total katastrof. Allting har skrivits med utgångspunkten – att allt, som sägs är någon form av generell dialog. Detta betyder att meningsbyten mellan syskon eller nära vänner, inte är anpassade, det påminner om diskussioner med en trasig robot. Detsamma gäller filmsekvenserna där Team Ninja överhuvudtaget inte anpassar för vilka karaktärer som faktiskt är aktiva. Och då har vi ändå inte talat om det som beskrivs som ’’alternativa utstyrslar’’…

Snåla kostymval

Där både Ultimate Alliance 1 – och 2 bjöd på genuina kostymbyten för sina karaktärer, så är allt som erbjuds denna gång ett par patetiska färgbyten, något som känns helt barockt. Detta gigantiska slarv sticker i ögonen, framförallt med tanke på att Team Ninja knappast har behövt uppfinna hjulet på nytt då det. (Obs, då denna recension publiceras så har Team Ninja tillkännagett att spelet kommer förses med genuina kostymbyten)

Men trots dessa irriterande fel så finns det ett enormt underhållningsvärde i Marvel Ultimate Alliance 3. De gånger man får släppa loss – de så kallade, Extreme Attacks, så fylls hela skärmen av en visuell kakafoni där man pulvriserar motståndet med förödande attacker. Det är genomgående svårt att inte ha väldigt roligt då man tar sig igenom igenkännbara platser och stöter på bekanta ansikten – även om presentationen brister, min egen Marvel fanatism gör allting mer förlåtligt.

Vid ett antal tillfällen så kan man faktiskt fråga sig om Marvel Ultimate Alliance 3 bör säljas som ett fullpris spel. Många gånger tangerar det att vara något som borde vara en ren onlineprodukt – med sitt skrala djup och bristfälliga polering, men med sitt Marvel-tema och underhållande strider så är det svårt att känna sig alltför missnöjd.

Betyg 7/10

X-Men: Dark Phoenix Recension

Publicerad den 5 juni, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: En ofattbart slarvig, tråkig och patetisk final som gör det klart och tydligt att berättelsen om Jean Grey och hennes alter ego Phoenix, bär med sig en förbannelse.

Ja ni får ursäkta språket, men vad i helvete är det här !?

Redan i marknadsföringen har det gått snett för X-Men: Dark Phoenix. Någon hos Fox har tydligen inte lärt sig att räkna, och jag önskar – i all ödmjukhet, poängtera att den allra första X-Men-filmen utkom år 2000. Det är med andra ord nästa år som serien fyller tjugo år. Detta ignoreras dock i allt PR-material, men i Donalds Trumps USA så kanske nitton numera är tjugo, vem vet ?…

Ett litet räknefel må vara ganska så harmlöst… Ja, åtminstone då vi tittar närmare på filmens faktiska innehåll.

I och med Disneys uppköp av 20th Century Fox, så står det mer eller mindre klart att
Dark Phoenix – tillsammans med den kommande The New Mutants (ytterligare ett krisprojekt som försenats ett antal gånger), blir det sista från ’’Fox-eran’’. Ett antal utvecklingsprojekt har redan nu fått sista spiken i kistan inslagen. Men de otaliga och omdiskuterade turerna kring Dark Phoenix uppstod långt innan det gigantiska uppköpet ens var känt för allmänheten.

Rapporterna om en kaosartad produktion har ständigt gäckat filmen, tillsammans med enorma förseningar. Rykten från diverse testvisningar utav filmen, skvallrande om en slutprodukt som var dömd att dö. Dessa typer av rapporter bör alltid tas med en nypa salt, framförallt i en värld som domineras av falska rubriker och så kallad clickbait. Just synopsis som läckte ut tycktes vara ett tidigt April-skämt, ’’så illa kan det väl ändå inte vara ?’’ var den omedelbara tanken… Nej, det är värre…

Live And Let Die

Days Of Future Past fick tillslut liv i X-Men-serien efter blodproppar som X-Men: The Last Stand och X-Men Origins: Wolverine. Det såg därmed ljust ut…

Men likt en livsfarlig värmebölja så anlände X-Men: Apocalypse… Återigen så var förtroendekapitalet utplånat. Som kronan på verket så skulle regissören Bryan Singer bli anklagad för ett antal fasansfulla sexuella övergrepp. Att påstå att det kokta fläsket var stekt vore minst sagt en underdrift.

Manusförfattaren Simon Kinberg har lika många yrkesmässiga liv som en katt. Trots synder som X-Men: The Last Stand, Josh Tranks Fantastic Four och den ’’mästerliga’’ Jumper, så blir Kinberg ändå anförtrodd men uppgifter långt ovanför sin kapacitet. Den goodwill han vann som författare i och med Days Of Future Past försvann snabbt då Apocalypse hade premiär. Kinberg har nu tagit över rollen som regissör och som det ser ut i nuläget, så blir detta slutet för den franchise som startades för 19 (!) år sedan.

Dark Phoenix-sagan är en av de mest omtyckta och betydelsefulla berättelser som Marvel Comics har i sitt valv. Den – genuint, episka historien innehåller allt som gör serietidningar till ett så unikt och underhållande medium; tokiga skurkar iklädda viktorianska kostymer, resor till rymden och en jättelik ensemble av färgstarka hjältar.

Redan i The Last Stand så försökte sig Kinberg på att inkludera element från Phoenix-sagan. Resultatet var katastrofalt… Löftena om att misstagen skulle rättas till har florerat i varenda medial kanal inför Dark Phoenix.

Och inledningsvis är loppet inte helt kört, stämningen är något mörkare än förr och introduktionen till Jean Grey i sin barndom är – på gränsen till, godkänd – minus gräsligt barnskådespeleri. Men efter den något mediokra starten så trampar Kinberg och filmen i klaveret.

Det som borde vara en monumental final, fylld utav känslor, kärlek och minnen, blir till en stinkande hög av usel regi, kasst hantverk och ett manus som ännu en gång förvränger och hackar sönder sin förlaga.

Dallas Dramatik

Introduktionen kan inte kallas olidlig men knappast rafflande eller fängslande heller. Kinberg vill så gärna följa i Marvel Studios fotspår och visa att en superhjältefilm handlar om mer än fräsiga superkrafter och trikåer. Därför så biter Kinberg ihop och överöser filmen med dramatik som inte ens hade kunnat accepteras i det sämsta avsnittet av Dallas. Dialog, karaktärsutveckling och personliga dilemman, fungerar inte med automatik. Ja, tjatet om Endgame fortsätter, men den filmens sekvenser – som endast består av konversationer, är minst lika gastkramande som när bröderna Russo framkallar gudalik styrka i actionscenerna. Framförallt så behöver vi karaktärer som vi kan tycka om.

Då majoriteten av huvudpersonerna i Dark Phoenix först introducerades i Apocalypse, så har vi inte hunnit bygga någon som helst relation gentemot dem. Det spelar ingen roll att vi sett karaktärerna förut, det måste finnas en genuin empati mot dessa specifika iterationer.

Årsförbrukning av hackad gullök

Det emotionella engagemanget är inte bara bristande, det befinner sig – antagligen, i den demoniska Marvel-dimensionen Limbo – där djävulsfiguren Mephisto har sin bas. Kinberg gör alla dramatiska sekvenser till pinsam melodram, med största sannolikt gör filmen av med en årsförbrukning av hackad gullök för att få sin ensemble att gråta. Det spelar ingen roll hur mycket Sophie Turner hulkar och snyftar, mitt personliga engagemang är detsamma som för deltagaren som senast vann tv-programmet Robinson.

Erfarna regissörer inser – under efterarbetet, klippning etc, att ett överflöd av helt stillastående sekvenser – utan innehåll eller ens relevans, bör hållas till ett minimum. Om Kinberg som manusförfattare – oftast, är träig, klumpig och grovhuggen, så är hans registil rent amatörmässig. Hela Dark Phoenix består av uselt dramatiserade scener där karaktärerna ältar snarlika repliker i all oändlighet, speltiden på två timmar används till absolut ingenting.

Re-shots är vanligt i dagens filmskapande, så mycket kan gå fel, tekniskt, artistiskt etc. De bästa justeringarna märks aldrig av, men Dark Phoenix är som en enda lång och ful skarv. Någon vacker helhet är det inte tal om, detta är ett Frankensteins monster – bestående av ofärdiga idéer och idiotiska impulser som bara blir till jättelika irritationsmoment för tittaren. Den enda genuina känsla som publiken någonsin känner är livshotande tristess.

Härdsmälta

Samtliga skådepelare som medverkar har alla bevisat att de kan agera i någon utsträckning. Men inte ens Londons filharmoniska symfoniorkester kan genomföra den mest simpla av konserter om dirigenten är helt utan talang. Personregin är en härdsmälta, Michael Fassbenders medverkan känns som en enda lång och – dålig, eftertanke. James McAvoy har nog aldrig varit såhär stel och anonym, slutligen så gör Jessica Chastain sin sämsta insats någonsin där hon får viska fram idiotiska repliker.

Där dramat är trasigt, förstört och i allmänhet uselt, så blir det inte bättre då vi når de obligatoriska actionscenerna. Där genrens bästa exempel har gett oss tårar, gåshud och mirakel, så ger

Dark Phoenix oss actionscener där karaktärerna ser ut att utföra någon sorts förvrängd yoga, med en märklig gestikulering och än uslare grimaser.

Koreografin och kompositionen – av saker i rörelse, är platt och trist, specialeffekterna som skall försöka övertyga oss om det ’’fantastiska’’ som sker på duken, befinner sig på samma tekniska nivå som en billig dockteater, med trådar, pappkulisser och andra hemskheter.

Pruttkudde

Löftet om att vi slutligen skulle få en värdig adaption av Phoenix-sagan känns lika falskt som en reklamfilm från TV-shop. Förutom titeln så finns det inte ett uns av berättelsen som Chris Claremont och John Byrne skrev för så länge sedan. Kinberg – som redan slaktat berättelsen en gång, lyckas på konststycket göra den än värre omgång två… Ja ! Ni läser rätt, detta är nästan värre än The Last Stand.

Det finns ingen substans, inget driv eller något som får Dark Phoenix att verka levande. Hela filmen är som en två timmar lång begravning. Alla människor är värda en andra chans, och mer därtill, men Simon Kinberg har nu förbrukat sitt kapital som filmmakare. Dark Phoenix borde vara svanesången för en filmserie som var avgörande för superhjältefilmens utveckling. Ett vemodigt men ändå givande farväl där publiken och filmskaparna kan ta varandra i hand och säga adjö.

Men det blir ingen vacker avslutning i solljuset… Istället kastas Dark Phoenix ned i en otäck filmisk massgrav för genrens sämsta stunder, bredvid Howard The Duck och Batman & Robin. T.S Elliot pratade om att världen slutar med ett kvidande och inte en explosion, för X-Men serien blir det istället något som låter som ljudet från en pruttkudde, tragiken är med andra ord total. Vila i frid…

Betyg 1/10

Vad en fjärde Thor film skulle kunna vara – en spekulativ förhoppning

Publicerad den 22 februari, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics 2019

OBS: Spoilers för allt som rör Marvel och MCU !

Den gigantiska maskinen – som är Marvel Studios, börjar varvas upp… Vi är knappt två veckor ifrån premiären av Captain Marvel. Avengers: Infinity War’s marknadsföring må ha utlovat att det skulle bli kulminationen av hela tio år av fantastiska berättelser, oförglömliga karaktärer och nördiga drömmar.

Infinity War må ha krossat de flesta ekonomiska rekord och skapat ett följe som saknar motstycke. Ett år senare finner jag mig själv fortfarande lyssnandes till de första reaktionerna ifrån en biosalong från premiärdagen i USA. Reaktionen som kan höras – hör hemma på sportarenor, som förvandlas till katedraler då rockstjärnor beträder marken.

Vi fick en actionklassiker, men det var långt ifrån något avslut. Istället var det ett första steg gentemot den ’’riktiga finalen’’. Att använda termer som avslut och farväl, är inte särskilt korrekta, Marvel är redan i fullgång med ett helt knippe av filmer, både originella och uppföljare som skall föra MCU vidare. Det här universumet spänner lika långt som horisonten, men i och med Endgame så står vi inför något som kan kallas för de sista sidorna i ett stort och viktigt kapitel.

Död, avsked och försvinnanden betyder inte mycket i serietidningar. Några av de mest älskade och populära karaktärerna har någon gång mött döden. Captain America, Wasp (Janet Van Dyne), Bruce Banner är bara ett fåtal som förklarats döda, för att sedan återvända. Död inom serietidningar borde snarare döpas om till tjänstledighet på obestämd tid.

**Hur nära är slutet för Hemsworths fortsatta medverkan som Thor ?**

En tecknare kan alltid återskapa Tony Stark eller Bucky Barnes, blyerts och bläck åldras inte. Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth blir däremot inte yngre, även om digitalteknik kan fungera som digital botox. Ordet kontrakt är betydligt dödligare än Thanos utsmyckade handske. Marvel Studios har alltid insisterat att deras skådespelare skriver på kontrakt som binder dem till ett antal filmer. Avtalen är – givetvis, konfidentiella och då media skriver om dem så bör vi ha nära till köksskåpet med saltkaret i högsta hugg.

Men konsensus verkar ändå vara att ett antal aktörer – ur denna gigantiska ensemble, främst det ’’gamla gardet’’, är på väg att lämna eller ta ett steg tillbaka. Robert Downey Jr har sedan Iron Man 3 – år 2013, mer eller mindre nyttjat sina intervjuer som en talarstol där han ’’diskret’’ hotar med att lämna. Det är 6 år sedan… Kontraktet – som Downey ursprungligen fick, har muterat, förvandlats och förändrats fler gånger än Hulken. Och i veckan bekräftade Gwyneth Paltrow att Endgame blir hennes sista Marvel-film.

Evans, Hemsworth och Downey blir inte yngre, de fysiska kraven på de två första herrarna blir tillslut omöjliga. Ett intag av över 1000 kalorier om dagen, är fasansfullt att läsa om, att sätta den dieten i system är därefter än värre.

Riri Williams med sin Iron Man/Iron Heart rustning

I serietidningarna har Captain America, Thor och även Iron Man – mellan varven, blivit ersatta av alternativa karaktärer som antar deras mest igenkännbara krafter och kostymer. Både Bucky Barnes och Sam Wilson/Falcon har axlat ansvaret som nya iterationer av Captain America. Iron Man rustningen har under de senaste åren fått bäras av en ung universitetsstudent vid namn Riri Williams.

Av alla potentiella arvtagare och fortsättningar, så är i synnerhet Thor extra intressant.

Chris Hemsworth har – tillskillnad mot Evans, inte varit lika tydlig med vilja dra sig ut efter Endgame. Därför finns det ett par vägar att gå. Självfallet kommer Endgame bli prejudikatet som dikterar vad som skall hända med karaktären. Men låt oss i alla fall titta på ett par potentiella möjligheter:

Stormbreaker – som nu ersatt den förstörda Mjolnir, är inte ett föremål som initialt tilldelades Thor i serietidningen. Istället var det den genmanipulerade rymdvarelsen Beta Ray Bill som anförtroddes Stormbreaker.

Min personliga förhoppning är – om en fjärde Thor film blir av, att Bill – äntligen, introduceras för biopubliken. Då vi läser intervjuer med Kevin Feige – i samband med Thor Ragnarok, så fanns det planer på att Beta Ray Bill skulle fått en cameo, något som ansågs vara för lite för en så pass viktig karaktär.

Jeff Goldblums monstruösa palats på planeten Sakaar, har ett jättelikt Beta Ray Bill huvud monterat på utsidan. Detta diskreta påskägg skall nog tas med en viss försiktighet, Marvel har vid ett par tillfällen grävt logiska gropar åt sig själva som de senare tvingats reda ut – såsom att Infinity Gauntlet kan ses vara i förvar på Asgard i den första Thor-filmen. Men det är i alla fall ett myrsteg för att karaktären kan komma att spela en roll på vita duken.

Beta Ray Bill är en spektakulär karaktär som kräver – och förtjänar, en kraftfull introduktion, något Feige förstått. Taika Waititi har nyligen nämnt att ytterligare en Marvel film i rollen som regissör inte är uteslutet.

Den hypotetiska Thor 4 skulle kunna bli filmen där Stormbreaker lämnas över, en gång för alla. På så sätt får vi en ersättare till den nordiska åskguden. Kom ihåg att Bill ser ut som en muterad häst, något som tillåter filmskapare att skarva och fuska – detta då man inte behöver anställa en aktör i Hemsworths prisklass för att medverka på inspelningen.

Rocket Raccoon spelas av Sean Gunn (James bror) på inspelningen och Bradley Cooper lägger sedan på sin röst i efterhand. Helt plötsligt öppnas flertalet dörrar, Bill kan medverka i ett multum av projekt utan att produktionen måste oroa sig för schemaläggning för en potentiell megastjärna.

Även om Bill är och – förblir, min personliga förhoppning som efterträdare, så finns det ytterligare en väg att gå – om nu Hemsworth pensionerar sig efter Endgame. Detta är att introducera Lady Thor, för fem år sedan så valde Marvel att skadeskjuta Thor genom att ta ifrån honom Mjolnir. En initialt mystisk figur tog över vapnet och visade sig senare vara Jane Foster, Thors ständigt återkommande kärleksintresse.

Lady Thor var även hon en stark och distinkt karaktär – som i detta politiskt laddade klimat, skulle vara ypperlig att inkludera i MCU. Det finns bara ett problem, och det stavas: Natalie Portman.

Thor-filmerna – innan Ragnarok, ansågs inte höra till den bättre kategorin av det som Marvel Studios levererat. Även om debutfilmen från 2011, ännu är en fullt fungerande upplevelse, så är uppföljaren The Dark World den kanske sämsta MCU-filmen någonsin.

Ett av många fel i den urtrista och döda soppan, är just Portman. Hennes Jane Foster har lika mycket relevans som en personsökare år 2019. Om Foster skall gå samma öde till mötes som i serieförlagan, så finns det bara ett alternativ… En ny aktör.

Vi må snart avsluta ett kapitel som pågått i över tio år, hur bitterljuvt det än kan bli, så finns det också något euforiskt kring Marvels framtid, vägarna är många och mängden historier som kan berättas är nästintill oändliga.

And Then There Was One… – Varför Avengers Infinity War är ett av popkulturens viktigaste skeenden.

Publicerad den 9 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Disney and USA Today 2018

Det är gamla nyheter nu, den tredje filmen – där hela Marvels universumets största samling utav superhjältar sammanstrålar och tvingas kämpa mot den galne titanen Thanos, har nu slagit de flesta rekord som går att slå. Tisdagen den 1 maj 2018, så lämnade Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy över stafettpinnen – eller i detta fall ljussabeln, till Marvel Studios som nu kan stoltsera med den största premiären i amerikansk historia.

Detta inlägg kommer säker ses som ett jävigt smickrande till de personer och institutioner som gjort detta möjligt – Disney och Marvel. Vi undviker för det mesta att diskutera saker som intäkter eller prisutdelningar. Men i det här fallet är det lite annorlunda…

Marvel har lyckats ena folk från alla håll och kanter, vita, svarta, han, hon och hen, under ett gemensamt tak där fansen får ta skydd från en alltmer cynisk och brutal värld. I grund och botten så handlar det såklart om väldigt effektiv underhållning, att försöka jämställa de dramatiska förmågorna hos den första Iron Man filmen och ett renodlat drama som Fanny Och Alexander är – som jag redan nämnt innan, inte någon ide.

Men att mäta allt med samma måttstock är inte heller något som bör uppmuntras. Man kan inte kalla en bil irrelevant bara för att det finns flygplan och helikoptrar. Man kan inte åsidosätta en olympisk atlet bara för att denne inte kan sparka boll lika lätt som Zlatan.

Världen är nyanserad, kvalitet och tillfredställelse kan skapas ur fler färger och skepnader än bara en. Marvel samlar och enar människor med berättelser och visuell vyer som enbart ett fritänkande barnasinne kan bygga upp då det läser skönlitteratur.

Och det handlar inte bara om Marvel filmernas ekonomiska och tekniska tillgångar. Genom alla decennium utav serietidningar och hundratals olika författare samt illustratörer, så har man tillgång till ett redan beprövat och brett spektrum av historier som har fått sig en provkörning ute hos de inbitna serietidningsläsarna.

Serierna ligger som grund men dikterar aldrig den slutgiltiga filmen. Marvel har gjort ganska radikala ändringar både här och där. Vissa händelser och personligheter passar helt enkelt in i en tvåtimmars film som måste behålla båda fötterna på jorden, designen och realismen måste finnas tillhands så att det blir så abstrakt att tangerar till att bli frånstötande – se exempel Joel Schumacher med Batman. Serietidningar har ofta inga sådana betänkligheter, därför ser den illustrerade versionen av Hawkeye ut som en gycklare från lågbudget cirkus.

Letita Wright gör ett porträtt av Wakanda prinsessan Shuri som slår förlagan på fingrarna. Den allvarsamma och makthungriga personen – som Shuri är i sin ursprungliga form, blev till en glad, exalterad och positiv människa som åkte expressvägen rakt in i publikens hjärtan.

008

Men Marvel har blivit mer än bara fantastiska adaptioner av serietidningar, för att återkoppla detta till textens introduktion, så är gemenskapen mellan fansen och de sociala samt politiska barriärerna, som har brutits ned, kanske det – enkelt utryck, vackraste med dessa enorma produktioner.

Black Panther har slagit sönder alla fördomar och snedvridna synsätt, det är ett fenomen som jag tror kan bli omöjligt att återupprepa, den galvaniserar en grupp av människor som blivit negligerade av filmvärlden allt för länge. Kom ihåg att den allra ’’finaste’’ institutionen i Hollywood – Motion Picture Association Of America, inte ens kan jämställa filmer som inte är engelskspråkiga utan delar in dem i en speciell kategori kvällen då Oscarsgalan skall avverkas.

636049365841281075-ap-2016-comic-con-marvel-studios-panel-83533419

Gemenskapen – fansen emellan, av sällan skådat slag. I Sverige är tillställningar och uttryck som Comic Con och mässor fortfarande något främmande. Men på andra platser i världen är dessa event en betydande del av den popkulturella vävnaden. Här på hemmaplan är vi inte riktigt där ännu, men vår egen Stockholm Comic Con blir bitvis bättre och bättre.

Speljournalisten Tara Long sade i sitt avskedstal från Rev3Games att mässorna och tillfällena då de fick träffa läsarna och fansen var de absoluta höjdpunkterna. På de premiärer Tiger Film fått delta i – med hjälp av Filmstaden Täby, har just intresset och mötet med andra likasinnade alltid blivit till de starkaste minnena.

Styrkan i att möta okända som dras samman med hjälp av Marvels magnetism är närmast obeskrivligt. Just nu florerar ett par ljudupptagningar från ett par av amerikanska visningarna från Avengers: Infinity War, responsen är inget annat än sjuk…

Publiken jublar, applåderar och deltar i visningen som om det vore en rockkonsert.

029

Själv minns jag tillbaka till de där stunderna när man skämdes över sin egen lycka då man – tre år för sent, fick se upplösningen till Spider-Man The Animated Series. Under tidigt 2000-tal var hela iden kring att en serietidningsfilm kunde vara något annat än skräp väldigt avlägsen.

Den första X-Men-filmen hade förvisso börjat lägga ut den första asfalten till det som skulle bli till filmvärldens motsvarighet till en EU-väg – en som alla tar. Marvel och DC var något hela skolklassen gärna hånade, det enda som fick benämnas som som häftigt var Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi, allt annat sågs som barnsligt och juvenilt.

Att gilla något som hade med en serietidning att göra var absolut tabu, och min personliga fascination för både DC och Marvel blev lika nedtryckt som en rationell och tänkande medlem av Svenska Akademin.

Marvel mådde sannerligen inte särskilt bra heller – ekonomiskt, vid den här tiden, delar av bolaget var i försatt i konkurs och några av de starkaste varumärkena såldes ut till diverse filmbolag runtom i Hollywood – ett par beslut som än idag påverkar urvalet av karaktärer i Marvel Cinematic Universe.

056

Spider-Man som kom ut år 2002 blev det första tecknet på att serietidningen gick att kommersialisera som film. Intäkterna blev historiska och hela filmindustrin började se sig om efter eventuella projekt som kunde rida på den här nystartade vågen. Helt förtrollad av Sam Raimis film så hoppades jag på en renässans i det sociala kretsarna, att Spider-Man och Green Goblin äntligen skulle bli ett lika häftigt ämne som den konstanta fascinationen för Tolkiens ensemble av alver och dvärgar. Istället blev det ännu en gång till att trampa på en mina. Majoriteten av umgänget vägrade att se filmen och de som gjorde det bemötte den men oväntad cynism.

Sedan gick det ett tag, ett bra tag… Iron Man år 2008 blev för många det riktiga startskottet, men inte förrän Avengers knäckte samtliga ekonomiska barriär fyra år senare förstod jag att något unikt hade skett…

Serietidningen var – äntligen, genuint adlad till att ha ett liv bortom den initiala nischpubliken, det hade nu blivit till en folkfest för alla åldrar, kön och etniciteter.

Att idag se en Marvel Studios film är en kombination av barndomsminnen, nostalgi och konstant fascination för det universum som Marvel byggt upp. Att nu läsa serietidningarna känns som (roliga) studier i vad som kan tänkas komma och fungerar som en djupdykning i de diverse karaktärerna.

036

Framgången för Infinity War blir således en riktig lottovinst, inte bara för Disney utan oss alla. En plats där alla är välkomna, 150 minuter som helt och hållet filtrerar bort den omgivande kaotiska världen, en verklighet där man kan uppvisa action och humor utan att någonsin förenkla eller fördumma sitt berättande. Det är bästa sortens inspiration för alla åldrar och kön i en värld där klyftorna mellan människor ökar.

I detta kaos så vänder Marvel upp och ned på fördomarna och klichéerna, kvinnorna är elitsoldater, spioner eller generaler, männen blir mer än bara testosteron, svagheter som girighet, narcissism och egoism behandlas av karaktärer klädda i färgglada kostymer.

Infinity War’s helt makalösa framgång är en indikation på att fantasin är den enda genuina, minst farliga och mest beroendeframkallande drogen, en verklighet som alltid överraskar och som förenar under ett tak och där ingeting är omöjligt…

Nobody wins less everyone wins…. – Bruce Springsteen

Avengers: Infinity War Recension

Publicerad den 26 april, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Summering: En hyllningskavalkad till popkulturen och ett gränslöst tempo inleder början på slutet för världens mest framgångsrika filmserie. Varmt, charmigt och storslaget går hand i hand och lamslår publiken i extas och total eufori.

Vad som är början till slutet för världens mest framgångsrika franchise är en gastkramande, skratt- fylld och fullständigt utmattande galenskap som pucklar på publiken lika mycket som när Pearl Jam eller Bruce Springsteen förhäxar och trollbinder publiken med sina mest euforiska extranummer. Det har nästan aldrig inträffat att jag känt mig lika utmattad, lycklig och galen efter en film.

Ingen filmserie har tidigare försökt sig på eller ens kommit nära det Disney och Marvel Studios har skapat under ett helt årtionde med sina Marvel Comics adaptioner. De hela arton filmerna har gjort det omöjliga – hållit serien vital samtidigt som man inte varit rädd för att förnya och rätta till tidigare felsteg. Ett par gånger har det gått snett – Thor The Dark World och Iron Man 2. Lägsta nivån har i alla fall varit markant högre än andra miljondollar projekt.

Omtanken och kärleken till serietidningarna och dess hängivna fans har alltid varit tydlig. Kevin Feige – som styr studion, kan utan problem doktorera med sina kunskaper kring det nästan outtömliga förrådet av karaktärer och berättelser som byggts upp av så många olika författare och tecknare under nästan sextio år.

I seriernas värld finns inga spärrar, enbart fantasin sätter stopp. Hollywood brukar oftast bromsa mer ambitiösa och riskfyllda satsningar, då iden att slå samman Iron Man, åskguden Thor och krigspropagandan Captain America presenterades, förutspådde jag att en kalkon av sällan skådad storlek var på ingång. Istället så slog Marvel till som en blixt från hammaren Mjolnir och fullkomligt krossade konkurrensen. Avengers blev en av historiens största framgångar och startskottet var avlossat för ett universum där vad som helst kunde inträffa. I den skrivna och ritade förlagan så är gästinhopp och sammanslagningar inget ovanligt, på film är det en helt annan sak. När konceptet visade sig fungera, så försvann alla former reservationer kring att låta filmerna gå hand i hand med varandra.

Problematiken i detta är att komplexiteten och förkunskaperna – som krävs för att kunna förstå och uppskatta allt, har ökat explosivt. Uppföljaren Age Of Ultron blev hårt kritiserad – med all rätt, för att enbart agera som en brygga. Marvel är inte tondöva utan hörde kritiken, Joe och Anthony Russo, fick ett grandiost mottagande med sin uppföljare till Captain America – The Winter Soldier, de två bröderna fick också förtroendet att göra Civil War, en film som flera håller som den ultimata adaptionen av en serietidning. Bröderna Russo har en fantastisk förmåga till att skapa actionscener som är fysiska, brutala och oförglömliga. När de nu har en helt annan verktygslåda att arbeta med så samlar det allt de äger och har och mosar publiken med den mest fysiska filmvisningen jag någonsin sett.

Såhär mör, förstörd och förkrossad skall man enbart känna sig efter konserter eller en hård session på gymmet. Upptakten tar sin tid men så fort racet gått igång så bombarderas vi med ett tempo och en film som är så innehållsrik att den måste ses ett par gånger för att ett mänskligt sinne skall kunna greppa allt.

022

’’Det finns bilder som aldrig suddas ut’’

Då allting brakar loss, så fullständigt imploderar alla vanliga mätstickor och jämförelser. Allt som tidigare setts i detta massiva universum känns som en liten aperitif. Ordet episkt har aldrig varit lika värdefullt som här, Joe och Anthony Russo behandlar varje explosion och exkursion i karaktärers psyke med likartad respekt.

Flera belackare och kritiker vill gärna placera Marvels filmer i samma fack som Transformers, där det enbart smäller och dundrar och där lägstanivån är under all kritik. Russo bröderna har varit tydliga med att action utan innehåll – eller en berättelse, enbart är en form av pornografi. Infinity War har förvisso inga långa stunder av tystlåtna scener – som Civil Wars verbala debatter kring politiska föredrag. Personligheten och förankringen sker istället i en massiv dos av solvarm humor som tar bort den eventuella skepsisen mot män och kvinnor i olika extravaganta utstyrslar. Då man inte svettas av intensiteten från några av filmhistoriens mest imponerande actionscener, så skrattar man käken ur led. Infinity War är en både grym och mörk film som utför en perfekt balansgång mellan allvar och humor. Bara för att dramatiken sker på språng så betyder det inte att den inte existerar. Ömheten och försiktigheten kommer fram i Alan Silvestris utomordentligt mäktiga musik, som går tillbaka till iden att använda musikaliska teman och blanda det med små diskreta mollnoter

I den fantastiska humorn så definieras karaktärerna bäst. Att man lyckats svetsa samman alla dessa personer utan att tumma eller komprimera personligheter är en stor bedrift. Självfallet får alla inte komma fram till talarpodiet, men essensen och häftan från samtliga karaktärer och deras långa resor är alltid närvarande.

Det är oerhört skickligt att lyckas väva ihop alla de eklektiska stilar som de tidigare filmerna etablerat. Ingen person känns felaktigt porträtterad, när allt flätas samman så blir det ett rent vansinne att se serietidningskaraktärer bli till mer än bara papperstunna hjältar.

Ett återkommande problem har varit Marvel filmernas brist på bra skurkar, något som verkar rättas till nu med Erik Killmonger från Black Panther. Thanos fortsätter denna positiva trend. Jim Starlins mäktiga karaktär har alltid varit en dödsdyrkande despot som i sin första inkarnation saknar vettig motivation eller substans. Den lila kolossen är i Infinity War en mångfacetterad, känslofull och kraftfull varelse som inte bara blir till en uttjatad djävulsgestalt som svisar huggtänderna och sticker folk med eldgaffeln. Josh Brolin gör en helt fantastisk insats som denna oväntat empatiska karaktär. Animeringen och ansiktets olika uttryck är fullständigt fantastiskt.

Med sig har Thanos fyra mardrömslika generaler, som alla är hämtade ur Jonathan Hickmans Infinity. Moderna skräckfilmer kan nog bara se på i avund då dessa monstruösa bestar orsakar ofrånkomliga mardrömmar, även för de allra äldsta.

037

Konungens återkomst

De återvändande och fundamentala karaktärerna i Marvel universumet är som alltid helt superba. Robert Downey Jr. får som alltid gå loss i sina sylvassa och sarkastiska uttalanden. Chris Hemsworth har tonats ned något från Thor Ragnarok och Pom Klementieffs Mantis har här blivit till ett charmtroll. Chris Evans är bra men karaktären är något stillastående och utan betydelse här. Men överlag så känns alla bekväma och tillfredsställda i sin roller, att de interagerar och agerar såhär väl ihop måste ses som en enorm insats från regissörerna och aktörerna, framförallt då manuset sägs har varit så hemligt att skådespelarna enbart fick ta del av de scener där de själva skulle medverka.

Tempot är en helt galen historia, andnöd uppstår redan en halvtimme in. Bromsarna har tagits bort och ersatts med helt släta hjul som snurrar så snabbt att man det bränner hål i asfalten. Allting rör sig så snabbt att det närmast orsakar kaloriförbränning. Infinity War använder sig av tvära kast och en ganska grovhuggen klippning, det är att jämföra med en bok och tydligt markerade kapitel. På så vis tillåter man korta andningspauser men strukturen är filmens största problem.

Detta tangerar vad en film faktiskt klarar av strukturellt. Den är så fylld att sömmarna nästan spricker, som fullproppad korv som innehåller så mycket godsaker att skinnet exploderar. Detta hade kunnat sluta i en total katastrof om innehållet varit mediokert. Varenda scen sitter dock som en smäck, och karaktärerna är som sagt makalösa.

Bästa liknelsen är med The Return Of The Kings ökända slut, de starka avbrotten visar på att filmen är lite för stor för sitt eget bästa. Kanske hade det blivit en bättre helhet om man geografiskt delat upp karaktärerna – likt George R.R Martin i den femte boken i A Song Of Ice And Fire (Game Of Thrones). Men då hade vi förmodligen behövt ett par extra filmer och flera utav filmens styrkor hade minskat avsevärt.

020

’’It’s Only Rock ‘n Roll (But I Like It)’

Inom matbranschen är diskrimineringen mot olika sorters mat nästan bortsuddad. En bra hamburgare från ett gatukök kan mäta sig med en stor middag på en lyxig Michelin krog. Kockar som Gordon Ramsay åker gärna runt om i världen och testar alla typer av kök, lyxiga som exteriört bedrövliga. Inom film så är denna typ av universell uppskattning inte densamma. Att påstå att superhjältar och stor action har kulturell betydelse är närmast tabu. Infinity War kommer inte ändra på någons åsikt kring vad Marvel skapat, det vore som att påstå att en nötallergiker kommer ändra uppfattning och genuppsättning bara för att denne serveras nötter för miljontals kronor.

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att synen av denna kavalkad av hjältar och popkulturella ikoner är precis lika tillfredställande som ett djupt emotionellt drama inramat av rå diskbänksrealism. Det må enligt etablissemanget vara filmvärldens motsvarighet till skräpmat, men det betyder inte att den inte smakar lika bra som den dyraste ’’fine dining’’ då den tillagas av mästare som Marvel Studios.

023

’’Time won’t take the boy out of this man’’

Överraskningarna för kalenderbitarna är ljuvliga, intensiteten och den fysiska påfrestningen är helt unik, och då allt är slut så måste jag ta ett djupt andetag och torka av bort handsvetten och byta ut mina genomblöta kläder.

När den fysiska manifestationen är så stark så måste någonting ha skett. En annan jämförelse kan vara med mellan konserter, det är inte en symfonisk spelning i konserthuset i Wien utan en dansfest på en gigantisk arena där tusentals besökare drabbas av masspsykos och dansar sönder betongfundamentet.

Aldrig tidigare har paradiset för oss nördar varit verkligare. Efteråt är jag så vimmelkantig av lycka att jag inte ens kan kommunicera verbalt, jag är fullkomligt förstörd, knäckt och förälskad i allt som har med detta universum att göra. Som Bruce en gång sade, ’’en man måste överge sina barnsliga drömmar och bli till en man där man kan drömma igen’’, detta är den nya drömmen…

Betyg 10/10

Filmspekulationer för 2018 Del 2

Publicerad den 1 februari, 2018 av bosstime55

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Fortsättning följer i del 3

Tankar och teorier kring Captain Marvel

Publicerad den 25 september, 2017 av bosstime55

VARNING: Spoilers kring allt som rör Captain Marvel/Carol Danvers, samt händelserna i serietidningarna Secret Invasion och Civil War

Captain Marvel eller Carol Danvers – hjälten som fick ett helt nytt liv och titel (tidigare Ms. Marvel) för fem år sedan i och med författarinnan Kelly Sue DeConnicks fantastiska porträtt.

DeConnicks gjorde allt rätt då hon satte Carol på kartan genom att visa upp ett stort allvar blandat med humor där hjältinnan får brottas med allt från att hantera sin huskatt till att göra tidsresor. Mixen är fenomenal och karaktärerna mycket sympatiska.

Tillsammans med fantastiska teckningar från David Lopez, Dexter Soy och Emma Rios blev denna följetong en av Marvels mest älskade. Själv kan jag bara instämma med hyllningskören, DeConnicks era är ett lysande exempel på hur kraftfulla och underhållande serietidningar kan vara som medium. Flera sekvenser och bilder har etsat sig fast för all framtid. De scenerna där där Danvers och Rocket Raccoon interagerar är klassiker i mina ögon.

Dags för filmen

Marvel Studios annonserade för tre år sedan att karaktären äntligen skulle få göra sin entre på vita duken och ställa sig bredvid de övriga ikonerna som Iron Man och Thor. Redan på förhand har Captain Marvel hamnat i blixtfokus av flera anledningar, men den främsta; det blir första gången Marvel låter en kvinnlig hjälte få sin helt egna film.

Projektet är fortfarande en bra bit borta, premiären är för närvarande satt till början av år 2019. Men vi har fått tillräckligt med intressanta detaljer för att jag återigen skall sätta mig ned med spåkulan och sno ihop lite funderingar.

Innan vi går igång med nörderi på högsta nivå, så skall vi vara helt ärliga och konstatera att våra tidigare teorier kring Marvels filmer (Captain America: Civil War och Spider-Man: Homecoming), visat sig vara lika korrekta som den gången Copernicus fick avslag på sin teori kring jordens rotation runt solen.

Så med det klargjort så ger jag mig i kast med ett par ideér och funderingar kring Captain Marvel, som förhoppningsvis visar sig vara något vettigare och mer i linje med verkligheten än tidigare.

Bakgrund

Kevin Feige – chefen för Marvel Studios, har (som alltid) varit enigmatisk i samtliga intervjuer med media kring filmen, men två saker står klara för tillfället.

I rak motsats mot tidigare rapporter, så kommer inte karaktärens ursprung ta sin plats efter Avengers: Infinity War – det sades även att Danvers på något sätt skulle ha en roll i Infinity War, något som regissören Joe Russo bestämt dementerat.

Filmen kommer utspela sig under 90-talet (ja, detta är tillräckligt för att kalla filmen för en ’’period piece’’). Det primära hotet kommer bestå utav den utomjordiska rasen Skrulls som ändrar skepnad och ser på övriga utomjordiska raser som ohyra.

’’And where have you been ?’’

Den självklara frågan som ställs är varför Carol Danvers inte framträtt tidigare ? Om nu karaktären varit ’’aktiv’’ sedan nästan tjugo år tillbaka, borde vi väl ändå hört om henne på något sätt ? Man klarar sig (bitvis) ur den logiska lucka genom Samuel L. Jacksons uttalande (från den första Iron Man ) om att Tony Stark inte är den enda superhjälten där ute, något som nu i efterhand kan ses som en indikation till att Captain Marvel varit närvarande tidigare. Sam Jackson skall också medverka i filmen.

DC och Warner Brothers har behövt tampas med samma problem då de introducerade Batman och Wonder Woman från ingenstans i sitt DCEU, där blev lösningen förödande.

Teorierna

Och så till vilka händelser Marvel Studios kan ta inspiration ifrån.

Innan karaktären fick titeln kapten bar hon enbart det ganska tunna namnet Ms. Marvel. Vissa av dessa berättelser är nu över trettio år gamla, något som för med sig ett stort arkiv att låna ifrån.

Jag tror att dessa två skeenden kan ge oss en viss insikt i vad som kan tänkas ske i filmen.

En av de mest kända händelserna från serietidningen är då Danvers förlorar sina förmågor, minnen och personlighet. Detta efter att Rogue (från X-Men) sugit ur henne allting genom att vidröra henne med sina blodigel krafter. Danvers lämnades som en bitter och förlorad människa som sökte efter sin förlorade identitet med hjälp av spritflaskan och självömkan.

I Captain Marvel tappningen från 2012, drabbades Carol av en form av hjärntumör som innebar att karaktären inte kunde flyga eller nyttja sina krafter utan att riskera att radera stora delar av sitt minne.

Carol har sin bakgrund i flygvapnet och ställer sig därefter gärna i ledet. Jessica Jones påpekar vid ett tillfälle att Danvers alltid har föredragit att ta order från högre ort.

En möjlighet kan vara att Carol Danvers – efter att ha fått sina förmågor, utför specialoperationer för den amerikanska staten eller S.H.I.E.L.D. Kanske även kosmiska utfärder ingår i arbetsuppgifterna, i de senaste årens serier har karaktären spenderat en stor del av sin tid ute i kosmos.

Väl där skulle man kunna spekulera kring att hennes frekventa användande av sina krafter leder till att tumören (eller liknande ) slår ut både minnet och förmågorna. Danvers blir fast i någon form av limbo, kanske en främmande planet utan möjlighet att ta sig tillbaka till jorden ?

Guardians Of The Galaxy och Captain Marvel har flera gånger slagit sig samman för att bekämpa diverse hot. Och med den tredje delen i sagan om Peter Quill, Gamora och Rocket kanske vi får se en sammanslagning ?

En annan teori – som verkar vara mer aktuell, är att Danvers fastnat i the microverse, den mycket psykedeliska platsen vi fick se i slutet av Ant-Man. Vissa spekulerar kring att uppföljaren Ant-Man And The Wasp kan vara första steget till att introducera karaktären.

Marvels starkaste hjälte

Kom ihåg att Infinity War bara är den första delen av den här ’’slutklämmen’’, och från vad vi har hört så verkar samtliga hjältar åka på rejält med stryk i första omgången. Blir Captain Marvel avgörande för seger ? Kevin Feige har klargjort att Captain Marvel är den mest kraftfulla hjälten de någonsin introducerat.

När det kommer till annonseringen av Skrulls, så kan det indikera att dessa ständiga antagonister kan bli nästa stora skurkhållpunkt för framtida Marvel-filmer. I Secret Invasion – från serietidningarna, infiltrerar Skrulls samtliga delar av jordens infrastruktur. De imiterar och byter ut flera av de mest välkända hjältarna, däribland Elektra och Spider-Woman.

Marvel Studios har redan ett enormt persongalleri där någon mycket väl redan kan vara en Skrull. Om så visar sig vara fallet så är det nog inte helt osannolikt att en mindre figur – som vi har stiftat bekantskap med, redan blivit utvald att hålla hundhuvudet som Skrull, inte helt olikt från hur Captain America: The Winter Soldier slog sönder S.H.I.E.L.D.

En milstolpe

Kelly Sue DeConnicks nytändning av Captain Marvel är närmast en milstolpe för kvinnliga hjältar, serien är en varm, rolig och medryckande berättelse som tar läsaren genom en episk resa från vår egen jord rakt ut i rymden. Genom DeConnicks fantastiska berättande blev detta genast en karaktär att älska.

Jag ställer mig fortfarande en smula skeptisk till valet av Brie Larson i huvudrollen. Inte ens hennes Oscarsbelönade porträtt från Room fick mig att höja på ögonbrynen. Men Marvel Studios har gjort guld av de mest galna premisser – som Guardians Of The Galaxy eller Doctor Strange, att jag är villig att ge dem ett frikort fram tills premiären.

Det är fortfarande två år kvar tills vi får se filmen, men än så länge är detta ett av Marvel Studios mest intressanta projekt och det skall bli mycket spännande att följa utvecklingen.

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Publicerad den 13 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

McAdams är fortfarande filmens svaga kort

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen

Publicerad den 4 juni, 2017 av bosstime55

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’’

Skurken Dormammu i högtravande storform

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar.

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Marvel Comics