Summering: En Pedro Almodóvar i högform leverar exakt och vass dramatik som ackompanjeras av ett gudomligt yttre. 

Det är inte Pedro Almodóvars mest originella skapelse, men Smärta Och Ära är kanske den spanska superregissörens mest precisa, detaljerade och vackra kreation på åratal. Efter ett par förvirrade år, med ljumma projekt som The Skin I Live In, I’m So Excited och Julieta, så verkar Almodóvar ha funnit sin inspiration – och energi, ännu en gång. 

Inledningsvis så kan berättelsens brist på sann originalitet tyckas vara ett alltför stort hinder att överkomma. Stora delar av Smärta Och Ära påminner om en mindre desillusionerad och sötsliskig version av Giuseppe Tornatores Cinema Paradiso, kontra de excentriska och bubblande filmer som Almodóvar är mest känd för. 

Brave New World 

Även om exempel som Tala Med Henne eller Allt Om Min Mamma har becksvarta undertexter, så har Almodóvar alltid hanterat sitt filmskapande med en stor mängd värme. Men denna gång så är inte målet att få publiken att skratta och gråta växelvis, Smärta Och Ära hör till det mest strama och exakta som Almodóvar regisserat. Tex så är ett av Almodóvars mest klassiska kännetecken – ett stort antal starka kvinnliga roller – inte ens i närheten lika närvarade denna gång. Istället så får Antonio Banders ensamma och bräckliga karaktär stå i centrum. 

För en sekund eller två så kan man ana ugglor i mossen, är det två timmar av surmulen diskbänksrealism som väntar ? Där den gråa och lite bistra uppsynen kan verka frånstötande så dröjer det inte länge innan Almodóvar drar igång på högvarv och överöser publiken med sin briljanta personregi, fantastiska dramatik och underfundiga humor. För oavsett hur grått och mörkt det kan verka, så finns det en hoppfullhet och optimism som ständigt värmer publiken utan att kännas naiv eller påträngande. 

Makalös bildkomposition 

Visuellt så har det skett stora förändringar, Almodóvar har aldrig varit överdrivet bekymrad med att skapa ett mångbottnat bildspråk i sina tidigare filmer, men att påstå att tex Volver eller Brustna Omfamningar inte är behagliga att se på vore ett massivt falsarium. Men Smärta Och Ära fullkomligt sprakar visuellt, framförallt så återfinns en monumental känsla för detaljer och symmetrisk komposition som vi aldrig tidigare sett Almodóvar använda. Varenda scen är strålande vackra och fotot är så skarpt och glasklart att ett par sekvenser ser att vara målade konstverk från valfritt kvalitets museum. 

Att berättelsen är bekant blir ett allt mer betydelselöst problem, än vad som först verkar vara fallet. Framförallt så tillför Almodóvar en otrolig intensitet som gör de mest simpla av scener till en gastkramade njutning. Antonio Banderas och Penélope Cruz må stå som affischnamn, men Almodóvar har alltid varit en mästare på att sy ihop perfekta ensembler som alla agerar på högsta nivå. Asier Etxeandia – i rollen som fallen filmstjärna, är minst lika minnesvärd som de stora affischnamnen. 

Fantastiskt skådespeleri 

Både Banderas och Cruz visar upp ett mod – som hos Almodóvar leder till tidigare outforskade territorium. Penélope Cruz har genom sin karriär åkt berg – och dalbana, både vad beträffar kvalitén på de filmer hon medverkat i, samt hennes rolltolkningar. Men då hon får återvända hem till sitt hemland och återförenas med sin bundsförvant Almodóvar, så slår det gnistor om Cruz. 

Karaktärer som Raimunda är fullkomligt briljanta och exemplifierar hur genialisk Cruz kan vara då hon inte delegeras till att göra sig till åtlöje i vulgärt skräp som Sahara eller Bandidas. Denna gång så vågar Cruz ta nästa steg som aktör, perioden som eldfängda och sensuella samt emotionella krigare är förbi, istället så tar Cruz på sig en mer tillbakadragen och bedagad roll som hårt arbetande moder. Banderas gör detsamma, med grått hår och en mager kropp, så gör Banderas ett porträtt som både är skört men aldrig ömkligt.

Knöligt slut 

Men Smärta Och Ära är precis som sin titel inte utan vissa krämpor. Den igenkännbara berättelsen – med en nedgången auteur, har setts alltför många gånger, och där filmens – absoluta, klimax är snillrikt, så stagnerar själva upptakten mot slutet flera gånger, något som gör den tredje akten blir aningen ointressant. 

Hur som helst är detta inte tillräckligt för att sänka Smärta Och Ära, en film som visar att Almodóvar har så mycket kvar att ge sin publik. Sammantaget är det inget annat än strålande och utan tvekan en av årets absolut bästa filmer. 

Betyg 8/10