Etikettarkiv: Pedro Almodovar

Smärta Och Ära Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: En Pedro Almodóvar i högform leverar exakt och vass dramatik som ackompanjeras av ett gudomligt yttre. 

Det är inte Pedro Almodóvars mest originella skapelse, men Smärta Och Ära är kanske den spanska superregissörens mest precisa, detaljerade och vackra kreation på åratal. Efter ett par förvirrade år, med ljumma projekt som The Skin I Live In, I’m So Excited och Julieta, så verkar Almodóvar ha funnit sin inspiration – och energi, ännu en gång. 

Inledningsvis så kan berättelsens brist på sann originalitet tyckas vara ett alltför stort hinder att överkomma. Stora delar av Smärta Och Ära påminner om en mindre desillusionerad och sötsliskig version av Giuseppe Tornatores Cinema Paradiso, kontra de excentriska och bubblande filmer som Almodóvar är mest känd för. 

Brave New World 

Även om exempel som Tala Med Henne eller Allt Om Min Mamma har becksvarta undertexter, så har Almodóvar alltid hanterat sitt filmskapande med en stor mängd värme. Men denna gång så är inte målet att få publiken att skratta och gråta växelvis, Smärta Och Ära hör till det mest strama och exakta som Almodóvar regisserat. Tex så är ett av Almodóvars mest klassiska kännetecken – ett stort antal starka kvinnliga roller – inte ens i närheten lika närvarade denna gång. Istället så får Antonio Banders ensamma och bräckliga karaktär stå i centrum. 

För en sekund eller två så kan man ana ugglor i mossen, är det två timmar av surmulen diskbänksrealism som väntar ? Där den gråa och lite bistra uppsynen kan verka frånstötande så dröjer det inte länge innan Almodóvar drar igång på högvarv och överöser publiken med sin briljanta personregi, fantastiska dramatik och underfundiga humor. För oavsett hur grått och mörkt det kan verka, så finns det en hoppfullhet och optimism som ständigt värmer publiken utan att kännas naiv eller påträngande. 

Makalös bildkomposition 

Visuellt så har det skett stora förändringar, Almodóvar har aldrig varit överdrivet bekymrad med att skapa ett mångbottnat bildspråk i sina tidigare filmer, men att påstå att tex Volver eller Brustna Omfamningar inte är behagliga att se på vore ett massivt falsarium. Men Smärta Och Ära fullkomligt sprakar visuellt, framförallt så återfinns en monumental känsla för detaljer och symmetrisk komposition som vi aldrig tidigare sett Almodóvar använda. Varenda scen är strålande vackra och fotot är så skarpt och glasklart att ett par sekvenser ser att vara målade konstverk från valfritt kvalitets museum. 

Att berättelsen är bekant blir ett allt mer betydelselöst problem, än vad som först verkar vara fallet. Framförallt så tillför Almodóvar en otrolig intensitet som gör de mest simpla av scener till en gastkramade njutning. Antonio Banderas och Penélope Cruz må stå som affischnamn, men Almodóvar har alltid varit en mästare på att sy ihop perfekta ensembler som alla agerar på högsta nivå. Asier Etxeandia – i rollen som fallen filmstjärna, är minst lika minnesvärd som de stora affischnamnen. 

Fantastiskt skådespeleri 

Både Banderas och Cruz visar upp ett mod – som hos Almodóvar leder till tidigare outforskade territorium. Penélope Cruz har genom sin karriär åkt berg – och dalbana, både vad beträffar kvalitén på de filmer hon medverkat i, samt hennes rolltolkningar. Men då hon får återvända hem till sitt hemland och återförenas med sin bundsförvant Almodóvar, så slår det gnistor om Cruz. 

Karaktärer som Raimunda är fullkomligt briljanta och exemplifierar hur genialisk Cruz kan vara då hon inte delegeras till att göra sig till åtlöje i vulgärt skräp som Sahara eller Bandidas. Denna gång så vågar Cruz ta nästa steg som aktör, perioden som eldfängda och sensuella samt emotionella krigare är förbi, istället så tar Cruz på sig en mer tillbakadragen och bedagad roll som hårt arbetande moder. Banderas gör detsamma, med grått hår och en mager kropp, så gör Banderas ett porträtt som både är skört men aldrig ömkligt.

Knöligt slut 

Men Smärta Och Ära är precis som sin titel inte utan vissa krämpor. Den igenkännbara berättelsen – med en nedgången auteur, har setts alltför många gånger, och där filmens – absoluta, klimax är snillrikt, så stagnerar själva upptakten mot slutet flera gånger, något som gör den tredje akten blir aningen ointressant. 

Hur som helst är detta inte tillräckligt för att sänka Smärta Och Ära, en film som visar att Almodóvar har så mycket kvar att ge sin publik. Sammantaget är det inget annat än strålande och utan tvekan en av årets absolut bästa filmer. 

Betyg 8/10 

Carmen Och Lola Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Stel och tråkig historia om omöjlig kärlek. 

Med sin gladlynta affisch så är det lätt att ursäkta den som tror att det väntar ett dramatiskt men ändå roligt relationsdrama i bästa Pedro Almodóvar-stil. Carmen Och Lola visar sig istället vara en gråmulen, glåmig och torr berättelse om omöjlig kärlek, som trots sina försök att framstå trovärdig och genuin, faller på ett manus fullt av klyschor. 

Berättelser om omöjlig kärlek har haft en lika stor plats i dramatikens historia som konflikter eller tragedi. Den har porträtterats på otaliga sätt, i alla tänkbara konstformer som film, teater, litteratur och musik. Carmen och Lola drar initialt tankarna åt Lukas Moodyssons Fucking Åmål, med två unga kvinnor i huvudrollerna, där bägge är osäkra på sin sexuella läggning. 

Precis som för Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg, så är berättelsens duo vitt skilda människor. Rosy Rodriguez som spelar Carmen är utåtriktad och social, medan Lola – spelad av Zaira Romero är skygg, tystlåten och osäker. Att slå ihop två personliga motpoler är inte heller något revolutionerande, och denna fortsatta brist på originalitet blir filmens oundvikliga fall. 

Undangömd kultur 

Genom att låta samtliga av filmens karaktärer vara romer, så fanns möjligheten att låta oss få en inblick hos en folkgrupp som mer eller mindre ignorerats av filmmediet. De bästa regissörer lyckas med att ge publiken insikt och empati gentemot de människor vi möter, även om deras kulturer och normer är främmande för oss. Ken Loachs En Öm Kyss, är ett lysande exempel på svår kärlek, där kulturer krockar med varandra. Men där Loach är en mästare att engagera sin publik och skapa sympatiska karaktärer, så är Arantxa Echevarría bara en hoppfull amatör som enbart har en enda film i bagaget. 

Den romska kulturen används mest som en ställföreträdare för att skapa friktion i romansen. Det hade lika gärna kunnat handla om förbjuden kärlek i ett amish samhälle.  

Risigt utkast 

I mångt och mycket så är hela Carmen Och Lola ett risigt utkast som varken känns genomtänkt eller relevant. För att återknyta till Almodóvar, så har denne visat hur man kan blanda kolsvart dramatik med än mörkare humor. Om Echevarría hade valt att lätta på trycket, och porträttera svårigheterna med fler nyanser, så hade det gått att förlåta att hela manuset är både förutsägbart och avslaget.  

Och då man skall porträttera eldfängd och gränslös kärlek mellan de båda huvudpersonerna, så görs det med samma finkänslighet som då en rivningskula demolerar ett ruckel. Alla motgångar, hinder och kriser känns krystade och uppenbara. 

Ett silikonimplantat 

I sin överdrivna och klena final så försöker man dessutom liva upp filmen med hjälp av båtlaster av dagisdramatik som helt och hållet underminerar Echevarrías föreställning om att skapa ett mänskligt och jordnära drama. Carmen Och Lola vill vara insiktsfull och emotionellt drabbande, men lyckas framstår lika genuin som ett silikonimplantat. 

Betyg 4/10   

Alla Vet Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Frustrationen når sällsynta höjder när Asghar Farhadi ignorerar grundläggande logik och reducerar ett proffs som Penélope Cruz till en monoton lipsill. 

En Separation hade premiär för åtta år sedan. Det blev en det årets mest omtalade och hyllade filmer, året därefter vann den en Oscar för bästa utländska film, den första någonsin för en Iransk film. En filmisk inblick i havererande äktenskap hör inte till det mest originella som visats på film, Ang Lee och Ingmar Bergman har båda närmat sig detta outtömliga ämne. En Separation fick en säregen karaktär i och med dess iranska ursprung, ett land – som de flera av oss i väst -automatiskt, associerar med fasansfulla övergrepp mot lokalbefolkningen. Asghar Farhadi – regissören, undvek att placera filmen i en allt för politisk kontext, ett fåtal noga utvalda människoöden var istället det enda som var av intresse för filmen. 

Även om miljön och filmens skådespelare var främmande, så fann jag hela projektet något ointressant. Utanför Teherans befolkade gator, så var karaktärsarbetet och dess berättande, starkt  influerat av snarlika västerländska filmer. 

Tillslut blev hela filmen  enbart en främmande kuliss, medan själva innehållet tangerade slentrian och förutsägbarhet. Men framgångarna har tillåtit Farhadi att snabbt expandera sitt arbete som regissör. Hela två filmer har hunnits med sedan genombrottet 2011, The Past och The Salesman, varav båda mottogs väl men långt ifrån lika entusiastiskt som En Separation. 

Vässad penna och linjal 

Alla Vet tar Farhadi till Spanien och mer exakt Torrelaguna – en liten stad utanför Madrid. Med sig har han nu megastjärnorna Penélope Cruz och Javier Bardem. Miljöombytet till denna pittoreska och måttligt idylliska stad, ser helt strålande ut i Farhadis händer. Filmeninleder med närbilder på innandömet av en kyrkklocka, vartenda kugghjul filmas nära och ingående. Precis så noggrant och exakt känns Farhadis tekniska kunnande. Fotot har en diskret grönton samt en oerhörd skärpa, detta får konturer och karaktärer att verka vara formgivna med linjal och vässad blyertspenna. 

Och det genomgående solida hantverket får en ofokuserad och virrig inledning att framstå något mer lockande än den har någon rätt att vara. Men detta förspel är knappast indikativt för resten av filmen och Farhadi dras snart till berättelsens dramatiska innehåll. Dramatik och relationer – mellan människor i kris, är bekanta  för både Farhadi, Cruz och Bardem, det kraftfulla radarparet inleder med rolltolkningar som bär deras klassiska signum – stor scennärvaro och kraftfull karisma. 

Två sidor av ett mynt

Bardem har uppnått stora framgångar i både engelskspråkiga filmer samt inhemska spanska produktioner. Cruz har å andra sidan inte haft det lika lätt då hon övergett sitt modersmål. Den stela och platta Penélope Cruz – som medverkar i vedervärdigt skräp som Sex And The City 2 och The Counselor, blir en aktör i världsklass då hon får komma hem till Spanien och arbeta med regissörer som Pedro Almodóvar. 

Och om Farhadi hade valt att nyttja Cruz och Bardem, och inte omvandla filmen till en riktigt rutten thriller, så hade slutresultatet var betydligt mer tillfredställande. När alla spelpjäserna – tillslut, står bordet, antar filmen en skepnad som påminner om gräsliga såpor som kan ses på kabel-TV under dagtid. 

Mogens Rukov – som skrev manuset till Festen tillsammans med Thomas Vinterberg och senare  undervisade på det danska filminstitutet, talade om att göra filmer med en naturlig historia. Händelserna måste vara trovärdiga och naturliga. Katalysatorn – som måste förr eller senare inträda för att på så vis skaka om i berättelsen, måste – därmed, vara minst lika trovärdig som resten av filmen. Det gäller att hitta en väg, som varken är krystad eller för tillrättalagd. Dessa viktiga regler och rekommendationer bortser Farhadi ifrån.

När helt går in för att bli en thriller, så börjar Farhadi slarva, både som manusförfattare och regissör. Rationalitet får ge plats åt logiska luckor som knappt skulle vara godtagbara i en fantasy film. 

Cruz far till Sahara 

Manuset är inte bara långsökt – ur en narrativ synpunkt, varenda karaktärer i filmen känns ofärdiga, platta och utan någon substans. Bardem är den enda av skådespelarna som lyckas navigera detta snåriga buskage. Pénelope Cruz klarar sig sorgligt nog inte. 

När Cruz är på topp, så besitter hon ett djävlar anamma som kan flytta på berg. Istället för att utnyttja karisman, styrkan och swaggern, så reduceras Cruz till ett hysteriskt nervvrak som aldrig berör, efter ett tag blir alla desperata tårar och hysteriska utfall bara irriterande. Cruz absolut svagaste sida som skådespelerska, är då hon närmar sig ren och skär melodram, och det farliga  området är där hon placeras och förblir genom hela filmen. Trots att rollen är spansktalande, så är detta nästan lika monotont som då hon medverkade i fiaskot Sahara. 

De bästa av thrillers överraskar och konfunderar, upplösningen bör vara klurig men inte befängd. Alla Vet utgår snarare från brädspelet Cluedo, där själva mysteriet avverkas stelt och systematiskt, eftersom ingen av karaktärerna är särskilt intressanta så blir händelserna mest ointressanta. Speltiden på lite drygt två timmar, borde ge gott om utrymme att båda fördjupa sig i scenariot,  men största delen av dessa timmar blir enbart seg och menlös utfyllnad. 

Filmmaking For Dummies

I ett försöka att rädda sin film, så verkar Farahdi ha köpt ett exemplar av boken Filmmaking For Dummies. Sedan pressar han in allt mellan himmel och jord för att försöka få liv i denna – sedan länge, döda film. Vi får ett vedervärdigt potpurri där de mest klichéartade verktygen tas fram ur någon dammig gammal låda. Ångest, skrikiga bråk, misstro samt litervis med rött vin som förtärs så fort det finns tillfälle. Desperationen är så uppenbar att det nästan blir plågsamt för både publik och alla inblandade. 

Inte ens i den sista akten så lyckas man knyta ihop säcken. Hela slutklämmen kommer ge alla former av god grundläggande logik en hjärtattack av episka proportioner. Med en sådan ensemble som står till förfogande, plus en sällan skådad goodwill från filmindustrin, samt kritiker, så är slutresultatet helt oacceptabelt dåligt. För att parafrasera Leonard Cohen – ’’ Everybody knows the film is rotten…’’ 

Betyg 2/10