Vi fortsätter på Star Wars temat.

Jag känner att den måste hängas ut och piskas hårt. Return Of The Jedi, filmen som flyr undan filmvärldens lieman och fortfarande får stoltsera som en värdig del av det gamla gardet av klassiker med A New Hope och Empire Strikes Back.

Episod 1,2,3 är de riktiga slagpåsarna i familjen, de vet vi alla. Jag tror inte att det behöver skrivas en enda ynklig stavelse till om det som tragiskt nog är officiell kontinuitet för all framtid. Det fanns långsökta drömmar från min egen sida om att Disney skulle köra en motorsåg över precis allt som bar siffrorna ett till tre – utplåna dem från den officiella ’’canonen’’ som en stråle från dödstjärnan. Då skulle vi kanske,kanske kunna sluta påminnas om den pinsamma romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman, de urusla manuskripten, Jar Jar Binks, flodvågen av dåliga specialeffekter och,och…. Nej jag ger faktiskt upp med att lista fler otäckheter. Att detta fortfarande får vara en del av Star Wars-serien är en ondska större en hela det samlade rymdimperiet.

De som haft modet och styrkan kvar att älska Star Wars helt villkorslöst trots dessa otyg, förtjänar samtliga av de där medaljerna som hängs på Harrison Ford och Mark Hamill i slutet av A New Hope. Från att ha varit fascinerande,spännande och vackert föll allt ned till en tragisk soppa av beskrivna minus.

Men jag har alltid vidhållit iden att förfallet inte kom genom The Phantom Menace, för mig började det redan med Episode 6. Det var den första Star Wars filmen som jag fick se. Innan dess hade min kommunikation med serien enbart varit genom leksaker och de parodiskt usla svenska ljudböckerna. Det var Return Of The Jedi som blev den första introduktionen, något som i efterhand bara kan ses som en stor personlig sorg. Star Wars hade nog fått behålla mer av mitt hjärta och min själ om jag hade börjat regelrätt med A New Hope. Men detta var en tid utan IMDB och utan rabatter på Discshop. Att få tag i Star Wars på VHS under mitten av 90-talet var lika svårt som att finna något positivt i prequel-trilogin. Return Of The Jedi var det som fanns och där fick det bära av.  

Och efter att ha ruvat på filmen i åratal, kan jag bara konstatera att det inte finns mycket avfyra lasersalvor för. Jag vet inte hur många ljussablar jag kommer få igenom bröstkorgen för att skriva det här, men sanningen är den att jag inte tål Return Of The Jedi. Hela filmen är som en stor förvarning om vad som skulle komma sexton år senare. Projektet påminner mig om en lekstuga – fåniga karaktärer som kejsaren och Ewoker introduceras, favoriter som Boba Fett oskadliggörs på de mest patetiska vis, lägg sedan till otroligt kantig och torr regi från regissören Richard Marquand, ännu sämre dramatik och ett ytterst otillfredsställande klimax.

Filmen var kaotisk redan i sin förproduktion. Lucas hade just lämnat de stora fackföreningarna i Hollywood efter en dispyt angående för och eftertexter till Empire Strikes Back. Här kommer det som de flesta ser som det största offret i det löjliga bråket – Steven Spielberg kan inte tas sig an projektet då han inte får regissera åt någon som står utanför regissörsfacket. Istället faller jobbet på Marquand som varken hade erfarenhet av större produktioner eller specialeffekter. Stilen som går igenom Return Of Jedi  är torr,stel och väldigt platt. Lekfullheten som genomsyrade de första två filmerna är som bortblåst. Marquand verkar tro att han regisserar Shakespeares Macbeth. Det är överdramatiserat, pompöst och svulstigt.

Sägnen går också att Lucas själv fick hoppa in och styra upp filmen då Marquand var så komplett oförmögen att hantera alla bollar i luften. Detta kan vara ännu en god förklaring till filmens lägre kvalitet. Mycket av det som skulle fräta sönder 2000-tals filmerna finns här i sin linda. Bristen av energi, gråa karakteriseringar och allmänt trams.

Styrkorna finner vi i de fortfarande imponerande rymdstriderna, av någon anledning verkar Marquand trivas bättre med att regissera plastmodeller över aktörer. Dessa delar hör till trilogins stiligaste.

Men det här är ingen recension, det är ett gnälligt klagobrev. Vi kan aldrig få ett svar på om filmen hade blivit seriens starkaste om Spielberg fick ta kommandot. Vi vet att Spielberg inte direkt hade sin mest bekväma av period under tidigt 80-tal, med den självuttaldde avsmaken för Indiana Jones And The Temple Of Doom och hans plågsamma skilsmässa, jag vet inte om Hook i rymden hade varit ett trevligare alternativ än det vi står med idag.

Men det hade antagligen funnits en Billy bokhylla bara för Star Wars böcker i hemmet om jag hade sett A New Hope eller diamanten Empire först, då hade pojkdrömmen inte vuxit upp och blivit cynisk. Istället blev det Ewoker och högtravande drama, något som förmodligen fick den där riktiga frenetiska Star Wars älskaren att stanna i en galax långt, långt borta.  

”This film is not fully operational !”