All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Om vi fått ett par ytterligare perspektiv och ett bättre hantverk hade vi haft en helt superb inblick i en av kulturhistoriens mest kända och aktade personer. 

Bara för en månad sedan så gick dokumentären om Whitney Houston upp på svenska biografer. Houston kallades för poppens drottning och blev en sorts modell för den moderna sångdivan. Om nu sångerskan från New Jersey – i toppform, var nutidens kvinnliga gigant, så var Maria Callas den som uppfann hela konceptet om en skönsjungande primadonna. Maria Callas är inte bara historia, hon är en del av DNA-strängen för nutidens mest älskade artister. 

Whitney var en högst ordinär dokumentär – till sättet, som använde sig av traditonella inslag. Maria By Callas går åt motsatt håll med lite mer okonventionella metoder som skall få oss att komma nära dokumentärens huvudperson. Andra dokumentärfilmer intervjuar ett stort antal individer som på något sätt har anknytning till ämnet. När det fungerar så kan publiken få en bra insyn i personen och händelserna som formade eller deformerade deras liv. 

’’My friends are gone and my hair is gray’’

Maria By Callas tar bort ’’överflödiga’’ intervjuobjekt eller externa synvinklar. Med hjälp av privata videofilmer, brevväxlingar och annat svårtillgängligt material, så lyckas man ge de dokumentära bilderna – från TV inslag, en helt annan innebörd. Callas var inte bara flitig och ihärdig som artist, hennes brev till vänner och bekanta är långa, emotionella och utlämnande. 

De filmklipp där operadivan förföljs av media och häcklas för inställda framträdanden, blir djupt besvärande och tragiska då Callas berättar om sitt lidande och kompletta maktlöshet inför detta drev. Vid visa tillfällen kan man tro att det handlar om ett välregisserat drama, så pass slående och träffsäkra är de upplysningar vi får i kombination med bilderna å en person som fly kameror och påträngande frågor. Detta är startperioden för en era då kändisskap blev en acceptabel del för det allmänna intresset. 

Flera TV-intervjuer har också tagits fram och där får vi en bild av Callas som en eftertänksam, driven och förvånande ödmjuk människa. Föreställningar om att den typiska operadivan alltid är en narcissist, klubbas omedelbart ned, tillskillnad mot dagens mediatränade celebriteter så är Callas genuin och väldigt ärlig i sina svar och observationer.   

’’I’m just paying my rent every day in the Tower of Song’’

Att det är intimt och mycket närgånget råder det alltså inget tvivel om. Men då man helt valt att fokusera och zooma in på Callas psyke och tankevärld, så förloras en behövlig kontext som ger andra dokumentärer dimensioner och perspektiv. Callas var beryktad som en svår person, med ett eldigt temperament och hårda nypor. Filmen framställer detta som en biverkning av utmattning, irritation och desperation. Men det vore fördelaktigt om fler hade kunnat berätta och beskriva Callas, detta för att få en bättre överblick. 

Debutanten Tom Volf är tydligt orutinerad då det kommer till själva presentationen, ofta tillgriper man montage och snabba klipp där vi kastas mellan olika turnédestinationer, städer och människor. 

Volf vill visa hur Callas omänskligt intensiva turnerande dränerar henne på ambition och ork, något som gör att det kan bli förvirrande att vet vart och när vi befinner oss. Ibland kan det handla om flera årtionden som avhandlas i ett par korta minuter. Av någon anledning så har man beslutat att sätta alla årtal och platser högst upp i kanten med minimal textstorlek. 

De brev som Callas skrev till närstående blir den klassiska berättarrösten, där själva innehållet är drabbande så är själva framförandet – utav den franska skådespelerskan Fanny Ardant, distraherande. Det känns som att lyssna på en sagoboksberättare där man hela tiden försöker understryka sorg och saknad. Inhållet talar sitt tydliga språk och denna klumpiga presentation irriterar. 

’’Born with the gift of a golden voice’’

Sedan så fullkomligt frossar man i det arkiv av filmer som öppnats upp. Callas röst och scennärvaro skulle flera moderna operasångare sälja sin själ för. De bilder och filmer som används har restaurerats och all form av distorsion har avlägsnats från ljudspåren. Men detta förändrar inte det faktum att filmerna är bedrövliga  – flera av dem har ett perspektiv som filmar rakt in i ridån och är så lågupplösta att en enkel stillbild hade varit att föredra. Alla de här småfelen blir alltför problematiska för att helt och hållet kunna uppslukas av berättelsen. Att bara sluta ögonen och lyssna rekommenderas starkt.

Maria By Callas ger oss en strålande inblick i en utav kulturhistoriens största personligheter. Flera visuella detaljer hade gärna fått förändras och ett ännu större omfång hade gjort upplevelsen ännu bättre. Men en såhär intim studie av en sådan dignitet är minst sagt imponerade. 

Betyg 7/10