All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2021
Summering: Mer action och mindre skräck då John Krasinski återvänder med uppföljaren till en av de mest omtalade skräckfilmerna på år och dagar.
Ibland känns det som att den moderna skräckfilmen har två olika lägen. Antingen så är det blodsdrypande, frånstötande och – överfyllt, med ’’hoppa till-effekter’’ se The Nun eller Saw. Den andra sorten är en svårmodig och krånglig sorts film som gärna tar sig tid och bibehåller en påtaglig kyla och distans mot publiken, ett bra exempel på detta är den omtalade Hereditary med Toni Colette i huvudrollen. A Quiet Place och dess uppföljare, som innovativt nog döpts till Part II, placerar sig någonstans mellan dessa två poler, den undviker att vältra sig i det groteska och motbjudande, men blir därefter inte heller pretentiös eller högmodig.
Ekonomiskt och intäktsmässigt så är skräckfilmen också det närmaste filmindustrin har till ett jättelikt lotteri. Då lyckan är framme så kan framgångarna vara obegripligt stora, A Quiet Place var just en sådan unik vinstlott. Med en budget på knappt 17 miljoner dollar, lyckades man att håva in imponerande 340 miljoner dollar. En uppföljare var därmed oundviklig, och för John Krasinski, som både regisserade och medverkade i filmen, blev den lilla vanten till en kostym och en uppföljare var därför helt oundviklig.
Trots dessa framgångar så har Krasinski, enligt uppgift, varit reserverad vad gäller att skapa en uppföljare. När regissörer eller kreatörer tvekar, vad gäller att återvända till ett tidigare projekt, så är det vanligtvis en indikation på att något inte stämmer. Se bara till Sam Mendes och dennes arbete med James Bond-filmen Spectre, som i kontrast till den mästerliga Skyfall knappt förtjänade att putsa sin föregångares gummistövlar. Men Krasinski är varken trött eller utan inspiration vad A Quiet Place Part II anbelangar, istället så svidar han om och förvandlar uppföljaren till en klart mer energisk och actionbetonad produktion som gör sitt bästa att inte förlita sig på de tidigare framgångarna. Krasinski vill denna gång skapa en mer intensiv film, vilket resulterar i en upplevelse som många gånger är diametralt motsatt mot den syrefattiga och tunga stämningen från den första filmen. De utdragna och långsamma stunderna av obehag finns kvar, men de är långt ifrån lika centrala som sist. Istället så skapas en blodröd intensitet där stress, adrenalin och oerhörd brutalitet står i första ledet. Det finns ett sorts ordnat kaos genom hela filmen, isolering och tystnad omges av fruktansvärd ångest och terror, detta högtryck gör Part II till en tryckkokare som är på bristningsgränsen till att explodera.
Ett ledmotiv för hela berättelsen verkar ha varit det klassiska begreppet där den jagade blir till jägaren. Där man tidigare kuvade sig för hotet så vågar man nu möta det, oavsett om överlevnadschanserna är oerhört små. A Quiet Place Part II är också visuellt mer tilltalande än sin föregångare. De klassiska skräckklyschorna, med obefintlig ljussättning och trånga utrymmen, byts ut mot dagsljus och relativt öppna ytor, detta blir ett visuellt stöd för att markera att filmens protagonister befinner sig i en ny fas vad gäller att överleva. Emily Blunt må inte ha mycket att säga men i ett par korta ögonblick så utstrålar hon en fantastisk moderlig värme som känns genuin, något som är essentiellt då familjerelationen är vital för att skapa ett emotionellt ankare i en film där dialog i stort sett är obefintlig. Millicent Simmonds och Noah Jupe är också starka i sin roller som Blunts barn och de kompletterar varandra väl med ett mycket känsligt och lågmält skådespel. Men filmens verkliga stjärna är Cillian Murphy, i en nedtonad, tragisk och utmärglad roll så levererar Murphy en av sina allra starkaste rolltolkningar som på ett sublimat sätt demonstrerar hopplöshet och förfall utan några som helst överdrifter.
Faktumet att Krasinski vägrar att släppa taget om tystnaden och det subtila är lika imponerande som sist. Skådespelarensemblen tvingas gestikulera och framhäva sina känslor genom kroppsspråk, något som är precis lika effektivt som sist. Den oerhörda terrorn och frustrationen i att inte kunna uttrycka sig verbalt blir en minst lika stor psykologisk påfrestning som det ständiga monsterhotet. Det är svårt att inte dra tankarna åt den geniala U2 låten ’’Running To Stand Still’’, där låtens huvudperson tvingas att gråta utan att snyfta, prata utan att tala och skrika utan att höja sin röst. De kanske mest nervpirrande scenerna är då karaktärerna genomgår obeskrivlig smärta, både emotionellt och fysiskt, och hur de måste lägga band på sig själva och helt kväva sitt behov att ventilera. Att de normala medlen för kommunikation och förmedlande av känslor är helt uteslutna, skapar en tragisk och otäck parallell med vårt nuvarande pandemi-samhälle, där mänsklig beröring och närhet har fått ställa sig åt sidan.
Som en ren adrenalinrush är A Quiet Place Part II helt strålande, flera tillfällen får pulsen att rusa och gör om biografluften till en laddad och tjock massa som kväver publiken. Men som med många adrenalinrusher så är en rekyl oundviklig. Tyvärr så lyckas man inte bibehålla tempot och intensiteten hela vägen fram till målsnöret. Mot filmens mitt så verkar Krasinski bli osäker och börjar iscensätta rena repriser av de skräckscenarion vi upplevde från föregångaren. Det finns fortfarande en stor elegans i dessa stunder, men det är uppenbart att filmens mitt hade mått bra av ytterligare ett par bearbetningar. Och även om man är duktig på att undvika skräckklyschorna så är man inte immun emot dem. Ett par händelseförlopp är aningen förutsägbara och för alla oss som spelat The Last Of Us och dess uppföljare så känns flera scenarion alltför bekanta. Dessutom är avslutet abrupt och känns endast som en brygga som kommer att leda till ännu en uppföljare.
Även om det finns invändningar med A Quiet Place Part II så är den totala upplevelsen endast positiv. Med sin osannolika intensitet och mycket kompetenta hantverk så är A Quiet Place Part II elegant, intensiv och medryckande, något som få moderna skräckfilmer lyckas vara.
All images courtesy and copyright of Electronic Arts & Bioware 2021
Summering: Två mycket bra och ett mästerligt spel har samlats i ett stabilt paket som – mestadels, är ett nöje att uppleva, både för nya och återkommande spelare.
Full Disclosure : Allting speladesigenompå en Playstation 5 i grafikläget.
För att denna recension skall bli så överskådlig som möjligt så kommer tre individuella betyg delas ut för de respektive spel, följt av ett slutbetyg för hela Legendary Edition.
Fjorton år efter att spelare blev förälskade i Biowares grandiosa rymdopera så återvänder Mass Effect och dess två uppföljare. Som ett sammanslaget paket är det många gånger ofattbart bra. Möjligheten att spela igenom hela sagan från början tillslut, utan de långa väntetiderna mellan spelen, ger en unik inblick i spelutveckling. Från det första spelet, och dess många egenheter, till den Gears Of War-doftande actionkavalkaden i det sista spelet, så är det en fascinerande resa som påminner om den tiden då Bioware kunde titulera sig som en av världens bästa spelutvecklare. Det Bioware som existerar idag är i det närmaste ett urholkat skjul, studions fasad är så obefintlig att man kan se igenom både planket, isoleringen och tapeten. Tiden då Bioware ledde utvecklingen för västerländska rollspel är en svunnen tid som man enbart kan blicka tillbaka på med stor nostalgi och sorg. Från det helt geniala Knights Of The Old Republic, som förhäxade mig som ung spelare, till Mass Effect 2 och dess oförglömliga självmordsuppdrag, så fanns det få utvecklare som kunde mäta sig med Bioware vad gällde författarskap, spelmöjligheter och flexibilitet att förändra berättelsen. Men enbart ett skelett återstår från dessa glansdagar, och för varje nytt projekt som landar blir skelettet alltmer likt en fossil. Med katastrofala spel som Anthem och Mass Effect: Andromeda färskt i minnet så kan man fråga sig om Bioware någonsin kommer att kunna återhämta sig ? Legendary Edition känns därför som ett steg i en process som förhoppningsvis leder till en pånyttfödelse.
Mass Effect 1
Det är ingen överraskning att det första spelet i serien har åldrats allra sämst. Mass Effect 1 är, från ett gameplay-perspektiv, en mycket udda produkt som till ytan ser ut att vara ett actionspel, men vars mekanik är förankrad i traditionell RPG-statistisk. Mass Effect 1 är fortfarande något av en vattendelare, vissa applåderar de väldigt arkaiska systemen där siffror och statistik spelar större roll än reaktionsförmåga. Andra, som hört om den beryktade sega kontrollen, tveksamma fordonsuppdragen och de stora tekniska problemen, har helt och hållet hoppat över spelet och gått raka vägen in i uppföljaren. De spelare som fortfarande håller Mass Effect 1 som seriens höjdpunkt var kritiska till uppföljarnas mer strömlinjeformade design. Framförallt så var de mer linjära nivåerna ett hett omdebatterad ämne då jämförelser gjordes med Mass Effect 1. Ett och ett halv decennium senare så visar sig dessa större miljöer ha åldrats chockerande illa. Flera sidouppdrag resulterar i ett fasansfullt springande, eller långsamt joggande då Commander Shephard rör sig i snigelfart. Spelaren tvingas till att gå fram och tillbaka över stora ytor, för att snart tvingas till ett annat område, som i sin tur endast kan nås genom en undangömd bro eller en udda korridor. Denna utdragna och bisarra design var en nödvändighet i en tid då tekniken inte tillätt alltför mycket, men idag är det ofrånkomligt att inte bli utmattad efter ett dussin sega jogging turer från öst till väst.
Bioware har dock renoverat och uppdaterat eldstriderna för att få dem mer i linje med de två uppföljarna. Numera kan alla klasser använda den fulla vapenarsenalen, vilket öppnar för ett mer varierat spel. Dessutom har man justerat hårkorset, vilket resulterar i bättre precision vid vapenanvändande. Att ta skydd bakom väggar eller gråsuggor är, olyckligtvis, fortfarande automatiserat, vilket innebär att det är precis lika opålitligt som tidigare. Mestadels så är denna brist på precision inte alltför förödande, de fiender som spelaren möter är relativt passiva, vilket förenklar de gånger Shepard vägrar att klistra sig fast vid valfritt skydd. Men tyvärr så finns det ett par fiendetyper, i synnerhet den skuttande och spattiga Geth Hopper, vars namn indikerar rörelsemönstret, som är en ren plåga att bekämpa. Det är i det närmaste en omöjlig uppgift att träffa dessa skållade svetsloppor då kontrollen, fortfarande, är för långsam för att vara kompatibel med den blixtsnabba reaktionsförmåga som dessa konfrontationer kräver. I en relativt tidig sektion, där denna skuttande ohyra förekommer, så lever de dyra handkontrollerna farligt, även för den mest timida av spelare. Inte blir det bättre av att den artificiella intelligensen, som styr de två kompanjonerna som ständigt är med spelaren, inte är fullt så stridsdugliga som kan kunde han önskat. Trots löften om en förbättrad AI så tenderar ens allierade att exponera sig mitt ute i stridsfältet, vilket oftast medför att de är utslagna långt innan man hinner ge dem relevanta kommandon.
Visuellt så har man höjt upplösningen på texturer, justerat ljussättningen och gjort ett antal korrigeringar för att skapa en mer respektabel produkt vad gället utseende. Med hjälp av artificiell intelligens så har Bioware förbättrat texturer och totalrenoverat flera karaktärsmodeller och miljöer. Det finns numera tydliga mönster i klädtexturer och markant förbättrade partikeleffekter, vilket gör flera av de öde planeter man utforskar blir slående då man tittar upp mot stjärnhimlen.
Och det råder inget som helst tvivel om att Legendary Edition är att föredra framför någon tidigare version. Att Playstation 5 och Xbox Series X spelare erbjuds 60 rutor, i 4K upplösning, gör att de äldre utgåvorna kan begravas till sjös.
Men det är viktigt att komma ihåg att Legendary Edition inte är en remake, utan en lyxigare remaster. Detta innebär att flera visuella skavanker, som stela animationer, kvarstår. Många av de mänskliga karaktärsmodellerna är som hämtade ur en skräckfilm, med livlösa ögon och fasansfull design. Det kanske mest uppseendeväckande felet är att det fortfarande finns spår av så kallad textur ’’pop-in’’, vilket var det mest ökända problemet med originalversionen, att detta markanta fel kvarstår får mig att häpna.
Men styrkan i Mass Effect 1 och dess uppföljare har alltid legat i karaktärerna och berättandet. Trots de mediokra animationerna så skapar Bioware fantastiska personer som lyfts upp av starkt röstskådespel. Min personliga spelomgång har skett med en kvinnlig Commander Shepard, vilket är det absolut bästa alternativt vad gäller skådespelet för spelarkaraktären. Jennifer Hale, som med rätta har kallats för röstskådespelets Meryl Streep, skiner med sin bestämda och varma stämma, tillskillnad mot den manliga versionen som görs av Mark Meer, så finns det ett helt annat avtryck och allvar hos Hale. Flera ögonblick, som har upplevts åtskilliga gånger tidigare, känns nästan som nya då Hale står för röstskådespelet.
Dock så måste ett uttalande som Jennifer Hale gjort under marknadsföringen av Legendary Edition belysas. I och med de mycket restriktiva animationerna så ombads skådespelarensemblen att överdriva sitt skådespel, för att på så vis kompensera för ansikten som ofta ser ut att vara marionettdockor, med uppspärrade ögon och en stel mun som öppnar och stänger sig likt en automatisk skjutdörr. Flera konversationer präglas av ett visst överspel som i bästa fall är charmigt fånigt och i värsta fall skrattretande.
Men allra mest centralt är passionen och entusiasmen för berättandet, något som smittar av sig på spelaren. Det finns inte många universum som är så pass välbyggda, intressanta och omspännande som det Bioware har skapat med Mass Effect. Det är märkbart hur självsäkra och övertygade skaparna förblir genom trilogin, potpurrit av influenser från klassiska Sci-Fi monoliter so Star Wars, Star Trek och Battlestar Galactica, gifter sig på ett spektakulärt vis. Det är fortfarande helt omöjligt att inte falla platt för spelets många karaktärer. Från den stele men varmhjärtade Garrus, den bullriga och sympatiska Wrex, eller Tali, vars energi och naivitet smittar av sig, trots att hon är fånge i en hermetiskt tillsluten dräkt. Trots att andra utvecklare har kommit ikapp, och även gått förbi Bioware, vad gäller att skapa flexibla narrativ, så innehåller Mass Effect 1, fortfarande, några helt extraordinära sekvenser där spelaren vaggas in i en oerhört stark illusion där berättelsen tycks vara helt formbar efter ens individuella beslut .
Mass Effect 1 hade mått bra av än mer justeringar och modifikationer. Men med sitt starka manus och fenomenala karaktärer så är det svårt att slita sig från denna klassiska inledning, framförallt med tanke på vad som väntar i del två…
Betyg 8/10
Mass Effect 2
Liknelsen må vara fantasilös men det finns inget bättre att jämföra med. Den andra delen i Mass Effect-sagan är motsvarigheten till Star Wars och uppföljaren Empire Strikes Back. Det är en mer ingående, rutinerad och fokuserad produkt, som mer än tio år senare, står sig som ett av de bästa spelen någonsin. Från den chockerande öppningen till den helt magnifika finalen så är Mass Effect 2 fullkomligt briljant. Manusförfattarna och röstskådespelarna har blivit mer bekväma med sitt material. Jennifer Hale har laddat om och bjuder på en rolltolkning i världsklass, trots att Shepard enbart är en avatar för spelaren, så lyckas Hale injicera så mycket personlighet och pondus att karaktären aldrig framstår som en karaktärslös robot.
Berättelsen är dessutom mer skärpt än sist. Bioware hade inga som helst betänkligheter att skapa ett mer linjärt spel för att på så sätt kunna erbjuda flera, strålande, regisserade sekvenser som drar tankarna åt Naughty Dog och deras Uncharted-serie, det klassiska Among Thieves var fortfarande färskt i minnet vid den tiden då Mass Effect 2 kom ut. Det finns så ofattbart många klassiska ögonblick att det är en rent omöjlig uppgift att välja ut några favoriter. Men det slutgiltiga uppdraget, där man ställs inför en nervpärs utan dess like, är precis lika ångestladdat som första gången det begav sig in i lejonkulan. Karaktärsgalleriet som utforskas är, med undantag för de två DLC-karaktärerna Zaeed och Kasumi, makalösa. Ett antal gamla favoriter återkommer, men mestadels så möter vi nya och intressanta personer, som alla bär på mörka hemligheter och personliga kval som spelaren måste klara upp. Detta leder till spelets legendariska lojalitetsuppdrag. Dessa är oförglömliga djupdykningar i varenda ackompanjerande karaktär. Oavsett vilken karaktär det gäller så får vi uppleva ett Bioware i absolut toppform, med varierade uppdrag, fantastiskt manus och spelarbeslut som många gånger är nagelbitande svåra. Dessa stunder hör fortfarande till bland det bästa spelmediet har ett erbjuda, och att de är minst lika kraftfulla och minnesvärda som för elva år sedan.
Spelbarheten genomgick också en rejäl renovering i och med uppföljaren, detta innebär att eldstriderna är betydligt bättre. Genom att röra sig allt närmare Epic och deras Gears Of War-serie så gör Bioware Commander Shepard redo för fullskaligt krig, denna gång med superförmågor som faktiskt är användbara. Att lyfta upp fiender i luften för att sedan skjuta ned dem som lerduvor, är numera fullt gångbart då ens specialförmågor faktiskt kan träffa det avsedda målet. Att man adderat ett fungerande coversystem ger också bättre kontroll över de många intensiva eldstriderna. Trots dessa förbättringar så är Mass Effect 2, från ett gameplay-perspektiv, fortfarande inte helt fulländat. Shepard rör sig stelt och långsamt, vilket gör några av de mest utmanande konflikterna onödigt svåra. Men då vi jämför med vad vi behövde dras med i Mass Effect 1, gällande precision och kontroll, så finns det inte mycket att diskutera.
Mass Effect 2 är också vida överlägset sin föregångare visuellt. De multum av miljöer och planeter som man besöker är mer distinkta och unika. Man har förvisso krympt spelplanen, vilket gör att den tidigare massiva rymdstationen the Citadel enbart består av ett par våningar. Där detta kan tyckas vara begränsande så är det ovärderligt vad gäller att effektivisera spelupplevelsen. Att inte behöva springa över stora ytor, som varken är attraktiva eller intressanta, bortsett från ett och annat landmärke, är en gudagåva i ett såhär pass stort spel. Istället för att spendera tid på mördande tråkiga transportsträckor så kan man istället ägna sig åt meningsfulla uppgifter och de berättelser som ackompanjerar. I Legendary Edition så medföljer också samtliga av spelets många DLC expansioner, där den absoluta höjdpunkten är Lair Of The Shadow Broker. Detta makalösa segment hör till ett av de bästa och mest underhållande genom hela serien.
Oavsett om det är första gången eller hundrade gången man upplever Mass Effect 2 så står det sig som en ofattbart stark upplevelse. Med sitt magnifika berättande, magiska karaktärer och majestätiska slut så är Mass Effect 2 fortfarande värdigt titeln som ett av de bästa spelen någonsin.
Betyg 10/10
Mass Effect 3
Detta är början på slutet, både för Bioware och Mass Effect-serien. Från triumfen med Mass Effect 2 så blev Mass Effect 3 ett radioaktivt spel som plågades av hat, kontroverser och troll. Förutom den infekterade debatten kring det kontroversiella slutet så var Mass Effect 3 tydligt influerat av moderbolaget Electronic Arts och dess, numera, odrägliga sätt att exploatera spelaren. Detta makabra beteende var – och är, märkbart vart man än tittar. Exempelvis så höll man tillbaka DLC från spelaren vars innehåll visade sig vara vitalt för berättelsen. Dessutom erbjöds ett gräsligt Multiplayer-läge, som i sin tur krävde en engångskod för att kunna spelas, tanken var att motverka att konsumenter skulle köpa begagnade exemplar av spelet. Att Electronic Arts och Bioware var snabba med att annonsera ett släppdatum så tidigt som 2011, bara ett år efter Mass Effect 2, borde ha satt igång den allra största av varningslampor. Det råder inget tvivel om att hela Mass Effect 3 känns stressat, rumphugget och aningen skralt.
Men det är också fel att helt avföra Mass Effect 3. För även om slutet är precis så frustrerande som sist, och sidouppdragen är så skrala att man kan fråga sig om det är en rudimentär artificiell intelligens som satt ihop dem, så finns det väldigt mycket att uppskatta. Röstskådespelet och animationerna är de absolut bästa i hela spelserien, Jennifer Hale tillåts att vara än mer subtil och diskret i sitt agerande. De scener då man får spendera tid med sina allierade är hjärtevärmande och ibland riktigt rörande. Att spelarens alla beslut följer med genom de tre spelen, skapar en oerhört personlig och individuell upplevelse som kommer till sin spets i del tre. Spelmässigt är den tredje delen också helt lysande. Kontrollen är mer exakt och Shepard har nu möjlighet att båda hoppa, på utsatta platser, samt förmågan att utföra rullningar åt sidan, vilket visar sig vara ovärderligt för att överleva. Trots att actionsekvenserna aldrig varit spelseriens stora behållningen, så är Mass Effect 3 ett rent nöje att spela. Bioware tog också det kloka beslutet att expandera vapenurvalet, vilket gör att spelaren kan skräddarsy sin stridsstil helt efter eget huvud.
En handfull av huvuduppdragen hör också till det allra bästa serien har att erbjuda. Naughty Dog influenserna är ännu en gång tydliga, det finns ett superbt driv och sättet som Bioware regisserar actionscener på i Mass Effect 3 har studion aldrig lyckats återskapa efteråt. Men där flera sekvenser är makalösa så omges de av lika mycket meningslös utfyllnad. Genom hela spelet så tvingas spelaren att genomföra kriminellt tråkiga uppgifter, som att leta reda på teologiska dokument eller hitta gamla vaser som kommit bort från slumpmässiga karaktärer man springer på i förbifarten. Även om uppdragen som avvek från huvudberättelsen i Mass Effect 1 inte var särskilt varierade, så var de i alla fall relativt ingående och arbetade. Och lite stel repetition hade definitivt varit att föredra mot de multum av ’’hämta och lämna’’ uppgifter som basuneras ut i Mass Effect 3. Då man är inne på sin hundrade intergalaktiska upphämtning kan man fråga sig om spelet inte borde döpts om till Mass FedEx. Denna vedervärdiga design plågar numera alla moderna Bioware spel, vilket osar av brist på fantasi och kreativitet.
Och den stora elefanten i rummet – det ytterst kontroversiella slutet, är tyvärr lika katastrofalt nu som då. Precis som då nyversionen av Battlestar Galactica gick på grund, likt skeppet Titanic, i sin katastrofala final, så är konklusionen till Mass Effect 3 en total tragedi. All form av logik och rationalitet överges, istället serveras ett slut som hör hemma i en frikyrka, där verkligheten är lika avlägsen som planeten Pluto. Som en ytterligare observation gällande Mass Effect 3 och dess slut, så är kritikstormen som följde, starten på en obehaglig era då hat på internet gick från att vara trivialt till att bli ett hot mot hela samhället. Det multum av mordhot och påhopp som följde kan ses som en minst lika stor faktor i varför Bioware förföll så pass snabbt, i och med att flera nyckelpersoner lämnade studion. Mass Effect 3 är långt ifrån en katastrof, något som så många rabiata hatare velat framställa det som. Här finns flera moment som hör till seriens allra mest kraftfulla och minnesvärda. Det är bara synd att man förr eller senare måste svälja ett avslut som är lika surt som Börje Ahlstedt.
Slutsats
Mass Effect Legendary Edition är långtifrån fulländad. En fullskalig nyversion hade varit det mest önskvärda. Där de tre spelen kunde bli unisona både vad gäller grafik och gameplay, samt radikala förädlingar för att rätta till mer strukturella problem, inklusive det ’’populära’’ slutet i del tre. Men önskedrömmar är föga behjälpligt i en recension. Mass Effect Legendary Edition erbjuder tre mycket starka spel, varav ett hör till spelhistoriens allra bästa. För den som aldrig tidigare upplevt Commander Shepard och dennes resa från soldat till galaktiskt hjälte så väntar ett gastkramande äventyr med oförglömliga karaktärer. Även för oss veteraner, som upplevt denna berättelse förr, så är det ett sant nöje att kunna uppelva hela sagan igen. Mass Effect-sagan må inte vara utan sina kritiker eller problem, men då allt är sagt och gjort så är det omöjligt att inte bli helt uppslukad i det otroliga universum som Bioware skapat.
’’I’m Commander Shepard, and this is my favorite remaster on the Citadel’’
Images copyright and courtesy of Walt Disney Studios 2021
Summering: Vansinnigt ös då Emma möter Emma och drabbar samman i den bästa spelfilmen Walt Disney Studios har gjort på år och dagar.
Disney är, utan någon som helst diskussion, filmvärldens kanske mest ikoniska och framgångsrika bolag. Revolutionerna inom tecknad film skapade ett imperium, uppköpen av Lucasfilm, Marvel och Pixar har visat sig vara extraordinära, både vad gäller intäkter och kreativitet. Men då det kommer till den interna produktionen av spelfilm, i synnerhet de som adapterar studions allra mest klassiska filmer, så har resultaten mestadels varit förvånansvärt tafatta, i värsta fall helt odrägliga. Skönheten och Odjuret med Emma Watson och Dan Stevens var en ointressant axelryckning och Guy Ritchies Aladdin var så pass hemsk att en ögonbindel och kraftiga hörselskydd borde ha inkluderats med varje såld biljett.
Därmed befann sig Cruella i en brant uppförsbacke som kantades av – rättfärdigat, tvivel och skepsis. Men tack och lov så har poletten äntligen trillat ned vad gäller Disney och deras spelfilmer, Cruella låter sig nämligen inte vara förslavad till någon tidigare version. Istället så har essensen förvaltats från de mest ikoniska versionerna av 101 Dalmatiner, både det animerade originalet och Glenn Close-versionen som hade premiär 1996, regisserad av Stephen Herek. Adaptionen från 1996 har idag ett medelmåttigt rykte, framförallt då den ställs bredvid filmen från 1961. Endast Glenn Closes diaboliska överspel har klamrat sig fast i det allmänna långtidsminnet. Det finns mycket att kritisera i Hereks film, den andra halvan, då hela filmen blir till ett tafatt matinéäventyr, klarar sig inte förbi lukttestet ens om kontrollanten lider av kraftig nästäppa. Den första halvan är däremot mycket intressant att se tillbaka till. John Hughes manus är både fräckt, välskrivet och ungdomligt. Hughes intresse för filmens fyrbenta medspelare verkar mer eller mindre obefintligt, och istället är höjdpunkterna de scenerna mellan Close, Jeff Daniels och Joely Richardson. Denna skrapa och distinkt udd som Hughes erbjöd verkar ha vakuumförpackats och öppnats upp lagom till produktionen av Cruella, något som passar filmen som handen i handsken.
Regissören Craig Gillespie har inte heller några hämningar att stöpa om hela Cruella till något som drar tankar åt Stadsteatern omtalade uppsättning av De Tre Musketörerna. I den versionen så vände man upp och ned på Alexandre Dumas berättelse och förvandlade bokens fyra hjältar till ruffiga hårdrockare. I Cruella så har det mjuka och sensuella jazz-soundtracket från 1961 bytts ut mot en modifierad monster jukebox som fullkomligt spottar ur sig superhits. Varenda sekvens ackompanjeras av sanslöst välvald musik med artister som Queen, Tina Turner och The Rolling Stones. En sådan hitkavalkad hade kunnat känts övermäktig och onödig, men Cruella är lika vild som ett lejon på savannen och vägrar att ta några fångar. Oavsett hur överdrivet, storslaget och svulstigt det än blir så tappar Gillespie aldrig kontrollen. Där Guy Ritchie körde rakt in i refugen efter bara några sekunder med Aladdin, så blir Gillespie någon sorts Ronnie Peterson som tar ut varenda kurva utan att svettas en enda droppe. Cruella är sannerligen inte någon subtil historia, framförallt de gånger som man drar tydliga kopplingar till vad som komma skall, så görs det inte med någon finkänslig fingerfärdighet utan med dynamit och slagborr. Men det faktumet att Cruella inte tar sig på särskilt stort allvar hjälper, det finns inga ambitioner att göra någon utförlig psykologisk profil av titel figuen eller att plädera till någon högre instans, det enda som gäller är maxhastighet på underhållningens egen autobahn så länge bränslet räcker.
I och med att Cruella anammar det storslagna, överdrivna och rent fåniga så krävs det en ensemble och en estetik som är kompatibel med dessa stora gester. Och rollbesättningen av Emma Stone och Emma Thompson öppnar upp möjligheter som man endast kunnat drömma om. Trots att båda aktriserna spelar uppblåsta karikatyrer, som får Kalle Anka och Alexander Lukas att kännas trovärdiga, så är deras inlevelse, osannolika arbetsetik och uppenbara entusiasm så pass självlysande att det inte spelar någon roll då de tvingas till att överdriva och gestikulera som mimspelare. Emma Thompson är definitionen av ett fullblodsproffs, hennes skådespel, som den motbjudande självgoda baronessan, kombinerar det allra mest avskyvärda med rent parodisk grymhet. Vartenda ett av Thompsons sadistiska utspel blir en show som får varenda akt i Las Vegas att framstå som tragiska gatuartister. Emma Stone har minst lika roligt i rollen som denna empatiska version av Cruella de Vil. Det råder inget tvivel om att detta är samma bindgalna karaktärer som vi mötte i 101 Dalmatiner, men Stone moderniserar och humaniserar sin karaktär genom ett fabulöst skådespel som är så pass energiskt, exakt och uttrycksfullt att det tar andan ur publiken. Stones helt unika ansiktsmimik är värd guld i de scener då hon kombinerar det banala och med det innerliga. De scener då dessa två Emmor drabbar samman är en upplevelse som mer än rättfärdigar priset för en biobiljett eller engångsavgiften hos Disney Plus.
Just ordet energisk verkar ha varit ledordet under hela inspelningen. Cruella rusar fram genom år, scener och galna utspel. Det finns en rad välrenommerade actionfilmer som skulle ha kollapsat efter bara några minuter om de försökte hålla samma tempo, Cruella verkar i många stunder gå på kärnbränsle. Med hjälp av sitt makalösa soundtrack så är detta det närmaste man kommer att uppelva en svettig och lustfylld rockkonsert i Corona-tider. Utöver denna hänsynslösa framfart så är Cruella fullkomligt utsökt visuellt. Kostymdesignen står, givetvis, i centrum, och Jenny Beaven, som är ansvarig för filmens diverse kreationer har gjort ett extraordinärt arbete med att skapa klänningar och kostymer. Valfritt plagg i Cruella får de mest vågade och urspårade plaggen på Metgalan i New York City att framstå som anonyma och intetsägande. Allt detta ramas in i ett fantastiskt 70-tals London som var en stad i förändring. Detta var tidsperioden då punken och upproret var redo att göra sin entre. Det är är omöjligt att inte tänka på Sex Pistols då Cruella bombarderar tittaren med färg, vansinne och action. John Hughes udd som introducerades i versionen från 1996 är med andra ord helt intakt, vilket gör Cruella mognare och mörkare än någon av Disneys moderna spelfilmer. Även om filmen inte går med några djup väck i pannan så finns det ett allvar och en nerv som gärna får överleva till kommande projekt och den redan annonserade uppföljaren.
Tyvärr så räcker inget bränsle för evigt, trots att Stone, Thompson och Gillespie har en kondition och uthållighet som kunde placera dem i valfritt skidskyttetävling, så blir utmattningen och mjölksyran oundviklig tillslut. Mot filmens mitt så räcker energin inte till, det blir aningen utdraget och först i slutet så återfår man kraften att rusa in i mål. Men träningsvärk och utmattning kan knappast ifrågasättas då Cruella bjuder på en sanslös åktur som ställer hela Gröna Lund i skamvrån. Jag kan inte tänka mig en bättre film att ackompanjera öppningen av våra svenska biografer.
All images courtesy and copyright of Universal Studios 2021
Summering: Intressant men ofullständig hämndberättelse.
Carey Mulligan är något av ett unikt fall som skådespelerska. Då hon debuterade i An Education blev hon genast kategoriserad som en ’’it girl’’. Hon titulerades som en ny Audrey Hepburn och hennes namn verkade vara skrivet i stjärnorna. Över tio år senare så är Mulligans karriär ett fascinerande mysterium. Fantastiska alster som Shame och Drive trängs tillsammans med tortyrliknande filmer som The Great Gatsby och Wall Street Money Never Sleeps. Oavsett vad man kan tycka om Mulligans filmval så är hon fortfarande en aktris av högrang. Framförallt är hennes teaterroller i hemstaden London något av en ’’måste upplevelse’’. Då Mulligan agerade i Skylight år 2014 så flockades britterna kring teatern som om det var Rolling Stones som stod på scen. Respekten och kärleken till Mulligan i hemlandet är lika ohämmad som då Håkan Hellström uppträder på Ullevi.
I och med pandemin så blev Oscarsfältet – som allt annat i världen, urholkat. Vanligtvis dikterar Oscarsgalan hela filmkalendern från höst till tidig vår. Filmbolag lägger ut bombmattor med så kallade ’’Oscarsfilmer’’, som är designade för att kamma hem så många nomineringar som möjligt, om det är kvalitet eller skärp som levereras har ingen betydelse. Men då COVID-19 har vänt upp och ned på allt mellan himmel och jord, så ändrade akademin slutdatum för när en film måste ha haft premiär för att kunna nomineras. Och då vi ser på den skandalomsusade Golden Globe-galan så resulterade bristen på film i ett antal nomineringar som skulle fått den tyska B-films mästaren Uwe Boll att häpna.
Promising Young Woman var på förhand tippad som en ’’awards season darling’’. Inte sedan 2009 hade Mulligan känts lika ämnad för en Oscarsnominering. Även om Promising Young Woman nu inte är fullts så spektakulär som förhandssnacket lovat, så är det upplyftande att se hur roligt Carey Mulligan verkar ha i rollen som förbittrad och cynisk rättskämpe.
Inledningsvis så kan man anta att Promising Young Woman följer i samma brutala spår som ’’rape-revenge’ filmer som Meir Zarchis I Spit On Your Grave. Hela introduktionen känns som en plattfotad hybrid mellan Zatchis kultklassiker och Death Wish. Men den ständigt närvarande horbilden och förväntningarna om extremt våld nyttjas på ett oväntat och intressant sätt. Där exempelvis Hard Candy lade stort fokus vid det fysiska våldet så agerar Promising Young Woman på ett mer subtilt plan.
Samhällets systematiska och dolda sexism är en minst lika relevant som filmens primära antagonist. Flera sekvenser drar tankarna åt de fruktansvärda berättelser vi hört efter skapandet av MeToo-rörelsen. Ett samhälle där kvinnor negligeras och åsidosätts till följd av en tystnadskultur och allmän skepsis mot deras utsatthet. Trots att regissören Emerald Fennell är aningen för grovhuggen i sin hantering av dessa ämnen, vilket ofta leder till överdrifter och tveksamma generaliseringar, så lyckas man ändå beröra flera kritiska samhällsfrågor på ett intressant sätt.
Promising Young Woman är som allra starkast då den antar en gestalt som omges av nihilism och cynism. Då Mulligans karaktär Cassie vandrar genom det gråa och livlösa Ohio så dras tankarna genast åt Robert De Niros förbittrade och mordiska Travis Bickle i Taxi Driver. Mulligan, som vanligtvis inte associeras med instabila och våldsamma karaktärer, lyckas hitta en balans mellan det absurda och väldigt rörande. Tyvärr så är den faktiska filmen inte lika professionell, eller övertygande, som sin huvudrollsinnehavare.
Alltför ofta så är Promising Young Woman passiv och orörlig, de gånger man borde kört på utan några hämningar blir istället ett reserverat trampande där väldigt lite uträttas. Mulligans solida skådespel är i dessa menlösa stunder det enda som skänker filmen någon som helst substans.
Överlag hade ett mått av kompromisslöhet passat filmen som handen i handsken. För det är i det totalt hopplösa och förtvivlade som Promising Young Woman är som bäst, då allt hopp är ute, då vansinnet, desperationen och förtvivlan blir den enda utvägen. Även om jag ogärna upplever den helt förödande brutala Hard Candy en gång till, så hade jag önskat att vi åtminstone fick ett och annat genuint chockmoment som hade lämnat blodsmak i munnen. Även om Fennel önskar vara återhållsam vad gäller fysiskt våld, så är filmens subtila stunder inte tillräckligt kraftfulla för att kompensera för bristen på en isande brutalitet.
Promising Young Woman är långt ifrån någon perfekt hämndresa, oviljan att helat måla i svarta färger och släcka alla ljus gör att det många gånger endast känns som en bitsk liten bagatell. Men frågeställningarna som erbjuds gör det tillräckligt intressant för att faktiskt motivera en titt.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: Inte ens med två av filmvärdens mest berömda monster så lyckas man inte med att åstadkomma något annat än en hopplös soppa innehållandes gräsligt skådespel och en hopplöst virrig berättelse .
Det var ingen som efterfrågade en film med djupa veck i pannan och allvarlig uppsyn. Istället vore ett rakt och enkelt matinéäventyr full godtagbart då det kommer till att producera en film där två av världens mest igenkännbara filmmonster/varelser drabbar samman. Men det är de gångerna det enkla krånglas till och förvrids som den denna sanna katastrofen kan inträffa. Vanligtvis kan filmer fungera med ett fåtal starka ingredienser, men regissören Adam Wingard har slagit knut på sig själv och adderat tusental vilket skapar en soppa med så gräslig smak att ansiktet antar samma färg som Hulken. Men så relativt milda uttryck och begrepp som sabotage eller misslyckande är tyvärr alldeles för genröst då vi diskuterar Godzilla Vs. King Kong.
Sedan Marvel Studios sjösatte sitt Marvel Cinematic Universe så har hela Hollywood försökt skapa liknande plattformar där ett helt universum kan utspela sig i ett antal olika filmer och TV-serier. Tyvärr så har majoriteten av dessa delade filmuniversum blivit filmvärldens motsvarighet till det ökända vansinnesprojektet Dragons Gate som går att beskåda vid E4’an. Utsidan må vara pampig och uppseendeväckande, men vid en närmare titt så väntar fallfärdiga byggnader och en interiör som är lika ihålig som en grop. Oavsett om det varit Universal, med deras försök att bygga upp ett skräckuniversum, med den helt bedrövliga versionen av Mumien med Tom Cruise i huvudrollen, eller Warner Brothers och deras DC Extended Universe, så har det slutat i tragedi.
Men Warner har vägrat att ge sig vad gäller sitt ’’monsterverse’’. Trots ett ljummet mottagande för Gareth Edwards Godzilla, dess uppföljare King Of Monsters eller Kong: Skull Island, så har Warner Brothers trampat på som en ilsken tjur, fast beslutna om att nå ändhållplatsen, som påstås vara Godzilla Vs. King Kong.
Ibland kan ihärdigheten och självförtroendet leda till något bra, en turbulent start betyder ingenting om slutdestinationen visar sig vara utopisk. Men det är endast under kraftig berusning, skyhög feber eller vapenhot som man kan kategorisera Godzilla Vs. King Kong som ens acceptabel. Ingen förväntade sig att Adam Wingard, vars CV är lika brett som ett myrkliv, skulle drabbas av en lidnerskknäpp och åstadkomma någon storartat. Om Godzilla Vs. King Kong hade haft ett uns charm, något som helst sinne för humor eller imponerande action, så hade det kunnat kompensera för de otaliga brister som ständigt håller på att få filmen att kapsejsa som skeppet Vasa.
För Adam Wingard så verkar även de mest basala kriterierna för underhållning vara fullkomligt omöjliga att uppfylla. Det spelar ingen roll hur absurd eller overklig en film är, om det finns något som förankrar filmen i någotsånär sympatiskt eller igenkännbart, som karaktärer, komik eller berättande, så kan man övervinna det mesta, även om resten av bygget håller på att rämna. Titta bara på Jake Kasdans nyversionen av Jumanji där Dwayne Johnson, Jack Black och Karen Gillan bjuder på grandios underhållning trots ett tunt koncept.
Tyvärr så har ’’monsterverse’’ och dess karaktärsgalleri, sedan första början, varit lika charmerande som ett plattdäck mitt i rusningstrafiken. Trots en rad mycket kompetenta aktörer som Bryan Cranston, Ken Watanabe, Kyle Chandler och Elizabeth Olsen så är det en rent omöjlig uppgift att erinra sig någon av de personer vi stött på. Men där tidigare skådespeleri har oscillerat mellan att vara skrämmande, tafatt till rent apatiskt, så har Adam Wingard – osannolikt nog, lyckats sänka nivån ytterligare. Rebecca Hall, som tyvärr, har hamlat sidledes i sin karriär och aldrig kapitaliserat på sin mycket goda förmåga att agera, levererar ett skådespel som är så dött och mekaniskt att man kan undra om Hall endast är en CGI-rendering. Av någon anledning har Halls huvud gått i baklås vilket gör att hon levererar alla sina repliker med huvudet på sne och med uppspärrade ögon.
Det är som att titta på en bisarr version av mördardockan Chucky från Child’s Play så fort Hall dyker upp. Tursamt nog för Hall så är hennes genuint dödar och skräckinjagande agerande ett minimalt problem då vi ser till resten skådespelarensemblen.
Demián Bichir har, efter sin Oscarsnominerade roll i A Better Life, bestämt sig för att korsfästa hela sin karriär med en kalkonkavalkad utan dess like med ’’underverk’’ som The Nun och The Grudge. Bichir självdestruktiva karriärsval fortsätter här med en prestation som hör hemma i skamvrån på en clownutbildning. Alexander Skarsgård får den stora äran att springa runt i cirklar och se ut som om han just insett att han glömt stänga av spisen. Dessa skådespelarmässiga djävulsgåvor avrundas med Millie Bobby Brown vars mun, precis som Halls huvud, har låst sig och får stå på glänt som en fågelholk.
Men varken skådespelet eller berättelsen spelar någon större roll, det mest essentiella, i en genrefilm som detta, är om actionscenerna håller måttet och kan erbjuda ett grandiost popcornspektakel. Med två tillgångar som King Kong och Godzilla borde lite nervpirrande och exalterande action vara en barnlek att åstadkomma, även för den minst rutinerade av filmmakare. Tyvärr så visar det sig att Adam Wingard är lika okunnig att iscensätta action som att regissera sina skådespelare. Det blir ett evighetslångt bankande där King Kong och Godzilla ser ut som två påverkade wrestlers, vars bäst före datum passerat. Trots att hela storstäder reduceras till grus och explosioner som smäller mer än tolvslaget på nyårsafton, så är slutresultatet så pass dött att man kan känna hur livet sugs ur kroppen.
Som om detta inte vore illa nog så gör man inte ens ett försök till att skapa någon som helst röd tråd. Det hade inte behövts något förfinat eller slugt Christopher Nolan berättande, den mest spartanska berättelse hade kunnat fungera som struktur. Men precis som med allt annat i filmen så kastar man bara in första bästa ide utan att reflektera kring om det fungerar. Hela Godzilla Vs Kong känns som en enda lång improvisation där allt som kunde gå fel har gått fel. Allting kulminerar i en final som hör till det mest patetiska jag sett sedan nyversionen av Clash Of The Titans med Sam Worthington i huvudrollen.
Att misslyckas med Godzilla Vs Kong är som att misslyckas med poppa mikropopcorn . Det borde inte gå, men Adam Wingard och Warner Brothers har bevisat att inte ens naturlagar gäller vad en helt anskrämliga filmer anbelangar.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: Obeskrivligt uselt då Mortal Kombat, återigen, blir film.
Endast en mycket cynisk och illvillig kraft kan ha önskat att vi skulle behöva genomlida en genuin skräpfilm i en tid då oro, obehag och osäkerhet sveper över världen. Så kallade campfester kan ha sin charm. Vem kan ogilla Sylvester Stallone i det hiskeligt ruttna Cobra ? Där actionscenerna, produktionen och berättelsen knappt kan mäta sig med ett skolprojekt från årskurs ett när det kommer till berättarteknik. Men dessa kalkonfestligheter är oftast omedvetna om sin brist på kompetens. Man sätter bokstavligt talat nycklarna i bilen, växlar upp och trycker ned gaspedalen hårt. Vad som händer därefter är upp till ödet och slumpen…
Att Mortal Kombat skulle bli en vändpunkt för filmer baserade på TV-spel var det nog ingen som hade tänkt sig. Det är överhuvudtaget svårt att förstå anledningen varför man gör ytterligare ett försök att adaptera utgivaren Midway och utvecklaren NetherRealms kultklassiska fighting med tanke på vad som hände sist då karaktärer som Scorpion och Sub-Zero blev till kött och blod kontra ettor och nollor . Spelmässigt så har Mortal Kombat alltid anammat det ,med stor självinsikt‚ det allra fånigaste och mest banala. Alltifrån det överdrivna våldet till röstskådespelet osar av D-film, och spelens berättelser står inte i kö för att vinna ett Augustpris. Men det tarvliga tramset lyckas ändå att fungera i den kontext som NetherRealm bygger upp. Spelen har en glimt i ögat som drar tankarna åt det mest töntiga och skrattretande actionfilmerna från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Men charm, eller ens den mest grundläggande förståelsen för underhållning går inte att hitta i en enda cell hos Mortal Kombat (2021). Istället är detta fullblodsskräp då det är som allra värst. Många gånger är det så pass ruttet och förfallet att det inte ens går att skratta åt att hela filmen är som en tiondeklassens parkteater, där kulisserna rämnar och där skådespelet på sin höjd skulle kunna övertyga en skalbagge.
Men det finns faktiskt en del – om än liten, som bör belysas, filmens inledande minut är både snygg och välgjord. Ett vackert feodalt Japan visas upp med fina färger och stilig arkitektur, och för en liten stund finns det ett litet hopp om att Mortal Kombat kanske har potentiell att åtminstone vara dräglig. Men då denna ynka minut har passerat så är det en kapplöpning rakt ned mot jordens medelpunkt. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja gräva. Jag får någon obehaglig känsla att Mortal Kombat försätter en i samma stämningsläge som då Winston Churchill anlände till Berlin efter krigsslutet och såg ut över en fullkomligt förstörd stad där förödelsen nådde lika långt som horisonten.
Trots att Warner Brothers, som fram till ett par dagar sedan, ägdes av telefonbolaget AT&T, är det mesta skuldsatta företaget på jorden, så finns det inga som helst ursäkter varför Mortal Kombat håller samma visuella nivå som en hemmafilm på YouTube. Oavsett om det gäller fotot och dess kompositionen, klippningen etcetera, så är det som att titta på någon fruktansvärd olycka. Jag har använt liknelsen tidigare, men det finns julkalendrar som är mer övertygande rent estetiskt än det vi får se här. Med en påstådd budget på 55 miljoner dollar så kan man fråga sig om det inte pågått något ekonomiskt svindleri bakom kulisserna. Med tanke på att dagens teknik kan kompensera för det mesta, se bara till regissören Tim Miller och vad denne lyckades åstadkomma med Deadpool för en snarlik budget, så finns det inga ursäkter för att Mortal Kombat är anskrämlig att titta på. Med pappkulisser och inspelningsplatser som ser ut att vara inspelade i ett gräsligt industriområde, så är det en ohygglig syn som väntar.
Om det visuella inte ens når ovan vattenytan så återstår bara actionscenerna som den sista frälsningen. Där spelen har gjort sig kända för sin ohämmade brutalitet och rent vulgära avslutande attacker, där man decimerar och separera kroppsdelar samtidigt som det flyter med blod än under den franska revolutionen, så är det sista hoppet att Mortal Kombat kanske kunde göra något av detta hypervåld. Men givetvis så serveras ytterligare ett ruttet ägg vars stank följer en långt efter att filmen tagit slut. I bästa fall så liknar handgemänget ett fyllebråk på den lokala puben, med skådespelare som ligger i en hög och klumpigt slår på varandra. Vad gäller det blodsdrypande och rent perversa våldet så bjuds det bara på en riktigt ’’hårresande’’ avrättning – som jämfört med det som visats i de senaste spelen, är relativt tafatt. Resten fylls ut med genomusel koreografi och stunts som är lika viga och graciösa som en flodhäst på en balanslina.
Mortal Kombat hade dock kunnat komma undan med denna hysteriska inkompetens om regissören Simon McQuoid haft ett enda roligt ben i kroppen. Tyvärr så är försöken till humor lika lyckade som ståuppkomik mellan två affärsjurister på en firmafest. Till och med Joaquin Phoenixs kalkonskämt på ståuppklubben i Joker (2019) är komiskt guld i jämförelse. Inte blir det bättre av att majoriteten av ensemblen är lika charmiga som en hungrig anakonda utan någon som helst förmågan att agera.
Då allting är över så kan man bara be en stilla bön till högre makter om att helvetet som just genomlidits aldrig mer kommer att upprepas. Mortal Kombat är så pass inkompetent och charmlös att den får sitt äldre syskon – adaptionen från 1995, att framstå som ett revolutionerande mästerverk. Där kunde man i alla fall skratta åt det platta fallet, denna gången kan bara kippa efter andan och vara tacksam för att man undkommit med livet i behåll.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021
Summering: Det borde inte vara möjligt, men Marvel Studios gör, återigen, det omöjliga och höjer insatserna ytterligare efter den makalösa WandaVision och levererar storslagen action som inte har några problem att djupdyka i ett antal av samhällets mest aktuella frågor och debatter.
Marvel Studios har lyckats med att bygga en tvåstegsraket som skulle få de allra mest lysande forskarna på NASA att häpna. Hela Marvel Cinematic Universe kan ses som en enda lång och genialisk vävning, där berättelserna, karaktärerna och relationerna sammanlänkas och ständigt skapar nya och fascinerande synergier med varandra, vilket tillåter ett grandiost och mytiskt berättande där sagan aldrig slutar. Ändå lyckas varje produktion kännas individuell och personlig, inte som en ensam och ointressant kugge i ett jättelikt maskineri. Det är en otrolig balansgång som, än så länge, är helt ensam i sina ambitioner och slutresultat.
The Falcon And The Winter Soldier (TFATWS) och WandaVision kunde inte har varit mer olika, för även om berättelserna utspelar sig i samma universum så är skillnaderna mellan serierna, visuellt och berättarmässigt, lika åtskilda som ett päronträd och en kaktus. Istället för det långsamma och sluga David Lynch-berättandet som WandaVision tog till sin spets med sina många vändningar och mysterium, så går TFATWS tillbaka till fanfavoriten Captain America And The Winter Soldier med dess råa och, aningen, mer jordnära stil. De mer fantastiska elementen, såsom rymdskepp och tidsresor, är borta istället så klär man serien i en grå och allvarsam kostym. Även om det erbjuds action i toppklass så är inte det seriens mest essentiella del. TFATWS känns istället som en vidareutveckling av de frågeställningar som Ryan Coogler ställde i Black Panther. Hur fördomar och främlingsfientlighet ständigt är närvarande i vårt moderna samhälle och hur de döljs bakom en tunn fernissa av tillgjorda leenden och ihåliga politiska agendor. Flera inslag känns obehagligt aktuella då vi ser till det som sker i USA och dess systematiska rasism som förvärras för varje dag.
Kari Skogland, som regisserar alla seriens avsnitt, låter även det visuella återspegla seriens sublima samhällskritik. Skogland har reducerat antalet kameror och låter dialogen och skådespelet vara oerhört ofiltrerat, detta då man dröjer sig kvar vid bilder på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Antalet klipp är därefter minimala och kamerarörelserna nästintill obefintliga. Detta ger serien en kraftfull aura som klargör att berättelsen och dess budskap är avsevärt mer relevant än då man rullar fram haubitsar och bombmattor i actionscenerna.
Allvaret och den dramatiska intensiteten är märkbar hos hela ensemblen. Sebastian Stan, som mestadels har fått stå i skuggan av Chris Evans, får nu utrymme och tid att humanisera och fördjupa Bucky Barnes. Stan agerar med en tystlåten, men kraftfull, pondus vilket skänker karaktären ett välbehövligt djup som också kombineras med fantastiska stunder av torr humor. Men det är Anthony Mackie som verkligen får gå i bräschen vad gäller att expandera och fördjupa sin karaktär. Från att ha varit en underhållande andreman så får Sam Wilson hela scenen för sig själv. Mackie ger oss en både sympatisk och komisk rolltolkning som påminner en del om de mest dramatiska sekvenserna ur The Hurt Locker där Mackie balanserade mellan förtvivlan och hopp. Det är återigen i det enkla som Mackie verkligen skiner. TFATWS är villig att skildra vardagen, de gånger i livet då färggranna kostymer och superförmågor spelar väldigt liten roll. Det finns något både värmande och tragiskt då man utforskar hjältedådens baksida och hur irrelevant mod och styrka kan vara då det kommer till att betala räkningar eller att endast överleva för dagen.
Men det är inte bara den titulära duon som får chans att utveckla sina rollfigurer. Daniel Brühl, som tilldelades den otacksamma rollen att vara enbart vara en halvdan eftertanke i Captain America: Civil War, visar sig denna gång vara något av ett mirakel. Brühl demonstrerar en makalös karisma där han bådar charmerar, skrämmer och fascinerar tittaren. Han är oberäknelig, kalkylerande och ständigt steget före. Hans interaktioner med den övriga ensemblen kan inte beskrivas som något annat än briljant. Också Emily VanCamp som Sharon Carter och Wyatt Russel är mycket bra i sina respektive roller. VanCamp, precis som Brühl, får återupprättelse genom mer speltid. Russel å andra sidan är lysande i en roll som rör sig i ett gränsland mellan det sympatiska och maniska .
Där WandaVision kändes aningen ansträngd då det kom till sina actionscener så är TFATWS en mullrande ångvält som kör på utan några hämningar. I en rent galen inledning, som får de mest tokiga upptåg i Fast & Furious att kännas ålderdomliga, så höjer man ribban för allt som komma skall vad gäller serietidningsaction. Också våldet har blivit mer brutalt och närgånget. Det är smutsiga och svettiga strider som oftast slutar i brutala avslut där båda armar och ben offras. Och i seriens final så kör man över hela publiken med en besinningslös kavalkad av perfekt action som får mig att ifrågasatta varför syrgas inte ingår i Disney + prenumerationen.
Den enda invändningen mot TFATWS är en final som är aningen för pompös och övertydlig. Från ha jobbat med kraftfulla ämnen och hanterat dem med stor varsamhet, så överges det diskreta och finkänsliga. Istället så förlitar man sig på ett högljutt och stötande soundtrack som kombineras med genuint klumpig dialog som drar fram en pekpinnepekoral ur hjältefickan och försöker skola publiken. Varför man överger det mogna och svårmodiga för en så pass förenklad avslutning är rent obegripligt. För att citera Ulf Lundell så hade ’’det klara och det enkla’’ varit bättre än denna stapplande final som känns lika subtil som NKs julskyltning.
Men till och med detta snedsteg kan ursäktas, framförallt då man ser tillbaka på den briljans som visats upp igenom hela serien. TFATWS är en genialisk, intensiv, actionpackad och oväntat djuplodande berättelse. Faktumet att hela serien erbjuds direkt in i hemmet gör det hela än mer overkligt
All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2021
Summering: Trots en totalt misär och ett samhälle som kollapsat sedan länge, så bibehåller Nomadland en optimism och hoppfullhet som stannar kvar länge hos tittaren.
Det borde finnas en ny term för amerikanska independentfilmer som utspelar sig mitt ute i den amerikanska naturen, där naturkrafter, vackra landskap och öde motorvägar är lika vitala för filmen som karaktärsgalleriet. Snötäckta berg och amerikanska småstäder skapar omedelbart associationer till filmer som Frozen River och Fargo. Men Nomadland är långt ifrån lika intensiv eller spänningsfylld som någon av dess två exempel. Istället så är det en studie av ett samhälle i total kris. Efter finanskraschen 2008 så skrevs kartan om för hela USA. Fallande bostadspriser skapade ett klimat där arbetare inte längre kunde flytta runt då deras primära ekonomiska säkerhet – bostaden, hade tappat så mycket i värde att en försäljning inte längre var möjlig utan en massiv förlust. Detta gjorde att arbetsmarknaden stagnerade då orter som erbjöd jobb inte kunde attrahera arbetskraft då förflyttning var omöjlig.
Nomadland är en en frontalattack på ett amerikanskt samhälle som misslyckats, förstörts och dränerats av girighet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Chloe Zhao är dock aldrig högljudd eller framfusig i sin kritik, tillskillnad mot Oliver Stone som regisserar klumpigt och går fram som en ångvält så är Zhao oerhört subtil. Hon lyckas fånga den absurda amerikanska jobbmarknaden där gigekonomin har blivit dominant. Hur fast arbete enbart är en dagdröm och där varje minut är en fråga om överlevnad.
Med den som alltid lysande Frances McDormand i huvudrollen så behöver Zhao inte håller förvrida eller överdriva sin dramatik. Här finns inga utbrott eller exhibitionistiska floder av tårar. Istället så är McDormand ensam, uthållig och ständigt stark. Och trots den misär och hårda vardag som karaktärerna genomgår så lyckas Zhao ändå fånga och belysa ett förlorat USA där individualism inte innebar egoism. Hon lägger ett stort fokus på hur grupperingar och eldsjälar kan skapa en gemenskap som kanske inte resulterar i en enkel vardag, men en plats där anständighet och ömhet finns i överflöd. Detta är ett USA innan den orangea skräcken, ett land där konservativa som liberala kunde åsidosätta sin skiljaktigheter och sluta sig samman för att klara sig.
Samtidigt så är Chloe Zhao inte naiv gällande den livssituation som McDormands karaktär befinner sig i. Där optimismen och möjligheten till ett nytt liv alltid finns tillgängligt, så tydliggör Zhao hur bilden av frihet och oberoende är förvrängd om den inte delas med andra. Hur ensamheten och den ständiga kampen för total frihet kan bli till ett fängelse. På många sätt så känns Nomadland som en förlängning och klar förbättring av Sean Penn filmen Into The Wild. Trots ett lysande Eddie Vedder-soundtrack så plågades Into The Wild av ett alltför förkommande hipstersymptomen som präglar alltför många amerikanska independentfilmer. Det gick inte att ta livsödet på allvar då berättelsen var förpackat i svarta jeans och basker. Nomadland är helt befriad från några som helt pretentiösa inslag och känns därmed rå men ändå bearbetad.
Nomadland sneglar också på den engelska regissören Mike Leigh och hans extraordinära sätt att skapa scener på frihand. Flera medverkande i Nomadland är riktiga nomader som valt att leva utanför samhällets struktur. Detta gör att flera sekvenser som skulle kunnat bli emotionellt manipulativa istället blir oerhört drabbande. Det är dem små berättelserna om förlust, misslyckande och uppgivenhet som stannar kvar och låter oss förstå hur farligt ett likgiltigt samhälle kan vara.
Det enda flagranta felet som Nomadland gör är i dess val av musik. Ludovico Einaudi som är filmens kompositör överdriver sina kompositioner och gör dem svulstiga, påträngande och ytterst opassande. Med tanke på hur många gånger tystnaden får stå i centrum så är det obegripligt att man valt ett soundtrack som är antitesen till allt Nomadland representerar. Sedan är slutet så pass öppet att det känns ofärdigt. Även om ambivalens kan vara kraftfullt så hade en aningen mer konkret konklusion inte suttit helt fel.
Chloe Zhao har skapat en vacker, eftertänksam och personlig film som gör en både hoppfull och nedstämd. Det är en paradox utan dess like som paketerats i en ypperlig film som måste upplevas.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: Efter fyra år av pläderingar från internet och en fankampanj utan dess like så har Zack Snyders version av Justice League landat. Historien bakom denna fyra timmars version är dock betydligt mer intressant än något i själva filmen. Zack Snyders Justice League är precis som Man Of Steel eller Batman v Superman en likblek, död och helt hopplös historia som får en att ifrågasätta filmmediets existensberättigande.
Inte en enda människa på jorden skulle önska att utsätta sin värsta fiende för det Zack Snyder behövt genomlida de senaste åren. Efter att en av hans döttrar begått självmord så behövde Snyder lämna över Justice League till Joss Whedon. Resultatet var en slarvig film som klippts ihop i total desperation. Detta resulterade i en film som verkade vara konstruerad efter önskemål från en fokusgrupp. Responsen från biobesökare var minst sagt återhållsam. Justice League ledde till en massiv ekonomisk förlust för Warner Brothers och moderbolaget AT&T, vilket satte hela DCEU satsningen i gungning. Men efter skandaler involverande alltifrån Joss Whedons beteende, Henry Cavills mustasch och ett segt rykte som insisterade att Snyders version bara vara ett par klipp ifrån att vara klart, så lät Warner Snyder fastställa sin film, en beslut som kostat närmare 70 miljoner dollar.
Och med tanke på uppståndelsen och den fanatiska tron att Snyders Justice League är det mest spektakulära sedan luftkonditioneringen, skivat bröd och hjulet gör det faktiska slutresultatet än mer tragiskt. För efter nästan fyra långa år fyllda av förhoppningar så är Justice League precis det man kunde förvänta sig, en helt identitetslös och ytlig Snyder produktion utan något som helst engagemang. Det finns inget som dikterar att regissörer som börjat sin bana som reklamfilmsregissörer inte kan blomma, det är bara att se till exempel som David Fincher eller Spike Jonze som båda har uträttat stordåd. Men Zack Snyder regisserar fortfarande film som om de vore korta vinjetter för Coca Cola eller toalettpapper med mer på rullen. Snyder har alltid varit mån om sin ’’estetik’’, vilket inneburit att allt han regisserat sedan remaken av Dawn Of The Dead sett ut som ett gymnasialt experiment där all färg har vridits ur fotot. Dessutom har Snyder alltid varit fixerad vid att fotografera sina filmer utan något som helst ljus. Detta i kombination med den icke mättade färgpaletten har gjort det rent omöjligt att se på Snyders filmer utan att drabbas av allvarliga synskador. Självfallet är även Justice League identisk i sitt bildspråk med det Snyder gjort tidigare, försedd med en estetik som får Francisco Goyas makabra målning av guden Saturnus, som slukar sin egen son, att framstå som en solig sommardag. Och som om detta inte vore nog så har Snyder fått för sig att bildformatet 4:3 är överlägset widescreen. Detta innebär att hela Justice League presenteras i ett format som gör att filmen ser ut som ett uppblåst frimärke. Det känns som att titta på en gammal bootleg där synfältet har reducerats. Detta leder i sin tur till att filmen känns klaustrofobisk, och med tanke på de långa och – otäckt tråkiga, actionscenerna så är det obegripligt varför man väljer att närmast censurera stora delar av händelserna. Inte för att det gör någon egentlig skada, precis som i versionen från 2017 så är de ’’storslagna striderna’’ precis lika uselt koreograferade och regisserade som sist. Det är explosioner, kolsvart foto och en kavalkad i skrattretande dåliga specialeffekter.
Att detta skulle vara markant annorlunda mot Joss Weedon versionen visar sig också vara en ren lögn. I bästa fall handlar det om förlängda sekvenser och i värsta fall tillägg som gör storyn än mer konfunderande. Snyder har aldrig varit någon stor berättare eller särskilt bevandrad i konsten att få fram det bästa ur sina aktörer. Men även om man, som alltid med serietidningsfilmer, får acceptera logiska luckor och udda inslag, så verkar Snyder inte ens angelägen att få sin film att fungera berättarmässigt. Där Whedon versionen är en korthuggen och simpel historia så har Snyder korvstoppat sin version med sekvenser och utläggningar som endast tjänar till att tråka ut och förvirra. Till och med som ett livslångt DC-fan så är flera av händelserna helt obegripliga.
Men de gånger Snyder inte irrar runt i en berättelse som är snårigare än en tropisk djungel så får vi ett par helt ’’makalösa’’ stunder med ett gäng karaktärer som vi borde älska och dyrka, men som i Snyders händer är lika roliga som parkeringsböter. Oavsett om det är Wonder Woman, Batman eller Aquaman så är personregin och skådespelet så pass undermåligt att man skulle behöva namnlappar på karaktärerna för att separera dem om det inte vore för deras individuella och ikoniska kostymer. Ben Affleck tittar sammanbitet in i kameran med tom och sorgsen blick och försöker desperat att få fram något annat än sura grymtningar. Jason Momoa försöker i sin tur efterapa Afflecks brist på karisma genom att leverera alla sina repliker med så mycket rost på stämbanden att man kan fråga sig om han inte medverkar i en reklamfilm för Fishermans Friend. Sedan har vi Gal Gadot som är stel som lyktstolpe mitt i en sibirisk vinter, samt Ezra Miller och Ray Fisher, som båda två ser ut som om de av en olyckshändelse råkat kliva in på inspelningen.
Hela DCEU satsningen har länge varit kritiserad för sin brist på humor eller någon som helst självdistans. Tyvärr så har Snyder inte lärt sig ifrån sina misstag och fortsätter att stöpa sina filmer i en mall som får en Lars Noren pjäs att framstå upplyftande. I och med att Justice League nu distribueras digitalt så har Snyder inte behövt tänka på något form av åldersmärkning. Detta innebär att vi, precis som i Directors Cut versionen av Batman V Superman: Dawn Of Justice, får se kopiösa mängder av CGI-blod som känns som en efterkonstruktion utan dess like. Att flera karaktärer också är fula i mun gör inget annat än att förstärka intrycket att Snyder är helt oförmögen att hitta en balans i sina filmer.
Och utan att överdriva så kan Zack Snyder nog vara filmvärldens absolut sämsta lyssnare. Ödmjukhet brukar ta överhanden då ens alster kraschar och brinner som Hindenburg. Det amerikanska samhället sägs erbjuda båda andra, tredje och fjärde chanser, så länge personen i fråga är villig att förändra sig. Men påhejad av Warner Bros så har Snyder enbart lärt sig att arrogans, pretentioner och självgodhet är lösningen på allt. Under produktionens gång så har Snyder spytt ur sig citat efter citat som bestämt hävdar att detta är ett magnum opus av sällan skådat slag. Detta för oss fram till den kanske mest groteska punkten – speltiden. Med en speltid på fyra timmar så är Justice League längre än De Sju Samurajerna, 2001 En Rymdodyssé och Lawrence Of Arabia. Det är svårt att veta om det hela är ett aprilskämt eller inte. Vi har genom flera mästerliga TV-serier sett hur man kan använda förlängd speltid till att låta de små och tysta ögonblicken bli mer avgörande utan att de känns ointressanta eller överflödiga. Men trots en speltid som överskrider flera miniserier så uträttar Snyder absolut ingenting. Istället känns det som om man har dammsugit klipprummet och fogat ihop det man hittat med limm, våld och en motorsåg. Att filmen är indelad i sex olika delar förstärker bara känslan av att Snyder är vilsen, okunnig och helt oförmögen att göra en sammanhängande film.
Så efter fyra timmar av mörker, rutten action och horribel musik så erbjuds publiken inte bara en, utan tre (!?) olika cliffhangers som med stor sannolikhet aldrig kommer att få någon upplösning. Att så flagrant köra över sin publik är i det närmaste ett brott mot all form av normal anständighet. Snyders arrogans, hybris och storhetsvansinne har således lett till att en – påstått, ofärdig film fortfarande inte ens kan ses som halvfärdig då det inte finns ett acceptabelt klimax. Om detta är något sätt att återigen få igång en fankampanj för en eventuell uppföljare vill jag inte ens spekulera i. Faktum är att jag ifrågasätter hela filmmediet efter fyra timmar med en film som inte ens kan bestämma sig om det är en TV-serie eller en långfilm. I den scen då Ray Fisher och Ezra Miller skändar en gravplats så skapar Snyder i alla fall någon sort poetisk allegori för hela filmen. Justice League borde ha begravits för årtal sedan. Men Snyder har satt på sig vitrock och bestämt sig för att leka Dr. Frankenstein. Resultatet är mer groteskt, motbjudande och skräckinjagande än det monster som Mary Shelly skrev om för nästan etthundra år sedan, den monstruösa skapelsen hade i alla fall ett gott hjärta, något som Justice League inte ens kan stava till.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021
Summering: Mästerligt nytt kapitel för Marvel med inspiration från David Lynch och Richard Yates.
Efter ett år utan en enda MCU-film så återvänder Marvel Studios med WandaVision. Den första MCU-produktionen som är ämnad för TV och inte bioduken. Och trots att serien hämtar mycket ifrån sitcom klassiker från olika tidsperioder så vilar det inget som helst typsikt eller traditionellt över WandaVision. Faktum är att Marvel Studios mycket väl kan ha skapat sin mest vågade, ingående och fascinerande berättelse hittills.
Trots osannolika framgångar, både kritiskt och kommersiellt så finns det alltid en fientlighet och skepsis mot all film som baserar sig på berättelser om män och kvinnor med osannolika förmågor. Det spelar ingen roll att Black Panther har hyllats universellt som ett historiskt steg för att representera svarta på film. Att flera av regissörerna som Marvel anlitat har uträttat stordåd utanför MCU-strukturen, exempelvis Taika Waititi med sin Oscarsvinnande Jojo Rabbit. Detta är en gammal käpphäst som jag tagit upp flera gånger, men då klimatet och diskussionerna inte verkar vilja förändras med tiden så måste den problematiska synen på serietidningsadaptioner ständigt tas upp.
Nu spelar det förvisso ingen roll vad bitska kritiker och experter har att säga. Marvel är en av de mest avgörande och betydelsefulla aktörerna inom västerländsk film. Oavsett vad man kan tycka om deras filmer så är det ekonomiska avtrycket så stort att det inte går att bortse ifrån.
Men Marvel Studios har kämpat för att inte förvandlas till en fabrik som spottar ut film efter film utan någon som helst identitet. Istället så jobbar studiochefen Kevin Feige på samma sätt som New England Patriots coachen Bill Belichick – ansedd som den amerikanska fotbollens mest briljante coach. New England och Marvel kräver disciplin och låter programmet som styr träningen – eller i det här fallet produktionen, vara i centrum. Detta gör att unga och något oerfarna filmmakare, med stark dramatisk läggning, som Chloe Zhao eller Cate Shortland, kan fokusera på de aspekter som de är som mest bekväma med och överlåta actionscener till ett rutinerat team som kan få publikens hakor att träffa marken snabbare än ett kursfall i Gamestop-aktien .
Framförallt så är Marvels tålamod i det närmaste makalöst. Ingenting stressas fram och allting poleras och justeras in absurdum, samma tålamod har fått omvälva WandaVision. I och med ett nytt format med korta episoder istället för två timmars långfilmer, så hade det allra enklaste varit att plädera till största möjliga målgrupp och förenkla berättandet och ställa action i framkanten.
Men istället så väljer seriens regissör Matt Shakman och skaparen Jag Schaeffer att ignorera ropen efter kaotiska strider och makalösa vyer. Seriens introduktion kan vara bland det mest uppkäftiga och självsäkra jag sett på år och dagar. Där publiken förväntar sig en rockkonsert så får de istället en filharmonisk symfoniorkester. Med sitt svartvita foto och otäckt autentiska 50-tals miljöer så skapar man en helt unik upplevelse som ingen hade kunnat associera med Marvel. WandaVision har inga som helst betänkligheter vad gäller att emulera 50-talets fåniga humor, dess ytlighet och konstanta forcering. Det hade mycket lätt kunna kollapsa om utförandet hade känts tillgjort eller falskt, men då man är helt fokuserad och målmedveten så blir de märkliga, och platta skämten, meningsfulla då de lyckas kommentera det amerikanska samhället under den period som ansågs vara landets bästa.
Den skinande ytan och de anstränga leendena speglar en verklighet där mörkret vilar undan ytan och där den perfekta fasaden bara är sekunder från att kollapsa. Det finns tydliga inslag av Richard Yates gravallvarliga Revolutionary Road som demolerade 50-talet och dess kutymer och standarder. Att Marvel Studios, Shakman och Schaeffer vågar gå hela vägen i sin vision är inget annat än häpnadsväckande. Men WandaVision är mer än en djupdykning i det problematiska amerikanska samhället.
Genom seriens gång så ändras tidsperioder och berättelsen expanderar ständigt seriens ramar. Då man tror att allting verkar självklart så gör WandaVision om sig till något helt nytt. Den bisarra tonen och det smygande obehaget drar tankarna till David Lynch projekt som Twin Peaks och Mullholland Drive. Det finns inga reservationer vad gäller att helt och hållet ändra estetik, teknik och skådespel. Desto mer serien öppnar upp ju mer fängslande blir det. Det är närmast obeskrivligt tillfredsställande att se hur WandaVision binder ihop sina händelser med tidigare Marvel filmer. Kontinuiteten och den gemensamma världen är givetvis ingeting nytt, men Shakman och Schaeffer lyckas hitta nya infallsvinklar för händelser som vi trodde var avklarade sedan långt tillbaka. Och där de inledande avsnitten kan ses som aningen besynnerliga, så är seriens långsamma uppbyggnad mot sitt klimax olidligt spännande.
Genom att anamma serieformatet så ges berättelsen ett helt annat andrum än om vi hade upplevt detta på en biograf. Marvel är fortfarande briljanta vad gäller att hantera sina karaktärer, de många och långa scenerna där Elizabeth Olsen och Paul Bettany endast pratar om livet och vardagen är minst lika gastkramande som den legendariska slutstriden i Avengers Endgame. Att Bettany – trots smink och digitala effekter, kan presentera en av de mest mänskliga och sympatiska karaktärerna genren har sett säger en del om hur stark WandaVision är i sin personregi. Elizabeth Olsen får också visa upp en helt annan bredd än tidigare, hon blandar slapstickhumor med djupt allvar i en mix som aldrig känns överdriven.
Och det är i seriens slutskede som dramatiken står i fullblom. Istället för att låta spektaklet och det storslagna vara i centrum så vrider man ned volymen och gör storartad konst i några av Marvels mest återhållsamma och tysta stunder. Därför är det aningen ledsamt att WandaVision i sitt sista avsnitt kapitulerar och lägger ned all sin tid på att skapa en actionpackad final. Det är visserligen inget fel på de actionscener vi erbjuds men de känns överflödiga då det är dramatiken och samtalen mellan Bettany och Olsen som är seriens hjärta. Finalen känns också något ofullständig, men detta kan mycket väl vara ett resultat av att vi var menade att få WandaVision i större sammanhang med filmer som Black Widow och Eternals innan pandemin krossade dessa planer.
Men i en tid då vi inte givits något projekt som huserar en budget som kan jämföras med mindre länders bruttonationalprodukt så är detta en ren petitess. Trots en recension på över 7000 tecken så har vi ända inte kunnat diskutera den uppsjö av anmärkningsvärda inslag som WandaVision erbjuder. Alltifrån den makalösa vinjettmusiken, som blivit stora hits på streamingtjänster runtom, till produktionens oerhörda vidd, så känns det som att vi endast snuddat vid ytan för vad som gör WandaVision till en helt magisk upplevelse. Precis som med The Mandalorian så har Disney återigen slagit sönder alla begränsningar för vad som kan tänkas visas på en tv. WandaVision är en intensiv, udda, mogen och orädd upplevelse som vittnar om att något speciellt och helt nytt väntar i och med Marvels fas 4.
Tiger Film 