Summering: Menlöst, innehållslöst och plastigt då en av spelvärldens mest älskade varumärken blir till film. 

Om det skulle genomföras en slumpmässig undersökning gällande några av de mest avgörande spelminnen i historien så lär Uncharted-serien förekomma många gånger om. Naughty Dog har skapat en pulserande, charmerade och actionfylld upplevelse som placerar spelaren mitt i kaotisk action som kantas av varma karaktärer. Sedan 2007, då det första spelet hade premiär, så har varumärket alltid varit associerat med att vara ett lyxäventyr vars grafik saknar motstycke. Men det är svårt att förstå varför Uncharted skulle behöva bli film. Händelser, som i filmformat, är både bekanta och förutsägbara kan blir i spelformat gastkramande. Att klättra uppför ett rämnade tåg, som är sekunder ifrån att krascha ned i avgrunden, är lika svettigt som att se på då bergsklättraren Alex Honnold från dokumentärfilmen Free Solo bestiger berget El Capitan utan några säkerhetsanordningar. Men när dessa stunder överförs till traditonell spelfilm så försvinner spänningen och intensiteten, framförallt om det genomförs så illa som i Uncharted – filmen.     

Spelen har sina rötter i filmer som Indiana Jones och Den Vilda Jakten På Stenen, det är raka äventyr som gärna rör sig mot det övernaturliga, spektakel och stordåd väntar mellan varje hörn. Därför är det aningen bisarrt varför någon skulle tro att det finns ett behov – eller en efterfrågan, att skapa en film baserat på ett spel som, i mångt och mycket, är en interaktiv actionfilm. Det är som att jaga sin egen svans och utdelningen är ungefär densamma. Tillskillnad mot en rad andra speladaptioner så är Uncharted åtminstone påkostad, Tom Holland, som blivit en publikfavorit i och med sin fantastiska version av Spider-Man, axlar rollen som äventyraren och charmören Nathan Drake. Det faktum att Holland medverkar skänker filmen – initialt, en mer respektabel aura, men tyvärr kan inte ens en filmstjärna av Hollands rang rädda ett projekt som befunnit sig skärselden under årtionden, där regissörer, skådespelare och manusförfattare kommit och gått. 

Spelseriens actionscener må vara legendariska men det är karaktärerna och deras interaktioner som givit Uncharted möjligheten att titulera sig som en spelklassiker. Nolan North, Emily Rose och Claudia Black skapade fantastiska personer med en enorm karisma. Karaktärsgalleriet är så pass gemytligt och sympatiskt att man skulle kunna spendera resten av sitt liv med dem på en avlägsen ö. Kemin mellan dem är också superb vilket gör enkla sekvenser som matlagning eller fredagsmys till ett nöje att beskåda. Det här mycket essentiella inslaget har helt ignorerats, eller i första fall fallerat, i filmversionen, det är rent skrämmande att se karaktärer som Chloe Frazer bli till en ensidig karikatyr som endast är ett trubbigt verktyg för att forcera berättelsen framåt. Det görs en rad försöka till att skapa kemi mellan Wahlberg och Holland men det är så pass slarvigt att munhugget emellan dem blir genant. Det är faktiskt länge sedan jag sett ett så här pass omaka par, Holland går på autopilot och detsamma gäller Wahlberg som uttråkat levererar ett potpurri av sina mest välkända roller. 

Ruben Fleischer, vars enda positiva merit har varit Zombieland 1 – och 2, har återigen lyckats med att rasera sitt CV. Det finns moment i Uncharted som har potential att vara storslagna och bli till en storslagen popcornfest, men Fleischer regisserar hela filmen med ena handen i fickan samtidigt som han surfar på webben med sin telefon.   

Actionscenerna befinner sig i en dvala och de har fyllts till bredden med usel koreografi som är så pass stel och mekanisk att det påminner om ett par duracellkaniner som springer runt i cirklar. Situationen blir än värre då Uncharted saknar någon som helst tyngd eller närvaro i sina actionsekvenser, detta trots att filmen marknadsförts som en ovanligt praktisk produktion som föredrar verkliga stuntmän kontra digitala. Allting mynnar ändå ut i ett artilleri av digitala specialeffekter som får majoriteten av filmen att se än mer syntetiskt ut än sin förlaga.    

Uncharted borde vara lös och ledig, iklädd en bekväm skjorta och ett par chinos. Istället så har man tvingat in filmen i en stel frack som varken tvättats eller skräddarsytts. Det enda positiva är Tom Holland som i en sekvens agerar som om livet hängde på det, för en enda sekund så känns Uncharted mänsklig, något som spelen alltid gjorde medan filmen knappt kan stava till det. 

Betyg 2/10  

Summering: Återigen platt, energilöst och stelt då Kenneth Branagh leker detektiv. 

Antalet sålda Agatha Christie romaner sägs uppgå till hisnande 2 miljarder exemplar. Succéer som Harry Potter och Sagan Om Ringen bleknar då försäljningssiffrorna jämföras. Det är otänkbart att ens föreställa sig att detektivgenren hade varit densamma  utan mästerdetektiven Hercule Poirot. Antalet adaptioner av Christies romaner har varit nästintill lika talrika som antalet sålda romaner. TV serier, filmatiseringar och radioteater är några få gestalter som berättelserna om Poirot antagit under de gångna årtiondena. Att idag skapa en innovativ och energisk tolkning är därmed ingen lätt uppgift. Det finns en gräns för hur många gånger någonting kan filmatiseras utan framstå överflödigt och irrelevant.

Vi har sett prov på hur Christie-formulan kan moderniseras i Rian Johnsons Knives Out. En film som förnyar men också bevarar kärnan i det klassiska mordmysteriet. Kenneth Branagh har aldrig aspirerat att förnya den beprövade formulan, istället så är adaptionen traditionsenligt utan några större förändringar. Om traditionen skall följas så måste slutprodukten åtminstone vara polerad och slipad till en sådan grad att igenkänningsfaktorn glöms bort genom fantastisk regi och utsökt skådespel. Tyvärr så når Branagh inte ens halvvägs, slutresultatet är slarvigt, oinspirerat och lika utdraget som Nilen själv.  

Trots Branaghs bakgrund inom teatervärlden, och en stor fascination för Shakespeare, så är en majoritet av hans filmer som regissör befriade från något som helst djup.  Tomrummet fylls istället med snygga kostymer och vackert möblemang. Denna pråliga yta  drar tankarna åt amerikanska vrålåk – som spyr ur sig avgaser och vars byggkvalitet är lika pålitlig som en fågelholk från första dagen i träslöjden. 

När Branagh bordade Orientexpressen för fem år sedan så ockuperade han den med så många filmstjärnor som möjligt. Filmaffischen pryddes av Daisy Ridley, Penelope Cruz, Judi Dench och Willem Dafoe. Tyvärr så räcker eminenta skådespelare och stiliga kostymer bara till första hållplats. Då häpnaden inför ensemblen lagt sig så återstod en genuint ointressant, platt och menlös film som inte ens var värdig att polera skorna på filmversionen från 1974 med bland annat Ingrid Bergman i en av rollerna. 

Precis som med den menlösa tågresan så är Döden På Nilen en schizofren upplevelse rent visuellt. Manschettknapparna, galaklänningarna och de pressade elfenbensbyxorna är bedårande vackra att se på, men fotot och scenografin är flera gånger om under alla kritik. Då Branagh rör sig utanför ångbåten och stiger i land så väntar plastiga kulisser som drar tankarna åt erbarmliga TV-produktioner, som knappt har budget till en fika för sina anställda. De storslagna pyramiderna, den legendariska floden och de enorma ökenlandskapen har sett bättre ut i flertalet TV-spel, som numera har årtionden på nacken. Branagh insisterar fortfarande att filma med ett analogt foto, i rätta händer så kan det vara både klassikt och elegant, men det fotografiska arbetet är i det närmsta amatörmässigt, det saknas djup och liv vilket får de mer attraktiva inslagen att se platta och plastiga ut. Det känns snarare som SVT versionen av Ture Sventon I Öknen än någon förstklassig filmupplevelse. 

De visuella sänkena hade dock varit förlåtliga om det dramatiska varit lika skärpt som Poirots slutledningsförmåga. Chockerande nog så är det i skådespelet som det fullkomligt rämnar. Letita Wright och Sophie Okonedo tycks ha kidnappats av rymdvarelser och bytts ut mot robotar som knappt kan göra mer än att öppna munnen och stirra in i kameran med död blick. Wright kämpar också med en horribel amerikansk accent som är lika övertygande som Ben Affleck i rollen som fransk adelsman i Ridley Scotts The Last Duel. 

De båda damerna är dock i gott sällskap vad gäller undermåligt agerande. Istället för Judi Dench och Willem Dafoe så har Branagh denna gång tagit in gycklare som Russel Brand, vars skådespelarförmåga lämnar det mesta att önska. Detsamma kan sägas om Gal Gadot, Rose Leslie och Emma Mackey som gör sig till åtlöje flera gånger om. Tom Bateman, som återvänder i sin roll som Poirots gode vän Bouc, är redan nu en solklar kandidat vad gäller ett framtida pris för 2022 års sämsta agerande. Givetvis kan Branagh inte undgå att – ännu en gång, ta med en skandalaktör med Armie Hammer, vars privata eskapader inte bör nämnas med risk för allvarliga men för läsaren. Varför den USA födda Hammer fått rollen som britt är i det närmaste absurt och gör situationen än mer obekväm. 

Vid flera tillfällen så verkar Branagh ha glömt bort sin ensemble, istället har han stirrat sig blind på att ge oss närbilder av bakverk och bestick, förvisso är denna rekvisita mer övertygande än majoriteten av de mänskliga aktörerna, men det säger inte mycket. Överlag så vilar det något riktigt slapphänt över hela filmen, i de mest bedrövliga stunderna, då överspel, tafatt regi och uselt hantverk samverkar för att orsaka maximal skada, så känns det som en lekstuga där en rad överbetalda b-skådisar drar publiken vid näsan. När inte ens ett proffs som Annette Bening kan göra något annat än att skämma ut sig själv så är katastrofen ett faktum.    

Och även om flera i publiken redan känner till berättelsens alla vändningar så betyder inte det att själva mordutredningen måste vara lika spännande som en burk vita bönor. Endast  Poirots briljanta logik och karisma borde kunna underhålla i evigheter. Men själva studien i brott är dränerad på någon som helst nerv. De klassiska förhören raddas upp som om de vore punkter på en lista, till och med de mest skrattretande utfrågningarna i reality programmet Judge Judy är mer övertygande än något som erbjuds här.

Hela Döden På Nilen är en tröttsam kräftgång där ingen av de medverkande verkar vara det minsta benägna om att anstränga sig. Det känns både respektlöst och onödigt, då Gadots karaktär Linnet Ridgeway konstaterar hon vill av båten och så långt ifrån den som möjligt så kan man bara instämma.   

Betyg 4/10 

Titeln signalerar om något som gått snett, men inte ens en blinkande varningsskylt med radioaktiva symboler skulle vara demonstrativt nog vad anbelangar att beskriva den mardröm som är Ur Spår. Ambitionen är att skapa en känslosam komedi som kan liknas med Maria Bloms Masjävlar – som också utspelade sig i Dalarna. I den filmen så lyckades Blom att blanda ångest och gapskratt med stor framgång, något Ur Spår också aspirerar till. Men resultatet är en filmmardröm som får biopubliken att desperat söka efter närmsta nödutgång. 

Vi har aldrig fått någon kvalitativ filmadaption av Lennart Hellsings Krakel Spektakel, men Ur Spår regissören Mårten Klingberg har omedvetet – och ofrivilligt, skapat en variant av staden Annorlunda. I denna märkliga plats så säljs varm glas, hundarna går ut med matte och tjuven jagar polisen. Klingbergs film är identisk på så sätt att precis allt är upp och ned. Det finns inga naturlagar i denna chockerande soppa, alla barriär vad uselhet beträffar sprängs på nolltid. Hela filmen är så genomgående falsk att det tär på sinnet, inte en enda mikrosekund förmår sig att kännas genuin eller uppriktig. Det är som att se en ståuppkomiker som är övertygad av sin egen briljans men där publikens gensvar är iskall tystnad. Frågan om man skall skratta eller gråta går inte att svara på.

Filmens berättelse är så pass simpel att det är svårt att tolka det som något annat än en parodi. Det finns dock ett par moment där Klingberg hade kunnat utmana ödet och bjudit på ett par fräcka och oväntade inslag, men dessa förvanskas då allting måste resultera i klyschor och schabloner. När allt ändå är kaos, varför inte anamma det totala vansinnet och skapa en film som i alla fall kunde haft ett chockvärde ? 

På konststycket så kan Ur Spår inte ens förmå sig att skapa en förståelig struktur. Publiken kastas fram och tillbaka mellan karaktärer, platser och händelser. Flera personer försvinner stundtals för att sedan återkomma sporadiskt. Jean-Luc Godard talade om hur hans filmer alltid har en början, en mitt och ett slut, men inte alltid i den ordningen. Ur Spår är snarare en mitt, en mitt och inget mer. Skådespelarensemblen – som tvingas skämma ut sig själv, går inte ens att kommentera utan att ta till ytterst olämpliga och magstarka ord. Det finns en gräns för hur pass kritisk man kan vara och jag känner mig inte benägen att spraka på någon som redan ligger ned.

Filmens emotionella kärna – det legendariska Vasaloppet, porträtteras utan någon som helst entusiasm eller visuell flärd. Inte för att det spelar någon roll, Ur Spår är inte en film om Vasaloppet eller individerna som offrar oändligt med tid för att klara av bragden, det är ett historiskt misslyckande som vägrar att inse att loppet är kört – ordvits avsedd. Till råga på allt så sker visningen i en salong som har problem med ventilationen, vilket leder till att cigarettrök och – doft letar sig in mellan varven. Men det är svårt att avgöra vad som är mest hälsofarligt, tjära och nikotin eller det som utspelar sig på duken framför publiken ?  

Betyg 1/10

Summering: Avsevärt bättre då Matthew Vaughn stramar upp sig och låter Ralph Fiennes få skina. 

Matthew Vaughns karriär som regissör framstår lite som ett pussel. Från den kluriga debuten Layer Cake med Daniel Craig i huvudrollen till kultklassikern Kick-Ass så har Vaughns karriär och registil aldrig varit lätt att placera. Han har rört sig mellan genrer, ämnen och skådespelare utan problem. Många gånge så har mottagandet varit diametralt. Kick-Ass är fortfarande Vaughns bästa film, mer än tio år senare så är det en fruktansvärt rolig, fräck och vågad film som banade vägen för regissörer som James Gunn vad gäller att skapa en serietidningsfilm med postmoderna inslag. 

Kingsman: The Secret Service var definitionen av en spirituell uppföljare, om det inte vore för miljön och skådespelarbytet så är det i det närmaste ett biologiskt syskon till Kick-Ass.  Med tanke på den miserabla Kick-Ass 2 – som Vaughn inte regisserade, så fanns det goda skäl till att känna sig optimistisk då Vaughn gjorde uppföljaren Kingsman: The Golden Circle. Tyvärr så var The Golden Circle en anskrämlig film, helt befriad från det härliga buset från den första filmen, berättelsen och det allmänna genomförandet var också under all kritik. Då eftertexterna rullade till The Golden Circle så kändes Kingsman-serien och dess framtida potential lika död som en dinosaurie. Vaughn har dock valt att retirera och slicka sin sår, fyra år senare så har han nu återkommit med en omstart som utspelar sig under det första världskriget. Colin Firth och Taron Egerton är utbytta mot Ralph Fiennes och Harris Dickinson i rollerna som brittiska adelsmän som värderar heder och civilkurage över allt annat. 

Prequels har en tendens att kännas irrelevanta då publiken är medveten om vad som väntar. Men eftersom tidsperioden är så avsevärt frånskild tidigare Kingsman-filmer så kan berättelsen vara mer liberal och frikostig, utan att behöva oroa sig för kontinuitet. Överlag så känns det som en nystart och inte ett skralt sidotillägg. Även om The Kingsman inte är utan stora actionscener och absurda karikatyrer så är detta Vaughns mest allvarsamma film sedan X-Men: First Class. Det helt galna och okontrollerbara har ersatts med en stram och reserverad hållning som funkar utmärkt vad gäller att närma sig ett så deprimerande och brutalt ämne som det första världskriget. Vaughns omtyckta X-Men-film informerar också The Kingsman vad gäller hanteringen av historiska händelser. Flera nyckelsekvenser och skeenden skruvas till och justeras för att passa berättelsen som Vaughn formar. Många gånger blir det en oväntad potent historiebeskrivning med frikostig nyansering. 

Allvaret skapar också ett emotionellt ankare där Ralph Fiennes och Harris Dickinson skapar en både trovärdig och intressant familjedynamik. Det är utan tvekan den mest känslomässiga och rörande filmen Vaughn någonsin gjort. Ralph Fiennes är – som alltid, fantastisk, han förmedlar både kraft och enorm empati, tillskillnad mot Colin Firths Harry Hart/Galahad, så har Fiennes en tilltalande värme, dessutom visar sig Fiennes vara superb i rollen som actionstjärna. 

Allting ramas in med en ursnygg estetik som vältrar sig i den engelska aristokratin. Med sina jättelika herrgårdar, Chesterfield-fåtöljer och perfekta kostymer så är The Kingsman en ren njutning att se på. I sina bästa stunder känns det som att vara tillbaka i Downton Abbey, pudrat med ett par rejäla doser krut. Denna mer uppriktiga och återhållsamma stil innebär dock vissa problem, flera actionscener är så pass avskalade att de känns olustigt ordinära och utan den flärd och energi som var så påtaglig i den första filmen. Här finns ingenting som ens kommer nära den första filmens brutala och hänsynslösa kyrkosekvens   där Colin Firth går bärsärkagång. The Kingsman förlitar sig på alltför mycket slow motion och kraftiga explosioner för att någonsin kännas vass. Filmens antagonister är också högst ointressanta, det är ett regemente av ihåliga och närmast löjliga karikatyrer, trots duktiga skådespelare så är de lika minnesvärda som en snöregnig måndag i januari. Jag kan också sakna Vaughns galghumor, i sin vilja att vara strikt och mer exakt så har mycket av komiken behövt skjutas undan. Ett och annat skratt hade verkligen inte satt fel. Och den vändning som presenteras i sluttampen kan inte beskrivas som något annat än menlös. 

The Kingsman är inte utan sina problem, men med en lysande Ralph Fiennes så finns det potential för serien att återigen bli relevant.        

Betyg 6/10