Coldplay drar inte runt med sitt bäst material för tillfället. A Head Full Of Dreams och Ghost Stories är båda bleka och skurna från en popmall som gör vissa spår mer eller mindre outhärdliga. Arbetet i studion har ofta beskrivits som problematiskt av samtliga medlemmar. X&Y har bandet inga varma känslor kring.

Viva La Vida var en suverän uppdatering av bandets sound samt en revolt för Chris Martin och hans samling av musiker, där de jobbade under mer homogena omständigheter. Titelspåret är som byggt för att spelas för extatiska människor på en jättelik arena och den anslutande turnén som följde 2008 och 2009 är fortfarande det som bäst representerar Coldplays styrkor.

Börjar i uppförsbacke 

Så ikväll börjar man i uppförsbacke, med en turné som redan nådde Sverige förra året i Stockholm, och skivan A Head Full Of Dreams som inte direkt gör mig inspirerad till en två timmars uppvisning. Och starten är på pappret mycket bättre än i praktiken. Vårt svenska ’’sommarmörker’’ förstör mycket av den helt eminenta showen. Det fullkomliga bombardemang av fyrverkerier och konfetti ser lite klent ut i fullt dagsljus. Publiken är inte heller riktigt med så mycket som de borde vara i allsångsfavoriter som Every Teardrop Is A Waterfall och bandets signaturlåt Yellow.

Men efter balladen The Scientist så kommer hela Ullevi i gungning. Sångaren och frontmannen Chris Martin verkar genuint upprymd efter att Göteborgspubliken förvandlat publikens vågiga armrörelser till något närmast religiöst. Härifrån känns både bandet och Ullevi mer samspelta.

Och så följer några enorma explosioner som kör över mig. Violet Hill har gjorts om till en lite tuffare och mer aggressiv version där gitarristen Jonny Buckland får dominera. Och God Put A Smile Upon Your Face är rafflande och fräck. Här spelar Coldplay med en förvånande skärpa och proffessionalitet; det är vasst och häpnadsväckande.

Litet betyder inte bättre 

Sedan vandrar de fyra herrarna ut på en mindre scen. Idén är god men materielet urholkar de goda intentionerna – att få den enorma arenan att krympa. Magic är ungefär lika förtrollande som trollerilådan jag fick i julklapp för ett par decennium sedan. Ljudet som inte varit helt medgörligt gör det mycket svårt att urskilja dessa avskalade akustiska versioner. Det är inte något haveri, men utan tvekan konsertens svagaste parti.

Men sedan tar man sats i en helt förträfflig version av Clocks. Den känns som en jordbävning och spelas ikväll med en enorm inlevelse och intensitet. Det mycket avancerade kamerasystemet gör det ännu bättre med hårda klipp och en rödtonad bild.

Och därefter rullar allt på. Charlie Brown får en enormt mäktig inramning där Martin ber publiken starta om den vansinniga dansen på golvet, då han för första gången på ett bra tag faktiskt kan se de hysteriska hoppandet. Iden med att utrusta hela publiken med blinkande armband får läktarna att se ut som en regnbåge med kortslutning. Här blir allt en galen fest i dans och extas som bara fantastiska konserters masspsykos kan orsaka.

Stor kraft 

Kraften i Fix You, Viva La Vida och Adventure Of A Lifetime får åskådaren att falla på knä. De är som gjorda för det här formatet, omgiven av en varm och entusiastisk publik. Alla på golvet visar upp en stor avslappnad och villighet att låta sig dras med barnsliga lekar där man ombedes huka på sig för att sedan explodera i ett jättelikt hopp. Det är extra värmande att se publiken så generös och omtänksam efter den där groteska Håkan Hellström-upplevelsen på Stockholm Stadion för ett par veckor sedan.

Och på tal om Hellström så är Martin så exalterad att han drar igång en publikfriande liten allsång för Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Ett kort men fantastiskt ögonblick i svensk konserthistoria.

En makalöst snygg show 

Showen är bland det galnaste jag sett sedan U2 tog med sig sitt utomjordiska monster år 2009. De lysande banden i kombination med otroliga fyrverkerier och eldkastare gör att jag ibland inte vet vart jag skall titta. till en början avfyrar man så många fyrverkeripjäser att Ullevi täcks i en dimma i bästa Lützen stil. I ena tillfället dras blickarna åt läktarna där ett skådespel i ljus tar sin plats, sedan kommer er stor ström badbollar, sedan…

Ja, detta börjar kanske förklara varför det blev en så lyckad kväll. Men kampen om att bli nästa generations arenaband kan bli något för oöverkomlig då de senaste skivorna indikerar ett band som musikaliskt tagit slut.

En dag kommer inte showen räcka till för att kompensera för genuint oinspirerad musik.

Men nu kan jag inte göra någonting annat än att känna mig nöjd.

Betyg 8/10

Bäst: Fix You, Clocks, God Put Smile Upon Your Face, Charlie Brown, A Sky Full Of Stars

Sämst: Magic och det bitvis skakiga ljudet.

Betyg på alla låtar

A Head Full Of Dreams 7/10

Suverän start med explosioner och konfetti. Men det svenska sommarljuset förtar den verkliga extasen.

Yellow 7/10

Slängs in lite för tidigt och publiken är inte riktigt varm i kläderna.

Every Teardrop Is A Waterfall 7/10

En helt makalös låt som börjar dra igång maskinen. Ännu mer makalösa explosioner.

The Scientist 8/10

Nu äntligen tar det form. Hela Ullevi gungar med i den melodiska balladen. Chris Martin verkar hela överväldigad.

Violet Hill 8/10

Coldplay har gjort om den till något speciellt. Jonny Buckland får stå i centrum med mycket aggressivt gitarrspel.

God Put A Smile On Your Face 8/10

Hur kan detta ganska malande spår bli så häpnadsväckande? En attack av kraftiga trummor och vassa gitarrer.

Paradise 8/10

Nu är alla på fötterna. En helt förförisk version som sluter publiken samman.

Always In My Head 6/10

Bandet går ut på scenen som befinner sig mitt i publikhavet. Godkänd men en klar svacka i jämförelse med den euforiska stämningen från tidigare nummer.

Magic 4/10 

Otroligt seg och anonym, inte ett dyft förtrollande. Ett spår som förtjänat namnet badrumspaus.

Everglow 7/10

Äntligen något av substans. Mjuk och härlig melodi och Martin återigen på piano.

Clocks 8/10 

En total rush av blod till huvudet. Blodröd på alla sätt och vis, känns som en total jordbävning. Ett såhär sönderspelad spår skall inte kunna vara så vitalt.

Charlie Brown 8/10

Nu är dansgolvet igång. Bandet startar till och med om introt för att få oss att hoppa lite till.

Hymn For The Weekend 6/10

Snygga eldkastare. Och mer än så var det väl inte.

Fix You 10/10

Coldplays vackraste ballad. Ett par unga tjejer gråter vid kravallstaketet. Finalen kan man bara ta av sig hatten för.

Viva La Vida 10/10

Allsången mot slutet räcker för maxbetyget.

Adventure Of A Lifetime 9/10

Vansinnet fortsätter, badbollar studsar ut i publiken och allt förvandlas till en hysterisk volleybollmatch.

In My Place 5/10

Tillbaka en ännu mindre scen. Detta akustiska arrangemang faller platt då en stor del av publiken verkar ha mer kul med de kvarvarande färgglada bollarna.

Don’t Panic 4/10

Batteristen Will Champion sätter sig vid pianot och tar denna tidiga pärla till en dålig karaokebar.

Something Just Like This 6/10

Det lilla Håkan Hellström som spelas är klart intressantare än den här menlösa låten, med vansinnigt dålig lyrik.

A Sky Full Of Stars 8/10

Här tar den fantastiska showen över totalt, mer konfetti och än mer fyrverkerier. Hela golvet är inne i någon slags masspsykos.

Up&Up 8/10

Fin liten avslutning där de sista fyrverkerierna får lysa upp den äntligen mörka natten.