Rammstein Stockholm Stadion 14-08-2019 Recension

Summering: Mästerlig show och ett genialt framförande gör den tyska sextetten till kungar och härskare över hårdrockens förlovade land. 

Att bjuda på en show utan dess like är idag svårt om inte omöjligt… 

Då U2 revolutionerade scenkonstruktioner med sin Zoo TV-Turné under 90-talet, så skapade man flera ideal och standardiseringar som flera musiker och band anammat sedan dess. 20 år senare så är storbildskärmar, häftiga ljuseffekter och jättelika scenbyggen inget nytt under solen. 

Där Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr fyller sina stora LED-skärmar med vackra bilder och fagra vyer – samt ett stort mått av ömhet, så tar Rammstein fram ett hutlöst bombardemang av konfetti, eld, mer eld och rekvisita som får de mest påkostade Broadway-shower att framstå som skamliga. Om den irländska kvartetten är Bruce Banner, så är Rammstein det gröna alter egot Hulken, stor, stark och beredd att krossa allt i sin väg…  

Rammstein vet inte ens vad ordet subtilt är. Genom konsertens två timmar så är det ett furiöst angrepp med dånande volym, mäktigt scenskådespel och musik så hård att man kan undra om Stadions träbänkar kommer vara intakta dagen efter konserten. 

De tyska hårdrockarna har under åren byggt upp ett renommé som vansinniga våghalsar som inte är rädda för något. Det är inte bara de brutala texterna och djävulskt medryckande riffen som föranlett detta. Ingeting är tabu i Til Lindemanns lyrik, vare sig det gäller perverst sex eller makabra mord. Saker som inte borde vara möjliga – eller tillåtet, blir verklighet i Rammsteins musik och deras visuella eskapader.

Grå och ful kväll 

Just denna gråa och avslagna Onsdagskvällen – som konserten utspelar sig under, är inledningsvis regnig och kylig, knappast något idealt klimat för en utomhuskonsert. Hela Stockholm håller dessutom på att återvända hem efter solsemestrar och utlandsresor, med allt vad det innebär med jetlag och krypande arbetsångest. Stämningen på vägen till arenan är knappast så elektriskt som den skulle kunna vara. 

Men Rammstein kunde inte bry sig mindre om saker och ting som väder, vardagar eller otillåtna ljudnivåer. Konserten inleds med den största explosionen jag sett utanför en Hollywoodfilm. Den allt mer åldrande Stockholm Stadion kränger och bågnar som en risig träkoja i stormens öga då detta ursinne öppnar konserten. 

’’Krasch, bang, boom !’’ 

Smällen är så kraftfull att boenden i området är förlåtna om de misstänker att hemvärnet provskjuter med landets samtliga fältkanoner. Publiken blir helt omtöcknad av detta startskott, men istället för att elda på detta extatiska tillfälle, så framför Rammstein den stillsamma Was Ich Liebe, där bandmedlemmarna sakta men säkert går upp på scenen. Men efter denna lilla välkomstdrink så är det slut med uppvärmningen… 

Links 2 3 4 blir som ett slag i magen, ljudnivån är så kraftig att kroppen närmast vibrerar. Bandet spelar dessutom så tungt och hänsynslöst att de utan problem kan sänka en pansarkryssare. 

Det bindgalna och fokuserade framförandet hade tagit bandet långt, men Rammstein är mer än bara hårda riff och sylvassa syntar. Showen spelar en minst lika central del i bandets konserter som deras musik. Och i och med denna turné så har bandet lyckats överträffa sig själva. Visuellt är konserten fulländad, man lyckas inkludera allt som gett gruppen sitt renommé som ett rockband utan dess like.  

Starkare än någonsin på de största arenorna 

Tidigare har man hållit sig till medelstora arenor, det är först nu som man tar steget till de helt gigantiska spelplatserna. Ett antal artister misslyckas kapital med att anpassa sig till de större utrymmena, showen kan helt plötsligt eka ihåligt och scennärvaron försvinner ut i tomma luften – se Håkan Hellström på just Stockholm Stadion 2017. 

Rammstein bygger sina spelningar på tight koreografi och noga repeterade manövrar. Klivet till de riktigt stora arenorna är därför inget problem, inramningen och den mäktiga scenen förstärker bara det osannolika som publiken får bevittna. Det är en blandning av alltifrån cirkus, teater, opera samt väckelsemöte. De världskända pyroeffekterna brinner som helveteseldar, varenda explosion får publiken att rycka till. Många band låter sina effekter bli till en kakafoni, Rammsteins samtliga påhitt är däremot genomtänkta, vackra och gastkramande. Här finns inte en gnista som inte har regisserats minutiöst. För att dram fram fördomarna så är showen ett tyskt precisionsinstrument som är fullkomligt ofelbart.  

I och med denna perfekta regi så får vi ett spektakel som inte kan upplevas någon annanstans. Flera av gruppens mest kända episoder finns givetvis beskådas på YouTube. Men ingen film eller ljudupptagning kan återge den genuint fysiska påfrestningen som är en Rammstein konsert, elden flamberar arenan och dess besökare, fyrverkeriet bländar och de tokiga upptågen på scen förtrollar. 

Perfekt setlist 

Hårdrockskonserter kan ibland bli monotona. Metallicas besök på Ullevi i år innehöll exempelvis  ett par inslag som orsakade flera stillastående sektioner. Att spela nytt material är inte heller problemfritt. Men Rammsteins senaste – och namnlösa, album blir till showens ankare, det är inte tal om några pliktskyldigheter, allting flyter samman till en fantastisk helhet. Några döda eller utdragna partier finns inte att hitta. Även de avskalade balladerna blir strålande andningstillfällen istället för rastlösa stoppklossar.   

Spår som Puppe, kunde ha blivit problematiska – med sin utdragna och svåra struktur. Men detta undviks i stunden då Til Lindemann vandrar upp på scenen med en gigantisk barnvagn som sedan börjar brinna – samtidigt dränks arenan i kolsvart konfetti. 

Att bevittna detta är inget annat än obeskrivligt. Den helt bisarra inramningen är både vacker och vansinnig. Och dessa galna inslag överträffas gång på gång under kvällens gång. Deutschland hör till det bästa som hårdrocken gett världen de senaste åren. Videon till detta mästerverk är minst lika utsökt, framförandet på scen tar med sig de illröda laserstrålarna och det episka soundet. Radio och Mein Teil är adrenalinruscher som blandas ihop med pop-syntar respektive gigantiska eldkastare. 

Rekord i höjdhopp 

Gränsen mellan det löjliga och dramatiska blir snart svåra att fånga i ord, vad bandet än hittar på så fungerar det. Och då Christian Lorenz börjar hamra introt till Du Hast så blir det än bättre…  Stockholmspubliken är inte lätt att tas med – synnerligen inte på en vardag, men nere på planen så verkar alla vara som förhäxade. Stadion må vara en plats för atletiska prestationer, och publiken i de främre leden slår de flesta svenska rekord i höjdhoppning. 

Efter superhiten så sprutar man in raketbränsle i den tjutande och våldsamma motorn som driver konserten. Sonne håller på bränna ned hela Östermalm, elden spurtar och får varenda åskådare att svettas. Här så börjar jag spekulera i om Rammstein kan agera som potentiellt substitut för vår egen sol då denna slocknar. Men sedan så dämpar man hastigt denna eufori. 

Popmonster 

Snabbt och problemfritt så ger sig bandet ut i publikhavet och promenerar till en plattform placerad i arenans mitt. Där framförs en öm och försynt version av Engel med hjälp av pianoduon Jatekok. Efteråt så görs det omöjliga – att varva upp publiken ytterligare efter att ha sänkt tempot. Ausländer förvandlas till ett popmonster som får arenan att vibrera utav hysterisk dans. Du Riechst So Gut attackerar huvudstaden – volymen verkar – mot alla odds, bli än högre. 

Förutom den helt menlösa Pussy, så är konsertens sista två nummer fullkomligt enastående. Självbetitlade Rammstein lyser upp hela Svealand, trycket och styrkan i det monotona riffet kan krossa cement. Ich Will är bortom alla ord, det går så snabbt att det känns som att vara fastspänd på motorhuven till en bil – vars förare har tappat förståendet, och kör i fullfart nedför autobahn, publiken kan inte sluta hoppa och även på läktarna är det full kalabalik. 

Über allen

När allting väl är slut så hungrar jag redan efter mer. Så här mäktig, gripande och vacker har hårdrocken nog aldrig varit, konkurrenter som AC/DC och även Metallica framstår som klena ursäkter i jämförelse med denna perfekta tyska rockmaskin. För att parafrasera – ’’Rammstein, Rammstein über allen’’. 

Betyg 10/10    

Bäst: Du Hast, Deutschland, Ich Will, Sonne, Mein Herz Brennt, Rammstein, Du Riechst So Gut.

Sämst: Pussy. 

Fråga: Hur många samtal fick larmcentralen egentligen under kvällens gång ? 

Betyg på samtliga låtar 

Was Ich Liebe – 8/10 

Tung, atmosfärisk och elektrisk öppning. 

Links 2 3 4 – 9/10 

Stamp och tramp, nu är det slut med lugnet. 

Tattoo – 8/10 

Solitt spår från gruppens senaste album med en tillhörande bombastisk refräng. 

Sehnsucht – 7/10 

Fartfylld gammal goding som är en aningen felplacerad. 

Zeig Dich – 8/10 

Gregorianska körer och stenhårt riff gör detta till en grandios stund. 

Mein Herz Brennt – 10/10 

Rammstein möter Led Zeppelins Kashmir, så mäktig att man tappar andan, publikens allsång är guld värd. 

Puppe – 9/10 

Svårmodig och lynnig historia som bärs upp av ett skådespel som inkluderar ett magiskt konfettiregn, monsterbebisar och Til Lindemann med handhållen kamera. 

Heirate Mich 6/10 

Aningen blek efter briljansen i föregående spår. 

Diamant – 7/10  

Fin och tyst liten brandfilt. 

Deutschland – 10/10 

Bland det mäktigaste och mest storslagna som hårdrocken någonsin levererat. Inleds med galen dans och Christian Lorenz spelandes på sin synt uppe i en hiss (!). Styrkan i framförandet är oförglömlig. 

Radio – 9/10 

Än mer guld från senaste skivan, ett industriellt popmonster. 

Mein Teil – 8/10 

Galen uppvisning som inkluderar eldkastare, kanoner och slaktknivar. 

Du Hast – 10/10 

Går knappt att beskriva detta i ord… Frågan är bara om pyroeffektenra eller publiken är bäst ? 

Sonne – 10/10

Sundsvall brann ned för över hundra år sedan, om detta pågått aningen längre så hade nog Stockholm mött samma öde. Såhär mycket eld trodde jag bara fanns i vår egen sol. 

Engel – 7/10

Bandet strosar ut mitt i publikhavet och ställer sig på en mindre scen. Vad som följer är ett tyst och diskret framförande av publikfavoriten. 

Ausländer – 9/10   

Efter att ha åkt gummibåt tillbaka på publikhavets armar, så avlossas ännu ett djävulskt medryckande spår från det självbetitlade albumet.  

Du Rieschst So Gut 10/10 

Brinnande pilbågar och ett minst lika eldfängt riff, nere på plan så börjar golvet rämna. 

Pussy – 4/10

Pubertalt tjafs. 

Rammstein – 10/10 

Publiken längst fram är förhoppningsvis brandsäkra, det ensidiga och mullrande riffet vänder upp och ned på precis allting. 

Ich Will – 10/10    

’’Händerna i luften’’ – beordrar Lindemann, med tanke på hysterin så hade han lika gärna kunnat be hela publiken flyga, det hade nog inte varit helt omöjligt heller med tanke på euforin… 

Aladdin Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte… 

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River… 

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas. 

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två. 

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva… 

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja… 

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig. 

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.  

Gräsligt skådespel 

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet. 

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner. 

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera. 

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.     

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen. 

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor. 

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.   

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.  

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta… 

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet Blockers eller ilska Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.  

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen… 

Betyg 1/10 

Årskrönikan 2017 

nws-st-siberian-tiger-close

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

016

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

021

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

056

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Copyright Marvel Comics 2017

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

SAMSUNG CSC

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

SAMSUNG CSC

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila  som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

014

Copyright Of Warner Brothers 2017

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

u2-berlin-olympiastadion-2017-30-jahre-joshua-tree-182996

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

Copyright Of Rolling Stone Magazine 2017

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

pic2-large.png

Copyright Electronic Arts 2017

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

destiny-2-1

Copyright Activision 2017

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

brb08

Copyright XM Studios 2017

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

shutterstock_434372086.jpg

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby 

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles 

Helena Stenhammar på UMG 

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige 

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige 

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR 

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment 

Linn Stjernlöf på MI5 Communications 

Alla på Playstation Press service 

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig 

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog 

Coldplay på Ullevi 26-06-2017 Recension

coldplay-performs-in-sydney-dec-2016-billboard-1548

Bilden är ej konserten den 26 juni

Coldplay drar inte runt med sitt bäst material för tillfället. A Head Full Of Dreams och Ghost Stories är båda bleka och skurna från en popmall som gör vissa spår mer eller mindre outhärdliga. Arbetet i studion har ofta beskrivits som problematiskt av samtliga medlemmar. X&Y har bandet inga varma känslor kring.

Viva La Vida var en suverän uppdatering av bandets sound samt en revolt för Chris Martin och hans samling av musiker, där de jobbade under mer homogena omständigheter. Titelspåret är som byggt för att spelas för extatiska människor på en jättelik arena och den anslutande turnén som följde 2008 och 2009 är fortfarande det som bäst representerar Coldplays styrkor.

Börjar i uppförsbacke 

Så ikväll börjar man i uppförsbacke, med en turné som redan nådde Sverige förra året i Stockholm, och skivan A Head Full Of Dreams som inte direkt gör mig inspirerad till en två timmars uppvisning. Och starten är på pappret mycket bättre än i praktiken. Vårt svenska ’’sommarmörker’’ förstör mycket av den helt eminenta showen. Det fullkomliga bombardemang av fyrverkerier och konfetti ser lite klent ut i fullt dagsljus. Publiken är inte heller riktigt med så mycket som de borde vara i allsångsfavoriter som Every Teardrop Is A Waterfall och bandets signaturlåt Yellow.

Men efter balladen The Scientist så kommer hela Ullevi i gungning. Sångaren och frontmannen Chris Martin verkar genuint upprymd efter att Göteborgspubliken förvandlat publikens vågiga armrörelser till något närmast religiöst. Härifrån känns både bandet och Ullevi mer samspelta.

Och så följer några enorma explosioner som kör över mig. Violet Hill har gjorts om till en lite tuffare och mer aggressiv version där gitarristen Jonny Buckland får dominera. Och God Put A Smile Upon Your Face är rafflande och fräck. Här spelar Coldplay med en förvånande skärpa och proffessionalitet; det är vasst och häpnadsväckande.

Litet betyder inte bättre 

Sedan vandrar de fyra herrarna ut på en mindre scen. Idén är god men materielet urholkar de goda intentionerna – att få den enorma arenan att krympa. Magic är ungefär lika förtrollande som trollerilådan jag fick i julklapp för ett par decennium sedan. Ljudet som inte varit helt medgörligt gör det mycket svårt att urskilja dessa avskalade akustiska versioner. Det är inte något haveri, men utan tvekan konsertens svagaste parti.

Men sedan tar man sats i en helt förträfflig version av Clocks. Den känns som en jordbävning och spelas ikväll med en enorm inlevelse och intensitet. Det mycket avancerade kamerasystemet gör det ännu bättre med hårda klipp och en rödtonad bild.

Och därefter rullar allt på. Charlie Brown får en enormt mäktig inramning där Martin ber publiken starta om den vansinniga dansen på golvet, då han för första gången på ett bra tag faktiskt kan se de hysteriska hoppandet. Iden med att utrusta hela publiken med blinkande armband får läktarna att se ut som en regnbåge med kortslutning. Här blir allt en galen fest i dans och extas som bara fantastiska konserters masspsykos kan orsaka.

Stor kraft 

Kraften i Fix You, Viva La Vida och Adventure Of A Lifetime får åskådaren att falla på knä. De är som gjorda för det här formatet, omgiven av en varm och entusiastisk publik. Alla på golvet visar upp en stor avslappnad och villighet att låta sig dras med barnsliga lekar där man ombedes huka på sig för att sedan explodera i ett jättelikt hopp. Det är extra värmande att se publiken så generös och omtänksam efter den där groteska Håkan Hellström-upplevelsen på Stockholm Stadion för ett par veckor sedan.

Och på tal om Hellström så är Martin så exalterad att han drar igång en publikfriande liten allsång för Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Ett kort men fantastiskt ögonblick i svensk konserthistoria.

En makalöst snygg show 

Showen är bland det galnaste jag sett sedan U2 tog med sig sitt utomjordiska monster år 2009. De lysande banden i kombination med otroliga fyrverkerier och eldkastare gör att jag ibland inte vet vart jag skall titta. till en början avfyrar man så många fyrverkeripjäser att Ullevi täcks i en dimma i bästa Lützen stil. I ena tillfället dras blickarna åt läktarna där ett skådespel i ljus tar sin plats, sedan kommer er stor ström badbollar, sedan…

Ja, detta börjar kanske förklara varför det blev en så lyckad kväll. Men kampen om att bli nästa generations arenaband kan bli något för oöverkomlig då de senaste skivorna indikerar ett band som musikaliskt tagit slut.

En dag kommer inte showen räcka till för att kompensera för genuint oinspirerad musik.

Men nu kan jag inte göra någonting annat än att känna mig nöjd.

Betyg 8/10

Bäst: Fix You, Clocks, God Put Smile Upon Your Face, Charlie Brown, A Sky Full Of Stars

Sämst: Magic och det bitvis skakiga ljudet.

Betyg på alla låtar

A Head Full Of Dreams 7/10

Suverän start med explosioner och konfetti. Men det svenska sommarljuset förtar den verkliga extasen.

Yellow 7/10

Slängs in lite för tidigt och publiken är inte riktigt varm i kläderna.

Every Teardrop Is A Waterfall 7/10

En helt makalös låt som börjar dra igång maskinen. Ännu mer makalösa explosioner.

The Scientist 8/10

Nu äntligen tar det form. Hela Ullevi gungar med i den melodiska balladen. Chris Martin verkar hela överväldigad.

Violet Hill 8/10

Coldplay har gjort om den till något speciellt. Jonny Buckland får stå i centrum med mycket aggressivt gitarrspel.

God Put A Smile On Your Face 8/10

Hur kan detta ganska malande spår bli så häpnadsväckande? En attack av kraftiga trummor och vassa gitarrer.

Paradise 8/10

Nu är alla på fötterna. En helt förförisk version som sluter publiken samman.

Always In My Head 6/10

Bandet går ut på scenen som befinner sig mitt i publikhavet. Godkänd men en klar svacka i jämförelse med den euforiska stämningen från tidigare nummer.

Magic 4/10 

Otroligt seg och anonym, inte ett dyft förtrollande. Ett spår som förtjänat namnet badrumspaus.

Everglow 7/10

Äntligen något av substans. Mjuk och härlig melodi och Martin återigen på piano.

Clocks 8/10 

En total rush av blod till huvudet. Blodröd på alla sätt och vis, känns som en total jordbävning. Ett såhär sönderspelad spår skall inte kunna vara så vitalt.

Charlie Brown 8/10

Nu är dansgolvet igång. Bandet startar till och med om introt för att få oss att hoppa lite till.

Hymn For The Weekend 6/10

Snygga eldkastare. Och mer än så var det väl inte.

Fix You 10/10

Coldplays vackraste ballad. Ett par unga tjejer gråter vid kravallstaketet. Finalen kan man bara ta av sig hatten för.

Viva La Vida 10/10

Allsången mot slutet räcker för maxbetyget.

Adventure Of A Lifetime 9/10

Vansinnet fortsätter, badbollar studsar ut i publiken och allt förvandlas till en hysterisk volleybollmatch.

In My Place 5/10

Tillbaka en ännu mindre scen. Detta akustiska arrangemang faller platt då en stor del av publiken verkar ha mer kul med de kvarvarande färgglada bollarna.

Don’t Panic 4/10

Batteristen Will Champion sätter sig vid pianot och tar denna tidiga pärla till en dålig karaokebar.

Something Just Like This 6/10

Det lilla Håkan Hellström som spelas är klart intressantare än den här menlösa låten, med vansinnigt dålig lyrik.

A Sky Full Of Stars 8/10

Här tar den fantastiska showen över totalt, mer konfetti och än mer fyrverkerier. Hela golvet är inne i någon slags masspsykos.

Up&Up 8/10

Fin liten avslutning där de sista fyrverkerierna får lysa upp den äntligen mörka natten.

Håkan Hellström på Stockholm Stadion 10-06-2017 – Recension

HÅKAN-12-6I4A2549-.jpg

Copyright Popmani 2017

Det är inte mycket som står rätt till den här kvällen. Vädret är det värsta jag upplevt på en utomhuskonsert och publiken består (åtminstone där jag befinner mig) av en samling otrevliga bufflar som verkar vara mer intresserad av att fylla sitt Twitter-flöde än att uppleva den delade extas som konserter kan erbjuda. Men Håkan Hellström själv väger upp dessa kraftiga invändningar genom en stor mängd energi och ödmjukhet.  

Att diskutera Håkan Hellström verkar ha blivit ett lika hett debattämne som skattepolitik eller välfärdsbudget. Antingen avskyr eller avgudar man poeten och sångaren från Göteborg. Jag kan inte säga att jag följt Hellström sedan starten för snart tjugo år sedan, men det är nästan tio år sedan jag såg min första konsert på lilla Cirkus på Djurgården i Stockholm. Där stod det klart att Håkan Hellströms publikkontakt var en lika självklar sak som julafton och midsommar. I en lokal som är så liten att de sämsta sittplatser kändes som en lyxig loge är det svårt att misslyckas, men Hellströms poesi och energi skapade en unik känsla, som bara de bästa liveartister kan stoltsera med.

24 månader senare hade spelutrymmet expanderat till Hovet, en ful och nedsliten lokal där jag hade dragit nitlotten att hamna längst bak på läktaren. Men den kvällen i november blev det starkaste Hellström-minnet hittils. Genom en varm och entusiastisk publik och att den mästerliga 2 Steg Från Paradise fick utgöra ryggraden för låtvalen, blev det en oförglömlig kväll.

Sista gången jag såg Göteborgs mest eftertraktade artist var återigen på Cirkus, en afton där vi bjöds på mer rariteter som Gråsparven När Hon Sjunger och Uppsnärjd I Det Blå. Samtliga av dessa spelningar genomsyrades av gemenskap och publikkontakt.

Det stora rummet funkar inte

Men nu har spelrummet flyttats till Stockholm Stadion, en arena som jag misstänker bär en förbannelse över sig. Bruce Springsteens tre spelningar, för åtta år sedan, hör till de sämsta jag sett med världens bästa liveartist. Ett helt obeskrivligt klimat med regn och vinterkyla härjade, och Springsteens övernaturliga trumslagare Max Weinberg satt fast hos Talk Show-värden Conan O’ Brien. Ett år senare bevittnade jag Kiss göra sig själva till åtlöje på samma arena, allt inramat av ett pissigt vårregn.

Sedan ett par månader tillbaka har jag skämtat om att Hellström skulle råka ut för ett “Springsteen 2009-väder”. Men med facit i hand, blev det faktiskt inte så.

Det blev värre.

’’I detta pissiga vårregn’’

Jag har stått i regnet utanför Ullevi så länge att jag börjat krympa, tvingats vänta i timmar för att låta ett åskväder dra förbi Giants (Metlife) Stadium i New Jersey, men ingenting kan jämföras med det oväder som drar in över Stadion efter ett par låtar. När väl åskan mullrar högre än musiken tvingas Hellström och bandet lämna scenen för sin egen säkerhet.

Det spelar ingen som helst roll hur mycket Håkan tar i, ingenting kan få mig att glömma monsunen och desperationen då jag inser att spelningen just omvandlats till ett överlevnadstest. Väldigt få artister kan rädda sig ur en sådan situation, och en kväll där så mycket annat inte stämmer får spelningen kämpa i konstant uppförsbacke.

Att klaga på konsertljud verkar ha blivit den moderna normen hos kritiker, men jag kan nästintill svära på mitt liv att jag aldrig har hört något sämre än det här. Vartenda spår framstår som ett grymtande mullrande; det tar lång tid innan jag ens kan uppfatta att det faktiskt är Shelly som spelas. LaGaylia Frazer som bör fungera som extra bränsle med sin gospelröst  kan knappt höras. Bara hennes entusiastiska rörelser kan uppfattas, allt annat dränks i en totalt gröt. Och stråkarna i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt  låter som den bandats på en uselt komprimerad MP3-fil.

Tyvärr blir det också tydligt att Håkan inte helt klarat av övergången till dessa mer svårflörtade spelplatser. Där Cirkus och Hovet blev som en familj känns Stadion som ett stort monster som aldrig tämjs. Det har inte att göra med någon elitism att det var bättre för då bara en bråkdel såg konserterna. En artist som Adele har i sin senaste turné hittat en form som gör att hennes intima musik funkar strålande i ett större sammanhang.

När First Aid Kit gör sitt inhopp blir det en rörig soppa där Hellström rusar runt och rapp-artisten Silvana Imam bräker ur sig några av de falskaste toner jag någonsin hört. Små och stillsamma låtar som Rocknroll och Blåa Ögon – Igen är tragiskt malplacerade i ett set som inte alls tillåter dessa mer obskyra nummer. Allt centreras kring de största hitsen.

Publiken vill inte växa upp

Tillskillnad från sina engelskspråkiga motparter i U2, Pearl Jam och såklart Bruce Springsteen, så har Håkan Hellström inte lyckats utveckla sitt gamla eller nya material med en publik som nu är nästan tjugo år äldre sedan debutskivan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg kom ut. Mycket beror tyvärr på publiken, som vägrar släppa taget om den gamla dramaturgin.

Att vi fortfarande gallskriker i emotionellt förödande spår som den fantastiska För Sent För Edelweiss gör det plågsamt tydligt att Hellström är inklämd i ett hörn där han inte kan överge strukturer eller tradition, som i sin tur nu måste uppdateras för dessa större arenor.  

Att likt U2 göra om Sunday Bloody Sunday till en gripande ballad, går helt enkelt inte för Hellström i detta forum.

Har inte betalt för varken Erik Lundin eller Silvana Imam

Och jag ställer mig frågan igen: “Varför  insisterar Håkan på denna mängd Hip Hop-artister?” Det är som att mitt i Sven Bertil Taubes kommande konsert på Gröna Lund plötsligt annonsera att dödsmetallgruppen Slayer skall avlägga tre nummer. Reaktionen hade förmodligen orsakat stora rubriker i kvällstidningarna.     

Både Erik Lundin och Silvana Imam må ha framgångar inom sina egna genres, men jag har inte betalat för att behöva lyssna på musik jag enbart kan klassa som outhärdlig. Att jag får svälja att plåga mig igen Mustasch med Ralf Gyllenhammar i och med Kiss, eller att Avenged Sevenfold står som förband till Iron Maiden är helt rimligt, då det är snarlikt i genre. Men att Lundin skall fungera som en faktiskt del av konsertens introduktion känns helt uppåt väggarna. Att Imam deltagit i en remix av Du Fria motiverar inte detta helt malplacerade inhopp. Och som Håkan själv sjöng, ‘’bandet spelar vår låt och det låter bedrövligt kasst’’.   

En oförskämd och respektlös publik  

Tillsist kommer vi till publiken. I de tidigare mötena har jag känt att varje individ förstått musiken och texterna. Allsången har varit unison, både emotionellt och musikaliskt. Men om det är det dåliga vädret eller att den ökända Stockholmspubliken slår till igen, kan jag inte avgöra. Klart är tyvärr att folkmassan förvandlats från familjär till odräglig. Längst fram i fållan där jag upplevde konserten trycker folk sig igenom som bufflar, ett par kan knappt minnas om Valborg spelats eller inte, och för att göra det hela ännu bättre så bestämmer sig ett par andra för att genomföra ett FaceTime-samtal med video, mitt under konserten.

De lyckligaste momenten förstörs av denna horribla inställning. När Håkan står på scenen och öppnar upp sitt hjärta för saker som tolerans och respekt, samtidigt som tre stökiga personer knuffar sig igenom folkhopen som att övriga besökare var ogräs som täcker vägen, blir jag så bestört att jag faktiskt tappar bort mig i explosioner som Klubbland.

Det är en stor skillnad mellan explosiv passion och att bara tanklöst skrika med utan att förstå innebörden, att utföra glädjeskutten utan att känna hur man lyfter från marken med hjälp av likasinnade. Det mest furiösa numren liknar snarare ett hjärndött rave party med en anonym DJ, där man utan både passion eller intresse flyger runt. Glöm den där himmelska extasen som gör konserter till världens största lyckopiller, det här är ett stökigt pass hos Friskis och Svettis.  Jag tvivlar inte för en sekund på att de mest inbitna fansen, som står i den U2 Elevation-inspirerade fållan är precis så generösa och respektfulla som publiken för ett par år sedan. Men tyvärr har massmedias kompletta hysteri kring att göra Håkan till nästa Mozart orsakat att spelningarna blivit en statussak där enbart hashtagen spelar roll.  

Och det är inte med något behag jag tangerar in på områden som utpekning och att enkelspårigt bunta ihop folk. Men när mitt sällskap motar den femte armbågen i ansiktet, utan varken en efterföljande ursäkt eller ens notis, behövs tyvärr detta hårda artilleri. Jag har befunnit mig på konserter som i teorin är hårdare och stökigare, såsom AC/DC eller Iron Maiden, men detta är ett par helvetesresor värre. 

Hellströms energi räddar

Så med allt detta ur vägen så kan vi börja tala om vad som faktiskt gör den här kvällen bitvis suverän. Introduktionen går på autopilot och vi får bara en liten ändring i låtlistan från förra kvällen i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. Men när den eminenta Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung börjar nå sin mitt exploderar himmelen, och trots att Håkan vägrar gå av scenen, så måste konserten stanna upp för att låta åskan passera. Under pausen byggs en god stämning upp på planen, med allsång och förhoppningar om att vi skall kunna få en snabb omstart.

Och när Jag Har Varit I Alla Städer fortsätter konserten, är publiken mer på tå än någonsin. Hoppet tänds inom mig att vi måhända kan få en sådan där härlig afton där publiken känns som en stor familj. Energin blir enorm i den hysteriska Ramlar och rumpor skakas loss för kung och fosterland.

Tyvärr så kan ingenting få energin att stanna kvar när regnet vägrar försvinna. Och den där explosionen blir snart bara en knallpuff. Efter någon halvtimme är soppan slut. Det återgår till ett icke tålmodigt knappande på telefoner och lite Snapchat-lekar.

Finalen är stark och framförallt Du Är Snart Där, som genom ett fantastiskt fyrverkeri ger låten en ny aura. Stor magi sker även i Valborg, denna allsångsvänliga serenad om spårvagnar och idioter. Hellström gör allt han kan för att aktivera konserten. Han glider runt i vattnet, lägger sig ned, hoppar upp och ned. Håkan har fortfarande kvar sin sympatiska framtoning, som gör att hans enkla historier blir oerhört värmande.

Men arenan är för stor och berget går inte att bestiga.

Mycket av spelningen blir ett “om bara”. Om vi bara hade sluppit regnet, om vi bara sluppit den otrevliga publiken. Och betyget jag sätter är enbart för Hellström och det eminenta bandets insats. Resten tror jag att vi alla är väl medvetna om vilken dy det hör hemma i.

Betyg 7/10

Bäst: Håkan, Valborg, Du Är Snart Där.

Sämst: Ljudet, den odrägliga och respektlösa publiken, det katastrofala vädret och Jag Utan Dig.

Fråga: Skulle någon som nyttjar FaceTime under en konsert för att ringa bekanta kunna kontakta mig och förklara varför?

Betyg på alla låtar  

Dom Där Jag Kommer Ifrån 7/10

Något ojämn start där Erik Lundin skall veva igång publiken.

Tro Och Tvivel 7/10

Jodå, den är superb, men något saknas.

Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din 8/10

Den slängs in tidigt ikväll och drar igång massorna.

Jag Utan Dig 4/10

Hellströms kanske mest banala text. Genomusel poesi och ytterst tråkig.

Du Kan Gå Din Egen Väg 7/10

Regnet börjar falla och en viss tumult uppstår då folk försöker klä på sig ponchos och jackor. Håkan ändrar den inledande texten till “jag är din regnrock”.

Mitt Gullberg Kaj Paradis 8/10

Den första riktiga urladdningen, och regnet som bara vräker ned gör publiken tokig.

Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung ?/10

Omöjligt att sätta ett betyg på, då regnet nu har blivit till en monsun. Plötsligt springer en okänd figur upp på scen och bryter konserten då åskan slagit till. Håkan vägrar gå av scenen och ber om att få göra en låt till.

Jag Har Varit I Alla Städer 8/10

Otroligt lycklig och förlösande efter en minimal paus där en viss oro återfanns om ens konserten kunde genomföras.

2 Steg Från Paradise 8/10

Det sämsta spåret från den mästerliga skivan har äntligen hittat en perfekt form. Regnextasen fortsätter.

Ramlar 8/10

Helt galen, så pass vild att den bränner ut allt bränsle.

Valborg 10/10

Helt perfekt placerad efter explosionen i Ramlar, och i kombination med en mycket charmig berättelse om Hellströms son, blir den utsökt.

Shelly 7/10

Alla referenser till regn är suveräna, men ljudet är nu så dåligt att det knappt går att uppfatta vad som spelas.

När Lyktorna Tänds 7/10

Nu börjar det spåra ut, och inte på rätt sätt. Folk börjar tjurrusa genom den trånga inre fållan. Det blir så pass otrevligt att jag helt tappar bort mig.

Klubbland 6/10

En fantastisk energibomb, men som helt mördas av den nu odrägliga publiken. Silvana Imam sjunger ett par gräsliga rader ur Förhoppningar och Regnbågar.

Du Fria 6/10

Kaoset fortsätter, men återigen  inte av rätt anledning. Det verkar som det är rusningstrafik och folk tacklar sig igenom publiken.

13 6/10

First Aid Kit kommer upp på scenen. En alldeles för liten och finstämd cover som känns helt bortkommen. Att ljudet nu enbart är mullrande distorsion hjälper inte.

En Midsommarnattsdröm 6/10

Fortfarande kan jag inte komma in i extasen på grund av den omgivande skaran som beter sig som tyranner. Det är en smula bökigt på scen och Klara Söderberg ramlar på väg uppför trappen.

Din Tid Kommer 7/10

Suverän arenarock, men den där riktiga elden saknas .

För Sent För Edelweiss 7/10

Fantastiskt vacker, men fylleallsången passar inte helt in, trots texten om vin och sprit.

Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg 7/10

Vädret har slagit ur den riktiga energin ur de flesta. En duglig version, men inte ens nära den explosion den kan vara.

Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig 8/10

Ljudet är återigen förkastligt, men denna vätebomb går inte att motstå.

Hela Huset 7/10

Jag har absolut noll intresse för Veronica Maggio och hennes musik. Men publiken verkar gilla det. Och tillskillnad mot Ullevi 2014 så minns Maggio texten. Ett plus i alla fall.

Kom Igen Lena 7/10

Maggio stannar kvar och Erik Lundin kommer tillbaka. Bra men har varit klart bättre.

Du Är Snart Där 10/10

Den är sju år gammal nu, men är fortfarande magnifik i sin sorgsna reflektion. Ett helt fantastisk fyrverkeri får vi också.

Nu Kan Du Få Mig Så Lätt 6/10

God avslutning med ett nytt arrangemang med stråkar. Dock låter hela kompet som om det bandats på en kass MP3 fil.